ORDFÖRANDEN HAR ORDET Skolinspektionen riktar svidande kritik mot specialskolorna!

Foto: Karim Hatoum ORDFÖRANDEN HAR ORDET Skolinspektionen riktar svidande kritik mot specialskolorna! Föräldrar har med förfäran konstaterat, det som Barnplantorna poängterat under mer än tio års tid, det vill säga att specialskolornas nivå på undervisningen är för låg. Förväntningarna på barnen med hörselnedsättning är också låg. Skillnaden mellan 2011 och 1990-talet är att vi idag har stöd i vår kritik av en myndighet, Skolinspektionen. Skolinspektionens inspektion visar förödande brister Skolinspektionen har under 2010 granskat specialskolorna. Inspektioner och granskningar sker regelbundet av kommunala skolor och friskolor så det är märkligt att inspektioner av specialskolorna inte har genomförts på länge. I början av året kom Skolinspektionens rapporter från granskningarna av specialskolorna. Rapporterna finns för den vetgirige att ladda ned via www.skolinspektionen.se. Det är svidande kritik som får oss i Barnplantorna att konstatera att SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) har ett stort ansvar och brist på självkritik. Manillaskolan mer eller mindre sågad av Skolinspektionen! SPSM:s ansvar är stort, oberoende av den kritik som Skolinspektionen nu med rätta riktar mot rektorerna vid skolorna. Vid en närmre studie av Skolinspektionens granskning från Manillaskolan undrar vi naturligtvis om det inte handlar om nedläggning istället för att flytta till nya lokaler. Finns det elevunderlag nu och i framtiden för att staten ska finansiera en flytt av Manillaskolan till nya moderna lokaler. Ny kostym innebär inte per automatik att Manillaskolan löser det som Skolinspektionen pekar på i sin rapport, nämligen bland annat: Manillaskolans kunskapsresultat måste förbättras. Sett över en femårsperiod är genomsnittet för andelen avgångselever endast 37 procent och förmodligen mycket lägre om de betyg som lärarna sätter följde betygskriterierna! Det saknas en strategi hur elevernas resultat ska förbättras. I Manillaskolans dokumentation redovisas olika orsaker till de låga resultaten. De dominerande förklaringarna är elevernas sena språkutveckling och att många elever har ytterligare funktionsnedsättning utöver hörselnedsättning/ dövhet. Enligt Skolinspektionens rapport motsvarar Manillaskolans beskrivning av elevernas bristande förutsättning inte en 5

kritisk självprövning av den egna verksamheten. Personalen har inte tillräckligt höga förväntningar på eleverna. Rektor har inte vidtagit åtgärder för att personalen arbetar utifrån de nationella målen eller för att de har adekvat utbildning. De nationella ämnesproven används inte i tillräcklig omfattning som stöd för betygssättning. Inte heller betygssättning utgår från de nationella målen i kursplanerna och från betygskriterier. Detta tydliggörs t.ex. genom att 2010 genomförde endast tre av de fjorton eleverna i årskurs 10 det nationella ämnesprovet i fysik. Emellertid erhöll åtta elever betyget godkänt (G) eller väl godkänt (VG) i fysik! Rektorn tillser inte alltid att det utreds om en elev har behov av särskilt stöd. Rektor säkerställer inte att skolan uppfyller specialskoleförordningens krav vad gäller åtgärdsprogram. SPSM:s statistik för 2008/2009 visar att endast sex av 21 elever avslutade årskurs 10 med fullständiga betyg 28 procent! Det finns inte en fullt ut förankrad samsyn i hela organisationen kring vad tvåspråkighetsuppdraget innebär i praktiken. I flera intervjuer och samtal uttrycks att det är en känslig fråga som ger upphov till spänningar och oro över att det inte är balans mellan språken. Det är upprörande att Skolinspektionen nu kommer med tydlig evidens på att betygen som sätts i specialskolan inte alltid motsvarar de tydliga betygskriterier som finns. Det betyder att resultaten på 28 procent med fullständiga betyg på Manillaskolan troligen är lägre om gällande betygskriterier följdes. Riktigt ledsna blir vi föräldrar också när vi ser att