3 Motion 1983/84:200 Per Petersson m. fl. Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:25) Åtgärder för att förstärka ubåtsskyddet l. Säkerhetspolitisk bakgrund "De fortsatta och upptrappade ubåtskränkningarna utgör ett hot och en utmaning mot trovärdigheten i Sveriges säkerhets- och neutralitetspolitik. Detta är allvarligt nog. Kränkningarnas omfattning, karaktär och inriktning visar emellertid att dessa och vad de representerar i form av militär planläggning och övning för olika alternativa kris- och krigsfall även måste betraktas som ett hot mot svensk säkerhet och svensk krigsavhållande förmåga." Det är mot denna allvarliga bakgrund - skisserad av ubåtsskyddskommissionen - som det problem som ubåtskränkningarna innebär skall bedömas, och det är med utgångspunkt i denna insikt som den säkerhetspolitiska strategi som skall möta dem måste utformas. Under 1960- och 1970-talen förekom rapporter om främmande ubåtar som kränkte Sveriges territorialhavsgränser. I vissa fall rörde det sig om rapporter om ubåtar som trängde relativt långt in i våra vatten. Trots tidvis tämligen omfattande insatser av marina stridskrafter kunde någon klarhet i frågan om de kränkande ubåtarnas uppdrag eller nationalitet inte nås. Ubåtskränkningarna sågs icke av de militära myndigheterna som ett så stort problem att speciella åtgärder var påkallade. 1980 framstår i efterhand som ett vändpunktsår. Ubåtskränkningarna blev då avsevärt mycket mer provocerande, främst genom att de främmande ubåtarna inte respekterade svenska varningar, utan i stället fortsatte sina operationer bl. a. genom att tränga djupare in på svenskt vatten eller engagera svenska marina enheter i omfattande motoperationer. Under den s. k. Huvudskärsincidenten i september 1980 jagades en eller flera ubåtar av Whiskeytyp under flera veckor av svenska marina enheter i farvattnen omedelbart utanför Stockholms södra skärgård. Den sovjetiska ubåten 137:s grundstötning vid inloppet till Gåsefjärden i Blekinge skärgård sent på kvällen den 27 oktober 198 1 innebar en vändpunkt främst i våra egna föreställningar om ubåtskränkningarnas ursprung och inriktning. Det stod nu klart, att den sovjetiska marinen var direkt involverad i dessa mot Sverige riktade operationer, och det framstod
ot. 1983/84:200 4 dessutom som klart, att dessa operationer också omfattade inre skärgårdsområden som svensk expertis tidigare bedömt som närmast omöjliga för konventionella ubåtar av t. ex. Whiskeytypens storlek. Under sommaren och hösten 1982 gjordes en lång rad observationer av främmande ubåtar i svenska vatten. Störst uppmärksamhet tilldrog sig den s. k. Hårsfjärdsincidenten i oktober. Denna var en del i en vidare operation som sannolikt omfattade minst sex sovjetiska ubåtar som opererade i Stockholms södra och mellersta skärgårdsområde. Av dessa trängde tre ubåtar, varav två miniubåtar, in i själva Hårsfjärden medan en miniubåt trängde in till de inre delarna av Stockholms hamn. Hårsfjärdsincidenten, som för det svenska försvaret innebar de största insatserna sedan andra världskriget, ledde till att regeringen tillsatte ubåtsskyddskommissionen. Denna presenterade sitt betänkande den 26 april 1983. Ubåtsskyddskommissionens direktiv var mycket vida. De omfattade, förutom ett försök till kartläggning av den s. k. Hårsfjärdsincidenten, också ett försök till en bedömning av ubåtskränkningarnas motiv och dessa kränkningars betydelse för svensk säkerhetspolitik. l den offentliga debatten har, såväl före som efter ubåtsskyddskommissionens betänkande, presenterats en lång rad teorier om vilka som kan vara de bakomliggande motiven till dessa operationer. På grundval av en noggrann analys av kränkningarnas mönster, där det faktum att det ofta rör sig om relativt stora och samordnade operationer över ett geografiskt