Elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält

Forskningsöversikt Elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Andra årsrapporten 2005

Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Andra årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert cçêëâåáåöëê ÇÉí=Ñ ê=~êäéíëäáî= çåü=ëçåá~äîéíéåëâ~é=

Innehåll Förord... 3 Författarens förord... 4 Inledning... 5 Sammanfattning och slutsatser om elöverkänslighet i RALF-rapporten... 5 Förekomst av kraftfrekventa fält... 6 Epidemiologiska studier av ELF elektromagnetiska fält och symptom, depression och självmord... 9 Experimentella studier... 11 Detektionsförmåga Provokationsstudier Interventionsstudie Fysiologiska reaktioner vid rapporterad elöverkänslighet... 13 Elektromagnetiska fält och symptom. Slutsatser... 13 Resultat från Interphone-studien... 14 Avslutande diskussion... 15 Referenser... 17 2

Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har av regeringen i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet. Uppdraget innebär att FAS, i samråd med forskningsaktörer, myndigheter och andra som FAS finner lämpligt, vartannat år skall dokumentera och informera om kunskapsläget, med början år 2003. Till detta uppdrag har en särskild arbetsgrupp under ledning av professor Anders Ahlbom anlitats. Arbetsgruppen har, förutom Anders Ahlbom, bestått av docent Maria Feychting, överläkare, medicine doktor Lena Hillert och bitr professor Yngve Hamnerius. FAS vill tacka arbetsgruppen för nedlagt arbete på att ta fram årets rapport. FAS planerar att årligen publicera en ny rapport. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter varför fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Projektgruppens första rapport var inriktad på forskning om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symptom. Årets rapport har i stället fokuserats på kraftfrekventa fält i relation till symptom. Mer information om elektromagnetiska fält finns på FAS hemsida, www.fas.forskning.se. Stockholm i januari 2005 Rune Åberg Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3

Författarens förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt undertecknad att leda en projektgrupp med uppgift att årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. Utgångspunkten är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten (1) och den engelska Stewartrapporten (2). Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Projektgruppens första rapport utkom för ett år sedan och var inriktad på forskning om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symptom (3). I den rapporten fanns också en sammanfattning av slutsatserna i SSIs expertgrupps årsrapport för 2003 (4). Innevarande års rapport kommer i stället att fokusera på kraftfrekventa fält i relation till symptom. Rapporten innehåller också kommentarer med anledning av vissa nypublicerade resultat inom andra områden, nämligen de första resultatredovisningarna från den så kallade Interphonestudien. I projektgruppen ingår utöver undertecknad docent Maria Feychting, IMM, Karolinska Institutet; överläkare, medicine doktor Lena Hillert, Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting; samt biträdande professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola. Anders Ahlbom Professor IMM, Karolinska Institutet och Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting 4

Inledning Det finns ett betydande antal personer som upplever symptom eller besvär och som anger att dessa är relaterade till exponering för elektromagnetiska fält. Detta kallas elöverkänslighet (eng. electrical hypersensitivity). Symptomen påminner om asteni och är vanliga och ospecifika. När det gäller kopplingen till exponering för elektromagnetiska fält är man helt och hållet hänvisad till den drabbade personens egen bedömning och rapportering. Test eller biologiska markörer saknas helt. Det är uppenbart att symptom som dessa kan uppstå på en mängd olika sätt och genom samverkan av ett flertal faktorer och omständigheter. En kritisk fråga är om exponering för elektromagnetiska fält verkligen är en av de många faktorer som kan ha betydelse för uppkomsten av dessa symptom. Den frågan kan knappast studeras på något annat sätt än genom en jämförelse av symptomförekomst hos personer med olika exponering för elektromagnetiska fält. Undersökningar av detta kan designas och genomföras på en mängd skilda sätt. Två huvudgrupper av undersökningar kan dock urskiljas, nämligen epidemiologiska (observerande) undersökningar och experimentella (provokations-) studier. I föregående års granskning av den forskning som finns avseende ett eventuellt samband mellan radiofrekventa elektromagnetiska fält och symptom drog vi slutsatsen att ett vetenskapligt stöd för ett sådant samband i huvudsak saknas, men att antalet undersökningar som prövat den hypotesen är förvånande litet. I detta års rapport görs för fullständighets skull en liknande granskning av forskningen kring kraftfrekventa fält. Sammanfattning och slutsatser om elöverkänslighet i RALF-rapporten Vi tar i denna rapport avstamp i den så kallade RALF-rapporten och börjar därför med en kort diskussion av dess resultat och slutsatser (1). I RALF-utredningens slutsatser framhölls att resultaten av vetenskapliga studier talar mot att elektriska eller magnetiska fält skulle vara en tillräcklig eller en nödvändig faktor för att utlösa symptom hos personer som upplever sig vara elöverkänsliga. Att elektriska eller magnetiska fält under några omständigheter skulle kunna utgöra en bidragande orsak kunde inte uteslutas, men utredningsgruppen vid RALF kunde inte finna att det framkommit något stöd för detta i vetenskapliga studier. Den diskrepans mellan resultaten i vetenskapliga studier och de drabbades egna erfarenheter av ett samband mellan exponering för fält och besvär konstaterades kvarstå. Detta förhållande bedömdes vara en viktig orsak till att elöverkänslighet har varit och förblivit ett så omdebatterat ämne. Den definition av elöverkänslighet som RALF utredningen, efter diskussioner i tre expertgrupper, föreslog betonade de drabbades egna erfarenheter och tolkningar till bakgrunden för sina besvär samt koppling till elektrisk utrustning snarare än elektriska eller magnetiska fält. RALF-utredningens definition för elöverkänslighet lyder: Elöverkänslighet definieras som de symptom som upplevs i närheten till, eller vid användning av elektrisk utrustning, och som medför varierande grad av besvär eller ohälsa hos individen och som individen hänför till aktiveringen av den elektriska utrustningen. En viktig faktor bakom åsiktsskillnaderna avseende elöverkänslighet bedömdes vara synen på vad som är relevant kunskap. Medan företrädare för elöverkänsliga anfört att t.ex. de drabbades egna erfarenheter är tillräckligt kunskapsunderlag för agerande och att denna kunskap inte bör ifrågasättas, har andra aktörer ställt krav på i vetenskapliga studier systematiskt utvärderad kunskap som underlag för ställningstagande och beslut som rör grupper av, 5

