Oljan. av många troliga negativa effekter av de förväntade klimatförändringarna. Har vi kanske för mycket och inte för lite olja?

Energi och politik Oljan finns det för mycket eller för lite? Oljans framtid handlar i grunden om två olika synsätt. Något hårddraget handlar det om geologer som varnar för att oljeutvinningen snart måste minska, medan ekonomer är mer optimistiska. Samtidigt kräver växthuseffekten att vi övergår från att använda olja till bland annat förnybar energi och till att använda energin mer effektivt. Foto: Anette Nantell/Pressens Bild Av Christian Azar Det är januari 2003. Kylan biter sig fast i mitt ansikte och jag funderar över en av de stora framtidsfrågorna: oljan. Det svarta guld, som liksom blodet i människokroppen förser oss med näring, driver, värmer och smörjer industrisamhället. Oro finns för att utvinningen av olja kommer att minska inom de närmaste tio eller kanske tjugo åren. Några varnar för att detta skulle innebära slutet på det moderna industrisamhället som vi känner det. Samtidigt går Naturvårdsverket ut med en kampanj om växthuseffekten, en annan ödesfråga för planeten. Vi bränner för mycket fossila bränslen. Det ger ökade halter av koldioxid i atmosfären och till sist potentiellt allvarliga klimatförändringar. Tiotals eller kanske hundratals miljoner människor kan tvingas flytta under det nuvarande seklet till följd av stigande havsvattennivåer, och detta är bara en av många troliga negativa effekter av de förväntade klimatförändringarna. Har vi kanske för mycket och inte för lite olja? Hur länge kommer oljan att räcka? Synen på hur stora oljetillgångar vi har och hur länge de kommer att räcka skiljer sig kraftigt mellan vad man skulle kunna kalla optimister och pessimister med en grov indelning. Optimisterna är oftast ekonomer. De pekar gärna på att vi i dag har mer olja i världens reserver än vad vi någonsin haft. Världens reserver ligger på cirka 1 000 miljarder fat att jämföra med de cirka 600 miljarder som fanns då första oljekrisen slog till år 1973. Detta trots att vi sedan 1973 använt mer olja än vad som fanns i 1973 års reservuppskattningar. Att detta är möjligt beror på att reserver är ett ekonomiskt och inte ett fysiskt mått som anger hur mycket olja som kan utvinnas med dagens teknik och priser. Det kan också noteras att oljeutvinningen i dag är 30 procent större än vad den var 1973. Volymmässigt motsvarar 1 000 miljarder fat olja ungefär den mängd vatten som finns i Vänern, eller den mängd olja som skulle få plats i en tänkt oljecistern med en radie på en mil och en höjd på cirka 500 meter. Takten i den globala oljeutvinningen kan liknas vid att vi tömmer cisternen så att ytan sänks med drygt tio meter om året. Pessimisterna är ofta geologer. De arbetar i den store King Hubberts anda (geofysiker som var den förste som förutsåg att jordens resurser av fossila bränslen kommer att ta slut) och pekar på att det som skett histo- 4

Vindkraft är ett exempel på förnybar energi som drivs av solen. Andra exempel är vattenkraft och bioenergi. riskt inte kan ske en gång till. De hävdar att 80 procent av världens olja utvinns från fält som hittades före 1973 och att utvinningstakten från majoriteten av dem minskar. Under 1990-talet har oljebolagen hittat olja motsvarande sju miljarder fat i snitt varje år, men varje år konsumeras tre gånger så mycket. De uppskrivningar av reserverna som skett under de senaste tjugo åren utgörs inte av nya verkliga fynd utan är i stor utsträckning just teoretiska uppskrivningar. Den som läser BP Statistical Review of World Energy kan exempelvis se att många OPEC-länder uppgraderade sina reservuppskattningar kraftigt 1986. Uppgraderingarna närmade sig 300 miljarder fat utan att några nya större fyndigheter hade hittats. Vi kan också notera att reserverna inte har minskat på senare år trots