Effektförsörjning på den öppna elmarknaden. Utredningsrapport 2002-10-01

Effektförsörjning på den öppna elmarknaden Utredningsrapport 2002-10-01

2(49) Innehållsförteckning 1. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER... 3 2. BAKGRUND, LAGSTIFTNING, ANSVARSROLLER... 7 2.1. Elmarknadsreformen, effektfrågans behandling... 7 2.2. Lagstiftningen... 8 2.3. Viktiga funktioner i elmarknaden... 8 2.4. Ansvarsroller... 9 3. EFFEKTFRÅGANS BETYDELSE PÅ ELMARKNADEN... 13 3.1. Samhällets leveranssäkerhetskrav... 13 3.2. Inverkan på elmarknaden... 13 3.3. Ekonomi... 14 4. VERKAN AV OLIKA LÖSNINGSMODELLER PÅ ELMARKNADEN OCH LEVERANSSÄKERHETEN... 16 4.1. Möjliga lösningar... 16 4.2. Regleringslösningar... 17 4.3. Centralt upprätthållen kapacitet... 19 4.4. Öppna marknadsmässiga lösningar... 21 5. EFFEKTBALANSLÖSNINGAR I ETT NORDISKT OCH EUROPEISKT PERSPEKTIV... 23 5.1. Lagstiftningsförutsättningar i Norden... 23 5.2. Nordisk harmonisering... 26 5.3. Europeisk harmonisering... 27 6. UTVECKLING AV EFFEKTRESURSER PÅ FÖRBRUKNINGSSIDAN... 28 6.1. Priselasticitet i förbrukningsledet... 28 6.2. Betydelse för elmarknaden... 29 6.3. Ekonomiska förutsättningar, incitament... 29 6.4. Möjligheter inom industrin... 30 6.5. Möjligheter hos elvärmekunder och andra mindre förbrukare... 32 6.6. Förutsättningar för aktivering, mätning och avräkning... 35 6.7. Nätföretagens roll och möjligheter... 35 6.8. Förväntad utveckling, tidsperspektiv för laststyrning... 35 6.9. Systemansvarets roll... 36 7. FÖRSLAG TILL LÖSNING, HANDLINGSVÄG OCH ÅTGÄRDER... 36 7.1. Grundläggande överväganden... 36 7.2. Mål, önskad utveckling... 38 7.3. Modifierad övergångslösning... 41 7.4. Konsekvenser för elmarknaden... 43 7.5. Kontrollstation, alternativ handlingsväg... 45 7.6. Systemansvarets utveckling, lagstiftningsbehov... 46 7.7. Förslag till åtgärder... 47

3(49) 1. Sammanfattning och slutsatser Regeringen gav i slutet av november 2001 Svenska Kraftnät i uppdrag att senast 1 oktober 2002 lämna förslag på ett system för att långsiktigt trygga effekttillgången i elsystemet, dvs förmågan att tillgodose efterfrågan på el när den är som störst. Direktiven återfinns i bilaga 1. Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med Statens Energimyndighet som bl.a.har svarat för en delutredning. Resonemang, analyser och handlingslinjer har förankrats i en referensgrupp med ledande representanter för Energimyndigheten, högskolor, branschföreningarna Svensk Energi, Oberoende Elhandlare och Svenskt Näringsliv samt företag som verkar inom elmarknaden. Referensgruppens sammansättning framgår av bilaga 2. Grunden för utredningen är den gällande ellagen i Sverige och den nordiska och europeiska elmarknaden som byggts upp på i huvudsak likartade lagstiftningsförutsättningar. Frågan om hur tillräcklig kapacitet ska kunna upprätthållas på en öppen elmarknad är aktuell i alla de nordiska länderna, men den har hanterats på olika sätt. I Danmark finns en övergångslösning t.o.m. år 2003 som reglerar de systemansvarigas roll i samspel med de dominerande producentföretagen. I Norge infördes nyligen en ny lag som ger den systemansvarige ett ansvar för att det ska finnas tillräcklig effekt. Frågan om marknadsaktörernas ansvar och engagemang har framför allt stått i fokus i Sverige och Finland. Utanför Norden pågår utredningar och försök i många olika riktningar. T ex diskuteras införandet av reglering i Nederländerna medan tidigare uppbyggda regleringsmekanismer har avvecklats i England och Wales eftersom de inte fungerat på avsett sätt. En harmonisering av regelverken mellan i första hand de nordiska länderna är viktig för att elmarknaden som en helhet ska fungera. Under en tid kan säkert olika system tolereras, men på sikt måste regelverken för att upprätthålla tillräcklig kapacitet vara desamma på en gemensam marknad. En harmonisering torde vara enklast att uppnå om graden av tvingande regleringsingrepp är av så liten omfattning som möjligt, i synnerhet under en omställningsperiod. De direkta kostnaderna för att skapa tillräcklig kapacitet är tämligen små i förhållande till det mycket stora värdet av den kraft som omsätts i marknaden och i försäljningen till slutkunderna. Å andra sidan kan de indirekta kostnaderna bli stora om man väljer en olämplig modell för att lösa effektfrågan, dvs om det blir väsentliga försämringar i hur den öppna elmarknaden fungerar. Effektfrågan har också ett stort värde för tilltron till att grundläggande försörjningsfunktioner kan uppfyllas på en öppen elmarknad. Effektfrågan drivs givetvis av den fysiska balansutvecklingen bl.a. av att förbrukningen fortsätter att öka. För närvarande bedöms den

