Frågor och svar om situationen i Azerbajdzjan April 2012 Kort historik Området som idag är Azerbajdzjan har varit bebott och har erövrats av många olika folk. År 1920 blev landet invaderat av Röda armén och blev en del i Sovjetunionen. I samband med Sovjetunionens fall 1991 blev Azerbajdzjan en självständig stat. Idag har Azerbajdzjan en befolkning på 9,2 miljoner. Över 90 % av befolkningen är azerer och övriga grupper består av armenier, dagestaner, ryssar, tatarer och kurder m.fl. Majoriteten talar azeriska och ryska. Azerbajdzjan är en sekulärstat där islam är den största religionen, varav majoriteten är shiamuslimer. Azerbajdzjaner som lever i de större städerna (Baku, Ganca och Sumgait) har en relativt hög levnadsnivå, medan folket på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Många delar av landsbygden saknar el och/eller infrastruktur. Hur styrs landet? Azerbajdzjan är en republik och Presidenten heter Ihlam Alliyev och leder partiet Nya Azerbajdzjanska partiet/new Azerbaijani Party (NAP). Ihlam Alliyev är son till före detta Presidenten Gejdar Alliyev. Ihlam Alliyev har varit President sedan den 31oktober 2003. Vad menar ni med att man ska se bakom kulisserna på Christal Palace? Mycket av det som syns i Baku är stort och påkostat. Nya stora monumentalbyggnader, vackert renoverade fasader, generösa fontäner, och intressant konst visas upp för besökare. För att försköna ytan har bostäder rivits till förmån för nya vägar och parker. Det är lätt att förföras av den påkostade och eleganta ytan, men det finns en annan verklighet. Azerbajdzjan har stora klyftor mellan rika och fattiga. Världsbanken uppmätte att halva befolkningen levde under fattigdomslinjen 2010. På grund av Azerbajdzjans oljeintäkter så har landet, under de senaste tio åren, haft en stark ekonomisk tillväxt. Dock är oljeintäkterna mycket ojämnt fördelade. Europarådet och flera människorättsorganisationer har kritiserat landet för att kränka de mänskliga rättigheterna, och för att inskränka i yttrandefriheten. Journalister och oliktänkanden arresteras. Sedan självständigheten 1991 har inga val som hållits i landet klassats som fria och rättvisa. Besökare kommer att möte kvinnor i västerländskt snitt. Traditionella könsstereotyper genomsyrar dock landet och kvinnors liv kontrolleras av maken eller manliga familjemedlemmar. Våld mot kvinnor är vanligt, likaså tvångsäktenskap och barnäktenskap. Människohandel med kvinnor och barn där många säljs för sexuellt utnyttjande är ett stort problem. Homosexuella diskrimineras och det är förbjudet för homosexuella att ingå partnerskap och att adoptera. Det finns över en halv miljon internflyktingar i landet som ofta lever under tuffa förhållanden. Internflyktingar löper större risk att drabbas av ohälsa och arbetslösheten är utbredd.
Hur ser situationen ut specifikt för kvinnor och flickor? Trots att kvinnorna i Azerbajdzjan enlig lag har samma rättigheter som män så efterlevs inte detta i praktiken. Traditionella normer begränsar kvinnors deltagande i samhällslivet. Få kvinnor sitter på ledande positioner. Av till exempel de 125 ledamöterna i parlamentet är endast 20 kvinnor, och samtliga ministrar är män. Kvinnors liv kontrolleras i stor utsträckning av deras makar och familjemedlemmar. Tvångsäktenskap och våld mot kvinnor är vanligt förekommande trots att det är förbjudet enligt lag. Andelen kvinnor som utsätts för våld av en manlig familjemedlem är hög. Människohandel är ett stort problem. Kvinnor och barn säljs för sexuellt utnyttjande och/eller tvångsarbete och tiggeri. Enligt UNICEF har barnäktenskap (äktenskap mellan personer under 18 år) ökat de senaste åren. Flickor så unga som 12-15 år gifts bort. Barnäktenskap är vanligast bland människor som lider av fattigdom. Genom att gifta bort en dotter har föräldrarna en person mindre att försörja. Korruption bland de religiösa ledarna är också ett problem. Lagen säger att en flicka måste vara minst 17 år för att gifta sig, men genom att hålla enbart en religiösceremoni för ungefär 625 dollar kan föräldrarna komma undan lagen. Utan en laglig vigsel blir kvinnan utan skyddsnät om hennes man lämnar henne. Efter vigseln tvingas hon ofta sluta skolan. Konsekvenserna syns redan i sjunkande siffror för läs- och skrivkunnigheten bland