Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet Inskriptionstal 2.9.2008 Rektor Henrik Hägglund Bästa lärare, personal och studerande! Ärade inbjudna gäster! Omvälvningar i vår omgivning kommer ibland smygande, så småningom; utan att vi riktigt inser att vi är mitt i en stor förändringsprocess. Tänk till exempel på den s.k. IT- revolutionen. Vi som inledde vårt yrkesverksamma liv i början av 1980-talet tyckte att det var höjden av teknisk innovationsnivå när vi fick en elektrisk skrivmaskin till vårt förfogande särskilt lyckliga var vi om den hade en funktion för korrigering av felslag. När vi sedan fick våra första datorer såg vi väl dem nog som en stor teknisk förbättring, men så där totalt omvälvande var det ändå inte. En avancerad skrivmaskin, ja, men inte så mycket mer, tyckte vi. Men föga visste vi hur datorerna skulle omvälva vårt arbete ja, i dag tror jag vi tack vare modern informations- och kommunikationsteknik inte bara utför vårt arbete på ett helt annat sätt än för så där 25 år sedan jag tror faktiskt att det är ett helt annat arbete vi gör. Det är en ofantlig omvälvning, som ändå har kommit bit för bit, utan att vi vid någon enskild tidpunkt riktigt märkt det revolutionerande i det hela. Ja, den omvälvningen fortsätter ju fortfarande och om 20 år inser vi kanske vilka grundläggande omvälvningar vi genomgår i dag, som bäst. Ibland sker omvälvningar med ett slag, så att vi inte kan undvika att notera dem eller att beröras av dem. Vi inser att vi har varit vittne till, eller rent av blivit delaktiga i en eller annan grundläggande förändringsprocess. Mången samhällelig reform marknadsförs just som en stor reform kanske som den stora reformen på ett sådant sätt att vi uppfattar reformen som både betydelsefull och omvälvande. Nu är det stora saker på gång, förstår vi. Tänk bara på kommun- och servicestrukturreformen, som just nu är aktuell, och som på sikt eventuellt kommer att omskapa hela vår kommunkarta. Eller tänk på grundskolereformen som för 30 år sedan på ett genomgripande sätt ändrade vårt utbildningssystem ja, på sätt och vis hela vårt samhälle. Hur skulle väl Finland ha sett ut i internationella utvärderingar som PISA-utvärderingen utan grundskolreformen? Det var en stor reform det sade man då, och det har man i allra högsta grad förstått också senare.
2 På nära håll kan vi just nu följa med en utbildningspolitisk reform som på ett grundläggande sätt ändrar den högsta utbildningen i vårt land. Jag avser förstås den stora universitetsreform som håller på att genomföras i vårt land i minst sagt rasande takt. Ni, som inleder era studier vid Svenska social- och kommunalhögskolan och därmed vid Helsingfors universitet i dag, är med stor sannolikhet den näst sista årskullen som inleder sina studier vid det gamla statliga universitetet med anor från 1640. Från och med början av år 2010 om drygt ett år alltså inleder de nya universiteten sin verksamhet och ingenting är mera sig likt. Eller är det? Låt oss litet analysera vad reformen går ut på och hur den kommer att påverka vårt liv både ert, som studerar, och vårt, som jobbar vid universitetet. Ett grundläggande ord i hela reformarbetet är autonomi. Syftet med reformen sägs vara att stärka universitetens autonomi. Särskilt fokus ligger på den ekonomiska autonomin det ses som viktigt att i en globaliserad utbildningsvärld förstärka konkurrenskraften för universiteten i ett internationellt perspektiv. Genom en utökad ekonomisk autonomi tänker man sig att flexibiliteten och rörelsefriheten för universiteten blir större och att möjligheterna att skaffa finansiering från olika källor därmed blir bättre. Den ekonomiska autonomin skapas genom att universiteten frigörs från den statliga budgetförvaltningen, vilket samtidigt frigör universiteten bl.a. från statens redovisningssystem och egendomsförvaltning. I stället för att som nu vara statliga räkenskapsverk redan ordet