vidsträckt område spelade en stor roll, kom kommissionen till slutsatsen, att det sannolikt rörde sig om operationer som ingick i ett mönster av operativa förberedelser. Någon annan godtagbar förklaring till den typ av kränkningar som observerats, t. ex. spioneri, kunde kommissionen icke finna. Ubåtsskyddskommissionen kunde konstatera att kränkningarna av Sveriges inre och yttre vatten fortsatte även efter Hårsfjärdsincidenten och den mycket skarpa varning som statsminister Palme uttalade vid en presskonferens den 22 oktober. Han sade då att den svenska regeringen vid fortsatta kränkningar hade för avsikt använda sig av möjligheten att ge försvaret order att söka sänka den främmande ubåten. Presentationen av ubåtsskyddskommissionens rapport den 26 april följdes samma dag av en mycket bestämt formulerad svensk note till Sovjetunionen. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom den svenska noten. Den rapport som ÖB avgav till regeringen den 16 september 1983, och som publicerats i ett redigerat sammandrag, visar att kränkningarna fortsatt även under sommaren 1983. De stora och offentligt uppmärksammade ubåtsskyddsoperationerna i Sundsvall i maj, i Töre-området i juli och i Karlskrona i augusti utgjorde bara delar av ubåtsoperationer. För år 1982 redovisade ÖB sammanlagt 52 fall av ubåtskränkningar eller rapporter om sådana som måste tillmätas hög trovärdighet. ÖB:s rapport
Mot. 1983/84:200 5 den 16 september visar, att siffran för 1983 sannolikt inte kommer att avvika på ett mera påtagligt sätt från den som redovisades för 1982. Det kan finnas anledning att framhålla att säkerheten i försvarets bedömning av rapporter om påstådda ubåtskränkningar 1983 torde vara avsevärt större än vad som varit fallet under tidigare år. Den kunskap som vunnits om operationernas karaktär, och om bl. a. de miniubåtar som först kunde dokumenteras i Hårsfjärden i oktober 1982, ger bedömningen i dag en väsentligt större säkerhet än tidigare. l sin offentliggjorda rapport noterar ÖB att det under sommaren 1983 inrapporterats kränkningar av den typ av miniubåtar som tidigare konstaterats. Detta gör att det torde vara svårt att dra någon annan slutsats än att de kränkande ubåtarna även fortsättningsvis kommit från Sovjetunionen. Mot bakgrund av utvecklingen sedan 1980, när ubåtskränkningarna fortsatt trots alltmer bestämda militära och politiska reaktioner från Sverige, finns det all anledning att utgå från att det hot mot vårt försvar och den utmaning mot vår säkerhetspolitik som dessa kränkningar representerar är ett långsiktigt fenomen. Vi bör utgå från att dessa kränkningar styrs av bestämda säkerhetspolitiska intentioner riktade mot hela eller delar av det nordiska området. Som alliansfri nation, strävande efter neutralitet i krig, har Sverige en skyldighet att värna sitt territorium. Misstankar om att vi inte har viljan eller förmågan att klara denna uppgift riskerar att leda till att sannolikheten för att vår neutralitet skall respekteras minskar. Därtill kommer att ubåtskränkningarna representerar ett hot mot försvarets fredsbevarande förmåga genom att de tyder på långt gångna förberedelser för typer av militära operationer gentemot Sverige som dagens försvar har stora svårigheter att möta. Ubåtar lämpar sig väl för t. ex. dold landsättning av sabotageförband i inledningen till ett överraskande anfall. Sådana förband, liksom de insatser som kan göras dolt och direkt från en ubåt mot t. ex. våra minsystem, kan på ett högst påtagligt sätt minska det svenska mobiliseringsförsvarets möjligheter att med tillräcklig styrka stå emot ett överraskande inlett anfall. Ubåtskränkningarna måste bringas att upphöra. De utgör den allvarligaste utmaningen mot vår säkerhetspolitik under efterkrigstiden, och vår förmåga att på ett effektivt sätt möta detta