MSB-51.1 1 (9) Fördjupning Sri Lanka Sri Lanka befolkades för cirka 2 400 år sedan, då främst av singaleser från det indiska fastlandet. Singalesiska kungar upprättade framstående samhällen kring städerna i centrala och södra Sri Lanka. Samtidigt etablerade sig även tamilska kungariken på ön, då främst i norr på Jaffnahalvön. De tamilska och singalesiska kungadömena stred ibland mot varandra, men konkurrerade även med andra makthavare inom det egna territoriet. De stora kungadömena, både tamilska och singalesiska, föll dock senare under europeisk kontroll, först när Portugal och sedan Holland tog ön i besittning på 1500-talet respektive 1600-talet. Dessa två kolonialmakter lämnade spår efter sig, främst i form av portugisisk-klingande namn och en betydande katolsk minoritet bland den singalesiska befolkningen. Störst avtryck lämnade dock den tredje kolonialmakten Storbritannien, som kuvade de sista självständiga kungadömena på ön under tidigt 1800-tal. Storbritannien inlemmade Sri Lanka i sitt imperium, enade ön administrativt och började införa engelskan som språk. Odling av kaffe och senare te tog fart. Britterna gav tamilerna en något framskjuten position i samhället genom att rekrytera en oproportionerlig andel tamiler till sin administration. Storbritannien gav Sri Lanka sin självständighet 1948, och landet antog då namnet Ceylon. Sri Lanka etablerade sig nu som en demokrati, formad främst efter den brittiska modellen, och bytte till det nuvarande namnet Sri Lanka 1972 då en ny författning antogs. Folkgrupper Den största och dominerande folkgruppen på Sri Lanka är singaleserna, som utgör cirka 74 procent av den totala befolkningsmängden på 20 miljoner. Majoriteten av singaleserna talar singalesiska som förstaspråk, och är buddhister. Den största religiösa minoriteten inom den singalesiska folkgruppen är den katolska. Den största minoritetsfolkgruppen är den tamilska, som utgör ungefär 19 procent av den totala befolkningen. Tamilerna talar det egna språket tamilska, och den dominerande religionen är hinduismen.
2 (9) En tredje stor grupp på Sri Lanka är de lankesiska morerna, en muslimsk grupp som härstammar främst från arabiska sjöfarare och handelsmän, men som nu blandats upp med singaleser och tamiler och främst definierar sig utifrån religion. Folkgrupperna på Sri Lanka är till viss del geografiskt koncentrerade, och singaleserna utgör majoriteten i de centrala, södra och västra delarna av landet. Tamilerna är i majoritet i norr och i nordöst, medan de båda grupperna är något så när jämnstora i de östra delarna. Den muslimska gruppen är även den koncentrerad till de östra delarna av ön. Självständigheten och de tamilska kraven När Sri Lanka fick sin självständighet 1948 byggdes den konstitutionella formen i stort sett efter brittiskt mönster, med ett majoritetssystem som inte kunde garantera representation i maktens korridorer för den tamilska minoriteten. Landet definierades även som en enhetlig stat, där de landsdelar som dominerades av den tamilska folkgruppen inte fick någon speciell status eller tilläts styra sig själv i någon högre grad. Från självständigheten och framåt dominerades den politiska makten av singaleser, och 1956 gjordes singalesiskan till det enda officiella språket. Det som avgjorde inledningen på konflikten var dock att det tamilska språket och hinduismen fick en andra klassens ställning, och att den lankesiska staten började utföra vissa diskriminerande politiska åtgärder. Ett exempel är att tamilska studenter hade det svårare än singalesiska att ta sig in på universiteten. Speciellt de tamilska ungdomarna upprördes av dessa påbud, och under 1970-talet märktes en tydlig trend på militarisering av den yngre tamilska befolkningen och mer högljudda krav från tamilska politiker rörande den tamilska folkgruppens rättigheter. Många upprördes också av vad som tolkades som en medveten regeringsstödd kolonisering av tamilska områden då många singaleser flyttade till de östra delarna av ön. Etniska upplopp under 1950- och 1970-talen, i vilka både tamiler och singaleser dödades, spädde ytterligare på de spända relationerna mellan grupperna och utnyttjades av ledare på båda sidor. Slutligen lade ett flertal militanta tamilska organisationer fram krav på att de tamilska delarna av Sri Lanka skulle bli en självständig tamilsk stat. Konflikten intensifieras Ett antal organiserade tamilska separatistgrupper började utföra gerillaattacker mot den lankesiska staten i mitten av 1970-talet. Attackerna var i liten skala, och inkluderade mest politiska mord och mindre attacker på poliser eller mot symboler för den lankesiska staten i de områden av landet som dominerades av tamiler (norr och nordöst).
