Partipolitik, partisystem och partifamiljer i Storbritannien, Spanien och Polen I alla demokratiska länder representeras befolkningen av flera olika partier, som i sin tur kan analyseras enligt partipolitik, partisystem och partifamiljer. Ett partisystem kan sägas vara relationerna mellan partierna i ett politiskt system, alltså inte bara antalet partier utan även deras styrkeförhållanden sinsemellan. De flesta av de europeiska partierna kan klassificeras enligt ett mindre antal partifamiljer, som exempel den socialdemokratiska partifamiljen, den liberala partifamiljen osv. Jag har valt att jämföra tre sinsemellan väldigt olika länder, Storbritannien, Spanien och Polen. Storbritannien är en av de äldsta demokratierna i Europa, med ett väldigt stabilt och etablerat politiskt system. Spanien är en av de nya demokratierna i Västeuropa, som uppkom efter de auktoritära staternas fall på 1970 talet och ett ganska typiskt exempel på en sydeuropeisk stat. Polen i sin tur representerar de postkommunistiska staterna i öster, som först under det senaste decenniet har kommit igång med sin demokrati. Partisystem och partipolitik Partisystemet i Storbritannien anses vara det enklaste och klaraste i Europa. Systemet domineras av två stora partier som står emot varandra och är jämställda, Labour Party på ena sidan och The Conservative Party på andra. Labour partiet är ett socialdemokratiskt parti som ursprungligen grundades för att bevaka arbetarklassens intressen, Labour har alltid haft en nära kontakt med den s.k. trade union movement, alltså fackföreningarna. Det konservativa partiets ideologi är för privat ägande, och att staten skall vara med och uppmuntra marknadskrafterna, det står även för en nationalistisk migrationspolitik, stark militär och har på modernare tid blivit känd för sin euroskepticism. De konservativa har vanligen ansetts ha sina anhängare i medel- och överklassen. De konservativa ledde Storbritannien i närmare 20 år oavbrutet, från 1979-1997, 1979 i ledning av Margaret Thatcher. Thatcher satt som premiärminister 1979-1990, och har varit en av de längst sittande och den enda kvinnliga premiärministern i Storbritannien. Vinsterna under åren 1987-1992 anses ha berott på ett oproportionerligt first-pass-the-post system, som ledde till att de konservativa fick en majoritet av platserna i parlamentet. P.g.a. de konservativas långa vinstperiod har Storbritannien klassificerats, enligt Giovanni Sartori, till att ha blivit ett predominant party system, dvs. då ett parti har vunnit majoritet under fyra valperioder efter 1
varandra. Under denna period försvagade de konservativa fackföreningarnas position, minskade på den offentliga sektorn, och sålde många offentligt ägda företag åt privata aktörer, t.ex. den brittiska järnvägen. Typiskt för brittisk politik är att det parti som vinner valet och har majoriteten av platserna i parlamentet, för ofta fram sin politik starkt utan att behöva vara rädd att den fälls, även om den skulle möta motstånd. 1997 vann Labour partiet valet, och ett maktskifte var på kommande. Även om den brittiska politiken domineras av två stora partier skall inte vissa mindre glömmas bort. Som ett exempel kan nämnas Liberal Democrats, och på regionala partier kan nämnas Scottish National Party, Welch Nationalist Party. Dessa partier har ändå inte vunnit någon större representation, och i verkligheten nästan ingen möjlighet att påverka. Den s.k. nya Labour leddes av Tony Blair, som även förde Labour till vinst i valen åren 2001 och 2005 (vissa har jämfört denna situation till den som rådde under Margaret Thatcher och John Major). Med Tony Blair i spetsen förnyades Labour under 1990 talet, det blev mera centralt och försökte nå medelklassen. Även om anhängarantalet också ökade, berodde vinsten 1997 mycket på ett nytt sorts valsystem som möjliggjorde vinsten i Westminster. Labour paritet, med Gordon