Yttrande över nya regler om personlig assistans i handikapplagstiftningen

Handikapplagstiftning-yttrande Kontaktperson Sigurd Lindvall 2008-03-12 Mottagare Ålands landskapsregering Yttrande över nya regler om personlig assistans i handikapplagstiftningen Ålands landskapsregering har föreslagit att lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987), nedan handikapplagen, skall tillämpas i landskapet. Enligt förslaget skall handikapplagen tillämpas så att ändringar som görs i handikapplagen även skall tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket. I nämnda lagförslag redogörs för de flesta ändringar i handikapplagen som trätt i kraft efter den 31 december 1992 och till dess att förslaget utarbetades. Förslaget har varit på remiss. Remisstiden utgick den 31 oktober 2008. I nämnda förslag redogörs dock inte för den senaste ändringen av handikapplagen (FFS 981/2008). Genom denna förändring fogas till lagen bestämmelser om personlig assistans som ska ordnas för gravt handikappade och som ska ingå i den service som kommunen har särskild skyldighet att ordna. Landskapsregeringen har med anledning av detta skickat promemorian Nya regler om personlig assistent i handikapplagstiftningen på remiss. Sammanfattning anser att det stöd som enligt handikapplagen (FFS 981/2008) ska ges i form av personlig assistans har en avgörande betydelse för den enskildes möjligheter att uppnå full delaktighet i samhället, att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och att kunna leva som andra. Med hänvisning till landskapsregeringens promemoria kan poängteras att sedvanlig lagberedning omfattar redogörelse för bland annat lagförslagets ekonomiska verkningar. En sådan redogörelse bör remissinstanserna få möjlighet att yttra sig om innan förslaget föreläggs lagtinget. I promemorian finns även vissa brister som bör klargöras. I handikapplagen 8 c 4 mom. finns ingen tidsangivelse utan personlig assistans i de dagliga sysslorna och i arbete och studier ska ordnas i den utsträckning det kf PB 230 AX-22101 MARIEHAMN Tel. +358 18 22581 Fax +358 18 15391 e-post: info@kommunforbundet.ax

2 / 10 är nödvändigt för den gravt handikappade. I den bilagda lagen ingår inte 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen till FFS 981/2008 som innebär att personlig assistans för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och upprätthållande av sociala kontakter till att börja med ska ordnas minst 10 timmar per månad och först från ingången av år 2011 minst 30 timmar per månad. Systemet med personlig assistans är sådant att det behövs ett särskilt utformat system för landskapsfinansieringen. Reformen är också en sådan utvidgning av kommunernas lagstadgade skyldigheter att kommunerna bör få andra möjligheter än att genom skatteförhöjningar finansiera denna. På Åland kan man uppskatta att det kan röra sig om 50-110 gravt handikappade. Behovet av extra assistans beräknas år 2010 uppgå till 20 timmar i genomsnitt per person i månaden och för år 2011 till 35 timmar. Totalantalet timmar skulle därmed, med beaktande av en viss potentiell ökning i efterfrågan på tjänsterna, antas öka med 12 000 26 400 timmar om året för år 2010 respektive 21 000 46 200 timmar år 2011. Med ett genomsnittligt pris för en assistenttimme på 18 euro skulle förslaget innebära en ökning av kostnaderna i storleksordningen 216 000 till 475 200 euro år 2010 resp. 378 000 till 831 600 euro för år 2011. Enligt det nya stadgandet i handikapplagen 4 1 mom. ska också den specialservice som 1 i lagen om utvecklingsstörda avsedda personer behöver till följd av sitt handikapp primärt ordnas med stöd av handikapplagen. Om den service som ordnas med stöd av annan lag inte är tillräcklig och/eller lämplig så ska således handikappservice ordnas. Denna nya bestämmelse förändrar den nuvarande situationen och har i dagsläget svåruppskattade konsekvenser för utökningen av servicen till bland annat utvecklingsstörda i serviceboende och utvecklingsstörda barn. Angående kommunens skyldighet att ordna socialvård kan sammanfattningsvis konstateras att en individ som har personlig assistans enligt handikapplagen inte har möjlighet att välja service i en annan kommun än hemkommunen. Men individen ifråga kan flytta till en annan kommun och få servicen bekostad av sin nya hemkommun. Enligt