Biskopen i kyrkoreformen

Inlagd SvK 2011-03-28 Biskopen i kyrkoreformen Av Sören Ekström Biskopen har en stark ställning i den kyrkoording som började tillämpas den 1 januari 2000, heter det i denna artikel. På en punkt finns dock en tydlig förändring som leder till minskade möjligheter att hantera prästtjänsterna, nämligen den nya anställningsformen för prästerna. 1 Ett samtal på Krusenberg Mitt i den remissbehandlingen ERK-utredningen (Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan) som skedde 1992 var vi några som möttes på Krusenbergs herrgård mellan Uppsala och Sigtuna för att samtala om möjliga vägar att komma vidare i arbetet med stat-kyrkafrågan. Det var biskopen i Lund Per-Olov Ahrén, planeringssekreteraren hos Svenska kyrkans centralstyrelse Gunnar Edqvist, biskopen i Strängnäs Jonas Jonson, Biskopsmötets sekreterare Ragnar Persenius (året efter skulle han bli kyrkosekreterare hos centralstyrelsen) och jag. Samtalet kom att bli viktigt. Vi började skymta konturerna av en lösning som skulle kunna få en bredare anslutning än de tidigare lösningarna fått. Samtalen med olika personer och organisationer följde slag i slag. Vi började skymta konturerna av en lösning som skulle kunna få en bredare anslutning än de tidigare lösningarna fått. Centralstyrelsen och Biskopsmötet beslutade så småningom att avge ett i alla delar gemensamt remissvar. Den stora samstämmigheten var historisk. Centralstyrelsen var nästan enig (bara en ledamot reserverade sig) och Biskopsmötet var för första gången i modern tid enigt i denna fråga. I det gemensamma remissvaret föreslogs som några av grunddragen en bibehållen lokala självbestämmanderätt och en fortsatt tydlig kombination av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Där fanns också förslag om en ny lagstiftningsmodell, litet vidare än ERK-utredningens, och en kyrkoordning som skulle beslutas av Kyrkomötet. Svenska kyrkan skulle tillsammans med övriga samfund erkännas av staten som egna rättssubjekt, som de trossamfund de var. Bland förslagen fanns också en lagfäst skyldighet för dem som tillhörde Svenska kyrkan att betala en lokalt fastställd kyrkoavgift tillsammans med en statlig uppbörd av denna kyrkoavgift (också för andra trossamfund som så önskade). Ersättning från staten till Svenska kyrkan för skötseln av kulturskyddade kyrkobyggnader föreslogs också, liksom att Svenska kyrkan skulle behålla den helt dominerande delen av begravningsverksamheten. Kyrkoberedningen, nästa statliga utredning, lade fram förslag som i stora delar en utveckling av de förslag som förts fram av Centralstyrelsen och Biskopsmötet. Till de stift där för- 1 Denna text har tidigare varit publicerad i Samtal på väg. En vänbok till Jonas Jonson (Strängnäs stift 2005). 1

2 samlingarna var mest positiva till förslagen hörde f.ö. Strängnäs stift. Sedan rullade arbetet på: 1995 års principbeslut i kyrkomöte och riksdag, som följdes av en rad beslut under de kommande åren. Reformen blev verklighet den 1 januari 2000. Hörnstenar i kyrkobygget Millennieskiftesreformen var givetvis principiellt och organisatoriskt viktig. Den gav Svenska kyrkan en ny och friare roll i förhållande till staten. Viktiga förutsättningar för det kyrkliga livet förändrades. Samtidigt var inte reformen på något sätt revolutionerande i de allra viktigaste avseendena, nämligen i fråga om Svenska kyrkans identitet och karaktär. Det fanns en stark kontinuitet som löpte över nyårsnatten 1999, mellan den gamla organisationen och den nya, mellan Svenska kyrkan t.o.m. 1999 och fr.o.m. 2000, mellan kyrkolag och kyrkoordning. Det gällde bland annat Svenska kyrkans episkopala karaktär och biskopsuppdraget. Man skulle kunna hävda att