Lagen om tillsyn över hundar och katter

Transkript

1 1 Lagen om tillsyn över hundar och katter Lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter trädde i kraft den 1 januari 2008 och ersatte då lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar samt 6 jaktlagen (1987:259). Kammaråklagare Anders Gustafsson redogör här för den nya lagen och jämför den med de äldre reglerna. Lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter trädde i kraft den 1 januari 2008 och ersatte då lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar samt 6 jaktlagen (1987:259). Samtidigt infördes en ny 4 a i lagen (1938:121) om hittegods om behandlingen av upphittade hundar. Bestämmelserna i märkningslagen och 6 jaktlagen fördes över med små förändringar till den nya lagen. Även flera av bestämmelserna i den gamla tillsynslagen fördes över oförändrade till den nya. Till lagen hör även en förordning (2007:1240) om tillsyn över hundar. I vissa stycken kolliderar bestämmelserna i tillsynslagen med liknande bestämmelser i djurskyddslagen (1988:534), en fråga som har behandlats i förarbetena till tillsynslagen, se prop. 2006/07:126 sid. 23f och 29f. I ett sådant fall bör tillsynsmyndigheterna använda sig av djurskyddslagen om det är djuret som far illa, och av tillsynslagen om det är hundens omgivning som far illa. Tillsynslagen ska skydda människorna (från djuren) och djurskyddslagen ska skydda djuren (från människan). Frågan man ska ställa sig är alltså vem som har drabbats av t.ex. att en hundägare brustit i tillsynen av sin hund hunden eller någon människa? Svaret kan förstås bli både och, och eftersom lagarna har olika skyddssfärer finns inget hinder att båda lagarna är tillämpliga. Det är naturligtvis lämpligt och önskvärt att de olika ansvariga myndigheterna (å ena sidan polismyndigheten och å andra sidan länsstyrelsen, som från 1/ tagit över djurskyddskontrollen från kommunerna) kommunicerar med varandra om de har ett gemensamt objekt. Jfr 2 kap 1 1 st Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:2) om offentlig djurskyddskontroll, att kontrollmyndigheterna ska verka för ett gott samarbete med bl.a. polismyndigheterna. Enligt 9 förordningen om tillsyn över hundar är polismyndigheterna är också skyldiga att, om det är motiverat av djurskyddsskäl, underrätta länsstyrelsen om beslut om föreläggande, förbud och omhändertagande. IN LE DAN DE BE STÄM MEL SE (1 ) I lagens portalparagraf slås fast att hundar och katter ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter. Jämfört med den gamla lagen har även skötsel lagts till som krav på djurhållaren. Bristande skötsel är i första hand ett djurskyddsproblem, men kan också orsaka olägenheter för omgivningen. Som exempel har nämnts hundar som uträttar sina behov i lägenheten eller som lämnas ensamma och då ylar eller skäller (prop. 2006/07:126 sid. 23f). Vilken tillsyn som krävs beror på resultatet av tillsynen. Även en kopplad hund kan attackera människor eller andra djur, och då krävs strängare tillsyn. En okopplad hund som hålls under sådan kontroll att den inte stör omgivningen hålls under

2 2 tillräcklig tillsyn. I propositionen diskuteras enbart hundar, men paragrafen gäller som sagt även för katter. Kraven på tillräcklig tillsyn och skötsel gäller inte bara djurägaren, utan alla som har hand om ett djur. MÄRK NING OCH RE GI STRE RING AV HUN DAR (2-7 ) Bestämmelserna om märkning och registrering är hämtade från lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar. 2, 4 och 5 samt 7 1 p är ordagrant hämtade från märkningslagen. 3 1 st innebär bara språkliga förändringar. Förarbetena till märkningslagen finns i prop. 1999/2000:76. En mer betydelsefull skillnad är att det numera inte är möjligt för polisen att omhänderta en omärkt hund enbart för att den är omärkt. Den enda sanktion som kan drabba en hundägare som inte märker sin hund är föreläggande enligt 9. Det bör påpekas att det centrala hundregistret inte är samma sak som Svenska kennelklubbens ägarregister. Kennelklubbens register är frivilligt, men Jordbruksverkets register är obligatoriskt. FÖ RE LÄG GAN DEN OCH FÖR BUD (8-10 ) Dessa bestämmelser reglerar de beslut om föreläggande eller förbud som en polismyndighet får meddela för att lagen ska efterlevas. 