eller hela befolkningen. Så kallad elsanering (åtgärder för att minska exponeringen för elektriska och/eller magnetiska fält) är den åtgärd som elöverkänsliga i allmänhet har efterfrågat och bedömt som effektivast för att mildra symptomen och öka livskvaliteten. RALFgruppen saknade dock kontrollerade studier som utvärderar denna typ av intervention. I utredningen diskuterades vilken vikt som dittillsvarande provokationsstudier skulle tillmätas. Man kunde konstatera att det fanns grupper, bl.a. företrädare för elöverkänsliga, som anförde att föreliggande provokationsstudier p.g.a. brister i genomföranden hade ett begränsat informationsvärde, medan andra aktörer bedömde resultaten i dessa studier utgjorde relativt starka argument mot ett enkelt samband mellan fält och besvär och borde tillmätas stor vikt vid fortsatt agerande. Förekomst av kraftfrekventa fält Gruppens rapport från 2003 behandlade studier av radiofrekventa fält. Årets rapport fokuserar på lågfrekventa fält. Elektriska och magnetiska fält kan karaktäriseras av sin styrka och frekvens. Frekvensen anges i hertz (Hz), som anger hur många fältstyrkemaxima fältet har per sekund. Det elektromagnetiska spektrumet redovisas i figur 1. Figur 1. Det elektromagnetiska spektrumet. (J Trulsson In situ measurement of exposure to electromagnetic field strength from UMTS base stations. Master thesis, Electromagnetics, Chalmers University of Technology.) 6

Elektriska fält beror på spänningar; fältet går från en spänning till en annan. Styrkan på det elektriska fältet anges i volt/meter (V/m). I figur 2 visas ett enkelt fall med ett elektriskt fält som uppkommer mellan två plåtar som har olika spänning. Figur 2. Ett elektriskt fält uppstår mellan föremål som har olika spänning. De magnetiska fälten alstras av strömmar. Runt en ledare som det går en ström i, skapas ett magnetiskt fält. De elektriska fältlinjerna går från en spänning till en annan, de magnetiska fältlinjerna bildar däremot alltid slutna banor runt om de strömmar som alstrar dem, se figur 3. Styrkan på de magnetiska fälten, den magnetiska flödestätheten, mäts i tesla (T). 1 tesla är en mycket stor enhet. När det gäller normal miljö får vi ta till mikrotesla (µt), milliondels tesla och nanotesla (nt), milliarddels tesla. Figur 3. Magnetiska fält bildar slutna fältlinjer kring strömförande ledare. Den magnetiska flödestätheten (B) uppgår till 0,2 µt en meter från en ledare som för strömmen 1 A. Fälten kan komma från yttre källor, från elinstallationer eller från elektrisk utrustning som t.ex. bildskärmar, belysningsarmaturer, maskiner. Vårt kraftsystem arbetar vid frekvensen 50 Hz, vilket innebär att fält från kraftledningar och elinstallationer huvudsakligen har denna frekvens. Direkt under en 400 kv-högspänningsledning kan den 7

elektriska fältstyrkan uppgå till cirka 6 kv/m. Hus får ej byggas närmare än 10 meter från närmaste ledare i kraftledningen. Den ostörda fältstyrkan kan här uppgå till cirka 3 kv/m. Ytterväggarna i hus skärmar elektriska fält, varför man normalt ej får något elektriskt fält inomhus, av yttre ledningar. Under en 400 kv-kraftledning kan den magnetiska flödestätheten uppgå till 5 30 µt. Magnetfältet avtar med kvadraten på avståndet från kraftledningen. Normala byggnadsmaterial har mycket ringa skärmverkan för magnetiska fält, varför hus som ligger nära större ledningar har förhöjda fält inomhus. Hus som ligger 10 till 30 m från 400 kvledningar har magnetfält med styrkan 1 10 µt orsakad av ledningen. De flesta hus, som har förhöjda magnetfält, ligger dock ej nära kraftledningar. Källan till förhöjda magnetfält, är oftast s.k. vagabonderande strömmar. Dessa strömmar beror på att vi har ett elsystem där återledaren i många installationer är förbunden med skyddsjorden, vilket innebär att återgångsströmmar, som borde gått i elnätets kablar, också kan gå i skyddsjordanslutna metallstrukturer som fjärrvärme och vattenledningar. Magnetfält från dessa strömmar står för en stor del av magnetfältsexponeringen i stadsmiljö. Fältet från en vagabonderande ström avtar endast omvänt proportionellt mot avståndet vilket innebär att strömmar i rör i gatorna ger fältbidrag in i hus. Medelexponeringen i bostäder ligger på cirka 0,1 µt i städer och på cirka hälften av detta på landsbyggden. På grund av att kraftnätet och elinstallationer arbetar vid 50 Hz är detta den dominerande frekvensen för exponering i vårt samhälle. De flesta elektriska apparater, motorer och armaturer ger huvudsakligen 50 Hz fält. Vid många elapparater, som lysrör, datorer, dimmers m.m. uppkommer även fält vid andra frekvenser än 50 Hz, s.k. övertoner, (multiplar av grundfrekvenser) vanligt är t.ex.150 Hz. Switchade nätaggregat används alltmer i t.ex. datorer, kopiatorer och skrivare. Dessa alstrar fält i khz-området. Lysrörsarmaturer med s.k. högfrekvensdon avger elektriska och magnetiska fält i frekvensområdet 20 50 khz. Inom ett avstånd på 10 cm från elapparater kan vanligen ett magnetfält på flera tiotals µt uppmätas. Fältet från en liten apparat avtar med kubiken på avståndet, varför bidraget på 1 m avstånd oftast är litet. Bildskärmar och teveapparater med bildrör avger framför allt elektriska och magnetiska fält vid bild- och linjefrekvens. Bildfrekvensen anger hur många bilder som visas per sekund på skärmen. För en teve ligger den på 50 Hz, men för bildskärmar ligger den ofta något högre 60 120 Hz. Bilden byggs upp genom att en mängd linjer ritas på skärmen. Linjefrekvensen är antalet linjer som ritas per sekund, den är mellan 20 och 200 khz för bildskärmar. Teveapparater kan avge någon µt på avståndet 30 cm medan värdena på normalt betraktningsavstånd är låga. Moderna bildskärmar uppfyller ofta TCO:s krav, vilket innebär att magnetfältet 30 cm framför skärmen ligger under 0,2 µt för bildfrekventa fält och under 0.025 µt för linjefrekventa fält. Platta LCD-skärmar avger normalt svaga lågfrekventa fält. För att alstra bakgrundsbelysning används switchade nätaggregat med en frekvens som brukar ligga i intervallet 2 50 khz. Det är därför inte ovanligt med elektriska växelfält upp till något tiotals V/m khz-området från platta skärmar. TCO-märkta bildskärmar måste ligga under 2 V/m på avståndet 30 cm i detta område.vanliga spisar ger 50 Hz-fält med en typisk styrka på några µt 20 cm framför spisen. Ett alternativ till en konventionell spisplatta är en induktionshäll som värmer kokkärlen genom att ett magnetfält skapar strömmar i kärlbotten. För att få en effektiv värmning använder man vanligen 20 400 khz magnet- 8