den episkopala identiteten snarast har flyttats fram ett steg genom reformen. Begreppet (efter epi skopos, tillsyningsman, och episkopé, tillsyn, omsorg) fanns inte med i kyrkolagen (även om principen i sak rymdes där), men fördes in i den kyrkoordning som infördes vid millenniesskiftet. Inte heller förändrades Svenska kyrkans position i svenskt och globalt kyrkoliv. Svenska kyrkan befinner sig fortfarande, för att citera en artikel skriven före reformen av bland annat Jonas Jonson, genom historiska omständigheter i Man skulle kunna hävda att den episkopala identiteten snarast har flyttats fram ett steg genom reformen. en ekumenisk mittfåra och har målmedvetet utvecklat en roll som brokyrka mellan protestantiska och anglikanska kyrkor å ena sidan och ortodoxa och katolska å den andra. I artikeln konstateras också att utgångspunkten för detta arbete är det begrepp som redan Nathan Söderblom använde, nämligen Svenska kyrkans evangeliska katolicitet. Det gäller även i dag, förutsättningarna har snarast stärkts. Svenska kyrkans biskopar har historiskt spelat en betydelsefull roll i det ekumeniska arbetet. Jonas Jonsson är ett av de goda exemplen på att detta gäller fortfarande. En röd linje i arbetet med relationerna mellan stat och kyrka fanns alltsedan den av Alva Myrdal ledda Stat-kyrkaberedningen lade fram sitt förslag 1974, nämligen en oförändrad identitet för Svenska kyrkan som en evangelisk-luthersk, episkopal, öppen, demokratisk, rikstäckande folkkyrka. Dessa begrepp kom tillbaka i snart sagt varje större utredning, kyrkomötesbeslut och riksdagsbeslut under det reformarbete som började redan i skiftet mellan 1970- och 1980-talen, men som fick en särskild tyngd och kraft under andra hälften av 1990-talet. Jag ska här uppehålla mig vid ett av nyckelbegreppen, biskopsrollen i en episkopal kyrka, men med smärre utflykter till ämbetslinjens roll i den beslutsstruktur som den formar tillsammans med den folkligt förankrade självstyrelsen. Det betyder inte att jag tycker att det är de viktigaste inslagen i den kyrkliga organisationen. De olika nyckelbegreppen har tillsammans utgjort hörnstenar i den reform som lett fram till de nya relationer mellan stat och kyrka som gäller sedan 2000. Försvagas en hörnsten börjar det knaka i hela bygget. I den här boken har jag emellertid fått just uppgiften att skriva om biskopens roll i reformarbetet. 2

3 Biskopen har en stark ställning Jag vill hävda att biskoparna har en stark ställning i Svenska kyrkan och att det framgår av den kyrkoordning som gäller från den 1 januari 2000. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. I inledningen till det sjunde kapitlet heter det om biskopen: Biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet, enhet och universella gemenskap. Biskopen har tillsammans med domkapitlet ansvar för att kyrkans lära och ordning följs och ska leda och inspirera kyrkan i stiftet. Biskopen viger nya kvinnor och män till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst och är en herde för dem liksom för församlingarna i stiftet. Den samlade bilden av biskoparna i Svenska kyrkans ordning är, även utöver denna direkta beskrivning, mycket tydlig: Biskoparna har ansvar för kyrkan som helhet och varje biskop har ett särskilt ansvar i sitt stift. Biskopen ska bland annat förkunna evangelium i ord och handling; ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning: svara för ledning och tillsyn; vårda och värna kyrkans enhet; viga präster och diakoner; kalla präster och diakoner till överläggningar. Det är inte mycket att ta fel på i den beskrivningen. Biskopen har ett läro-, vignings- och ledningsansvar. Det utövas i vissa delar helt självständigt och i