Synpunkter angående direktiven till utredningen av djurskyddslagstiftningen

Olofstorp, den 7 januari 2009 Jordbruksdepartementet 103 33 Stockholm Synpunkter angående direktiven till utredningen av djurskyddslagstiftningen Jordbruksdepartementet anmodar berörda myndigheter och organisationer att inkomma med synpunkter om vad som borde ingå i direktiven till utredningen av den nuvarande djurskyddslagstiftningen. Göteborgs Katthjälp lämnar härmed sina synpunkter. Göteborgs Katthjälp finner att en utredning omkring problematiken med hemlösa katter ska ingå i direktiven, detta på grund av olika skäl: - Katten är det sällskapsdjuret som i antal är mest drabbat av hemlöshet. Det finns mellan 40 000 och 100 000 hemlösa katter i Sverige. 1 - Hemlösa katter är i stort sätt helt oskyddade i svensk lagstiftning. - Otydlig lagstiftning omkring myndigheternas handläggning av och ansvaret för ärenden med hemlösa och förvildade katter. - Otydlig lagstiftning omkring avlivning av (hemlösa) katter. Vidare anser vi att det finns brister i sanktionssystemet inom djurskyddslagstiftningen som borde utredas. Vad som också borde utredas är på vilka sätt man kan ta de lagmässiga och administrativa åtgärder som krävs för att minska det stora antalet herrelösa djur, vilket krävs enligt Europarådets konvention om Sällskapsdjur. Beskrivning av problematiken omkring hemlösa katter och nuvarande lagstiftning Djurskyddslagen och Djurskyddsförordningen reglerar i första hand relationen mellan djuret och djurhållaren. Katter som har kommit ur djurhållarens vård har inte längre någon som håller tillsyn över dem. Det innebär att djurskyddslagens portalparagraf (2 Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande) inte ger dessa djur, eftersom djurhållaren inte kan utöva tillsyn, det skydd de har rätt till enligt denna paragraf. Djurskyddslagen ger tillsynsmyndigheterna möglighet att omhänderta djur som är utsatt för lidande. Den bestämmelse som snarast blir aktuell i fråga om en katt som är övergiven (utan tillräcklig tillsyn) är 32 i djurskyddslagen där det sägs att ett djur som är utsatt för lidande ska omhändertas om det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t.ex. då ägaren är okänd eller inte går att nå. Polismyndigheten och länsstyrelsen har samma skyldighet att ingripa. 1 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson - Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007 1

Vad som gäller ärenden med hemlösa katter resulterar detta oftast i att polisen hänvisar privatpersoner till djurskyddsinspektörer och att inspektörer hänvisar tillbaka till polisen eller, inte sällan, till fastighetsägaren. Genom att lagstiftningen anvisar ett flertal myndigheter som tillsynsmyndigheter bollas ärenden mellan olika instanser vilket kostar onödigt mycket tid och pengar utan att djuret får den vård den har rätt till. Dessutom vägrar vissa myndigheter rentav att befatta sig med hemlösa katter då dessa enligt dem inte ingår i djurskyddslagen. T ex så har Länsstyrelsen i Västra Götalands rättsenhet yttrat att övergivna och förvildade katter inte omfattas av djurskyddslagen (och inte heller av hittegodslagen). 2 Kommun/Länsstyrelse Som det ovan benämns lägger djurskyddsinspektörer gärna över ansvaret för hemlösa katter på fastighetsägarna genom att klassa hemlösa katter som olägenhet för människors hälsa, vilket enligt miljöbalken är fastighetsägarens ansvar att åtgärda. Någon enstaka hemlös katt ger inget upphov till olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 MB). Dessutom förbiser man att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse. Ännu oftare händer det att inspektörer lägger ansvaret för hemlösa katter på den som har börjat mata den hemlösa katten genom att hänvisa till att regeringen i propositionen om djurskyddslag mm. anger att ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård. 3 Att denna synpunkt bara är en lagtolkning framkommer bland annat ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, Avd 5, Rotel 52, dom 2002-04-19 i mål B 2542-01). I 9 djurskyddslagen anges det inte vem det åligger att sörja för att ett sjukt djur får nödvändig vård. I förarbetena yttrar departementschefen som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Departementschefen fortsätter att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. 4 Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret, utomhus, under en begränsad tid. Man förfogar ju inte självvald över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag medan djurskyddsinspektören inte går att nå. Polisen brukar inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar ibland att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde. I motsats till djurskyddstillsynen, som flyttades från kommun till länsstyrelse, stannar hälsoskyddstillsynen kvar hos kommunen. Detta innebär, om ärenden som handlar om grupper med hemlösa katter skulle klassas som olägenhet för människors hälsa, att dessa 2 Skriftlig kommunikation till Göteborgs Katthjälp den 3 april 2007 3 prop. 1987/88:93 sid. 15 4 Prop. 1987/88:93, s. 55 2

