Fördjupning Georgien. President Gamsachurdia störtas

Transkript

1 MSB (7) Fördjupning Georgien Georgiens korta historia som självständigt land har präglats av väpnade konflikter. Abchazien och Sydossetien, har strävat efter självständighet från Georgien med alla medel. Ryssland har uppträtt som skyddsmakt till utbrytarrepublikerna. Efter att den ryska armén ingrep på Sydossetiens sida i augusti 2008, blev relationen med det mäktiga grannlandet sämre än någonsin. Även frågan om vem som ska styra Georgien har upprepade gånger gett upphov till oroligheter och massprotester. Georgiens korta historia som självständigt land har präglats av en rad väpnade konflikter. Främst två regioner, Abchazien och Sydossetien, har med alla medel strävat efter självständighet från Georgien. Ryssland har uppträtt som skyddsmakt till utbrytarrepublikerna. Efter att den ryska armén ingrep på Sydossetiens sida i augusti 2008, blev relationen med det mäktiga grannlandet sämre än någonsin. Även frågan om vem som ska styra Georgien har upprepade gånger gett upphov till oroligheter och massprotester. Georgien blev en självständig stat år 1991 när Sovjetunionen upplöstes. Precis som i andra länder belägna i Kaukasus har nationalismen bland vissa etniska grupper i Georgien varit stark från självständighetens första början. Därtill saknades fast förankrade demokratiska principer som kunde bidra till att lösa konflikter på fredlig väg. Under åren har oppositionsrörelserna använt sig både av massprotester och av vapenmakt i striden om politisk förändring. Således genomgick landet ett antal väpnade konflikter om kontrollen över regeringsmakten och över vissa regioner som ville bryta sig loss från Georgien. President Gamsachurdia störtas Den första konflikten om regeringsmakten bröt ut straxt efter det att Georgien blev självständigt. Den nationalistiske ledaren Zviad Gamsachurdia valdes till Georgiens förste president i maj Presidenten möttes dock av en stark opposition som anklagade honom för auktoritärt styre och korruption.

2 2 (7) Protesterna mot Gamsachurdia kulminerade i att presidenten störtades av nationalgardet och den halvmilitära styrkan Mchedrioni (Ryttarna) i december Över 100 personer dog i striderna mellan oppositionen och Gamsachurdias anhängare, som kallades för Zviadister. Gamsachurdia flydde till Tjetjenien. Zviadisterna fortsatte att bedriva väpnat motstånd mot den nya övergångsregeringen som bildades under Eduard Shevardnaze, tidigare utrikesminister i Sovjetunionen. I oktober 1993 gjorde Gamsachurdia ett sista försök att återta makten och Zviadisterna lyckades ta kontroll över viktiga georgiska städer. Med stöd från ryska trupper drev dock Shevardnaze ut Zviadisterna och konflikten avslutades med att Gamsachurdia begick självmord i december Rosornas revolution Shevardnaze omvaldes till president flera gånger. Missnöjet med hans styre växte dock i början på 2000-talet. Ekonomin stod stilla och i internationella jämförelser rankades Georgien bland världens mest korrupta länder. Oppositionen protesterade häftigt mot misstänkt valfusk när det offentliggjordes att Shevardnazes parti vunnit parlamentsvalet Med rosor som symbol för fredlig protest samlades tusentals människor i huvudstaden Tbilisi. Efter några dagars protester stormade oppositionen presidentpalatset utan att regeringsstyrkorna försökte stoppa dem. Rosornas revolution, som händelsen kallades, ledde till att Shevardnaze avgick utan blodiga strider. Nyval anordnades och en av oppositionens mest framstående ledare, den unge juristen Micheil Saakasjvili, valdes till president i januari Den nya regeringen under Saakasjvili genomförde viktiga ekonomiska och juridiska reformer. Saakasjvili anklagades dock snart för auktoritärt styre och för att hindra medierna från att rapportera fritt. Efter några år, i november 2007, kulminerade protesterna mot Saakasjvili i stora demonstrationer. Polisstyrkorna slog till mycket hårt mot demonstranterna och hundratals personer skadades. För att bevisa att han hade väljarnas stöd anordnade Saakasjvili nyval till presidentämbetet i januari Han vann överlägset men enligt Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE), som bevakade valet, sköttes rösträkningen illa i en del av vallokalerna. Den interna krisen överskuggades under en tid av konflikten med Sydossetien och Ryssland. Men i april 2009 samlades återigen tusentals människor i fredliga protester mot Saakasjvilis styre.