andra delar i samverkan med andra. Biskopens uppdrag får sitt organisatoriska uttryck bland annat i att Biskopsmötet fått en i kyrkoordningen reglerad roll; att samtliga biskopar med ärkebiskopen som ordförande ingår i och utgör en majoritet i Kyrkomötets läronämnd; att biskopsmötet ska yttra sig till Kyrkostyrelsen innan den fattar beslut i viktigare teologiska och ekumeniska frågor; att ärkebiskopen är självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen; att biskoparna är självskrivna som ordförande i domkapitel och stiftsstyrelse. Med biskopen som ordförande ska domkapitlet bland annat vara besluts- och överklagandeinstans i frågor om gudstjänst, kyrkomusik och kyrkorum; svara för beslutsprövning, dvs. prövningen av att beslut har fattats av rätt instans och i rätt ordning; förrätta präst- och diakonexamen; yttra sig vid anställning av präster och diakoner; utfärda församlingsinstruktioner som bland annat omfattar ett pastoralt program för församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission; 3

4 granska hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever sina vigningslöften samt pröva behörigheten att utöva kyrkans vigningstjänst; granska beslut om uppsägning, avskedande, omplacering och disciplinära åtgärder beträffande präster och diakoner i syfte att trygga att dessa beslut inte strider mot kyrkoordningens bestämmelser om att det är biskop och domkapitel som utövar tillsyn i fråga om lära, utövande av vigningstjänst och efterlevnad av vigningslöftena; ha insyn i och möjlighet att påverka prästernas lönesättning. Med biskopen som ordförande ska stiftsstyrelsen bland annat i vissa fall besluta om antalet ledamöter i lokala kyrkliga organ; genomföra biskopsval; besluta om minsta antalet prästtjänster för en församling och antalet befattningar och präst och diakon i stiftet; tillsätta domprost; besluta om vissa indelningsändringar, bildande av flerpastoratssamfälligheter och namn på dessa enheter; ha ett övergripande ansvara för de direkta valen i stiftet m.m. besluta om en kyrkobyggnad ska tas ur bruk; yttra sig om och fördela vissa bidrag. Utöver allt detta ska biskopen bland annat utse kontraktsprostar; ge tillstånd till någon som inte är präst att predika vid och leda gemensamma gudstjänster i församlingarna i stiftet; ansvara för mottagandet av en ny kyrkoherde. Svenska kyrkans episkopala struktur framgår också tydligt av lagen om Svenska kyrkan. Där anges att det ska finnas en biskop i varje stift. Motsvarande konstaterande i kyrkoordningen är (i såväl inledningen som 2 iden tredje avdelningen, som handlar om stiftet) att kyrkans episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift. Allt detta pekar åt samma håll, nämligen på ett starkt biskopsämbete. Det ser inte ut likadant som i andra kyrkor eftersom Svenska kyrkan har sina egna särskilda särdrag. Ett av dem är samspelet mellan dem som innehar Svenska kyrkans vigningstjänst, tidigare benämnt Svenska kyrkans ämbete, och dem som är förtroendevalda inom den demokratiska struktur som kyrkooordningen också anger. Det samspelet leder emellertid inte till någon försvagning av vigningstjänsten, ämbetet, om alla parter grundar sitt arbetssätt på den kyrkoordning som i sin tur uttrycker Svenska kyrkans identitet. Biskopens självständighet framgår mycket tydligt även i den nya ordningen. Bakom kyrkoordningens regelverk ligger i det här avseendet i hög grad det biskopsbrev som antogs av Biskopsmötet 1990, Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan. Gunnar Edqvist har i boken Från kyrkolag till kyrkoordning dragit en viktig slutsats av den episkopala strukturen som den framgår av kyrkoordningen: Självfallet handlar bestämningen av Svenska kyrkan som en episkopal kyrka i grunden om att Svenska kyrkan har ett biskopsuppdrag inom kyrkans vigningstjänst för den kyrkliga gemenska- 4