årliga ökningen ligga på ca 1%, dvs för Sverige ca 300 MW. Kunskaperna om vad som händer med förbrukningen när höga priser uppstår i samband med mycket låga temperaturer är dock bristfälliga. Det finns således ett behov av ökade kunskaper inom detta område. Inom utredningen har prövning skett av olika metoder för att hantera effektfrågan i spännvidden mellan reglering med myndighetsstyrning å ena sidan och öppna marknadslösningar med ett fritt rörligt kraftpris som den viktigaste styrfaktorn å den andra sidan. I huvudsak har tre huvudmodeller behandlats: Reglering Centralt upphandlad och kollektivt finansierad kapacitet. Öppna marknadslösningar. Regleringslösningar, som bygger på olika former av tvingande ålägganden för elmarknadens aktörer att upprätthålla kapacitet kan i förstone förefalla ändamålsenliga. De kan skapa erforderliga marginaler och fördela en börda som annars inte innebär några väsentliga direkta intäkter. Sådana lösningar innebär emellertid en partiell återreglering som allvarligt kan hämma effektiviteten i elmarknaden. Det skulle vidare medföra ett antal principiella och praktiska svårigheter i en öppen elmarknad, i synnerhet i en internationell sådan. En modell med central upphandling av kapacitet kan sägas vara etablerad genom de övergångslösningar som Svenska Kraftnät har genomfört dels i samverkan med branschföreningen Svensk Energi, dels på uppdrag av regeringen. I förstnämnda fallet sker en kollektiv finansiering via de balansansvariga, i det sistnämnda finansieras upphandlingen via minskat avkastningskrav på Svenska Kraftnät. Principiellt innebär sådana lösningar en oklarhet beträffande det långsiktiga ansvaret för effektbalansens och därmed produktionsapparatens utveckling. Det finns en klar risk för att elmarknaden fungerar sämre om det förutsätts att sådana centralt upphandlade resurser ska öka efterhand som effektbalansen försvagas i övrigt. Den systemansvariges roll skulle därmed växa successivt. Utöver sådana verktyg som är nödvändiga för den tekniska driften av systemet, s.k. störningsreserver, bör därför centralt upphandlade resurser inte förekomma på längre sikt. Öppna marknadslösningar bygger på en tilltro till att effektbalansen kan klaras genom att de företag som är verksamma på elmarknaden har tillräckliga skäl för att upprätthålla kapacitet utan att direkta kontrollmekanismer behöver byggas upp. De viktiga incitamenten ligger i den timvisa prisbildningen för leveranser på den fysiska elmarknaden Elspot och för uttag av kraft från Svenska Kraftnäts Balanstjänst dvs sådana uttag som behövs för att klara den slutliga anpassningen mellan de balansansvariga företagens prognoserade och verkliga balansutfall. De höga priser som kan förväntas under effekttoppar skulle vara riskabla för framförallt mindre företag på 4(49)

elmarknaden varför de kan förväntas efterfråga fysiska och finansiella säkringar. Svenska Kraftnäts uppfattning är att det inte är önskvärt eller ändamålsenligt att bygga upp omfattande regleringslösningar om detta kan undvikas. Arbetet i utredningen har således inriktats på att finna en utveckling som så långt som möjligt bygger på öppna marknadsmässiga mekanismer. Vägen till en sådan marknadsmässig hantering av effektfrågan kan emellertid inte gå via ett abrupt avskaffande av de övergångslösningar, som har byggts upp de senaste åren och som effektbalansen fysiskt är beroende av (sammanlagt ca 1700 MW). Därför föreslås att sådan centralt upphandlad kapacitet behålls som en del av en övergångslösning under en period. De ekonomiska villkoren för att utnyttja dem affärsmässigt inom elmarknaden bör dock skärpas. Tillsammans med tydliga signaler att de centrala resurserna inte kommer att utvidgas, så kan detta ge tillräckliga incitament för aktörerna att söka andra fysiska och finansiella medel för att säkra sin effektbalans. De centralt upphandlade effektresurserna skall i linje härmed finansieras via de balansansvariga så som gäller för de ca 1000 MW som efter överenskommelse med Svensk Energi upphandlades hösten 2000 för en treårsperiod. Detta är en nödvändighet om man vill åstadkomma en utveckling mot ett ökat ansvar för aktörerna på elmarknaden för att effektresurserna är tillräckliga. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt möjligheterna att minska effekttopparna genom åtgärder på förbrukningssidan, vilket ofta är ekonomiskt fördelaktigt. Ett viktigt skäl vid sidan av betydelsen av den fysiska effektbalansen är att en flexibilitet i förbrukningsledet är nödvändig för att stabilisera prisbildningen på el vid höga förbrukningsnivåer. Tekniskt sett är potentialen avsevärd men ett antal strukturella och ekonomiska faktorer behöver bearbetas vidare för att en påtaglig verkan ska kunna nås. På kort sikt måste därför förväntningarna inom detta område förbli måttliga. På några års sikt bör emellertid nya affärsmässiga effektprodukter kunna utvecklas i samspel mellan elmarknadens aktörer, nätföretagen och kunderna. I detta sammanhang bör man också notera betydelsen av att pris- och tariffstrukturerna påverkar kundernas intresse av att installera effektdämpande utrustningar. På industrisidan pekar erfarenheterna från projektet Industribud, som Svenska Kraftnät bedriver i samarbete med Svenskt Näringsliv och Statens Energimyndighet, och från de upphandlingar, som har genomförts för att stärka effektbalansen, på ett ökande intresse för förbrukningsreduktioner. Detta gäller särskilt om ersättningarna mera faller ut som fasta årliga intäkter än vid inträffande aktiveringar. Enbart rörliga intäkter innebär i många fall så stora osäkerheter att industriföretagen inte väljer att engagera sig i sådana arrangemang. För att nå framgång behövs former för att efterfrågan 5(49)

från många elmarknadsaktörer kan kanaliseras till industriföretagen på ett sådant sätt att även fasta kostnader kan täckas. En möjlighet för marknadsaktörerna att på frivillig basis hantera sin riskexponering samt för att åstadkomma nya former för finansiering av effektresurser vore en utveckling av särskilda optionsprodukter samt en handelsplats för detta. Ett sådant arbete kommer att startas med inriktning på bl.a. regelverk och standardisering. Detta kan vara nödvändigt för att aktörer utan egna produktionsresurser ska kunna säkra sin effektbalans. Det kan inte ges några garantier för att den här föreslagna inriktningen kommer att innebära en lösning av effektfrågan en gång för alla. Om utvecklingen inte går i den riktning som förutsatts måste det finnas en öppning för omprövning och ny inriktning. I så fall kan det bli nödvändigt att tillgripa reglering. En sådan omprövning bör ske vid en kontrollstation, varvid situationen beträffande den fysiska effektbalanssituationen och utvecklingen i andra länder måste beaktas. Svenska Kraftnäts förslag innebär följande: Som ett uttalat mål anges att tillgången på effekt på den svenska elmarknaden, som utgör en del av en nordisk och på sikt en nordeuropeisk marknad, skall åstadkommas genom marknadsekonomiska mekanismer. En harmonisering av förutsättningarna för att nå detta mål eftersträvas framför allt på nordisk nivå. Det påbörjade arbetet med att främja och utveckla former för att på frivillig väg begränsa effektuttag inom industrin och annan elanvändning bör intensifieras genom tydliga åtaganden inom eloch industribranscherna samt av berörda myndigheter. En utredning genomförs för att klarlägga hur olika effektsäkringsprodukter, t.ex. i form av optioner, kan utformas, hur en handel med dessa kan komma igång och hur en handelsplats bör utformas. Svenska Kraftnät kommer att ta initiativ till en sådan utredning tillsammans med branschorganisationerna. Som en övergångslösning upphandlar Svenska Kraftnät ca 2000 MW för att erforderliga resurser ska finnas tillgängliga på den svenska elmarknaden under de närmaste åren Både produktion och förbrukningsbortkoppling utnyttjas. Finansieringen sker via de balansansvariga företagen. Villkoren för att utnyttja dessa resurser anpassas så att en marknadsekonomisk hantering av effektfrågan främjas. 6(49)