fält i dessa hällar. Magnetfältsnivåer upp till 6 µt kan uppträda på ett avstånd av 20 cm från hällen, vilket är nivåer av samma storleksordning som referensvärdet vid dessa frekvenser i SSI:s allmänna råd. Larmbågar som används för stöldlarm i affärer, bibliotek m.m. är en källa till elektromagnetiska fält. Många larmsystem alstrar lågfrekventa magnetfält i Hz till khz-området, andra system använder radiofrekventa fält. Mittemellan larmbågar som använder lågfrekventa magnetfält, uppmäts ofta nivåer på upp till några hundra µt. Epidemiologiska studier av ELF elektromagnetiska fält och symptom, depression och självmord Flera sammanställningar av de epidemiologiska studierna inom området extremt lågfrekventa (ELF) elektromagnetiska fält och symptom har publicerats tidigare (1, 5, 6), och endast ett fåtal studier finns publicerade efter detta. En allvarlig begränsning i alla studier av symptom inom området är avsaknaden av klart definierade diagnostiska kriterier, liksom det faktum att exponeringen ingår som en del i definitionen av sjukdomen; diagnosen avgörs därför helt av patientens egen attribuering av sina symptom till elektromagnetiska fält. De epidemiologiska studier som hittills genomförts inom detta forskningsfält är tvärsnittsstudier, vilket begränsar möjligheten att undersöka om det är exponeringen som ger upphov till symptomen. I en tvärsnittsstudie undersöker man den samtidiga förekomsten av symptom och exponering, utan att ta hänsyn till det tidsmässiga förhållandet mellan dem. Det finns en stor risk att personer som upplever besvär är mer benägna att delta i epidemiologiska studier av det här slaget, medan andra inte är lika motiverade. Ytterligare en begränsning är att man ofta låter personerna själva skatta både sin exponering och utfallet (symptom), och man kan därför inte utesluta att skattningarna påverkas av varandra. Slutsatserna från de utvärderingar som gjorts av den vetenskapliga litteraturen inom området är att några studier funnit en högre prevalens av subjektivt rapporterade besvär och bildskärmsarbete, medan resultaten är inkonklusiva avseende objektiva tecken på besvär. En nyligen publicerad studie av elöverkänsliga patienter och friska kontroller observerade ingen skillnad mellan fall och kontroller i magnetfältsnivå mätt med personburna mätare under 24 timmar (7). Syftet med studien var att beskriva skillnader mellan elöverkänsliga och friska kontroller avseende ECG, hjärtfrekvens och hjärtfrekvensvariabilitet, men utan att fastställa om exponeringen är orsaken till eventuella skillnader. Denna studie har också en tvärsnittsdesign, och om något borde man förväntat sig lägre magnetfältsnivåer för elöverkänsliga eftersom dessa kan förväntas undvika källor till elektriska och magnetiska fält. Eftersom antalet nya epidemiologiska studier av relationen mellan elektriska eller magnetiska fält och symptom är ytterst begränsat kvarstår slutsatserna från tidigare sammanställningar av litteraturen oförändrade; tillgängliga data tillåter inte några slutsatser om ifall elektriska eller magnetiska fält kan orsaka symptom av olika slag. Möjligheten att elektromagnetiska fält kan påverka förekomsten av psykologiska eller psykiatriska sjukdomar har diskuterats mot bakgrund av hypotesen att exponeringen kan påverka hormoner relaterade till dygnsrytmen, som exempelvis melatoninsyntes. En sammanställning av epidemiologiska studier om depression och självmord har tidigare gjorts 9

av Ahlbom (8), och refereras kort här. Studier publicerade efter denna review diskuteras mera utförligt. Sambandet mellan depression och exponering för magnetfält har undersökts i sex epidemiologiska studier. Alla utom en har fokuserat på exponering i hemmet, och skattat exponeringen antingen genom mätningar av magnetfälten utanför bostaden (9, 10), eller genom en skattning av avståndet mellan bostaden och kraftledningar (11, 12). I en studie beräknades magnetfälten i bostaden baserat på avstånd till kraftledning, kraftledningens konstruktion och belastning (13), medan en studie undersökte yrkesmässig magnetfältsexponering (14). Denna första studien som rapporterades fann ett starkt samband mellan avstånd till kraftledning och förekomst av depression. I studien användes dock inte någon validerad metod för att identifiera fall med depression, och antalet fall som inkluderades var mycket litet. I studien av Perry et al. identifierades personer som skrivits ut från sjukhus med diagnosen depression, och dessa jämfördes med friska kontrollpersoner. Denna studie fann ovanligt höga magnetfältsnivåer i bostäderna hos både fall och kontroller; 0.23 µt respektive 0.21 µt, vilket är svårt att förklara. Övriga studier har använt validerade metoder för att identifiera fall av depression. En av dessa fann ett tydligt samband mellan avstånd till kraftledning och förekomst av depression; en relativ risk på 2.8 (95% CI 1.6 51) rapporterades för de som bodde intill kraftledningsgatan (12). En annan studie med snarlik design fann ingen ökad risk för depression bland personer som bodde i kvarteret närmast kraftledningen jämfört med de som bodde längre bort; en relativ risk på 0.9 (95% CI 0.5 1.9) observerades (10). Magnetfälten i bostäderna närmast ledningen var i genomsnitt 0.49 µt, och i bostäderna längre bort 0.07µT. Den finska studien som beräknade magnetfälten i hemmen fann inget samband mellan depression och magnetfältsexponering (13), och inte heller i studien av yrkesmässig exponering observerades något samband (14). Ett antal studier har undersökt ett eventuellt samband mellan exponering för kraftfrekventa magnetfält och förekomst av självmord. Den första studien fann att magnetfältnivån var högre i bostäder där fallen bott jämfört med kontrollernas bostäder (15, 16). Studien har dock kritiserats för metodologiska begränsningar, bland annat hur deltagarna i studien valts ut och de statistiska analyserna. Fyra studier som utförts senare och som ingår i litteratursammanställningen av Ahlbom (8) har varit av högre kvalitet (17-20), och ingen av dessa kunde bekräfta sambandet som observerades i den första studien. Ytterligare tre studier har publicerats efter detta (21-23). En svensk undersökning studerade förekomsten av självmord bland elektriker och en annan grupp byggnadsarbetare (glas- och träarbetare) jämfört med den allmänna befolkningen (23). En betydligt lägre självmordsrisk observerades i de studerade yrkesgrupperna, och risken var lägst bland elektrikerna; SMR=0.6; 95% CI 0.5 0.7 jämfört med 0.8; 95% CI 0.7 0.9 bland de andra byggnadsarbetarna. Den låga förekomsten av självmord i båda grupperna jämfört med den allmänna befolkningen är sannolikt en effekt av ett generellt bättre hälsotillstånd i en arbetande befolkning, s.k. healthy worker effect. Det är dock värt att notera att gruppen som antas ha högst magnetfältsexponering hade den lägsta förekomsten av självmord. Två amerikanska studier observerade däremot en ökad självmordsfrekvens bland elektriker (21, 22). I den ena studien jämfördes yrken som kategoriserades som exponerade för elektromagnetiska fält med oexponerade yrken avseende förekomsten av självmord (21). I den exponerade gruppen ingick bl.a. elektriker, el-ingenjörer, reparatörer av el-, telefon- och hushållsapparater, elkraftverksoperatörer (Power plant operator), m.fl., och i den oexponerade gruppen ingick kontorister, övriga ingenjörer, underhållare, jurister, direktörer, försäljare, 10

