Finjasjöns östra strand 19 februari 22 (Foto: Fredrik Holmberg) Helgeån 22 En kortversion av årsrapporten 22 med långtidsutvärdering Kommittén för samordnad kontroll av Helgeån
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion HELGEÅN OCH VATTENFÖRBUNDET På uppdrag av Kommittén för samordnad kontroll av Helgeån utför ALcontrol AB recipientkontrollen i Helgeåns avrinningsområde sedan 1994. Föreliggande rapport är en kort sammanfattande version av årsrapporten för 22 som också innehöll en långtidsstudie av resultaten sedan 1973. Kommittén för samordnad kontroll av Helgeån bildades 1975, för att på ett effektivare och mer rationellt sätt än tidigare kontrollera tillståndet i vattendraget. Under åren 1975-1981 gällde samordningen enbart i Kristianstad län, men 1982 kom även Kronobergs län med i den samordnade recipientkontrollen. Helgeån är Skånes största vattendrag med ett avrinningsområde på 4 725 km². Sina källflöden har ån i det myrrika urbergsområdet på sydsvenska höglandet, i trakten av Rydaholm i Jönköpings län och sjön Femlingen i Kronobergs län (Figur 2). Helgeåns avrinningsområde består av 56 % skog, 17 % åker, 5 % betesmark, 5 % vattenyta och 17 % övrig mark. Skogsmarkerna är koncentrerade till avrinningsområdets norra del (norr om Broby/Hässleholm). Inslaget av myr- och andra sankmarker är störst norr om Osby. I sådan terräng domineras de diffusa utsläppen av humösa (kolhaltiga) ämnen som vid vattenanalyserna ger höga färgtal och TOC-halter (=totalt organiskt kol). Slättlandskapet i söder består huvudsakligen av jordbruksmark, där den diffusa belastning framför allt består av kväve och fosfor. Figur 1. Almaån strax före inflödet i Helgeån, provpunkt 2AB. 22-2-21.
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Undersökningarnas omfattning Kontrollprogrammet har förändrats ett flertal gånger sedan recipientkontrollen startade i Helgeån. Nu genomförs kontrollen i enlighet med kontrollprogram fastställt den 1 oktober 1999. Programmet omfattade under 22 fysikaliska och kemiska vattenundersökningar, analyser av metaller i vatten samt undersökningar av plankton, påväxt, bottenfauna och fisk. All provtagning utfördes av godkända provtagare från ALcontrol AB i Växjö. Plankton artbestämdes och utvärderades av Gertrud Cronberg (Limnologiska avdelningen, Lunds universitet). Analys och utvärdering av påväxt utfördes av Amelie Jarlman (Jarlman HB i Lund). Artbestämning och utvärdering av bottenfauna gjordes av Medins Sjö- och Åbiologi AB. Elfiske och utvärdering av resultaten gjordes av Mikael Svensson, MS Naturfakta. Bedömningarna grundar sig på Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Sjöar och vattendrag (Rapport 4913). Föroreningsbelastande verksamheter Helgeån är recipient för 39 kommunala avloppsreningsverk, 8 industrianläggningar samt ett antal kommunala avfallstippar där miljöfarlig verksamhet bedrivs. Figur 2 visar punktutsläppens placering i förhållande till provtagningspunkterna. Totalt beräknas ca 277 ton kväve och 4,5 ton fosfor ha kommit från kända punktutsläpp under 22. De största reningsverksutsläppen var : Hässleholm, 85 ton kväve, 13 kg fosfor. Kristianstad, 66 ton kväve, 15 kg fosfor. Älmhult, 29 ton kväve, 1 kg fosfor. Punktutsläppen spelar en liten roll för den totala näringstransporten En direkt jämförelse mellan de kända punktkällornas totala bidrag av kväve och fosfor och den totala näringstransporten för Helgeån visar att punktkällornas bidrag är mycket litet. Av hela Helgeåns näringstransport kunde 8 % av kvävet och 7 % av fosforn härledas till punktutsläppen. Dessa siffror är dessutom en överskattning