Innehåll Det är olyckligt när två parter möts i sorg 2 - intervju med Anita Orrell Det finns en större medvetenhet i dag 5 - intervju med Eva Elfver-Lindström Information och intryck från Tjeckien 8 Boktips 11 MIA önskar God Jul och Gott Nytt År 1
Det är olyckligt när två parter möts i sorg Intervju med Anita Orrell Samhället har ett stort ansvar vid internationella adoptioner. Det menar Anita Orrell som har arbetat i över två decennier med internationella adoptioner. En noggrann utredning av de föräldrar som vill adoptera är enligt henne bland det viktigaste som samhället kan göra. Anita Orrell kom till NIA, den dåvarande statliga nämnden för internationella adoptionsfrågor, redan år 1989. Första dagen på det nya arbetet föll hennes ögon på en skylt på väggen där det stod Barnets bästa. Den grundprincipen gäller fortfarande, säger hon i dag, 23 år senare, när vi träffas i hennes kök i enplansvillan i Täby. I samband med adoptioner är det alltid barnets bästa som ska stå i centrum. Sen har det ju förstås fluktuerat genom åren vad som har ansetts vara barnets bästa. I dag är Anita Orrell nybliven pensionär. Efter över tjugo års arbete, först på NIA och därefter på MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, kan hon blicka tillbaka på en rad förändringar inom området. Den mer nyanserade synen på adoption har, enligt Anita Orrell, också gjort att man i dag kan diskutera adoptioner som något mer komplext. Förr kunde man tänka ganska enkelspårigt som att: På ett barnhem i Indien är det fruktansvärt och här i Sverige är det bra. Då är det bra med adoption I dag kan man reflektera mer nyanserat över att om man är fyra, fem år och har rotat sig i en miljö och en kultur då är det kanske inte alltid för barnets bästa att det tas därifrån. Levererades till föräldrarna När hon började arbeta med adoptioner minns hon hur de adopterade barnen ofta kom till flygplatsen i Sverige med eskort. Där blev de levererade till föräldrarna. På den tiden ville många mörka en adoption, säger hon. Då menade man att det var för barnets bästa. Men på NIA propagerade vi under hela 1990- talet för att man alltid skulle åka och hämta sitt barn själv, och så sker ju i dag. Synen på adoption har överlag blivit mer nyanserad över tid, menar hon. Det finns en större generell öppenhet i samhället idag och det beror mycket på medierna, tror jag. Vissa saker lade man locket på tidigare. I dag vill man ju till exempel alltid tala om för det adopterade barnet att det kommer någon annanstans ifrån och inte legat i mammas mage. Själva bekosta Anita Orrells första uppdrag på NIA gav henne en inblick i de ekonomiska villkoren i samband med adoptioner. Fram till och med 1980-talet fick adoptivföräldrar själva bekosta en adoption. Det innebar att vissa grupper av människor helt enkelt inte hade råd att adoptera. Då, i mitten av 1980-talet, 2
tillsattes en utredning, som föreslog att hälften av genomsnittskostnaden för en adoption skulle ersättas med ett statligt bidrag. Anita Orrell fick i uppdrag att beräkna vad det i genomsnitt kostade att adoptera från olika länder. Grundtanken bakom bidraget var att det inte skulle vara en ekonomisk fråga att adoptera. Adoptionsbidraget höjdes successivt fram till år 2001 då maxersättningen fastställdes till 40 000 kronor. Därefter har bidraget inte höjts. Men kostnaderna för att adoptera har däremot fortsatt att öka. I dag utgör adoptionsbidraget bara cirka en fjärdedel av kostnaden för en genomsnittlig adoption. Enligt Anita är det emellertid få människor som har synpunkter på kostnaden. Det är ett så grundläggande mänskligt behov att vilja få barn och då är pengar underordnade, tror jag. Men det var fler som hade synpunkter på kostnaden tidigare. Jag vet inte vad det beror på att det är färre i dag. Kanske har människor fått det bättre ställt. Utspritt ansvar I Sverige är flera olika samhällsinstanser inblandade i arbetet med internationella adoptioner. Ansvaret är fördelat på Socialstyrelsen, socialtjänsten och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor. När