Hoppspindeln Pseudicius encarpatus återfunnen i Sverige Den lilla hoppspindeln Pseudicius encarpatus, med karakteristiskt mönstrad hane, har efter ca 50 år återfunnits i vårt land. I den norduppländska skärgården har den påträffats under färglavar på klippor vid havet. Återstår att se hur stor utbredning arten har i denna till synes extrema typ av skärgårdsmiljö. t o r b j ö r n k r o n e s t e d t & k a j s a m e l l b r a n d En av de tre hoppspindelarter som finns upptagna i den senaste svenska rödlistan (Gärdenfors 2005) är Pseudicius encarpatus (Walckenaer, 1802). I likhet med flertalet rödlistade spindlar har den förts till kategorin DD (data deficient kunskapsbrist). I vårt land har arten inte noterats sedan Mathiasson (1957) rapporterade fynd av ett ungt exemplar på Hanö i västra Blekinge. Dessförinnan var den i Sverige bara känd genom en hane tagen av Gustaf Eisen i trakten av Uppsala (Thorell 1872). Exemplaret har inte kunnat återfinnas. Förekomsten i Skåne (Gärdenfors 2005) baseras på uppgift om fynd av en hona i Ivetofta den 22 februari 1942 uppdagad av Lars Jonsson (pers. medd.) i anteckningar efter Ragnar Johansson, som under 1930- och 40-talen ägnade sig åt spindelstudier i Blekinge och Skåne. Tyvärr finns inget beläggmaterial i behåll. Nya fynd från Uppland bekräftar nu artens förekomst i Sverige. I samband med födovävsekologiska undersökningar på Gräsö i norra Uppland påträffade en av oss (KM) under 2005 flera exemplar av Pseudicius encarpatus (en hane insamlad 24 maj tillvaratogs som belägg). Fynden gjordes inom ett mycket begränsat område en berghäll (Fig. 1) som stack ut i Skärsviken på nordligaste Gräsö och ett par smärre skär med berghällar i Fig. 1. Kajsa Mellbrand letar efter ytterligare exemplar av Pseudicius encarpatus på en berghäll vid Skärsviken på Gräsö, Uppland, där hon tidigare funnit arten. [Kajsa Mellbrand looking for specimens of Pseudicius encarpatus on a rock at Skärsviken bay on the island of Gräsö, Uppland, where she had earlier found this species.] Kronestedt, T. & Mellbrand, K. 2006. Hoppspindeln Pseudicius encarpatus återfunnen i Sverige. Fauna och Flora 101(3): 24 28. 24 fauna&flora
Fig. 2. Hane av Pseudicius encarpatus med karakteristiskt randig kroppsteckning. [Male Pseudicius encarpatus with characteristic striped markings.] samma vik. Vid ett gemensamt besök på lokalen den 20 juni i år lyckades vi bara träffa på ett enda exemplar, en subadult hane, som vid följande månadsskifte ömsade hud och blev fullvuxen (Fig. 2). KM besökte lokalen på nytt den 21 augusti och hittade då två vuxna honor samt ytterligare en adult hona den 13 september. Hoppspindlar känns ganska lätt igen på sin s.k. habitus, dvs. sitt allmänna utseende: de har relativt kompakt kropp, mer eller mindre rektangulär framkropp och relativt korta ben. De mittersta två ögonen i den framåtriktade raden av fyra är proportionellt sett mycket stora. Uppe på huvuddelen av framkroppen finns dessutom framtill ett par små ögon samt längre bak ett par större. Totalt finns alltså åtta ögon som hos flertalet spindlar. Synsinnet hos hoppspindlar är mycket bra utvecklat. De har både bildseende och kan se färger. De kan känna igen artfränder och många arter har ett utvecklat parningsspel med visuella nyckelretningar. En del hoppspindlar har en färgteckning som är så artegen att man knappast behöver undersöka kopulationsorganens morfologi, vilket annars är det generella förfarandet vid artbestämning av spindlar. Hit