KVInnornAS SITUATIon I AFGHAnISTAn

KVInnornAS SITUATIon I AFGHAnISTAn

Bilder Framsida Titel: Angiza, 18 år Fotograf/Källa:Jenny Matthews/ActionAid Creative Commons erkännande http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/actionaid/image/view/angiza-18-aar-95025 Framsida och sid 3 Fotograf: Urban Hamid Sid 4 Foto: Rafaela Persson http://www.sak.se/press/bilder/afghanistan Sid 8 Fotograf: Urban Hamid Sid 5 http://www.sak.se/wp-content/uploads/2010/11/sak_rgb.jpg Text: Frida Lockner, SPSP 09, Härnösands Gymnasium 2012 Layout: MittKompetens AB, Härnösand Tryckeri: Hemströms Tryckeri, Härnösand

KVInnornAS SITUATIon till att kvinnor bland annat tvingades bära heltäckande burka, inte fick visa handlederna eller fötterna, inte använda läppstift, inte tugga tuggummi, inte lämna sina hem utan sin man och flickor fick inte gå i skolan. Idag styrs Afghanistan av en, omdiskuterad, demokratisk vald regering med stöd från utländska trupper. Trots det så har konfliktnivån ökat de senaste åren, kvinnor lever fortfarande under förtryck och stödet för talibanerna har börjat växa igen. Afghanistan är ett av de fattigaste länderna i världen, landets historia präglas av krig, konflikter och våld. Varje år flyr miljontals afghaner på grund av krig och fattigdom. Afghanistan har aldrig haft ett stabilt styre, utan har i stort sett under hela sin existens letts av olika krigsherrar, talibaner, mujahediner och andra länder som Sovjet och USA. Speciellt kvinnornas situation i Afghanistan förvärrades när talibanerna tog makten och införde en strikt sharialagstiftning. Denna nya hårdare sharialagslagstiftning ledde När en flicka föds i en afghansk familj är glädjen inte lika stor som om det hade varit en pojke. Pojkar och män är dubbelt så mycket värda som flickor och kvinnor. Att födas som flicka i en afghansk familj innebär, i allmänhet, att man redan som några år gammal tvingas växa upp, ta ansvar och inse att begreppen självbestämmande och jämlikhet inte existerar i denna värld. Kvinnorna i Afghanistan är särskilt utsatta på grund av särskilda svårigheter att få sjukvård och utbildning, fattigdom, psykiska och fysiska övergrepp. Samt deras underlägsna och maktlösa position i 3

det afghanska starka manssamhällets normer. Kvinnor har, generellt sett, ingenting att säga till om i hemmen eller i landet. De är i minoritet och i en, inlärd, diskriminerad livssituation. De flesta kvinnor får inte lämna sina hem utan sin man, det kan ge mannen dåligt rykte. Om de ska lämna husen är det viktigt att de bär slöja eller burka. Efter Bonnkonferensen beslutade den afghanska regeringen att kvinnor skulle få en symbolisk roll i parlamentet och regeringen, men det fick inte betyda något mer. Innan talibanerna förbjöd flickskolor hade flickor möjlighet att gå i skolan om deras föräldrar hade råd och prioriterade det, men oftast så fanns inte den ekonomin eller viljan att prioritera en flickas utbildning. Efter talibanregimens fall har andelen flickor som går i skolor ökat markant. Från att bara 3 % av alla flickor i Afghanistan går i skolan, är det idag ca 30 % som har tillgång till skolundervisning. Trots det ökande antalet är det mycket kvar som hindrar flickors utbildning, bland annat det få antalet kvinnliga lärare, anpassade skolor med rätt sorts toaletter, mur runt skolan och en säkerhet mot överfall. Detta är viktiga faktorer för att en flickskola ska kunna finnas, eftersom flickor inte får gå i samma skolor som pojkar eller undervisas av män och för att talibaner än idag attackerar flickskolor. Indikationer har visat på att våld mot kvinnor har stigit de senaste åren på grund av de ökande våldskonflikterna i landet. Ca 90 % av 4

kvinnorna utsätts för våld i hemmet och det finns antydningar på att könsrelaterat våld är vanligt förekommande. Flickor och kvinnor gifts, säljs eller byts bort mot får, pengar eller opium och de tvingas oftast in i äktenskap innan 16 år. På grund av denna unga ålder och en outvecklad kropp är det många unga kvinnor som dör i barnafödseln. Afghanistan har näst högst mödradödlighet i hela världen. Denna tidiga påfrestning av att vara gravid, föda barn och sedan sköta om ett helt hem, samt allt slit i hemmet sedan de var små barn, påverkar deras livslängd. Medellivslängden för kvinnor i Afghanistan är på låga 44 år. Även då afghanska myndigheter och det internationella samfundet har gett retoriska löften för kvinnors rättigheter och frigörelse har endast ett fåtal insatser utförts och frågorna rörande mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter har bleknats bakom prioriterade frågor angående vapenkonflikter. Exempel är, de högre antalen flickor/ kvinnor i skolor och arbeten och att 68 kvinnor idag, trots att det just nu bara är symbolisk, sitter i parlamentet och regeringen. Dock finns det en fara att det som kvinnorna har kämpat för och åstadkommit de senaste åren kommer att krossas, då alla utländska trupper inom några år, kommer lämna Afghanistan. Kvinnornas öde kommer vara helt och hållet i afghanernas ansvar och med tanke på att regeringen är fylld med kvinnodiskriminerande krigsherrar bådar deras framtid inte gott. Men än är allt inte raserat och det finns fortfarande många möjligheter att förhindra detta förödande, kränkande läge. Om du vill vara med att hjälpa kvinnorna och förbättra deras situation i Afghanistan så kan du kontakta Svenska Afghanskakommittén och ge en gåva.(www.sak.se) Trots alla dessa kränkningar och övergrepp så har kvinnorna under de senaste tio åren kämpat och åstadkommit mycket för sina rättigheter. KÄLLor http://www.globalis.se/konflikter/afghanistan SVT - Korrespondenterna KVINNORNA I KABUL, 18/1 2012 http://www.sida.se/svenska/lander--regioner/asien/afghanistan/utvecklingen-i-afghanistan/ http://www.sak.se/wp-content/uploads/2011/05/mr-j-mststrat2.pdf 5