flickor. Flickorna löper även en större risk för att drabbas av ohälsa. Barnäktenskap kan leda till att flickor blir gravida i en ålder då deras kroppar inte är redo för att föda barn. Enligt UNICEF är 12 % av kvinnorna mellan 20-24 var gifta innan sin 18 års dag (2008). Mödradödligheten i Azerbajdzjan är hög och har ökat under senare år. Abort av flickfoster ökar eftersom söner värderas högre. Situationen har blivit så allvarlig att ledamöterna i parlamentet diskuterar att förbjuda abort efter att barnets kön blivit känt för att förhindra att obalansen av andelen kvinnor och män i befolkningen blir farligt hög. Hur ser situationen ut för HBTQ-personer? Enligt lag är det inte förbjudet att leva som HBT-person i Azerbajdzjan, men det är dock förbjudet att ingå partnerskap och att adoptera. Det är inte ovanligt att politiker uttalar sig förnedrande och diskriminerade om homosexuella i media. Regeringsföreträdare från Azerbajdzjan har också vägrat att diskutera diskriminering av HBT-personer i Europarådet. De har inte heller skrivit under Europeiska konventionens protokoll och FN:s deklaration gällande diskriminering på grund av sexuell läggning. Det sägs att Azerbajdzjan är en auktoritär stat, en skendemokrati. Vad betyder det? Den politiska makten är koncentrerad hos presidenten. Och sedan en folkomröstning 2009 kan presidenten sitta kvar vid makten ett obegränsat antal mandatperioder, förutsatt att han blir omvald. Oppositionen kontrolleras hårt och inför valet 2010 blev både oppositionella kandidater och väljare hotade och trakasserade. Korruptionen i landet är utbredd. I Azerbajdzjan råder ingen likhet inför lagen. Rättsäkerheten i landet är otillräcklig. Domstolarna agerar inte självständigt utan följer direktiv från regimen. Arresterade underhålls information om deras rättigheter, och möjligheten att träffa en offentlig försvarare begränsas. Human Rights Watch rapporterar att tortyr används i fängelserna för att tvinga fram erkännanden. Polisen tillåts outsagt använda våld för att förhindra oppositionella att verka i samhället. För civilsamhället och journalisterna har klimatet i landet hårdnat på senare år. Sedan 2009 är det förbjudet att videofilma och fotografera personer utan deras medgivande. För att ytterligare begränsa yttrande- och pressfriheten så kan journalister som kritiserar regimen bli av med sin lön, och bli anklagade för ärekränkning. Det är också staten som kontrollerar tryckning och distribution av tidningar. Även mötesfriheten har begränsats, vilket innebär att demonstrationer sällan tillåts. Ideella organisationer har svårt att registrera sig och söka pengar för sitt arbete. Landet ligger på plats 152/178 i pressfrihetsindex (Reportrar utan gränser 2010), plats 140/167 i demokratiindex (Economist intelligence unit, 2011) och på plats 143/183 korruptionsindex (Transparency international 2010). Vilka är de största demokratiska utmaningarna i landet? Valet 2010 ledde inte till en ökad demokratisering. Den offentliga politiska debatten lyser med sin frånvaro och både väljare och oppositionspolitiker har blivit hotade. Rättssäkerheten i landet är inte oberoende från den verkställande makten. Människorättsorganisationer rapporterar om att tortyr används för att få fram erkännanden och att journalister och regimkritiska personer fängslas och 2
trakasseras godtyckligt. Det har blivit svårare för frivilligorganisationer att arbeta i landet sen konstitutionen ändrades. Sju procent av befolkningen i Azerbajdzjan består av internflyktingar som har tvingast fly från sina hem på grund av konflikten om Nagorno-Karabach. För de organisationer Kvinna till Kvinna samarbetar med ligger de största utmaningarna i att lagar om kvinnors rättigheter efterföljs, och att resurs ges till att skydda kvinnor mot våld och andra former av övergrepp. En stor utmaning är korruptionen som bland annat drabbar kvinnors hälsa negativt eftersom korruptionen inom sjukvården är mycket utbredd. Det gäller även inom utbildningssektorn vilket leder till sämre utbildad sjukvårdspersonal. Hur ser utvecklingen i landet ut? Syns några tecken på förändring? Det har under senare år synts en del tecken på förändring i Azerbajdzjan. Vissa försök att reformera rättsväsendet i landet har gjorts. Nya fängelser har byggts. Det har