eftersom inte den naturliga självreningen räknats med. Trots att punktutsläppen utgör en så liten del av den totala näringstransporten i avrinningsområdet kan de spela en betydande roll i mindre vattendrag där påverkan från en punktkälla kan vara mycket stor. Ett exempel på detta är Drivån som är recipient för Älmhults avloppsreningsverk. Under lågflöden blir kvävehalterna extremt höga och påverkan syns på fiskbeståndet långt ner i vattendraget. Läckage från jordbruksmark ger stora mängder närsalter Markanvändningens betydelse för halter och transporter är stor, i de flesta fall i Helgeån är det den faktorn som avgör hur vattenkvaliteten är. I jordbruksintensiva delar av avrinningsområdet är halterna av närsalter högre och i skogslandskapet är halten organiskt material i vattnet betydligt högre än i slättlandet. 2
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion 3 2I 2 Ä 2 V 22 21 167 166 158 155 111 17 34 31 22 17 11 14 21C 2AB 2L 2C 32A 32L 3A 11B 21A 6G 18B 2B 24F ÅHUS KRISTIANSTAD HÄSSLEHOLM OSBY ÄLMHULT 27 33 AA 32B 32AB 3B 9 32E 2K 33C 32AC 14S 21 E Vittskövle ARV Gärds-Köpinge ARV Tollarp ARV Rickarum ARV Linderöd ARV Sösdala ARV Vinslöv ARV 28B Knislinge ARV Hästveda ARV Broby ARV Sibbhult Östanå ARV Emmaljunga ARV 19 Vittsjö ARV Emmaljunga Barnvagnsfabrik Killeberg ARV Hökön ARV Rydaholm ARV Punktutsläpp Provtagningslokaler Helgeåns huvudfåra Tätorter Sjöar Öppen mark Skogsmark Sankmark 4 8 12 km Figur 2. Helgeåns avrinningsområde med markanvändning, provtagningspunkter samt de större punktutsläppen som utgörs av kommunala avloppsreningsverk (ARV). Data med markanvändning har tillhandahållits av länsstyrelserna i Skåne, Kronobergs och Jönköpings län.
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion TILLSTÅNDET I HELGEÅN Alkalinitet och ph Alkaliniteten ger information om vattnets buffertkapacitet, d.v.s. förmågan att motstå försurning. En hög alkalinitet kan även indikera föroreningspåverkan. Vattnets surhetsgrad anges som ph-värden där ph under 6, anses kunna orsaka biologiska skador. Lägst värden under året uppmäts som regel i samband med snösmältning och hög vattenföring. 8,5 ph 8, 7,5 7, 6,5 6, 5,5 5, 1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 21 I början av 198-talet startade kalkningen av sjöar och vattendrag i större skala. I Figur 3 visas ph-värden i Bivarödsån (21E) från 1973 till 22 där även årsmaxoch årsminvären är inlagda i en T-stapel. Effekten av kalkningarna är tydliga och efter kalkningsstarten har årslägsta värdet oftare legat över än under 6,. I Figur 4 illustreras årslägsta värden av phvärde i avrinningsområdet 22. Mönstret är tydligt med god försurningsstatus i avrinningsområdets nedre delar och sämre längre upp i systemet. I de nedre delarna av avrinningsområdet medför de stora inslagen av jordbruksmark och kalkrika jordarter att det sura nedfallet neutraliseras, d.v.s. där finns ingen försurningseffekt och de årslägsta ph-värdena ligger i vissa områden närmare 8 än 7. Figur 3. Årsmedelvärden och årsmaxrespektive årsminvärden av ph från Bivarödsån, 21E, 1973-22. 8 Årslägsta ph-värden 7 6 5 14 Femlingens utl. 17 Såganässjöns utl 167 Målenån 21 Rydaholm 21A Uppst. Rydaholms ARV 22 Stammaderna 155 Agunnarydsåns utl 111 Möckelns utl 166 Prästebodaån 6G utfl Helgeån 158 Älmhult nedstr 11 Osbysjöns utl 17 Nöbbelöv 18B Olingeån Gryt 2B Sösdala 2C Finjasjön inl 2i Nedstr Tyringe 2L Finjasjöns utl 2V Farstorpsån 2Ä Almaån nedstr. Lillåns tillflöde 2AB Utfl Helgeån 21C Vid Hylta 21E Utfl Helgeån 22 Torsebro 24F Araslövssjöns inl 31 Nedstr Hammarsjön 32A Uppstr Rickarum 32E Hommentorp 32L Klemenshus 33C Mjöån 34 Vittskövleån Figur 4. Årslägsta ph-värden i rinnande vatten från recipientkontrollen i Helgeån 22. När ph-värdet sjunker under 6 (den heldragna linjen) är det risk för biologiska skador. 4