Shara Jag har haft möjlighet till att träffa, fått ta del av och dela med mig av en afghansk kvinnas uppväxt, liv och flykt från Afghanistan. Shara är född 1954 i Afghanistan. När hon föddes var det endast hennes mormor som kände glädjen över att en flicka hade fötts i familjen. De bodde på landet, hennes mamma dog pga. sjukdom när hon var mycket liten, så hon har inga minnen av henne. Redan vid fem år fick hon börja arbeta på gården och i hemmet medan hennes två äldre bröder gick i skolan. Hon var tvungen att bland annat laga mat och baka bröd. Shara var så liten att hennes morfar fick stå och hålla fast henne i kläderna när hon gräddade brödet för att inte själv ramla ner i gropen där brödet gräddades. Vid 10 års ålder fick hon börja klippa får och mjölka kor. Trots hennes storlek och unga ålder var just hon tvungen att utföra jobben av de orsakerna att hon var en flicka och att pojkar och män absolut inte kan genomföra hemmasysslor, eftersom det är olämpligt och deras respekt försvinner. När hon hade fyllt 15 blev hon bortgift, utan hennes samtycke med en 45-årig man som nu skulle ta emot sin tredje fru. Anledningen till att hennes pappa gifte bort henne till just denne 45åriga man var för att han var skräddare och Shara inte kunde sy. Hon och hennes man bodde hos hans föräldrar och hans fem syskon, var av tre av syskonen hade en egen familj (hans två systrar var ännu inte bortgifta). I början trivdes hon inte alls och allt kändes bara fruktansvärt, men med tiden vande hon sig med situationen. Männen i huset var inte de trevligaste, ex om kvinnorna gjorde fel eller slarvade bort tiden genom att vila, eller om i fall allt inte var i sin ordning med mat på bordet och ett städat hus, blev de straffade med hårda slag. Det spelade ingen roll om man var sjuk eller om man kände sig hängig, allt skulle vara fixat! Men Shara var väldigt tydlig med att poängtera att just hennes man var väldigt snäll, han slog hennne bara en gång. Att säga emot var aldrig någon idé, det ledde bara till mer stryk. Alla kvinnor fick en fin relation där dem höll ut och kämpade tillsammans. De bodde på landet långt ifrån en affär, ca en dag fram och tillbaka till närmsta. Om något var tvunget att köpas var det alltid männen som åkte iväg på ärendet, eftersom det enligt tradition alltid är männen som ska handla. 6

På grund av biologiska problem tog det 15 år innan hon kunde bli gravid. Tack vare att hennes man, i förhållande till många afghanska män, var så snäll mot henne så stannade han kvar och kämpade för att få barn. I denna situation hade de flesta män misshandlat henne grovt, givit tillbaka henne till hennes pappa, vilket hade dragit en skam över hennes pappa. Eller så hade han behållit henne, skaffat en ny fertil fru och låtit Shara varit som deras slav i hemmet och på gården. Men till slut efter 15 år kom deras första son, därefter kom fem barn till med tiden. Dock har deras två första söner en tragisk historia, ena sonen dog tidigt på grund av sjukdom och den andre sonen, enligt talibanerna, ska ha ramlat och dött, men Shara tror att han egentligen blev mördad med tanke på skadorna han fick av fallet. 1999 blev hennes man ihjälslagen av talibanerna på grund av tidigare agerande som soldat. Det var så att talibanerna kunde åka omkring och döda män som varit soldater. För att överleva kunde hon inte stanna kvar i Afghanistan, så 2001 flydde hon med sina två yngsta barn till Pakistan (de andra två äldre hade redan flytt landet till Australien). De flydde först till fots fem mil under några nätter, sedan åkte de bil resten av vägen. Under flykten såg hon hur talibaner och andra krigsherrar misshandlade och förgrep sig sexuellt på kvinnor. Som tur var kom hon och hennes barn undan dessa otäckheter. Efter att hennes son och dotter, som tidigare hade flytt till Australien, efter en tragedi, hade sökt asyl i Sverige och fått uppehållstillstånd, sökte även Shara med sina två yngsta barn asyl i Sverige. Eftersom hennes son ej ännu var myndig fick Shara och barnen också asylrätt. 13/12 2005 anlände hon med sina två yngsta barn till Sverige och de återförenades igen med de andta två. Hon berättar att hon känner sig oerhört ledsen att hon inte har haft möjligheten till skola, att utbilda sig och få arbeta. Hon beskriver den frustrerande och deprimerande känslan av att som kvinna vara så underlägen och inte kunna göra något åt det. Hon berättar också om hur fruktansvärt det var att behöva se allt elände runt omkring sig, att behöva gå runt och vara orolig, rädd och undrande om hon ens kommer att överleva året, månaden, veckan, dagen - kommer jag ens vara vid liv imorgon? Shara avslutar intervjun med att berätta att om hon inte hade fått komma till Sverige hade hon nog inte varit vid liv idag och hon är evigt tacksam för att hon och hennes barn fick komma hit. Namnet Shara är fingerat. 7

Gå in på www.sak.se och bidra med att förbättra kvinnornas situation.