ärenden kommer att handläggas av kommunerna. Frågan är då om det kommer att vägas in djurskyddsaspekter i handläggningen. År 2008 hänvisade djurskyddsinspektörer från Göteborgs kommun fastighetsägarna till saneringsbolag när det gällde ärenden med hemlösa katter (genom att klassa dessa ärenden som olägenheter för människors hälsa), utan att vidare handlägga ärendet som ett djurskyddsärende. Göteborgs Katthjälp tycker att denna utveckling är skrämmande och att detta tillvägagående ur juridisk och etisk synpunkt är oacceptabel. Jordbruksverket kunde inte besvara vår fråga om detta tillvägagående är juridiskt hållbart eller inte. Regering anför i propositionen om tillsyn över hundar och katter, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. 5 I sådana fall som nämndes ovan borde handläggningen från och med den 1 januari 2009 delas upp mellan kommunen och länsstyrelsen i två olika ärenden. Polis Enligt 1 polislagen (1984:387) skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Rikspolisstyrelsen anser dock att just uppstallning av djur och därpå följande åtgärder inte är ett naturligt led i polisens åliggande att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och menar att länsstyrelserna är bättre lämpade att sköta förvaring och försäljning av med stöd av djurskyddslagen [och tillsynslagen] omhändertagna djur. Rikspolisstyrelsen påpekar även att lagstiftningen är krånglig och hur ärenden sköts och hur djuren behandlas ser olika ut på olika polismyndigheter. 6 I praktiken visar detta sig genom att visa polisdistrikt inte tar emot ärenden med hemlösa katter som anmäls av privatpersoner. Rikspolisstyrelsen har vidare anfört att polisen saknar resurser i form av både pengar och kunskap till att kunna ta an sig omhändertagna djur. De kostnader som uppkommer med anledning av omhändertagandet får, enligt DL 35 1 st., förskotteras av allmänna medel. Denna kostnad skall därefter enligt 2 st. återbetalas av den mot vilken åtgärden har riktats, om det inte finns särskilda skäl till annat. Av olika anledningar förekommer det relativt ofta att polismyndighetens kostnader inte återbetalas. 7 När omhändertagande av djur sker från socialt utslagna personer eller där djurägaren har hamnat i ekonomiskt trångmål finns det ingen möjlighet för polismyndigheten att återfå de kostnader den haft, förutom det den kan få igen vid en eventuell försäljning. Det är ju oftast hos människor med sociala och ekonomiska problem där det även uppstår problem med djurhållningen. Regeringen bedömer i propositionen om tillsyn över hundar och katter att det för närvarande inte finns någon annan myndighet som har den upparbetade organisation som behövs för att omhändertagande av, i tillsynslagens fall, hundar skall kunna fungera i praktiken. 8 5 Prop. 2006/07:126 6 Bengt Ericsson, Rikspolisstyrelsen i Tidningen Svensk Polis, 2007-11-16 7 SOU 2001:87, s. 75. 8 Prop. 2006/07:126 3

Avlivning av katt Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan avlivning av djur (SJVFS 2007:77), får katter avlivas genom avblodning, slag mot huvud, huvudskott, distansavlivning, narkosmedel genom injektion och narkosmedel genom inhalation. För avblodning av katt ska först veterinär anlitas som ska göra katten medvetslös. Hos kattungar yngre än 14 dagar får slag i huvud användas som bedövningsmetod eller också som avlivningsmetod för ett mindre antal kattungar. I Djurskyddsmyndighetens tidigare föreskrifter om avlivning av hundar, katter och visa pälsdjur fick katter endast avlivas genom överdos av narkosmedel under veterinärs överinseende, huvudskott eller slag mot huvud när det gäller kattungar upp till åtta dagars ålder. Att katter nu även får avblodas, avlivas på distans och att åldern för att få döda kattungar med slag mot huvud har höjts från 8 till 13 dagar är en försämring av djurskyddet. Djurskyddslagens 30 ger möjligheten att avliva ett djur som är så svårt sjukt eller skadat att de bör avlivas omedelbart för att förkorta djurets lidande. I brådskande fall får då även någon annan än veterinär eller polisman avliva djuret. Då behöver inte lagens