besiktningsmän, lärare och författare. En ökad förekomst av självmord observerades i den exponerade gruppen, men riskestimatet domineras sannolikt av den ökade självmordsförekomsten bland elektriker. Det är också tveksamt om grupperna är jämförbara avseende andra potentiella riskfaktorer för självmord. I en studie av arbetare inom el-industrin observerades också ett samband mellan magnetfältsexponering och förekomsten av självmord (22). Också i denna studie domineras detta fynd av en ökad självmordsförekomst bland elektriker, medan elkraftsoperatörer hade en lägre förekomst av självmord än jämförelsegruppen. Också i denna studie har endast ett mycket begränsat antal andra riskfaktorer för självmord kontrollerats i analyserna. Sammanfattningsvis är stödet för ett samband mellan magnetfältsexponering och självmord svagt, även om en ökad självmordförekomst observerats bland elektriker i USA. Resultaten är mera motstridiga avseende depression och exponering för magnetfält. Det är dock endast en väldesignad studie som har observerat ett samband med depression, medan tre valida studier inte funnit några effekter. Det är därför omöjligt att dra några säkra slutsatser, med det är tydligt att stödet för ett samband är mycket svagt. Vidare är stödet för att kraftfrekventa magnetfält kan påverka melatoninsyntesen svagt; majoriteten av experimentella studier har inte kunnat påvisa att magnetfältsexponering ger lägre melatoninnivåer (24), medan några epidemiologiska studier har funnit ett samband mellan magnetfältsexponering och låga melatoninnivåer. Dessa fynd har dock oftast inte observerats generellt i den exponerade gruppen utan har varit begränsade till vissa subgrupper, vilket skulle kunna tala för att slumpen påverkat resultaten (25-28). Experimentella studier Personer som upplever att de är elöverkänsliga rapporterar ett brett spektrum av symptom som utlöses eller försämras vid närhet till elektrisk utrustning. Denna grupp har därför särskilt uppmärksammats i experimentella studier som undersökt om det finns ett samband mellan exponering för elektriska eller magnetiska fält och akuta hälsoeffekter inklusive olika symptom. Detektionsförmåga I RALF-utredningen konstaterades att vetenskapliga studier inte kunnat bekräfta en ökad känslighet för elektromagnetiska fält eller en bättre förmåga att detektera fält hos personer som upplever att de är elöverkänsliga jämfört med besvärsfria personer. Förmågan att känna av lågfrekventa fält beror på de laddningar och strömmar som induceras på hudytan. Leitgeb och medarbetare publicerade 2003 en studie av känseltrösklar för elektrisk ström på underarmen i en slumpmässigt utvald grupp från befolkningen och en grupp besökare vid lokala affärsmässor (29). Skillnaden i strömstyrka vid första känselupplevelsen var stor i den undersökta gruppen. Författarna rapporterade att en något större andel av deltagarna, jämfört med vad som kunde förväntas om känseltrösklar för ström skulle vara normalfördelad i befolkningen, rapporterade känselupplevelse vid de lägsta strömstyrkorna. Möjligheten av en särskild grupp med ökad känslighet diskuterades. Noteras bör dock att denna grupp deltagare inte hade rapporterat några besvär av elektromagnetiska fält i sitt dagliga liv. Inom ramen för ett schweiziskt projekt NEMESIS, som undersökte möjliga direkta effekter av elektriska och magnetiska fält, testades förmågan att känna av ett elektrisk fält på 100 V/m och ett magnetfält av 6µT hos en grupp personer som rapporterat elöverkänslighet (49 personer) och en kontrollgrupp (14 personer) (30). Försöken bestod av tio blanka och tio 11