Skolinspektionen ser brister i skolornas arbete mot kränkningar och mobbning och där även kränkningar sker från personal till elever. Något som till och med konstaterades öppet vid Skolinspektionens besök på Östervångsskolan. SPSM:s brist på självkritik hämmar utvecklingen Under många år har föräldrar till barn med hörselnedsättning fått höra från SPSM att: alla barn med CI måste bli tvåspråkiga. barnen kommer till specialskolorna redan på mellanstadiet när de misslyckats integrerat (i hemskolan). vi har ett antal insneddare. Är det inte dags att vi gör upp med det förflutna, det vill säga historien? Utifrån vilka anledningar bör alla barn (utan skillnad) bli tvåspråkiga? Barnplantorna får en del mail från döva rörande denna brännheta fråga. Det huvudsakliga argumentet för att alla barn med CI måste lära sig teckenspråk är att de är kulturbärare för dövas kultur! Är det ett påstående som SPSM delar eftersom fokus är att erbjuda skolor med en tvåspråkig miljö? SPSM borde erbjuda en skola utifrån de språk- och kommunikationsbehov barnen har. Det är inte så många i vår omvärld och inte heller bland oss föräldrar som skriver under på det som Språkrådet påstår, nämligen att alla barn med hörselnedsättning (oberoende av grad) måste bli tvåspråkiga. Se längre fram kommentar av Språkrådets rapport Språksituationen i Sverige 2010. Objektiv statistik banar väg Det föds 200 barn årligen i Sverige som har behov av hörselhabiliterande åtgärder utifrån individuella behov avseende typ av hörhjälpmedel samt kommunikation och språk. Det krävs en objektiv kartläggning av barnens skolbehov för att prognostisera framtidens skola. Hur många specialskolor kommer att behövas? Hur ska deras verksamhet se ut? Utifrån hur målgruppen barn med hörselnedsättning idag ser ut, är det på tiden att statliga medel omfördelas från specialskolorna ut till de skolor där barnen befinner sig. Hög kvalitet på skola och undervisning för alla barn i specialskolan och den kommunala grundskolan/friskolan. Detta är något som Barnplantorna återkommit till alltför ofta! Under årens lopp har specialskolan varit alltför upptagen av att bibehålla sina verksamheter utifrån vilka skäl kan vi bara spekulera i SPSM:s fokus på att locka till sig fler målgrupper ökar inte kvaliteten på undervisningen Allt eftersom elevantalet minskat har SPSM engagerat sig i att locka till sig fler elever och fler målgrupper till exempel hörselskadade och språkstörda barn. Elevantalet har enligt Skolverket minskat med 33 procent de senaste fem läsåren. Vid en studie av Skolinspektionens granskningar gör Barnplantorna bedömningen att det har inverkat menligt på kvalitets- och utvecklingsarbetet av undervisningen. Barnplantorna har tidigare hävdat, men poängterar åter, att SPSM skulle behöva utveckla en av skolorna till en skola som tar emot de få elever (cirka fem stycken per årskull 200 elever med hörselnedsättning/ dövhet) som av någon anledning inte kan få CI (kirurgiska skäl eller föräldrarna motsätter sig det). Det skulle behövas en skola med en teckenspråkig miljö med undervisning på teckenspråk och skriven svenska. SPSM bör genast släppa sin ideologiska förankring och sätta fokus på barnen, annars ifrågasätter vi om SPSM överhuvudtaget bör finnas kvar i sin nuvarande konstellation! I Norge stängs dövskolorna på grund av vikande elevantal. En dövskola blir kvar i Trondheim för att tillgodose den minskande gruppen döva barns behov av en teckenspråkig miljö. Resurserna ska följa barnen (inte nödvändigtvis specialskolan) samtidigt som det naturligtvis är viktigt att säkra en teckenspråkig miljö för de barn som har behov av det. Hela havet stormar inom hörsel-/ dövområdet. Läs vidare om Språkrådets omvärldsanalys som upprört många (på sidorna 7 11). Text: Ann-Charlotte Gyllenram, Ordförande 6