3 (9) De mindre och relativt sporadiska attackerna under 1970-talet eskalerade dock och 1983 hade ett fullskaligt inbördeskrig brutit ut mellan den lankesiska staten och de militära tamilska grupper som kämpade för självständighet. Konflikten skulle komma att pågå i över 25 år och kräva tiotusentals liv, utan att leda till en lösning av frågan om de tamilska områdenas status inom Sri Lanka. De Tamilska Tigrarna Den allra mäktigaste av de tamilska separatistgrupperna blev snart LTTE, på svenska känd som de Tamilska Tigrarna. Gruppen bildades 1972 (under annat namn), men blev inte den dominerande kraften förrän mot mitten av 80- talet. Då krossade gruppen sina potentiella rivaler bland de tamilska militanta grupperna och delade ut hårda slag mot civila tamilska politiker som inte delade deras vision och program. De Tamilska Tigrarna etablerade sina starkaste baser i Jaffna-halvöns djungler, varifrån de effektivt kunde utföra gerillakrig mot de lankesiska styrkorna. Gruppen bildade också tidigt (1987) sin elitenhet Svarta Tigrarna, vilken har utfört flera sprängdåd och självmordsbombningar mot både civila och militära mål. De Tamilska Tigrarnas organisation växte kraftigt under kriget, förutom de redan nämnda Svarta Tigrarna etablerades en mindre flotta och de skaffade sig även ett par äldre flygplan som användes för att utföra bombanfall. När gruppen var som mäktigast hade den tusentals stridande på sin sida, och kontrollerat stora delar av Sri Lankas norra, nordöstra och östra delar. I vissa områden av Sri Lanka existerade det på sätt och vis en tamilsk stat som styrdes med järnhand av de Tamilska Tigrarnas grundare Velupillai Prabhakaran. Utöver att gruppen har stridit mot den lankesiska regeringen har den också medverkat i många massakrer, främst på muslimska och singalesiska civila. Indiskt inflytande Den indiska inblandningen i konflikten har varierat, men Indien har alltid haft ett stort inflytande på Sri Lanka då ön ses som en del av Indiens intressesfär. Vid konfliktens början mottogs de Tamilska Tigrarna och andra militanta grupper relativt positivt av regeringen i den indiska delstaten Tamil Nadu, i vilken tamiler utgör majoriteten av befolkningen. Grupperna fick såväl mark att öva på som vapen och andra resurser. Mot 1980- talets slut vände dock vindarna allt efter att kriget intensifierades och Indien blandade sig mer handgripligt in i konflikten genom att försöka tvinga fram en politisk uppgörelse mellan den lankesiska regeringen och de tamilska grupperna.
4 (9) En uppgörelse slöts med den lankesiska regeringen, och innebar en decentralisering av makten i de norra och östra områdena av Sri Lanka. Uppgörelsen skulle övervakas av en fredsbevarande styrka från Indien kallad IPKF (Indian Peace-Keeping Force). Trupperna, upp emot 100 000 stycken när styrkan var som störst, placerades ut 1987. De Tamilska Tigrarna accepterade dock inte det avtal som de indiska och lankesiska regeringarna skrivit under, och snart var även de fredsbevarande styrkorna inblandade i hårda strider med LTTE. Den indiska styrkan lyckades inte bevara någon fred, och drogs tillbaka 1990. Efter detta misslyckande var den indiska inblandningen mer lågmäld, och den indiska regeringen uppmanade främst de båda parterna att föra dialog om konflikten, samtidigt som den strävade efter att hålla andra stormakter borta från inblandning. Som hämnd för den indiska inblandningen mördade Tigrarna den indiska premiärminister Rajiv Gandhi 1991 och förstörde då sina chanser till försoning med Indien. Den lankesiska regeringen byttes ut efter valen 1994, och fredsförhandlingar med Tigrarna ledde till vapenvila. De fortsatta fredssamtalen misslyckades dock och de Tamilska Tigrarna bröt vapenvilan i april 1995. Det sena 1990-talet präglades av fortsatta strider. Ingen av parterna lyckades dock skada sin motståndare tillräckligt för att tvinga fram ett slut på striderna. I december 2000 utropade Tigrarna en ensidig vapenvila, och tycktes ha drabbats av viss krigströtthet. Norges medlingsförsök Det var dock inte bara krigströtthet som påverkade Tigrarnas ledare Prabhakaran att söka en vapenvila. Under år 2000 hade Norge mottagit och accepterat en förfrågan om att försöka medla i konflikten, och norrmannen Erik Solheim var delaktig i att övertala Tigrarna att utlysa en vapenvila. Just denna vapenvila höll inte, och den lankesiska armén försökte i april 2001 ta tillbaka en viktig strategisk position strax söder om