verkliga exponeringar om 2 minuter i slumpmässig ordning. Vid analys av de individuella resultaten rapporterades sju personer (sex med rapporterad elöverkänslighet och en kontrollperson) uppnå statistiskt signifikant resultat avseende förmågan att detektera fälten, men då man jämförde resultaten i de båda grupperna kunde forskarna inte påvisa någon skillnad i förmågan att detektera fälten mellan elöverkänsliga och kontrollpersonerna. Författarna skriver att upplevd elöverkänslighet inte förefaller vara ett krav för förmågan att medvetet känna svaga elektriska eller magnetiska fält, och inte heller tycks denna förmåga vara nödvändig för att uppleva besvär som elöverkänslighet. Provokationsstudier RALF-utredningen och den tidigare kunskapsöversikten från Arbetslivsinstitutet tar upp ett tiotal provokationsstudier, varav flera fokuserat framför allt på hudbesvär vid bildskärmsarbete (1, 5). Studierna gav inte något stöd för ett samband mellan testade fält och symptom. I RALF-rapporten framhölls dock att teorin att besvären utlöses av aktiverad elektrisk utrustning är rimlig utifrån de drabbades egna erfarenheter och att denna teori därför bör fortsätta testas i systematiska studier. I ett försök att inkludera samtliga eventuella bidragande faktorer till besvärsreaktioner som rapporterats utlösas av elektrisk utrustning genomförde Flodin och medarbetare en provokationsstudie i reella besvärsmiljöer (hem eller arbetsplatser) (31). Exponeringssituationerna valdes också så långt som möjligt individuellt. I fyra fall kunde testen genomföras med just den elektriska utrustning som personerna med rapporterad elöverkänslighet upplevt utlösa besvär. De elektriska apparater som användes i studien var bl.a. TV, dator bildskärm och lågenergilampa. Symptom och bedömning om utrustningen varit på eller av noterades under testen samt efter 24 timmar. Femton personer (tidigare patienter vid Yrkes- och miljömedicinska kliniken i Linköping eller medlemmar i Föreningen för el- och bildskärmsskadade) som rapporterat att de upplevde snabbt och distinkt påkomna effekter inom en timme vid exponering för elektrisk utrustning testades tillsammans med en kontrollgrupp av sammanlagt 26 besvärsfria personer med normal hörsel och syn (kontrollgruppen användes även för att utesluta ljus- eller ljudindikationer på exponering). Fyra testtillfällen genomfördes med minst ett par dagars mellanrum. Exponeringen varade maximalt en timme, om den elöverkänslige försökspersonen dessförinnan angav att han eller hon bedömde att utrustningen var på avbröts sessionen. Trots denna uppläggning kunde de elöverkänsliga i de dubbel-blinda testen inte bättre än en besvärsfri kontrollgrupp avgöra om apparaterna var aktiverade eller ej. Under exponeringar angav de elöverkänsliga 29 korrekta och 31 felaktiga svar avseende exponeringsförhållandena. En person i vardera gruppen rapporterade korrekt bedömning vid samtliga fyra tillfällen. Det förelåg inte någon skillnad i symptomförändring under aktiv och blank exponering. Någon samvariation mellan antalet korrekta svar och relativ eller absolut ökning av elektriska eller magnetiska fält under exponering förelåg inte. Lyskov och medarbetare genomförde en provokationsstudie med ett 60Hz magnetfält på 10µT där man förutom deltagarnas egen rapportering av besvär även inkluderade ett flertal fysiologiska variabler (32). Tjugo elöverkänsliga och tjugo kontrollpersoner medverkade. Inte heller i detta försök kunde försökspersonerna avgöra när exponering verkligen förekom. Magnetfältsexponering påverkade inte autonoma nervsystemet eller hjärnans elektriska aktivitet i någon av grupperna, men däremot observerades skillnader mellan elöverkänsliga och kontrollpersoner avseende bl.a. hjärtfrekvens och blodtryck, dock utan någon koppling till EMF exponeringen (se nedan). 12

Interventionsstudie Personer som rapporterar elöverkänslighet uppvisar mycket skilda besvärsbilder. Framför allt i Sverige har bildskärmsarbete varit en vanlig debutsituation. Mycket talar dock för att personer som enbart upplever hudbesvär vid bildskärmsarbete bör särskiljas från de som rapporterar huvudsakligen s.k. neurovegetativa symptom (huvudvärk, trötthet, koncentrationssvårigheter) utlösta av flera skilda elektriska apparater. Avseende hudbesvär har en del studier indikerat ett samband mellan symptom och elektriska fält, medan andra studier ej funnit något samband. Skulberg och medarbetare fann i en interventionsstudie på arbetsplatser att hudsymptomen minskade vid reduktion av de statiska elektriska fälten för bildskärmar (33). Denna effekt var dock begränsad till personer som arbetade i lokaler med höga nivåer damm. Fysiologiska reaktioner vid rapporterad elöverkänslighet Mekanismerna bakom de besvär som av de elöverkänsliga upplevs som utlösta av elektriska eller magnetiska fält är oklar. I RALF-rapporten beskrevs de observationer som gjorts avseende avvikelser i fysiologiska svarsreaktioner hos elöverkänsliga. Fynden indikerade att denna grupp kan ha en obalans i autonoma nervsystemet. Forskargruppen vid Arbetslivsinstitutet i Umeå har därefter publicerat ytterligare studier vars resultat stöder denna slutsats. Lyskov och medarbetare fann att elöverkänsliga uppvisade signifikant högre hjärtfrekvens i vila samt lägre variabilitet i hjärtfrekvens jämfört med gruppen av kontrollpersoner (34). Elöverkänsliga uppvisade också såväl snabbare som starkare svarsreaktion i sympatisk hudrespons vid ljudstimulans, samt en större skillnad mellan vänster och höger sida. Hjärnans svarsreaktioner (visual evoked potentials) för amplitudmodulerat ljus (som kan förekomma från bildskärmar av katodstråle-typ samt lysrör) var också kraftigare och förekom vid högre frekvenser hos elöverkänsliga (högre kritisk flimmerfrekvens, CFF). Även i den ovan nämnda provokationsstudien förelåg som nämnts ovan skillnader mellan elöverkänsliga och kontrollpersoner avseende hjärtfrekvens och blodtryck. Magnetfältsexponering påverkade däremot inte autonoma nervsystemet eller hjärnans elektriska aktivitet i någon av grupperna. Sandström och medarbetare observerade i en studie med ambulatorisk registrering av hjärtrytmen och samtidig registrering av magnetfältsexponering under 24 timmar att elöverkänsliga uppvisade avvikande dygnsrytm i hjärtfrekvensvariabilitet (7). Däremot noterades, som tidigare nämnts i kapitlet om epidemiologiska studier, inte någon skillnad i exponering för magnetfält mellan grupperna. Elektromagnetiska fält och symptom. Slutsatser Forskningen kring ett eventuellt samband mellan fält som uppstår i samband med eldistribution och elanvändning och symptom har varit mer omfattande än motsvarande forskning kring de fält som används vid mobiltelefoni och annan kommunikation. RALFutredningens slutsats att den samlade bilden tyder på att flera skilda faktorer kan samverka vid uppkomsten av besvär har inte ifrågasatts genom resultaten i studier efter år 2000 (1). Hittillsvarande vetenskapliga studier har inte givit något stöd för att elektriska eller magnetiska fält utgör en bidragande faktor vid besvärsreaktioner som rapporterats utlösas av närhet till aktiverad elektrisk utrustning. Varken den epidemiologiska forskningen eller de provokationsstudier som gjorts ger något belägg för att ett samband skulle finnas. Med tanke på det antal undersökningar som genomförts och de olika försöksuppläggningar som utnyttjats, är bedömningen att ett sådant samband rimligen hade upptäckts om det 13

