ARKEOLOGI I NORR 4/5 1991/92 UMEÅ UNIVERSITET

ARKEOLOGI I NORR 4/5 1991/92 UMEÅ UNIVERSITET

ARKEOLOGI I NORR 4/5 1991/92 UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för arkeologi UMEÅ UNIVERSITY Department ofarchaeology

Utgivare: Institutionen får arkeologi, Umeå universitet Redaktör: Evert Baudou Distribution: Institutionen får arkeologi, Umeå universitet, S-901 87 Umeå, Sverige Tryckt med bidrag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Stockholm Figuren på omslaget från Norrland. Småskrifter utgifna ajnorrländska Studenterns Folkbildningsjörening, N:o 8 (1908). ISSN 0284-558X Printed in Sweden by Centraltryckeriet, Umeå 1993

Innehållsförteckning Evert Baudou Förord 5 Evert Baudou Norrlands forntid i historieskrivning och hembygdsrörelse 9 David Loeffler Nora socken och E4:an. Ett arkeologiskt perspektiv... 39 Inge Lindström och Lena Olofsson Maritima fornlämningar i den bottniska skärgården 55 Sven-Donald Hedman Undersökningar av vikingatida i medeltida bosättningar i Lappland 75 Lillian Rathje Ortnamn och arkeologi. Enjämförande materialanalys i nio ångermanländska kustsocknar 93 Anders Huggert En spets och ett sänke av ben från Kattisträsk j Norsjö 147 Anders Huggert Fynden från stridsyxekulturens boplats vid Kallbäcken i Västerbotten 155 Sven-Donald Hedman Två asbestkeramikf}rnd vid Kakel, Hornavan 159

Arkeologi i norr 4/5: 147-154. Umeå 1993. 147 Anders Huggert En spets och ett sänke av ben från Kattisträsk i Norsjö Hugger!, A. 1993. En spets och ett sänke av ben från Kattisträsk i Norsjö. (A point and a sinker ofbone from Kattisträsk in Norsjö.) Arkeologi i norr 4/5: 147~154. Abstract Objectsoforganic material belonging to the tool kit of Stone Age man are occasiona! ly found in Norrland. In this study a bone arrowhead and a bone fishing line sinker, both from Kattisträsk in Norsjö parish, Västerbotten, are presented. Chronology and function are discussed in relation to comparable material on both sides ofthe Bay of Bothnia. The arrowhead is, with regard to form, c10sely related to a type ofslate point known as the Pyheensilta-Nyelv point, which date to the late Middle Neolithic Period. The line sinker c10sely resembles sinkers made from slate found in Finland. The Kattisträsk find is considered to be resultofeastem influences. Anders Huggert, Västerbottens museum. Box 6083. S-906 03 Umeå. Sweden. Från forntida norrländsk rangstkultur har till våra dagar bevarats en väldig mängd föremål av sten. Den uppmärksamhet dessa då också kommit att ägnas har rent av resulterat i begrepp som skifferkultur och kvartsitkultur, eller under ett vidgat geografiskt perspektiv benämningen arktisk skifferkvartsitkultur. Sådant har inte särskilt mycket gemensamt med de avsedda f'angstkulturerna. Numera lockar stenföremålen till ingående studier rörande tillverkningsteknik. Vidare görs det alltmer avancerade försök att utifrån förslitningsspår på själva stenredskapen komma fram till användningssätt och användningsområde. Härvid spelar praktiska försök en framträdande roll. Eftersom människan är en produkt av sin tid gäller för all sådan verksamhet att den moderna människan då åstadkommer något som endast påminner om hur forntidsmänniskan t. ex. framställde och använde sina redskap. Ett faktum som enkelt kan sammanfattas på följande sätt: Vi är inte i forntiden och forntiden är inte i oss. Den kunskap om norrländsk rangstkultur som studiet av stenföremålen kan ge skall dessutom ses mot bakgrund av det faktum att forntidsmänniskans utrustning i mycket stor utsträckning - ja, nästan helt - var tillverkad av organiskt material. Naturligtvis har delar av sådant material endast under speciella betingelser kommit att bevaras till nutid. Arbetsstycken och färdiga föremål