3 3 (7) Väpnad konflikt med Abchazien Abchazien är en av delrepublikerna i Georgien som sedan Sovjetunionens fall har hävdat sin självständighet och även stridit för den med militära medel. Regionen är belägen i västra Georgien vid Svarta havet och är lite mindre än Skåne. De flesta av regionens invånare är etniska abchazier, ett muslimskt bergsfolk. Abchazien hade samma ställning inom Sovjetunionen som Georgien under en kort period, men från 1931 var regionen administrerad av Georgien. När Georgien blev självständigt år 1991, såg abchazierna sig hotade av georgiernas växande nationalism. De kände sig undanträngda och utfärdade en självständighetsförklaring året därpå. Georgien skickade trupper till regionen för att återta kontrollen och ett inbördeskrig bröt ut. De kaukasiska bergsfolkens konfederation, en lös organisation av minoriteter i Kaukasus, hjälpte abchazierna att driva ut de georgiska trupperna. Georgien anklagade också Ryssland för att stödja Abchazien. De inblandande parterna enades om ett eldupphör år FN:s observatörer, UNOMIG, placerades i Abchazien för att bevaka vapenvilan och så kallade fredsbevarande styrkor, som i praktiken främst var ryska trupper, utplacerades kring gränsen. Kriget på 1990-talet krävde tusentals liv och närmare etniska georgier flydde eller fördrevs från Abchazien. Även om militära sammanstötningar i mindre skala förekom var det först 2008 som spänningarna trappades upp på nytt. Medan Ryssland drev ut de georgiska trupperna från Sydossetien i augusti 2008, tog Abchazien tillfället i akt att med Rysslands hjälp driva ut Georgien från Kodoridalen, ett omtvistat område vid gränsen. Abchazien utfärdade en varning innan bombningarna startade och de flesta georgier kunde evakueras. Således krävde operationen endast ett fåtal offer. Den väpnade konflikten med Sydossetien I likhet med Abchazien försökte även Sydossetien, en annan delrepublik, att bryta sig loss efter att Georgien hade blivit ett självständigt land. Osseterna är en etnisk grupp som är bosatt både i ryska Nordossetien och i georgiska Sydossetien. Under Sovjetunionens sista år förstärktes de nationalistiska tongångarna både bland georgier och bland osseter. När Georgien blev självständigt år 1991 utfärdade även Sydossetien en självständighetsförklaring. De flesta osseterna ville att regionen skulle slås ihop med Nordossetien.

4 4 (7) Strider mellan Sydossetiens och regeringens styrkor pågick tills den nye georgiske presidenten Shevardnaze slöt ett avtal om vapenvila sommaren En fredsbevarande styrka bestående av georgiska, nord- och sydossetiska och ryska trupper placerades ut längs gränsen. Den långdragna förhandlingsprocess som följde resulterade inte i någon lösning av den politiska stridsfrågan; Sydossetiens framtida status. Situationen på marken förblev dock för det mesta fredlig. Situationen ändrades när Micheil Saakasjvili blev president i Georgien Saakasjvili lovade att han skulle få slut på utbrytningsförsöken i de olika provinserna. Han gjorde ett nytt försök att ta kontroll över regionen genom att slå till mot den svarta marknaden för att neka Sydossetiens ledare inkomster. Syftet med detta var att göra det omöjligt för den sydossetiska regimen att försörja folket, samtidigt som Georgien erbjöd sitt stöd. Osseterna blev dock ännu mer anti-georgiskt inställda och nya strider blossade upp under sommaren Parterna enades om ett eldupphör i augusti 2004 som återigen frös konflikten tills striderna blossade upp på nytt år Augusti 2008 konflikten eskalerar Med mindre militära sammanstötningar och stora truppövningar i Georgien och Ryssland blev tonläget mer och mer spänt under Den 7 augusti gav den georgiska presidenten Saakasjvili order att anfalla den Sydossetiska huvudstaden Tschinvali. Ryska styrkor ingrep genast och drev tillbaka Georgien. De ryska trupperna stannade först när de var 40 kilometer från den georgiska huvudstaden Tbilisi. Den 12 augusti slöts ett avtal om eldupphör med den franske Presidenten Sarkozy som medlare. Striderna skördade minst 600 dödsoffer. Många georgiska civila fördrevs från Sydossetien och sydossetiska miliser plundrade deras byar. Orsaker till kriget 2008 Hur kunde konflikten trappas upp så drastiskt? Det är sannolikt att två händelser som skedde tidigt under år 2008 bidrog till eskaleringen. För det första erkände många europeiska stater Balkanrepubliken Kosovo som självständig stat. Liksom Abchazien och Sydossetien är Kosovo en liten utbrytarregion från ett större land. Därför förnyade även Abchazien och Sydossetien sina krav på självständighet och Ryssland stödde deras position.