landskapsregeringens förslag ska handikapplagen tillämpas så att ändringar som görs i handikapplagen även ska tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket. Den föreslagna lagstiftningstekniken innebär att framtida revideringar av t.ex. handikapplagen genomförs i landskapet utan att dess konsekvenser analyseras. Detta innebär för kommunernas del att de är tvungna att följa med ändringar i handikapplagen som planeras i riket för att se till att landskapsregeringen gör de utredningar som en traditionell lagberedning bör innehålla. Detta kräver tid och resurser. Tid och resurser som egentligen borde krävas av lagberedaren landskapsregeringen. En annan konsekvens är att kommande reformer av handikapplagen genomförs automatiskt i landskapet utan hänsyn till de faktiska förhållan-

3 / 10 dena i landskapet. Kommunförbundet gör den bedömningen att det är ändamålsenligt för såväl medborgarna som kommunerna att den handikapplagstiftning som skall tillämpas i landskapet är en konsekvens av sakförhållandena i landskapet. Inledning S.k. subjektiva rättigheter Begreppen subjektiv rätt och subjektiva rättigheter kan användas, har använts och används i flera olika sammanhang och med flera olika betydelser. I romarrätten gjordes en åtskillnad mellan subjektiv och objektiv rätt, mellan norma agendi (rättsregeln att handla) och facultas agendi (rätten att handla). Objektiv rätt kallades rättsordningen själv eller sammanfattningen av de gällande rättsreglerna (bestämningsgrunder för mänskligt handlande). Subjektiv rätt kallades den rätt som tillkommer någon i och med rättsordningens konkreta förverkligande. En annan åtskillnad som kan göras mellan objektiva rättigheter och subjektiva är i de sammanhang där objektiva rättigheter avser vad som bestämts som rätt, av lagen, gud eller naturen, medan subjektiva rättigheter refererar till individens rätt, det vill säga individens rätt att träffa val för sig och göra prioriteringar efter eget gottfinnande. Under 1600-talet växte gradvis denna tanke om individen och dennes rättigheter fram, i vad som brukar ses som ett brott med tidigare feodala, naturrättsligt orienterade förståelser. Med subjektiv rätt kan även avses en rätt som en person ger till en annan person. Subjektiv rätt kan även användas för att beskriva ett rättsinstitut som inte har karaktären av rättighet. Vid tålt bruk accepterar t.ex. en markägare att vissa personer fiskar i hans älv. Tolererandet (precario) är ett rättsmedel som reglerar förhållandet mellan personer på ett individuellt plan utan att ge andra rätt att som i detta exempel fiska. Fiskerätten är ingen rättighet som kan etableras genom t.ex. fastställelsedom eller överlåtas utan den är subjektiv/personlig och kan nyttjas så länge markägaren tål ingreppet i hans äganderätt. Nuförtiden är begreppet subjektiv rätt etablerat i den finska rättsordningen. Begreppet används regelbundet av regering, riksdag, domstolar och andra rättsvårdande instanser samt i rättslitteraturen. Sällan definieras begreppet då det används. Begreppet används oftast för att understryka att någon har rätt till något såsom t.ex. barnomsorg och handikappservice. Ett exempel hur begreppet används: Dagvårdssystemet inbegriper för närvarande en subjektiv rätt för familjer till kommunalt ordnad dagvård.. (RP 129/2008 sid. 1). I Sverige används inte begreppet i någon

4 / 10 nämnvärd omfattning av jurister. Den citerade meningen ovan skulle i Sverige formuleras Barnomsorgen omfattar idag en rätt för familjer till förskola ordnad av kommunen... Ej heller i de övriga nordiska länderna är begreppet vanligt förekommande inom rättsvetenskapen, förutom i rättshistorien naturligtvis. Begreppet är vedertaget i den finska rättsordningen men borde undvikas främst av den orsaken att det är onödigt och tvetydigt. Har barn, vårdnadshavare, löntagare och andra rätt till något så har de det. Det är inte nödvändigt att understryka att den är subjektiv. Handikapplagens olika slag av service I handikapplagen finns två olika slag av service. Den ena är så kallad anslagsbunden service. Den andra är service som inte är beroende av anslag i kommunens budget (de s.k. subjektiva rättigheterna). Den sistnämnda gäller service till gravt handikappade som har rätt till skälig färdtjänst jämte följeslagarservice, tolktjänst, dagverksamhet, personlig