Det korta kriget mellan Georgien och Ryssland hösten 2008 (se Historia) ledde till att runt tvåtusen georgier lämnade Abchazien.

Transkript

1 Abchazien Abchazien som ligger vid nordöstra hörnet av Svarta havet har förklarat sig självständigt från Georgien, men betraktas som en utbrytarrepublik av regeringen i Tbilisi och större delen av omvärlden. Självständigheten stöds endast av Ryssland och en handfull andra stater. Huvudstaden heter Suchumi. Geografi och befolkning Abchazien ligger inklämt mellan Kaukasus berg och Svarta havet. Med sina kvadratkilometrar är området ungefär lika stort som Sörmland. Större delen av landskapet är bergigt. De högsta topparna överstiger meter. Mellan bergen och den drygt tjugo mil långa kusten finns ett smalt lågland. Före kriget 1992 (se Historia) bodde det mellan och personer i Abchazien, varav en knapp femtedel var abchazier och nära hälften georgier. Övriga grupper var ryssar, armenier och greker. Under kriget fördrevs eller flydde närmare människor, mest georgier. Tusentals blev strandsatta i bergen mellan Abchazien och det egentliga Georgien, och många dog där av svält och köld. Hur många som bor i Abchazien idag är omdiskuterat. Den senaste beräkningen som gjorts av Georgiens statistiska centralbyrå publicerades 2005 och angav siffran till invånare. Uppskattningar gjorda 2006 och 2007 av internationella organisationer pekade på en folkmängd mellan och personer. Befolkningen är väldigt blandad. Närmare hälften är abchazier. Andra större grupper är georgier, armenier, och ryssar. Till de mindre hör ukrainare, vitryssar, greker, osseter, taterer, turkar och romer. I huvudstaden Suchumi beräknades det bo drygt människor år Det korta kriget mellan Georgien och Ryssland hösten 2008 (se Historia) ledde till att runt tvåtusen georgier lämnade Abchazien. De flesta av Abchaziens invånare är ortodoxt kristna eller muslimer. Historia Arkeologiska fynd visar att det område som idag utgör Abchazien har varit befolkat sedan tidig stenålder. Från 600-talet före vår tidräkning grundade invandrade greker små handelskolonier längs östra Svartahavskusten. I det bergiga inlandet, med många isolerade dalgångar, levde tiotals andra små folkgrupper med skilda språk, men samtida skrifter ger inga klara besked om vilka de var eller hur de förhöll sig till dagens abchazier. Området erövrades av Romarriket runt vår tidräknings början och kom från 200-talet att domineras av laserna, ett georgiskt folk. Här i det östromerska, eller bysantinska, väldets utkant växte under tidig medeltid fram ett rike som i georgiska dokument från 700-talet första gången benämns som Abchazien. 1/5