148 av organiskt material uppvisar spår efter de redskap som använts i tillverkningsprocessen. I fråga om eggredskap kan det då både handla om sådana av sten och av organiskt material, t. ex. bävertänder. Antalet framkomna och tillvaratagna föremål av organiskt material är följaktligen jämförelsevis ringa. Råämnet utgörs av trä, ben eller horn. De stora träföremålen dominerar och har ofta påträffats vid torvtäkt eller dikning av våtmark. Här kan som exempel nämnas det välkända skidparet med tillhörande stav från Kalvträsk (Berg 1950) samt det komplett bevarade spjutskaftet från Övre Akulla (Anonym 1942; Oldeberg 1974-76) i Västerbotten. Välkända benföremål är den s. k. Offerdalsspetsen samt hackorna av älghorn från Hammerdal och Ragunda i Jämtland (Janson 1962). Mindre bekant är en harpun av älghorn som påträffats i Ömsköldsvik och som avjämförbara fynd bl. a. i det hälsingländska och österbottniska kustlandet att döma använts vid säljakt (Westerdahl 1985). Inte vid någon av de många norrländska boplatsundersökningama har det framkommit välbevarade redskap av ben!horn, vilket däremot skett i t. ex. Nordnorge (Gjessing 1938; Simonsen 1961-63), varför det där finns ett visst nordligt jämförelsematerial. Ett verkligen rikhaltigt sydligt sådant är det som framkommer vid boplatsundersökningar i Baltikum. Materialet från undersökningarna av Alvastra-boplatsen kan också särskilt nämnas. Ett annat äldre norrländskt fynd av benföremål i utomordentligt välbevarat skick utgörs aven spets och ett sänke från Kattisträsk i Norsjö socken i Västerbotten (fig. l och 2). Föremålen utlånades av Norrbottens museiförening till Statens historiska museum i samband med att Oscar Montelius utarbetade standardverket "Minnen från vår forntid", som förelåg i tryck 1917. Spetsen avbildas där som ffi 527 och uppges komma från Piteå. Då föremålen året därpå som deposition från Norrbottens museiförening tillförs statens samling, har fyndplatsangivelsen preciserats till Kattisträsk i Norsjö (Tillväxten, inv. ffi 16.112). Tyvärr har det nu ej gått att få fram några ytterligare uppgifter beträffande härkomst. Inom Norsjö socken finns förutom en by Kattisträsk på skilda platser också åtminstone två sjöar med samma namn. Då föremålen omnämns på fyra rader i tryck 1921 uppges fyndplatsen vara belägen i Pite landsförsamling i Norrbotten (Hallström), vilket kan förklaras genom uppgiften i Minnen. Spetsen är 10,2 cm lång och mycket jämnt formad. Genom ritningsdokumentation och fotografi (fig. l) åskådliggörs vidare att den är ryggad på båda sidor, varvid tvärsnittet i föremålets frärme del är rombiskt, för att mot basen övergå i spetsoval form. Tången har i tvärsnitt markant konkava bredsidor. Vid tillverkningen av spetsen tycks ett eggverktyg av typ bävertand ha kommit till användning. Föremålet väger 5,4 gram. Enligt FD Ebba During vid

149 Osteologiska forskningslaboratoriet i Ulriksdal utgörs råmaterialet av ben kanske rörben av älg. <> c Fig. l. Spetsen från Kattisträsk i naturlig storlek. Teckning: A. Eide, Stockholm. Foto: Västerbottens museum. Det är uppenbarligen fråga om en pilspets. Både denna och det tidigare nämnda sänket skulle kunna l4c-dateras med tandemacceleratormetoden. I brist på sådan datering rar det istället bli fråga om en bedömning av själva föremålstypens tidsställning. Eftersom det inte tycks finnas något direkt jämförelsematerial i ben/hom ligger det nära till hands att då utgå från slipade spetsar i skiffer. Skillnaden i råmaterial och därmed förutsättningarna för formgivning utgör självfallet ett osäkerhetsmoment vid jämförelsen. I Minnen ordnades stenåldersföremålen endast i en äldre och en yngre grupp och

150 det var naturligt för Montelius att placera Kattisträsk-spetsen i "den yngre stenåldern". Den finske forskaren Aame Äyräpää har presterat den hittills största samlade studien över skifferspetsar i Fennoskandien. Under hänvisning till avbildningen i Minnen berör han också spetsen från Kattisträsk (1950:37). Den förknippas med skifferspetsar av s. k. Pyheensilta-Nyelvtyp, hemmahörande i den kamkeramiska tidens slut, dvs. sen mellanneolitisk tid ~ enligt kalibrerade l4c-värden ungefär vid mitten av 2000-talet f. Kr. Pilspetsen från Kattisträsk är särskilt värd att uppmärksammas eftersom den ännu ensam i sitt slag företräder arsenalen av benspetsarinom norrländsk fångstkultur. I andra delar av Sverige framkomna benspetsar och med dem till utseendet analoga skifferspetsar har redan för rätt länge sedan studerats med avseende på inbördes förhållande (t. ex. Lindqvist 1935). Det är motiverat att parallellt begrunda den uppenbarligen omfattande förekomsten av benspetsar i bl. a. Norrland ännu under åtminstone romersk jämålder, folkvandrings- och vendeltid (se Selinge 1977). För att övergå till sänket från Kattisträsk så kan inledningsvis konstateras att det inte i likhet med spetsen redovisats i Minnen från vår forntid. Förmodligen ansågs föremålskategorien sänken ha så pass generell karaktär över tiden att den saknade intresse i sammanhanget. Exemplaret från Kattisträsk (fig. 2) är 8 cm långt, har spetsoval form och avslutas i båda ändar med en knopp. Ytan bär spår av både grövre och finare bearbetning. Föremålet väger 13,6 gram. Dess bredsidor visar tydligt ut- och insida på det däggdjursben som utgjort råämne vid tillverkningen. Enligt Ebba During rör det sig om ett distalt benfragment från ett överarmsben, humems, från en större gräsätare t. ex. älg. Liknande sänken av ben har påträffats i Estland (Indreko 1948: Abb. 78:7-8). I Finland förekommer typen i skiffer och Fig. 2. Sänket från Kattisträsk i naturlig storlek. Teckning: A. Eide. Foto: Västerbottens museum.