hot kommer i omvärlden att ses som en mätare på våra möjligheter att även i övrigt hävda våra säkerhetspolitiska intressen. Att möta ubåtskränkningarna kräver en kombination av militära och politiska insatser. Såväl utrikes- som försvarspolitiken ingår i den arsenal av säkerhetspolitiska instrument som måste användas. Mellan dessa olika instrument råder självfallet ett samband. Det politiska agerande! uppfattas knappast som trovärdigt, om det inte samtidigt står klart att det har stöd i en tillfredsställande militär förmåga. Samtidigt måste framhållas att uthålliga militära insatser mot kränkningarna må hän-
ot. 1983/84:200 6 da inte tas på tillräckligt allvar om inte de politiska signalerna uppfattas som tillräckligt bestämda. Det finns ingen anledning att tro att ubåtskränkningarna kan bringas att upphöra genom enkla och snabba åtgärder. Uppbyggnaden av de militära resurserna går långsamt. Den kränkande nationens utvärdering av vår politiska uthållighet i den säkerhetspolitiska dragkamp som kränkningar na är en del av kommer att sträcka sig över en längre tid. Under denna tid kan kränkningarnas frekvens och karaktär självfallet komma att variera över ett mycket brett spektrum. l dag saknar det svenska försvaret tillräcklig styrka för att ge vår säkerhetspolitik tillräckligt stöd i dess strävan att bringa kränkningarna att upphöra. Den snabba uppbyggnaden av ett trovärdigt ubåtsskydd runt Sveriges kuster spelar en avgörande roll för bevarandet av vår säkerhetspolitiks långsiktiga trovärdighet. 2. Krav på ubåtsskyddssystemet i fred och i krig De begränsade ubåtsjaktresurser som finns i dagens försvar har byggts upp med utgångspunkt i helt andra krav än de som varit aktuella under de senaste åren. 1972 års försvarsbeslut medförde att den fartygsburna ubåtsjakten slopades. Framtiden för denna var helt beroende av bedömningen av huruvida Sverige i en neutralitetssituation skulle behöva styrkor för att eskortera importsjöfart eller delar av kustsjöfarten. Den bedömning som då gjordes, och som det i denna avgränsade del inte finns anledning att rikta erinran mot, var att frågan om skyddet för importsjöfarten i ett långvarigt avspärrnings- och neutralitetsläge var en fråga som i allt väsentligt fick lösas med andra medel. De kvarvarande ubåtsjaktstyrkorna var främst delar av marinens tunga helikoptrar som gradvis försågs med modern ubåtsjaktutrustning. Denna anpassades emellertid främst efter uppgiften att på öppet hav kunna eskortera t. ex. förstärkningstransporter till Gotland. De tio tunga helikoptrarna i marinen tilldelades dessutom en rad andra uppgifter vid sidan av denna typ av ubåtsjaktuppgift Ubåtskränkningarna sedan 1980 har visat att det nu ställs krav på en annan form av ubåtsskyddsförband än de mycket begränsade förband som planerades och sattes upp på 1970-talet. Ubåtshotet är nu såväl kvantitativt som kvalitativt olikt det som bildade grunden för utformningen av de enheter som fortfarande utgör huvuddelen av våra kvalificerade ubåtsskyddsresurser. Detta ställer krav på en förnyad genomgång av de operativa krav som
ot. 1983/84:200 7 måste ställas på ubåtsskyddssystemet i såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende. Ubåtsskyddskommissionen drog slutsatsen att ubåtskränkningarna representerade en operativ förberedelseverksamhet Av detta följer att vi nu har att räkna med att ubåtar kommer att användas vid militära operationer mot Sverige på ett annat sätt än vad som tidigare antagits. De militära operationer som ubåtsskyddskommissionen såg kränkningarna som en förberedelse till, måste det framtida ubåtsskyddssystemet kunna möta på ett effektivt sätt. Detta ställer krav på ett ubåtsskyddssystem som kan avvärja försök till ubåtsinträngningar i viktiga bas-, skärgårds- och hamnområden i ett läge där militära