5 5 (7) För det andra lovade Nato att Georgien skulle tas in som medlem i framtiden. Detta välkomnas inte av Georgiens granne Ryssland som ser NATO-utvidgningen som ett hot mot sina egna säkerhetsintressen. Många Nato-medlemmar såsom Frankrike och Tyskland krävde som ett villkor för Nato-inträde att Georgien först skulle lösa sina konflikter med Abchazien och Sydossetien på ett fredligt vis. Ett fortsatt instabilt Georgien var därför i Rysslands intresse. Rysslands och Georgiens versioner av händelserna som ledde till angreppet på Sydossetien skiljer sig åt. Georgien hävdar att Ryssland var aggressorn. Enligt Georgien så ville Ryssland bestraffa landet för dess strävan efter mer integration med EU och Nato. Däremot påstår Ryssland att Georgien planerade och utförde ett folkmord i Sydossetien. Ryssland hade delat ut ryska pass till de flesta invånare i Sydossetien de senaste åren och enligt Ryssland fick landet ingripa för att skydda sina medborgare när de attackerades av georgiska trupper. Ryssland säger även att Sydossetien bad grannlandet om hjälp. En oberoende kommission tillsatt av EU för att utreda konflikten drog slutsatsen att Georgien och Ryssland delar ansvaret för konflikten. Georgien började kriget med ett oberättigat anfall mot Sydossetien - men Ryssland provocerade aktivt fram händelserna, enligt de europeiska experterna. Undersökningskommissionen kritiserade också att Rysslands militäriska svar på det georgiska angreppet mot Sydossetien gick över rimliga gränser. Efter augusti Ryssland knyter utbrytarregionerna till sig Enligt det avtal som satte en slutpunkt för striderna i augusti 2008 skulle alla parter inta de positioner de hade före striderna. Det gjorde dock inte Ryssland. och fortfarande 2013 är vapenstilleståndets punkter inte uppfyllda då Ryssland hävdar att situationen förändrats så pass mycket sedan avtalet skrevs under att det inte längre gäller. Den dåvarande ryska presidenten Medvedev drog tillbaka sina trupper från övriga Georgien, men inte från utbrytarrepublikerna. Istället erkände Ryssland Abchazien och Sydossetien som självständiga stater strax efter krigets slut. Bara tre länder, Nicaragua, Venezuela och Nauru, följde Rysslands exempel. Ändå cementerade detta steg Sydossetiens och Abchaziens faktiska självständighet från Georgien. Ryssland slöt nämligen försvarsavtal med de självutnämnda staterna, skickade ännu fler trupper dit och knöt deras ekonomi och politik ännu närmare till sig.