ett adopterat barn anländer till Sverige har det ofta i förväg kända särskilda behov. Då behöver många gånger även BVC, sjukvården och skolan kopplas in för att sätta in extra resurser. Enligt Anita Orrell gör det utspridda ansvaret för barnens bästa ibland att kunskap faller mellan stolarna. Det är väldigt många aktörer inblandade. Socialtjänsten har en viktig roll i att göra noggranna utredningar av de föräldrar som ansöker om adoption, men man måste komma ihåg att vi har cirka 280 kommuner i Sverige och många gör inte så många utredningar. Det finns väldigt duktiga socialsekreterare, men ibland saknar de specialkunskaper om de här barnens utsatthet. Socialstyrelsen är också en stor myndighet med många uppdrag, och då kommer de här frågorna lätt i skymundan. Gärna expertgrupp Utifrån sin långa erfarenhet skulle Anita Orrell gärna se att det fanns en expertgrupp på länsstyrelsenivå med specialkunskaper om adoptioner. Det skulle vara en stor tillgång för de anställda i socialtjänsten inför och under en utredning, säger hon. De par som ansöker om adoption har ofta en lång resa bakom sig. De har många gånger gått igenom flera IVF-behandlingar och kämpat för att få egna barn. Ofta är de välutbildade och verbala. De kanske har alla de yttre förutsättningarna för adoption, men den inre sorgen över barnlösheten syns inte. Då krävs det erfarna och kloka personer som kan lysa igenom sorgen. En obearbetad sorg över att inte själv kunna få barn är, enligt Anita Orrell, bland det viktigaste socialtjänsten kan upptäcka när de utreder blivande föräldrars lämplighet. De adopterade barnen är utsatta, och de behöver starka och trygga föräldrar som har gått igenom sitt eget barnlöshetstrauma. Annars blir det två parter i sorg som möts och det är olyckligt. Upprörda par Genom åren har Anita Orrell fått många frågor från upprörda par som ansökt om adoption och som blivit ifrågasatta av socialsekreteraren på grund av sin ålder. Däremot har jag aldrig fått någon fråga som handlar om att socialsekreteraren har ifrågasatt om de blivande föräldrarna har bearbetat sin egen 3
barnlöshet tillräckligt. Jag är inte så säker på att alla alltid har gjort det. Flyttas mellan fosterhem I dag ser Anita Orrell fram emot den nya tillvaron som pensionär. Men hennes många år på Myndigheten för internationella adoptionsfrågor har fått henne att reflektera över framtiden inom adoptionsområdet. Hennes tankar handlar bland annat om alla de svenska barn som far illa i hemmet och som flyttas mellan olika fosterhem. De barnen skulle behöva mer stöd menar hon, och i vissa fall borde man kunna överväga även inhemska adoptioner. Förr var det ju vanligt med inhemska adoptioner, men i dag förekommer det i princip inte alls. Föräldrarätten är orubblig som det ser ut nu, men någonstans måste man sätta en gräns. Jag kan önska att fler barn som far illa skulle kunna få en fast punkt. Det är en enorm otrygghet att vara utlämnad till vuxna som inte kan ta hand om dig. FAKTA Namn: Anita Orrell Bor: Täby Gör: Pensionerad ekonom Bakgrund: Har arbetat hela sitt yrkesliv som ekonom med inriktning på sociala frågor. Först tjugotre år på Socialdepartementet och därefter tjugotre år på MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (tidigare NIA, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor). 4
Det finns en större medvetenhet i dag Intervju med Eva Elfver-Lindström Det har skett många förändringar inom adoptionsområdet över tid. Det säger Eva Elfver-Lindström som har arbetat stora delar av sitt yrkesliv med adoptioner. I dag finns det en större medvetenhet än tidigare om adopterade barns speciella behov. Sina första erfarenheter av att arbeta med adoption fick Eva Elfver-Lindström när hon 1978 gjorde sin socionompraktik på familjerätten i Nacka. Än i dag minns hon med skräckblandad förtjusning hur hon gjorde sina första medgivandeutredningar av par som ville adoptera. Jag hade inga erfarenheter alls av adoption då och visste knappt något om det. På socialhögskolan hade vi över huvud taget inte pratat om barnlöshet eller