operationer mot Sverige kan befaras. Därmed måste det framtida ubåtsskyddssystemet ha en förmåga att samtidigt täcka ett flertal för Sveriges totalförsvar operativt viktiga områden. Detta måste dessutom kunna ske med utnyttjande av enheter som inte samtidigt skall fullgöra andra för invasionsförsvaret avgörande uppgifter. Dagens ubåtsskyddssystem, eller det ubåtsskyddssystem som så småningom blir resultatet av ett förverkligande av riktlinjerna i ubåtsskyddskommissionens betänkande och i proposition 1983/84:25, kan knappast fullt ut sägas fylla dessa operativa krav på ett ubåtsskyddssystem som en del av ett fungerande invasionsförsvar. Därtill är dess förmåga att samtidigt täcka flera viktiga områden för begränsad, samtidigt som det medför risker med hänsyn till behovet av att utnyttja vissa av de enheter som nu ges ubåtsjaktutrustning för andra uppgifter inom invasionsförsvarets ram. Lioåtsskyddskommissionens uppdrag omfattade icke dessa frågor, då dess direktiv inskränktes till att avse de åtgärder som krävdes för ett förbättrat ubåtsskydd under fred och neutralitet. l det hittillsvarande utredningsarbetet på ubåtsskyddsområdet har de krav som måste ställas på ubåtsskyddet som ett led i invasionsförsvaret ännu inte kunnat belysas på ett fullt tillfredsställande sätt. Det är angeläget att ett sådant arbete sker med inriktning främst på 1987 års försvarsbeslut l en fredssituation ter sig de operativa kraven på ubåtsskyddssystemet lättare att tillgodose, även om det också här måste konstateras att dagens resurser är synnerligen otillräckliga. Under de allra närmaste åren måste ubåtsskyddssystemets effekt höjas till en nivå där den uppfattas som avskräckande av dem som nu fattar beslut om ubåtsoperationerna mot Sverige. Detta torde främsi kräva att sannolikheten för att en ubåt kommer till skada eller tvingas till ytan av svenska förband bedöms som dramatiskt högre än i dag. Enbart upptäckt eller insats av marina enheter för spaning och jakt torde knappast ha den erforderliga effekten. l ett längre perspektiv måste vår förmåga till övervakning av territorialvattnen förbättras på ett sätt som gör att vi med betydande sannolikhet kan detektera och lokalisera försök till ubåtsinträngningar på svenskt vatten.
ot. 1983/84:200 8 3. Uppbyggnaden av ubåtsskyddssystemet Nu gällande planering, som översiktligt redovisas i propositionen, inriktas på att sätta upp en samlad ubåtsskyddsstyrka kring år 1987 och en andra likartad ubåtsskyddsstyrka kring år 1992. Intill 1987 organiseras en styrka med i dag befintliga resurser. Dessa ubåtsskyddsstyrkor måste ha förmågan att störa och hota en främmande ubåts operationer över så gott som alla faser av dess verksamhet. En tillfredsställande övervakning av det fria havet ger en värdefull information om främmande ubåtar som kan befinna sig på väg in mot den svenska kusten. Därigenom blir det också möjligt att med större precision sätta in de egentliga ubåtsskyddsstyrkorna. En sådan övervakning kan delvis ske med utnyttjande av övervakningsflygplan. Svenska ubåtar torde även kunna utnyttjas för dessa uppgifter. Folkrätten lägger inga hinder i vägen för att utnyttja även intressanta delar av det fria havet för t. ex. olika former av rörliga bottenstationer för detektion av ubåtar som kan förmodas vara på väg in mot de svenska kusterna. Med dagens teknik förefaller sannolikheten för framgång i ett ubåtsskyddsföretag vara störst innan en ubåt tränger in i ett skärgårdsområde eller i samband med att ubåten tränger ut från ett sådant. De hydrofoner som i dag finns installerade på marinens tunga helikoptrar liksom de s. k. släphydrofoner som kommer att installeras på de bägge robotbåtamal kustkorvetterna är främst lämpade för spaning efter ubåt i relativt vida och öppna vatten. Detekteras en ubåt inne i ett