Språkrådets rapport: Tala kan barnen göra hemma! Språkrådet kom i februari med en rapport, Språksituationen i Sverige 2010 som beskrev teckenspråket som minoritetsspråk. Sakfelen och generaliseringarna rapporten är många. Vi väljer här att fokusera på några. Hur ser Språkrådet på denna målgrupp? Har Språkrådet insett att målgruppen döva och hörselskadade barn har förändrats genom att de flesta döva barn får cochlea implantat redan under ett års ålder? Målgruppen döva och hörselskadade barn har idag helt andra hörselhabiliterande behov än under 1950-talet (ett årtal som återkommer frekvent i rapporten). Språkrådet anger: Döva och hörselskadade barns språkutveckling sker bäst via teckenspråket det vill säga via synen medan hörseln är nedsatt i varierande grad. Ser Språkrådet det som en allmän rekommendation att alla döva och hörselskadade barn de sistnämnda oberoende av hörselnedsättningens grad ska lära sig teckenspråk? Påståendet är orimligt och saknar vetenskaplig förankring. Språkrådet anger att flerspråkig inlärning har en stimulerande effekt på barnets språkutveckling och allmänna kunskapsutveckling. Inget stöd i forskning presenteras för denna uppfattning. En nio år gammal rapport nämns dock (Preisler m.fl. 2002), som endast omfattade 22 barn CIopererade unilateralt på 1990-talet. Cochleaimplantat har genom åren gett upphov till konflikter bland döva Språkrådet bör fördjupa sig i ifrågasättandet från dövkulturen som cochleaimplantat har gett upphov till. Det är idag den del av dövas historia som sällan eller aldrig omnämns. Katarina Jacobsson, sociolog i Lund, har beskrivit detta i sin licentiatavhandling Social kontroll i dövvärlden, 1997. Det hon beskriver är i allra högsta grad fortfarande aktuellt nämligen: Studier om marginaliserade grupper analyseras ofta utifrån den sociala kontroll som omgivningen utövar. Denna studie fokuserar emellertid på inomgruppslig social kontroll, i synnerhet beträffande gruppens 7

närmaste omgivning. Dövrörelsen är en stark opinionsbildare och drivkraft bakom den teckenspråksideologi som idag råder i dövvärlden. Arbetets centrala frågeställning är hur det önskvärda förhållningssättet till döva och teckenspråk bevakas, lärs ut och vidmakthålls bland dövvärldens aktörer. Lika viktig är frågan om hur icke önskvärda förhållningssätt hanteras. Tre olika former av social kontroll urskiljs; instruerande, fördömande och terapeutisk. Den instruerande kontrollen är synlig i dövvärldens berättelser vilka tolkas som ideologiska föreskrifter avseende hur dövhet bör förstås. Den fördömande kontrollformen är reserverad för normbrytare av grövre slag medan terapeutisk kontroll syftar till att hjälpa den felande individen. I studien behandlas även den kontroversiella debatten om cochleaimplantat-operationer. Katarina Jacobsson doktorerade år 2000 på vad som kan uppfattas som en fortsättning på ämnet; Retoriska strider konkurrerande sanningar i dövvärlden. Hon beskriver övertydligt det som fortfarande pågår avseende CI på barn nämligen: Inom många samhällsområden till exempel skola, vård och näringsliv finns uppfattningar som blivit så allmänt vedertagna att de betraktas som sanningar, som objektiv kunskap. Ett fixt och färdigt sätt att prata en diskurs har etablerats. En sådan diskurs framhåller en viss version på bekostnad av andra. Den beskrivande makten är sålunda åtråvärd; sanningar utmanas kontinuerligt och ersätts ibland av nya. Med kännedom om ovanstående bör Språkrådet se över objektiviteten i omvärldsanalysen. Målgruppen döva och hörselskadade bör definieras, för inte menar Språkrådet att alla individer i denna heterogena grupp har samma språkbehov? Det är anmärkningsvärt när det i rapporten framhålls att döva och hörselskadade barn bör gå i teckenspråkiga förskolor och sedan vidare till specialskolor där undervisningsspråket är teckenspråk. Tala kan man lära sig hemma! Kan det bli tydligare?! Specialpedagogiska Skolmyndigheten har kartlagt hörselskadade barns skolgång! Det förekommer i rapporten generaliseringar om hörselskadade barns skolgång. Fakta har presenterats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM) som undersökte alla betyg för