adoption. Det var tur att jag var lite äldre, närmare 30 år, så jag hade i alla fall lite livserfarenhet. Bilder på barn Efter praktiken blev Eva Elfver-Lindström kvar på familjerätten. Först tolv år i Nacka och därefter tio år i Värmdö. Under åren hann hon med många adoptionsärenden. När hon började arbeta kunde det ibland finnas en aningslöshet när det kom till adoptionsfrågor minns hon. Från praktiktiden på familjerätten kommer hon ihåg en tavla som satt uppsatt på handledarens rum. Tavlan bestod av foton på adopterade barn. Jag minns att jag tänkte att om jag börjar här ska jag aldrig sätta upp en sådan tavla. Barnen hade ju inte själva valt att vara med där på bild. Det var ingen som frågat dem vad de ville. På den tiden var det också vanligt att människor ansåg att när ett barn väl var adopterat då var alla problem lösta. Då tyckte man att adoptivfamiljen var som vilken familj som helst. Genom åren har det i stället vuxit fram en större insikt om adopterade barns situation och speciella behov. Familjer med ett adopterat barn är som alla andra. Men samtidigt är det en särskild sorts familj som har en skuggfamilj någonstans i världen. Som adoptivförälder måste man också lära sig vissa speciella saker. Speciellt schampo Som exempel på saker att lära sig nämner hon både vardagliga företeelser som att kanske behöva använda en speciell sorts schampo för att sköta sitt barns hår till allvarligare situationer som att hantera att ens eget barn inte tillåts gå igenom passkontrollen utan att varje gång bli stoppad. I dag har man blivit mycket mer medveten om sådana här saker och det är väldigt positivt. En annan skillnad jämfört med tidigare är att det inte längre anses som konstigt att adoptera, som Eva Elfver-Lindström uttrycker det. Förr i tiden frågade gärna de blivande föräldrarna efter ett barn från Polen eller Grekland för att de ville att barnet i så stor utsträckning som möjligt skulle likna dem själva. Stora förändringar År 1998 började Eva Elfver-Lindström arbeta på Socialstyrelsen. Under samma tidsperiod skedde stora förändringar inom adoptionsområdet. Ansvaret för adoptionsfrågorna övergick i mitten av 2000-talet från den tidigare Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA till att bli uppdelat på Socialstyrelsen och den nybildade Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA. 5
Samtidigt blev Eva Elfver-Lindström engagerad i ett projekt på Socialstyrelsen som gick ut på att ta fram en ny adoptionshandbok som vägledning för socialtjänsterna. Den nya handboken var en fullständig omarbetning av den tidigare handboken inom området. Ambitionen med den nya boken var att täcka in väldigt mycket. Den tidigare handboken var kort och handlade bara om internationella adoptioner. Jag kämpade bland annat för att nationella adoptioner och styvbarnsadoptioner också skulle finnas med. Eftersom adoptionsfrågorna hade hamnat under Socialstyrelsen nu tyckte jag att det var motiverat att ringa in hela adoptionsområdet. Den nya omfattande handboken kom ut 2008 och hade ett stort fokus på barnets bästa i samband med adoptioner. Det var enligt Eva Elfver-Lindström en av de största förändringarna jämfört med tidigare. Genom alla bokens kapitel går barnets bästa som en röd tråd, oavsett om det handlar om medgivandeutredningen av de par som vill adoptera, eller råd och stöd till adoptivfamiljerna efter adoptionen. Obligatorisk utbildning En annan förändring som inträffade i mitten av 2000-talet var att det nu blev obligatoriskt för alla par som ville ansöka om adoption att gå en föräldrautbildning. När Eva Elfver-Lindström började arbeta med adoptionsfrågor fanns inget krav på att gå någon utbildning alls. Vi arrangerade diskussionscirklar för de föräldrar som var intresserade, men det var frivilligt att delta. Tanken bakom de obligatoriska föräldrautbildningarna var att de blivande föräldrarna skulle få en möjlighet att bättre förbereda sig på vad en adoption innebär. Genom utbildningen skulle de få chansen att tänka efter innan, och reflektera över vad det innebär att