Miljövinster med att minska totala avfallsmängder

Miljövinster med att minska totala avfallsmängder Översiktlig analys.roglr[lg 6YDYHOGLR[LG $YIDOO 0HWDOOHU 1DWXUUHVXUVHU (QHUJL December 2006 För NATURVÅRDSVERKET

Förord Denna studie har utförts på uppdrag av Naturvårdsverket och har genomförts av Berit Goldstein, Miljökonsult B Goldstein. Det övergripande syftet med uppdraget är att översiktligt belysa miljövinster med att minska de totala avfallsmängderna. Studien ingår som ett underlag i Strategin för giftfria och resurssnåla kretslopp som i sin tur ingår i nästa fördjupade redovisning av miljömålen som ska redovisas år 2008. Som underlag för uppdraget har i stor utsträckning tidigare genomförda studier använts. Utgångspunkten i analysen är en helhetssyn på miljöfrågorna och ett livscykelperspektiv. Det förebyggande arbetet med avfall blir då en åtgärd för att minska den totala miljöbelastningen. Att minska uppkomsten blir ett sätt att indirekt minska resursanvändningen och även bidra till att minska utsläpp till luft och vatten. December 2006 2

Innehåll Förord 2 Innehåll 3 Sammanfattning 4 Inledning 7 Bakgrund 7 Uppdraget 7 Metodik och genomförande 8 Avfall 9 Vad är avfall? 9 Avfallshierarkin 9 Siffror om avfall 10 Avfallets miljöpåverkan 12 Naturresurser 14 Användning 14 Hållbar resursanvändning 14 Förnybara resurser 15 Icke-förnybara resurser 16 Material- och varuflöden 18 Materialperspektiv 18 Varuperspektiv 21 Några materialflöden och deras miljöpåverkan 22 Järn- och stål 22 Papper och trä 24 Livsmedel 25 Att förebygga avfall 28 Allmänt om avfallsförebyggande 28 Ekodesign 29 Effektivare materialutnyttjande 30 Processer och processinterna åtgärder 30 Produkter 32 Minskad kassation 33 Återanvändning 34 Återvinning 34 Minskade avfallsflöden, möjligheter och miljövinster 36 Referenser 40 Bilaga 1 Sammanställning av intervjuer med företrädare för Avfallsrådet Bilaga 2 Varugruppers bidrag till miljöpåverkanskategorier 3

Sammanfattning De grundläggande målen för EUs avfallspolitik är att förebygga avfall och främja återanvändning, materialåtervinning och återvinning och därigenom minska de negativa miljökonsekvenserna. EU har nyligen tagit fram strategier för dels avfallsområdet, men också för användningen av naturresurser. I strategierna framhålls den nära kopplingen mellan avfall och naturresurser. Uppdraget omfattar att göra en översiktlig, kvalitativ analys av miljömässiga för- och nackdelar med att minska de totala avfallsmängderna. Fokus i analysen är på det förebyggande arbetet som omfattar de översta stegen i EUs avfallshierarki, att avfall inte uppkommer och återanvändning. Naturvårdsverket bedömde det som särskilt intressant att i uppdraget belysa sådant avfall som uppkommer i stora mängder och som återvinns i stor utsträckning. Som underlag för uppdraget har i stor utsträckning tidigare genomförda studier använts. Utgångspunkten i analysen är en helhetssyn på miljöfrågorna och ett livscykelperspektiv. Det förebyggande arbetet med avfall blir då en åtgärd för att minska den totala miljöbelastningen. Att minska uppkomsten blir ett sätt att indirekt minska resursanvändningen och även bidra till att minska utsläpp till luft och vatten. Inledningsvis konstateras att de totala mängderna avfall i samhället ökar. En bidragande orsak till det är dels den successivt vidgade avfallsdefinitionen, men också att det finns ett samband mellan avfallsmängder och ökad konsumtion. En tydlig trend under senare år är att mängden deponerat avfall minskat och att återvinningen har ökat. Den utvecklingen har bidragit till att miljöpåverkan från avfall reducerats, eftersom återvinning bidrar till minskad resursanvändning och utsläpp från tidigare led. Avfallshanteringens direkta bidrag till de nationella utsläppen är några procent för klimatpåverkande gaser och miljögifter. I övrigt är den relativa betydelsen högst någon procent för de flesta miljömål. Ett annat sätt att se på avfallets miljöpåverkan, är att se det som den totala miljöpåverkan som avfallet bär med sig från vaggan till uppkomst. Miljöbelastningen ökar i princip längs förädlingskedjan och vinsten med att förebygga, beror på var i kedjan avfallet uppkommer och på den miljöbelastning som kedjan då gett upphov till. Minskar mängderna avfall från färdigt material eller produkt så minskar också miljöpåverkan som är knuten till tidigare led. Hur stor nettominskningen blir beror på vilken miljöpåverkan som blir följden för att minska avfallsmängden, respektive vilka miljövinsterna hade blivit, om avfallet i stället hade återvunnits. Det senare beror i sin tur på vad det som återvinns används till, om det kan användas på samma sätt som det ursprungligen använts till eller om det återvinns på en lägre nivå d.v.s. down-cycling. Metaller är exempel på material med en stor ekologisk ryggsäck. Det går åt stora mängder energi och utsläpp av koldioxid, framförallt vid primärproduktion av metaller. Metaller kan relativt enkelt smältas om och återvinnas, med en betydande miljövinst jämfört med att producera från jungfruligt material. Att förebygga att skrot uppkommer minskar miljöbelastningen ytterligare. 4

Träavfall och sågspån har inte förädlats som material och kan enkelt användas som råvara och ersätter då annan fiber. Att förebygga uppkomsten är dels svårt, men ger inte heller någon större miljövinst jämfört med att återvinna. Sand och grus är en begränsad resurs med tydliga mål om att begränsa uttaget. Flera avfallsflöden kan ersätta den råvaran, vilket innebär en miljövinst. Exempel på avfall som används i det syftet är slagger och schaktmassor, d.v.s. avfall som är mycket svåra att förebygga uppkomsten av. Produktionen av livsmedel är miljöbelastande och bidrar signifikant klimatpåverkan, övergödning, resursanvändning samt biologisk mångfald. Återvinning av matavfall genom kompostering och energiåtervinning ger endast en mindre miljövinst, jämfört med den miljöbelastning som produktionen gett upphov till. Miljönyttan blir därför stor om mängden matavfall kan minskas. Det finns även exempel på målkonflikter mellan att minska mängden avfall och miljökvalitetsmål. Vid snabb teknisk utveckling, kan det vara en fördel från miljösynpunkt att investera i nya produkter och i stället omhänderta de gamla. Det gäller t.ex. för produkter som förbrukar energi eller ger stora utsläpp vid användning. En väsentlig fråga för att bedöma miljövinst med att förebygga avfall är möjligheterna att minska mängden. Den genomgång som nu gjorts bekräftar tidigare bedömningar, att det förutom genom ändrade konsumtionsmönster är svårt att avsevärt minska de totala avfallsmängderna. Däremot går det att minska miljöpåverkan från avfall genom återvinning. I begränsad utsträckning bör det dock vara möjligt att minska mängderna genom modifiering av processer, effektivare materialutnyttjande, minskad kassation och spill eller genom återanvändning av varor. Områden som bedöms som intressanta att gå vidare med är processinterna åtgärder inom tillverkningsindustrin, spill och kassation av t.ex. mat och byggmaterial samt utformning och storlek på förpackningar. Att bygga i moduler och byta delar när prestanda förbättrats, kan minska behovet av att kassera hela produkten. De viktigaste drivkrafterna för förändringen med minskad deponering och ökad återvinning är de ökade kostnaderna för och kraven på deponering. För att minska avfallsmängderna och flytta fokus uppåt i avfallshierarkin, behövs andra drivkrafter och styrmedel. En möjlighet skulle kunna vara att utgå från de krav som finns i Miljöbalkens inledande kapitel om åtgärder för att hushålla med råvaror och energi. För tillståndspliktiga anläggningar finns sådana krav på redovisning i egenkontrollen, men också för icke-tillståndspliktiga verksamheter. På Europa-nivå finns IPPCdirektivet med krav på resurs- och energieffektivitet för större anläggningar. Vid den förestående revideringen av det direktivet, skulle frågan om avfallsminimeringen kunna utvecklas. För att bättre knyta ihop avfallsarbetet med hållbar resursanvändning, skulle mål för naturresurser kunna utvecklas som en del av miljömålsarbetet. Om sådana mål i kombination med utsläppsmål blir styrande för avfallsarbetet, skulle det bättre spegla avfallets roll i miljöarbetet, nämligen att reducera resursanvändning och miljöpåverkan. Det skulle vara möjligt om miljömålsstrukturen utvecklades och 5

den röda tråden från miljökvalitetsmål, utsläpps- och åtgärdsmål till åtgärdsprogram blev tydligare. Vidgas sedan perspektivet till varors miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv och att begränsa den så bör längre teknisk livslängd, renovera i stället för att köpa nytt såväl som att undvika produkter som onödigt belastar miljön vara en realitet. Som en konsekvens av mer miljöanpassade produkter, minskar även avfallsmängderna från både produktion och konsumtion. 6