8 ersätter 3 1 st gamla tillsynslagen. Skillnader finns dock. En är att begreppet skötsel förts in; jfr 1. De exempel på beslut som fanns i den gamla lagen har tagits bort, men det betyder förstås inte att de är inaktuella. Som exempel på beslut nämner man i propositionen munkorgstvång, att hunden ska hållas inlåst, rastning och förbud att lämna hunden ensam mer än viss tid (prop. 2006/07:126 sid. 65). Ett sådant beslut kan komma att överträda gränsen till djurskyddslagstiftningen. I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2008:5) om hållande av hund och katt finns bestämmelser om just användande av munkorg, rastning och annan skötsel av hundar. Det vore förstås olyckligt om ett polisbeslut skulle innebära att djurskyddslagstiftningen inte kan följas. Den enskilde skulle inte kunna klandras för att han följer ett sådant beslut, men det skulle naturligtvis skada tilltron till lagstiftningen. En hund ska som huvudregel märkas och registreras i det centrala hundregister som förs av Jordbruksverket. Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna gäller märkningsbestämmelserna inte hundar födda före den 1 januari I 3 2 st finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om avgifter för registrering m.m. Sådana föreskrifter finns i form av Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2008:41) om märkning och registrering av hundar. 9 motsvaras av 9 märkningslagen. Bestämmelsen ger polismyndigheten möjlighet att meddela nödvändiga förelägganden, vilka får förenas med vite. Den som är under 15 år får inte meddelas föreläggande eller förbud enligt 8 eller 9. En person som är över 15 år men som inte har rätt att förfoga över sin egendom p.g.a. omyndighet eller förvaltarskap får inte meddelas föreläggande eller förbud vid vite (prop. 2006/07:126 sid. 30f).

3 3 OM HÄN DER TA GAN DE AV HUN DAR M.M. (11-14 ) Bestämmelserna reglerar när en hund får omhändertas, och vad som i så fall ska ske med hunden. Omhändertagande enligt 11 får ske för att hindra hunden från att orsaka skada eller avsevärd olägenhet. I första hand ska föreläggande eller förbud enligt 8 tillgripas. Ett omhändertagande får alltså inte ske enbart för att utreda redan uppkomna skador. Om något brott av hundägaren eller -hållaren kan misstänkas finns det i och för sig inget som hindrar att hunden tas i beslag enligt de allmänna reglerna i 27 kap 1 17 rättegångsbalken, även om det är sällsynt i praktiken; jfr JO:s beslut den 26 oktober 2007 i ärende En hund kan omhändertas även med stöd av 31 och 32 djurskyddslagen. För att avgöra konflikten mellan lagarna måste man beakta att tillsynslagen och djurskyddslagen har olika skyddsobjekt (se 1 ovan). 14 reglerar när en privatperson får omhänderta eller döda en hund. Liksom enligt 11 kan omhändertagande eller dödande bara ske för att förhindra framtida skador. Om hunden skulle vara bortsprungen får den tas omhand enligt hittegodslagen och överlämnas till polisen. Ett grundlöst omhändertagande är inte straffbelagt i tillsynslagen, men skulle om det sker uppsåtligen kunna utgöra egenmäktigt förfarande enligt 8 kap 8 brottsbalken. Att inte anmäla till polisen att man dödat en hund enligt 14 1 st är belagt med bötesstraff i 23 1 st 2 p. Den som uppsåtligen dödar någon annans hund utan ha rätt till det enligt 14 1 st eller de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna i 24 kap brottsbalken gör sig skyldig till skadegörelse enligt 12 kap 1 brottsbalken. HUND FÖR BUD (15 ) Enligt paragrafens första stycke kan hundförbud meddelas den som allvarligt brister eller tidigare har brustit i tillsynen över en hund. I andra stycket anges vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid en sådan prövning. Man kan tänka sig att en hund kan användas som vapen vid olika typer av brott, främst våldsbrott, men även