statsats pengar på att rekrytera och utbilda domare, vilket har lett till ett ökat antal utexaminerade domare. Dock finns det fortfarande för få oberoende försvarsadvokater. Den pågående reformeringen av rättsväsendet har även som mål att minska användandet av tortyr. Myndighetsrepresentanter som har använt tortyr har avskedats, men ingen av dessa har dömts för brott. Regeringen har försökt att minska arbetslösheten i landet genom att underlätta för privata investeringar och småföretag. Som en följd av detta kan man se en ökning av kvinnors sysselsättning. Det har även gjorts insatser för att minska fattigdomen i landet. På grund av ökad tillväxt har minimilönerna höjts. Världsbanken uppmätte dock att halva befolkningen levde under fattigdomslinjen 2010. Konflikten med grannlandet Armenien om regionen Nagorno-Karabach är inte löst. Hur påverkar konflikten situationen i landet? Det finns över 590 000 internflyktingar i Azerbajdzjan som har tvingats fly eller fördrivits från Nagorno-Karabach och omkringliggande områden. Området var en del av Sovjetunionen och Sovjetmakten formaliserade Nagorno-Karabach som en autonom region inom den azerbajdzjanska sovjetrepubliken. Olika etniska grupper fanns representerade bland befolkningen i Nagorno-Karabach under Sovjettiden, men den största gruppen var armenier. År 1988 röstade de armeniska delegaterna i den lokala sovjeten i Nagorno-Karabach för att förena regionen med sovjetrepubliken Armenien. Spänningar växte mellan armenier och azerbajdzjaner och våld mellan grupperna ägde rum i båda sovjetrepublikerna. År 1991 förklarade sig Azerbajdzjan och Armenien självständiga från Sovjetunionen. I slutet av 1991 utropade armenierna i Nagorno-Karabach regionen som en självständigt ny stat skild från Azerbajdzjan och höll en folkomröstning om självständighet. Kort därefter utbröt en väpnad konflikt om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Tusentals människor dödades och hundratusentals fördrevs från sina hem till följd av konflikten. I maj 1994 trädde ett eldupphör i kraft, men utan att man nådde en uppgörelse som säkrade varaktig fred. Armenien kontrollerar de facto både Nagorno-Karabach och flera angränsande azerbajdzjanska regioner. Armenien och Azerbajdzjan har haft mer eller mindre regelbundna förhandlingar sedan eldupphöret. Förhandlingarna inom ramen för den så kallade OSSE Minskgruppen om Armenien Azerbajdzjan - Nagorno-Karabach har inte lett till några förändringar under 2011. Gruppen leds av USA, Ryssland och Frankrike. Fortfarande pågår sporadisk skottlossning längs gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan och längs stilleståndslinjen till Nagorno-Karabach. Det har också förekommit rapporter om olyckor med minor. Nagorno-Karabach har inte erkänts som en självständig stat av något annat land, inklusive Armenien. De facto regeringen i Nagorno Karabach har önskningar om självständighet. Nagorno-Karabach är internationellt sett erkänt som en del av Azerbajdzjan. Vad gör Kvinna till Kvinna i Azerbajdzjan? Kvinna till Kvinna ger stöd till kvinnoorganisationer som arbetar med kvinnors rättigheter, våld mot kvinnor, kvinnors hälsa, att stärka kvinnors deltagande i politiken och fredsbyggande. Kvinna till Kvinna ger också kontakter och skapar mötesplatser med andra kvinnoorganisationer i regionen och internationellt. Vi har nära kontakt och är i ständig dialog med organisationerna. 3
Vad gör de organisationer som Kvinna till Kvinna stödjer? Kvinna till Kvinna stöder fyra organisationer i Baku som även har verksamhet runt i landet, och en grupp i grannstaden Sumgayit. Organisationen i Sumgayit arbetar med våld mot kvinnor. De har aktivistgrupper i olika mindre orter och i områden bebodda av internflyktingar omkring Sumgayit. De arbetar för att öka medvetenheten om våld mot kvinnor och om orsakerna till våldet. De organisationerna med bas i Baku arbetar även i flera andra regioner med olika frågor. Det kan handla om våld mot kvinnor, juridisk rådgivning och stöd vid rättegångar där rättsväsendet sviker kvinnor, till exempel, vid skilsmässa, våldsbrott eller ägandetvister. De arbetar också med sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter genom att sprida information och kunskaper om sexualitet, graviditet, kvinnosjukdomar och