2 När det georgiska riket föll samman under 1400-talet, efter att ha invaderats av mongoler, stärkte och utvidgade abchazierna sitt självstyre tills deras land intogs av Osmanska riket (med centrum i dagens Turkiet) på 1570-talet. Osmanerna trängdes i sin tur undan av ryssarna i början av 1800-talet och Abchazien hade vid 1860-talet blivit fast inlemmat i tsarriket. En stor del av den lokala befolkningen, som övergått till islam, emigrerade eller fördrevs till andra turkiska områden efter det att revolter mot ryssarna hade slagits ned. Ryssar, georgier, armenier och andra flyttade efterhand in i Abchazien. Vid slutet av 1800-talet beräknas procent av invånarna i huvudstaden Suchumi ha varit etniska abchazier, medan georgier var i stor dominans i resten av området. De abchazier som stannat kvar ställde sig i huvudsak lojala mot den ryska övermakten efter den första ryska revolutionen 1905, medan de flesta georgier var mot Ryssland. Denna motsättning gav upphov till den ömsesidiga misstänksamhet mellan folkgrupperna som fördjupades efter revolutionen 1917, det följande inbördeskriget och Sovjetstyret efter Under Sovjettiden fick Abchazien visst självstyre inom den georgiska Sovjetrepubliken, men den abchaziska kulturen motarbetades allt mer. Det georgiska alfabetet infördes, skolor där undervisningen skett på abchaziska stängdes och allt fler offentliga tjänster besattes av georgier. De greker som levt i kustområdet i år deporterades till Centralasien 1949 och inflyttade georgier övertog deras hem. Förtrycket lättade efter Stalins död 1953 och den abchaziska kulturen stärktes på nytt. Ett kyrillskt alfabet anpassat till abchaziskt uttal konstruerades. De greker som överlevt deportationen tilläts återvända Minoritet i egna landet Trots att en del ekonomiska satsningar under de följande decennierna höjde levnadsstandarden betydligt, kände abchazierna sig fortfarande undanträngda i sitt eget land. Vid 1980-talets slut utgjorde de bara en femtedel av befolkningen i sin hemprovins. I början av 1989 inledde abchazierna under ledning av Vladislav Ardzinba en kampanj för att frigöra Abchazien från Georgien. I juli 1992 utfärdades en självständighetsförklaring. Spänningarna mellan georgier och abchazier trappades upp. Georgien intog Suchumi och drev upprorets ledare på flykt, men efter en abchazisk motoffensiv hösten 1993 tvingades de georgiska trupperna lämna republiken. Georgien anklagade krafter inom ryska armén för att ha hjälpt abchazierna vilket skapade spänningar i kontakten mellan Georgien och Ryssland. När Ryssland senare började utfärda ryskt medborgarskap till abchazierna spädde det på misstankarna om att Ryssland i hemlighet understödde den abchaziska utbrytningen. En vapenvila trädde i kraft i maj Den skulle övervakas av FN-observatörer. I juni utplacerades dessutom närmare soldater, mest ryssar, i en fredsbevarande trupp i en zon på gränsen mellan Abchazien och övriga Georgien. De blev sedan kvar. Trots flera nya avtal om eldupphör de följande åren blossade strider ideligen upp. I oktober 2004 genomfördes ett presidentval i Abchazien för att utse efterträdare till den sjuklige Ardzinba. Valet blev stökigt med ömsesidiga beskyllningar om valfusk. Efter omval i början av 2005 blev slutligen oppositionskandidaten Sergej Bagapsj ny president. Konflikten skärptes sommaren 2006 då georgiska arméstyrkor återtog full kontroll över Kodoridalen i nordöst, och den georgiskt stödda abchaziska regering som befann sig i exil flyttade dit. Förvärrad kris /5

3 Abchaziens parlament uppmanade i mars 2008 FN och andra internationella organisationer att erkänna territoriets oberoende. Strax dessförinnan hade parlamentet i en annan georgisk utbrytarprovins, Sydossetien, gjort ett liknande uttalande. Då drogs en direkt parallell till Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien ett par veckor tidigare. I april lade Georgiens president Saakasjvili fram ett förslag om större autonomi för Abchazien mot att utbrytarna erkände Georgiens överhöghet över området. Förslaget avvisades av den politiska ledningen i Abchazien. Strax därpå drog sig Ryssland ur ett fördrag från 1996 som upprättades inom Oberoende staters samvälde (OSS) och som skulle isolera utbrytarregimen i Abchazien genom handelssanktioner och förbud mot andra kontakter. Ryssland hävdade att "förhållandena hade förändrats" och sade att kontakterna med Abchazien nu skulle stärkas. I maj utökade Moskva antalet ryska soldater i de fredsbevarande trupperna i Abchazien. Bagapsj förklarade i juni att provinsens gräns mot övriga Georgien skulle stängas tills vidare. Orsaken sades vara en rad bombexplosioner bland annat i Suchumi som skadat minst tolv personer, bland dem en rysk turist. Enligt Bagapsj låg georgiska specialstyrkor bakom explosionerna, något som Georgiens regering förnekade. I juli skedde en rad nya explosioner på båda sidor om den georgisk-abchaziska gränsen. En av dem, på ett abchaziskt kafé, krävde fyra liv vilket fick den abchaziska ledningen att avbryta alla kontakter med Georgien. När direkta strider mellan georgiska och ryska trupper utbröt i Sydossetien i augusti (se Georgien: Aktuell politik) steg spänningen även i Abchazien. Ryssland förde in militära förstärkningar i området och ryska plan bombade georgiska ställningar i Kodoridalen. Utbrytarrepublikens styrkor gick in i Kodori och återtog området. Efter kriget erkände Moskva Abchaziens självständighet och ingick ett vänskaps- och samarbetsavtal med Abchaziens ledare. Därmed lades grunden för ett militärt samarbete och Ryssland fick rätt att hålla militärbaser i republiken. Ett år efter kriget besöktes Abchazien av den ryske premiärministern Vladimir Putin. Han förklarade att Ryssland ska stödja utbrytarregionen militärt vid behov och lovade motsvarande 3,6 miljarder kronor för att stärka Abchaziens militära säkerhet. Georgien betecknade Putins visit som en provokation, och EU ansåg att besöket stred mot principerna för territoriell integritet och inte skulle ha skett utan Georgiens samtycke. Närmare band till Ryssland Spänningen mellan Abchazien och Georgien ökade i augusti 2009, när Georgien stoppade ett turkiskt fartyg som fraktade bränsle till Abchazien. Som svar hotade Abchaziens ledare senare att förstöra georgiska fartyg om de gick in på abchaziskt vatten. Han betonade dock att inga ryska marinstyrkor skulle sättas in. Venezuela erkände i september 2009 Abchazien och Sydossetien som självständiga. Det skedde när president Hugo Chávez besökte Moskva och fick löfte om att köpa vapen från Ryssland. Tidigare hade bara Nicaragua gått i Rysslands fotspår och erkänt utbrytarstaterna. Efter ett besök av Rysslands president Dmitrij Medvedev i augusti 2010 meddelades det att ryska luftvärnsrobotar hade installerats i Abchazien. Politik och ekonomi 3/5