t.ex. rån och skadegörelse. Med upprepade förelägganden eller förbud bör avses minst tre. Även enligt 29 djurskyddslagen kan en person meddelas förbud att ha hand om hund (och andra djur). Här kan man föra samma resonemang kring lagkonflikten som angående omhändertagande. Något hinder finns alltså inte mot att samme person meddelas hundförbud enligt både tillsynslagen och djurskyddslagen (prop. 2006/07:126 sid. 40). Överträdelse av hundförbud är straffbelagt i 22. TILL SYN ÖVER OCH OM HÄN DER TA GAN DE AV HUN DAR I MAR KER DÄR DET FINNS VILT (16-18 ) 16 1 st är hämtad direkt från 6 jaktlagen, förutom den lilla skillnaden att det nu står springa lösa och i jaktlagen stod löpa lösa. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd. Bestämmelsen innebär inte något absolut koppeltvång, men nära nog. När 6 jaktlagen behandlades menade Jordbruksutskottet att även om hunden inte i alla situationer måste hållas kopplad, så fordrades att hunden måste vara i princip under samma kontroll som när den förs i band för att inte anses löslöpande. Utskottet anförde också: Om hunden inte förs i koppel eller kort lina bör den befinna sig nära innehavaren. Den måste omedelbart lyda vid tillrop och skall genast kunna återkallas när det behövs. (bet. 1986/87:JoU15 sid. 37f). I SOU 2003:46 Hund i rätta händer om hundägarens ansvar tolkar utredaren 6 jaktlagen så här (sid. 87): Att hunden skall hindras från att löpa lös innebär att den måste hållas under fullständig kontroll, vilket för de flesta hundar är synonymt med kopplad. Enligt 16 2 st får avvikande föreskrifter meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen utser. Några sådana föreskrifter finns inte, men föreskrifter om koppeltvång kan meddelas, och har också meddelats, av många instanser med stöd av andra lagar. Bestämmelser om användande av jakthundar vid jakt m.m. finns i jaktförordningen

4 4 (1987:905). Enligt 35 jaktlagen ska hund hållas kopplad om en jägare tar väg över annans jaktområde. Enligt 32 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18) får hund som är lämpad för ändamålet användas lös för att valla tamdjur. Om det behövs till skydd för viltet eller av annat särskilt skäl får en länsstyrelse enligt 19 jaktförordningen föreskriva om koppeltvång m.m. Även en kommun kan med stöd av ordningslagen (1993:1617) utfärda lokala ordningsföreskrifter innebärande koppeltvång för hundar. Uppsåtliga och grovt oaktsamma brott mot 16 1 st är liksom mot eventuella kommande föreskrifter med stöd av 16 2 st belagda med böter enligt 24. ER SÄTT NING FÖR SKA DOR OR SA KA DE AV HUN DAR (19 ) Liksom i 1943 års tillsynslag (6 ) har hundägare och -innehavare strikt ansvar för de skador som hunden orsakar, med vissa undantag för polis och militär. Uttrycket innehavare är nytt; såvitt kan utläsas av propositionen (prop. 2006/07:126 sid. 43f och 69) är ingen ändring avsedd jämfört med det gamla uttrycket den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Ägaren och innehavaren är solidariskt ersättningsskyldiga för den skada som hunden orsakar annan. För att någon ska omfattas av det strikta skadeståndsansvaret som innehavare måste det vara fråga ett mera varaktigt användande av någon annans hund eller att man fungerar som fodervärd eller liknande (RH 2001:6). Även ett hunddagis bör anses omfattas av reglerna. För skador orsakade av katter gäller de allmänna reglerna i skadeståndslagen där det krävs uppsåt eller oaktsamhet för rätt till skadestånd. De skador som ersätts är person- och sakskador. Att kategorisera olika typer av skador vållar oftast inga problem. Det kan dock påpekas att oönskad betäckning ses som en sakskada (NJA 1990 s. 80), se också Hellner/Johansson: Skadeståndsrätt, 6 uppl., sid. 99 och 181. KOST NA DER FÖR OM HÄN DER TA GAN DE AV HUNDAR (20 ) Kostnaderna för ett omhändertagande ska som huvudregel betalas av hundägaren eller -innehavaren; kravet riktas mot den eller de som omhändertagandebeslutet riktades mot. Undantaget i andra stycket är avsett att användas endast undantagsvis och