Jaffnahalvön. Det stora anfallet blev dock mycket kostsamt för armén (och för LTTE), och tvingade fram ett regeringsskifte. Ranil Wickremasinghe kom till makten i slutet av 2001, och visade sig vara positivt inställd till förhandlingar. En månadslång vapenvila utlystes av båda sidor, och regeringen tog bort den lag som stämplade Tigrarna som en bannlyst grupp. Förhandlingar blev nu möjliga, då regeringen var relativt tillmötesgående samtidigt som LTTE började se förhandlingar som en möjlig lösning. Med hjälp av norsk medling lyckades parterna förhandla fram en ny vapenvila 2002, denna gång inte tidsbegränsad, och innehållandes flera åtgärder för att bygga förtroende mellan parterna; såsom öppnandet av motorvägen mellan nord och syd.
5 (9) Då Prabhakaran kom ut från djungeln för att kommentera vapenvilan tändes ett visst hopp, då ledaren antydde att andra lösningar än tamilsk självständighet kunde komma på tal. Som ett resultat av vapenvilan placerades en övervakningsgrupp på Sri Lanka, den så kallade Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM), som bestod av observatörer från Skandinavien. Även Sverige ingick i denna grupp. Under norsk ledning inleddes nu ett antal omgångar fredssamtal, där parterna först och främst försökte komma överens om en period av stabilisering av de delar av Sri Lanka som Tigrarna kontrollerade. Problem uppstod dock snart rörande de två parternas syn på hur fredssamtalen skulle gå till; Tigrarna ville först etablera ett självstyre i de delarna av landet de kontrollerade och sedan diskutera den politiska kärnfrågan, medan den lankesiska regeringen ville lösa båda frågor parallellt. Norge lyckades få parterna att mötas ansikte mot ansikte, och i slutet av 2002 hade de kommit överens om att en federal lösning med tamilskt självstyre kunde vara en utväg. Förhandlingarna kraschar Flera rundor av samtal fortsatte under 2003, men under senvåren och sommaren började det gnissla i maskineriet. Båda parter hade under vapenvilan arbetat aktivt med att stärka sina militära styrkor, något som minskade förtroendet mellan dem. I april ställde Tigrarna in de kommande samtalen, då de tyckte att den lankesiska regeringen inte levt upp till sina löften. Norge försökte återuppliva processen, men Tigrarna var mycket motvilliga och försökte pressa fram större eftergifter från regeringen innan de ville återvända. I november 2003 utlyste presidenten undantagstillstånd och lade beslag på flera viktiga ministerier inom regeringen. Regeringskrisen innebar ett hårt slag mot förhandlingarna, som lades på is. Tsunamin Strax efter jul 2004 drabbades sydöstra Asien av en stor flodvåg, en tsunami. Även Sri Lanka drabbades, och kanske så många som 30-40 000 människor dog. Det var oklart hur hårt Tigrarna drabbades av flodvågen, men många rykten cirkulerade snart om att deras militära kapacitet skadats avsevärt. Katastrofen öppnade dock nya möjligheter till försoning. Norge och andra internationella aktörer försökte få Tigrarna och regeringen att samarbeta i hjälparbetet. Tanken var att ett samarbete på detta område kunde bygga upp förtroendet igen och öppna för nya samtal. Till en början utvecklades situationen på ett lovande sätt, men tanken på en samarbetsstruktur mellan regeringen och LTTE blev snabbt politiserad och förvandlades från en möjlighet till ytterligare ett problem mellan de båda
6 (9) parterna. Mot slutet av året hade relationerna förvärrats än mer, och mindre stridigheter hade utbrutit efter några års relativt lugn. Återgången till krig Situationen förvärrades i början av 2006, och Norge gjorde ett sista försök att få parterna till förhandlingsbordet, först och främst för att stärka vapenvilan som sakta började urholkas. Efter vissa framgångar vid samtal i februari förvärrades dock situationen och samtal planerade till juli ställdes in. Under sommaren 2006 utbröt så kriget igen, och hårda strider utkämpades då regeringstrupper försökte återta en viktig damm som ockuperats av Tigrarna i östra Sri Lanka. Vapenvilan drabbades av ytterligare bakslag då Tigrarna tvingade alla observatörer i SLMM, som tillhörde EU-länder, att åka hem. Detta gjorde att observatörsstyrkan försvagades avsevärt. Genom 2007 års häftiga strider och offensiver lyckades regeringen återta kontrollen över delar i öst; områden som regeringen inte kontrollerat sedan 1994. LTTE fortsatte dock att göra våldsamt motstånd i sina fästen i de norra delarna av landet och konflikten visade inga tecken