assistans och serviceboende. Likaså är det endast gravt handikappade som i form av ekonomiskt stöd har rätt till ersättning för skäliga kostnader för ändringsarbeten i bostaden samt för anskaffning av redskap och anordningar i bostaden. I lagen eller förordningen definieras begreppet gravt handikapp särskilt i förhållande till varje form av service och stöd. Kommunerna är skyldiga att, oberoende av om de har reserverat tillräckliga anslag för ändamålet, ordna de ovan nämnda service- och stödinsatserna för gravt handikappade. Service och stöd enligt handikappservicelagen ska ordnas, om en handikappad inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. För utvecklingsstörda ska dock, enligt landskapsregeringens lagförslag (FFS 981/2008) den service och det stöd som personens handikapp fordrar i första hand ordnas enligt handikapplagen till den del som dessa åtgärder är tillräckliga och lämpliga med hänsyn till personens servicebehov samt även i övrigt förenliga med hans eller hennes intresse. Handikapplagen kommer således i andra hand förutom när det gäller utvecklingsstörda. Om den service som ordnas med stöd av annan lag inte är tillräcklig och/eller lämplig så ska handikappservice ordnas. Denna nya bestämmelse förändrar den nuvarande situationen och har i dagsläget svåruppskattade konsekvenser för utökningen av servicen till bland annat utvecklingsstörda i serviceboende och utvecklingsstörda barn. Skyldighet att ordna socialvård och hemkommun Enligt 13 1 mom. 1 p. socialvårdslagen, som även skall tillämpas i landskapet, skall kommunen sörja för att socialservice ordnas för kommunens invånare. Med kommuninvånare i socialvårdslagen avses en person som har hemkommun i kommunen enligt lagen om hemkommun. Med socialservice avses bland annat service och stöd på grund av handikapp.

5 / 10 En persons hemkommun är den kommun där han bor. Har en person i sin användning flera bostäder eller ingen bostad alls, är hans hemkommun den kommun som han på grund av sina familjeförhållanden, sin utkomst eller andra motsvarande omständigheter själv anser som sin hemkommun och till vilken han med hänsyn till de ovan nämnda omständigheterna har fast anknytning. Har en persons egen uppfattning om vilken kommun som är hans hemkommun inte kunnat utredas, är hans hemkommun den kommun till vilken han skall anses ha den fastaste anknytningen med hänsyn till sitt boende, sina familjeförhållanden, sin utkomst och andra motsvarande omständigheter. En persons hemkommun ändras inte, om han bor i en annan kommun huvudsakligen på grund av 1) arbetsuppgifter, studier eller sjukdom, eller någon annan med dessa jämställbar orsak, som varar i högst ett år, 2) vård eller omsorg vid en verksamhetsenhet inom social- och hälsovården eller annars under motsvarande förhållanden, 3) vistelse till sjöss såsom sjöfolk, 4) avtjänande av straff i straffanstalt, 5) ett offentligt förtroendeuppdrag, eller 6) fullgörande av värnplikt eller civiltjänst. Skyldigheten att ordna handikappservice omfattar således gravt handikappade som bor i kommunen men även t.ex. studerande som under kortare tid bor utanför hemkommunen (studier som varar högst ett år) och gravt handikappade som vistas på omsorgsinstitution utanför hemkommunen. Angående kommunens skyldighet att ordna socialvård kan således sammanfattningsvis konstateras att en individ som har personlig assistans enligt handikapplagen inte har möjlighet att välja service i en annan kommun än hemkommunen. Men individen ifråga kan flytta till en annan kommun och få servicen bekostad av sin nya hemkommun. Kommunförbundets ställningstagande till landskapsregeringens PM Nya regler om personlig assistent i handikapplagstiftningen. I promemorian anges på sidan 1 Efter att berörda remissinstanser inkommit med yttranden, vilka givetvis kommer att beaktas i den utsträckning landskapsregeringen finner ändamålsenligt, kommer en framställning med förslag till ändrad handikapplagstiftning, innefattande inte bara bestämmelser om tolkningsservice och dagverksamhet utan även bestämmelser om personlig assistent, att föreläggas lagtinget för antagande. Sedvanlig lagberedning omfattar redogörelse för bland annat lagförslagets ekonomiska verkningar. Förslagets ekonomiska verkningar bör ingå i det lagförslag som skickas på remiss. I promemorian ingår inte en redogörelse av lagför-