hör Pseudicius encarpatus, vars fullvuxna hanar har en karakteristisk färgteckning, som gör att de inte kan förväxlas med någon annan nordeuropeisk art. Längs Fig. 3. Honan av Pseudicius encarpatus har en kamouflerande kroppsteckning. [The Pseudicius encarpatus female has camouflaging markings.] bakkroppens rygg går ett brett svart mittband som flankeras av ganska breda vita sidoband (Fig. 2). Frambenen är mörka, påfallande långa och förtjockade. Honan har en helt annorlunda, närmast kamouflerande färgteckning (Fig. 3 och 4). P. encarpatus är en relativt liten hoppspindel: hanen har en kroppslängd av ca 4 4,5 mm, honan ca 4,5 6 mm. Fig. 4. Hona av Pseudicius encarpatus betraktar fotografen. [A Pseudicius encarpatus female gazing at the photographer.] årg. 101:3, 2006 25
Fig. 5. Höger palp med hanens kopulationsorgan hos Pseudicius encarpatus, t.v. från yttersidan, t.h. underifrån. Pilen pekar mot den artkarakteristiska tibialapofysen. Skalstreck 0,3 mm. [Right male palp with bulbus in Pseudicius encarpatus, left: in retrolateral view, right: in ventral view. Arrow points at tibial apophysis. Scale line 0.3 mm.] En beskrivning av Pseudicius encarpatus finns i hoppspindeldelen av Svensk Spindelfauna (Tullgren 1944), men i avsaknad av inhemskt material avbildades artens kopulationsorgan där från kontinentaleuropeiskt material i Riksmuseets samling. Hanens och honans kopulationsorgan hos nyinsamlade exemplar från Gräsö avbildas i Fig. 5 resp. 6. Hoppspindlar (Salticidae) är den artrikaste av alla spindelfamiljer. Över 5000 arter har beskrivits och namngivits totalt i världen. Familjen har sin största artrikedom i varmare länder. Från Sverige är 46 arter hittills kända. Betydande framsteg för att klargöra de fylogenetiska sammanhangen inom familjen har på senare tid gjorts efter inkludering av molekylära data (Maddison & Hedin 2003). Pseudicius encarpatus förs till en klad (utvecklingsgren) inom underfamiljen Heliophaninae som morfologiskt karakteriseras bl.a. av att arterna har en särskild typ av stridulationsapparat (Maddison 1987), dvs. strukturer på två motstående kroppsdelar som, Fig. 6. Honans kopulationsorgan (epigyn) hos Pseudicius encarpatus. Skalstreck 0,2 mm. [Epigyne of Pseudicius encarpatus. Scale line 0.2 mm.] Foto: T. Kronestedt genom att gnidas mot varandra, kan ge upphov till något slag av vibrationsfenomen. Hos denna grupp består stridulationsapparatens ena del av ett antal borstbärande knölar på insidan av främre benparets lår och den andra delen av knölar eller andra ojämnheter på framkroppens sida. Av övriga i Sverige påträffade hoppspindlar förs de sex arterna i släktet Heliophanus till denna klad. Hos Pseudicius encarpatus och dess släktingar finns stridulationsorgan såväl hos fullvuxna hanar och honor som hos yngre exemplar. Bona hos dessa arter anläggs ofta intill varandra och det har spekulerats (Maddison 1987) om stridulationen kan sättas i samband med social kommunikation. Fynden av Pseudicius encarpatus på Gräsö gjordes på berghällar som fläckvis var täckta av färglavar Parmelia saxatilis (Fig. 7) under vilka spindlarna höll till. Flera honor påträffades i sina vita säcklika silkesbon på undersidan av lavbålarna. Där fanns också liknande bon med honor av en annan för denna miljö typisk hoppspindel, Heliophanus auratus, som vakade över sina gula äggsamlingar. Även den mer välbekanta harlekinspindeln Salticus scenicus påträffades under lavarna. I Finland har Pseudicius encarpatus påträffats under omständigheter liknande dem under vilka arten 26 fauna&flora