Svenska Kraftnäts utvidgade ansvar för att hantera övergångslösningen regleras i lag. Lagen bör göras tidsbegränsad, bl.a. som en tydlig signal om att en marknadsmässig lösning eftersträvas. Övergångsperiodens längd sätts till den 1 mars 2008. En kontrollstation för att pröva hållbarheten i den valda lösningen läggs in våren 2007. Vid kontrollstationen granskas följande: 7(49) o o o o Att den fysiska effektbalansen utvecklas tillfredsställande. Att en framväxt och verkan av frivilliga effektsäkringsprodukter sker. Att det sker en utveckling av prisflexibilitet på förbrukningssidan. Att elmarknadsutvecklingen i Norden och i övriga Europa inte förhindrar den valda inriktningen. Ett FoU-projekt startas för att klarlägga elförbrukningens karaktär och priskänslighet vid mycket kall väderlek. 2. Bakgrund, lagstiftning, ansvarsroller 2.1. Elmarknadsreformen, effektfrågans behandling Elmarknadsreformen som baserades på den nya ellagen, och som i sin första form började gälla år 1996, syftade bland annat till att uppnå en högre effektivitet i elförsörjningen genom att producenter och elsäljare skall verka på en konkurrensutsatt elmarknad. Det innebär en kostnadspress på företagen som förutsätts vara återhållande både på investeringar och löpande driftkostnader Under den tid när elmarknadsreformen förbereddes fanns avsevärda kapacitetsmarginaler i elförsörjningen. Dessa hade byggts upp under den tidigare rådande ordningen utan den kostnadspress som en konkurrens mellan aktörerna skulle ha inneburit. Dessutom fanns ett åtagande inom elbranschen att se till att kapaciteten inom landet inte skulle bli otillräcklig. I verkligheten innebar den utbyggnad av produktionskapacitet som skedde av andra skäl, att detta åtagande aldrig behövde sättas på prov. Under dessa omständigheter var det förklarligt att effektfrågan inte uppfattades som kritisk under det inledande reformarbetet. Eventuella behov av särskilda ordningar för att undvika en resulterande knapphet på effekt ansågs kunna anstå till ett senare skede. Någon sådan ordning är således inte reglerad i den nu gällande lagstiftningen.

Utvecklingen efter år 1996 ledde till en omfattande planerad, och i flera fall genomförd, stängning av anläggningar som stod som reserv eller bara utnyttjades kort tid och som därför inte gav tillräckliga intäkter. Inga större nya produktionsanläggningar har tagits i drift och samtidigt har elförbrukningen fortsatt att stiga. För att säkra effektbalansen på rimlig nivå har under senare tid vissa åtgärder vidtagits i Svenska Kraftnäts regi vilka har betecknats som övergångslösningar. Dessa har dels inneburit att produktionskapacitet återställts, dels att nya former för att frivilligt reducera förbrukning har utvecklats. 8(49) 2.2. Lagstiftningen I ellagen (1997:857) finns inte någon bestämmelse som ger ett direkt ansvar för någon att långsiktigt tillförsäkra att produktionen och importen motsvarar konsumtionen och exporten vid varje tänkbar tidpunkt. Det enda direkta ansvar som finns klart uttalat är att det är den systemansvariga myndigheten som har det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el. Att ansvaret endast är kortsiktigt framgår tydligt av förarbetena till ellagen (se prop. 1993/94:162, s 87 ff ocj s 160 ff, prop 1994/95:222, s72f, prop 1996/97:136,s 168ff och i prop 1997/98:159,s48 ff. 2.3. Viktiga funktioner i elmarknaden Elmarknaden har byggts upp med ett antal nya roller och funktioner som ska möjliggöra en gränsöverskridande och effektivitetsfrämjande handel med el. De olika rollerna, så som de har definierats i Sverige, redovisas i senare avsnitt. På nordisk nivå har NordPool byggts upp som det viktigaste instrumentet för den gemensamma nordiska elmarknaden. Den dygnsvisa börsen för fysiska leveranser timme för timme, Elspot, är nu etablerad som det dominerande verktyget för elmarknadsaktörernas behov av att affärsmässigt anpassa sin tillförsel och avsättning. Elspot utgör därmed en viktig funktion för en transparent prisbildning i marknaden vilket har betydelse även för affärer som görs utanför börsen. NordPool sköter också en viktig clearingverksamhet för sådana affärer. Terminsmarknaden inom NordPool utgör en möjlighet för aktörerna att finansiellt säkra sin framtida elhandel och därmed anpassa den till den risk man är beredd att ta. Med dagens utbud av produkter så erbjuder terminsmarknaden möjligheter att skydda sig mot främst energibetingade variationer i kraftpriset. Något motsvarande utbud av säkringsprodukter för att hantera effektmässiga risker finns inte. Elbas upprätthålles för att erbjuda en möjlighet att med kraftaffärer göra balansanpassningar under tiden mellan Elspots stängning