barns hälsa. Andra organisationer arbetar med påverkansarbete mot regeringen och lagstiftningen som behöver stärkas och få resurser för att kunna förverkligas. Journalister utbildas för att bättre kunna skildra kvinnors situation och utmana könsstereotyper. En organisation fokuserar på unga tjejer och att öka deras självtillit och kunskaper om kvinnors mänskliga rättigheter. Hur ser de organisationer som Kvinna till Kvinna samarbetar med på att Eurovision hålls i Azerbajdzjan? De välkomnar finalen och intresset från omvärlden som följer med den. Alla är inte så intresserade av själva Eurovision som sådan utan av möjligheterna att uppmärksamma situationen i landet. Särskilt situationen för kvinnor, och att kunna beskriva för världen vad som behövs för att få ett jämställt och demokratiskt Azerbajdzjan. Vad säger aktivisterna till personer som ska resa till Baku och som följer Eurovision? Välkomna! De vill att gästerna ska se och uppskatta den vackra naturen, den gästfria befolkningen som är den goda traditionen hos Azerbajdzjans befolkning. Men också se kontrasterna mot den förtryckande traditionen som finns gentemot kvinnor och minoriteter. Vad tycker azerbajdzjaner om Eurovision? Är det något som folk generellt pratar om? Precis som hos oss är meningarna delade. Många är oinformerade om var, när och hur finalen går i Baku. Många känner stolthet över att ha vunnit i 2011 års final och att många från andra länder nu kommer till Baku, och att miljoner människor kommer att titta på tv-sändningen härifrån. En grupp människorättsorganisationer och journalister är kritiska och har skapat en protest- och bojkottrörelse Sing for Democracy och kräver omedelbara reformer, och frisläppande av politiska fångar, mänskliga fri- och rättigheter garanterade innan finalen tillåts gå av stapeln. Andra organisationer tror att en bojkott kan få motsatt effekt och öka kontrollen av oppositionella. Vad tycker Kvinna till Kvinna att Eurovision Song Contest fans ska göra? Vara medvetna om att det finns en annan verklighet bakom den glansiga ytan och att villkoren för kvinnor i Azerbajdzjan ofta är svåra. Många Eurovision fans är unga. Deras situation skiljer sig på många sätt från jämnåriga i Azerbajdzjan. Flickor och unga kvinnor i Azerbajdzjan är ofta mycket mer hårt kontrollerade av sina familjer och släkter än flickor och unga kvinnor i Sverige. I Sverige får de flesta kvinnor och män bestämma själva vem de ska gifta sig med och när. I Azerbajdzjan blir flickor i unga tonåren bortgifta med ofta mycket äldre män och trycket från familj och släkt är mycket stort på unga att gifta sig innan 25 års ålder. I Sverige har de flesta unga friheten att flytta ifrån sina föräldrar om de kan försörja sig. I Azerbajdzjan får de flesta unga inte flytta hemifrån förrän de gifter sig. Sverige är ett av de länder där kvinnor som utsätts för människohandel hamnar och utnyttjas sexuellt. Azerbajdzjan är ett av ursprungsländerna där kvinnor, ofta mycket unga, luras till och blir offer för människohandel. 4
Några nedslag - vad händer i Azerbajdzjan inför Eurovision Song Contest? Armenien har beslutat att inte ställa upp i årets final av Eurovision Song Contest. Beslutet kom för några veckor sedan. Anledningen sägs vara att Armenien upplevde att värdnationen inte kunde garantera säkerheten för deras artister under tävlingen. Beslutet kom också efter att Azerbajdzjans president uttalat att Armenien är Azerbajdzjans fiende nummer ett. John Kennedy O Connor som har skrivit boken Eurovision Song Contest: The Official History har berättat i en intervju att säkerhetspolisen i Azerbajdzjan utförde nattliga besök hos azerbajdzjaner som röstade på Armeniens bidrag i Eurovision 2009. Två regimkritiska musiker blev gripna av polisen under en protestaktion den 17 mars. Sångaren och basisten i den populära gruppen Bulistan blev, tillsammans med arrangören, dömda till tio dagars fängelse för huliganism efter att ha kritiserat presidenten och hans familj. Båda musikerna vittnar om att de har blivit misshandlade av polisen. Journalisten Khadija Ismayil har blivit utsatt för utpressning och hot i ett försök att stoppa hennes reportage om tvivelaktiga oljeaffärer med kopplingar presidenten Ilham Alijev. Hennes reportage avslöjar korruption bland maktens elit. 5