den omfattande konsumtionen. Pessimisterna pekar också på att när den första oljekrisen slog till hade vi möjlighet att börja utvinna olja från fält som varit kända sedan tidigare, till exempel i Nordsjön, Alaska och andra fält utanför OPEC-området. Denna möjlighet existerar knappast i dag. De nya områden i Alaska som George Bush vill öppna för exploatering, sägs innehålla tio miljarder fat, vilket motsvarar ett halvt års global oljekonsumtion. Men det bör noteras att även pessimisterna gör bedömningen att vi till slut kommer att kunna utvinna ytterligare cirka 1 000 miljarder fat, alltså just så mycket som rapporteras i statistiken som dagens reserver. Skillnaden är att optimistiska ekonomer gör bedömningen att denna siffra inte är relevant eftersom mer olja kommer att hittas. Pessimistiska geologer menar att dessa tusen miljarder fat är så mycket konventionell olja som vi har att tillgå. Hur länge kommer oljan då att räcka? Om vi antar att användningstakten ligger konstant på dagens nivå och att 1 000 miljarder fat kommer att utvinnas, så kan vi hålla på i cirka fyrtio år. Men naturligtvis kan vi inte fortsätta i dagens takt i fyrtio år och sluta över en natt. Frågan om hur länge oljan räcker är visserligen vanlig, men det är inte den mest relevanta frågan. I stället bör vi ställa oss frågan om när oljeutvinningen måste börja minska. Pessimisterna pekar på att oljeutvinning följer en klockliknande kurva. Med detta perspektiv i bakgrunden skulle utvinningen av olja i världen kunna öka i cirka tio år till, om vi också antar att vi kan bränna ytterligare 1 000 miljarder fat. Men efter tio år måste utvinningen börja minska. Optimisterna hävdar däremot att det kommer dröja två, tre decennier eller mer. Vad händer när oljeutvinningen börjar att minska? Vad händer om pessimisterna har rätt och oljeutvinningen minskar om tio år? Om efterfrågan på energi i allmänhet och olja i synnerhet ökar, uppstår knapphet och priset ökar. 5

Energi och politik ton olja per tusen US dollar 0,25 0,20 0,15 0,10 USA EU Diagram 1. Oljeberoendet mätt som oljetillförsel per BNP-enhet minskar. I absoluta tal gick oljeanvändningen ned under 1980- talet och ligger nu på ungefär samma nivå som 1973, medan BNP har fördubblats. Källa: International Energy Agency. 0,05 Japan 0 1960 1970 1980 1990 2000 Detta ger för många upphov till oro. Men jag tenderar att vara försiktigt optimistisk när det gäller de ekonomiska aspekterna och effekterna på världsekonomin. Även om arbetslösheten och inflationen i framför allt EU ökade i samband med oljekriserna, så är det svårt att urskilja den långsiktiga effekten på tillväxten av BNP. Visserligen gick tillväxttakten i OECD ned till under en procent per år både vid första oljekrisen 1973 och andra oljekrisen 1979, men vi vande oss vid högre oljepriser och tillväxten tog fart igen trots priserna. Den fundamentala orsaken till detta är att de högre oljepriserna ledde till att vi ersatte olja med högre energieffektivitet och andra energislag, till exempel naturgas och kärnkraft. Minskningen av oljeanvändningen har varit större i vissa sektorer än i andra. En betydande minskning har skett inom el- och värmeproduktion och inom industrin. Men transportsektorn domineras fortfarande fullständigt av olja. I Sverige har exempelvis oljan gått från att ha varit helt dominerande i fjärrvärmesystemet på 1970-talet till att nästan helt ha ersatts av biobränslen och spillvärme. Diagram 1 visar vad som hände med oljetillförseln i förhållande till BNP i Japan, EU och USA (inhemsk utvinning plus nettoimport). Vi ser att oljeberoendet per BNP-enhet halverades under denna period. I absoluta tal gick oljeanvändningen ned under 1980- talet och ligger nu i alla dessa regioner på ungefär samma nivå som 1973, medan BNP har fördubblats. Vi har på olika sätt gjort oss mindre oljeberoende