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Organiskt material och syretillstånd Syreförhållandena i ett vatten varierar fränst beroende på temperatur, produktionsförhållanden, tillgängligt syreförråd (sjöar), syresättning (rinnande vatten) och organisk belastning, inklusive naturligt förekommande humus. Även omrörning av vattnet och vindförhållanden påverkar syrehalten. Organiskt material (TOC) kallas även för syretärande ämnen, eftersom den mikrobiella nedbrytningsprocessen av detta material tär på syreförrådet i vattnet. Vidare kan höga halter av ammonium orsaka dåliga syreförhållanden. 12 Syrehalt årsmin 1 ( /l) 8 6 4 2 1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 21 Figur 5. Årslägsta syrehalter (mg/l) från Finjasjöns utlopp, 2L, 1973-22. Höga halter av organiskt material Med undantag för jordbruksområdena i söder förekommer höga till mycket höga halter av organiska ämnen (humus), vilket gör vattnet starkt färgat i stora delar av Helgeåns avrinningsområde. Detta beror på inverkan från skog- och myrmark i kombination med en liten andel sjöar. Sjöar fungerar som renings- och klarningsbassänger genom att humusämnena sjunker till botten. Figur 6 visar årsmedelhalter 22 av organiskt material (TOC). I rinnande vatten är syreförhållandena oftast goda då vattnets rörelse underlättar syresättningen av vattnet. I Figur 5 illustreras årslägsta syrehalter i Almaån, Finjasjöns utlopp, 2L. En punkt som med sitt läge strax nedströms en näringsrik sjö lättare får dåliga syreförhållanden än provtagningspunkter längre nedströms. Syrefritt tillstånd rådde i Råbelövssjöns respektive Finjasjöns bottenvatten den 28:de augusti 22 medan sjöarna hade blandats om till den 28:de oktober. Råbelövssjön drabbas regelmässigt av syrebrist i djuphålan under sensommaren vilket orsakar fosforläckage från sedimenten, se avsnittet näringstillstånd. 25 (mg/l) Organiskt material 2 15 1 5 14 Femlingens utl. 17 Såganässjöns utl 167 Malenån 21 Rydaholm 21A Uppst. Rydaholms ARV 22 Stammaderna 155 Agunnarydsåns utl 111 Möckelns utl 166 Prästebodaån 6G utfl Helgeån 158 Drivån nedstr. Älmhults ARV 9 Osbysjön 11 Osbysjöns utl 17 Nöbbelöv 18B Olingeån Gryt 2B Tormestorspån vid Sösdala 2C Tormestorpsån före Finjasjön 2i Svartvedsbäcken nedstr Tyringe 2Ky Finjasjön yta 2Kb Finjasjön botten 2L Almaån efter Finjasjöns utl 2V Farstorpsån 2Ä Almaån ned Lillån 2AB Utfl Helgeån 21C Bivarödsån vid Hylta 21E Bivarödsån före utfl.i Helgeån 22 Torsebro 24F Vinnöån före Araslövssjöns inl 28 By Råbelövssjön yta 28 Bb Råbelövssjön botten 3A Hammarsjön 31 Nedstr Hammarsjön 32A Vramsån uppstr Rickarum 32E Vramsån Hommentorp 32L Vramsån Klemenshus 33C Mjöån nedstr. Everöds ARV 34 Vittskövleån Figur 6. Årsmedelhalter av organiskt material (TOC) i Helgeåns avrinningsområde 22. Den streckade linjen markerar gränsen mellan höga och mycket höga halter. 5