i sig antyder ju att det kanske inte är den lämpligaste organisationsformen för ett universitet omskapas universiteten till självständiga offentligrättsliga inrättningar. Ett universitet Aalto-universitetet kommer att upprätthållas av en stiftelse. För Helsingfors universitet, som ända sedan grundandet 1640 varit ett statligt universitet ja, faktiskt under flera århundraden det enda universitetet i vårt land är den principiella betydelsen av reformen stor: Det gamla universitetet går i graven och ersätts av ett nytt universitet i form av en självständig offentligrättslig inrättning. Så vad betyder allt det här egentligen? Det är kanske inte helt fel att jämföra de nya, mer autonoma universiteten med kommunerna och den kommunala självstyrelsen. Kommunerna utför ju lagstadgade uppgifter liksom också universiteten men står helt utanför den statliga organisationen och kan själva besluta om sina ekonomiska åtaganden och sin egen organisation. Kommunernas ekonomi baserar sig på tre
3 huvudsakliga källor: Kommunalskatten, statsandelar och olika kommunala avgifter. För universiteten kommer det inte att finnas möjligheter att uppbära skatt. Däremot kommer staten att finansiera universitetens verksamhet i en form som har vissa likheter med statsandelssystemet. Överenskommelser om den statliga finansieringen görs i ett avtalsförfarande mellan universiteten och undervisningsministeriet. Sedan skall universiteten skaffa resten av sina medel genom olika former av extern finansiering. En stor del av denna externa finansiering kommer att vara forskningsfinansiering precis som i dag, och denna forskningsfinansiering kommer sannolikt också i fortsättningen att komma från offentliga källor, såsom Finlands Akademi, ministerier eller kommuner. Vad sedan gäller universitetens organisation och förvaltning kommer den nya universitetslagen bara att ange vissa grundläggande funktioner. Varje universitet skall ha en rektor och en styrelse; hälften av medlemmarna i styrelsen skall bestå av externa personer och ordförande skall väljas bland de externa medlemmarna. Med några undantag när är det i övrigt ganska fritt för universiteten att genomföra sin egen organisation. Är det här då en omvälvning? Kommer ni, som nu inleder era studier, att märka något när ni om ca 1½ år, i början av 2010, återvänder till Soc&kom för att inleda den fjärde terminen av era studier? Kommer det nya universitetet att vara något helt väsensskilt jämfört med det gamla; det nuvarande? Sanningen är väl nog den att ni som studerande inte kommer att märka några större skillnader. Avsikten med reformen är inte att vara omvälvande ur ert perspektiv åtminstone inte omedelbart. Föreläsningar och seminarier kommer att pågå som förut; undervisningen kommer att ges av professorer och andra universitetslärare liksom nu; tentamina skall avklaras och seminarieuppsatser skrivas precis som hittills. Och framför allt: Ni kommer att kunna studera också vid de förnyade universiteten utan att betala terminsavgifter. Att terminsavgifter inte införs för finländska studerande, och därmed inte heller för studerande från EU- och EES-länderna, är ett viktigt principiellt ställningstagande som den nuvarande regeringen förbundit sig till. Det finns de som tycker annorlunda, och vi vet att många europeiska länder som förr erbjöd universitetsutbildning helt gratis på senare år infört terminsavgifter. Själv ser jag det ändå som en viktig del av det finländska välfärdssamhället att också i fortsättningen kunna erbjuda gratis utbildning på alla nivåer den modellen kan motiveras både ur ett