i relation till BNP. Det finns således skäl att tro att stigande oljepriser nu skulle ha mindre effekt på ekonomin jämfört med konsekvenserna av de tidigare oljekriserna. Pessimisterna kan dock hävda att anledningen till att oljekriserna inte hade större effekt var att prisökningarna varade drygt ett decennium, och att tillförseln därefter kunde möta efterfrågan till mycket låga kostnader. Inför en permanent nedgång i oljeutvinningen står vi inför ett annat dilemma. Nästa oljekris blir inte temporär, skriver C.J. Campbell och J.H. Laherrère, två ledande analytiker i Hubberts fotspår som använt större delen av sina yrkesliv till att leta olja. Det handlar om att försöka förstå de långsiktiga effekterna av att inte längre ha oljan som dominerande energibärare. Det är viktigt att komma ihåg att vi hittills enbart diskuterat så kallad konventionell olja, alltså lättflytande och billig olja. Beaktar vi icke-konventionella oljor tunga oljor, oljesand eller oljeskiffer erkänner även pessimisterna att ytterligare cirka 1 000 miljarder fat olja kommer att kunna utvinnas. Redan i dag utnyttjas dessa resurser kommersiellt, exempelvis i Kanada, där utvinningen ligger på drygt en halv miljon fat per dag. Det motsvarar en tredjedel av Kanadas totala utvinning. Och reserven är större än hela Saudiarabiens oljereserv. Den kanske viktigaste skillnaden mellan pessimister och optimister handlar således om att optimisterna tenderar att även beakta icke-konventionella oljor. Om oljepriserna stiger blir det ju lönsamt att i större skala exploatera de icke-konventionella oljorna, och det finns därför ingen anledning att a priori utesluta dem ur analysen. Om pessimisterna har rätt och utvinningen av konventionell och billig 6

olja snart minskar kan vi förvänta oss en ökad användning av dessa ickekonventionella resurser inom ett eller två decennier. Det är också möjligt att utvinna flytande bränslen ur naturgas och kol. Världens tillgångar av kol räcker i flera hundra år. Sydafrika producerar till exempel syntetisk diesel från kol, vilket är en följd av de sanktioner världssamfundet införde mot Sydafrika under apartheid. Optimistens perspektiv är att när oljan blir knapp så finns det andra energitillgångar som vi kan börja utnyttja. Visserligen kommer de att kosta mer, men inte så mycket att det hotar välfärden eller världsekonomin. Dessa alternativ skulle förhindra att priset på oljeprodukter som används för transporter eller uppvärmning långsiktigt överstiger en nivå som motsvarar 30 40 dollar per fat. Enligt vissa studier går det att producera syntetisk olja från oljesand i Kanada till en så låg kostnad som tio dollar per fat. Å andra sidan skulle en användning av dessa mycket stora reserver av fossila bränslen få allvarliga konsekvenser för växthuseffekten. Den stora frågan är egentligen hur vi ska klara av att försörja världen med energi samtidigt som vi undviker växthuseffekten. Jag kommer till denna fråga inom kort. Men först några ord om OPEC och risken för militära konflikter. De snabbväxande eukalyptusträden är lämpliga bioenergikällor. Bioenergin har potential att ge ett lika stort energibidrag per år som dagens olja. Foto: Jeremy Burgess/Science Photo Library/IBL Oljan, OPEC och energisäkerhet Ovan argumenterade jag för att ekonomin och energisystemet kan hantera bristen på konventionell olja. Högre priser leder till substitution mot effektivitet och andra källor. Men denna övergång tar tid, och prissignalerna kanske inte kommer tillräckligt tidigt. Varifrån kommer då oljan som vi eldar i dag? OPEC har i dag en mindre dominerande roll än på 1970-talet (diagram 2). Framför allt ser vi hur exporten sjönk på 1980-talet. Den billigaste oljan sparades för framtiden, medan dyrare källor började exploateras. Men 78 procent av världens reserver av konventionell olja finns i OPECländer. Och närmare 90 procent av dessa finns i Mellanöstern. Det innebär att vi närmar oss en situation där Mellanöstern står för en fullständigt dominerande del av världens tillförsel av olja, men denna situation kan mildras om icke-konventionell oljeutvinning ökar kraftigt. Det finns en risk att de som vill få större makt i världen försöker ta kon- 7