bestämmelser om hur djur får avlivas följas. Uppenbart är dock att det handlar om barmhärtighetsgärning. När det gäller avlivning för andra, icke akuta skäl, så som när djuret är oönskat eller på grund av t ex allergi hos djurägaren, ska det inte finnas någon möjlighet att använda sig av några andra metoder än avlivning hos veterinär, om inte särskilda skäl föreligger. Djurskyddslagstiftningen verkar förebyggande vilket även borde framgå av föreskrifterna. Att genom föreskrifterna ge ytterligare förslag på avlivningsmetoder i andra fall än nödsituationer ger risk för missbruk och felanvändning vilket medför lidande för djuret. Sällskapsdjur är extra utsatta för brott mot lagstiftningen på grund av bristen på insyn. Om en katt (eller annat sällskapsdjur) skall avlivas bör samråd ske med legitimerad veterinär om det från djurskyddssynpunkt skonsammaste tillvägagångssätt beträffande det enskilda djuret. Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att ett stort antal kattungar föds, utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. 9 Oftast är det av ekonomiska skäl som djurägaren föredrar att avliva kattungarna med andra metoder än avlivning hos veterinär, inte för att man tycker att den valda metoden är djurvänligare. Detta tillvägagångssätt bör i störst möjliga mån förebyggas av lagstiftningen som är till för att skydda djur så långt som möjligt och inte ge djurägaren möjlighet att avliva djur på ett sätt som i första hand är mer fördelaktig för djurägarens ekonomi än att det förebygger onödigt lidande hos djuret. Enligt föreskrifterna får man avliva ett mindre antal kattungar genom slag mot huvud. Hos t ex lantbrukare och andra människor som äger ett flertal okastrerade katter födds det varje år ett stort antal oönskade kattungekullar som avlivas genom slag mot huvud. Lagstiftning borde förtydliga vad som menas med ett mindre antal så att det fortsättningsvis blir olagligt att systematisk slå ihjäl kattungar. Därmed uppmanas djurägaren samtidigt att kastrera sina djur för att på så sätt förebygga oönskad avkomma, som Europarådets konvention om Sällskapsdjur uppmuntrar till. 9 Djurskydd- Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund 4

Även om det ställs kunskapskrav i föreskrifterna händer det med jämna mellanrum att dagspressen berättar om att katter har avlivats av personer som inte har den kunskapen som krävs. Den lekmannamässiga avlivningen blir ett djurskyddsproblem när en person inte förmår att utföra den på tillfredsställande sätt, på grund av okunskap eller för att situationen är så känslomässigt påfrestande att han inte klarar av att göra rätt. I olika domslut förekommer människor som saknar den självkännedom som behövs för att kunna avgöra vad man klarar av, men även människor som helt enkelt inte bryr sig om huruvida djuret lider eller ej. 10 Enligt en rapport från The American Veterinary Medical Association är kravet på skicklighet och erfarenhet på grund av de inneboende riskerna med mekanisk avlivning av yttersta vikt. Man bör ha tränat på sövda eller döda djur, och metoden bör bara användas när inga alternativ finns. 11 Som redan nämnts tidigare ger Djurskyddslagens 30 redan möjligheten att avliva djur i nödsituationer med andra metoder än avlivning hos veterinär. Avskjutning av katt Enligt jordbruksverkets föreskrifter om avlivning får enstaka förvildade, förrymda eller skadade djur, som inte är möjliga att fånga in utan att djuren åsamkas ett större lidande, avlivas med för jakt- eller avlivningsändamål avsedda kulgevär. Längsta skjutavstånd för katt är 30 meter. Förutom jordbruksverkets föreskrifter om avlivning ger även 7 Lag om tillsyn över hundar och katter möjlighet att avliva katt genom avskjutning. ( En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock tillstånd av polismyndigheten. ) 7 tillsynslagen är avsedd som en viltvårdsbestämmelse. I 19 andra stycket 1864 års jaktstadga angavs att katt fick saklöst dödas om den anträffades i skog eller hage. Bestämmelsen har därefter förändrats och lyftes fr.o.m. den 1 januari 1988 ur jaktlagstiftningen (23 lagen [1938:274] om rätt till jakt) och överfördes till 7 tillsynslagen. Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen alltjämt främst var avsedd som en viltvårdsbestämmelse. Det är därför, även om det förekommer i praxis, tveksamt att använda den för avlivning p.g.a. påstådda sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Som viltvårdsbestämmelse torde 7 tillsynslagen ha minskat i betydelse genom jaktens minskade betydelse för människors utkomst; jakt är idag närmast att betrakta som rekreation. 