på att avta. Flera bombdåd mot både civila och militära mål inträffade i slutet av 2007 och i början av 2008 och regeringen skyllde dessa på rebellerna. I januari 2008 fattade regeringen beslut om att formellt upphäva 2002 års vapenvila. Denna ensidiga uppsägning av vapenvilan, som dock brutits av båda sidor, fick SLMM att avsäga sig sitt uppdrag som observatörer och dra sig ur landet. Att övervaka konflikten och övergrepp på de mänskliga rättigheterna försvårades därmed ytterligare. Den militära operationen var massiv och regeringsstyrkorna avancerade under 2008 och början av 2009 längre och längre norrut och erövrade landområde efter landområde. I januari 2009 erövrades rebellernas politiska och organisatoriska huvudstad, Kilinochi och därefter Jaffna-halvön. LTTE besegras och kriget får ett slut Efter intensiva strider under 2008 och de första månaderna av 2009 var LTTE kraftigt försvagade. Regeringsstyrkorna hade lyckats pressa LTTE in i ett allt mindre landområde i den nordöstra delen av landet. Flera länder manade till förhandlingar men detta avvisades av både regeringen och LTTE. I takt med att LTTE blev mer och mer pressade signalerade de dock så småningom en vilja att förhandla. Regeringen höll fast vid sin linje, säkra på att en militär seger var nära. I början av maj 2009 kontrollerade LTTE endast ett mycket litet landområde och hade förlorat sitt militära högkvarter. I mitten av maj meddelade regeringen att LTTE:s ledare, Prabhakaran, var död. Kort därefter, den 19 maj, utropade den lankesiska regeringen sig till segrare och förklarade att kriget var över.
7 (9) Två dagar tidigare hade LTTE:s chef för internationella relationer meddelat att gruppen erkände sig besegrad och att de avslutade sin militära kamp för att inte skapa mer lidande för civilbefolkningen. Vid krigsslutet hade nästan hela LTTE:s ledarskap dödats och inga fler stridigheter har rapporterats sedan dess. Civilbefolkningen i kläm Under de hårda strider som pågick i de norra delarna av landet under 2008 och början av 2009 led civilbefolkningens oerhört. I september 2008 förbjöd regeringen FN och i princip samtliga internationella humanitära organisationer att bedriva verksamhet i området, med motiveringen att deras säkerhet inte kunde garanteras. Situationen för civilbefolkningen förvärrades därmed drastiskt. Inga oberoende journalister tilläts heller i konfliktområdet och på grund av detta kunde uppgifter som offentliggjordes inte bekräftas. Situationen under de sista veckorna av kriget är särskilt oklar, en del rapporter hävdar att tusentals civila dödades i samband med striderna mellan LTTE och armén. Som mest beräknades det att upp till 250 000 civila var fast i konfliktområdet under början av 2009. Enligt militären upprättades fredade zoner dit de civila kunde ta sig, men information som läckte ut från området hävdade att de civila inte hade någon verklig möjlighet att flytta på sig då Tigrarna förbjöd civila att lämna de rebellkontrollerade områdena. De civila som trots detta lyckades fly blev som regel tagna i förvar på obestämd tid av myndigheterna som letade efter rebellsympatisörer. Dessa läger kom efter krigsslutet att hålla upp till 280 000 civila och var till en början helt stängda för omvärlden. FN och flera hjälporganisationer fick så småningom begränsat tillträde och vittnade om överfulla läger och dåliga förhållanden. I början av 2010 hade de flesta fått tillåtelse att lämna lägren, men under 2012 rapporterades det att tiotusentals civila fortfarande bodde i temporära läger eller hos värdfamiljer och att tusentals ännu inte kunnat återvända hem på grund av att marken inte röjts från landminor. Utöver lägren för civila hölls mer än 10 000 personer, anklagade för att ha stött eller varit aktiva medlemmar av LTTE, i förvar. I slutet av 2011 hade majoriten släppts, efter att ha uppgetts ha fått träning för att återgå till ett civilt liv. Det är dock oklart under vilka förhållanden detta skett och enligt Human Rights Watch har anklagelser om missförfållanden och tortyr inte utretts. Samtidigt som militären hävdat att de minskar sin närvaro i norra Sri Lanka så har spänningarna ökat i området då tamiler under våren 2013 försökt hindra militären att ta över mark för bland annat nya militärbaracker. Militären har motiverat landövertagandet med att marken behövs av säkerhetsskäl. Markfrågan är känslig då många tamiler kämpar för att få tillbaka den mark som de drevs bort ifrån under kriget.