5 pens skull. Uppgiften fullgörs i förhållande till dem som utövar uppdrag inom vigningstjänsten och till församlingarna som helhet. Biskopens uppdrag manifesterar kontinuiteten i Svenska kyrkans tro och bekännelse och därigenom sambandet med den universella kyrkan. Biskopens tjänst är en enhetens tjänst för församling, stift och kyrka. Den som tillhör en episkopal kyrka hör samman med den kyrka som sträcker sig över alla tider och gränser. Den lokala församlingen lever inte isolerad utan har del i kyrkans samlade erfarenheter. Den tro och bekännelse som lever i lokalförsamlingen hör samman med den universella kyrkans tro, bekännelse och lära. Det förekommer ytterst sällan att någon ifrågasätter biskopsämbetet i Svenska kyrkan. Inte heller kritiseras den episkopala strukturen som sådan. Ändå vore det fel att inte peka på att det ibland blåser särskilt starkt kring denna hörnsten i kyrkobygget. Det finns också arbetsuppgifter med anknytning till den episkopala strukturen som skulle kunna en starkare roll än f.n. Jag ska ge några exempel: acceptansen av den episkopala strukturen, biskopens insatser för samspelet mellan de reglerade organen å ena sidan och folkrörelser, frivilligarbete och gudstjänstfirande församling å den andra samt biskopens självskrivna ordförandeskap i bland annat domkapitel och stiftsstyrelse. Ett trossamfund måste byggas så att också dess särskilda karaktär och identitet speglas i organisation och regelverk. Acceptansen av en episkopal kyrka Det finns tillfällen då i vart fall jag har undrat hur stark acceptansen för den episkopala strukturen i Svenska kyrkan verkligen är. Vi har, Gud ske lov!, en väl förankrad demokratisk hållning i Sverige (att enskilda människor ibland brister i utövandet av det ansvaret är en helt annan sak, vi är alla ofullkomliga människor vilkas handlande behöver granskas och debatteras). Den representativa demokratin iakttas i en rad sammanhang. Principen att det är de valda företrädarna för svenska folket, allt mer mångkulturellt och mångreligiöst till sin sammansättning, som har det yttersta ansvaret för de avgörande besluten i det offentliga samhällsmaskineriet. Det här är som sagt bra, men ett trossamfund är inte en ospecificerad del av detta samhällsmaskineri. Ett trossamfund måste byggas så att också dess särskilda karaktär och identitet speglas i organisation och regelverk. Ibland får jag en känsla av att behovet av en orubblig systematik i själva strukturen lätt kan leda till att man avvisar sådana avvikelser som ett trossamfund ställer krav på. Den konsekventa demokratiska organisationsstrukturen, utan undantag, är onekligen i en del avseenden tydligare släkt med en kongregationalistisk samfundsstruktur än med en episkopal, med dess särskilda hänsyn till biskop, övriga vigningstjänster och domkapitel. Det gäller även om faktiskt även biskoparna är valda till sina ämbeten i Svenska kyrkan och alltså inte är några främmande fåglar i en demokratisk beslutsstrukturen. Kyrkomötets beslut i fråga om biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet gick faktiskt inte bara emot det utredningsförslag som fanns. I det beslutet hade man bara stöd av 12 procent av remissorganen. Utredningens förslag hade däremot bejakats av 57 procent av remissorganen och ytterligare 22 procent efter justering. 5