4 jämlikhetsperspektiv och ur ett slags delaktighetsperspektiv: Alla skall ha möjligheter att få del av grundläggande välfärdstjänster, bland dem utbildningstjänster. Även om ni som studerande knappast kommer att märka några större förändringar i er studievardag på grund av reformen är det sedan en helt annan sak att reformen på längre sikt kanske först för kommande generationer kan få en betydelse också för den enskilda studeranden. Det kan ju inte vara så att den förstärkta autonomin bara är ett självändamål. Den bör väl förr eller senare leda till resultat som syns på alla nivåer vid universiteten. Om t.ex. ekonomin kan förstärkas, om de ekonomiska villkoren via olika former av extern finansiering blir bättre, är det i princip något som förr eller senare borde synas också i utbildningen. Vad är nämligen den största bristen och det största problemet i universitetsundervisningen i dag? Jo, internationella jämförelser visar tydligt att resurserna för undervisningen vid de finländska universiteten är betydligt lägre än i de mest framgångsrika universiteten i världen. Eller sagt på ännu ett annat sätt: Antalet studerande per lärare är mycket större i Finland än i många jämförbara länder. I de bästa och mest berömda universiteten i världen har lärarna mindre än hälften så många studerande på sitt ansvar som här i Finland. Eller sagt på ett annat sätt: Vid de universiteten finns det mer än dubbelt så många lärare i förhållande till antalet studerande. Om dessa relationstal kunde förbättras hos oss genom en förstärkt ekonomi, och om man därmed kan avsätta större resurser också för forskningen kommer allt det här att på sikt påverka undervisningen i en gynnsam riktning. All denna positiva resursutveckling är ändå omgärdad med många stora om. Det finns inga garantier för att ökade resurser börjar flyta in i universiteten. Och vi kan inte blunda för vissa risker som kan ingå i den nya universitetsmodellen och dess finansiering. Ökad autonomi innebär ökad självständighet att besluta om resurser och om resursanskaffning och det är förstås gott och väl. Om det faktiskt finns en vilja inom den privata sektorn att understöda och finansiera universitetens verksamhet är det en utmärkt sak. Med tanke på att det nya Aalto-universitetet kommer att behöva ett betydande privat grundkapital och en betydande finansiering också framöver, finns det nog en risk att näringslivets och den övriga privata sektorns finansieringsvilja och finansieringsmöjligheter inte räcker till för så mycket annat. Regeringen har ju lovat att staten bidrar med offentlig finansiering ifall universiteten själva skaffar ny, privat
5 finansiering frågan är bara i vilken utsträckning det alls blir möjligt. I Finland lever vi helt enkelt inte i en likadan donationskultur som t.ex. i USA och på många sätt är det lika så bra, kan man kanske tycka. En ökad autonomi ger nog möjligheter till att skaffa finansiering från nya källor, om sådan finansiering finns att tillgå, men den ger också en självständighet i att besluta om hur eventuella minskningar i resurserna skall fördelas. Om det alltså går så, att de väntade tillskotten i privat finansiering bara riktas till vissa, ekonomiskt attraktiva områden, kan vi stå inför en situation där vi å ena sidan har utbildnings- och forskningsområden som är starkt finansierade och uppbackade både från offentligt och privat håll, men å andra sidan områden som inte lyckas locka till sig privata pengar och därmed inte nya, offentliga medel. Jag vill inte vara pessimist, men inte behöver man tänka i alltför fantasifulla banor för att inse att samhällsvetenskaper och humaniora kanske inte är områden som i första hand kommer att attrahera insatser från näringslivet. Just nu finns det nog en god vilja hos statsmakten att garantera en tillräcklig finansiering till alla universitet och till alla utbildningsområden. Jag hoppas att vi också på lång sikt kan lita på en stabil offentlig finansiering, som tar i betraktande olika områdens olika förutsättningar vad gäller anskaffning av extern, privat finansiering. Det säger sig självt att det för hela Finland är av kulturpolitiskt stor betydelse att alla utbildnings- och forskningsområden ges jämlika, goda förutsättningar att utvecklas. Kulturpolitiskt