8 (9) Krav på oberoende utredning om krigsbrott Under 2010 ökade kraven på en oberoende utredning av anklagelser mot både regeringsstyrkorna och LTTE om krigsbrott i krigets slutskede. I maj tillsatte regeringen en kommission, Lessons Learnt and Reconciliation Commission (LLRC). Strax därefter utsåg även FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon en expertpanel för att granska möjligheterna för att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna under de sista månaderna av kriget. I en rapport från FN:s expertpanel i april 2011 kritiserades kommissionen för att den saknade mandat att utreda krigsbrott och för bristande vittnesskydd. FN pekade också på att kommissionen inte var oberoende. Rapporten slog även fast att både den lankesiska armén och LTTE agerat utan respekt för civila i krigszonen och hänvisade bland annat till att armén urskiljningslöst bombat områden där även civila befann sig, inklusive sjukhus. Man hävdade även att LTTE använt civila som mänskliga sköldar. Regeringen svarade med att kalla rapporten för olaglig och ensidig och avvisade den helt. I december 2011 publicerade LLRC sin rapport, som visserligen slog fast att många civila dödats de sista månaderna, men lade till största delen skulden på LTTE som även anklagades för att ha brutit mot internationell humanitär lag. Rapporten kritiserades av bland annat Human Rights Watch för att den bortsåg från arméns grova övergrepp och att den inte utkrävde något ansvar för de många civila dödsoffren. Några månader senare, i mars 2012, antog FN:s råd för mänskliga rättigheter, UN Human Rights Council, en resolution som visade på starkt internationellt missnöje med Sri Lankas brist på ansvarstagande för sitt agerande under kriget. Resolutionen avvisades av regeringen som istället, några månader senare, meddelade att en plan för att genomföra LRRC:s rekommendationer hade antagits. Planen var dock vag när det gäller utredandet av civila dödsoffer och åtal mot förbrytare. Utredningen överlämnades dessutom till polisen och militären, som själva utpekats som ansvariga för flera brott. Ett år senare, i mars 2013, röstade FN:s råd för mänskliga rättigheter igenom ytterligare en resolution som uppmanade Sri Lankas regering att grundligt undersöka anklagelser om krigsbrott. Resolutionen innehöll också kritik mot regeringen för att inte ha genomfört rekommendationerna i den förra resolutionen. Framtida utmaningar Sedan maj 2009, när kriget förklarades vara över, har inga nya stridigheter rapporterats. LTTE som väpnad grupp finns inte längre då i princip alla ledare
9 (9) antingen är döda eller fängslade. Kärnfrågan, om tamilernas rättigheter, är dock långt ifrån löst och den lankesiska regeringen har inte tagit några steg för att minska den politiska marginaliseringen av tamilerna. Det finns fortfarande ett starkt stöd för en självständig stat bland tamiler bosatta utanför Sri Lanka. Stödet för ett förnyat väpnat uppror är dock mycket litet, särskilt bland tamiler i Sri Lanka. Efter mer än 25 år av krig önskar många främst att få bygga upp sina liv på nytt i det hårt krigsskadade området i nordoch nordöstra Sri Lanka. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.