Energi och politik Diagram 2. Världens oljeutvinning uppdelad på tre regioner. OPEC har inte en lika dominerande roll som under 1970-talet. Källa: BP Statistical Review of World Energy, www.bp.com. troll över dessa resurser. Vi ser det redan i dag. Ett av Usama bin Ladens uttalade motiv för terroristattackerna är USAs militära närvaro i Saudiarabien. Denna närvaro är driven av oro för att oljan skulle falla i händerna på aktörer som inte är västvänliga. USA har också fått mycket kritik för dubbelmoralen i att stödja en feodal, ickedemokratisk regim i arabvärlden. Det bör i detta sammanhang noteras att även regimer som är fientligt inställda till väst med allra största sannolikhet kommer att fortsätta sälja olja. Iraks export av olja går i dag huvudsakligen till USA. Även regimer som av någon anledning skulle bestämma sig för att inte sälja olja över huvud taget kommer inte kunna fortsätta med det under någon längre tid. Vi ska således inte överdriva behovet att militärt kontrollera oljetillgångarna i Mellanöstern. Om världens energiministerier anser att oljan kommer att flöda utan problem och till låg kostnad i decennier framöver gör de nog ett stort misstag. Därför är pessimisternas varningar viktiga. Vi borde redan nu agera för att dämpa efterfrågan på olja så att vi också minskar risken för militära konflikter till följd av oljan. En sådan politik kan sammanfalla med åtgärder för att minska växthuseffekten, men bara om vi samtidigt beskattar kol och ickekonventionella oljeresurser. Miljoner fat per dag 40,0 35,0 30,0 25,0 20,0 15,0 10,0 5,0 OPEC Länder utanför OPEC minus f.d. Sovjetunionen F.d. Sovjetunionen 0,0 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 Oljan och växthuseffekten För dem som ser växthuseffekten som ett stort globalt hot är det inte brist på olja som är det stora problemet, utan snarare att det finns för mycket fossila bränslen. De argumenterar snarare för att vi måste begränsa användningen, eftersom miljöeffekterna av att bränna upp alla fossila bränslen är alltför allvarliga. Frågan om vilka begränsningar växthuseffekten sätter är således av stort intresse för att bedöma framtiden för fossila bränslen som helhet. Förbränning av fossila bränslen orsakar utsläpp av framför allt koldioxid men även andra så kallade växthusgaser. De ansamlas senare i atmosfären och fångar upp utgående värmestrålning från jorden. Enligt FN:s klimatforskningspanel Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) har koncentrationen av koldioxid i atmosfären ökat med cirka trettio procent sedan början av den industriella revolutionen. Jordens medeltemperatur är i dag högre än vad den har varit under de senaste 140 000 åren, och det finns nya och starkare bevis för att den temperaturökning som ägt rum sedan 1950-talet beror på mänskliga aktiviteter. FN har en klimatkonvention som de allra flesta länder i världen har skrivit under. Enligt konventionen bör atmosfärens halt av koldioxid stabiliseras på en nivå som inte leder till farlig påverkan på klimatet. Men exakt vad som är en farlig nivå lämnas osagt. Detta är inte bara en vetenskaplig fråga utan en i högsta grad politisk fråga som inte forskarna ensamma kan ge svar på. I dag är koncentrationen av koldioxid i atmosfären 370 miljondelar (370 ppm). Sverige har som mål att halten inte ska överstiga 450 miljondelar och en del miljörörelser kräver hårdare tag. En del andra länder har inte ställt upp några mål över huvudtaget. Diagram 3 visar hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå olika stabiliseringsmål (350 ppm, 450 ppm, och 550 ppm). Dessa siffror jämförs med hur stora mängder kol som finns i dagens reserver och resurser av fossila bränslen. En mycket intressant observation kan göras direkt: det går att bränna 8