funnits; sammanlagt har fler än 300 personer med olika besvärsbilder som kopplats till elektrisk utrustning nu medverkat i olika slags undersökningar. Slutsatsen blir därför att de symptom och besvär som elöverkänsliga redovisar sannolikt uppträder utan att exponering för elektriska eller magnetiska fält, av det slag som förekommer vid eldistribution eller elanvändning, har någon betydelse. Vi kom till en motsvarande slutsats i föregående års diskussion av litteraturen kring radiofrekventa fält även om det vetenskapliga underlaget där är betydligt mindre omfattande. Även om det finns en kvarvarande osäkerhet när det gäller radiofrekventa fält på grund av den begränsade forskningen drar vi slutsatsen att begreppet elöverkänslighet är illa valt. De indikationer på avvikelser i autonoma nervsystemet hos personer som rapporterar att de är elöverkänsliga och som framkommit i flera studier framstår som några av de mest intressanta fynden att fortsätta att studera. Vi vet dock inte idag om dessa avvikelser utgör någon del av predisponerande faktorer för att utveckla denna typ av besvär, eller om fynden är en del i, eller konsekvens av, långvarig ohälsa. Men ingenting tyder på att det har något samband med elektriska eller magnetiska fält. Dessa slutsatser överensstämmer även med de övervägande åsikterna som framkom under diskussioner vid WHOs workshop om elöverkänslighet i Prag 25 27 november i år (35). Vid mötet framlades även förslag att termen elöverkänslighet bör ersättas med Idiopathic Environmental Intolerance (IEI) för att undvika missförstånd om påvisat orsakssamband mellan fält och besvär. Även om vi instämmer i att termen elöverkänslighet är illa vald följer dock knappast att den föreslagna termen idiopathic environmental intolerance, skulle vara bättre lämpad, bland annat därför att det för närvarande knappast finns något vetenskapligt stöd för kopplingen till miljöfaktorer över huvud taget. I själva verket är beteckningar på tillstånd som utgår från exponeringen vetenskapligt olämpliga så länge inte etiologin är klarlagd. Skälet är att sådan terminologi komplicerar diskussioner och analyser av ett eventuellt orsakssamband mellan exponeringen och det aktuella tillståndet. Sådana direkta etiologiska kopplingar i benämning av medicinska tillstånd är ovanliga utom vid infektionssjukdomar och vissa allergiska tillstånd där det finns användbara biologiska markörer. I kliniska situationer används redan gängse ICD koder och beteckningar baserade på symptombild vid omhändertagande av patienter som söker för besvär som de bedömer vara resultat av elöverkänslighet. Resultat från Interphone-studien De tre första rapporterna från den så kallade Interphone-studien har redovisats detta år. Interphone-studien är en stor internationell fall-kontrollstudie av hjärntumörer och andra skalltumörer i relation till mobiltelefoni. I början av året rapporterade den danska gruppen sina resultat avseende tumör på hörselnerven (36). Information om mobiltelefonanvändning var insamlad via personliga intervjuer från 106 fall och 112 slumpmässigt utvalda kontroller matchade på ålder och kön. Det fanns ingen riskförhöjning hos regelbundna mobiltelefonanvändare (RR= 0.9; 95% KI 0.5 1.6). Den relativa risken ökade inte med antal år av användning, hur mycket mobiltelefon använts eller med antal år sedan första regelbundna användning. Antal långtidsanvändare var dock litet och endast två fall hade påbörjat sin mobiltelefonanvändning mer än tio år före diagnos. Under innevarande höst publicerades de första svenska resultaten från Interphone-studien (37, 38). Analyserna baserades på 644 hjärntumörfall, 148 fall av hörselnervstumör och 674 slumpmässigt utvalda kontroller stratifierade på ålder, kön och region; 604 av kontrollerna 14

användes för analyserna på hörselnervstumör. Mobiltelefonanvändning som påbörjats mindre än tio år före diagnos var inte kopplat till förhöjd risk för någon av de studerade tumörtyperna. Däremot observerades en förhöjd risk för hörselnervstumör hos dem som påbörjat sin mobiltelefonanvändning mer än tio år före diagnos (RR=1.9; 95% KI 0.9 4.1). Detta resultat baserades på 14 exponerade fall. Riskhöjningen var begränsad till tumörer på den sida där telefonen normalt användes (3.9; 1.6 9.5). För hjärntumörer fanns inga tecken på samband med mobiltelefonanvändning vare sig vid kort- eller långtidsanvändning; inte heller framkom några samband när analyserna begränsades till tumörer där exponeringen från mobiltelefonen var störst. Resultaten för korttidsanvändning av mobiltelefoner i den svenska och den danska Interphone-studien är samstämmiga med huvuddelen av tidigare resultat (39-44). Däremot har antalet långtidsanvändare i tidigare studier varit för litet för att tillåta några slutsatser och jämförelser med de svenska Interphone-resultaten. Det gäller också de danska Interphoneresultaten. De enda tidigare studier som har sett överrisker för långtidsanvändare har också sett överrisker för korttidsanvändare och också för flera olika tumörformer; detta gör att dessa resultat inte är förenliga med de Interphone-studieresultat som redovisats här (45, 46). De svenska Interphone-studieresultaten som tyder på att långtidsanvändning av mobiltelefon skulle kunna leda till ökad risk för hörselnervstumör måste tolkas med försiktighet i väntan på att andra studier med långtidsanvändare redovisas. Motsvarande gäller givetvis för avsaknaden av samband i den svenska Interphone-studien mellan långtidsanvändning och hjärntumör. Avslutande diskussion Efter att ha analyserat relevant forskning om såväl fält som används vid mobiltelefoni och annan kommunikation som fält som förekommer vid distribution och användning av elektricitet, konstaterar vi att det finns mycket begränsat stöd för att dessa fält spelar någon roll vid uppkomst eller utveckling av elöverkänslighet och att det finns skäl att inte använda den terminologin. Vad gäller tumörer har de första Interphone-studieresultaten bekräftat tidigare resultat att korttidsanvändning av mobiltelefoner inte tycks vara förenat med någon riskförhöjning. Samma sak tycks gälla långtidsanvändning och hjärntumör, men där krävs mer data för säkrare slutsatser. Däremot tyder de svenska Interphone-resultaten på att långtidsanvändning skulle kunna påverka risken för hörselnervstumör. Återigen måste dock resultaten tolkas försiktigt i väntan på att andra data för långtidsanvändare redovisas. Hörselnervstumör är en benign tumör och en ovanlig tumör. Skulle sambandet med långtidsanvändning av mobiltelefon bekräftas vore det dock av betydande principiell betydelse därför att det skulle demonstrera att hälsoeffekter är biologiskt plausibla. Vi påpekade i föregående års rapport behovet av svensk stark forskning inom området och att samhället och forskningsfinansiärerna har ett ansvar för detta. Detta behov är på intet sätt mindre i år. Alla de skäl som redovisades föregående år är fortfarande aktuella och de förstärks dessutom av de färska resultaten från Interphone-studien som tyder på att långtidsanvändning av mobiltelefon skulle kunna vara förenat med hälsorisker. För yrkesexponering för elektromagnetiska fält antogs ett direktiv den 29 april 2004, (Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/40/EG). I direktivet fastställs minimikrav om skydd av arbetstagare för exponering när det gäller elektromagnetiska fält. Direktivet är tvingande för medlemsländerna, de måste inom fyra år införa kraven i sin nationella lagstiftning. Direktivet bygger på ICNIRP:s rekommendationer för yrkesexponering, vilket 15