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Ljusförhållanden Ljusförhållandena påverkar livsbetingelserna för många vattenorganismer. Vattnets färg är främst ett mått på mängden humus (löst organsikt material) samt metallerna järn och mangan i vattnet och är beroende av en rad faktorer som t.ex. grundvattennivåer, vattenföring, skogsavverkning och försurning. Grumligheten (turbiditeten) är ett mått på vattnets innehåll av partiklar, såväl lerpartiklar som organiskt material. Sjöar fungerar som naturliga renings- och klarningsbassänger genom att organiska ämnen och partiklar sedimenterar till botten. Detta innebär att vattnets färg och grumlighet minskar betydligt efter större sjöar, förutsatt att ingen algblomning sker. På samma sätt minska också halterna fosfor och kväve. Vattenfärgen ökar i södra Sverige I de flesta vattendrag i södra halvan av Sverige ökar vattenfärgen och har gjort så i åtminstone 3 år. Den senaste femårsperioden är ökningen extra dramatisk som en följd av milda och nederbördsrika vintrar. Varför det finns en generell ökning av vattenfärgen beror troligen på en rad faktorer som alla har med en förändrad markanvändning att göra. 3 25 2 15 1 5 1972 Färg Osbysjöns utlopp 11 (mg Pt/l) 1976 198 1984 1988 1992 1996 2 Figur 7. Färgtal i Osbysjöns utlopp,11, 1972-22. Den raka svarta linje är en trendlinje. Öppen mark har blivit skog De senaste 5 åren har en dramatisk förändring av landskapet skett. Öppen mark i form av betesmark har minskat drastiskt till förmån för skog, och då har det nästan uteslutande handlat om granskog. Även åkermarken har minskat till förmån för skogsplantering. Den nya barrskogen är nu uppvuxen och markskiktet är inte längre detsamma som innan skogen planterades. 4 3 2 1 1972 1975 Färg Helgeån, Torsebro 22 1978 1981 1984 1987 199 1993 1996 1999 22 Figur 8. Färgtal i Helgeån vid Torsebro, 22, 1972-22. Den raka svarta linje är en trendlinje. Dikningar i skogsmarken, markberedning och effektiva avverkningsmetoder har också medgett en ökning av vattenfärgen. Organiskt material (humus) transporteras fortare ut ur skogen utan några naturliga våtmarker där en del av materialet annars skulle fångas upp. Avverkningen och barrskogen i sig ger en surare mark som gör metaller mer lättrörliga och som tidigare nämnts är det bl.a. metallerna järn och mangan som ger ett högre färgtal. Mer färg i norr Även vattenfärgen har en nord-sydlig skillnad i Helgeåns avrinningsområde. Vattenfärgerna är betydligt högre i de skogsklädda områdena än vad den är i jordbruksområdena i söder. 6
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Näringstillstånd Fosfor och kväve Ett näringsrikt tillstånd skapas av tillförsel av växtnäringsämnena fosfor och kväve till sjöar och vattendrag. Fosfor är i allmänhet det tillväxtbegränsande näringsämnet i sötvatten. En stor del är partikelbundet och fastläggs i sjöarnas sediment. Fosfor sprids till vattenmiljöer främst genom jordbruket och till viss del från avskilda avlopp, industrier, fiskodlingar och reningsverk. Tillförsel av kväve anses utgöra den främsta orsaken till övergödning av våra kustvatten. Kväve tillförs genom nedfall av luftföroreningar, läckage från jordbruk och skogsbruk samt utsläpp av enskilt och kommunalt avloppsvatten. Markanvändningen betyder mycket för vattendragens näringsstatus. Liksom för många andra parametrar finns det en skiktning mellan de norra skogsdominerade delarna av avrinningsområdet och de södra mer jordbruksintensiva delarna vad gäller näringsförhållandena. Generellt är halterna av kväve mycket höga i den jordbruksdominerade södra delen av avrinningsområdet medan de är att betrakta som höga i de norra delarna. Fosforhalterna är generellt sett höga till mycket höga i söder medan de är måttligt höga till höga i norr. 2 15 1 5 Totalfosfor (µg/l) 1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 21 Figur 9. Årsmedelhalter av fosfor i Almaån vid Finjasjöns utlopp, 2L, 1973-22. Minskande halter ut ur Finjasjön I Finjasjön genomfördes en sjörestaurering som bl.a. innebar att sjön muddrades på näringsrikt sediment och trålades på vitfisk. Dessa åtgärder genomfördes i slutet på 8-talet och i början av 9-talet. I Figur 9 och 1 visas halterna av fosfor respektive kväve ut ur Finjasjön i Almaån vid punkten 2L. Minskningen av halterna i slutet av 198-talet är tydlig. 