Inledning Bakgrund Inom EU och i det svenska miljömålsarbetet har mål satts upp för att minska eller åtminstone inte öka avfallsmängderna. De grundläggande målen för EUs avfallspolitik är att förebygga avfall och främja återanvändning, materialåtervinning och återvinning och därigenom minska de negativa miljökonsekvenserna. Den tematiska strategin för avfall 1 förväntas påverka medlemsstaterna, så att deponering minskar och bidra till en förskjutning uppåt i den s.k. avfallshierarkin. På så sätt bidrar strategin till att näringslivet blir resurseffektivare och de negativa miljökonsekvenserna i samband med användandet av naturresurser minskar. Det svenska målet för avfall har i miljömålsarbetet formulerats som Den totala mängden genererat avfall skall inte öka och den resurs som avfallet utgör skall tas till vara i så hög grad som möjligt samtidigt som påverkan på och risker för at hälsa och miljö minimeras. I Naturvårdsverkets första övergripande miljöstrategi, Miljö 93 2, definierades olika typer av mål. Med miljökvalitetsmål avsågs vilken miljökvalitet (miljötillstånd) som skall uppnås vid ett visst tillfälle. Med belastning avsågs vilken tillförsel av förorening eller fysisk påverkan som högst kan accepteras för att säkra övergripande miljömål eller kvalitetsmål. Slutligen definierades åtgärdsmål som det resultat som en uppsättning åtgärder skall leda till inom en bestämd tidsperiod. Utifrån definitionerna i Miljö 93 är målet för avfall att betrakta som ett åtgärdsmål. Detsamma gäller för de särskilda mål som definierats under målet för avfall. De målen fokuserar på att minska mängden deponerat avfall och hur vissa avfallsströmmar ska behandlas för att minska miljöpåverkan. Däremot finns inget särskilt mål för frågan om att minska avfallsmängderna eller något mål för resursanvändning. Uppdraget Enligt uppdraget ska en översiktlig, kvalitativ analys göras av miljömässiga föroch nackdelar med att verka för att de totala avfallsmängderna ska minska. Analysen görs med utgångspunkt från genomförda kvantitativa studier för olika avfallsoch materialflöden. Av särskilt intresse för studien angavs sådant avfall som uppkommer i stora mängder och som återvinns i stor utsträckning. Syftet med uppdraget är att belysa frågan om vilka miljövinster som kan uppnås genom att minska de totala avfallsmängderna. Det tolkas som att fokus är på det förebyggande arbetet, så att avfall inte uppkommer och att återanvända produkter. Däremot avses inte primärt miljövinster med att material- eller energiåtervinna avfall. Bland de avfallsströmmar som Naturvårdsverket bedömde som särskilt intressanta att analysera var träavfall och slagger från järn- och stålindustrin. 1 EU 2005, En temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall, KOM (2005) 666 slutlig 2 Naturvårdsverket 1993, Ett miljöanpassat samhälle, Rapport 4234 7

Metodik och genomförande Som underlag för uppdraget har i stor utsträckning tidigare genomförda studier använts. Inledningsvis genomfördes telefonintervjuer med företrädare för Avfallsrådet, för att dels få deras syn på målformuleringen om att avfallsmängderna ska minska och EUs avfallshierarki dels få förslag på lämpliga strömmar att studera. En sammanställning av intervjusvaren finns i bilaga 1. Utgångspunkten i analysen är en helhetssyn på miljöfrågorna och ett livscykelperspektiv. Det förebyggande arbetet med avfall blir då en åtgärd för att minska den totala miljöbelastningen. Att minska uppkomsten blir ett sätt att indirekt minska resursanvändningen och även bidra till att minska utsläpp till luft och vatten. Viktiga frågeställningar att besvara i analysen är: - Vilka är de stora avfallsströmmarna? - Var uppkommer avfallen? - Vilken är miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv då avfallet uppkommit? - Vilka möjligheter finns att förebygga att avfall uppkommer vid produktion respektive konsumtion och vilka blir miljövinsterna. I rapporten redovisas den avfallsstatistik som nyligen rapporterats till EU. I det avslutande kapitlet görs en översiktlig analys av möjligheter att minska flödena och miljökonsekvenser av det jämfört med hur avfallet behandlas idag. I de tidigare kapitlen redovisas fakta om resurs- och materialanvändning i samhället samt miljöpåverkan som uppkommer vid produktion och konsumtion av material och produkter. Dessa fakta används vid diskussion om möjligheter miljökonsekvenser av att förebygga uppkomsten av avfall. Exempel ges på åtgärder som kan minska avfallsmängder och vilka miljö- fördelar och nackdelar som kan bli konsekvensen. Exemplen avgränsas till förändringar utifrån nuvarande konsumtionsmönster. Det innebär att andra förändringar som livsstilsförändringar och minskad konsumtion inte tas upp. 8

Avfall Vad är avfall? Enligt EUs ramdierektiv för avfall, definieras avfall som produkter eller föremål som skall bortskaffas. I den svenska Miljöbalken 3 definieras avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller avser eller är skyldig att göra sig av med. EUs avfallsdefinition har prövats i flera mål i Europadomstolen. Av domarna 4 framgår bl.a. att avfall kan ha ett ekonomiskt värde, biprodukter kan vara avfall samt att i samband med återvinning upphör avfall att vara avfall först då det blivit en ny produkt i en process. Inom EU pågår nu en revidering av ramdirektivet, som en följd av den tematiska strategi för avfall 5 som utarbetats. I det förslag till nytt ramdirektiv som tagits fram sägs bl.a. att direktivet ska inriktas på att minska miljöpåverkan vid generering och hantering av avfall med hänsyn tagen till hela livscykeln. Vidare ska särskilda kriterier fastställas för när avfall upphör att vara avfall. Sett över en varas hela livscykel kan avfall bildas i varje led och återvinnas eller slutbehandlas och då tas ut ur kretsloppet. Varje led förbrukar resurser och ger upphov till avfall och utsläpp. Figur 1 Produktionskedjan ger upphov till avfall och utsläpp i alla led Avfallshierarkin Till grund för EUs avfallspolitik ligger den s.k. avfallshierarkin. Den innebär 5 att avfall i idealfallet ska undvikas och det som inte kan undvikas skall återanvändas, materialåtervinnas eller återvinnas så långt som möjligt. Deponering ska undvikas 3 SFS 1998, Miljöbalken, SFS 1998:808 4 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, Rapport 5593 5 EU 2005, En temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall, KOM (2005) 666 slutlig 9

så långt som möjligt. Enligt avfallsstrategin är deponering den sämsta lösningen, eftersom den innebär resursslöseri och kan leda till miljöproblem i framtiden. Av intervjuerna med företrädare för Avfallsrådet framgår (se även bilaga 1), att deras uppfattning är att hierarkin fungerar som övergripande riktlinje, men att den inte går att följa strikt. Det krävs enligt dem en helhetssyn och ett systemtänkande för att inte suboptimera. En uppfattning som framfördes var också att förebygga borde inkludera återvinning och användning i nya produkter. I den tematiska strategin för avfall 6 sägs att den förväntas medföra ökad användning av andra metoder än deponering, vilket skulle bidra till en allmän förskjutning uppåt i hierarkin. I utkastet till nytt Ramdirektiv 7, som kommissionen presenterat föreslås ett programarbete på nationell nivå för att förebygga avfall. I sina program ska medlemsstaterna fastställa mål och undersöka möjligheter att vidta åtgärder. Enligt Miljöbalkens inledande kapitel ska åtgärder vidtas för att hushålla med råvaror och energi. Tillståndspliktiga anläggningar lämnar årligen en miljörapport till tillsynsmyndigheten. Enligt föreskriften om miljörapportering 8 som gäller från januari 2007, ska verksamhetsutövaren årligen redovisa åtgärder som vidtagits för att minska verksamhetens förbrukning av råvaror och energi, minska volymen avfall samt undersökningar som genomförts för att klarlägga miljöpåverkan vid användning och omhändertagande av de varor som tillverkas. Siffror om avfall Naturvårdsverket 9 har rapporterat avfallsstatistik till EU i enlighet med förordningen om avfallsstatistik 10. Rapporteringen omfattar avfallsmängder samt behandling av avfall och uppgifterna avser 2004. Enligt förordningen ska avfallsstatistik rapporteras till EU vartannat år och det var nu första gången en sådan redovisning gjordes. Den redovisade statistiken täcker alla näringsgrenar samt hushåll med undantag av jordbruk, skogsbruk, fiske och jakt samt vissa delar av tjänstesektorn. Uppgifterna har samlats in via enkäter och intervjuer. Osäkerheten i siffrorna är relativt stor och felmarginalen har i många fall angivits till mer än 20 %. I undersökningen har avfallsdefinitionen tillämpats i vid mening, samtidigt konstateras att i redovisningen att uppgiftslämnarna i praktiken tolkat definitionen olika. Särskilt anges att gränsdragningen mellan biprodukt och avfall är svår och att en annan tolkning skulle ge ett annat resultat i avfallsstatistiken. Enligt Naturvårdsverket 4 uppkom under 2004 totalt ca 118 miljoner ton icke-farligt avfall, mängderna finns redovisade i tabell 1. De största mängderna icke-farligt avfall var gruvavfall 58,4 milj. ton, träavfall 18,6 milj. ton (varav 15,1 miljoner ton var träspill från trävaruindustrin), samt lakvatten från deponier 8,4 miljoner ton. 6 EU, En temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall, KOM (2005) 666 slutlig 7 EU 2005, Förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om avfall, KOM (2005) 667 slutlig 8 Naturvårdsverket 2006, Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport, NFS 2006:6 9 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, Rapport 5593 10 EUs förordning om avfallsstatistik, 2150/2002 10