6 6 (7) Både sidor förnekar dock att Sydossetien och Abchazien ska bli en del av Ryssland i framtiden men många ryssar sitter i högsta ledningen i Sydossetien samtidigt som Ryssland bundit den abchaziska ekonomin tätt intill sig. Stora delar av den abchaziska budgeten betalas direkt av Ryssland. Även om antalet ryska soldater minskat något sedan 2009 så behåller Ryssland tusentals soldater i Abchazien och Sydossetien, samtidigt som man bygger nya militärbaser. Många misstänker därför att Ryssland planerar att permanenta sin närvaro i området. Förhandlingar utan större framgång Trots att förhandlingar mellan alla parter inleddes strax efter striderna 2008 har knappast några resultat uppnåtts under de snart fem år som har gått. Under ledning av EU, FN och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) har samtalen om säkerhetsfrågorna gått trögt. Georgien vägrade först förhandla med abchaziska och sydossetiska representanter och abchazierna har flera gånger lämnat förhandlingsbordet, bland annat för att de tyckt att samtalen inte gått framåt. Ofta fastnar förhandlingarna i rena formaliteter och teknikaliteter. Vid vissa förhandlingar har parterna endast kunnat enas om tidpunkten för nästa möte. Viktiga humanitära frågor har man inte kunnat lösa. Till exempel är det oklart vad som ska hända med nästan en kvarts million människor i Georgien som fick lämna sina hem i Abchazien och Sydossetien under krigen, först på 1990-talet och sedan Hittills har Abchazien och Sydossetien vägrat att låta dessa interna flyktingar återvända till sina hembyar. Även under 2013 var dessa diskussioner låsta. Bland de få handfasta resultat som hittills uppnåtts finns regelbundna samtal mellan sydossetiska, georgiska och abchaziska militärer och en het linje mellan dem som ska förhindra en återupptrappning av konflikten. I november 2010 gav Georgiens president dessutom en viktig signal för framtiden när han försäkrade att han inte skulle använda våld för att återta kontroll över Abchazien och Sydossetien. De två utbrytarrepublikerna uttryckte likaså att de inte ville använda våld. Ryssland vägrade dock uttrycka samma ståndpunkt eftersom man hävdar att man inte är en del av konflikten. Risk för upptrappning Fyra år efter händelserna i augusti 2008 förblir de viktigaste stridsfrågorna olösta. Medan Abchazien och Sydossetien hävdar sin självständighet och

7 7 (7) samtidigt blir mer och mer beroende av Ryssland, vill Georgien inte släppa regionerna. Frågan om republikernas status har utelämnats vid förhandlingsbordet och kommer förmodligen inte tas upp inom den närmaste framtiden. Omvärlden, i synnerhet EU, går en svår balansgång mellan att stödja Georgiens position att neka utbrytarregionerna självständighet och att upprätthålla bra relationer med det viktiga grannlandet Ryssland. Efter upptrappningen i augusti 2008 förblir situationen på marken mestadels fredlig men spänd. Sedan ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd tvingade FN att avsluta sitt observatörsuppdrag i Georgien 2009 får inga observatörer vistas i utbrytarregionerna. Abchazien och Sydossetien har hittills vägrat släppa in EU-observatörer som placerades vid den administrativa gränsen efter augusti Sammanfattningsvis utgör de viktiga olösta frågorna om självständighet, hinder för internationella observatörer och lite kontakt mellan konfliktparterna ändå en risk för förnyad väpnad konflikt i framtiden. En viss ljusning kan dock skönjas i och med att president Saakasjvilis parti besegrades i valen i oktober 2012 av Ivanisjvils partikoalition Georgian Dream (GD). Även om den nya regeringen inte är pro-rysk så innehåller den flera personer med bra kontakter i Ryssland, samtidigt som faktumet att Saakasjvili inte längre styr regeringen öppnar för en mjukare linje från rysk sida. Alla sidor har nu också, om än vagt, låtit förstå att en dialog kan bli möjlig. Samtidigt framhåller den nya regeringen fortfarande att Ryssland bör ses som ett hot mot Georgien. Det är dock ännu inte säkert hur mycket GD kan lyckas utföra då Saakasjvili fortfarande är kvar som president. Han får dock inte enligt författningen ställa upp i valet ännu en gång, och även här är det alltså möjligt att relationerna kan förbättras. Små tecken på en viss uppluckring i stämningen mellan Georgien och Ryssland blev synliga under den första halvan av Bland annat hävdes förbudet i Ryssland att sälja georgiskt vin och mineralvatten; ett förbud som de flesta tror instiftades av politiska skäl. Att just Georgien och Ryssland förbättrar sina relationer är mycket viktigt för en lösning av konflikten, då Ryssland har stort inflytande över både Abchazien och Sydossetien. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.