25 2 15 1 5 1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 21 Figur 1. Årsmedelhalter av kväve i Almaån vid Finjasjöns utlopp, 2L, 1973-22. I Råbelövssjön stiger fosforhalterna i bottenvattnet varje sensommar som en effekt av den syrefria miljön som då råder. Fosfat som varit bundet i järnföreningar frigörs och kommer ut i vattenmassan. I Figur 11 illustreras hur skillnaden i fosforhalt såg ut under 22 mellan yta och botten vid fyra tillfällen under året. (µg/l) 6 5 4 3 2 1 Totalkväve (µg/l) Fosfor i Råbelövssjön yta botten februari april augusti oktober Figur 11.Fosforhalt i Råbelövssjön 22. 7
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Transport och arealspecifik förlust Transporten beräknas utifrån halten av det ämne man vill titta på multiplicerat med aktuellt flöde. För transporten ut i havet från Helgeån lägges resultaten från punkt 31, Helgeån nedströms Hammarsjön ihop med Vramsån före utflödet i Helgeån, 32L. Transporten till havet av kväve och fosfor de senaste 21 åren illustreras i figurerna 12 och 13. Trenden visar på minskande transporter, framförallt av fosfor. (ton) 9 8 7 6 5 4 3 2 1 Fosfortransport till Hanöbukten 82 84 86 88 9 92 94 96 98 2 (m 3 /s) 8 7 6 5 4 3 2 1 Figur 12. Årstransport av totalfosfor till Hanöbukten 1982-22 (staplar) i relation till årsmedelvattenföringen (linje). Den tunna streckade linjen visar trenden för vattenföring och den grövre streckade visar transporttrenden för fosfor. Arealspecifik förlust Den arealspecifika förlusten (kg/ha,år) av fosfor och kväve har erhållits utifrån beräknade transportdata och respektive punkts avrinningsområdesareal. Helgeån har relativt höga förluster jämfört med andra vattendrag som mynnar i Hanöbukten Jämfört med Skräbeån och Mörrumsån, som också mynnar i Hanöbukten, har Helgeån betydligt högre förluster (Tabell 1). En högre andel jordbruksmark är troligen den främsta orsaken till detta. Jämfört med de mest jordbruksintensiva åarna i tabellen nedan är dock förlusterna betydligt lägre. (ton) 5 45 4 35 3 25 2 15 1 5 Kvävetransport till Hanöbukten 82 84 86 88 9 92 94 96 98 2 (m 3 /s) 8 7 6 5 4 3 2 1 Figur 13. Årstransport av totalkväve till Hanöbukten 1982-22 (staplar) i relation till årsmedelvattenföringen (linje). Den tunna streckade linjen visar trenden för vattenföring och den grövre streckade visar transporttrenden för kväve. Tabell 1. Arealspecifik förlust (kg/ha,år) från jämförbara avrinningsområden 22. Avrinningsområde Kväve Fosfor Helgeån 7,3,15 Skräbeån 3,3,4 Mörrumsån 3,2,1 Rönneå 13,36 Vegeån 18,5 Kävlingeån 22,34 Nybroån 27,26 8
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Metaller i vatten Metallers påverkan Metaller är ett naturligt inslag i vatten, men när halterna blir för höga kan de bli skadliga för vattenlevande organismer. Generellt låga metallhalter i hela avrinningsområdet Blyhalten var måttligt hög i Sågasnässjöns utlopp (17), Möckelns utlopp (111), Verumsån före utflödet i Helgeån (6G), Helgeåns utlopp ut Osbysjön (11) och i Helgeån vid Torsebro (22). Övriga metaller förekom i låga eller mycket låga halter under året. Koppar är en metall som naturligt ofta uppmäts i halter över 3 µg/l, men samtliga årsmedelvärden låg under den koncentrationen. Plankton I avrinningsområdet övervakas planktonsamhället i Nöckeln, Osbysjön, Finjasjön, Råbelövssjön och Hammarsjön. Antalet registrerade växtplanktonarter under 22 varierade mellan 8-74. Högre antal