under föregående dygn och fram till en timme före aktuell drifttimme. Elbas utgör således en form av efterbörs men den har en omsättning som vida understiger omsättningen på Elspot. Elbas står för närvarande till förfogande för aktörer i Finland och Sverige. Balanstjänsten är uppbyggd inom den systemansvariga myndigheten, Svenska Kraftnät, som ett verktyg för att sköta den fysiska balansregleringen för Sveriges del inom det nordiska kraftsystemet. Balanstjänsten utgör således det nödvändiga ledet mellan den timvisa balansering som de balansansvariga företagen utför och den fysiska balanseringen av produktion och förbrukning som ständigt måste ske. För att sköta detta tar Balanstjänsten regleringstjänster i anspråk, vilka mot ersättning erbjuds av aktörer som disponerar lämpliga anläggningar. Den arbetsfördelning som har etablerats innebär att de balansansvariga alltid kommer att uppvisa en viss skillnad mellan sin planerade och det som i efterhand kommer att redovisas som sin verkliga balans. Den skillnaden, som benämns som balanskraft, kan vara både positiv och negativ. Balanstjänsten är inte uppbyggd för att utnyttjas systematiskt i uppenbar brist på egna balansresurser eller för att kompensera för en underlåtenhet att genom fysisk handel uppnå balans. I Balanstjänsten ingår också Balansavräkningen. I Balansavräkningen sker en kontroll baserat på fysiska mätvärden och uppgifter om elhandeln av de balansansvarigas balansutfall timme för timme. Den resulterande balanskraften prissätts på ett sätt som beror på hur dyra åtgärder som behövts för att utföra balansregleringen. Samspelet mellan Svenska Kraftnät och de balansansvariga företagen är reglerat i ett Avtal om Balansansvar mm, i dagligt tal kallat Balansavtalet. 9(49) 2.4. Ansvarsroller En förutsättning för att elmarknaden skall fungera och att produktionen och importen av el motsvarar konsumtionen och exporten av el vid varje tänkbar tidpunkt är naturligtvis att de olika aktörerna på elmarknaden samverkar. Utöver denna samverkan har de olika aktörerna enligt gällande regelverk och avtal sitt specifika ansvar. De olika aktörernas specifika ansvar kan sammanfattas enligt följande. Systemansvarig Med systemansvar för el avses enligt 8 kap. 1 första stycket ellagen (1997:857) det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el.

Detta innebär att den som har systemansvaret skall se till att det svenska elsystemets anläggningar samverkar driftsäkert och att produktionen och importen motsvarar konsumtionen och exporten. För att fullgöra uppgiften som systemansvarig myndighet får, enligt 8 kap 1 andra stycket ellagen, regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektriskt material eller elektriska installationer. Med stöd av detta bemyndigande och bemyndigandet i förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el har Svenska Kraftnät utfärdat föreskrifter och allmänna råd om utrustning för förbrukningsfrånkoppling (SvKFS 2001:1). Av 8 kap 2 första stycket ellagen framgår vidare att den systemansvariga myndigheten får, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Om dessa åtgärder inte räcker för att utöva systemansvaret får, enligt andra stycket samma lag, den systemansvariga myndigheten beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. Den systemansvariga myndigheten har således det övergripande ansvaret för att balansen mellan produktion inklusive import och förbrukning inklusive export av el kortsiktigt upprätthålls. Ansvaret för att detta sker fullgörs i praktiken av balanstjänsten vid Svenska Kraftnät. Denna kan vid behov när frekvensen avviker från det normala (50,0 Hz ± 0,1 Hz) beordra att de reglerresurser, som har ställts till förfogande av balansansvariga företag genom anbud till Svenska Kraftnät, utnyttjas. Avvikelser i balansen som de balansansvariga har för varje timme görs sedan upp ekonomiskt i efterhand med Svenska Kraftnät. Systemansvaret i nuvarande form innebär inte ett ansvar för att avhjälpa obalanser av mera permanent art som leder till att produktionsresurserna inte motsvarar konsumtionsbehovet. Om produktionskapaciteten bortfaller till följd av någon allvarlig störning i elproduktionen, är det inte heller den systemansvariga myndighetens ansvar att se till att återställande av produktionskapaciteten sker. I dessa speciella fall, dvs. främst vid produktions- eller överföringsfel eller vid extremt hög belastning, kan det visa sig vara omöjligt att klara balanshållningen genom ökad produktion. Den möjlighet som då återstår är att minska konsumtionen, dvs. begränsa eller helt avbryta överföringen av el inom vissa områden. Detta sker genom att den systemansvariga myndigheten får beordra innehavare av nätkoncession att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. 10(49)

Inför befarade bristsituationer har den systemansvarige möjlighet att informera elanvändarna för att på frivillig väg åstadkomma en minskad elkonsumtion i syfte att undvika en beordring att begränsa eller avbryta överföringen av el. Balansansvariga Med balansansvar avses, enligt 8 kap. 4 första stycket ellagen, att någon åtar sig ett ekonomiskt ansvar för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i de uttagspunkter för vilka man ansvarar. I syfte att tillförsäkra att det alltid finns en balansansvarig för alla elleveranser föreskrivs i 8 kap.1 ellagen att en elleverantör endast får leverera el i uttagspunkter där någon åtagit sig balansansvaret. Balansansvariga företag är enligt ellagen skyldiga att teckna ett avtal om detta med den systemansvariga myndigheten. De balansansvariga har ansvar för att skapa balans mellan sin tillförsel och förbrukning genom att planera produktionen, om sådan finns, och/eller genom att köpa och sälja el genom handel med andra balansansvariga och på elbörsen. Balansavvikelser gentemot den systemansvariga myndigheten regleras ekonomiskt i efterhand genom balansavräkningen. Enligt bestämmelserna i ellagen är balansansvaret ett ekonomiskt åtagande gentemot den systemansvariga myndigheten för att det nationella elsystemet skall tillföras lika mycket el som tas ut i de uttagspunkter som balansansvaret omfattar. Eftersom det är ekonomiskt ofördelaktigt att inte vara i balans ligger det i de balansansvarigas intresse att köpa in lika mycket el som kunderna förväntas förbruka. Bestämmelserna i ellagen stadgar som nämnts att de balansansvariga måste ingå ett avtal om balansansvar med den systemansvariga myndigheten. I det avtal som tecknas mellan Svenska Kraftnät och de balansansvariga företagen åtar sig de balansansvariga att fullgöra sitt balansansvar, dvs. att planera för och affärsmässigt åstadkomma timbalans mellan sin tillförsel och sitt uttag av el. I avtalet definieras balansansvar som balansansvarigas affärsmässiga och planeringsmässiga ansvar för att balans råder mellan tillförsel och avsättning av el, dels för egen produktion och förbrukning och egna ingångna avtal om köp och försäljning av el, dels för produktion, förbrukning och avtal om köp och försäljning som balansansvarig åtagit sig för annans räkning. Balansansvarsavtalet innebär således, enligt Svenska Kraftnäts uppfattning, att de balansansvariga, förutom det ekonomiska åtagandet gentemot Svenska Kraftnät, skall vidta alla möjliga åtgärder för att åstadkomma timbalans mellan tillförsel och uttag av el. Med den reservationen att det inte är möjligt att på företagsnivå åstadkomma en 100 procentig perfekt balans mellan tillförsel och uttag av el så innebär balansansvarsavtalet att de balansansvariga 11(49)