6 Vi behöver bestämma oss för hur vi ska förhålla oss till både regel och undantag i den kyrkliga organisationsstrukturen. Den starka demokratiska traditionen i vårt land, som kommit till uttryck inte bara i konstitutionella sammanhang, utan grundlagts av tusen och åter tusen timmar av folkbildningsarbete i våra folkrörelser genom åren, är en oändligt stor tillgång. Den är något gott. Men det goda får inte bli det bästas fiende. Den episkopala kyrkans karaktär måste på ett klokt sätt vara inarbetad i den kyrkliga konstitutionen. Formella och informella strukturer Den kyrkliga organisationen är utsatt för samma spänning mellan formell och informell makt som riksdag, kommuner och intresse- och folkrörelseorganisationer. I Svenska kyrkan handlar denna spänning om relationerna mellan bland annat folkrörelseengagemanget, de frivilliga krafternas omfattande arbete i olika kyrkliga uppgifter, den aktivt och regelbundet gudstjänstfirande församlingens roll, de genom kyrkoordningen reglerade förtroendevalda organen och den roll de politiska partierna spelar. Spänningen finns där trots att många människor, och dessutom av allt att döma i allt högre grad, ingår i två eller flera av dessa grupperingar. Biskopen har att verksamt bidra till en ökad närhet mellan dessa viktiga krafter i det kyrkliga livet. Hur utvecklar man relationerna mellan dessa krafter? Hur skapar man ett dynamiskt samspel? Hur sker de i kyrkoordningen reglerade organens systematiska möten med de kyrkliga folkrörelserna? Med frivilligarbetarna ( den tredje kraften i Svenska kyrkan vid sidan om de valda och de anställda)? Och med den gudstjänstfirande församling som utgör en del av församlingskärnan (ett allt mindre skamligt ord att använda även i en folkkyrka!)? I boken Makten över kyrkan om Svenska kyrkan, folket och staten pekade jag på att den politiska sfären t.ex. slog igenom på frivilligarbetets bekostnad när representantskapen avskaffades i Den kyrkliga organisationen är utsatt för samma spänning mellan formell och informell makt som riksdag, kommuner och intresse- och folkrörelseorganisationer. Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dessa hade utöver sin roll som rörelsebetonade fora också möjlighet att nominera ledamöter till respektive nämnd. Det kan i och för sig finnas skäl att inte alltför mycket blanda olika slag av organ i en och samma beslutsorganisation, men frågan blir vilka insatser som ska göras i stället för att främja folkrörelseinslagen i Svenska kyrkan. Avvecklandet av representantskapen ställer också ännu större krav än tidigare på de förtroendevalda, deras nomineringsgrupper och de organ som väljs. Till det paradoxala hör Lutherhjälpens historia. På 1940-talet ville Lutherska världsförbundets svenska sektion med Lutherhjälpen bli godkänd och sanktionerad av den högsta kyrkoledningen, som man då uppfattade som Biskopsmötet. På 1980-talet, då Lutherhjälpen var en stor organisation med folklig förankring, ville man i stället vara så fristående som möjligt från den nya kyrkoledning som bestod av kyrkomöte och centralstyrelse. Det var lättare att samla Lutherhjälpsrörelsen kring en anknytning till Svenska kyrkan i övrigt med biskoparna som företrädare för Svenska kyrkan än med det valda Kyrkomötet och dess organ som Svenska kyrkans företrädare. Det går inte att komma ifrån frågan hur accepterad de politiska partiernas och nomineringsgruppernas ökade dominans är i de övriga delar av det kyrkliga livet som jag nyss nämnde. 6

