pansaresset otto carius:»kriget var ingen förlorad tid, det präglade mig starkt«bakom disken i Tigerapoteket i den sydtyska byn står apotekaren själv, en äldre kortvuxen man med glest vitt hår på hjässan. Apotekets namn ger en ledtråd till vem han är: Otto Carius, ett av andra världskrigets främsta tyska pansaress. Som kompanichef förde han befäl över Tiger, krigets mest berömda stridsvagn. Text och foto: Ulf Irheden Pennan & svärdet har exklusivt fått träffa Otto Carius inför den svenska publiceringen av hans krigsminnen. Vi samtalar i vardagsrummet i hans privatbostad på apotekets ovanvåning. Trots att han fyller nittio i år jobbar han fortfarande varje dag. Carius är ett stycke levande militärhistoria. Som kompanichef förde han befäl över stridsvagnar av typ Panzerkampfwagen VI Tiger 1 (hädanefter kallad Tiger) på östfronten. I den gamle mannens ansikte dröjer kvar ett pojkaktigt drag som känns igen från bilderna av den unge kompanichefen. En käpp avslöjar att åldern gör sig påmind. Boken skrevs för soldatkamraterna och var inte tänkt att publiceras. Efter att ett förlag hört av sig kom en första upplaga 1960. På ett enkelt och rakt språk ges en unik inblick i pansarstriderna på östfrontens norra avsnitt. Boken har översatts till tio språk och den engelska upplagan på 150 000 exemplar är den största. Carius tjänstgjorde i Wehrmacht och har aldrig anklagats för några krigsförbrytelser. Många undrar varför vi deltog i kriget. Vi var övertygade om att Ryssland var en verklig fara. Om ryssen angrep skulle han vara för stark för oss och vi ansåg att enda möjligheten var att göra något förebyggande. Från laddare till»ess«egentligen var det en tillfällighet att han hamnade i pansartrupperna: Jag var tekniskt intresserad och anmälde mig som frivillig till pansarvärnet. Där fanns dock inget personalbehov, så jag hamnade i infanteriet. De långa marscherna gjorde att jag skadade hälsenorna, så jag anmälde mig till pansarvapnet för att slippa dem. Carius i vit mäss uniform, dekorerad med såväl Järn- som Riddarkors. Vi följer hela hans militära karriär i Med Tigern på slagfältet, som till stora delar utspelar sig på östfronten. 1
Resten av hans militära bana kan sammanfattas på följande sätt: han begick elddopet som laddare under operation Barbarossa i juni 1941. Han förflyttades 1942 efter befälsutbildning till 502. tunga pansarbataljonen, senare som chef för 2. kompaniet. Under 1944 utmärkte sig styrkan vid försvaret av brohuvudet vid Narva, vilket renderade Carius Riddarkorset i maj 1944. En familjeåterförening i krigets skugga. Otto Carius på permission i Tyskland efter att ha tilldelats Riddarkorset. Ottos yngre bror, till vänster i bilden, tjänstgjorde på den italienska fronten, och fadern (i mitten) var major i ingenjörstrupperna. nedan: Bilden visar en SS-stridsvagn från Wittmans bataljon i Normandie 1944. 2
I juni 1944 överfördes kompaniet till Lettland. Efter att insatsen vid Malinava i juli hade hejdat den sovjetiska pansarframstöten förlänades Carius eklövet av Riddarkorset ur SS-chefen Heinrich Himmlers hand. Hans sista insats i kriget blev på västfronten 1945 som chef för ett kompani med pansarvärnskanonvagnen Jagd- Tiger. Carius framhävdes emellanåt i propagandan som pansaress, vilket han inte helt uppskattade: Det ordet tycker jag inte om! Man gjordes till ess även om det egentligen var kompaniet som var esset. Jag besegrade personligen aldrig någon fiendestridsvagn, utan det gjorde min skytt. Jag behövde bara lägga handen på hans axel så visste han vad som skulle göras. Han litar inte heller på att han besegrade fullt så många fiender som han ibland tillskrivs; på sina håll anges mellan 150 och 200. Själv tror han att siffran hamnar någonstans kring 100. Tiger kontra T-34 Ur teknisk synpunkt var Tigern mycket pålitlig, berättar Carius: Helt ärligt var man aldrig rädd för några tekniska sammanbrott under insats. Man kunde inte köra med röven, utan det krävdes förstånd och känsla, säger han med ett leende. En flagrant brist fanns dock tornluckan, som öppnades uppåt: För mig som pansarbefäl var tornluckan det viktigaste. Den hade bara kunnat konstrueras av någon som utgick från att luckan var stängd vid insats. Många pansarbefäl begick misstaget att inte använda tornluckan för spaning. Fler besättningar överlevde tack vare denna spaning, eftersom befälet kunde reagera i tid genom den överblick han fick. Jag såg aldrig någon rysk stridsvagnschef titta upp ur tornet och därför blev så många av deras stridsvagnar utslagna. Att Tigern var överlägsen sovjetiska T-34 har länge setts som en sanning, men Carius skriver inte helt under påståendet: Manskapet var mycket sämre utbildat än vårt, medan materielen bara var obetydligt sämre än vår. T-34:an var snabb och motståndskraftig, och chassi och motor var tåliga. Den kvalitativa skillnaden var egentligen inte så stor. Ryggraden i fronten Tigerbataljonerna var organisatoriskt självständiga enheter. I Wehrmacht fanns elva bataljoner med vardera 45 stridsvagnar. Skulle det ha varit bättre om bataljonerna hade varit underställda till exempel en pansardivision med tanke på till exempel understöd och översyn? Vi var aldrig underställda, utan tilldelades divisioner för samarbete, understryker Carius. Han tillägger: Otto Carius i tornet till sin stridsvagn av tidig modell. Carius föredrog den senare tornluckan som man bara svängde åt sidan och som var lättare att hantera. 3