har åtagit sig ett fysiskt ansvar att skapa balans mellan sin tillförsel och förbrukning, se också avsnitt 7.2. Elproducenter Elproducenterna producerar elen och matar in den i elnätet. Produktionen av el sker på marknadsmässiga villkor. I situationer med brist på produktion är det ekonomiskt fördelaktigt att öka produktionen. Producenterna har härigenom incitament att öka sin produktion vid dessa tillfällen. Ellagen ger härutöver den systemansvariga myndigheten rätt att, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systemansvaret, beordra elproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska produktionen av el. Elhandelsföretag Ett elhandelsföretag kan ha rollen som elleverantör (elåterförsäljare) och/eller balansansvarig. De elleverantörer som inte själva är balansansvariga tecknar inte något balansavtal med Svenska Kraftnät, utan de tecknar i stället ett avtal med en balansansvarig aktör om att denna skall hålla balansen åt dem. Det är elleverantörerna som tecknar avtal med elanvändarna om leverans av el. I de avtal som tecknas mellan elleverantörer och elanvändare finns normalt inte någon begränsning i leveransskyldigheten som hänför sig till brist på produktion. Elleverantörerna har således åtagit sig ett civilrättsligt gällande ansvar för att se till att det finns tillgång till den el som elanvändarna vid varje given tidpunkt vill ta ut från elnätet. Nätägare Nätägarna ansvarar för att el transporteras från elproducenterna till ellanvändarna. Nätägarna ansvarar däremot inte för att det råder balans mellan tillförsel och förbrukning av el. Enligt bestämmelserna i ellagen kan dock nätägarna i en nödsituation beordras av den systemansvariga myndigheten att begränsa eller avbryta överföring av el till elanvändare. Elanvändare Elanvändarna, allt från stora industrier till små hushåll, tar ut elen från nätet och konsumerar den. Elanvändarna tecknar avtal med elleverantörer. Avtalen som ingås med elleverantörerna innehåller normalt ingen begränsning av hur mycket el som får tas ut. Däremot ger avtalet med nätägarna en sådan begränsning beroende på vilket säkringsabonnemang eller effektabonnemang som ingås. Avtalet med elleverantörerna innehåller normalt inte heller någon begränsning av leveransen i form av brist på produktion. I situationer där effektbrist kan befaras har elanvändarna en stor roll att spela genom att frivilligt medverka till att minska sin förbrukning. 12(49)

13(49) 3.Effektfrågans betydelse på elmarknaden 3.1. Samhällets leveranssäkerhetskrav Före elmarknadsreformen användes ett kriterium för att värdera elsystemets leveranssäkerhet med avseende på effekt som sade att risken för marginell brist inte ska överstiga en tusendel. Innebörden var att otillräcklig kapacitet att tillgodose all förbrukning inte accepterades mer än en tusendel av årets tid dvs ca åtta timmar. Den verkliga situationen var under den tiden inte i närheten av detta kriterium. Inte heller efter den kapacitetsreducering som inträdde efter reformen så nådde bristrisken inte denna nivå. Det kan ifrågasättas om en leveranssäkerhet på den nivån verkligen är acceptabel i det moderna samhället. Utvecklingen har gått i riktning mot att alltmer av samhällets infrastruktur och försörjningsfunktioner är beroende av el samt av elberoende datoriserade tekniska funktioner och transaktioner. Under mycket kallt väder finns också stora risker för att människor kommer till skada. Någon vetenskaplig värdering av var en rimlig risknivå ligger har inte genomförts. En grov uppskattning kan dock göras att den torde åtminstone vara en tiopotens lägre än det gamla kriteriet, dvs kanske i området 10-100 gånger lägre. I tid räknat skulle det innebära ett antal minuters genomsnittlig bristrisk. Det bör då jämföras med den risk som alltid finns för avbrott i den lokala matningen till enskilda kunder. För ca tio år sedan genomfördes i dåvarande Elverksföreningens regi en utvärdring av kostnaderna för avbrott som drabbar olika typer av elkunder under olika omständigheter. Mycket genomsnittligt låg bedömningen på 20 50 kr/kwh. Internationella jämförelser pekar på motsvarande värderingar upp till ca 100 kr/kwh. 3.2. Inverkan på elmarknaden Den öppna nordiska elmarknaden bygger på att en mångfald företag agerar i olika roller inom de uppställda regelverken för handel med el mm. I normala fall finns det tillräcklig kapacitet för att de köpbehov som uttrycks på de fysiska handelsplatserna ska kunna uppfyllas. Något reglerat ansvar för att kapaciteten alltid ska räcka till finns inte. Om det är så att en verklig brist uppstår och kan förutses inom ett kommande dygn så är det högst troligt att utbud och efterfrågan på NordPools Elspothandel inte kan mötas även om priserna når mycket höga nivåer. I så fall måste kvotering av köpbuden ske, antingen för hela det nordiska börsområdet eller för enskilda delområden. Det innebär att köparna inte kan få all den kraft de förväntar sig från spothandeln.