upp all den olja som finns i dagens reserver utan att atmosfärens halt ökar över ens det hårdaste koldioxidkravet (350 ppm). Av detta skäl borde OPEC vara mindre oroat för internationell koldioxidpolitik än vad man faktiskt är. Det är till och med så att vi kan bränna inte bara världens reserver av olja, utan faktiskt hela världens reserver av olja och naturgas, och göra det en gång till, och ändå klara av att nå klimatmål som är mer ambitiösa än vad den svenska regeringen ställt upp! Men det förutsätter att världens koleldning fasas ut inom kort. Det stora problemet är således inte dagens olje- och naturgasreserver utan den enorma tillgången på kol. Om vi tar med hela resursbasen är tillgången på kol trettio gånger större i energitermer än den oljereserv som pessimisterna fokuserar på. Det finns inte heller något större utrymme att expandera in i icke-konventionella oljeoch naturgasresurser. Dessa resurser löser således inte bristen på konventionell olja och naturgas om vi även beaktar problematiken med växthuseffekten. Det faktum att vi kan bränna hela olje- och naturgasreserven får inte heller tas som ett argument för att vi bör göra det eller för att vi inte ska beskatta eller begränsa användningen av olja och naturgas. Tvärtom. Det viktigaste politiska instrumentet för att nå låga koldioxidutsläpp är att se till att det kostar att släppa ut koldioxid. Detta kan ske genom att införa en internationell koldioxidavgift, eller ett internationellt system som sätter ett tak för koldioxidutsläppen och sedan tillåter handel med utsläppsrättigheter inom ramen för detta tak. Kostnaden för att släppa ut koldioxid bör åläggas alla sektorer och alla källor, och den bör vara densamma per ton koldioxid. Det som då antagligen skulle hända är att naturgas konkurrerar ut kol för elproduktion naturgas ger hälften så mycket koldioxidutsläpp per kilowatttimme som kol vid elproduktion. Oljan skulle försvinna snabbare från användningsområden där olja inte har en särskild fördel, till exempel el- och värmeproduktion. Däremot kommer oljan att fortsätta användas i transportsektorn. Vi kan tänka oss att en allt större andel av oljan kommer att gå till just transportsektorn. Vilka är lösningarna? Vad bör vi då göra för att hantera frågan om oljeknapphet och växthuseffekt samtidigt? Det handlar om att effektivisera energianvändningen, att gå över till förnybara energislag samt att börja fånga in koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen. Energieffektivisering handlar om en myriad av åtgärder, stora som små, och totalt sett kan de få en mycket stor effekt. Bilar kan gå på under en halv liter per mil i stället för över en hel liter. Hus kan i princip dra noll energi för uppvärmning om isoleringen är tillräcklig och vi tillämpar värmeväxling på ventilationsluften sådana hus finns redan byggda! Inom industrin har en hel del effektiviseringar genomförts av ekonomiska skäl, men potentialen för ytterligare effektivisering är stor. Tänk er år 2100, en värld med och en utan kraftiga satsningar på energieffektiviseringar. I världen utan satsningar på effektivisering antar vi att alla människor använder lika mycket energi som vi svenskar i dag. Om vi istället effektiviserar energianvändningen med 0,7 procent om året halverar vi det totala behovet inte en överdrivet stor ambition. Om alla männis- 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 800 600 400 200 0 Miljarder ton kol naturgas Resurser Reserver icke konventionell naturgas olja icke-konventionella oljor kol 350 ppm Möjliga utsläpp 2000 2100 450 ppm 550 ppm Diagram 3. Diagrammet visar hur mycket kol som finns i de fossila energiresurserna, samt hur mycket vi kan släppa ut om vi ska undvika att atmosfärens koncentration av koldioxid överstiger en viss nivå (350 ppm, 450 ppm, 550 ppm). Exempelvis ser man att reserverna av konventionell olja innehåller drygt 100 miljarder ton kol. Vi kan alltså släppa ut mycket mer koldioxid än vad som finns i dagens oljereserv. Källa: Intergovernmental Panel on Climate Change, www.ipcc.ch, samt World Energy Assessment, United Nations Development Program & World Energy Council. 