De sektorer som alstrade mest avfall var utvinningsindustrin (främst gruvindustrin), trävaruindustrin (träspill klassas som avfall), byggnadsindustrin samt avfallshantering (lakvatten klassas som avfall). Under 2004 uppkom enligt redovisningen vidare 1,4 miljoner ton farligt avfall De största mängderna farligt avfall var avfall från förbränning 247 000 ton, uttjänta fordon 257 000 ton, kemiska rester och avlagringar 176 000 ton, avloppsslam från industrier 131 000 ton (bl.a. metallhydroxidslam), samt oljeavfall 103 000 ton. Tabell 1 Avfallsmängder i Sverige år 2004 (tusen ton) Sektor Icke-farligt avfall Farligt avfall Mineralindustri Livsmedelsindustri Textilindustri Trävarutillverkning Massa- och pappersindustri Oljeraffinaderier, stenkol, mm Kemikalier, gummi, plast Icke-metalliska mineraliska produkter Metall- och metallvaruframställning Maskintillverkning Övrig tillverkning Energiproduktion och distr. Byggverksamhet Återvinning Partihandel med avfall och skrot Avloppsrening och avfallshantering Avfall från hushåll 58 600 1 100 30 15 200 6 400 10 260 270 4 640 880 90 2 000 11 200 840 210 11 600 4 400 4 2 >1 5 30 10 140 4 330 80 3 170 60 40 10 90 370 Totalt behandlades 95,3 miljoner ton icke-farligt avfall. Att mängden behandlat avfall är mindre än den uppkomna mängden beror bl.a. på att avfall i en del fall dubbelräknas, vissa typer av behandling omfattas inte av statistiken och tillämpningen av avfallsdefinitionen är svår. I uppkommet avfall ingår olika biprodukter från industriell tillverkning, dessa betraktas av återvinnaren inte som avfall och tas därför inte upp i det som behandlas. Om gruvavfallet exkluderas återvanns ca 50 % av det behandlade avfallet eller 17,5 miljoner ton. De viktigaste avfallskategorierna som återvanns var mineralavfall (schaktmassor som används som konstruktionsmaterial), träavfall (tillverkning av briketter och pellets samt råvara till pappers- och massaindustrin), pappers- och pappavfall (råvara till pappers- och massaindustrin) samt metallavfall (skrot som omsmälts). Ungefär 10,8 miljoner ton icke-farligt avfall förbrändes (31 % exkl. gruvavfallet). Huvuddelen av detta var träavfall som användes som bränsle i värmeverk och värmekraftverk, samt i pappers- och massaindustri. 1,9 miljoner ton hushållsavfall samt 1,2 miljoner ton blandat avfall och slam förbrändes med energiåtervinning. Allt gruvavfall deponerades liksom ytterligare 3,9 miljoner ton. Huvuddelen av det senare utgjordes av slam, hushållsavfall och blandat avfall. Resterande mängd 11

uppkommet avfall bortskaffades främst genom utsläpp av vattenhaltiga avfall efter behandling. Hur har då avfallsmängderna utvecklats över tiden? I Naturvårdsverkets 11 redovisning görs ett försök till jämförelse med den statistik som finns för industrins avfall för 1998 12 och 2002 13. Resultaten skiljer sig åt i flera fall, men eftersom osäkerheten i siffrorna är stora är skillnaderna för flertalet flöden inte statistiskt signifikanta. Enligt redovisningen finns det för flertalet avfallsslag ett samband med produktionsnivån. Motsvarande trend finns på Europanivå och EEA 14 menar att i takt med ökat välstånd ökar efterfrågan på produkter och ofta minskar livslängden också på dem, vilket ökar uppkomsten av avfall. Hushållens avfallsmängder har enligt Naturvårdsverkets rapport 5177 15 ökat under 1990-talet. En bidragande orsak som kan förklara ökningen, är den successivt vidgade avfallsdefinitionen, men också att det finns ett samband med ökad konsumtion och BNP. Bedömningen baseras på en konsultrapport 16, som tagits fram på uppdrag av bl.a. verket. Enligt Naturvårdsverkets Strategi för hållbar avfallshantering 17, har mängderna avfall som deponerats kraftigt minskat mellan 1994 och 2004 om gruvavfallet exkluderas. Enligt den rapporten har deponering av hushållsavfall minskat från 1,4 miljoner ton till 0,4 miljoner ton, en minskning med mer än 70 %. För annat avfall har deponeringen utanför tillverkningsindustrin minskat med nästan 60 % eller från 4,7 miljoner ton till 2,1 miljoner ton. Även vid industrins egna deponier uppges deponeringen ha minskat, framförallt av brännbart och organiskt avfall. Den minskade deponeringen har enligt Naturvårdsverket inneburit en lika kraftig ökning av material- och energiåtervinning. Från hushållsavfallet återvanns 2004 dubbelt så mycket energi som 1994 och materialåtervinningen uppgick år 2004 till ca 1,4 miljoner ton. Avfallets miljöpåverkan Naturvårdsverket har i Strategin för hållbar avfallshantering, för år 2002 uppskattat påverkan på miljön från avfallssystemet, d.v.s. hanteringen av avfall omfattande insamling, sortering, transporter, mellanlagring, återvinning och deponering. Slutsatserna är att avfallshanteringen bidrar med några procent av de totala nationella utsläppen av klimatpåverkande gaser och miljögifter. I övrigt är den relativa betydelsen högst någon procent för många miljömål. För hushållsavfall m.fl. avfallsslag redovisas även miljöpåverkan från det alternativa system som krävs för att producera samma mängd nyttigheter som avfallssystemet gör. Det visar att det ligger en miljövinst med att återvinna jämfört med att producera från jungfruligt material. 11 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, Rapport 5593 12 SCB 2001, MI 53 SM 0101 13 Naturvårdsverket 2004, Industrins avfall 2002, Rapport 5371 14 EEA 2005, Sustainable use and management of natural resources, EEA Report 9/2005 15 Naturvårdsverket 2002, Ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall, Rapport 5177 16 Profu 2001, Avfallsmängder i framtiden, uppdrag för Naturvårdsverket 17 Naturvårdsverket 2005, Strategi för hållbar avfallshantering, ISBN 91-620-1248-7 12

För förbrukning av energiråvaror och utsläpp av kväveoxider redovisas i rapporten att det blir en miljövinst med avfallshanteringen jämfört med det alternativa systemet. För övriga redovisade parametrar (bidrag till försurning, övergödning och utsläpp av flyktiga organiska ämnen) blir miljöpåverkan lägre då hänsyn tas till miljöpåverkan från alternativet. Ökad återvinning medför enligt Naturvårdsverkets strategi, trots längre transporter, kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med deponering. Det beror på att utsläppen av metan från deponering av organiskt avfall ger en stor klimatpåverkan. Om avfallet ersätter fossila bränslen uppnås en ännu större reduktion. EEA 18 visar på sambandet mellan naturresursanvändning och uppkomst av avfall. Alla material som tillförs teknosfären kommer förr eller senare att återföras till miljön antingen som avfall eller som utsläpp. Långlivade produkter ackumuleras under en längre tid, medan kortlivade produkter omsätts på något år och lämnar sedan teknosfären som avfall. Energiråvaror omvandlas på kort tid till utsläpp till luft. Ett annat sätt att se på avfallets miljöpåverkan är att se det som den totala miljöpåverkan som avfallet bär med sig från vaggan till uppkomst. En investering från utvinning av material, tillverkning av produkter tills de slutligen kasseras. En del av den miljöinvesteringen kan återfås genom lämplig hantering av avfallet, t.ex. genom återvinning. En troligen större vinst blir det om det går att förebygga att avfallet uppkommer. Utifrån detta synsätt kan avfallets miljöpåverkan delas in i dels direkt miljöpåverkan, som är miljöpåverkan från behandling av avfall och dels i den indirekta miljöpåverkan, som är miljöpåverkan från tidigare produktionsled. Den senare är betydligt större och rör flertalet miljöpåverkanskategorier. Hur stor vinsten blir vid återvinning beror på vilket avfall det är och vad det som återvinns kan användas till. 18 EEA 2003, Assessment of information related to waste and material flows, Technical report 96 13