skärgårdsområde, måste olika insatser mycket snabbt kunna göras för att göra det möjligt att följa ubåtens rörelser intill den punkt då en effektiv vapeninsats kan ske inom eller utanför skärgårdsområdet. Av mycket stor betydelse är snabbheten i reaktionen från det att en rapport som bedöms som trovärdig kommit in till dess att en enhet finns på platsen för utplacering av sensorer eller någon form av vapeninsats. Det är viktigt att ubåtsskyddssystemet kännetecknas såväl av snabbhet i reaktionen som av uthållighet i möjligheten till aktiv insats mot en kränkande ubåt. Därtill kommer att systemet i så stor utsträckning som möjligt bör byggas upp kring rörliga eller semi-rörliga enheter, dels för att möjliggöra insats i olika områden, dels för att reducera riskerna för att de kränkande ubåtarna genom olika former av underrättelseinhämtning skapar sig möjligheter att kringgå delar av ubåtsskyddsinstallationerna. Förutom vad som anförs i propositionen bör följande riktlinjer gälla i fråga om utvecklingen av vissa av ubåtsskyddssystemets olika delar:
Mot. 1983/84:200 9 Helikoptersystemet l propositionen föreslås i enlighet med ubåts kyddskommissionens förslag au utöver den ombyggnad av tre Hk p 4B till 4C som ännu icke utförts skall fyra Hk p 4A överföras från nygvapnet och moderniseras till 4C-standard. Därmed skulle antalet kvalificerade ubåtsjakthelikoptrar öka från f. n. 7 till 14 när ombyggnaden är avslutad. Della möjliggör bl. a. en permanent basering av ubåtsjakthelikoptrar i södra Sverige. Angelägenheten i att detta sker så snabbt som möjligt kan inte nog understrykas. De åtgärder regeringen antyder i propositionen för att säkerställa att det sker med tillräcklig skyndsamhet förefaller väl mot iverade. En ombyggnad av 7 hel ikoptrar bör ske snabbt med utnyttjande även av andra industrier och verkstäder inom och utom landet än de som traditionellt anlitas och underkastas en seriös prövning. Avgörande vid placeringen av kontraktet på ombyggnad bör framför allt vara tidsfaktorn. Ombyggnaden bör vara avslutad under loppet av år 1985. Därmed skulle amtliga 14 kvalificerade ubåtsjakthelikoptrar vara operat iva under 1986. Under denna ombyggnad bör olika möjligheter att förbäura Hkp 4C prövas. Det gäller bl. a. byte av existerande radaranläggn ing, vissa förbättringar i kommunikationsutrustningen, möjlig installation av högfrekvenshydrofon och möjligheter au medföra även andra spaningsmedel För au helikoptrarna skall bli en effektiv komponent i ett fungerande ubåtsskyddssystem ställs även krav på en fungerande rörlig basorganisation, anpassad såväl efter kraven i fred som i krig. De brister som i dag finns i detta hänseende är inte acceptabla. Fartygssystemen Ubåtsskyddssystemets uthållighet är i hög grad avhängigt av de ytfartyg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning som systemet innehåller. Dagens embryo till ubåtsskyddsstyrka är uppbyggd kring patrullbåtar. Dessa var ursprungligen icke avsedda för sådana uppgifter och har därför en mycket begränsad kapacitet vad gäller egen spaning efter ubåtar. Den snabba tekniska utveckl ingen vad gäller sensorer och signalbehandling kan emellertid i framtiden innebära nya möjligheter att förse även patrullbåtarna med kvalif icerad utrustning för detektering och lokalisering av ubåtar. Det är vikt igt att de möjligheter som kan finnas i detta hänseende noggrant bevakas. Minjaktfartygen av Landsortsklass har getts en betydelsefull roll i ubåtsskyddssystemet genom de effektiva högfrekvenshydrofoner de utrustats med. Genom ubåtsskyddskommissionens förslag möjliggörs nu en serieproduktion av minjaktfartyg som skapar möjligheter att ba era minjaktförband i två ol ika områden. Möjligheterna att förse även dessa fartyg med vapen avsedda för incidentinsatser mot ubåtar må te prövas.
