Jag börjar alltid så här i Lissabon

Thomas Nydahl Jag börjar alltid så här i Lissabon Om jag anländer till Lissabon en sen eftermiddag är det självklart att första kvällen bara sitta ner på en bra restaurang, njuta av maten och vinet och sedan komma tillbaka till hotellet för en rejäl vila efter resan. Andra dagens förmiddag skippar jag hotellfrukosten och går istället till närmaste fik och får några croissanter och en dubbel espresso. Därifrån styr jag mot det lilla hålet i väggen och får en stor Ginjinha (eller bara Ginja), den goda körsbärslikören på Praça de São Domingos. Det ligger alldeles runt hörnet från Rossio-torget. Nej, det är inte att börja dagen med en berusning. Kanske tvärtom: denna lilla körsbärslikör kan bli en kick inför de långa promenaderna. Jag vet fler som gör som jag. Att stanna till där och känna hur skorna klibbar fast mot stengolvet har sin charm. När man druckit ur ställer man tillbaka glaset på disken, tackar för sig och tuggar på de två-tre körsbär som låg i glaset. Från Rossio fortsätter jag promenaden ner mot floden Tejo. Det är helt nödvändigt för mig att ha hört fiskmåsarna skrika och sett pendlarna komma från andra sidan floden i de orange båtarna, känna den friska doften av hav och veta att här är livet både saltstänkt och friskt. Så kan en ny dag i Lissabon börja också för mig. Jag Spårvagnen gnisslar fram genom Alfamas gränder. 19

vänder och går tillbaka uppför Rua Agusta, där jag sätter mig på någon uteservering och får en espresso till. Ja, nu börjar banne mig kroppen vakna till liv, nu är det som om allt vore möjligt. Dagen ligger som ett oskrivet vitt ark framför mig. Den vill mig något. Jag vill något av den. Jag går en bit ner till en korsande gata där spårvagnen kommer. Hoppar på och åker i riktning mot Sé-katedralen, upp för backarna i Alfama. Här vill jag få den nödvändiga överblicken. Bara så vet jag helt säkert att Lissabon ligger för mina fötter. Nästan ända uppe hoppar jag av spårvagnen och fortsätter den sista biten till fots. Det är segt och andningen blir allt tyngre. Men belöningen kommer när jag går in i Castelo São Jorge, den gamla borgen från den muslimska epoken, då morerna styrde över portugiserna, som tronar högst upp. Där ser jag hela Lissabon. Hela hennes skönhet ligger framför mig. I soldiset längre bort ser jag 25 april-bron över floden, den som först bar diktatorn Salazars namn. När jag har skaffat denna överblick vet jag med säkerhet att jag är tillbaka i staden. Det jag nu sagt kan betraktas som en ritual. Jag tror på ritualer. Liksom man hälsar på en människa man träffat tusen gånger förut, måste man hälsa på en stad man redan känner ganska bra. Hälsningen kan för mig sammanfattas i orden: morgonens espresso, Ginja, floden Tejo, fiskmåsarna och flodbåtarna, spårvagn nr 28, borgen São Jorge. När jag hälsat har Lissabon hälsat på mig. Min vistelse i staden har börjat! Ulf Bergqvist Från grönska till betongförort till kulturstad Varje stad behöver sina parker. Ju större stad, ju mera trafik och buller, desto större parker. Lissabon, som är en mindre, jämförelsevis lugn storstad med ett öppet läge vid floden Tejos utlopp i havet, behöver inte parker av samma areal som Hyde Park i London eller Tiergarten i Berlin. Jag söker mig till Jardim da Estrela, gärna med spårvagn 28 västerut. Det är en vacker och välskött park med tropisk växtlighet och fågeldammar, en vilopunkt för trötta fötter efter långa promenader. Man kan ta en kopp kaffe på kafét, sitta på en bänk med en bok eller bara titta på skolklasser, pensionärer eller flanörer som passerar förbi. Inte världens märkligaste park, men definitivt ett andningshål. Och lugn och stilla, mitt emellan hårt trafikerade gator. 20