Naturresurser Användning Västvärldens välstånd baseras i stor utsträckning på en hög konsumtion av resurser som inkluderar energi och material. Enligt EEA 19 uppgår den per capita i Europa till mellan 12 ton (Italien) till 38 ton (Finland). Sverige konsumerar enligt den rapporten 22 ton per person och år. I EEA redovisningen ingår resurserna fossila bränslen, industri mineral, konstruktionsmaterial och biomassa. Enligt EEA används metaller och konstruktionsmaterial som sand, grus och sten ofta i produkter och konstruktioner med relativt lång livslängd. En stor del ackumuleras i teknosfären och vi bygger upp lager genom satsningar i infrastruktur. Motsatsen gäller för bränslen, de förbrukas direkt och ger upphov till utsläpp av CO 2. EEA konstaterar vidare att resursförbrukningen varit relativt konstant i EU under de senaste 20 åren. Det indikerar att resurserna används effektivare, eftersom vi samtidigt har haft en ekonomisk tillväxt. En liknande tendens finns i Sverige 20, där råvaruförbrukningen per producerad enhet minskat sedan 50-talet. Samtidigt har produktionsvolymen i Sverige ökat än mer, vilket gör att råvaruanvändningen totalt under en 40-årsperiod ändå ökat med ca 50 %. Hållbar resursanvändning Enligt FNs Brundtlandkommission 21 innebär hållbarhet, en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. I EUs tematiska strategi för naturresurser 22 sägs att om de nuvarande resursutnyttjandemönstren upprätthålls i Europa kommer miljöförstöringen och utarmningen av naturresurser att fortsätta. Frågan har också enligt strategin en global dimension. EU är i hög grad beroende av resurser från andra håll än Europa, och de ekologiska verkningarna av EU:s och andra stora ekonomiers resursutnyttjande är kännbara i hela världen. Det övergripande målet enligt strategin är därför att minska de negativa verkningar för miljön som uppstår vid utnyttjandet av naturresurser i en växande ekonomi. Rent praktiskt betyder detta att resursutnyttjandets verkningar för miljön minskas samtidigt som resursproduktiviteten förbättras överlag i hela EU:s ekonomi. När det gäller förnybara resurser betyder detta också att man inte överskrider tröskeln för överutnyttjande. De initiativ som redovisas i strategin syftar till att lägga en grund för arbetet under kommande år och handlar i första hand om att bygga upp kunskapsbasen, ta 19 EEA 2005, Sustainable use and management of natural resources, EEA Report 9/2005 20 SOU 2000, Effektiv hushållning med naturresurser, SOU 2001:2 21 World Commission on Environment and Development, 1987 22 EU 2005,En temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser, KOM(2005) 670 slutlig 14

fram metoder för att mäta framstegen (indikatorer), utarbeta nationella program med mål och åtgärder och att utveckla den globala dimensionen. EEA gör bedömningen i sin rapport om naturresurser 23, att frågan om naturresurser mer handlar om miljöpåverkan snarare än tillgången för icke-förnybara resurser. I Naturvårdsverkets redovisning om materialflöden 24 gjordes en liknande bedömning, där konstaterades att miljöpåverkan vid tillverkning och användning av mineraler är mer begränsande än den fysiska tillgången. Stora mängder mineral finns i jordskorpan och det är priset som avgör vad som är brytvärt. Undantagen är fosfor och naturgrus. För förnybara resurser finns risken vid en överexploatering att produktionsbasen fördärvas. Enligt materialflödesrapporten är biomaterial i ett globalt perspektiv en knapp resurs som är kopplad till tillgången av sötvatten och energi. Enligt den utredningen är det viktigt att se på hushållningen av naturresurser i ett dynamiskt perspektiv, där tillgång och efterfrågan ständigt förändras. Viktiga faktorer är befolkningsutvecklingen och regionala fördelningsaspekter. Förnybara resurser En naturresurs är förnybar 25 om den nybildas under en i mänskligt perspektiv överblickbar tid eller i en sådan takt att uttaget inte sker snabbare än tillväxten. Till de förnyelsebara räknas t.ex. skog, fisk, jordbruksgrödor och vatten. God hushållning med en förnybar naturresurs kan definieras, som ett nyttjande som bevarar resursens produktionsförmåga också i ett långt tidsperspektiv. De förnybara naturresurserna kan betraktas som räntebärande fonder, ett bärkraftigt nyttjande innebär att räntan på kapitalet används. Överexploatering medför att kapitalet minskar. Vatten är i ett globalt perspektiv en mycket begränsad resurs. Många människor har brist på dricksvatten och skördarna torkar bort. I Europa 26 är det lokalt på många ställen brist på vatten på grund av överexploatering och dålig kvalitet på insjövatten. Världsproduktionen av fisk uppgick enligt EEA år 2000 till ca 124 miljoner ton, varav Europa stod för ca 15 %. Från och till kommer rapporter om överfiskning av olika arter, där torsk utgör ett exempel. Enligt EEA är överfiske en realitet på många ställen i världen. Skogar utgör ca en tredjedel av Europas yta. Skogen har många funktioner förutom att vara en ekonomisk resurs, som att förhindra erosion, binda koldioxid, skydda den biologiska mångfalden och ge möjlighet för rekreation för människor. Ekonomiskt är det en viktig resurs för skogsindustrin och som energiråvara. Ett överutnyttjande innebär att förutsättningarna för att skogen ska kunna fylla alla dessa funktioner minskar. Användningen av de förnybara resurserna för att producera t.ex. jordbruksprodukter, trävaror och papper ger i dessa led upphov till en miljöpåverkan t.ex. utsläpp av näringsämnen och luftföroreningar. En ökad produktion av biomassa för 23 EEA 2005, Sustainable use and management of natural resources, EEA Report 9/2005 24 Naturvårdsverket 1996, Materialflöden i samhället, Rapport 4504 25 Naturvårdsverket 1994, Viktiga materialflöden. Rapport 4384 26 EEA 2005, Sustainable use and management of natural resources, EEA Report 9/2005 15

olika ändamål får konsekvenser för den biologiska mångfalden och annan miljöpåverkan, som är kopplad till mark t.ex. övergödning och kemikalieanvändning. Icke-förnybara resurser Vissa naturresurser minskar i fysisk bemärkelse vid varje uttag 27. Till dessa ändliga resurser hör t.ex. mineraler, malmer, sand, grus och fossila bränslen. Allt nyttjande av icke-förnybara naturresurser innebär att resurskapitalet minskar. Varje uttag av ändliga resurser lämnar mindre kvar till framtida generationer. Samtidigt upptäcks efterhand nya tillgångar och tekniken möjliggör resurser blir brytvärda eller att andra resurser utnyttjas. Tillgänglighetsproblem kan leda till en bristsituation. EEA lyfter fram försiktighetsprincipen för att värna om de ickeförnybara resurserna. Enligt deras bedömning är det miljöpåverkan tillsammans med risken för en bristsituation som bör vara grunden för bedömningar. Konsumtionen av metaller EU, uppgick enligt EEA år 2001 till ca 220 miljoner ton. Mer än 80 % av metallerna importerades till Europa. Den europeiska produktionen av metaller har stadigt minskat sedan början av 70-talet. Sverige är numera det enda land i Europa med någon betydande malmbaserad produktion av stål. Enligt EEA är miljöpåverkan från tillverkning av metaller från brytning till färdig produkt miljöstörande. Gruvbrytning skadar landskapet och gruvavfall är den största avfallsströmmen i Europa. Bearbetningen kräver mycket energi och ger upphov till betydande utsläpp av koldioxid. Enligt Naturvårdsverket 28 står metallproduktionen i världen för ca 10 % av de samlade utsläppen av koldioxid. Det innebär att energifrågorna är mycket betydelsefulla för de metallproducerande branscherna. Genom att återvinna metaller sparas inte bara mineraler utan även energi. För de flesta metaller är energiförbrukningen vid sekundär produktion ca 5-30 % av den primära produktionens behov. Konstruktionsmaterial inkluderar i EEAs 29 redovisning främst sand, grus och sten som används vid bygg- och anläggningsarbeten. Generellt används materialen i system med lång livslängd. Även konstruktionsmaterialen har enligt EEA en miljöpåverkan under hela livscykeln och ger upphov ingrepp i naturen lokalt, även om skadorna bedöms som mindre än för gruvindustrin. I de senare processerna för att tillverka material som cement, glas tegel m.m. förbrukas stora mängder energi, vilket förorsakar utsläpp av koldioxid och andra luftföroreningar. Genom att återvinna konstruktionsmaterial sparas naturresurser och miljöpåverkan minskar. Konstruktionsmaterialen står för en betydande del av avfallsmängderna. Konstruktionsmaterial liksom metaller används i allmänhet i tillämpningar med en mycket lång livslängd. Eftersom efterfrågan kontinuerligt ökar ackumuleras de i teknosfären. De är inte i egentlig mening förbrukade, utan finns lagrade i teknosfären och tillgängliga som råvara i en framtid. Fossila bränslen är en av de viktigaste och mest strategiska naturresurserna i det moderna samhället. Sedan förbränningsmotorn uppfanns har fossila bränslen 27 Naturvårdsverket 1994, Viktiga materialflöden. Rapport 4384 28 Naturvårdsverket 1996, Metaller Materialflöden i samhället, Rapport 4506 29 EEA 2005, Sustainable use and management of natural resources, EEA Report 9/2005 16

varit den primära naturresursen för att möta energibehovet. I snitt förbrukas enligt EEA nästan 4 ton per person och år i EU. Totala energiförbrukningen i EU har stadigt ökat och förbrukningen av fossila bränslen är relativt konstant uttryckt i energitermer. Det som hänt är en förskjutning från kol till naturgas. Nästan hälften av de fossila bränslena importeras till EU. Förbränning av fossila bränslen orsakar utsläpp av CO 2 och bidrar signifikant till utsläppen av klimatpåverkande gaser, men också av utsläpp av andra luftföroreningar och utsläpp av olja i samband med utvinning och transport. Fokus läggs nu på ett effektivare nyttjande av energi 30 och samtidigt en styrning mot förnybara energikällor. 30 EU 2006, Action plan for energy efficiency, COM (2006)545 slutlig 17