7 Det här kan inte minst de förtroendevalda organen själva påverka. Det kan bland annat ske då man väljer var man lägger balanspunkten mellan nomineringsgrupperna som organ för just nominering och nomineringsgrupperna som tätt sammanhållna partigrupper med gruppvisa ställningstaganden i sakfrågor. Det kan ske genom en öppenhet mot de andra krafter som verkar i Svenska kyrkan. På den lokala nivån var dessutom inte förslaget från utredningsarbetet med Svenska kyrkans framtida organisation om församlingsmöten, framförd i utredningsarbetet inför millennieskiftets reform, så galet. Det föll då kyrkostämmorna blev kvar, men det borde ha kunnat genomföras i församlingar med kyrkofullmäktige. Det kan dessutom fortfarande genomföras lokalt utan att det har godkänts av Kyrkomötet. Inspirationen till församlingsmötena hämtades bland annat i Demokratiutredningens betänkande En uthållig demokrati, där utredningen pekade på tre villkor för att demokratiska processer ska komma till stånd: politisk jämlikhet, meningsfullt deltagande samt öppenhet och insyn. Medborgarna måste av de valda behandlas som politiska jämlikar. Inflytande kan inte erbjudas vissa, samtidigt som det förnekas andra. Öppenhet och inflytande fordrar att det finns former och arenor för deltagandet. Deltagandet måste vara meningsfullt, dvs. ge ett reellt inflytande. De valda måste påtagligt visa att de lyssnar och tar till sig det som sägs. Det betyder inte att de valda följer allt som sägs på de arenor som erbjuds. Men man kan säga både ja och nej med respekt och i dialog. Svenska kyrkan har med sitt vittförgrenade nät, ofta väl förankrat i det lokala livet, bättre förutsättningar än de flesta att erbjuda former och arenor för deltagande i arbetet och lokalt engagemang. Den representativa demokratins institutioner får, som Demokratiutredningen skrev, aldrig bli sig själva nog utan måste ta till sig den förnyelse som odlas i olika medborgarsammanslutningar. De måste se värdet av att ha ett vitalt och fritt föreningsliv och långsiktigt verka för att uppmuntra och stärka detta. Erkänn, bejaka, stöd och stimulera medborgarnas fria sammanslutningar, bjud in dem till återkommande demokratiska samtal om hur vi långsiktigt skapar det kitt som fördjupar folkstyrelsen!, manade utredningen. Man kan utan större svårigheter byta ut medborgare mot församlingsmedlemmar. Biskoparna i Kyrkomötet Erkänn, bejaka, stöd och stimulera medborgarnas fria sammanslutningar Även om Svenska kyrkan i huvudsak har lyckats ganska väl i sin avvägning mellan de olika krav som ställs på en kyrklig konstitution så fordrar också den kyrkliga organisationen en ständig granskning och ett kontinuerligt samtal. Det är också därför som jag vid några tillfällen offentligt luftat frågan om biskoparnas roll i Kyrkomötet. Biskoparnas plats i Kyrkomötet har hanterats tämligen svajigt i de senaste decenniernas arbete med relationerna mellan stat och kyrka och utformningen av Svenska kyrkans organisation. 1964 års förslag innebar att biskoparna inte skulle vara självskrivna ledamöter i Kyrkomötet, men att alla frågor om kyrkans böcker skulle beslutas av Biskopsmötet och Kyrkomötet gemensamt (vilket gav såväl Kyrkomötet som Biskopsmötet vetorätt i dessa frågor). 1968 års förslag var att biskoparna inte skulle vara självskrivna. Ingen vetorätt föreslogs. 1978 föreslogs att biskoparna inte skulle vara valbara till Kyrkomötet, men ha närvaroplikt och yttranderätt. I frågor om Svenska kyrkans bekännelse, gudstjänstordning och böcker skulle biskoparna däremot ha såväl förslagsrätt som rösträtt. 1982 års första förslag var att biskoparna skulle vara självskrivna ledamöter i Kyrkomötet, det andra innebar motsatsen. 7