6 / 10 slagets ekonomiska verkningar. En sådan redogörelse bör remissinstanserna få möjlighet att yttra sig om innan förslaget föreläggs lagtinget. I promemorian anges på sidan 2 Gravt handikappade har rätt till minst 30 timmar personlig assistans per månad för att kunna sköta dagliga sysslor, förvärvsarbeta och bedriva studier. Detta är fel. Handikapplagens 8c 4 mom. stipulerar Personlig assistans i de dagliga sysslorna och i arbete och studier ska ordnas i den utsträckning det är nödvändigt för den gravt handikappade. Ingen tidsangivelse således utan behovet avgör omfattningen. I promemorian anges på sidan 5 För att lagtinget ska kunna ta ställning till om de nya bestämmelserna om personlig assistent överhuvudtaget behövs i landskapets lagstiftning och därigenom komma fram till ett ändamålsenligt slutresultat som tillfredsställer alla parter är det enligt landskapsregeringens uppfattning nödvändigt att en utförlig kostnadsbeskrivning ingår i ett till lagtinget överlämnat förslag. Kommunförbundet anser, som redan nämnts, att en konstnadsbeskrivning redan ska ingå i förslaget som sänds ut på remiss. Skrivningen överhuvudtaget behövs i landskapets lagstiftning är minst sagt märklig. I promemorian anges på sidan 6 För att underlätta det fortsatta arbetet biläggs handikapplagen i den lydelse den kommer att ha när de nya reglerna trätt i kraft (under förutsättning att lagtinget antar landskapsregeringens kommande förslag). De nya reglerna har markerats med fet stil. I den bilagda lagen ingår inte 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen till FFS 981/2008 som innebär att personlig assistans för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och upprätthållande av sociala kontakter till att börja med ska ordnas minst 10 timmar per månad och först från ingången av år 2011 minst 30 timmar per månad. (Ikraftträdelsebestämmelsen till FFS 981/2008 som dock felaktigt hänvisar till 8c 4 mom. istället för till 8c 5 mom.) Oklar lagstiftning enligt regeringspropositionen I förarbetena till lagförslaget anges bland annat att Det är svårt att på ett helt tillförlitligt sätt förutse vilka faktiska kostnader denna proposition föranleder, eftersom kostnaderna blir väsentligt beroende av den praktiska tillämpningen av lagen. Bestämmelserna i lagen lämnar oundvikligen plats för tolkning. För att tillämpningspraxis ska bli så enhetlig som möjligt är avsikten att rekommendationer ska sammanställas i samarbete mellan social- och hälsovårdsministeriet och bl.a. de aktörer som svarar för lagens verkställighet. (RP 166/2008, sid. 5). Verkställandet av reformen om personlig assistans förutsätter att socialoch hälsovårdsministeriet, och till en del också statsförvaltningen under ministeriet, satsar på att informera om reformen och också på utbildning och handledning. Avsikten är att rekommendationer om hur reformen ska tolkas utarbetas i samarbete med de olika aktörerna och att rekommenda-

7 / 10 tionerna sprids på fältet via bl.a. elektroniska informationskanaler, ungefär på samma sätt som när den nya barnskyddslagen var aktuell. På det sättet kan man bidra till att de avgöranden som görs i klientarbetet utformas så att de är enhetliga och lagenliga till sitt innehåll. Trots detta är det sannolikt att man, åtminstone i initialskedet, i en del fall kommer att bli tvungen att gå till domstol för att få klarhet i vilken tolkningspraxis som ska gälla. Personlig assistans är en i 8 2 mom. i handikappservicelagen avsedd sådan serviceform, beträffande vilken det i enlighet med 19 inte krävs besvärstillstånd för att hos högsta förvaltningsdomstolen söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut. (RP 166/2008, sid. 23). Att på detta sätt medvetet stifta en oklar lag är anmärkningsvärt. I regeringspropositionen redogörs inte närmare till vilka delar lagförslaget lämnar utrymme för tolkning. En oklar lagstiftning innebär att kommunala tjänstemän behöver ägna en hel del tid på att sätta sig in i verkställigheten av den nya lagstiftningen såsom att delta i kurser, föreläsningar och annan fortutbildning. Eftersom det är fråga om en ny form av service (personlig assistent) och annan ny lagstiftning skulle den personal som handlägger handikappserviceärenden oberoende om lagstiftningen är oklar eller inte få ägna tid åt att sätta sig