Material- och varuflöden Materialperspektiv Länken mellan naturresurser och avfall kan sägas vara materialflöden. En resurs tas ut ur naturen, bearbetas till råvara och vidare till material, för att sedan användas vid tillverkning av vara, som efter användning kasseras och blir avfall. Avfall uppkommer också i de tidigare produktionsleden i större eller mindre omfattning. SCB 31 har i arbetet med Miljöräkenskaper beräknat den svenska omsättningen av material (inhemsk produktion + import) till ca 227 miljoner ton för år 1998. Den svenska konsumtionen beräknades för samma år till 170 miljoner ton. SCB redovisar världen för en 10-årsperiod, under den tiden har flödena legat relativt konstant. Flödena är uppdelade på skog, livsmedel, fossila bränslen, industrimineral, malm (slig) och konstruktionsmineral. Den inhemska produktionen består till största delen av konstruktionsmaterial, malm och skog. Huvuddelen av den producerade malmen exporteras, liksom en stor del av den skog som avverkas. Att malmen räknas som slig, innebär att den är anrikad och gruvavfall m.m. inte ingår. Tabell 2 Materialflöden i den svenska ekonomin 1998, miljoner ton (SCB) Omsättning Inhemsk konsumtion Skog 62 43 Livsmedel 19 16 Fossila bränslen 31 22 Industrimineral 9,5 8,6 Malm (slig) 25 6,5 Konstruktionsmaterial 81 75 Totala materialkonsumtionen i Sverige uppgår enligt tabell 2 till 170 miljoner ton år 1998. Byggsektorn 32 är den sektor som förbrukar mest material. De står för ca 40 % av totala materialflödet eller 75 miljoner ton per år. Det är framförallt vid byggande av anläggningar som det går åt mycket material. Avfallsflödet (tabell 1) beräknades till 119 miljoner ton för år 2004. Den senare siffran inkluderar gruvavfallet, om den mängden räknas bort uppgår avfallsmängden till 61 miljoner ton. Förutsatt att konsumtionen varit relativt konstant under senare år, uppgår avfallsmängden till ca en tredjedel av materialflödeskonsumtionen. Av de uppkomna avfallsmängderna materialåtervinns ca 50 % och energiåtervinns ca 30 % enligt Naturvårdsverket 33. Ca 9 % eller 5,5 miljoner ton deponeras, vilket utgör ca 3 % av materialkonsumtionen. Återvinningen är alltså relativt stor och spelar en roll som återskapare av resurser jämfört med primäruttaget. 31 SCB 2000, En framtida nationell materialflödesstatistik, Rapport 2000:4 32 Kretsloppsrådet 2001, Byggsektorns betydande miljöaspekter Miljöutredning för byggsektorn 33 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, rapport 5593 18

Ser man på materialens produktionscykel bearbetas en del material i flera led, medan andra i princip tas ut ur naturen som ett färdigt material. Metaller och livsmedel är exempel på det förstnämnda och naturgrus på det senare. Naturresursen för metaller är malmer som finns i jordskorpan. Metallerna används många gånger i komplexa produkter och med en miljöpåverkan som bara delvis är kopplad till själva materialet. Naturresursen för livsmedel är inte lika självklar, men mark, vatten och näringsämnen är nödvändiga resurser i vaggan. Råvaror som t.ex. mjöl och fett tillverkas och vidareförädlas till olika livsmedel. Bilden är även här komplex. Naturgrus tas ut från naturen och används som ballastmaterial i olika anläggningar för att bygga infrastruktur. Sand används i betong, glas m.fl. material som i sin tur används i olika produkter. Miljöpåverkan per ton material varierar beroende på vilket material det är. I figur 2 återges en bild, som illustrerar material som förekommer i samhället. På x- axeln anges en tänkt miljöpåverkan per ton och på y-axeln anges mängden som används i samhället. Materialen är uppdelade i tre kategorier, volymflöden vilka vanligtvis inte betraktas som miljöbelastande, flöden som bidrar till våra stora miljöproblem samt sådana som kallas miljögifter. Fig 2 Materialföden och miljöpåverkan enligt Steurer 34 Att rita ett flödesschema över ingående och utgående flöden för att tillverka ett material och slutprodukter, ger en översiktlig information över förbrukning och ett underlag för att beskriva miljöpåverkan. Sådana flödesscheman liknar ofta ett väl förgrenat träd, där de olika materialen kan tillverkas på olika sätt. 34 Steurer A 1996, Material Flow Accounting and Analysis, Proceedings from London Group on Natural Rescource and Environmental Accounting, Stockholm 1996 19

Materialflödesanalyser utvecklas som en del av miljöräkenskaperna. I Sverige är det SCB som ansvarar för det arbetet. Nyligen har SCB 35 fått i uppdrag att ta fram materialflödesstatistik, utifrån de förslag som presenterades för några år sedan 36. Materialflödesstatistik skulle sedan kunna kopplas samman med statistik som finns för t.ex. energiförbrukning och utsläpp på nationell nivå. I Naturvårdsverkets projekt med Viktiga materialflöden 37, betonades vikten av att ha en helhetssyn på miljöproblemen. De aspekter som bedömdes som väsentligast att bedöma för material formulerades i projektet som: Materialet är en knapp resurs. Materialet har orsakat miljöfarliga utsläpp och/eller förbrukning av en knapp resurs då det tillverkades. Materialet ger stora avfallsmängder. Materialet är i sig miljöfarligt eller innehåller miljöfarliga ämnen. I projektet studerades några olika materialflöden som fallstudier. De material som valdes var sådana som tidigare diskuterats eller som bedömts som intressanta att belysa. Bedömningen för respektive material framgår av tabell 3. Tabell 3 Miljöproblem för några materialflöden 37 Materialet är/kan bli en knapp resurs Miljöproblem/ resursförbrukning vid tillverkning Metaller Plaster Textilier Papper/trä Cement/betong ++(+) (lång sikt) +++ (stor skillnad mellan primär och sekundär prod.) Stor mängd avfall ++(+) (prod. avfall) Miljöfarliga ämnen i material eller avfall + ++ ++ (medellång sikt) ++(+) +++ +++ ++ + + ++ (prod. avfall) +++ +++ +++ + + +++ stort problem, ++ problem, + litet problem ++(+) (grus) (idag) ++ (betong) (konsumtionsavfall) Minskar mängderna avfall från färdigt material eller produkt så minskar också miljöpåverkan som är knuten till tidigare led. Hur stor nettominskningen blir beror på vilken miljöpåverkan som blir följden för att minska avfallsmängden, respektive vilka miljövinsterna hade blivit om avfallet i stället hade återvunnits. Det senare beror i sin tur på vad det som återvinns används till, om det kan användas på samma sätt som det ursprungligen använts till eller om det återvinns på en lägre nivå d.v.s. down-cycling. 35 SCB 2006, Nyhetsblad Miljöräkenskaper okt 2006 36 SCB 2000, En framtida nationell materialflödesstatistik, Rapport 2000:4 37 Naturvårdsverket 1994, Viktiga materialflöden. Rapport 4384 20

Varuperspektiv I föregående avsnitt var utgångspunkten materialflöden och den miljöpåverkan som är förknippad med själva materialet. Det konstaterades att de största flödena i samhället är sand och grus, malmer, olja, livsmedel samt papper och trä. Materialen har en kortare eller längre historia och en större eller mindre ryggsäck med sig i form av miljöpåverkan. Fler av materialen, t.ex. metaller och trä, används sedan i produkter och konstruktioner, som också har en miljöpåverkan men då inte direkt kopplad till materialet. I stället är det användningen av produkter och i stor utsträckning deras energianvändning under driftsfasen som då ger en stor miljöpåverkan. I ett projekt finansierat av EU 38 har områdena livsmedel, privata transporter och byggnader identifierats som de produktgrupper som har störst miljöpåverkan. Analysen gjordes utifrån statistik om mängder kombinerat med livscykelanalyser för olika produktgrupper. De miljökategorier som beaktades i livscykelanalyserna var abiotiska resurser, försurning, eko- och humantoxicitet, klimatpåverkan, övergödning, ozon-uttunning samt oxidantbildning. Resultaten av EUs studie finns sammanfattade i bilaga 2. Enligt studien bidrar livsmedel signifikant till alla inkluderade miljökategorier, och allra mest för övergödning där livsmedlen står för ett bidrag på mer än 50 %. Då beaktades hela livsmedelskedjan inklusive transporter. De livsmedel som rankades högst var kött och köttprodukter följt av mjölkprodukter. Transporter bidrar också i hög grad till alla miljökategorier och det största bidraget är från användning av fordonen. Byggnader inkluderar inredning och energi för uppvärmning och varmvatten. För både transporter och byggnader är energianvändning den mest betydelsefulla faktorn. I första hand för användning, men också energi för byggande, underhåll och rivning. Naturvårdsverket redovisade 1996 39 en grov bedömning av vilka varugrupper som har störst miljöpåverkan. De varugrupper som där hamnade högt upp har alla en stor energiförbrukning vid användning och omsätts i stora mängder. De varugrupper som lyftes fram hör till sektorerna energi, transport, jordbruk samt byggoch anläggning. Den metodik som använts i de olika studierna bygger på att kombinera ett uppifrån perspektiv med mängdstatistik på nationell eller regional nivå med livscykelanalyser för enskilda produkter eller produktgrupper. Det är många bedömningar och antaganden som ligger bakom, men man kan ändå konstatera att resultaten är relativt entydiga vilka varugrupper och typer av material som bidrar mest. Viktiga varugrupper vid bedömningen av varors miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv, återfinns enligt de studier som genomförts inom el- och värmeproduktion, drivmedelsproduktion, livsmedel och byggnadssektorn. Om man fokuserar på produkter 40 som inte har huvuddelen av miljöpåverkan under användningsfasen återfinns byggnadsmaterial som cement, betong, asfalt, 38 EU 2006, Environmental impact of products, EUR 22284 39 Naturvårdsverket 1996, Materialflöden i samhället, Rapport 4504 40 FMS 2001, Miljöpåverkan från olika varugrupper, Rapport 167 21