efter noggrann prövning, vilket framgår av förarbetena både till tillsynslagen (prop. 2006/07:126 sid. 47) och till samma bestämmelse i den gamla märkningslagen (prop. 1999/2000:76 sid. 22). En situation där undantaget bör tillämpas är när omhändertagandet var uppenbart felaktigt. Ett polisbeslut att den enskilde ska betala hela eller delar av kostnaderna är dock inte någon exekutionstitel enligt 3 kap 1 1 st 6 p utsökningsbalken. Om skulden inte betalas måste myndigheten ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid domstol. Angående likalydande 35 djurskyddslagen, se prop.1987/88:93 sid. 48 och prop. 1978/79:13 sid. 26. ÖVER GIV NA ELLER FÖR VIL DA DE KAT TER (21 ) Den enda bestämmelsen utöver 1 som gäller katter återfinns i 21. Bestämmelsen kommer ursprungligen från jaktlagstiftningen men överfördes 1988 till 7 gamla tillsynslagen, och är oförändrad sedan dess. Den innebär att en jakträttshavare eller någon som företräder denne får avliva en katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad. Jakträttshavare är som huvudregel fastighetsägaren (10 jaktlagen). Det är alltså inte fritt fram för var och en att skjuta en katt på tomten eller i skogen. Inte heller får kommunen bedriva kattjakt om det inte är kommunal mark eller fastighetsägaren/jakträttshavaren har godkänt det. Inom tätbebyggt område krävs tillstånd från polismyndigheten för att få avliva en övergiven eller förvildad katt. I en dom den 19 oktober 2005 har Kammarrätten i Göteborg (mål ) klargjort att tillstånd krävs för varje enskild katt; generella tillstånd kan alltså inte utfärdas. Att uppsåtligen eller av oaktsamhet avliva en katt utan att ha sådant tillstånd är belagt med böter i 23 1 st 3 p.

5 5 Att avliva någon annans katt som inte är övergiven eller förvildad kan bedömas som skadegörelse enligt 12 kap 1 brottsbalken. Det är dock ett uppsåtligt brott, så det räcker inte för straffansvar att inte ha haft skäl att tro att katten var övergiven eller förvildad (NJA 2001 s. 115). STRAFFAN SVAR (22-24 ) Straffbestämmelserna har behandlats under de materiella bestämmelserna ovan. Försök, förberedelse eller stämpling till brott mot tillsynslagen är inte straffbart. Däremot är medhjälp till och anstiftan av överträdelse av hundförbud straffbart enligt bestämmelserna i 23 kap 4 brottsbalken. Man kan tänka sig att den som t.ex. säljer en hund till en person som man vet har hundförbud kan dömas för medhjälp till överträdelsen. Till skillnad från överträdelse av djurförbud enligt djurskyddslagen är enbart uppsåtliga, inte oaktsamma, överträdelser av hundförbud straffbara. ÖVERKLAGANDE M.M. (25-27 ) En polismyndighets beslut och beslut om registrering av hund kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, vilket enligt 14 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är länsrätten i det län där den beslutande myndigheten finns. De enda beslut som enligt lagen måste delges är beslut enligt 8 eller 15. Det betyder inte att andra beslut inte får delges. Eftersom överklagandetiden löper tre veckor från det att klaganden fått del av beslutet vilket följer av 23 2 st förvaltningslagen (1986:223) och 6 a förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan det tvärtom vara lämpligt att delge även andra beslut. Beslut enligt 8 eller 15 måste delges den sökte personligen. Den begränsningen finns inte för andra beslut. Överklagandet ska ges in till den instans som meddelat beslutet, och om det har kommit in i rätt tid ska det som huvudregel skyndsamt lämnas över till länsrätten, se förvaltningslagen. En näraliggande fråga är frågan om omprövning. En myndighets skyldighet att ompröva beslut framgår av 27 förvaltningslagen. Därutöver finns det också en möjlighet för en myndighet att ompröva och ändra sina beslut. Den som t.ex. drabbats av ett hundförbud kan alltså begära omprövning av beslutet, och polismyndigheten ska då pröva om beslutet ska ändras eller kvarstå (prop. 2006/07:126 sid. 55f). Anders Gustafsson JP Infonet Kornhamnstorg 6, Box 2237, Stockholm , info@jpinfonet.se,