ot. 1983/84:200 lo Kärnan i de kommande ubåtsskyddsstyrkorna skall utgöras av de kommande robotbåtarna/kustkorvetterna av Stockholmsklass, som för detta ändamål kommer att utrustas med en aktiv släphydrofon samt med incidentvapen. Två fartyg av Stockholmsklass kommer att tillföras försvaret under 1980-talet. Fyra ytterligare fartyg beräknas tillkomma i början av 1990-talet. Det är uppenbart att den gällande planeringen vad gäller ytfartyg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning är otillfredsställande. Den möjliggör knappast den uppbyggnad under 1980-talet av ett tillräckligt avskräckande ubåtsskyddssystem som vår säkerhetspolitik kräver. Olika alternativ måste därför prövas för att snabbare få fram ett större antal fartyg som med uthållighet kan bedriva kvalificerad ubåtsjakt i kustnära områden eller i delar av skärgårdsområdena. Regeringen bör därför för riksdagen redovisa de möjligheter, bl. a. tidigareläggning av kustkorvetter, som finns i detta avseende och de kostnader som olika möjliga alternativ medför. En sådan redovisning bör kunna föreläggas riksdagen redan i samband med förslag till anslag för budgetåret 1984/85. Även andra fartyg kan utnyttjas för vissa mindre kvalificerade ubåtsskyddsuppgifter. Försedda med enklare sensorer i form av t. ex. röjdykarhydrofoner eller hydrofonbojar och därtill hörande analysutrustningar kan även vedettbåtar och kustartilleriets bevakningsfartyg göra värdefulla insatser. Till de fartygsenheter som kan utnyttjas i ubåtsskyddsinsatser måste självfallet även ubåtarna räknas. Med delvis förändrad utrustning innebär de en mycket väsentlig resurs i ubåtsskyddssystemet Genom sina möjligheter till dolt och långvarigt uppträdande i områden som de främmande ubåtarna inte kan förutse representerar de ett effektivt hot mot inträngande ubåtar. Det är angeläget att de speciella krav som denna typ av insatser ställer på delar av ubåtarnas utrustning beaktas vid projektering av framtida ubåtar. Flygsystem Flygplan ger möjlighet till övervakning av stora ytor, samtidigt som de ger möjlighet till mycket snabba insatser mot detekterade ubåtar som kränker svenska vatten. Försök har inletts med utnyttjande av inhyrda Oygplan av typ Cessna 404 för spaning mot ubåtar med utnyttjande av främst radar och infraröda system. Lätta spaningsoygplan av denna typ kan i vissa lägen vara ett värdefullt komplement till övriga delar av ubåtsskyddssystemet Utnyttjande av ner system på lätta Oygplan ger emellertid möjlighet till betydligt större effekt. Det är angeläget, att omfattande försök så snart som möjligt kan ske med utnyttjande av Oygplan som även kan förses med
ot. 1983/84:200 Il hydrofonbojar och analysutrustningar. och att man i något längre perspektiv också studerar de möjligheter som kan finnas att förse lätta eller medeltunga flygplan med olika typer av incidemvapen. Ett samutnyttjande av marinens lätta flygplan med motsvarande flygplan inom kustbevakningen ter sig naturligt, men detta får inte innebära att de krav på kvalificerad spaningsutrustning och hög tillgänglighet som måste gälla för marinens flygplan eftersätts. Sensorsystem Av avgörande betydelse för det samlade ubåtsskyddssystemets effekt är de olika sensorsystem som finns och de möjligheter som finns att behandla de olika informationer som dessa sensorer tillhandahåller. l dessa avseenden har Sverige kommit att hamna långt efter den internationella utvecklingen. System som uppfattas som självklara i våra närmaste grannländer saknar vi så gott som helt erfarenhet av. De dramatiskt ökade möjligheter till signalbehandling i hydroakustiska system som datorteknikens utveckling medfört har icke alls kunnat tillgodogöras. På detta område krävs omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser inom landet samtidigt som möjligheterna att tillgodogöra sig utländskt industriellt kunnande skall tas till vara så långt möjligt. Den snabba tekniska utvecklingen innebär, att det finns anledning att noggrant pröva även utvecklingsvägar som vid ett första påseende kan ge ett okonventionellt