9

Fotoo: Hyungwon Kang/Pressens Bild Några högtflygande planer inom solenergiforskningen har redan förverkligats. Nasa flyger redan med sitt solkraftsdrivna flygplan. kor på jorden gör detta skulle vi varje år från och med år 2100 spara energi som motsvarar mer än 100 miljarder fat olja. Det är ungefär lika mycket konventionell olja som finns i Iraks reserver. När det gäller förnybar energi är potentialen enorm. Solinflödet till jorden motsvarar 10 000 gånger världens totala energianvändning. Eller annorlunda uttryckt: på cirka tio timmar flödar det in lika mycket solenergi till jorden som finns i hela världens oljereserv. Detta gör att potentialen för solenergi är mycket stor, men även de energislag som drivs av solen har en betydande roll att spela. Det handlar om vattenkraft, vind och framför allt bioenergi. Det årliga bidraget från bioenergi skulle kunna bli lika stort som oljans bidrag i dag. Men det är viktigt att inse att det är skillnad på bioenergi och bioenergi. Om vi till exempel odlar majs för etanolproduktion är det inget långsiktigt intressant alternativ, eftersom energivinsten är liten. I en del fall kan den till och med vara negativ. Det går helt enkelt åt för mycket energi vid odling och omvandling av grödorna. Däremot har restflöden från jordbruk och skogsbruk samt energigrödor som salix, eucalyptus och sockerrör möjlighet att spela en viktig roll i framtiden. Vi bör också inse att biobränslen bäst används för att ersätta andra fasta bränslen för el- eller värmeproduktion. Omvandling av bioenergi till flytande bränslen är däremot förknippat med betydande energiförluster. Om det enbart gäller att begränsa kolutsläppen till lägsta kostnad bör oljan användas i transportsektorn under en längre tid än i andra sektorer. Ett viktigt undantag här är etanol från sockerrör, som redan i dag används storskaligt i Brasilien för att minska oljeberoendet. På sikt kan vi tänka oss att vätgas, framställd från solenergi, ersätter oljan som transportbränsle. Om alla människor på jorden kör en bil av sedanmodell som drar till exempel 0,6 liter per mil i stället för en city jeep som drar 1,1 liter per mil, så sparar vi i mycket grova drag in olja som motsvarar hela Iraks oljereserv under de närmaste femtio åren. Och då är Irak det land som har världens näst största oljereserv tio procent av de totala oljereserverna på jorden. Fossila bränslen kan också åtminstone i en övergångsfas passa in i ett energisystem som beaktar både oljeknapphet och växthuseffekten. Men då måste vi fånga in koldioxidutsläppen. Detta görs redan på en oljeplattform i Norge, där utsläppen lagras 1 000 meter under havsbotten. Även i USA görs detta i ett fåtal kolkraftverk. Koldioxiden pumpas senare ned i oljefält för att underlätta utvinningen. Tekniskt sett är infångning av koldioxid för långsiktig lagring möjlig i en mycket större skala, men de ekonomiska incitamenten saknas. I vår forskning vid avdelningen för fysisk resursteori studerar vi kortsiktiga och långsiktiga energiframtider. I en studie analyserade vi speciellt val av bränsle i transportsektorn. Diagram 4 visar resultatet primärenergitillförseln i världen fram till år 2100 givet att väldigt ambitiösa koldioxidmål ska nås: en reduktion på cirka 80 procent till år 2100. Oljan tar slut runt 2080, men då antar vi att cirka 2 000 miljarder fat kommer att finnas tillgängliga. Det är viktigt att notera att detta eller liknande scenarier inte förverkligar sig själva. För att minska koldioxidutsläppen krävs politiska initiativ och åtgärder. En kostnad för att släppa ut 10