avgångselever årskurs 9 10 avseende barn med någon form med hörselnedsättning i alla skolformer. Rapporten Måluppfyllelse för döva och hörselskadade elever i skolan (2008) visar hur resultaten ser ut för integrerade elever och elever i specialskolan. Integrerade elever med hörselnedsättning hade i avsevärt högre grad bättre måluppfyllelse än elever i specialskolan. I rapporten beskrivs den anrika Manillaskolan. Språkrådet anger: Det är ett tecken i tiden att frågan om skolornas ljudmiljö haft stor betydelse för beslutet att överge de gamla, och hitintills välfungerande, skolbyggnaderna. Vad grundar Språkrådet detta påstående på? Språkrådet kan inte ha tagit del av en nyligen publicerad rapport nämligen Skolinspektionens tillsyn av Manillaskolan. Språkrådet beskriver insneddare i specialskolan utan närmre analys Begreppet insneddare används av SPSM för att beskriva de barn som påbörjar sin skolgång på hemorten, men som senare byter till specialskola. SPSM statistik från den 15 oktober 2009 för specialskolorna visar att 32 elever började i någon av de fem specialskolorna för döva och hörselskadade höstterminen 2009. I nästan varje årskurs förekom så kallade insneddare. I Sverige föds årligen cirka 200 barn med hörselnedsättning. Några enstaka i varje årskull blir så kallade insneddare i specialskolan. Ingen vidare analys av dessa elever (flerfunktionshinder, invandrare nyligen anlända till Sverige) presenteras av Språkrådet mer än barn som påbörjat sin skolgång i hemkommunens skola, men som på grund av sin hörselnedsättning har svårt att hänga med i undervisningen (Språkrådets definition av insneddare ). Vidare anger Språkrådet: trots att denna alarmerande utveckling pågått i snart tjugo år har inte Specialpedagogiska skolmyndigheten eller Skolinspektionen reagerat. En större tydlighet åligger Språkrådet i sin omvärldsanalys. Se SPSM:s tabell nedan. Årskurs Antal barn 1 32 2 4 3 1 4 0 5 5 6 5 7 5 8 2 9 4 10 1 Summa: 59 Antal nya elever varje årskurs (höstterminen 2009). Källa SPSM. Anser Språkrådet att ovanstående antal insneddare (0 5 elever) i varje årskull av barn (cirka 200 barn per årskull) med hörselnedsättning eller dövhet (totalt 27 barn mellan årskurs 2 och 10) är en alarmerande utveckling? Bristen på måluppfyllelse och organisation i specialskolorna torde vara än mer alarmerande! Det väcker känslor att antalet teckenspråksanvändare sjunker Allt fler döva barn (barn som har CI), integreras ut i samhället med framgång. De går i kommunal grundskola, tränar fotboll, karate, dans etc. på fritiden med barn/ungdomar i närområdet där de bor. För denna ökande grupp döva barn, där de flesta har normalhörande föräldrar, är det fantastiskt att lära sig föräldrars och syskons 8

modersmål. Det har modern hörselteknik åstadkommit i samverkan med hörselhabilitering och stöd till föräldrar i att vara goda kommunikatörer med sitt barn. Idag har vi en ökande andel barn med CI som börjar komma upp i tonåren och som förutom att lära sig engelska (tal och skrift) även lär sig ett tredje språk som till exempel spanska, därför att de finner motivationen till det i den kamratkrets och sociala umgänge de har. En del av dem kommer kanske även att lära sig teckenspråk om de har behov av det, det vill säga någon att kommunicera teckenspråk med. Vi ser fram emot en reviderad rapport från Språkrådet baserad på aktuell forskning. Text: Ann-Charlotte Gyllenram, Ordförande, Barnplantorna Foto: Ablestock 9