Brown som premiärminister, har majoriteten av platserna än idag, medan det konservativa partiet har i dagens moderna värld svårigheter att hitta sin plats. Fast det brittiska systemet är gammat och stabilt, verkar det nu ganska sårbart. Problemet är, som i många västeuropeiska länder, att nå den vanliga väljaren och ett allt lägre och lägre valdeltagande. Före kommunismens fall i Östeuropa 1989 var Spanien en av Europas yngsta demokratier och den första tiden präglades av nya partiers uppkomst. Valen 1977, två år efter Francos död, var de första demokratiska valen sedan Franco tog makten efter de demokratisk-republikanska styrkornas förlust i inbördeskriget 1936-39. Den första perioden i det nya, demokratiska Spanien leddes av Unión de Centro Democrático (UCD), som var en bred koalition av moderat höger och moderata vänsterinriktade grupper. Deras ledare var Adolfo Suárez, som var en av Francos f.d. ministrar, och det demokratiska Spaniens första premiärminister. Denna regering blev dock kortlivad och svag, den kollapsade 1982. Det nya Spanien präglades av stor variation, efter UCD togs makten över av Partido Socialista Obrero Español (PSOE) och efter det 1996 av Partido Popular (PP). PP hade förutspåtts att vinna även i valen 2004, men efter ett långsamt och otillräckligt reagerande på den ekologiska katastrofen då oljetankern Prestige sjönk, och efter att 2
de stött USA:s och Storbritanniens invasion av Irak, blev de väldigt impopulära bland folket så det gick inte som planerat. Sista droppen kom efter Madrids tåg bombningar, som ledde till att det amerika-vänliga partiet tappade stödet, och PSOE vann valet. Det spanska partisystemet är väldigt fragmenterat, p.g.a. uppkomsten av många regionala småpartier, t.ex. Andalusien, Galicien, Aragonien, Valencia och Kanarieöarna har alla representanter i det spanska parlamentet, Cortes. Baskien har två partier Partida Nacionalista Vasco (BNV) och Herri Batasuna som är ett radikalt vänsterparti, för självständighet, och har kopplingar till den militanta självständighetsrörelsen ETA. Fast Spanien har ett fragmenterat flerpartisystem, kan vissa paralleller dras till Storbritannien. De har båda två större partier, som ligger på höger respektive väster sida och i båda länderna finns flera mindre regionala partier. Polen är en av de postkommunistiska staterna i Europa, som skiljer sig ganska markant från resten av staterna. Dessa skillnader beror långt på deras historiska bakgrund, och för att Polen är en ung demokrati som ännu är mitt i utvecklingsskedet. Redan år 1956 fick Polen lov av Sovjetunionen att gå en särskild väg inrikespolitiskt, vilket innebar att de hade en väldigt speciell position inom Sovjetblocket. De fick ha en egen jordbrukspolitik och det nästan totalt katolska landet fick även religionsfrihet. Denna lilla frihet vidareutvecklades 1980, då Sovjetunionen godkände den självständiga fackföreningen Solidaritet, med Lech Walesa i ledningen, som senare kom att bli Polens första president efter kommunismen. Vägen bort ifrån kommunismen var ändå inte lätt, 1981 upphävdes den reformistiska policyn och ett undantagstillstånd utropas. Samtidigt arresteras landets ledning och fackföreningen Solidaritet förbjuds. Detta varade bara en kort tid, och redan år 1983 upphävs undantagstillståndet. År 1989 tas igen ett steg framåt, och Polens första relativt fria val hålls, där oppositionen tilläts tävla om 35 % (de resterande 65 % behölls av kommunistpartiet och dess allierade) av underhusets platser i Sejm, och alla platser i senaten. Solidaritet vinner grund, och landets första icke-kommunistiska regering utses, med Tadeusz Mazowiecki som premiärminister. Denna nya regering blir dock inte långvarig. I presidentvalet 1990 ställer både Lech Walesa och Tadeusz Mazowiecki upp som kandidater, och efter Walesas vinst avgår Mazowieckis regering. Det nya valet 1991 medförde en väldigt fragmenterad partipolitik, 111 listor var registrerade och 29 av dem blev representerade i Sejm. 3