viktigt är också att i den stora universitetsreformen garantera att minoritetsintressen som är beroende av ett skydd från lagstiftningen inte går förlorade. Jag tänker här särskilt på tvåspråkigheten vid Helsingfors universitet, som hittills varit rätt noggrant reglerad i lag och som därmed erhållit det skydd som är nödvändigt för att garantera en fungerande och levande tvåspråkighet. Vissa svenska element har tryggats i lagen bl.a. professurerna för den svenska undervisningen, en svensk prorektor eller som nu rektor, och sedan snart 25 år Svenska social- och kommunalhögskolan som en fristående, svenskspråkig enhet vid universitetet. Ni, som i dag inleder era studier här vid Soc&kom vet att ni kan studera på svenska här vid högskolan åhöra föreläsningar, avlägga tentamina, avfatta olika skriftliga arbeten på svenska. Det garanterar universitetslagen för er! Inom de övriga delarna av universitetet har ni också rätt att tentera kurser på svenska och inom många områden erbjuds också svensk undervisning. Också här anger universitetslagen tonen! Det att det också i praktiken finns en positiv inställning till universitetets tvåspråkighet ja,
6 det kan ni tacka universitetets ledning och folk som jobbar inom universitetet för! Hur som helst, det är viktigt att garantierna för dessa svenska inslag i det tvåspråkiga universitetet inte försummas i den nya universitetslagen. Och här vill jag genast framföra min tillfredsställelse över att man vid undervisningsministeriet visat stor förståelse för denna kulturpolitiskit viktiga aspekt. I det första utkastet till ny universitetslag är garantierna för Helsingfors universitets tvåspråkighet och för Svenska social- och kommunalhögskolans ställning relativt väl beaktade. Bästa åhörare! Universitetsreformen och den nya universitetslagen kommer att innebära en stor omvälvning för hela Finland en omvälvning vars alla konsekvenser vi kommer att se först på lång sikt. För Soc&kom är det inte bara universitetsreformen och den nya universitetslagen som innebär stora omvälvningar. En för oss mycket stor och väldigt uppenbar omvälvning håller på att ske några kilometer från oss: Soc&kom:s nybygge i Kronohagen uppförs som bäst i full fart. Om allt går enligt planerna inleder vi nästa läsår i nya, ändamålsenliga utrymmen till vilka vi kan koncentrera all vår verksamhet såväl undervisning som forskning och fortbildning. Det är helt möjligt att dagens inskription är den sista som firas i den här salen. Och ni som inleder era studier här i dag är alltså troligen den sista årskursen som påbörjar studierna i den här byggnaden vid Topeliusgatan en byggnad, som på många sätt har en viktig, symbolisk betydelse för Soc&kom. Byggnaden är ju högskolans första egna byggnad och därtill fick högskolan namnet Svenska social- och kommunalhögskolan just år 1964 då den här byggnaden invigdes. Bland våra inbjudna gäster har vi personer som studerat vid högskolan då den ännu verkade i hyrda utrymmen en egen byggnad var i början av 1960-talet en stor dröm för högskolan. Nå, drygt 40 år i samma utrymmen är en rätt lång tid, och även om byggnaden tjänat oss väl, har den helt enkelt blivit för liten för vår verksamhet. Det är inte utan vemod vi om ett år flyttar ut härifrån, men det är nog samtidigt med stor glädje vi flyttar in i de nya utrymmena, belägna i en för oss ändamålsenlig miljö ja, i stadens finaste miljö kan man väl säga. Jag är övertygad om att de nya utrymmena kommer att generera nya former av samarbete och samverkan både inom högskolan och mellan högskolan och många av de övriga enheterna i universitetets Centrumcampus. Och jag tror faktiskt att nya utrymmen kommer att ha en positiv inverkan på all vår verksamhet, både inom utbildning och inom forskning. Det kommer att vara en omvälvning som alla faktiskt kommer att märka! När ni som i år