aluminium, järn och stål, polyeten och kablar samt olika typer av pappers- och träprodukter. Vad som är en slutprodukt respektive vad som är ett materialflöde eller en resurs kan diskuteras och det finns inte något entydigt svar. Intressant i det här sammanhanget är när avfall genereras och vilken miljöpåverkan som kan kopplas till avfallet i ett livscykelperspektiv. Några materialflöden och deras miljöpåverkan Järn- och stål Järn- och stål är den metall som används i störst mängd. Den har använts sedan järnåldern och har ökat starkt sedan mitten av 1800-talet då industrialismen tog fart. Den totala produktionen i världen av stål uppgår idag 41 till ca 800 miljoner ton. Det är den metall som används i störst mängd, vilket är orsaken till att den rankas högt vid en bedömning av totala miljöpåverkan. Den svenska produktionen av handelsfärdigt stål uppgår till ca 5 miljoner ton per år och tillförseln till den svenska marknaden beräknas till ca 4 miljoner ton. Både import och export är stora. Till dessa flöden ska läggas import och export av järn- och stål i färdiga produkter, som beräknas uppgå till ytterligare ca 1,5 miljoner ton per år. Av det svenska stålet 42 används största delen i byggindustrin samt för tillverkning av fordon och maskiner. Tunnplåt utgör de största kvantiteterna och drygt 80 % av det stål som tillförs den svenska marknaden utgörs av olegerat stål. Livslängden för de produkter som tillverkas varierar från några månader till 100 år. Kortlivade produkter är t.ex. förpackningar med några månader. Vitvaror och fordon har en livslängd på 10-20 år. Till de riktigt långlivade hör fartyg och byggnader med en livslängd på uppskattningsvis 30-100 år. Stål kan tillverkas antingen från malm (primärproduktion) eller från skrot (sekundär produktion) som råvara. I Sverige finns både malm- och skrotbaserad stålproduktion. Uppskattningsvis är i världen ca 40 % av stålproduktionen skrotbaserad. I Sverige samlas enligt Jernkontoret 43, årligen in ca 1,2 miljoner ton skrot (exklusive internt skrot), av det exporteras en del samtidigt som andra skrotkvaliteter importeras. Netto omsmälts i Sverige något mer än den mängd som samlas in i landet. Vid primärproduktion smälts malmen och järnet reduceras med koks i masugnar till råjärn. Råjärnet behandlas vidare och svavel- och kolhalt reduceras. Sedan tillsätts legeringsmetaller för att få rätt egenskaper, varefter stålet gjuts och valsas till ämnen. Vid alla dessa steg i tillverkningsprocessen uppstår materialförluster, vilket till stor del cirkuleras internt. Den sekundära tillverkningen baseras på skrot. Vanligast är att man smälter skrotet i en ljusbågsugn, som värms med elektrisk energi. Tillverkningskedjan från skrot till färdig produkt är både kortare och enklare än från malm till färdig pro- 41 www.jernkontoret.se 42 SGU 2002, Mineralmarknaden Tema stål 43 www.jernkontoret.se 22

dukt, vilket innebär en lägre tillverkningskostnad, men också en betydligt mindre miljöpåverkan. För att producera ett ton stål från malm åtgår enligt Jernkontoret ca 23 GJ, medan det åtgår ca 7 GJ om man utgår från skrot. Sveriges produktion av primärt stål orsakar ett utsläpp 44 på nästan 2 miljoner ton koldioxid. Den primära tillverkningen svarar också för betydande utsläpp av svaveldioxid och organiska ämnen som PAH. Ser man på uppkomna avfallsmängder i Sverige 45, är gruvavfallet d.v.s. gråsten och anrikningssand den i särklass största mängden eller 58 miljoner ton. Mängden övrigt avfall från tillverkning av metaller uppgår till ca 5 miljoner ton. De dominerande avfallsslagen är metallavfall (skrot), slagger från metallurgiska processer, stoft och slam från reningsanläggningar samt mineralavfall som infordringar från ugnar. Av de avfallsmängder som Naturvårdsverket redovisar under rubriken metalltillverkning dominerar mängderna från tillverkning av järn- och stål. Den primära tillverkningen genererar betydligt mer avfall än den skrotbaserade, även om gruvavfallet räknas bort. När skrot används som råvara, når man en rad miljöfördelar jämfört med tillverkning av stål baserad på järnmalm, Förbrukning av järnmalm och energiåtgång minskar och därmed de specifika utsläppen av koldioxid. Dessutom produceras mindre mängd avfall och biprodukter. Enligt Naturvårdsverket (2006), återvinns större delen av den mängd skrot som faller. Jernkontoret gör bedömningen 46 att insamlingen av skrot är relativt effektiv, men att sorteringen kan göras bättre för ett effektivare nyttjande. Vidare begränsar beläggningar på skrotet vad olika skrotkvaliteter kan användas till. Enligt Jernkontoret 47 uppkommer drygt 2 miljoner ton slagg, stoft och eldfasta material som omhändertas. Det motsvarar ca 450 kg per ton råstål. Av den uppkomna mängden sådant avfall återvinns ca 70 %. Mängden bildad slagg beror på ingående järnråvarors renhet, ju renare råvara desto mindre mängd slagg. Idag uppkommer ca 1,3 miljoner ton fördelat på masugnsslagg (600 kton), konverterslagg (350 kton) och elektrostålslagg (350 kton). Slaggen återvinns som slaggbindare internt, som jordförbättringsmedel, i cementtillverkning eller som anläggningsmaterial. Återvinningsgraden är mycket hög för masugnsslaggen och konverterslaggen medan den är lägre (ca 30 %) för elektrostålslaggen. Mängden stoft och slam uppgår enligt Jernkontoret till ca 300 kton per år. I takt med att reningen förbättrats har mängden stoft och slam ökat. Stoft som innehåller värdefulla metaller (nickel, krom, järn, zink) skickas för återvinning av dessa metaller. För att öka metallhalterna i stoftet, kan stoftet recirkulera internt i processen. Av den totalt uppkomna mängden stoft och slam återvinns ca 100 kton eller 25 %. 44 Naturvårdsverket 2005, Utsläpp av klimatpåverkande gaser 2004 45 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, rapport 5593 46 Jernkontoret 2006, Stålkretsloppet årsrapport 2005 47 Jernkontoret 2006, Stålindustrins restprodukter och avfall 23

I det av Mistra och industrin finansierade forskningsprogrammet stålkretsloppet 48 studeras hur återvinningen kan göras effektivare, men också hur andra processer kan optimeras för att öka metallutbytet. Programmet är fyraårigt (2005-2009) och leds av Jernkontoret. Det förväntas leda till ett effektivare kretslopp för stål med lägre energiförbrukning och utsläpp av koldioxid samt bättre hushållning med naturresurser. I programmet ingår projekt med syfte att förbättra skrotåtervinning, öka materialutbytet i de metallurgiska processerna, slaggåtervinning, energieffektiv produktion av höghållfasta stål samt utveckling av metoder för att bygga med lätta stålkonstruktioner som också går att återvinna. Inom programmet drivs ett särskilt projekt med uppgift att belysa kostnader och möjliga miljöförbättringar 49. I det projektet utvecklas också metodik för att stödja beslutsfattare att väga olika typer v miljöpåverkan mot varandra. Utgångspunkten vid miljöbedömningarna är en helhetssyn och den metodik som används baseras på livscykelanalyser, d.v.s. miljöpåverkan från vaggan till graven. På EU nivå har European Topic centre 50 genomfört en materialflödesanalys för järn- och stål. Syftet var att systematiskt kartlägga möjligheterna att förbättra hushållningen i ett livscykelperspektiv. De poängterar betydelsen av ökad skrotåtervinning samt bättre materialutnyttjande för att öka resurshushållningen och minskad miljöpåverkan. Papper och trä Skogsindustrin är liksom järn- och stålindustrin en viktig basnäring i Sverige. De svenska skogstillgångarna utgör basen för branschen. Den årliga avverkningen av skog 51 uppgår till ca 85 miljoner skogskubikmeter. Den svenska skogsindustrin är starkt exportorienterad och Sverige hör till de största exportörerna av massa, papper och sågade trävaror. Enligt Skogsindustrierna produceras i Sverige årligen ca 12 miljoner ton papper. Förbrukningen i landet uppgår till drygt 2 miljoner ton, varav knappt 1,5 miljoner ton tillverkats i Sverige. Användningen av virke i trävaror i Sverige uppgår till drygt 6 miljoner ton per år. Massa- och pappersindustrin är energiintensiv och baserar i stor utsträckning sitt energibehov på elkraft och biomassa. Där biomassan utgörs av returlutar och träbränsle, bl.a. avfall från sågverk. Utsläppen av koldioxid från användning av olja uppgår till ca 2 miljoner ton per år. Produktionen ger också utsläpp till luft av försurande ämnen och till vatten av organiska ämnen. Som råvara vid tillverkning av papper används enligt Skogsindustrierna ca 15 % returpappersmassa. I Sverige samlas årligen in ca 1,5 miljoner ton returpapper. Av detta exporteras en del, medan annat returpapper importeras. Förbrukningen av returpapper vid de svenska bruken uppgår årligen till ca 2 miljoner ton. Returpappret används för tillverkning av nytt tidningspapper, kartong och wellpapp samt mjukpapper. 48 www.stalkretsloppet.se 49 Jernkontoret 2006, Stålkretsloppet årsrapport 2005 50 ETC 2005, Iron and Steel a material system analysis, ETC/RWM working paper 2005/3 51 Skogsindustrierna 2005, Skogsindustrin En faktasamling 2005 24