Diagram 4. Ett energiframtidsscenario för världen där förnybar energi och koldioxidavskiljning från kol gör det möjligt att nå mycket låga koldioxidutsläpp. Det kan vara värt att notera att linjerna som avdelar de olika energislagen motsvarar mer energi än hela Sveriges energisystem. En exajoule (EJ) motsvarar 277 terrawattimmar (TWh). Källa: Azar, Lindgren, Andersson (2003), Global energy scenarios meeting stringent CO 2 constraints cost effective fuel choices in the transportation sector. Energy Policy. EJ/år 800 700 600 500 400 300 200 100 0 olja kärnkraft 1990. 2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 2070 2080 2090 2100 gas biobränsle kol sol-vätgas sol-el sol-värme vindkraft vattenkraft koldioxid som stiger med tiden är det viktigaste. Dessutom bör det finnas tydliga regler för energieffektivisering. Marknaden är ofta inte helt rationell när det gäller energieffektiva lösningar, och därför kan vi med till exempel standarder se till att skapa lägre efterfrågan på energi och olja. Därmed kan vi också uppnå lägre utsläpp av koldioxid. Förnyelse och effektivisering När det gäller oljans framtid står två perspektiv mot varandra. Det handlar om geologer som tenderar att varna för att oljeutvinningen i världen måste minska inom något decennium, medan framför allt ekonomer är mer optimistiska. Skillnaden mellan dessa perspektiv ligger för det första i att geologerna fokuserar på konventionell, lättflytande och billig olja, medan ekonomerna menar att det inte finns någon särskild anledning att skilja mellan konventionell olja och mer svårutvunna former av olja som i dag inte räknas in i reservbegreppet. Med ett tillräckligt högt pris kommer också dessa former av olja att bli intressanta att utvinna. För det andra är ekonomerna optimistiska om att dessa prisökningar inte kommer att medföra några större ekonomiska uppoffringar. Förändringar i energisystemet är helt enkelt en naturlig del av den ekonomiska utvecklingen. Det finns dock geopolitiska aspekter på oljeanvändningen som gör att politiker bör agera innan prissignalerna gör att övergången äger rum. Den monopolliknande situation som kan uppstå om tio tjugo år riskerar att leda till militära konflikter. Därför bör övergången från oljan förberedas. Samtidigt måste vi också beakta växthuseffekten. Vi kommer att kunna bränna mer än hela dagens konventionella olje- och naturgasreserver och ändå nå mycket ambitiösa koldioxidmål. Men vi kan inte bränna alla de fossila bränslena. Att börja utnyttja kol och icke-konventionella oljereserver är inte acceptabelt. Därför måste övergången från konventionell olja inte ske till icke-konventionella oljor utan till förnybar energi, högre energieffektivitet samt fossila bränslen med koldioxidavskiljning. Christian Azar är professor i fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola. Litteraturtips Azar, C. Lindgren, K., Andersson, B. (2003), Global energy scenarios meeting stringent CO 2 constraints cost effective fuel choices in the transportation sector. Energy Policy (under tryckning). Campbell, C.J. & Laherrère, J.H. (1998), The end of cheap oil. Scientific American, March, sid. 60 65. Smil, V. (1998), Future of oil: trends and surprises. OPEC Review, 22, sid. 253 276. World Energy Assessment (2000), United Nations Development Program & World Energy Council. Webbtips BP Statistical Review of World Energy, www.bp.com IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, www.ipcc.ch FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet, www.unfccc.int 11