7 är gulnäbbar inleder studierna på årskurs 2 och stiger in i den nya byggnaden kommer ni nog definitivt att inse att allt har förändrats oberoende av universtetsreformer och nya universitetslagar! Nybyggnaden kommer att innebära en omvälvning för högskolan det tror jag vi alla kan vara överens om. Men det är förstås inte den första omvälvningen i högskolans historia. Nu tänker jag inte förlänga mitt tal med en genomgång av de olika skedena i högskolans 65-åriga historia. Men under de 24 år högskolan varit en del av Helsingfors universitet har en utveckling skett som nog kan rubriceras som en omvälvning i sig. Utbildning, forskning, samhällig verksamhet allt ser annorlunda ut i dag. Det kan vi ta som ett bevis på att strukturella reformer vilket ju anslutningen av högskolan till Helsingfors universitet år 1984 var kan föra med sig stora innehållsmässiga förändringar. Jag skall inte här desto mer gå in på en beskrivning av alla dessa förändringar, men jag kan inte låta bli att här särskilt nämna en viktig utvecklingsfas gällande utbildningen. För tre år sedan inledde högskolan sitt första magisterprogram det var en magisterutbildning i socialt arbete i form av ett särskilt program. Det programmet har formellt avslutats och resultaten har varit goda: En betydande del av de drygt 20 deltagarna i programmet har avlagt sin magisterexamen och det med goda betyg. Vid sidan av den normala magisterutbildningen vid statsvetenskapliga fakulteten en utbildning som ju nog i sig sker i samarbete med högskolan har detta magisterprogram utgjort ett viktigt komplement. Denna höst sker följande nya inmutning från högskolans sida: Ett engelskspråkigt magisterprogram i etniska relationer genomförs i samarbete med tre institutioner vid statsvetenskapliga fakulteten och programmet har i dessa dagar startat med studerande från 6 olika länder. Det här programmet kan genomföras tack vare den femåriga professur i etniska relationer högskolan erhöll från Helsingfors universitet, och med tanke på områdets aktualitet är jag mycket glad över att kunna konstatera att en milstolpe har nåtts i detta avseende. En liten omvälvning i högskolans historia, också det. Mitt tal har hittills rört sig kring strukturella frågor strukturella omvälvningar för alla universitet; strukturella omvälvningar för Soc&kom. Men studier och forskning gäller inte i första hand strukturella omvälvningar nej, att studera och att forska innebär omvälvningar på många olika plan. Jag kan tänka mig att ni som nu tar era
8 första steg på en akademisk bana upplever många omvälvningar i ert personliga liv. Ni kanske har flyttat till Helsingfors från en annan ort; ni har kanske flyttat bort hemifrån och skapar ert första egna hem; ni får på ett helt nytt sätt ta ansvar för er vardag. Det är en omvälvning som är nog så märkbar! Men jag hoppas att det inte bara är de yttre omständigheterna för er som genomgår en omvälvning jag hoppas faktiskt att också studierna i sig skall vara omvälvande. För så borde det väl vara: Alltid när man lär sig något nytt, när man lär sig ett nytt sätt att tänka och resonera, så borde det vara något av en omvälvning för en själv. Utbildningen vid universitet skall vara forskningsbaserad, sägs det, och det är den förstås också. För er betyder det här att ni så småningom kommer att lära er ett forskningsorienterat sätt att se på kunskap och analysera kunskap. Det är inte för skojs skull som ni i era studier har kurser i vetenskapsteori och forskningsmetodik; det är inte för ros skull som ni läser grundläggande vetenskapliga klassiker inom ert eget område; det är inte ett självändamål att ni kommer att lära er att skriva uppsatser och avhandlingar på ett vetenskapligt sätt. Det är liksom hela poängen med universitetsstudierna; det är därför ni är just här! När ni om några år har avlagt er kandidatexamen skall ni ha erhållit en förmåga till vetenskapligt tänkande och de kunskaper och färdigheter som fordras för ett vetenskapligt arbetssätt. Och när