Returpapper 52 har sedan länge använts för papperstillverkning. Drivkraften för det är kostnadskäl och tillgång på råvara. För länder med begränsad tillgång till skog utgör returpapper en viktig fiberkälla. Samtidigt kan inte papper materialåtervinnas hur många gånger som helst. Det sker ett utflöde som ersätts med jungfruligt material. De livscykelanalyser som genomförts indikerar 53, att miljövinsterna är större vid materialåtervinning än vid energiåtervinning av returpapper. Materialåtervinning sparar mer energi och ger i allmänhet lägre utsläpp av växthusgaser jämfört med förbränning. Återvinning är i sin tur avsevärt mycket bättre än deponering, då även energiinnehållet i pappret går till spillo. Enligt Naturvårdsverkets redovisning av avfallsflöden 54, uppkommer ca 15 200 kton avfall i trävarusektorn och 6 400 kton i massa- och pappersindustrin. En stor del av avfallet består av sågspån, flis och bark. Från massa- och pappersindustrin kommer också slam, aska m.m. Större delen av det uppkomna avfallet återvinns antingen internt eller externt. Totalt uppkommer enligt Naturvårdsverket i Sverige 18 600 kton träavfall per år, varav 15 100 kton uppkommer i trävaruindustrin och 2 900 kton i massa- och pappersindustrin. Träavfallet återvinns som bränsle, pappersråvara eller råvara för spånskivor och andra byggnadsmaterial. Dagens skogsindustri producerar trävaror samt pappersmassa och papper. Utvecklingen går sannolikt mot integrerade bruk eller bioraffinaderier, där även kemikalier, bränslen och elkraft produceras. Nyligen har beslut tagits om ett strategiskt program 55 med finansiering från staten och industrin om forskning i skogsnäringen. Skogens betydelse för ett uthålligt samhälle ingår som en viktig del. Programmet omfattar förutom trävaror och papper även t.ex. nya material och bioenergi. Redan idag pågår försök med att producera syntesgas och biodrivmedel från svartluten. En teknik som bedöms öka utbytet och energieffektiviteten jämfört med dagens sodapannor, där kemikalier och energi återvinns. Livsmedel Varje svensk konsumerar ca 800 kg livsmedel enligt Naturvårdsverket 56 eller totalt för Sverige ca 8 miljoner ton per år. Jämfört med den skattning som redovisats av SCB 57 är det knappt hälften (tabell 2), vilket indikerar att det finns en betydande osäkerhet i uppskattningarna. Livsmedelskonsumtionen är mycket utlandsberoende. Enligt Naturvårdsverket importeras närmare 40 % av det vi äter. Av den importerade maten kommer största delen från Europa och sedan EU-inträdet har andelen importerat ökat markant. Råvarorna från de i Sverige och Europa producerade livsmedlen kommer dock från andra världsdelar. 52 Naturvårdsverket 1996, Kontorspapper Materialflöden i samhället, Rapport 4678 53 FMS 2005, Robusta och flexibla strategier för utnyttjande av energi ur avfall, FMS 2005:2 54 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, rapport 5593 55 NRA 2006, NRA Sweden - en strategisk forskningsagenda för den skogsbaserade näringen i Sverige 56 Naturvårdsverket 2003, Fakta om maten och miljön, Rapport 5348 57 SCB 2000, En framtida nationell materialflödesstatistik, Rapport 2000:4 25

Miljöpåverkan av den svenska livsmedelskonsumtionen, sett i ett livscykelperspektiv har analyserats 58 och visar att livsmedlen främst bidrar till klimatpåverkan, övergödning, resursanvändning och biologisk mångfald. Bedömningen är gjord utifrån hur mycket vi konsumerar av olika livsmedel och deras relativa bidrag till miljöpåverkan. Bidraget till klimatpåverkan är dels utsläpp av koldioxid från användning av fossilbränslen i olika led, men också utsläpp av kväveoxider och metan från jordbruk. Energianvändningen i livsmedelssektorn har uppskattats i flera studier med lite olika resultat, men den ligger kring 100 000 TJ per år. Användningen av energi är betydande i hela kedjan från jordbruk, livsmedelsindustri, hushåll, handel och transporter Utsläppen av koldioxid från livsmedelskedjan uppgår enligt Naturvårdsverket 59 till drygt 4 miljoner ton år 2000 och enligt SCB 60 till ca 5 miljoner ton år 2002. Om den mat som produceras slutar som avfall i stället för att konsumeras, innebär det att mer mat måste produceras än vad som motsvar behovet. Det ökar i motsvarande grad de miljöproblem som hör till livsmedelssektorn och utgör därmed en onödig belastning. En undersökning av storhushåll 58, visade ett svinn på ca 18 %, varav det mesta bestod av rester som gästerna lämnade kvar på tallrikarna. Storhushållen svarar för ca 20 % av de måltider som serveras i Sverige. Studier av enskilda hushåll i Sverige visar ett svinn på mellan 3 och 4 %. En del av livsmedlen, liksom andra produkter finns också kvar i förpackningen. Det rör sig enligt Packforsk 61 om några procent av produkten, när konsumenten ansåg att förpackningen var tömd. Förpackningens utformning och konsumentbeteende var enligt studien faktorer som påverkade det svinnets storlek. Mängden avfall från livsmedelsindustrin uppgår enligt Naturvårdsverket 62 till ca 1 100 kton per år. Det består delvis av vegetabiliskt och animaliskt avfall, men också av gödsel, slam och mineralavfall. En studie från Reforsk 63 har baserat på plockanalyser av avfall, uppskattat mängden matavfall från hushåll till ca 600 kton per år. Naturvårdsverket 64 anger mängden organsikt avfall från hushåll till ca 1 000 kton och mängden matavfall från restauranger och storkök till ca 150 kton per år. I de siffrorna ingår förutom svinn också annat livsmedelsavfall. Osäkerheten är som framgår betydande för både hur mycket livsmedel vi konsumerar och hur mycket matavfall eller svinn det blir. En grov bedömning skulle ändå kunna vara att svinnet uppgår till ca 10 % av livsmedlen eller 1 miljon ton per år. Det motsvarar betydande mängder energi och matavfallet innehåller dessutom 58 KTH 2006, Food energy and the environment from a Swedish perspective, Doctoral Thesis Engström 59 Naturvårdsverket 2003, Fakta om maten och miljön, Rapport 5348 60 SCB 2006, Energy use and CO2 emissions for consumed products and services, Miljöräkenskaper uppdrag för EUROSTAT 61 Packforsk 2002, Förpackningars betydelse för produktförluster i hemmet, Rapport nr 204 62 Naturvårdsverket 2006, Avfall i Sverige 2004, rapport 5593 63 Reforsk 1998, Plockanalys av hushållens säck och kärlavfall, FoU 145 64 Naturvårdsverket 1996, Flöden av organiskt avfall, Rapport 4611 26

fosfor, ca 1 000 ton per år enligt Naturvårdsverkets skattning 65 eller ca 3 % av fosforn i det organiska avfallet. Att minska svinnet från livsmedel reducerar i motsvarande grad påverkan på miljön. En MJ i sparade livsmedelsprodukter, kan resultera i en betydligt större energibesparing sett över hela livscykeln. Vinsten är störst för animaliska produkter som kött, eftersom det åtgår betydligt mer energi för att producera kött än vegetabilier. Uppgår svinnet till 10 % eller 1 miljon ton, motsvarar det ett onödigt utsläpp av koldioxid på ca 0,5 miljoner ton. Till det kommer andra utsläpp som näringsämnen och metangas från jordbruket. Även om energivärdet i det uppkomna avfallet utnyttjas genom förbränning eller biogas-produktion, blir förlusterna stora eftersom energiinnehållet i det färdiga livsmedlet endast är en mindre del jämfört med totala energiåtgången för att producera livsmedlet. 65 Naturvårdsverket 1997, Fosfor livsnödvändigt, ändligt och ett miljöproblem, rapport 4730 27