Liksom i Spanien följde efter det första demokratiska valet en politiskt ostabil tid; den första minoritetsregeringen höll bara 6 månader, expeditionsregeringen stödd av Walesa varade i 33 dagar och efterträddes av Hanna Suchockas minoritetsregering, som höll ända till valen 1993. Det polska partisystemet är väldigt odefinierbart, men ändå kan två olika block svagt urskiljas, det socialistiska (ex-kommunistiska) SLD och dess huvudmotståndare PSL, som är en lös gruppering runt det gamla Solidaritet och dess allierade. Ännu efter 20 år är det polska systemet mindre institutionaliserat än det spanska var på 1980 talet, med väldigt lågt valdeltagande och det minst sammansatta systemet inom EU. Dessa tre länder har likheter, olikheter och alla har vissa utmärkande egenskaper gällande sitt politiska system. I Storbritannien hittar man liberala partier både på höger och vänster sida, som är relativt moderata alternativ, och klasskillnaderna utgör den största dimensionen inom politiken. Man kan ganska säkert också säga att i både i Spanien och på den brittiska ön kan vänstern vid behov regera ganska ensam. Storbritannien har ett starkt och strukturerat system, medan Spanien har lösa och fragmenterade allianser som saknar sammanhållning och disciplin. Olikheterna i resten av Västeuropa är lika stora, och därför går det heller inte att tala om ett typiskt västeuropeiskt system, men vissa gemensamma drag kan nog hittas. Höger- vänster axeln har präglat den politiska arenan i nästan hela Västeuropa, kommunismen och socialismen mot den högra sidan. Vänstern har alltid varit ganska långt lika i Europa, medan den högra sidan varierat från land till land. Det är svårt att definiera partisystem i det postkommunistiska Europa, för att de ännu håller på att utformas. Om man skall spekulera varför t.ex. Polen ännu är så ostabilt, kan man se det låga valdeltagandet, som beror på att partilojalitet saknas i en så ung demokrati. För folket kan det nya systemet och de nya institutionerna också ännu verka oklara och ostabiliteten på partiarenan är båda orsaker till detta. Partifamiljer Partier kan sorteras enligt ursprung, enligt egen definition eller enligt policy (problemet att sortera enligt policy är att även on policyn kan vara samma för något parti i ett annat land, kan det vara väldigt olika i praktiken). Det finns nio partifamiljer i Europa, men partifamiljerna i de postkommunistiska staterna är mer oklara än i väst. I de sistnämnda är systemen så fragmenterade att det kan vara svårt att tala om familjer, och dessutom har problemen sitt 4
ursprung i den forna kommunismen och därför kan det vara svårt att dra paralleller till väst. Familjerna kan delas in i 4 vänsterfamiljer (Socialdemokraterna, Kommunisterna, Nya vänstern och de Gröna) och 5 center- och högerfamiljer (Kristdemokraterna, Konservativa, Liberala, Agrar- och centerpartier och den extrema högern). Socialdemokratin är en av de äldsta ideologierna i Europa, som ursprungligen grundades för att mobilisera arbetarklassen, och hade ofta ett nära samarbete med fackföreningarna. I Storbritannien grundades det socialdemokratiska partiet faktiskt av fackföreningarna för att representera deras intressen i parlamentet. Socialdemokratin i Storbritannien steg in på partiarenan efter första världskriget och har varit starkt etablerat sedan 1940 talet, men i Spanien först efter den nya demokratiseringen på 1970 talet. Viktigt att minnas om socialdemokraterna är att radikalismen en gång spelat en stor roll, ofta i form av Marxistisk filosofi. Men speciellt efter ryska revolutionen 1917, övergick många av radikalisterna till kommunistpartiet, och efter välfärdsstatens frammarsch började socialdemokratin handla mera om blandekonomi och stöd bland medelklassen. Nästan alla kommunistiska