4 I maj 2011 avled Sergej Bagapsj som varit president sedan 2005 och vicepresident Aleksandr Ankvab tog över. I det nyval som hölls i slutet av augusti segrade Ankvab med nära 55 procent av rösterna. De tre kandidater som ställde upp i valet var alla starkt Moskvavänliga och motsatte sig en återförening med Georgien. Valet fördömdes av såväl Georgiens regering som västalliansen Nato. I februari 2012 utsattes president Ankvab för ett mordförsök men undkom oskadd. I mars hölls val till de 35 platserna i parlamentet. De flesta av de 150 personer som ställde upp hade nominerats av någon intressegrupp,. Bara 35 kandidater tillhörde något parti. Sju partianslutna kandidater valdes in. Fyra tillhörde oppositionspartiet Forum för det abchaziska folkets enhet. De tre övriga var medlemmar i regeringsvänliga Förenade Abchazien. I juni 2014 avgick Ankvab efter det att oppositionen arrangerat en rad protestmöten och stormat presidentpalatset. Ankvab gavs skulden för landets ekonomiska problem. Demonstranterna krävde även premiärminister Leonid Lakerbajas avgång men denne vägrade. Ny tillfällig president i väntan på val blev Valerij Bganba. I nyval i slutet av augusti segrade Raul Chadzjimba. Denne hade betraktats som oppositionsledare, men alla fyra kandidaterna förespråkade nära band till Ryssland. Ingen propagerade dock för en formell anslutning dit. Ett avtal om "strategiskt partnerskap" med Ryssland, som Chadzjimba undertecknade i november 2014, tolkades i omvärlden, och av den inhemska oppositionen, som ett steg mot en rysk annektering av Abchazien. Avtalet innebar att det abchaziska försvaret skulle inlemmas i det ryska och att utbrytarstatens ekonomi allt mer gjordes beroende av Ryssland. Ett mer detaljerat avtal om militärt samarbete ingicks två år senare, när det bland annat sades att det ryska försvarsdepartementet ska föra befäl över de gemensamma styrkorna i händelse av krig. Ekonomi Bidrag från Ryssland utgör grundvalen för Abchaziens ekonomi. Ungefär halva statsbudgeten baseras på ryskt bistånd. Jordbruk är den viktigaste näringsgrenen. Framförallt odlas citrusfrukter, tobak och te. Abchazien har också vissa naturtillgångar i form av vattenkraft och kol. Turism är också en viktig inkomstkälla. De allra flesta besökare är ryssar, som kan resa in i landet utan visum. För medborgare i till exempel EU-länder är ett besök i Abchazien ganska komplicerat. Abchazien har ett stort underskott i sin utrikeshandel. Importen är värd mer än tre gånger så mycket som exporten, men underskottet uppges sakta minska. Ungefär två tredjedelar av handeln sker med Ryssland och nästan en femtedel med Turkiet. Formellt upprätthåller Oberoende staters samvälde (OSS) fortfarande de ekonomiska sanktioern som infördes 1996, men Ryssland bryter mot handelsförbudet sedan Många försörjer sig genom smuggling. Över gränsen mellan abchaziskt och georgiskt område pågår en intensiv smuggeltrafik med mandariner och hasselnötter, som odlas i Abchazien, samt cigarretter och bensin. Båda abchaziska och georgiska ligor tjänar grova pengar på smugglingen och har därmed ett gemensamt intresse av att konflikten hålls vid liv. Abchaziska myndigheterna har ingen makt över ligorna och georgiska staten är ovillig att upprätta formella kontroller eftersom detta kunde uppfattas som i praktiken ett erkännande av gränsen. 4/5

5 5/5