En kvotering i Elspot kan sätta köpande företag i en besvärlig situation. Det som återstår är att genom handel bilateralt eller på Elbas försöka täcka sin balans. I sista hand löper företaget risken att behöva ta ut balanskraft från Balanstjänsten. Efterhand blir dessa alternativ allt dyrare. Om den befarade effektbristen verkligen inträffar så kan i synnerhet balanskraftpriset bli mycket högt. Agerandet på elmarknaden är således förknippat med risker i samband med effektbrist. På företagsnivå handlar det om ekonomiska risker som kan ha betydelse för företagens överlevnad. På en nationell och nordisk nivå handlar det om ett förtroende för att verksamhetsformen med en öppen elmarknad kan klara av att upprätthålla en tillräcklig kapacitet för den leveranssäkerhetsnivå som samhället kräver, även om detta inte kan uttryckas i exakta mätetal. Om inte detta fungerar kan otillräcklig förmåga att klara efterfrågan snabbt leda till att krav väcks på att avbryta utvecklingen av den öppna elmarknaden och införa en myndighetsstyrning av elförsörjningen. Då handlar det troligen inte bara om effektproblemet utan om elmarknadsformen i sin helhet. Uppmärksamheten har varit riktad på effektproblemet under ett antal år. I och med att förbrukningen ökar och endast en liten utbyggnad av produktionskapacitet sker i det nordiska systemet kommer den ekonomiskt mycket viktiga frågan om elenergibalansens säkerhet alltmer i fokus. Dessa frågor har åtskilliga kopplingar mellan sig som talar för att de bör lösas med ett principiellt likartat angreppssätt. Effektfrågan utgör således en form av symbolfråga för om utvecklingen av en öppen elmarknad är trovärdig även för att klara samhällets krav på säkra elleveranser. Den får därför en vikt som är relativt sett större än vad de direkta kostnaderna för att lösa den skulle motivera. Bristsituationer i en öppen marknad kan innebära en ökad risk för missbruk av dominerande aktörers marknadsmakt. I exemplet med den havererade elmarknaden i Kalifornien tyder erfarenheterna på att detta hade en större inverkan än den fysiska bristen i sig själv. Det är mycket svårt att bygga in mekanismer i en marknad, som fortfarande ska verka öppet, som garanterar att missbruk inte kan ske. Skyddet ligger snarast i att öppet och snabbt uppmärksamma sådana tendenser och krav från övervakande myndigheter, i de fall sådana finns, att oriktigt beteende upphör. 14(49) 3.3. Ekonomi De kostnader som är förknippade med åtgärder för att upprätthålla en tillräcklig effektbalans består till största delen av fasta kostnader. För befintliga anläggningar behöver dessa täckas åtminstone på årsbasis. I sådana fall som kräver investeringar behövs ofta någon form av intäktsgaranti eller trovärdig intäktskalkyl över

anläggningens avskrivningstid. Utöver kapitalkostnader tillkommer kostnader för personal, underhåll, försäkringar mm. De kostnader som uppstår vid ett utnyttjande består främst av utgifter för bränsle, slitage mm. Dessa kostnader är i allmänhet obetydliga, främst beroende på de få tillfällen som anläggningarna tas i bruk. Som framgår av nedanstående avsnitt är också resurser för att åstadkomma effektreduktioner på förbrukningssidan förknippade med fasta kostnader för att de ska kunna etableras. Det handlar om investeringar i hanteringssystem för att styra, mäta och avräkna effektåtgärder hos kunder, i personalbehov för att administrera ett stort antal engagerade kunder mm. På industrisidan finns också vissa riskkostnader för att tillverkningsprocesser kan störas mer än avsiktligt och att leveranser av företagens huvudprodukter inte kan klaras. De fasta kostnaderna för att upprätthålla en tillräcklig effektbalans i Sverige och som idag inte har fått någon naturlig marknadsmässig finansieringsform kan i mycket runda tal sägas ligga på några hundra miljoner kronor per år. I varje fall ligger det klart under en halv miljard i årskostnad. I jämförelse med värdet av den samlade kraftmängden som levereras till slutkunderna är således kostnaderna för att på ena eller andra sättet lösa effektproblemet tämligen måttliga. Det ekonomiska dilemmat för att lösa effektfrågan ligger således inte i omfattningen av de åtgärder som skulle krävas. Svårigheterna ligger i att finna former som på ett marknadsmässigt eller åtminstone icke marknadsstörande sätt förmår generera medel för en tillräcklig finansiering av de fasta kostnaderna för att upprätthålla kapacitet. Strikt kalkylmässigt skulle investeringar i nya resurser enbart för effektändamål kräva extrema priser under avsevärda tidsperioder. Det är emellertid inte osannolikt att avsedd verkan även kan uppnås under mindre extrema pris- och varaktighetsförhållanden. Vissa förstärkningseffekter kan förväntas genom ett ökat riskmedvetande och växande riskaversion hos de företag som lever med hög exponering för mycket volatila priser. I synnerhet gäller det företag som inte själva kan balansera fysiska bristrisker med egen produktion. Dessa företag har eller får tydliga incitament att söka skydd bakom fysiska och finansiella säkringsprodukter. Det finns emellertid en risk med en ensidig fokusering på att effektresurser endast kan finansieras av prisnivåerna vid de mest ansträngda effektbalansförhållandena. Bidrag till effektbalansen på produktionssidan kommer från hela skalan av anläggningar från baskraftproduktion med lång utnyttjningstid till rena toppkraftstationer. En icke oväsentlig del av finansieringen av resurser som stärker effektbalansen är således den allmänna prisnivån på elmarknaden även under ordinära förhållanden. 15(49)

16(49) Den som står inför att investera i nya anläggningar måste bedöma vilka intäkter som kan fås från olika nyttovärden som anläggningen kan tillfredsställa. Det viktiga är att den samlade avvägningen kan göras av investeraren baserat på hållbara marknadsmässiga bedömningar av hur efterfrågan både med avseende på effekt och energi utvecklas. Detta skulle försvåras om effektnyttan avskiljs och hanteras i en särskild regleringsordning. Det skulle i sin tur innebära en risk för felinvesteringar i rena effektanläggningar om det med en bredare bedömningsgrund vore så att anläggningar som också har ett ekonomiskt värde för energiproduktion är motiverade. 4. Verkan av olika lösningsmodeller på elmarknaden och leveranssäkerheten 4.1. Möjliga lösningar I ett stort antal utredningar både i Sverige och framför allt internationellt har ett antal lösningsmodeller formulerats för att säkra tillräcklig kapacitet i mer eller mindre öppna elmarknadskonstruktioner. Flera modeller har realiserats och prövats gentemot verkligheten med varierande resultat. Några modeller har också avvecklats och ersatts med andra. I det följande görs ingen fullständig genomgång och analys av de modeller som kan vara tänkbara i den svenska och nordiska elmarknaden. För en mera omfattande översikt hänvisas till material som redovisas i referenslistan i bilaga 4. För att grovt strukturera olika modeller är det möjligt att göra en indelning enligt följande: Regleringslösningar som innebär att obligatoriska krav riktas mot elmarknadens aktörer på att upprätthålla en viss fastställd kapacitetsnivå. Centralt upprätthållen kapacitet som innebär att ett centralt organ, vanligtvis en systemansvarig myndighet eller motsvarande, har i uppgift att med finansiella medel som insamlats på obligatorisk väg se till att kapacitet upprätthålles som en allmän nytta. Öppna marknadsmässiga lösningar som innebär att inga obligatoriska ordningar införs för att säkra kapacitet. Modellen bygger på att finansiering av nödvändiga resurser kan åstadkommas genom den fria prisbildningen på energileveranserna och frivilliga riskhanteringsmekanismer.