Att förebygga avfall Allmänt om avfallsförebyggande Med nuvarande produktions- och konsumtionsmönster uppkommer stora mängder avfall. Trenden åtminstone i Sverige är att allt mer av det uppkomna avfallet återvinns och att deponeringen minskar. Däremot minskar inte uppkomna avfallsmängder och för många avfallsslag är avfallsmängden direkt proportionell till produktion och konsumtion. De viktigaste drivkrafterna för att deponeringen minskat är de styrmedel som tillkommit under senare år, vilka gjort att det blivit dyrare att deponera och att hårdare miljöskyddskrav ställs för det som deponeras. För att minska avfallsmängderna behövs andra drivkrafter och styrmedel. Förebygga uppkomsten av avfall, d.v.s. att avfall inte alls bildas, kan principiellt ske genom ett effektivare materialutnyttjande, minskad kassation eller genom återanvändning av varor. Det är de översta stegen i EUs avfallshierarki och tanken bakom den prioriteringen är att det totalt ger den minsta miljöpåverkan. Exempel på effektivare materialutnyttjande 66 är att öka nyttjandegraden för produkten, t.ex. flera personer delar på en bil eller maskin istället för att var och en äger en egen. Det kan också vara att minska materialmängden i varje produkt eller att öka produktens livslängd. Det finns även olika processinterna åtgärder inom industrin, som kan vidtas för att minska avfallsmängderna och öka resurseffektiviteten. När avfall ändå uppkommer ska det hanteras så att resurser tas tillvara och miljöpåverkan minimeras. Den generella åtgärdsprioriteringen för att åstadkomma det är materialåtervinning, energiåtervinning och slutligen deponering. En åtgärdstrappa där möjligheter och konsekvenser stegvis ska övervägas. Fig 3 EUs avfallshierarki EUs avfallshierarki ses av de flesta som en vägledning. Det finns inte någon absolut sanning om vad som är optimalt i det enskilda fallet, eller vilka faktiska 66 Prevent 2001, Miljö i ett företagsperspektiv, Art nr 288 28

valmöjligheter som finns. Helhetssyn och miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv ger svaret. Generellt ökar förädlingsvärdet för råvaror och material längs produktionskedjan. Det kan uttryckas som att den ekologiska ryggsäcken blir större, d.v.s. miljöbelastningen som förädlingen gett upphov till blir större. Teoretiskt ökar miljövinsten med att minska mängden uppkommet avfall ju senare i produktionskedjan det uppkommer. Nettovinsten från miljösynpunkt blir miljövinsten som uppnås med att undvika att avfallet uppkommer, jämfört med miljöpåverkan eller miljövinst från valt alternativ. Ett exempel på ett flöde med stor ekologisk ryggsäck är livsmedel, medan sågspån kan ses som ett avfallsflöde med betydligt mindre ekologisk ryggsäck. Gemensamt för dem är att de är organiska avfall med ett energiinnehåll som kan återvinnas. För livsmedel blir dock den vinsten betydligt mindre, jämfört med att minska svinnet och den vägen förebygga att ätbara livsmedel blir avfall. Att material- eller energiåtervinna ger i sig inte mindre avfallsmängder med nuvarande avfallsdefinition, då avfall som återvinns fortfarande betraktas som avfall. Däremot minskar återvinning den totala miljöpåverkan för de flesta material och bidrar till en minskad resursanvändning. Återvinning av metaller minskar även uppkomsten av avfall från tidigare led i hög grad, om man jämför med att metallen i stället skulle ha producerats från malm. Det finns också exempel på målkonflikter mellan att minska mängden avfall och andra miljömål. Ett exempel på det är isolering för att minska energiförbrukningen för uppvärmning, vilket ger ökad avfallsmängd både vid produktion av isoleringsmaterialet och vid rivning av huset. Vid snabb teknisk utveckling kan det vara en fördel från miljösynpunkt att investera i nya produkter och omhänderta de gamla. Exempel på det är fordon med lägre utsläpp och bränsleförbrukning eller elektriska produkter med lägre energiförbrukning vid användning. I dagens samhälle är drivkrafterna för att köpa nytt starka. Utvecklingen är snabb och nya produkter efterfrågas. Livslängden har för många produktgrupper minskat radikalt Det gäller för t.ex. elektronik, kläder, bilar men också inredning i våra hem. Det är snarare den ekonomiska livslängden och bekvämlighet som styr våra val än den tekniska livslängden. Med ett annat synsätt är det möjligt att radikalt minska avfallsmängder och då även miljöpåverkan från produktion och konsumtion. Är utgångspunkten varors miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv och att begränsa den så bör längre teknisk livslängd, renovera i stället för att köpa nytt såväl som att undvika produkter som onödigt belastar miljön vara en realitet. Ekodesign Grunden för att undvika att avfall uppkommer läggs ofta vid utformning av produkter. Att konstruera så att miljöpåverkan blir minimal eller åtminstone så att onödig miljöpåverkan undviks brukar kallas ekodesign eller miljöanpassad produktutveckling. 29

Livscykelanalyser 67 är ett hjälpmedel som utvecklats för att bedöma miljöpåverkan från produkter utifrån en helhetssyn, avseende olika typer av miljöpåverkan och över produktens hela livscykel. Basen för analysen är en materialbalans av ingående och utgående strömmar. Styrkan med livscykelanalyser 68 är att de fungerar som ett sorteringsverktyg för att skilja mellan stort och smått. Det kan handla om var i livscykeln den största miljöpåverkan uppkommer eller att identifiera vilken miljöpåverkan som kan minskas. De första livscykelanalyserna genomfördes under 70-talet, men det var först i början på 90-talet som intresset tog fart. Mycket av metodikutvecklingen och det internationella harmoniseringsarbetet handlar om att ta fram spelregler för genomförandet av livscykelanalyser. En väsentlig del av utvecklingsarbetet är också åt att strukturera miljöpåverkan i kategorier och beskriva och värdera miljöeffekter. Ett företag som genomfört livscykelanalyser har en väl underbyggd uppfattning om sina produkters miljöpåverkan i ett från vaggan till graven perspektiv och kan vidta lämpliga åtgärder för att minska den. Ett flertal universitet och forskningsinstitutioner arbetar med livscykelanalyser och att ta fram verktyg och vägledningar för att i ett livscykelperspektiv främja miljöanpassad produktutveckling. Att miljöanpassa produkter kan beskrivas 69 som att konstruera för: Renare och materialsnålare produktionsprocesser och produkter Produkter som är energisnåla och ger liten miljöpåverkan när de används Demonterbara och återvinningsbara produkter Ekodesign är företagsinternt arbete, samtidigt som köparna av de producerade varorna kan ställa krav på mer miljöanpassade produkter och på så sätt driva på utvecklingen. Både det ena och det andra agerandet återspeglar kraven i Miljöbalkens inledande kapitel om åtgärder för att hushålla med råvaror och energi. Effektivare materialutnyttjande Processer och processinterna åtgärder Genom åren har industriella processer utvecklats i syfte att göra dem snabbare, men också mer kostnadseffektiva. Ett effektivare materialutnyttjande kan då vara ett sätt att minska kostnaderna och är råvaran tillräckligt dyr så blir det en drivkraft för åtgärder. Att följa upp mängden avfall i en verksamhet gör det möjligt att synliggöra utvecklingen. Enkla åtgärder i tillverkningsprocessen för att optimera materialutnyttjande och minska internt spill, är att se över rutiner vid inköp, under produktionen och vid produktutvecklingen. Ett högre utbyte av metaller vid anrikning från malmer och vidare i tillverkningskedjan till färdig metall, är exempel som samtidigt minskar mängden avfall. I senare led vid bearbetning av metall till färdig produkt blir det spill t.ex. vid klipp- 67 Nordiska ministerrådet 1995, Nordic Guidelines on Life-cycle Assessment, Nord 1995:20 68 Naturvårdsverket 1996, Vägledning för livscykelanalyser, Rapport 4537 69 Prevent 2001, Miljö i ett företagsperspektiv, Art nr 288 30

ning och skärande bearbetning. Det mesta av det skrot som faller internt återförs och smälts om, men medför ändå en ökad avfallsmängd och energiförbrukning. Vid tillverkning av stål binds värdefulla legeringsmetaller till den slagg som bildas under stålframställningen. Genom att styra den processen 70 kan det vara möjligt att binda legeringsmetaller till stålet i stället för till slaggen samtidigt som den bildade slaggen blir renare. Metaller bearbetas och ytbehandlas i våtkemiska processer, vilket generar avfall från reningsanläggningar. En åtgärd är att recirkulera kemikalier och rena baden och på så sätt öka livslängden. Det gör att belastningen på reningsanläggningen liksom mängden uppkommet avfall minskar. Enligt IVL 71 deponeras årligen 55 000 ton metallhydroxidavfall med ett metallinnehåll motsvarande mer än 6 000 ton. Det finns många exempel på sådana processinterna åtgärder. Några exempel inom verkstadsindustrin där det används är ytbehandling, betning, avfettning, fosfatering, ridåvatten och oljeemulsioner. Där kan teknik användas för att rena baden och förlänga livslängden. Ett annat exempel är lackering, där torra pulverlacker har en betydligt högre nyttjandegrad än våta lacker. Sådana åtgärder leder till såväl minskade utsläpp som avfallsmängder. Till en del är den typen av åtgärder även ekonomiskt lönsamma, eftersom kostnaderna minskar för råvaror och avfallshantering. Figur 4 Principen för att förlänga livslängd på processbad Processinterna åtgärder förutsätter att kvalitetskraven på det som tillverkas klaras. En optimal styrning ställer i sin tur krav på att kvalitetskraven är tydliga och går att mäta. Brister det i kunskapen om vilka parametrar som styr processen och därmed den slutliga produktkvaliteten blir följden att man lägger sig på den säkra sidan och inte tar tillvara de möjligheter som finns. 70 Jernkontoret 2006, Stålkretsloppet årsrapport 2005 71 IVL 1998, Kretsloppsanpassad återvinning av metaller ur industriella avloppsvatten, Rapport B 1311 31