Öppet brev till Språkrådet från barn-ci-teamen i Sverige Språkrådet är en statlig myndighet som har i uppdrag att bland annat värna om minoritetsspråken. Det som Språkrådet gör eller skriver ska vara baserat på vetenskaplig grund. Eftersom teckenspråket sedan 2009 har fått minoritetsspråkstatus, har Språkrådet i sin årliga omvärldsanalys (2011) en omfattande del som handlar om teckenspråk. 24/2-11 publicerades ett sammandrag av denna utredning på Språkrådets hemsida. Detta är ett öppet brev från barn-citeamen som har skickats till Språkrådet med kommentarer till utredningen. Utredningen lästes med stor förundran av oss som är ansvariga för landstingens CI-verksamheter. Huvuddelen av rapporten syftar till att kartlägga hur tillgången på teckenspråk är på förskolor i Sverige idag, och så långt vi kan förstå är det en del av Språkrådets uppdrag. Men till detta läggs dessutom en lång rad åsikter med bristande vetenskaplig förankring eller åsikter som grundar sig på enstaka forskningsprojekt som utfördes på 1990-talet då situationen för barn med CI var en helt annan än idag. Exempel på dessa åsikter är: döva och hörselskadade barns språkutveckling sker bäst via teckenspråket... (s. 17) Om alla barn ska vara delaktiga på samma villkor, finns bara ett språk som kan användas teckenspråket (s. 45) barnet kan helt enkelt inte enbart med hörselns hjälp upptäcka den inre strukturen i det talade språket (s. 46) stimulans i talad svenska får de med föräldrar och syskon i hemmet (underförstått att talspråksstimulans inte behövs på förskola/skola; s. 47) Döva och hörselskadade barn är vanliga barn som behöver lära sig teckenspråk. Tyvärr leder benämningen döva och hörselskadade barn tankarna i fel riktning. Teckenspråkiga barn är en bättre beskrivning (s. 50) En ny stödorganisation för föräldrar bör skapas (s. 48; Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att föräldrar som idag väljer att låta sina barn gå i vanliga förskolor är felinformerade och om de bara fick bättre/annan information skulle de göra andra val). För oss som är verksamma inom landstingens CI-team är det svårt att förstå Språkrådets beskrivning av situationen för barn med CI år 2011. För oss som är verksamma inom landstingens CI-team är det svårt att förstå Språkrådets beskrivning av situationen för barn med CI år 2011. På vilken grund kan Språkrådet förorda att alla hörselskadade barn ska gå i specialförskola/-skola? Varför finns det ingen diskussion om barnets behov av specialförskola/-skola utifrån hur hörseln fungerar och hur barnets talade språk fungerar? Idag får barnen i möjligaste mån tidig hörapparatanpassning och tidig CI-operation, CI till båda öronen eller CI + hörapparat, det vill säga bästa möjliga hörselförutsättningar med dagens teknik. Barnens familjer och deras nätverk får kunskap om hur man bäst kommunicerar med ett barn med hörselnedsättning och stimulerar barnets talspråksutveckling. Tack vare detta har en stor utveckling av barnens hörsel- och kommunikationsförmåga via det talade språket kunnat ske jämfört med när man började operera barn med CI i början av 1990-talet. Den kliniska erfarenheten från landets CI-team visar dock att det även idag finns en stor spridning i resultat när det gäller talspråksutveckling efter CI-operationer. Man kan identifiera några undergrupper bland de cirka 60 barn i åldrarna 0 19 år som får CI varje år i Sverige. En stor grupp, motsvarande cirka hälften av barnen med CI, har en nära nog normal talspråksutveckling mätt på talspråkstester. Kännetecknande för dessa barn är att de har fått sitt CI tidigt och att de i regel har CI på båda öronen eller CI på ena sidan och hörapparat på den andra sidan. De har heller inga andra funktionsnedsättningar som kan försvåra talspråksutvecklingen. I denna grupp finns även barn som har hört bättre tidigare och som redan innan CI-operationen har påbörjat sin talspråksutveckling. En helt annan undergrupp är de barn som endast får varseblivningshörsel med CI. Kännetecknande för dessa barn är att de ofta har en generell eller uttalad utvecklingsförsening. Denna grupp barn är mycket liten. Förutom dessa två nämnda grupper finns en grupp barn som har en relativt god talspråksnivå, men som mätt på talspråkstester inte uppnår samma nivå som normalhörande barn med samma kronologiska ålder. Det kan exempelvis vara barn som är opererade vid en högre ålder (> 2 år) eller som har andra svårigheter/faktorer som påverkar den generella språkutvecklingen. 10