in i det nya regelverket. Men en oklar lagstiftning innebär även bland annat merarbete i fråga om missnöjda kunder och domstolsprocesser. Finansiering och kommunalt samarbete anser att det stöd som enligt handikapplagen (FFS 981/2008) ska ges i form av personlig assistans har en avgörande betydelse för den enskildes möjligheter att uppnå full delaktighet i samhället, att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och att kunna leva som andra. Vi vill därför värna om det stöd som personer med funktionshinder får med stöd av handikapplagen. Konstruktion av stödet är dock sådant att det behövs ett särskilt utformat system för landskapsfinansieringen. Reformen är också en sådan utvidgning av kommunernas lagstadgade skyldigheter att kommunerna bör få andra möjligheter än att genom skatteförhöjningar finansiera denna. Lagstiftningen ska även fortsättningsvis syfta till att ge stöd så att alla kan ta aktiv del i samhället. Personer med funktionshinder är och ska vara medborgare som alla andra, med tillgång till samma service-, fritids- och kulturutbud som resten av kommuninvånarna. För att säkerställa att stödet till den enskilde ska fungerar så bra som möjligt vill förbundet få till stånd ett kommunalt samarbete ifråga om serviceverksamheten personlig assistans och därmed sammanhängande frågor såsom enhetliga riktlinjer. Ett kommunalt samarbete behövs för att säkerställa rekryteringen av kommunala personliga assistenter och utvecklandet av hållbara privata alternativ. Under remissarbetet har det också fram-

8 / 10 kommit att det finns ett brett stöd för ett kommunalt samarbete på detta område. Uppskattningen av ekonomiska konsekvenser I samband med beredningen av regeringspropositionen har man gjort den uppskattningen att största delen av de i propositionen avsedda gravt handikappade redan omfattas av olika former av socialvårdstjänster, vilket tyder på att deras servicebehov är i huvudsak tillfredsställt åtminstone när det gäller de nödvändiga dagliga funktioner som anknyter till boendet. I propositionen anges också att under de senaste åren har antalet klienter inom verksamheten med personliga assistenter årligen ökat med ca 9 % eller med ca 400 klienter. Utifrån den ökning av antalet klienter som har fortsatt under de senaste åren uppges i propositionen att man i fråga om verksamheten kan förvänta sig en kostnadsökning på 7-9 % per år även om den aktuella lagändringen med personlig assistans inte görs. I propositionen anges att det nya behovet av service, som avses bli tillgodosett genom den föreslagna personliga assistansen, hänför sig sannolikt till assistans i funktioner som äger rum i huvudsak utanför hemmet, nämligen i bl.a. fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och i upprätthållande av sociala kontakter. Angående kostnaderna uppges det i propositionen att det är mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt förutse vilka faktiska totalkostnader reformen innebär för kommunsektorn. Kostnaderna blir i hög grad beroende av dels i vilken utsträckning det ifråga om gravt handikappade personer finns ett sådant dagligt behov av hjälp som för närvarande är helt eller delvis otillfredsställt, dels i vilken utsträckning den nuvarande servicen kan ersättas med en i ekonomiskt avseende mer fördelaktig personlig assistans. Vid beredningen av lagen har man egentligen inte bedömt eventuella följder av lagändringen på exempelvis serviceproduktionen. Man har inte heller i propositionen beaktat en potentiell ökning i efterfrågan på tjänster. I riket är skillnaden stor mellan staten och kommunsektorn i fråga om bedömningen av konsekvenserna av kostnaderna för denna reform. Finlands kommunförbund har tillsammans med vissa städer beräknat att de extra kostnaderna som lagreformen medför är ungefär 200 300 miljoner euro. Man anser bland annat att reformen kan medföra flera tusen nya klienter för servicen i fråga. De nämnda beloppen kan jämföras med det i propositionen angivna beloppet på 25,5 miljoner euro år 2011. I regeringspropositionen har man uppskattat att det finns ca 6 000 gravt handikappade personer som har sådana hjälpbehov som inte omfattas av de nuvarande serviceinsatserna och som den personliga assistansen avses tillgodose. Någon närmare redogörelse för hur man kommit fram till den siffran lämnas inte. Om man mot bakgrunden av uppgifter från kommunerna gör en uppskattning av hur det förhåller sig på Åland kan man räkna med att det kan röra sig om 50-110 gravt handikappade. Behovet av extra