ett barn plötsligt dyker upp i ens liv. Ingen rättighet att ha barn När Eva Elfver-Lindström blickar tillbaka på utvecklingen inom adoptionsområdet betonar hon gång på gång att det är barnet som har rättigheter vid en adoption. Det är inte en rättighet för vuxna att ha barn, och därför blandar sig samhället i vid en adoption och gör en noggrann utredning av de par som vill adoptera. I sitt arbete har hon ofta mött människor som har ifrågasatt de omfattande medgivandeutredningarna som görs av de par som ansöker om adoption. Då har hon alltid framhållit att det inte bara är Sverige som ställer stora krav på föräldrarna. De adopterade barnens ursprungsländer ställer också krav på de blivande föräldrarna. Det är inte enskilda socialsekreterare som är elaka, det behöver folk förstå. Utlandet har ofta väldigt stora krav på de blivande föräldrarna för att vilja släppa i väg barnen. Berört mest Bland de ärenden som berört Eva Elfver-Lindström mest genom åren finns de där adopterade barn som vuxna har sökt efter sitt ursprung. Hon har också haft flera fall där barnen som vuxna funnit ut att de bara varit fosterhemsplacerade, trots att de hela livet har trott sig vara adopterade. Förr var det ju vanligt med både inhemska adoptioner och att svenska barn blev fosterhemsplacerade. Ibland blev det aldrig riktigt tydligt för barnen vad som gällde. Det kunde leda till stora tragedier när de upptäckte det som vuxna. 6
Balansgång I dag är Eva Elfver-Lindström pensionär, men hon delar gärna med sig av sina erfarenheter till nästa generation socialarbetare som arbetar med adoptionsfrågor. Hon betonar framför allt hur viktigt det är att skriva varsamt och omdömesgillt i de handlingar som socialtjänsten tar fram om adoptivfamiljerna. Det gäller både i medgivandeutredningen och i de uppföljningsrapporter som beskriver hur barnet har det efter adoptionen. Barnet kan be att få läsa rapporterna senare i livet, och då är det viktigt att socialsekreteraren har uttryckt sig omdömesgillt och noga övervägt sina ordval. Bland det viktigaste man kan göra är att ge barnet möjlighet att vara stolt över sin adoption. Det är en balansgång att inte kränka någon samtidigt som man måste ställa alla de här känsliga frågorna till föräldrarna i samband med utredningen och skriva om dem. Det är viktigt att föräldrarna förstår att ju bättre utredningen är, desto troligare är det att barnets ursprungsland tycker att just de blir de bästa tänkbara föräldrarna till barnet. FAKTA Namn: Eva Elfver-Lindström Bor: Stockholms skärgård Gör: Pensionerad socionom Bakgrund: Har arbetat med adoptionsfrågor under stora delar av sitt yrkesliv, bland annat på flera olika familjerätter och på Socialstyrelsen. 7
Information och intryck från Tjeckien Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resa till Tjeckien i april 2012. Under resan har landets adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer. Totalt har 390 barn lämnats för internationell adoption från Tjeckien. År 2011 var antalet internationellt adopterade barn 41, varav nio adopterades till Sverige, och antalet inhemska adoptioner var ca 500. Fr.o.m. 1969 t.o.m. 2011 har totalt 48 barn adopterats från Tjeckien till Sverige. Tjeckien har ratificerat 1993 års Haagkonvention. Ikraftträdandet skedde i juni 2000. Den svenska adoptionsorganisationen Barnen Framför Allt Adoptioner, BFA-A, har auktorisation att förmedla adoptioner från Tjeckien sedan 2002. Tjeckien har också internationellt adoptionssamarbete med Cypern, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike. Sociala förhållanden Tjeckien är sedan 1998 indelat i 14 regioner. Dessa beslutar bland annat om utbildning, vård, miljöpolitik och regional planering. Levnadsförhållandena har knappt två årtionden efter övergången till marknadsekonomi nått nästan samma nivå som i Västeuropa. Mätt i faktorer som medellivslängd och spädbarnsdödlighet är skillnaderna små. Arbetslösheten låg på ca 10 procent i början av 2000- talet, men sjönk sedan gradvis till drygt fem procent 2008. 