ni ytterligare om några år avlagt er magisterexamen skall ni ha förvärvat en förmåga att tillämpa vetenskaplig kunskap och vetenskapliga metoder. Det här är målsättningar som är uppställda i förordningen om universitetsexamina, och det här är självfallet de målsättningar vi eftersträvar i utbildningen. Att nå de här målen borde om något vara en omvälvande process för er eller så hoppas jag åtminstone att den kommer att vara! Så se fram emot det! Jag nämnde redan att Svenska social- och kommunalhögskolan grundades för 65 år sedan vi firar alltså 65-årsjubileum i år. Det är kanske inte ett jubileum som i sig kommer att firas eller uppmärksammas fast 65 år förstås är en inte helt obetydlig ålder ens för en universitetsenhet. Vi kan nämligen notera att många av universiteten i Finland är yngre än så många universitet grundades på 1960- och 1970-talet. Med sina 65 år är Soc&kom faktiskt två år äldre än statsvetenskapliga fakulteten men hela 303 år yngre än Helsingfors universitet. Nå, åldern är inte det viktiga, utan vad man har åstadkommit och vad man åstadkommer. På den punkten tror jag vi lugnt kan säga att Soc&kom hävdar sig väl: Under dessa 65 år har högskolan utexaminerat
9 närmare 2800 personer, som verkat och verkar i varierande uppgifter i samhället många inom den offentliga sektorn eller vid massmedier, men förvånansvärt många också inom den privata sektorn. Högskolan hör till de universitetsenheter som enligt lagen skall svara för att det utbildas tillräckligt många personer med kunskaper i svenska för landets behov. Ser vi till hur de vid högskolan utbildade har placerat sig kan man nog lugnt säga att Soc&kom uppfyllt denna sin uppgift mycket väl. Också inom forskningen har högskolan hävdat sig väl och här ser vi en mycket positiv utveckling. Soc&kom:s forskningsinstitut, som grundades för drygt 20 år sedan med ett par, tre forskare, har i dag en volym om ungefär 40 forskare i olika uppgifter. Antalet forskningsprojekt har ständigt ökat och finansieringen från bl.a. Finlands Akademi har visat en uppåtgående trend. Soc&kom har av naturliga skäl alltid varit en samhällstillvänd högskola det där med universitetens tredje, samhällsinriktade, uppgift har aldrig varit främmande för högskolan. Också på den punkten har högskolan lyckats följa med sin tid, och utveckla sin verksamhet inom fortbildning och annan samhällelig växelverkan så att den motsvarar de förväntningar som föreligger i samhället i dag. Vi talar om en mycket pigg 65-åring, alltså! Bästa åhörare. Jag har talat mycket om omvälvningar på nationell nivå, för alla universitet, för Soc&kom men också för var och en av er som inleder er studiebana i dag. Då vi tänker 65 år bakåt i tiden och ser på det Finland i vilket Soc&kom grundades år 1943 ja, då kan vi faktiskt tala om tider av ofantliga och mycket dramatiska omvälvningar. Självfallet hoppas vi att vi aldrig behöva uppleva den typen av omvälvningar som hela världen upplevde då. Men de reformer vi står inför i dag, de förändringar vi ser framför oss i vår verksamhet och i vår omgivning de känns onekligen stora och faktiskt också omvälvande. Då är det viktigt att ha en beredskap att möta förändringarna och att också fördomsfritt se det positiva i förändringsprocesserna och göra det bästa av nya situationer. Soc&kom har genom åren mött många förändringar, många omvälvningar, och kunnat utveckla sin egen verksamhet i en mycket positiv riktning utgående från dessa förändringar. Jag är övertygad om att de omvälvningar vi nu står inför inte gör ett undantag på den punkten: Med en god personal, med goda studerande och med ett gott stöd i samhället omkring oss kan vi med tillförsikt se på kommande utmaningar och omvälvningar.
10 Med de här orden hälsar jag alla hjärtligt välkomna till det sextiosjätte läsåret vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Jag hoppas på ett i positiv bemärkelse omvälvande år för er alla!