Fig. 7. Kala skärgårdsklippor med färglavar är en miljö som föredras av Pseudicius encarpatus i Upplands skärgård, här vid Skärsviken på Gräsö. [Bare rocks with Parmelia saxatilis is a preferred habitat for Pseudicius encarpatus in the coastal archipelago of Uppland, here at Skärsviken bay on the island of Gräsö.] Foto: Torbjörn Kronestedt förekommer på Gräsö. Palmgren (1943) uppgav att den där endast var känd från skärgården i Tvärminneområdet (öster om Hangö). Här hittades den under färglavar på de yttre skärens klippor, en typ av miljö som senare av Lagerspetz (1953) karakteriserats som ett Parmelia saxatilis Dactylochelifer latreillei-samhälle. Dactylochelifer latreillei, strandklokrypare, är i Tvärminneområdet en karaktärsart under lavar i den yttre havsstrandzonen, något som också torde vara fallet i skärgården på Sveriges ostkust (jfr Tullgren 1899: 170). I sin sammanställning av spindelfaunan i Tvärminneområdet noterade Palmgren (1972) att P. encarpatus minskat kraftigt i antal sedan 1940-talet. En viktig faktor för dess förekomst förmodade han vara den höga procenten molnfria timmar i yttre delarna av skärgården. Förutom i Tvärminne-området har fynd av P. encarpatus i Finland gjorts i Nagu skärgård under 1950- och 60- talen (S. Koponen, pers. medd.) samt på Örö väster om Hangö (Koponen 2000). De svenska och finska förekomsterna av Pseudicius encarpatus skiljer sig markant från de betingelser under vilka arten påträffats i Centraleuropa. Där uppges den framför allt förekomma under gammal grov lös bark på stående solexponerade trädstammar men också under stenar (Martin 1973, Bellmann 2001). Likheten mellan de av arten prefererade miljöerna i Sverige och Finland å ena sidan och de på kontinenten å den andra verkar vara förekomsten av trånga spaltformiga utrymmen mellan ett underlag (klippa resp. trädstam) och utanförliggande solexponerade överlag (lavbål resp. lös bark). Den något tillplattade kroppen hos P. encarpatus är väl anpassad till dessa förhållanden. En egenhet hos Pseudicius encarpatus är att honorna kan anlägga ett slags glesmaskiga nät som de använder för fångst av byten (Dobroruka 1995). Inom familjen förekommer annars fångstnät huvudsakligen hos vissa tropiska arter. I kontinentala Europa övervintrar Pseudicius encarpatus, till skillnad mot flertalet hoppspindelarter, som fullvuxen (Martin 1973, Bellmann 2001). Både honor och hanar håller då till i individuella, tätmaskiga kokonglika bon, ofta flera tillsammans (Dobroruka 1995). Förmodligen övervintrar arten som fullvuxen också i den uppländska skärgården, även om den exponerade miljön är mer extrem: torrt och hett på sommaren och synnerligen bistert under kallare årstider. årg. 101:3, 2006 27
Utbredningen av Pseudicius encarpatus omfattar Europa i stort, från Sverige och Finland i norr till Grekland i söder, från Frankrike i väst till södra Uralbergen (Ryssland) i öst (Logunov & Marusik 2000). Arten är inte påträffad i Norge (Aakra & Hauge 2003), Danmark (Scharff & Gudik-Sørensen 2006), England, Nederländerna eller på Iberiska halvön. Återstår att ta reda på om Pseudicius encarpatus har en relativt begränsad förekomst i vårt land eller om den är mer allmänt spridd i liknande svenska skärgårdsmiljöer. Färglavsklädda berghällar är vanliga i skärgården men de är känsliga för mänsklig störning lavarna blir snabbt fragmenterade av för mycket trampande. Summary: Pseudicius encarpatus (Walckenaer) (Araneae, Salticidae) refound in Sweden. Pseudicius encarpatus has not been recorded from Sweden since the 1950 s when a young specimen was found on the island of Hanö in the southern part of the country. Previously only a single male from the province of Uppland, taken in the second half of the 19 th century, had been reported. In 2005 and 2006 several specimens were found on the island of Gräsö in northeastern Uppland. All were found on exposed rocks partly covered with Parmelia saxatilis close to the sea. The habitat is quite similar to that where Pseudicius encarpatus has been found in Finland but differs from the conditions under which the species thrives in continental Europe (e.g. under bark of dead trees).! Litteratur Aakra, K. & Hauge, E. 2003. Checklist of Norwegian spiders (Arachnida: Araneae), including Svalbard and Jan Mayen. Norwegian Journal of Entomology 50: 109 129. Bellmann, H. 2001. Kosmos-Atlas Spinnentiere Europas. Kosmos, Stuttgart. Dobroruka L.J. 1995. Utilization of silk, use of webs, and predatory behaviour of the jumping spider Pseudicius encarpatus (Araneida: Salticidae). Acta Societatis zoologicae bohemicae 59: 141 144. Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005 The 2005 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Koponen, S. 2000. Spiders (Araneae) on sandy islands in the southwestern archipelago of Finland. Ekológia (Bratislava) 19, Suppl. 4: 79 85. Lagerspetz, K. 1953. Biocoenological notes on the Parmelia saxatilis Dactylochelifer latreillei community of seashore rocks. Archivum Societatis zoologicae botanicae fennicae Vanamo 7: 131 142. Logunov, D.V. & Marusik, Yu. M. 2000. Catalogue of the jumping spiders of northern Asia (Arachnida, Araneae, Salticidae). KMK Scientific Press, Moskva. Maddison, W.P. 1987. Marchena and other jumping spiders with an apparent leg-carapace stridulatory mechanism (Araneae: Salticidae: Heliophaninae and Thiodininae). Bulletin of the British arachnological Society 7: 101 106. Maddison, W.P. & Hedin, M.C. 2003. Jumping spider phylogeny (Araneae: Salticidae). Invertebrate Systematics 17: 529 549. Martin, D. 1973. Die Spinnenfauna des Frohburger Raumes. VIII. Salticidae Springspinnen. Abhandlungen und Berichte des naturkundlichen Museum Mauritianum, Altenburg 8: 127 136. Palmgren, P. 1943. Die Spinnenfauna Finnlands. II. Pisauridae, Oxyopidae, Salticidae, Clubionidae, Anyphaenidae, Sparassidae, Ctenidae, Drassidae. Acta zoologica fennica 36: 1 112. Palmgren, P. 1972. Studies on the spider populations of the surroundings of the Tvärminne Zoological Station, Finland. Commentationes biologicae 52: 1 133. Scharff, N. & Gudik-Sørensen, O. 2006. Katalog over Danmarks edderkopper (Araneae). Entomologiske Meddelelser 74: 3 71. Thorell, T. (1872). Remarks on synonyms of European spiders 3: 229 374. Upsala. Tullgren, A. 1899. Bidrag till kännedomen om Sveriges pseudoscorpioner. Entomologisk Tidskrift 20: 161 182. Tullgren, A. 1944. Salticidae, Thomisidae, Philodromidae och Eusparrassidae. Svensk Spindelfauna 3, Fam. 1 4. Entomologiska föreningen, Stockholm. Torbjörn Kronestedt Zoolog (arachnolog) verksam som 1:e intendent vid sektionen för entomologi, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm E-post: torbjorn.kronestedt@nrm.se Kajsa Mellbrand Doktorand (växtekologi) vid Botaniska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm E-post: kajsa.mellbrand@botan.su.se 28 fauna&flora