Det var stor skillnad. När man tilldelades en division kunde man fatta egna beslut. Om vi hade varit underställda skulle vi ha behövt utföra order. Vi var underställda en kår, som tilldelade oss ett särskilt hotat avsnitt. Vi utgjorde en slags ryggrad i huvudstridslinjen och eftersom infanteriet var så svagt behövde det ovillkorligen vårt understöd. Vi var ett psykologiskt stöd åt infanteristerna; de kysste våra fötter av tacksamhet. Enligt taktikläran skulle understödjande pansarinsatser ske minst på kompanistyrka. Oftast tilldelades de regementen på plutonstyrka, vilket hade sin förklaring: I våra avsnitt fanns ingen typisk pansarterräng, som ju är vidsträckt och har god sikt, utan det var sump- och ängsmark och vi var hänvisade till smala grusvägar eller utbyggda vägar. Döden i vitögat Carius tar fram en enkel plåtburk där han förvarar sitt Riddarkors. Han bar ofta utmärkelsen i fält, där den fungerade som fullmakt och väckte förtroende hos trupperna. I slutet av juli 1944 bidrog utmärkelsen möjligen till att rädda hans liv. Han utförde ett spaningsuppdrag med bil, chaufför och två Tigerstridsvagnar. Efter att Carius hade lämnat fordonet för att studera kartan överrumplades männen av fiendesoldater. De nådde ett jordvärn, men ett skott träffade Carius i låret. Medan de fortsatte att fly förföljdes de av ryssarnas intensiva eldgivning. Plötsligt dök tre ryssar upp bakifrån. Han blickade rakt in i fiendens vapenmynning, som när haren möter jägaren, berättar han. I sista stund nalkades Tigerstridsvagnarna. En sovjetisk officer gjorde sig redo för nådaskottet. Han avlossade tre skott, men bara ett träffade. Det tog i halsen, men eftersom Carius vände sig mot ljudkällan när han hörde Tigerstridsvagnarnas motorer innebar rörelsen att skottet inte träffade ryggraden. När ryssen såg utmärkelsen ville han troligen ta mig levande för att tvinga fram upplysningar. Han väntade för länge och kom ur balans när Tigerstridsvagnarna nalkades. Den största bedriften av dem alla Hösten 1944 förflyttades Carius till västra Tyskland och utbildades på den nya pansarvärnskanonvagnen Jagd- Tiger. Jagd-Tiger var själva höjdpunkten av felkonstruktion! Den hade inget svängbart torn och var ett helt undermåligt vapen, lyder omdömet. På västfronten 1945 inleddes slutstriden för Carius del, som chef för 2. kompaniet vid 512. tunga pansarvärnsbataljonen. Jag hade oddsen emot mig när jag kom som ny kompanichef. Framför mig hade jag enkla infanterister. Deras nye chef bar Riddarkorset. Alla tänkte att han driver oss i fördärvet i jakten på ära. Jag förklarade att mitt mål var att ta dem levande genom kriget. Då insåg de att jag inte tänkte ta några onödiga risker. Allt var ett enda stort kaos. Vi kunde knappt förflytta oss på grund av flyganfall. Carius kompani kapitulerade den 15 april. Dessförinnan samlade han manskapet en sista gång: Jag sade att den som vill gå i fångenskap kan göra De nya Tigerstridsvagnarna organiserades först och främst i egna självständiga förband. Tigern sattes i serieproduktion under 1942. Stridsvagnen var beväpnad med en 8,8 cm kanon L/56 och hade en vikt av 57 ton. 4
det och den som vill ta sig hem kan göra det. Därefter sprängde vi eldrören och upplöste kompaniet. Min främsta bedrift under kriget var att de flesta ur manskapet slapp fångenskapen och åkte hem. Själv var han fånge hos amerikanerna i sex veckor innan kriget definitivt var över även för hans del. Ingen förlorad tid Han sårades fem gånger och minns tydligt umbärandena i form av temperaturer på nedåt 50 minusgrader och bristfällig vinterbeklädnad och förplägnad. Ändå var det ingen förlorad tid, eftersom kriget präglade mig starkt, summerar han perioden. Kamratskapet följde männen genom livet, men nu är de flesta borta. Några kallade honom Herr Oberleutnant livet ut. Trots sina militära meriter valde Carius en civil karriär efter kriget, eftersom det var oklart om Tyskland skulle tillåtas att ha ett militärt försvar. En nära släkting var apotekare och på dennes förslag utbildade han sig till farmaceut. Vid sidan av arbetet besvarar han brev från hela världen. Många av hans läsare skriver och ber om ett signerat fotografi eller en dedikation. En och annan beundrare kommer också på besök, till exempel den japanska kvinna som höll hans händer en lång stund medan tårarna strömmade över hennes ansikte. Otto Carius ler och skakar lätt på huvudet åt minnet. År 1944 tilldelades Carius både Riddarkorset och dess eklöv, det sistnämnda av SS-chefen Himmler personligen. När han förlänades Riddarkorset var han bara 21 år, och är i dag en av de få innehavarna av Riddarkorset med eklövet som fortfarande är i livet. 5