intryck. Utvecklingen av sensorsystem bör inriktas mot eu flertal olika system. Detta dels för att det skall bli möjligt att bygga upp nationella erfarenheter av olika typer av system, dels för att öka osäkerheten hos de kränkande ubåtarna. Det finns vidare anledning att noga överväga riskerna med att lägga en alltför dominerande del av satsningen på övervakningssystem och sensorer på fasta installationer. Dessa kan sannolikt relativt lätt lokaliseras, och därigenom kan de också relativt lätt neutraliseras. Rörliga eller halvrörliga system ökar flexibiliteten i systemet och motståndarens osäkerhet. Större fasta system kommer dock att krävas i vissa fall. 4. Invasionsförsvaret Uppgiften att kunna uvvärja ett större invasionsföretag mot Sverige förblir grundläggande för utformningen av det svenska försvaret. Det är främmande makts bedömning av vårt försvars möjligheter att klara denna uppgift som är avgörande för dess krigsavhållande och därmed fredsbevarande effekt. Det har hitintills setts som självklart att de uppgifter som kan komma att ställas på försvaret under fred eller neutralitet kan lösas inom ramen för en
ot. 1983/84:200 12 försvarsmodell styrd av invasionsförsvarets krav och med den utrustning som anskaffats som en följd av dessa krav. Detta är icke längre självklart. Ubåtskränkningarna har visat att det ställs betydligt större krav på försvarsmaktens insatsberedskap i fred än vad som antagits i tidigare försvarsbeslut Ubåtskränkningarna torde dess utom ha lett till en fördjupad insikt om vidden av de krav som risken för ett överraskande inlett anfall ställer på försvaret. Det får antas att de delvis förändrade krav på insatsberedskap som denna situation leder till, och de förändringar i försvaret som då kan komma att aktualiseras. kommer att spela en central roll i förberedelserna för 1987 års försvarsbeslut Ubåtsskyddskommissionen underströk betydelsen av att denna fråga ägnades stor uppmärksamhet inför 1987. l regleringsbrev för budgetåret 1983/84 har regeringen beslutat att avkall får göras avseende den långsiktiga beredskapen för invasionsförsvar för att möjliggöra tidiga insatser för att förbättra ubåtsskyddsförmågan. r proposition 1983/84:25 anmäler nu försvarsministern att han avser att föreslå regeringen att motsvarande inriktning skall gälla för budgetåret 1984/85. Motiven för dessa regeringens beslut kan knappast ifrågasättas, och heller icke det faktum att de tett sig nödvändiga. Trots detta finns det anledning att uttala oro för konsekvenserna av en situation där invasionsförsvarets krav eftersätts under en alltför lång tidsperiod. Det är icke acceptabelt att försvaret under en serie av år skall tvingas att eftersätta vad som även fortsättningsvis måste vara dess huvuduppgift. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Ubåtskränkningarna utgör en teknisk form av vad som i grunden är ett bredare säkerhetspolitiskt hot. Ä ven om denna tekniska form för det säkerhetspolitiska hotet nu ställer stora krav på förstärkning av delar av vårt försvar, får detta självfallet inte innebära att försvarets möjligheter att möta andra tekniska former för detta säkerhetspolitiska hot minskar. Ubåtskränkningarna utgör ett motiv för en förstärkning av försvaret i dess helhet. 5. Hemställan Mot denna bakgrund hemställs l. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts rörande betydelsen av en ombyggnad av ubåtsjakthelikoptrar före utgången av år 1985, 2. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts om redovisning av möjligheterna till ett snabbare uppställande av en andra ubåtsskyddsstyrka, 3. att riksdagen uttalar sig för vad som i motionen anförts om vikten av upprätthållandet av den långsiktiga beredskapen för invasionsförsvar.
Mot. 1983/84:200 13 Stockholm den 24 november 1983 PER PETERSSON (m) GÖTHE KNUTSON (m) OLLE AULIN (m) ANITA BRÅKENHJELM (m) IVAR VIRGIN (m) GÖRAN ALLMER (m) INGER KOCH (m) STEN ANDERSSON (m) i Malmö CARL Bl LDT (m) MARGARETHA At UGGLAS (m) STEN STURE PATERSO (m) LARS HJERTEN (m) BO LUNDGREN (m) ULF ADELSOHN (m)
LiberTryck Stockholm 1983