9 / 10 assistans beräknas år 2010 uppgå till 20 timmar i genomsnitt per person i månaden och för år 2011 till 35 timmar. Totalantalet timmar skulle därmed, med beaktande av en viss potentiell ökning i efterfrågan på tjänsterna, antas öka med 12 000 26 400 timmar om året för år 2010 respektive 21 000 46 200 timmar år 2011. Med ett genomsnittligt pris för en assistenttimme på 18 euro skulle förslaget innebära en ökning av kostnaderna i storleksordningen 216 000 till 475 200 euro år 2010 resp. 378 000 till 831 600 euro för år 2011. En av flera mer svårbedömda konsekvenser är uppskattningen av vad den nya bestämmelsen, att handikapplagen blir primär i förhållande till lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977), kan komma att medföra i form av ökade kostnader. För kommunerna innebär reformen även nya och fler administrativa uppgifter. Bland annat angivandet av tidsramar för utredningen av behovet av samt för beslut om service och stöd enligt handikapplagen kräver att handläggningsrutiner ses över och att ärendeprioriteringar görs inom socialförvaltningarna så att tidsramarna följs. I propositionen har angetts att till den del ändringarna kan anses utöka kommunernas lagstadgade skyldigheter, antas ändringarna innebära att kommunernas behov av anställda inom socialväsendet ökar med uppskattningsvis sammanlagt 18-22 årsverken i hela Finland. För Ålands del torde detta kunna utgöra några hundra timmar. Ny lagstiftning bör analyseras Genom den aktuella förändringen av handikapplagen realiseras det andra skedet av den totalreform som gäller handikapplagstiftningen i riket. Ifrågavarande lagförslag är en delreform av handikapplagen. Det primära syftet med reformen är att stärka de gravt handikappades möjlighet att få personlig assistans. Samordningen av handikappservicelagen och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977) fortsätter i nästa skede av reformen om det nuvarande regeringsprogrammet fullföljs. anser att landskapets långsiktiga handikappolitik bör klargöras. Landskapsregering har således föreslagit att handikapplagen ska tillämpas i landskapet. Enligt förslaget ska även handikapplagen tillämpas så att ändringar som görs i handikapplagen även ska tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket. Landskapsregeringens lagstiftningsteknik, att så att säga i förväg godkänna förändringar i rikslagstiftningen, innebär naturligtvis att det i det aktuella lagförslaget inte kan ingå någon bedömning av konsekvenserna av framtida ändringar. Sådana ändringar träder i kraft utan sedvanlig lagberedning. Detta är otillfredsställande av flera olika skäl. Den föreslagna lagstiftningstekniken innebär att framtida revideringar av t.ex. handikapplagen genomförs i landskapet utan att dess konsekvenser analyseras. Detta innebär för kommunernas del att de är tvungna att följa med ändringar i handikapplagen som planeras i riket för att se till att land-

10 / 10 landskskapsregeringen gör de utredningar som en traditionell lagberedning bör innehålla. Detta kräver tid och resurser. Tid och resurser som egentligen borde krävas av lagberedaren landskapsregeringen. Det är inte rätt att kommunerna skall behöva bevaka lagstiftningsförslag i riket utan landskapsregeringen borde självmant även när man använder den aktuella lagstiftningstekniken utreda och redovisa konsekvenserna i landskapet när ändringar föreslås i riket av handikapplagen. En annan konsekvens är att kommande reformer av handikapplagen genomförs automatiskt i landskapet utan hänsyn till de faktiska förhållandena i landskapet. Kommunförbundet gör den bedömningen att det är ändamålsenligt för såväl medborgarna som kommunerna att den handikapplagstiftning som skall tillämpas i landskapet är en konsekvens av sakförhållandena i landskapet. Kommunförbundet är av den åsikten att handikapplagen antas som en landskapslag (blankettlag) i den formen att den skrivs av i sin helhet i den lydelse som den har t.o.m. FFS 981/2008. Vidare anser kommunförbundet att det är viktigt att rättigheterna för en funktionshindrad i landskapet Åland är på minst samma nivå som i riket. Sigurd Lindvall Förbundsdirektör