2010 hade den stigit till 8,5 procent. Fler kvinnor än män är utan jobb, och bland romerna rapporteras uppemot nio av tio vara arbetslösa. Tjeckien har fått kritik för diskriminering av romer från en rad internationella och inhemska institutioner och organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. Romer är i oproportionerligt hög grad drabbade av fattigdom, arbetslöshet och svårigheter på arbets- och bostadsmarknaden. Den romska minoriteten diskrimineras när det gäller utbildning och inte ens vart femte romskt barn fullföljer grundskolan. Åtgärder har vidtagits från statens sida för att försöka minska diskrimineringen av romer. År 2008 etablerades Byrån för social inkludering för att arbeta för integration och mot diskriminering av grupper som är socialt exkluderade. Regeringen har antagit en nationell handlingsplan för social inkludering av romer som omfattade perioden 2008-2010. De tjeckiska myndigheterna har vidtagit ett antal åtgärder för att förbättra situationen för romska barn inom utbildningsväsendet, bland annat genom program för att stödja missgynnade barn, förberedande klasser för barn med en sämre socioekonomisk bakgrund samt införandet av särskilda lärarassistenter för romska barn. I mars 2010 antogs en nationell handlingsplan för integrerad undervisning. Människorättsorganisationer fortsätter dock att uttrycka kritik mot utbildningsministeriet för att de inte vidtar tillräckligt med åtgärder för 8
att förbättra situationen för romska barn inom utbildningsväsendet och för att handlingsplanen inte genomförs. Enligt UD:s rapport om Mänskliga Rättigheter i Tjeckien 2010 är antalet barn som är placerade på institution i Tjeckien ovanligt högt. Enligt statistik från arbetsmarknads- och socialministeriet var 21 000-22 000 barn placerade i institutionell vård år 2009. Tjeckiska regeringens människorättsråd uppger att den vanligaste anledningen till att ett barn tas från sin familj är sociala och ekonomiska skäl. Barnens bakgrund De flesta barn som adopteras internationellt från Tjeckien är omhändertagna av samhället eller har lämnats av sina föräldrar. Om föräldrarna är kända kan de ge sitt medgivande till adoption tidigast sex veckor efter barnets födelse. Sedan år 2005 finns s.k. babyboxar där föräldrar kan lämna barn anonymt. Hälsovårdscentralen i den kommun där barnet inlämnats ska utföra alla undersökningar och upprätta journal för barnet. Hälsovårdscentralen informerar närmaste sociala myndighet för att se till att barnet får socialt och rättsligt skydd. Domstolen bestämmer vårdnadshavare. I första hand ska barnet återföras till den biologiska familjen som ska erbjudas stöd att ta hand om barnet. I andra hand försöker man finna en ny familj till barnet. Internationell adoption är möjlig endast om man inte lyckats finna en lämplig adoptivfamilj eller fosterfamilj för barnet i Tjeckien. De sociala myndigheterna söker under sex månader efter en lämplig nationell familjeplacering. Om ingen familj hittas inom sex månader kan en internationell adoption bli aktuell och barnets handlingar skickas till den tjeckiska centralmyndigheten, Office for International Legal Protection of Children, UMPOD. De flesta barn som adopteras från Tjeckien är mellan ett och fyra år vid adoptionen, men det finns även äldre barn och syskon som utredda är för internationell adoption. 95 procent av de barn som adopteras internationellt är av romskt ursprung. Lägsta ålderskrav i medgivandet är 0 till inte fyllda två år, men man önskar få ansökningar med högre ålder i medgivanden och även medgivanden för syskon. Det finns två olika former av adoption i Tjeckien. En som är oåterkallelig och en som kan hävas. Det är domstolen som bestämmer vilken form av adoption som ska gälla när det beslutas att ett barn ska förklaras tillgängligt för adoption. Adoptioner som kan hävas är inte aktuella vid internationella adoptioner. Det är mycket sällan som en adoption hävs i Tjeckien. Krav på blivande adoptivföräldrar Tjeckien accepterar endast gifta par, men inte samkönade makar. Eventuell åldersskillnad mellan makarna får vara max ett par år. Äktenskapet inklusive tidigare samlevnad ska ha varat minst tre år när ansökan sänds till Tjeckien. Man får inte ha mer än ett tidigare äktenskap bakom sig. Om det finns barn i ett tidigare äktenskap ska den sökande ha god kontakt med barnet och ha skött underhållsskyldigheten. Åldersskillnaden mellan sökande och barn ska vara rimlig och minst 18 år. De sökande ska uppvisa sterilitetsintyg eller intyg från läkare om svårigheter att få barn. Inga anmärkningar får förekomma i polisregistret. 9