innebär att gränsvärdena anges i inducerad strömtäthet i centrala nervsystemet respektive absorberad effekt i vävnad. Detta ställer stora krav på dosimetrisk kompetens. Det är därför viktigt att nationell kompetensen avseende dosimetri och mätteknik säkerställs. När det gäller allmänhetens exponering för radiofrekventa fält finns det mycket stora kunskapsluckor. Det är uppenbart att exponeringen har ökat i snabb takt under senare år till följd av den tekniska utvecklingen och användningen av EMF för kommunikation, bevakning etc. Mätningar har genomförts på utvalda platser t.ex. nära radiosändare och basstationer, men den verkliga exponeringen för befolkningen är ej kartlagd och inte heller den relativa betydelsen av olika exponeringskällor som TV-radioantenner, mobiltelefonmaster, mobiltelefoner etc. Det finns nu mätteknik tillgänglig som kan användas för dessa kartläggningar och det är angeläget att sådana genomförs. Vetenskapsrådet har nyligen redovisat en rapport om den svenska forskningen om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält. Man konstaterar där att svensk forskning bör drivas i internationellt samarbete och baseras på de områden där det finns en särskild potential i Sverige. Man nämner särskilt långsiktig epidemiologisk forskning men nämner också att det finns en viss potential inom området cellbiologiska mekanismer. Däremot är man inte beredd att rekommendera något särskilt finansiellt stöd utan menar att dessa projekt ska konkurrera med annan forskning på inomvetenskapliga villkor. Vi befarar dock att konkurrensvillkoren, även för högkvalitativ forskning inom området, är dåliga då EMF-forskningen inte utgår från en hypotes i egentlig mening utan i stället är ett svar på farhågor om att det skulle kunna förekomma någon okänd eller ofullständigt förstådd mekanism som skulle vara förenad med hälsorisker. Exponering från fält från mobiltelefoni och annan teknik sprids mycket snabbt. Det är därför viktigt att ha så säkra svar som möjligt både för allmänhet, industri och samhälle i övrigt. Vår förhoppning är ändå att Vetenskapsrådets utvärdering ska kunna bidra till att starka forskargrupper ska kunna få stöd för bra ansökningar om forskningsmedel. Av särskild betydelse vore programstöd till aktiva och meriterade forskargrupper. Vi menar också att det vore en fördel om någon av de statliga forskningsfinansiärerna fick ett särskilt ansvar för området. FAS har för närvarande ett ansvar för att följa och bevaka forskningen vad gäller elöverkänslighet. Det verkar rimligt att detta ansvar förlängs men samtidigt breddas till att omfatta hälsorisker till följd av elektromagnetiska fält i allmänhet. För den händelse industrin är villig att medverka till finansiering av svensk forskning är det nödvändigt att en brandvägg kan organiseras så att forskningens oberoende kan garanteras. Också för att åstadkomma detta är det angeläget med ett ansvarigt forskningsråd. 16

Referenser 1. Bergqvist U, Hillert L, Birke E. Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering (In Swedish). Katrineholm: Hellmans Förlag, 2000. 2. IEGMP. Independent Expert Group on Mobile Phones (Chairman: Sir William Stewart). Mobile phones and health. Chilton, Didcot, available at: http://www.iegmp.org.uk/, 2000. 3. FAS. Rapport från en projektgrupp. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Stockholm: FAS. Rapport från en projektgrupp, 2003. 4. SSI. Indepdendent Expert Group on Electromagnetic Fields. Recent research on mobile telephony and cancer. Stockholm: SSIs Indepdendent Expert Group on Electromagnetic Fields, 2003. 5. Bergqvist U, Vogel E, Aringer L, et al. Possible health implications of subjective symptoms and electromagnetic fields. A report prepared by a European group of experts for the European Commission, DG V. Solna: Arbetslivsinstitutet, 1997. 6. Levallois P. Hypersensitivity of human subjects to environmental electric and magnetic field exposure: a review of the literature. Environ Health Perspect 2002;110 Suppl 4:613-8. 7. Sandstrom M, Lyskov E, Hornsten R, et al. Holter ECG monitoring in patients with perceived electrical hypersensitivity. Int J Psychophysiol 2003;49:227-35. 8. Ahlbom A. Neurodegenerative diseases, suicide and depressive symptoms in relation to EMF. Bioelectromagnetics 2001;Suppl 5:S132-43. 9. Perry S, Pearl L, Binns R. Power frequency magnetic field; depressive illness and myocardial infarction. Public Health 1989;103:177-180. 10. McMahan S, Ericson J, Meyer J. Depressive symptomatology in women and residential proximity to high-voltage transmission lines. Am J Epidemiol 1994;139:58-63. 11. Dowson DI, Lewith GT, Campbell M, Mullee MA, Brewster LA. Overhead highvoltage cables and recurrent headache and depressions. Practitioner 1988;232:435-6. 12. Poole C, Kavet R, Funch DP, Donelan K, Charry JM, Dreyer NA. Depressive symptoms and headaches in relation to proximity of residence to an alternating-current transmission line right-of-way. Am J Epidemiol 1993;137:318-330. 13. Verkasalo PK, Kaprio J, Varjonen J, Romanov K, Heikkila K, Koskenvuo M. Magnetic fields of transmission lines and depression. Am J Epidemiol 1997;146:1037-45. 14. Savitz DA, Boyle CA, Holmgreen P. Prevalence of depression among electrical workers. Am J Ind Med 1994;25:165-176. 15. Perry FS, Reichmanis M, Marino AA, Becker RO. Environmental power-frequency magnetic fields and suicide. Health Phys 1981;41:267-77. 16. Reichmanis M, Perry FS, Marino AA, Becker RO. Relation between suicide and the electromagnetic field of overhead power lines. Physiol Chem Phys 1979;11:395-403. 17. Johansen C, Olsen JH. Mortality from amyotrophic lateral sclerosis, other chronic disorders, and electric shocks among utility workers. Am J Epidemiol 1998;148:362-8. 18. McDowall ME. Mortality of persons resident in the vicinity of electricity transmission facilities. Br J Cancer 1986;53:271-279. 19. Baris D, Armstrong B. Suicide among electric utility workers in England and Wales. Br J Ind Med 1990;47:788-9. 20. Baris D, Armstrong BG, Deadman J, Theriault G. A case cohort study of suicide in relation to exposure to electric and magnetic fields among electrical utility workers. Occup Environ Med 1996;53:17-24. 17