12 Dessutom har en dom i kammarrätten i Göteborg klargjort att tillstånd enligt 7 tillsynslagen krävs för varje enskilt fall av dödande av övergiven eller förvildad katt (Kammarrätten i Göteborg, Avd. 3. 2005-10-19, mål nr 220-05). Den dåvarande Svenska Djurskyddsmyndigheten ansåg att 7 tillsynslagen är en kvardröjande rest av ett förlegat synsätt. Myndigheten kunde inte se något självändamål i att avliva herrelösa katter och enligt myndigheten borde avlivning ses som ett sistahandsalternativ, och då genomföras endast av djurskyddsskäl. 13 Avlivning av djur av djurskyddsskäl är redan reglerat i djurskyddslagen. Vid både distansavlivning av katt och avlivning enligt 7 tillsynslagen uppstår följande problem: det är svårt att avgöra om en katt är övergiven eller förvildad. Utöver det faktum att katten enligt rättspraxis har rätt att fritt få ströva omkring, bör bl.a. följande faktorer alltid noga beaktas när man söker bedöma om en katt saknar ägare och är övergiven eller förvildad: 10 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär ett djurskyddsproblem? Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005 11 Andrews et al 1993 12 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556 13 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556 5

- om katten uppehåller sig nära bebyggelse, - bär halsband, - är öron- eller chipmärkt, - är välnärd och har fin päls, - inte är särskilt skygg. Förekomsten av en eller flera av dessa omständigheter talar mot att katten är övergiven eller förvildad. 14 Särskild vid distansavlivning finns det uppenbara svårigheter med att beakta ovannämnda faktorer. Jägare anses kunniga i hur man avlivar djur, men det finns väsentliga skillnader mellan avlivning och jakt som är viktiga att tänka på. När jaktbytet är dött öppnar man det, tar ut bukens och brösthålans organ, bär hem kroppen och hänger upp den på lämplig plats för mörning. Efter den hanteringen föreligger ingen risk att djuret ska bli begravt eller förpackat och slängt i soporna medan det är medvetslöst, för att sedan vakna upp 15 vilket faktiskt har hänt! (Bollnäs tingsrätt B 1019-00, 2001-01-24, Östersunds tingsrätt B 2090-00, 2001-02-28, Göteborgs tingsrätt B 746-99, 2001-06-07, Ångermanlands tingsrätt B 3083-02, 2003-03-13) Det finns tiotals fall kända där katter har blivit skjutna medan de visade tydliga tecken av att de var ägda. Till och med katter som var id märkta genom tatuering eller chip eller hade på sig halsband har blivit dödade genom avskjutning. Som referens kan nämnas ett fall som har anmälts till Justitieombudsmannen (JO) i januari 2005 av en privatperson, vars familjekatt avlivats i samband med att ett tiotal katter i en närbelägen fastighet fångades i fälla av kommunen och avlivades på uppdrag av polisen (JO, Dm 334/05). Genom vår verksamhet med hemlösa katter har Göteborgs Katthjälp dessutom kunna konstatera att tillstånd för avskjutning av katter i tätbebyggda områden sällan söks. Avlivning av katt genom avskjutning, annat än med stöd av 30, DL bör inte tas upp i lagstiftningen då felmarginalen är alldeles för stor. Brister i sanktionssystemet Enligt en utredning som gjorts i SOU 2006:5841 anser företrädare för flera kontrollmyndigheter att det nuvarande sanktionssystemet har påtagliga brister. Den framförda kritiken avser alla de sanktioner som finns i DL, det vill säga viten, rättelse på den felandes bekostnad och straff. 16 Ett problem är att verksamheten som föreläggandet avser inte sällan har överlåtits när frågan om utdömande av förelagt vite blir aktuell. Det kan resultera i att syftet med vitet förfallit och att kontrollmyndigheten måste förelägga ett nytt. Vidare anges att den möjlighet lagen ger att vidta rättelse på den felandes bekostnad inte har använts. Kontrollmyndigheterna har inte funnit något praktiskt tillämpningsområde för dessa bestämmelser. Dessutom saknar den felande personen inte sällan möjlighet att betala uppkomna kostnader, vilket kan medföra att myndigheten får stå för kostnaden för åtgärden. 14 Djurskydd - Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund 15 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär ett djurskyddsproblem? Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005 16 SOU 2006:58, s. 100 6