151 skall ha varit i bruk från den typiska kamkeramikens tid och till stenålderns slut (Europaeus 1930: Abb. 4). Sänken av detta slag har använts vid fiske. Rimligtvis var fångstredskapets krok betydligt lättare än revsänket. Inom Fennoskandien finns belägg för tre huvudtyper av krokar; nämligen fiskstickan, den i ett stycke tillverkade fiskkroken samt den sammansatta kroken (Edgren 1967). I fyndmaterialet från Norrland förekommer både enkla och sammansatta krokar. De enkla är av benihorn, och av de sammansatta är det krokskaft av sten som påträffats (Gräslund 1969). Det torde inte vara möjligt att utifrån det föreliggande revsänket avgöra vilken krokkonstruktion som använts i Kattisträsk. Vissa krokskaft av sten väger så pass mycket att de f'angstdonen knappast behövt förses med separat sänke. Sannolikt handlar det då också om två något olika sätt att fiska. Under den aktuella tiden låg fyndplatsen i Norsjö åtminstone 4 mil från Bottenvikens kust, i ett inlandsområde rikt på sjöar och mindre vattendrag. Den del av året då det var isfritt gick det bra att fånga fisk genom harpunering och mete, med nät och draggarn samt i fasta fisken av olika slag. Då den första isen lagt sig och bar, fanns möjlighet till pimpelfiske eller det mer utvecklade kikmetet genom hål upphugget i isen. Det benvita revsänkets bestämda rörelser lockade fisken, som sedan högg på kroken - med eller utan bete. Revsänket fyllde samma funktion som pirken hos vår tids motsvarande fiskeredskap - snarast ett pimpelspö med upphängare mellan pirk och krok. I etnografisk dokumentation från äldre tid kan framletas intressanta exempel på snarlika former av isfiske. Vegaexpeditionens ofrivilliga övervintring vid Berings sund 1878-79 innebar en förhållandevis långvarig och nära kontakt med de vid kusten bofasta tjuktjerna - ett folk av kusijägare och fiskare. Följande iakttagelser gjordes en dag i början av oktober då nyis bildats i öppningarna mellan drivisfälten: De tschuktschiska qvinnorna och barnen sågos nu meta ismört längs stranden. Vid detta slags fiske tillgår så, att en man, som alltid medföljer de metande qvinnorna, med en jernskodd lans upphugger ett hål i isen så nära stranden, att afståndet mellan vakens undre kant och bottnen endast utgör en half meter. Hvarje hål begagnas af endast en meterska och blott en kort stund. Nedhukad vid vaken, i hvilken vattenytan hålles väl fri från isbitar medelst en is-sil, söker hon locka fisken genom ett eget underligt smattrande läte. Först när en fisk synes i vattnet, nedkastas den med en krok af ben, jern eller koppar försedda metrefven; till bete användas tarmslingor af fisk... Sedan isenblifvit tjockare, öfvergafs detta fiske helt och hållet,... (Nordenskiöld 1881:477) (fig. 3).

152 Expeditionen insamlade flera exemplar av fiskeredskapet (fig. 4. - Folkens musemn inv. nr 1880.4.287). Revsänket och pilspetsen från Kattisträsk har härmed fått en belysning både avseende tidsställning och funktion men bör som foremålstyper också prövas gentemot övergripande regionala särdrag hos hela det fennoskandiska beståndet av skifferforemål. Äyräpää framhåller i den här tidigare åberopade studien över skifferspetsar att foremålsbeståndet under den nu aktuella tiden uppvisar olika karaktäristika på ömse sidor om Bottenviken. Han ser saken på foljande sätt: "Den svensk-norska skifferkulturen är i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende den östra gruppen betydligt överlägsen; den skapar bl. a. rentav lyxsaker sådana som djurhuvudknivama. Skiffertypema inom den finska och östkarelska kamkeramiska kulturen inskränka sig till enkla, av näringarna betingade bruksforemål, främst pilspetsar samt revsänken och metkroksskaft; dessutom forekomma skifferprydnader, som - kanske med undantag for skifferringama - likaledes äro tämligen anspråkslösa" (1950:40). Just pilspetsar av Pyheensilta-Nyelvtyp uppfattas som "den mest betydande forbindelselänken mellan de fennoskandiska skiffergrupperna" (41). Fig. 3. Tjuktjer metande på nyis vid Berings sund i början av oktober 1878. Efter Nordenskiöld 1881.