Denna grupp motsvarar ungefär totalt en tredjedel av barn med CI. Dessutom finns det en undergrupp som har påtagligt låg talspråksnivå på grund av mycket sen CI-operation (> 5 6 år). Det är barn som invandrat och som oftast inte har någon språklig kommunikation alls när de anländer till Sverige. Det övergripande målet för oss inom landets CI-verksamheter är att alla barn ska ges möjlighet att uppnå sin högsta individuella potential beträffande hörsel- och talspråksutveckling med CI. Resultatet kommer även fortsättningsvis att variera eftersom det är en heterogen grupp, men vi förväntar oss att andelen barn som kommer ikapp sina jämnåriga kamrater kommer öka i framtiden. Flera av barnen som inte har ett åldersadekvat talspråk idag, hade till exempel troligen haft betydligt bättre förutsättningar om de hade opererats vid en tidigare ålder. Målet för tjugo år sedan var att barn med CI skulle höra omgivningsljud och i möjligaste mån utveckla viss talspråksförmåga. För tio år sedan var målet att barnen med CI skulle utveckla en talspråksnivå som motsvarade deras hörselåldersnivå ( = tid med CI). Idag är målet att allt fler barn ska kunna komma i kapp sin kronologiska ålder och därmed uppnå en åldersadekvat talspråksutveckling. Eftersom föräldrarnas önskan är att kunna kommunicera med sitt barn på sitt modersmål är det lätt att förstå varför de väljer att låta sina barn gå i vanliga förskolor. Detta medför även en närhetsvinst då barnen kan gå i förskola nära hemmet, där syskon och grannbarnen går. Språkrådet antyder i sin rapport, att föräldrar som väljer hemmaförskola är dåligt informerade, att de gör fel val och skulle välja annorlunda om de fick rätt information. Vår erfarenhet är tvärtom att föräldrar ser till att skaffa Språkrådet bör följa och analysera den faktiska och verklighetsförankrade utveckling som sker idag när det gäller gruppen barn med CI. sig nödvändiga förkunskaper och information kring vilka val man har, innan man sedan fattar självständiga och medvetna beslut kring sitt barns förskoleplacering. De barn, där talspråksutvecklingen av olika anledningar går långsamt, finns redan i de flesta fall placerade på förskolor och skolor med både teckenspråk och talspråk, om inte familjen bor långt från områden där dessa resurser erbjuds. Det är en självklarhet för oss inom landstingen att varje barn ska få det stöd som han/hon behöver för att kunna utveckla både kognition och språk. Barn med CI som har utvecklat ett fungerande talspråk kan också lära sig teckenspråk alternativt tecken som stöd om föräldrarna så önskar. Men att det skulle ske genom att alla barn med hörselskador skall centraliseras till specialförskolor eller skolor med teckenspråk som enda kommunikationsspråk är varken aktuellt eller nödvändigt. Barn med CI som kommer från familjer där man även har ett annat hemspråk, lär sig idag inte bara sitt modersmål utan även talad svenska. För tio år sedan var man osäker på om det var möjligt. Barnen har visat vägen och lärt oss i branschen att det faktiskt är möjligt att utveckla två (eller fler?) talade språk med CI. Språkrådet bör följa och analysera den faktiska och verklighetsförankrade utveckling som sker idag när det gäller gruppen barn med CI. Man bör även beakta den aktuella internationella och svenska forskning som bedrivs inom området som till exempel handlar om olika aspekter av talspråksutveckling, läs- och skrivförmåga, bilateralt lyssnade och social förmåga. Och framförallt måste Språkrådet ge föräldrar till barn med CI den självklara respekt de förtjänar och förtroendet att själva bedöma vad som är bäst för deras barn beträffande val av kommunikationssätt och förskole/ skolplacering! Medicinskt ansvariga för landets barn-ci-verksamheter: Eva Karltorp, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm Radi Jönsson, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg Konrad Konradsson, Akademiska sjukhuset, Uppsala Leif Hergils, Linköpings universitetssjukhus Jan Grenner, Skånes universitetssjukhus, Lund 11