partier i Europa formades efter den ryska revolutionen (1917), och de tänkte att Leninism och revolution skulle leda till socialism. Efter berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning har de kommunistiska partierna stått inför en reform, i vissa länder har de t.o.m. tappat sin ideologi, i vissa försvunnit helt och hållet. I Storbritannien har det inte funnits några kommunistiska partier, och i Spanien har de varit ett litet parti med litet stöd. Den Nya Vänstern har ofta handlat mot en ortodox marxistisk syn, och har ofta skiljt sig från existerande kommunistiska partier, sådana partier hittas varken i Storbritannien, Spanien eller Polen. Den Gröna rörelsen fick sitt uppsving under 1970-80 talen, och är i de flesta länder små partier. Det finns ingen effektiv grön representation i Storbritannien, och de har haft väldigt liten betydelse i de nya demokratierna. Karaktäriserande för Kristdemokraterna är förstås deras religiösa aspekt, och de har uppkommit som parti under efterkrigstiden. Nästan alla europeiska länder har en kristen representation, som undantag Storbritannien, Irland och Polen (utmärkande här är att både i Irland och i Polen är över 90 % katoliker). I de länder i Europa där konservativa partier existerar, brukar de ha god framgång, t.ex. i Spanien 5
där de utgör huvudmotståndaren mot det socialdemokratiska partiet. Man kan också märka ett mönster, att i länder där det kristdemokratiska partiet är framgångsrikt går det dåligt för de övriga konservativa, och tvärtom. Präglande tankar för konservativa partier är nationalism och EU skepticism. Liberala partier steg fram under efterkrigstiden, och existerar i nästan alla europeiska länder, men varierar i kraft. Även om det i praktiken bara är två stora partier som tävlar om makten i Storbritannien, fick det liberala partiet över 17 % under 1990 talet, och 52 platser i House of Commons, men har dock aldrig lyckats ta sig med i regeringen. Både agrar- och centerpartier och extrema högerpartier saknar representation i Storbritannien och Spanien. Det är svårt att sammanfatta situationen i de postkommunistiska länderna, men vissa gemensamma drag kan hittas. För det första splittrades ofta de partier som uppstod i den forna oppositionen, som Solidaritet i Polen, de bildade ofta konservativa, liberala eller t.o.m. nationalistiska partier. För det andra finns det partier som är anhängare av den forna kommunismen, som säger sig stöda demokratin, men förhåller sig ändå kritiska mot liberal marknad. För det tredje kan man se ett mönster av gamla satellitpartier, formade under gamla kommunistledare, som ännu finns, t.ex. Polish Peasant Party. I Polen attackerades den gamla regimen nerifrån och förändringen betydde en mobilisering av en stor opposition, som senare delades in i olika partier under det första valet. Det är viktigt att komma ihåg att i Västeuropa är demokratin nedärvd, i öst måste den konstrueras. Ett intressant forskningsobjekt i framtiden skulle kunna vara att studera hur de olika valsystemen i praktiken avgör hur många partier som är verkliga maktpartier. I Storbritannien är det ju helt klart att majoritetsvalsystemet ser till att de två stora partierna är de som turvis har makten. Spanien är inte ett lika renodlat tvåpartiland, men också där finns klara tendenser. Polens valsystem i sin tur tycks leda till en rätt stor splittring. En annan intressant aspekt skulle vara att fundera över hur historien ännu påverkar; Storbritannien har aldrig varit en diktatur, medan däremot både Spaninen och Polen har varit det. I Spanien var Francoregimen en högerdiktatur som tog makten i ett inbördeskrig, i Polen ledde uppdelningen i öst och väst efter kriget till en kommunistisk diktatur under inflytande av Sovjetunionen. 6
http://sv.wikipedia.org/wiki/margaret_thatcher Gallagher, M. m.fl. (red.), Representative Government in Modern Europe (2006) 7