21. van Wijngaarden E. An exploratory investigation of suicide and occupational exposure. J Occup Environ Med 2003;45:96-101. 22. van Wijngaarden E, Savitz DA, Kleckner RC, Cai J, Loomis D. Exposure to electromagnetic fields and suicide among electric utility workers: a nested casecontrol study. Occup Environ Med 2000;57:258-63. 23. Jarvholm B, Stenberg A. Suicide mortality among electricians in the Swedish construction industry. Occup Environ Med 2002;59:199-200. 24. IARC. Non-ionizing radiation. Part 1, static and extremely low-frequency (ELF) electric and magnetic fields. Vol 80, Lyon, 2002. 25. Davis S, Kaune WT, Mirick DK, Chen C, Stevens RG. Residential magnetic fields, light-at-night, and nocturnal urinary 6-sulfatoxymelatonin concentration in women. Am J Epidemiol 2001;154:591-600. 26. Burch JB, Reif JS, Yost MG, Keefe TJ, Pitrat CA. Nocturnal excretion of a urinary melatonin metabolite among electric utility workers. Scand J Work Environ Health 1998;24:183-9. 27. Burch JB, Reif JS, Yost MG, Keefe TJ, Pitrat CA. Reduced excretion of a melatonin metabolite in workers exposed to 60 Hz magnetic fields. Am J Epidemiol 1999;150:27-36. 28. Burch JB, Reif JS, Noonan CW, Yost MG. Melatonin metabolite levels in workers exposed to 60-Hz magnetic fields: work in substations and with 3-phase conductors. J Occup Environ Med 2000;42:136-42. 29. Leitgeb N, Schröttner J. Electrosensitivity and electromagnetic hypersensitivity. Bioelectromagnetics 2003;24:387-394. 30. Mueller CH, Krueger H, Schierz C. Project NEMESIS: perception of a 50 Hz electric and magnetic field at low intensities (laboratory experiment). Bioelectromagnetics 2002;23:26-36. 31. Flodin U, Seneby A, Tegenfeldt C. Provocation of electric hypersensitivity under everyday conditions. Scand J Work Environ Health 2000;26:93-8. 32. Lyskov E, Sandstrom M, Mild KH. Provocation study of persons with perceived electrical hypersensitivity and controls using magnetic field exposure and recording of electrophysiological characteristics. Bioelectromagnetics 2001;22:457-62. 33. Skulberg KR, Skyberg K, Eduard W, et al. Effects of electric field reduction in visual display units on skin symptoms. Scand J Work Environ Health 2001;27:140-5. 34. Lyskov E, Sandstrom M, Hansson Mild K. Neurophysiological study of patients with perceived 'electrical hypersensitivity'. Int J Psychophysiol 2001;42:233-41. 35. WHO. International Seminar and Working Group Meeting on EMF Hypersensitivity. www.who.int/peh-emf/meetings/hypersenstivity_prague2004/en/, 2004. 36. Christensen HC, Schuz J, Kosteljanetz M, Poulsen HS, Thomsen J, Johansen C. Cellular telephone use and risk of acoustic neuroma. Am J Epidemiol 2004;159:277-83. 37. Lönn S, Ahlbom A, Hall P, Feychting M. Mobile phone use and the risk of acoustic neuroma. Epidemiology 2004;15:653-659. 38. Lönn S. Mobile phone use and risk of intracranial tumors. Institute of Environmental Medicine. Stockholm: Karolinska Institutet, 2004. 39. Auvinen A, Hietanen M, Luukkonen R, Koskela RS. Brain tumors and salivary gland cancers among cellular telephone users. Epidemiology 2002;13:356-9. 40. Dreyer NA, Loughlin JE, Rothman KJ. Cause-specific mortality in cellular telephone users. Jama 1999;282:1814-6. 41. Inskip PD, Tarone RE, Hatch EE, et al. Cellular-telephone use and brain tumors. N Engl J Med 2001;344:79-86. 18

42. Johansen C, Boice J, Jr., McLaughlin J, Olsen J. Cellular telephones and cancer--a nationwide cohort study in Denmark. J Natl Cancer Inst 2001;93:203-7. 43. Muscat JE, Malkin MG, Shore RE, et al. Handheld cellular telephones and risk of acoustic neuroma. Neurology 2002;58:1304-6. 44. Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, et al. Handheld cellular telephone use and risk of brain cancer. Jama 2000;284:3001-7. 45. Hardell L, Mild KH, Pahlson A, Hallquist A. Ionizing radiation, cellular telephones and the risk for brain tumours. Eur J Cancer Prev 2001;10:523-9. 46. Hardell L, Hallquist A, Mild KH, Carlberg M, Pahlson A, Lilja A. Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumours. Eur J Cancer Prev 2002;11:377-86. 19