8 1998 års förslag innebar att biskoparna skulle vara självskrivna. 1999 innebar förslaget att de inte skulle vara det. I stället föreslogs att de inte skulle vara valbara och Kyrkomötet följde detta förslag. För biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet talar enligt min mening teologiska, opinionsmässiga och praktiska skäl. 1987 tog jag som statssekreterare i Civildepartementet initiativ till ett uppdrag som gavs till de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund, nämligen att avge ett sakkunnigutlåtande om läroansvaret i kyrkan i teologisk belysning. De drog den naturliga slutsatsen att biskoparna, vilka valts av präster och lekmän till uppdraget, bör erkännas som självskrivna ledamöter. Ordningen skulle ge uttryck åt två för kyrkan viktiga aspekter: Att läran är av grundläggande betydelse för kyrkan såsom kyrka. Att kyrkans ämbete är ett viktigt strukturelement i kyrkan som kyrka. Lika litet som tidigare skulle detta betyda att enbart biskoparna har läroansvar och att enbart biskoparna företräder kyrkans ämbete. De konstaterade också att biskoparna med nuvarande ordning inte får utöva det uppdrag man kallat dem till. De får inte ta det ansvar som bör vila på dem då de inte ens i lärofrågor har de möjligheter och skyldigheter som deltagandet i Kyrkomötets beslut innebär. Fakulteternas slutsats står sig fortfarande. Biskoparnas roll i Läronämnden ersätter inte ledamotskapet i Kyrkomötet och en bibehållen läronämndsprövning är självklar även i en situation där biskoparna är ledamöter. Det är inte för biskoparnas skulle som den prövningen sker. Den syftar givetvis till att ge Kyrkomötet ett fullödigt underlag för dess beslut. För biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet talar enligt min mening teologiska, opinionsmässiga och praktiska skäl. Kyrkomötet behöver också biskoparna som självskrivna ledamöter för att få det förtroende som det behöver för sin legitimitet. Det handlar om att accepteras och uppfattas rätt av allmänheten, de regelbundna kyrkobesökarna, medlemmarna i olika kyrkliga organisationer och Svenska kyrkans anställda. Samma sak gäller i relationen till Svenska kyrkans förtroendevalda i församlingar och stift. Likaså gäller det i delar av det inhemska och det internationella ekumeniska arbetet. Inte minst internationellt har det faktum att det svenska biskopsämbetet är inställt i den apostoliska successionen ett värde. Denna vigningssuccession innebär att biskoparna har vigts i obruten följd sedan apostlatiden och att ämbetets giltighet följer av detta. Detta faktum har underlättat samarbetet med t.ex. den anglikanska kyrkofamiljen. I Sverige och för Svenska kyrkan ges dock denna oavbrutna vigningsföljd sällan en framträdande plats i diskussionen. Svenska kyrkan hävdar inte heller att vigningssuccessionen har den avgörande betydelse som den tillmäts i några av de kyrkor eller kyrkofamiljer som vi samarbetar med. Biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet har betydelse också i relationen till organisationer, myndigheter och media. Det allmänna intresset för biskoparnas uppfattning i olika frågor är en tillgång att ta vara på och ta ansvar för. Det har vi sett i samband med nationella trauman (senast tsunamikatastrofen), men också i viktiga politiska frågor (senast i debatten om flyktingbarnen). Vi ser det också ofta i mindre uppseendeväckande sammanhang. Då man frågar efter Svenska kyrkans uppfattning söker man ärkebiskopen, inte främst som Kyr- 8

9 kostyrelsens ordförande, utan som ärkebiskop och given främste enskilde företrädare för Svenska kyrkan (och som sådan bland annat Kyrkostyrelsens ordförande). Samma sak händer i stiften Nog om den frågan i den här uppsatsen. Jag behandlar biskoparnas roll i Kyrkomötet litet utförligare i boken Makten över kyrkan om Svenska kyrkan, folket och staten som kom ut för två år sedan. Det självskrivna ordförandeskapet Det är minst lika viktigt att man slår vakt om biskoparna som självskriven ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel. Inte särskilt ofta, men ändå vid några tillfällen, har den frågan aktualiserats debatt- och motionsvägen. Det har