I en utredning som bedrevs under 2001 analyserades olika modeller i dessa kategorier vilket redovisas i referens nr ss. I följande avsnitt redovisas kortfattat innebörden av några olika lösningar inom dessa kategorier. 17(49) 4.2. Regleringslösningar Det gemensamma för olika regleringslösningar är att i lagstiftning eller genom någon form av myndighetutövning så formuleras ett krav som ska uppfyllas av en bestämd kategori aktörer. Dessa får oftast själva stå för de kostnader som är förknippade med att uppfylla kravet. Det betyder givetvis att de för kostnaderna vidare till sina kunder så att det är konsumenterna som i slutänden bär kostnaderna. I olika modeller så kan kraven riktas till aktörer på olika nivåer. Krav på leverantörsnivå, motsvarande balansansvariga företag. Krav på kundnivå I den förstnämnda gruppen återfinns flera av de modeller som tillämpas framför allt i olika delsystem i USA. De flesta går under beteckningen ICAP (Installed CAPacity) eller ACAP (Available CAPacity). Det gemensamma för dessa är att varje utpekad ansvarig enhet (Load Serving Entity) som svarar för att balansera en given del av systemets totala förbrukning är skyldig att säkra en viss kapacitet. Denna fastställs genom en faktor i förhållande till den maximala nivå som förbrukningen prognoseras uppgå till. Den federala regleringsmyndigheten FERC har i ett dokument Standard Market Design rekommenderat att kapaciteten ska vara 112 % av max förbrukning. I vissa delsystem sätts kravet högre tex 118 % inom New York ISO:s område. Om en verklig bristsituation skulle inträffa så får ansvariga enheter som konstateras inte ha uppfyllt sitt krav erfara kännbara ekonomiska sanktioner. Företagen kan uppfylla de krav som ställs genom en kombination av att äga produktion, genom bilaterala avtal eller genom att köpa tillgång till kapacitet på särskilda handelsplatser, effektbörser. Härigenom finns ett visst marknadekonomiskt element i modellerna. Erfarenheterna med sådana ICAP/ACAP lösningar är blandade. Visserligen åstadkoms en finansiering främst av produktionskapacitet men incitamenten för att utveckla flexibilitet på förbrukningssidan är oftast små. Flera problem uppträder på gränsen till andra delsystem där det kan uppstå en konkurrens om kapaciteten som regelverken har svårt att hantera. Om effekt ska kunna tillgodogöras från olika nätområden krävs tillgång till prioriterad överföringskapacitet.

18(49) Den andra gruppen omfattar modeller som bygger på att kunder åläggs att upphandla kapacitet som står i relation till den egna maximala förbrukningen. Detta måste givetvis ske i standardiserade former som efterhand aggregerar upphandlingsbehoven för ett stort antal kunder gentemot t ex producenter som efter vissa kvalifikationer kan erbjuda sig att sälja tillgången på kapacitet. Modellen kan förenklat beskrivas som en regleringslösning nedifrån och upp jämfört med den första gruppen som kan betecknas uppifrån och ner. Handelsvaran som representerar en viss kapacitet kan beskrivas som ett certifikat. Modellen har också vissa likheter med de ordningar för handel med miljövänlig kraft, gröna certifikat, som övervägs i många länder. En viss administrativ samordning kan vara möjlig om sådana certifikatlösningar skulle övervägas inom effektområdet. I allmänhet gäller för regleringslösningar att de innebär en omfattande administration, behov av kontroll- och sanktionsfunktioner mm. Genom att kapacitetsbehovet täcks med vissa bestämda marginaler så har risken för höga och instabila priser på marknaden i övrigt reducerats avsevärt. Detta betraktas på många håll som ett av de primära syftena med regleringslösningar. Det som uppenbart är ett problem i flera fall är hur olika regleringslösningar i angränsande delsystem som i mer eller mindre stor omfattning ingår i samma marknad kan fås att fungera tillsammans. Leverantörer och kunder på samma marknad kan tvingas agera med olika villkor och kostnadsbördor vilket kan innebära en snedvridning av konkurrensvillkoren. Om sådana regleringslösningar skulle införas i något men inte i alla de nordiska länderna så skulle riskerna för sådana snedvridningar vara tydlig. Vid ett eventuellt införande i Sverige skulle ett reglerat effektkrav i leverantörsledet leda till att de balansansvariga kommer att få ett tydligt uttalat fysiskt ansvar för att hålla sin balans. Detta innebär att man lagstiftningsvägen tvingar fram en direktkoppling till fysisk produktion i alla affärer som genomförs. En lösning som innebär att det införs ett effektkrav i leverantörsledet förändrar i sig inte den systemansvariga myndighetens roll. En utökning kan dock ligga i uppgiften att fastställa och fördela det aggregerade effektkravet för hela landet. Om man väljer en lösning med effektkrav i förbrukningsledet, måste det finnas någon t.ex. den systemansvariga myndigheten som, genom ett utvidgat systemansvar, planerar och beräknar hur effektkravet skall utformas.