Adoptionsprocessen BFA-A skickar ansökan till UMPOD. Efter att myndigheten har kontrollerat akten får familjen ett bevis på att de är godkända och upptagna i myndighetens köregister. Utifrån dokumentation om barnen och de sökande gör psykologerna på UMPOD ett matchningsförslag. Det är vanligt att psykologerna på UMPOD har träffat barnen vid besök på barnhemmen. Förslaget bedöms av en rådgivande grupp som består av chefen för föräldrautbildningen i ett av länen, chefen för UMPOD, en representant från arbets- och socialministeriet, en läkare, en jurist och en socionom. Barnbesked skickas till BFA-A som vidarebefordrar informationen till de sökande. Vid barnbeskedet får de sökande läkarintyg, psykologintyg, social rapport, dokument som klargör att barnet kan adopteras, foto och ibland en dvd-film med barnet. De sökande har fyra veckor på sig att fatta beslut om de vill adoptera barnet. Samtyckeshandlingarna skickas till UMPOD. Resebesked kommer inom två månader. Vistelsetiden är två till tre veckor. När sökanden kommit för att träffa barnet är invänjningsperioden cirka 14 dagar, beroende på barnets ålder. Första dagen får familjen praktisk information och får träffa en psykolog som informerar om barnet med hjälp av tolk. Andra dagen får familjen besöka barnhemmet tillsammans med psykolog och tolk. Då fastställs också tidpunkterna för när familjen ska få träffa barnet under vistelsen. I regel träffar familjen barnet på barnhemmet under ett par dagar, men det kan också hända att familjen får barnet i sin vård redan andra dagen. Flera barnhem erbjuder familjerna boende för att underlätta invänjning och överlämning. Föräldrarna blir först fosterföräldrar till barnet. När barnet varit fosterhemsplacerat hos familjen i sex månader och tre uppföljningsrapporter lämnats ansöker familjen om beslut om medgivande till adoption från UMPOD. Därefter fattas adoptionsbeslut i svensk tingsrätt. Uppföljningsrapporter Tjeckien började kräva uppföljningsrapporter från utlandet 2008. Sammanlagt ska nio uppföljningsrapporter lämnas. Rapporterna ska vara skrivna av en socialsekreterare och läkarintyg ska bifogas varje rapport. Det är alltid den ansvariga psykologen på myndigheten som får uppföljningsrapporten så att de kan följa sina respektive barn. UMPOD:s psykologer anser att uppföljningsrapporterna från Sverige är bra och informativa. De psykologiska undersökningarna från Sverige ser dock väldigt olika ut. Söka ursprung Adopterade som söker sina rötter i Tjeckien är välkomna att kontakta UMPOD. UMPOD poängterar att det är viktigt att den adopterade inte berättar för sina biologiska föräldrar om sin ekonomiska situation. UMPOD berättar att det inte är helt okomplicerat att söka efter biologiska föräldrar, eftersom de t.ex. kan leva i misär och kräva pengar av barnet som söker upp dem. Källa: Rapport från MIA:s tillsynsresa till Tjeckien 15-20 april 2012 10
Boktips Oui, Chef Av Marcus Samuelsson Albert Bonniers Förlag, 2012 Marcus Samuelsson berättar om hur han blev en av världens främsta kockar. Resan börjar i mormor Helgas kök och för honom till Vita Huset och Harlem i New York. Det är också en berättelse om att växa upp med afrikanskt ursprung i det svenska folkhemmet och att återfinna sin biologiska familj i en by i Etiopien. Utgivare: Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA Box 308, 101 26 STOCKHOLM Telefon: 08-54 55 56 80 Fax: 08-650 41 10 E-post: info@mia.eu Webbplats: www.mia.eu Ansvarig utgivare: Meit Camving Redaktörer: Lovisa Kim och Åsa Barkeling Layout: Kirsti Åström 11