då främst handlat om ordförandeskapet i stiftsstyrelsen. Jag har uppfattat det så att det knappast finns något större gehör för förslag om förändringar, men det finns ändå skäl att i ett sammanhang som detta nämna saken. Den genomgång som jag gjort tidigare i den här uppsatsen av domkapitlets och stiftsstyrelsens arbetsuppgifter ger argument nog. En genomgång av dessa uppgifter punkt för punkt visar på ett nära samband mellan biskopens uppdrag i stort och biskopens ordförandeskap. Det gäller i såväl domkapitlet som stiftsstyrelsen. Uppdragen ingår naturligt i biskopens uppdrag. Biskopens ordförandeskap i dessa organ ger uttryck för att det finns en samlad stiftsledning. Stiftets geografiska avgränsning har dessutom sitt ursprung i att det varit biskopens ämbetsområde. I stiftsfullmäktige finns däremot [Skriv ett citat från dokumentet eller en sammanfattande text. Du kan placera textrutan var som helst i dokumentet. Använd fliken Verktyg för textruta om du vill ändra formateringen för textrutan med citatet.] Några slutsatser inte samma skäl för att biskoparna ska vara självskrivna ledamöter som i Kyrkomötet med dess unika roll i frågor som rör tro, bekännelse och lära. Ärkebiskopens självskrivna ordförandeskap i Kyrkostyrelsen bygger på förarbetenas konstaterande att detta är ett viktigt uttryck för Svenska kyrkans ställning som episkopal kyrka. Ärkebiskopen är också uttryckligen främsta företrädare för Svenska kyrkan. Dags att göra en kort sammanfattning. Mina slutsatser om biskopen i den kyrkoordning som bygger på det principbeslut om nya relationer mellan staten och Svenska kyrkan för tio år sedan och som genomfördes för fem år sedan ser ut på följande sätt: Svenska kyrkan är en episkopal kyrka och biskopen har en stark ställning i kyrkan. Det kommer till uttryck på en rad sätt i kyrkoordningen, såväl i den allmänna beskrivningen av Svenska kyrkans identitet som i utformningen av det mer konkreta regelverket. Svenska kyrkans demokratiska uppbyggnad, som utgör en del av kyrkans identitet, måste inrymma också en annan del av denna identitet, nämligen de särskilda hänsyn som måste tas till kyrkans episkopala struktur. Svenska kyrkans episkopala struktur utsätts nästan aldrig för öppen kritik i den kyrkliga debatten. Däremot tas ibland konkreta frågor upp till diskussion. Till de diskussioner som kommer upp hör främst kravet på biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet, men ibland om än sällan också ärkebiskopens och biskoparnas självskrivenhet som ordförande i kyrkostyrelse respektive stiftsstyrelse. 9

10 Biskoparnas ledamotskap i Kyrkomötet samt ordförandeskapet i Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelserna bör alla ses som en naturlig följd av Svenska kyrkans episkopala identitet och struktur. Frågan om biskoparnas uppgifter och inflytande i den kyrkliga organisationen handlar om denna organisations legitimitet och trovärdighet i Svenska kyrkan, hos allmänheten och bland samarbetspartner. De i kyrkoordningen reglerade förtroendevalda organen behöver leva nära och i samklang med kyrkliga folkrörelser, frivilliga medarbetare och gudstjänstfirande församling. En av biskopens uppgifter är att främja detta. Litteratur Edqvist, Gunnar, Friedner, Lars, Lundqvist Norling, Maria och Tibbling, Patrik, Kyrkoordning för Svenska kyrkan med kommentarer och angränsande lagstiftning (Verbum, senaste upplagan 2005) Edqvist, Gunnar, Från kyrkolag till kyrkoordning (Verbum 2000) En uthållig demokrati (SOU 200:1) Ekström, Sören, Makten över kyrkan om Svenska kyrkan, folket och staten (Verbum 2003) Läroansvar i kyrkan teologisk belysning. Rapport från en arbetsgrupp vid de teologiska fakulteterna (Ds C 1987:13) 10