En regleringslösning innebär att lagstiftaren ålägger någon eller några av aktörerna ett direkt fysiskt ansvar för att se till att det finns lika mycket el att tillgå som den el kunderna vill ta ut. Några ålägganden om ett direkt fysisk ansvar för att hålla eller tillskapa tillräcklig kapacitet finns inte i den nuvarande lagstiftningen. En sådan ordning kräver därför att ellagen kompletteras i denna del. Ett effektkrav i förbrukningsledet kräver också en reglering av frågan om hur effektkravet skall tillgodoses samt hur detta skall fördelas och finansieras. Vidare behöver ellagen kompletteras med bestämmelser som ger den systemansvariga myndigheten i uppdrag att planera och beräkna hur effektkravet skall utformas. För att kunna fullgöra en sådan uppgift krävs att den systemansvariga myndigheten har tillgång till relevant information. Bestämmelser om informationslämnande krävs därför också. 19(49) 4.3. Centralt upprätthållen kapacitet De modeller som återfinnes inom denna kategori har det gemensamt att en centralt ansvarig part som t ex ett systemansvarigt företag ser till att kapacitet kommer till stånd eller hålls tillgänglig genom olika former av åtgärder. Detta förutsätter att denne kan finansiera åtgärderna genom någon form av accepterade intäkter. Några olika varianter kan särskiljas som: Premiering av kapacitet Tillgänglighetsoptioner Upphandling av kapacitet Den första varianten innebär att kapacitet som ställs till marknadens förfogande premieras genom en ekonomisk ersättning från det centralt ansvariga organet. Om detta sker urskiljningslöst så innebär det att även kapacitet som i alla fall skulle vara tillgänglig blir premierad vilket är onödigt. I så fall måste ett kvalificeringskriterium formuleras. Modellen med premiering av kapacitet (Capacity Payment) infördes i flera av de system som var tidigt ute med reformerade elmarknader såsom Chile, Argentina samt England och Wales. I England och Wales infördes det s.k. Upliftsystemet i samband med privatiseringsreformen i slutet av 80-talet. Denna ordning innebar dock en tydlig överkompensering som ledde till en överutbyggnad av kapacitet till mycket stora kostnader. Modellen avvecklades i samband med att den nya handelsordningen NETA infördes år 2000.

Liknande problem uppstod också där modellen infördes i Sydamerika. I t ex Chile och Colombia pågår arbete med att övergå till en modell med något som kan betecknas som tillgänglighetsoptioner (Reliability Options). Innebörden är att den systemansvarige upphandlar kapacitet på ett slags kollektivt uppdrag från kunderna. Dessa blir härigenom garanterade att marknadspriserna aldrig går över vissa fastlagda nivåer (strike prices). Denna reglerade form av optionslösning torde dock inte vara av intresse för den nordiska marknaden. Modellen med upphandling av kapacitet är välkänd i Sverige genom att den tillämpats i den övergångslösning som fortfarande är i kraft över vintern 2002/2003. Den tillämpas också i Finland för den extra reserv som finansieras genom försörjningsberedskapsfonden. I både Sverige och Finland används den bl.a. för att göra produktionskapacitet tillgänglig som annars skulle vara stängd. Modellen kan också sägas vara tillämpad i Norge där den används både för att upphandla förbrukningsreduktioner och att reservera produktionskapacitet för Reglermarknaden. Därmed undandras den kapaciteten från att vara tillgänglig för Elspotmarknaden. Utöver i Norden så är faktiskt denna modell, så vitt det är känt, inte tillämpad på annat håll än i Italien. Modellen med centralt upphandlad kapacitet är förknippad med två principiella problem i förhållande till den marknad som den hanteras i: Om omfattningen av upphandlingen inte är tydligt avgränsad innebär modellen en oklar ansvarsbild för hur ett växande behov av kapacitet ska klaras. Om det inte är utklarat hur detta ansvar är fördelat finns det en uppenbar risk att den systemansvarige påläggs ett ständigt växande finansieringsansvar efter hand som andra faktorer kan försvaga effektbalansen. När sådan kapacitet som upphandlats centralt ska utnyttjas uppstår frågan hur den ska prissättas för att det inte ska uppstå skevheter i konkurrensen med kapacitet som inte åtnjutit något stöd. Denna modell innebär således en störande inverkan på marknaden såväl ur investeringssynpunkt som att den blir prispåverkande vid utnyttjningen. För den svenska effektbalansen är de resurser som säkrats genom övergångslösningen nödvändiga att upprätthålla inom överskådlig tid. Ur principiell synpunkt borde dock den centrala upphandlingsformen avvecklas så snart det kan vara möjligt. I praktiken blir det sannolikt nödvändigt att modifiera och förlänga övergångslösningen ytterligare ett antal år. Därför bör följande formella aspekter beaktas. 20(49)

En lösning med centralt finansierad kapacitet kräver att någon, t.ex. den systemansvariga myndigheten, åläggs att tillhandahålla en viss effekt i systemet. Detta sker lämpligen genom ett utvidgat systemansvar. Vidare krävs att den som skall tillhandahålla kapaciteten har tillgång till adekvat information, varför även denna fråga måste bevakas i högre grad än vad som krävs i dag. Ett förslag om att den systemansvariga myndigheten mer långsiktigt skall tillhandahålla effekt i elsystemet kräver att ett sådant ansvar tydligt regleras. Dagens ansvar är endast att kortsiktigt upprätthålla balans mellan produktion och förbrukning av el, vilket mycket tydligt framgår av både lagstiftning och förarbeten. Vidare krävs en reglering av hur finansieringen skall ske och vem som skall betala för kapaciteten som den systemansvariga myndigheten tillhandahåller. Det krävs även att den som skall tillhandahålla kapaciteten har tillgång till adekvat information för att kunna fullgöra uppgiften på ett godtagbart sätt. Det krävs därför att även denna fråga regleras 21(49) 4.4. Öppna marknadsmässiga lösningar Med öppna marknadsmässiga lösningar menas att man medvetet avstår från att införa särskilda mer eller mindre omfattande regleringslösningar för att säkra en tillfredsställande effektbalans. Det innebär att det måste finnas ett välgrundat förtroende för att den nödvändiga kapaciteten kan finansieras genom mekanismer som ändå växer fram. Den styrsignal som är helt dominerande i sådana öppna lösningar är marknadspriset för fysiska timleveranser, dvs i den nordiska elmarknaden priset i Elspot. Detta pris måste tillåtas vara fritt rörligt för att kunna avspegla verkliga knapphets- och kanske bristtillstånd i effekt- och energibalanserna. Med nödvändighet innebär höga och varierande priser en påfrestning för företag som agerar på marknaden med små finansiella marginaler. Denna modell har därför i tidigare utredningar fått arbetsnamnet Stålbadet. Därmed indikeras en oro för att sådana prisnivåer som är nödvändiga för att finansiera kapacitet också kan innebära att den ekonomiska överlevnaden hos några företag kan komma att äventyras. Synen att ett alternativ med öppna marknadsmässiga lösningar främst innebär orimliga risker är emellertid statisk och tar inte hänsyn till den utvecklingspotential som ligger i en ökad rörlighet i marknadspriserna. Det finns exempel på marknader där en tillvänjning till tidvis höga priser skett utan någon större dramatik. Detta kan observeras i