arter registrerades i alla sjöarna i augusti och lägre i april. Det största antalet arter påträffades i augusti i Möckeln. Det lägsta antalet registrerades också i Möckeln men i april. I augusti registrerades blågröna alger i alla sjöarna. Artantalet varierade mellan 3-2. Största antalet arter påträffades i Råbelövssjön, Möckeln och Finjasjön. Biomassan av alger i april och augusti varierade mellan,17-5,92 mg/l. De högsta värdena uppmättes i allmänhet i augusti och de lägsta i april. Den näringsrika Råbelövssjön hade den högsta biomassan. Den lägsta biomassan,,17 mg/l, uppmättes, i Möckeln på våren. Eutrofa och indifferenta arter var vanligast. Figur 14. Nålflagellaten Gynostomum semen, kallad Gubbslem dominerade i Osbysjön både i april och augusti, i Möckeln endast i augusti. 9
HELGEÅN 22 ALcontrol AB Kortversion Påväxt Påväxtundersökningarna på punkt 11B i Helgeån vid Flackarp har hela den senaste femårsperioden visat näringsfattiga och ej/obetydligt förorenade förhållanden. Påväxtsamhället har varit artrikt eller mycket artrikt och stor förekomst av järnbakterier har visat att lokalen är järn/humuspåverkad. I Vinnöån före Araslövssjön, 24F, har den största delen av påväxtsamhället utgjorts av näringskrävande arter. Lokalen har åren 1998-22 klassats som näringsrik eller mycket näringsrik med svag till tydlig föroreningspåverkan.punkt 27, Helgeån i Kristianstad, bedömdes vara näringsfattig 1998-2 och 22, samt måttligt näringsrik 21. Graden av föroreningspåverkan har varierat mellan ingen/obetydlig (2-21) till tydlig (1999). Mängden föroreningstoleranta + näringskrävande former var något större och andelen organismer som indikerar näringsfattigdom mindre på punkt 27 än på den längre uppströms belägna 11B Bottenfauna Bottenfaunan på samtliga lokaler utom en bedömdes som ej eller obetydligt påverkade av näringsämnen och/eller organiskt material. Vittskövleån 34 bedömdes som betydligt påverkad. Låga föroreningsindex och få känsliga arter motiverade bedömningen. Bedömningen har mellan åren varierat mellan obetydlig och stark påverkan. Bottenfaunan bedömdes som ej eller obetydligt påverkad av försurning på samtliga lokaler. Fyra av de undersökta lokalerna har en särskilt skyddsvärd bottenfauna. Lokal 33AA i Mjöån (Åbjär) bedömdes ha mycket högt naturvärde. 2AB Almaån, 32l Vramsån och 33C Mjöån (Lyngby) bedömdes ha högt naturvärde. Tre rödlistade arter påträffades i undersökningen, nattsländan Tinodes pallidulus (DD, kunskapsbrist) samt nattsländan Ecclisopteryx dalecarlica och dagsländan Rhitrogena germanica (NT, missgynnade). Många ovanliga arter hittades dessutom. Lokal 14S i Femlingen var den enda sjö som undersöktes. Sjön bedömdes vara måttligt näringsrik med ett syrefattigt eller mycket syrefattigt bottenvatten. Elfiske För tredje året ingår elfiskeundersökningar i kontrollprogrammet för Helgeån. Under 22 har elfisken utförts på sex lokaler inom vattensystemet. Lokalerna är belägna i Helgeåns gamla fåra vid Torsebro, Drivån söder om Killeberg, Bivarödsån vid Bivarödsmölla, Almaån vid Spånga, Vramsån vid Gärds Köpinge och Mjöån vid Åbjär. Lokalerna är valda för att få en god korrespondens mellan vattenkemipunkterna och platserna för elfiske. Under provfisket fångades sammanlagt tretton olika fiskarter på de sex undersökta lokalerna. Dessa var: abborre, benlöja, bäcknejonöga, elritsa, färna, grönling, gädda, lake, lax, mört, sandkrypare, ål och öring. Lokalerna vid Torsebro (22), Åbjär (33AA), Gärds Köpinge (32AC) och Spånga är bland de fiskrikaste och mest värdefulla fisklokalerna i Skåne. ALcontrol AB Malmö 23-6-29 Fredrik Holmberg Limnolog 1