Kritiken mot straffsanktionen består framför allt i att brott mot aktuell lagstiftning har låg prioritet hos polismyndighet och åklagare. Detta leder bland annat till att brottsutredningar blir liggande till dess att brottet preskriberas. Kontrollmyndigheterna har även angett att det inte är ovanligt att förundersökningen även i tydliga fall läggs ned med hänvisning till att brott inte kan styrkas eller att gärningen bedöms som ringa. Det har fått till följd att kontrollmyndigheterna inte alltid anser det meningsfullt att anmäla överträdelser till åklagare. Som exempel kan nämnas att inte ett enda fall av djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen i Norrköpingtrakten har lett till fällande dom de senaste tio åren. Inte ens när 176 vanvårdade och utmärglade får och lamm fick avlivas, väcktes åtal. År 2005 dränktes en katt i badkaret på grund av att den enligt ägaren led av öronskabb (utan att veterinär konsulterades), varken tingsrätten eller hovrätten ansåg detta vara djurplågeri. Djur ses i lagstiftning inte som individer men som gods och har därför ingen formell rättssäkerhet. Däremot borde djur ha rätt till materiell rättssäkerhet, dvs med etiskt och moraliskt godtagbara slutsatser. Det råder numera bred enighet om att värderingar kan ingå i den rättsdogmatiska argumentationen, låt vara att verifikationen av deras vetenskaplighet erbjuder svårigheter. Eckhoffs rättskällelära har bidragit till att detta erkänns och accepteras. När fällande dom trots allt meddelas bestäms påföljden ofta, även i fall när kontrollmyndigheten bedömer överträdelsen som relativt allvarlig, till ett lågt antal dagsböter. Det anförda gör att straffsanktionen av kontrollmyndigheten inte upplevs som vare sig effektiv eller avskräckande. Kontrollmyndigheterna har framfört att strafförfarandet, i likhet med användandet av vitessanktionen, är tidsödande. Det resulterar i att samhällets reaktion kommer först långt efter den tidpunkt när överträdelsen ägde rum. Kritik har även framförts mot att lika fall behandlas olika vid åtalsprövning, vilket leder till låg förutsebarhet. 17 Ett straffrättsligt system där långt ifrån alla överträdelser beivras, på grund av bristande resurser eller av andra skäl, kan uppfattas som godtyckligt och oförutsebart. Straffbestämmelserna blir i ett sådant system inte avskräckande utan framstår endast som tomma hot. EU lagstiftning Det omhändertas årligen runt 7 400 katter av svenska djurhem. De flesta av dessa katter hamnar där på grund av hemlöshet. Samtidigt uppger djurhemmen att de ständigt har brist på platser.. Man måste neka tusentals katter hjälp för att hemmen redan är överfulla. Inga av Sveriges ca 60 djurhem, som mestadels tar hand om hemlösa katter, drivs kommunalt eller statligt. Ej heller har de startats på kommunalt eller statligt initiativ. Alla drivs av ideella föreningar med privata medel. 18 I en enkät från år 2008 som besvarades av 27 svenska katthem visade det sig att dessa katthem tillsammans spenderade 10 miljoner kronor för drivandet av verksamheten år 2007. Cirka 96 % av denna summa kommer från privatpersoner och den privata sektorn. Då det i Sverige, enligt dokumentation, finns runt 60 djurhem som arbetar med omplacering av hemlösa katter, kan man rent teoretiskt sett ställa att det år 2007 har spenderats ca 22 miljoner 17 SOU 2006:58, s. 102 18 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson - Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007 7

kronor på katthemsverksamheten i Sverige varav ca 21 miljoner kommer från privatpersoner och den privata sektorn. 19 Sverige har undertecknat Europarådets konvention om Sällskapsdjur, Sällskapsdjurskonventionen av den 3.11.1987, och enligt denna konvention är länderna - om de finner att antalet herrelösa djur utgör ett problem - skyldiga att ta de lagmässiga och administrativa åtgärder som är nödvändiga för att minska deras antal utan att orsaka dem onödig smärta, lidande och stress. Länderna uppmanas också att överväga ID-märkning, registrering samt kastrering. I samband med EU-parlamentets beslut 2008 om att förbjuda all slags handel med och import av skinn från hundar eller katter uppmanades medlemsstaterna också att anta en plan för omhändertagande av herrelösa djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande och hemlösa hundar och katter. Göteborgs Katthjälp anser sammanfattningsvis att det är hög tid att regeringen tar sitt ansvar genom att ta de lagmässiga åtgärder som behövs till att minska det antalet hemlösa sällskapsdjur på ett djurvänligt sätt och genom att subventionera den svenska ideella djurhemsverksamheten som ansvarar för största delen av det praktiska djurskyddet vad som gäller omhändertagande och omplacering av hemlösa sällskapsdjur. Med vänliga hälsningar, Miranda Oude Tanke Ordförande Göteborgs Katthjälp Sävidsbovägen 50 424 90 Olofstorp 19 Katthemsverksamhet i Sverige, Göteborgs Katthjälp, juni 2008 8