153.'! I den mån Äyräpääs iakttagelser också äger giltighet beträffande ett foremålsbestånd tillverkat av ben/hom synes det berättigat att räkna med ett visst samband mellan Kattisträsk-fYndet och den östliga sfären. Den härmed genomforda studien rörande spetsen och sänket från Kattisträsk gav inte någon omvälvande ny kunskap om norrländsk rangstkultur. Emellertid bör det tydligt ha framgått hur begränsad kunskapen om forntidsmänniskornas materiella kultur egentligen är, vilket visserligen inte är någon nyhet, men likväl ett faktum som inte alla gånger beaktas. Ytterligare ett par norrländska fynd av benföremål bearbetas for publicering. Ffg. 4. Fiskeredskap av det slag som används vid metet å tig. 3. Skaftet är 55 cm långt. Foto: Folkens museum, Stockholm. Sammanfattning I Norrland har det vid enstaka tillfällen tillvaratagits föremål av organiskt material, som ingått i stenåldersmänniskans utrustning. I föreliggande studie presenteras en pilspets och ett revsänke av ben från Kattisträsk i Norsjö socken i Västerbotten. Föremålen behandlas utifrån tidsställning och funktion samt förhållande till jämforbart material på ömse sidor om Bottenviken. Pilspetsen överensstämmer till formen närmast med skifferspetsar av s. k. Pyheensilta-Nyelvtyp, från sen mellanneolitisk tid. Revsänket har motsvarigheter i skiffer i Finland. Fyndet från Kattisträsk rar bedömas ha östlig anknytnmg. (Manus avslutat i september 1991. Västerbottens museum, d.m 779/91.)

154 LITTERATUR Anonym 1942. Märkligt fornfynd från Bygdeå Västerbotten 23. Berg, G. 1950. Finds ofskisfrom Prehistoric Time in Sweidsh Bogs andmarshes. Stockholm. Edgren, T. 1967. Fiskkrokar och pilkar från Finlands stenålder. Nordenskiöld-samfUndets tidskrift 27. Helsingfors. Europaeus, A. 1930. Askolan Honkaniemen kivikauden asuinpaikka. Suomen Museo 36. Gjessing, G. 1938. Der Kiistenwohnplats in Skjåvika. Ein neuer Fund aus derjiingeren Steinzeit der Provinz Finmarken. Acta Archaeologica 9. Gräslund, B. 1969. Sammansatta fiskkrokar från övre Norrland. Nordsvensk forntid. Kungl. Skytteanska samfundets handl. 6. Umeå. Hallström, G. 1921. Forntiden. Norrbotten av skilda författare. Utg. av Norrbottens läns jubileumsutställnings bestyrelse. Göteborg. Indreko, R. 1948. Die mittlere Steinzeit in Estland. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens hand!. 66. Stockholm. Lindqvist, S. 1935. Le probleme des objets de schiste dans l'åge de pierre en Suede. Acta Archaeologica 6. Montelius, 0.1917. Minnenfrån vårforntid. I. Stenåldern och bronsåldern. Stockholm. Nordenskiöld, A. E. 1881. Vegasfiird kring Asien och Europa. 2. Stockholm. Oldeberg, A. 1974-76. Die ältere Meta/lzeit in Schweden. I-II. Monografier utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 53. Stockholm. Selinge, G. 1977. Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Västernorrlands Förhistoria. Utg. av Västernorrlands läns landsting. Härnösand. Simonsen, P. 1961-63. Varanger-funnene. II-III. Fund og udgravninger på fjordens sydkust. Fund og udgravninger i Pasvikdalen og ved den 0stlige fjordstrand. Tromso museums skrifter. 7. Tromso/Oslo. Tillväxten. Statens Historiska Museum och K. Myntkabinettet. Tillväxten under år 1918. Fornvännen 1919. Westerdahl, C. 1985. Förhistoria Nolaskags. Fornlämningar ochfornfynd i Örnsköldsviks kommun. Örnsköldsviks kommuns skriftserie 6. Äyräpää, A. 1950. Skifferspetsarna i östra Fenno-Skandien. Finskt Museum 57.