Jardim da Estrela. Stadsdelarna Madragoa, Bica, Chiado och Bairro Alto kan sägas utgöra Västra gamla stan i Lissabon, just väster om affärscentrum Baixa. De tre stadsdelarna i Östra gamla stan är enligt min mening ännu mera sevärda. (Dessa uttryck är mina påhitt, inga vedertagna begrepp.) Det gamla moriska Alfama lär ingen turist missa. Med sina vindlande, oregelbundna och branta gränder är själva stadsbyggnaden en sevärdhet. Här finns också ett par intressanta museer (bland annat fadomuseet Casa do Fado), flera berömda kyrkor (bland annat Sé-katedralen och São Vicente de Fora), och några av de bästa fadohusen (som Clube de Fado, A Parreirinha och Bacalhau de Molho). Man går lätt vilse i gränderna, och den rätt vidsträckta stadsdelen förefaller ännu större efter trampande i trappor och prång. Men flera utsiktspunkter hjälper till med orienteringen. I särklass är São Jorge-borgen högst upp. Utsikten är svindlande över nästan hela Lissabon utom just Alfama som borgen själv skymmer. Härifrån drevs morerna bort år 1147 av kung Afonso I och en mångnationell här, till stor del bestående av legosoldater. 21

22 Men morerna lyckades hålla sig kvar en kort tid på bergets sluttning, i kvarteren Mouraria. Jämte stadsnamnet Lisboa är Mouraria fadons vanligaste ortsnamn. Hundratals sånger handlar om Mouraria, och en rad av fadons storheter har växt upp i området. Ingen annanstans finns en stadsdel med så många sånger per kvadratmeter, men ytan är inte imponerande Mouraria är en liten stadsdel. I Mouraria finns inga sevärdheter i gängse mening. Det skulle i så fall vara fadolegenden Maria Severas (1820 46) lilla hus på Rua do Capelão 2. Om man tänker bort bilar, tv-antenner, reklam och annat modernt, är Mouraria den del av Lissabon som ger den tydligaste bilden av den stadsmiljö som födde fadon. Det är en trångbodd, sliten miljö med stora renoveringsbehov. När jag en decemberdag har fotograferat minnestavlan vid Severas hus och går vidare med kameran i handen säger en ung man till mig att this is not a good place to take pictures. Jag förstår honom när jag passerar genom gränden och ser flera uteliggare sova direkt på gatstenen i den nästan nollgradiga kylan, endast insvepta i smutsiga filtar. Sångaren Fernando Maurício, som växte upp på gatan (nr 18) under 1930- och 40-talen, berättade om sin ungdom som en ond tid och att hungern drev honom och hans kompisar att på morgnarna stjäla nybakat bröd från den lokale bagaren när denne vände ryggen till. Denna direkta hunger är förhoppningsvis ett minne, men en annan slags nöd består. Ett kort besök i Mouraria föder en del reflektioner. Som frågan om det egentligen är vettigt att romantisera en så fattig miljö, vilket fadon gjort i decennier. Jag tror att det delvis rör sig om en försvarsmekanism, att lyfta fram och stärka gemenskapen och annat positivt som ändå fanns i armodet, med tiden förstorat av medvetandet om att livet i Mouraria bidragit till att forma en storslagen musiktradition. Även Fernando Maurício, som beskrev sin uppväxttid med bitterhet, besjunger i sången Irmão da Juventude (med text av barndomsvännen Mário Rainho) med saknad vänskapsband som upplösts och barndomsminnen som barfotafotbollen i gränden. Spårvagn 12, en ringlinje som också går genom Alfama, följer den backiga huvudgatan Calçada de Santo André i Mouraria. Det är även en lämplig promenad från Alfamas höjder ner till torget och trafikplatsen Martim Moniz. Om man råkar gå in på fel gata, kan man hamna vid Miraduro da Graça vid Graçakyrkan, ytterligare en av Lissabons många hänförande utsikter. Graça är den tredje stadsdelen i Östra gamla stan. Om många sjunger om Alfama och alla om Mour-

aria, så tycks ingen bry sig om Graça i fadons värld, trots att Graça inte är så olikt Alfama. Den populära spårvägslinjen 28 passerar genom båda. Jag tycker om Graça som det ser ut kring dess centrala torg. Här finns gott om butiker som på typiskt Graça-vis ser oansenliga ut, men sträcker sig långt in och är mycket större än man kan tro av exteriören. För en besökare kan Graça ge ett egendomligt intryck av att vara en intakt, sluten men ändå livlig småstadsmiljö. En stad som lever sitt eget liv, som förr, högt uppe på berget, som om centrala Lissabon med sina banker, turiststråk och restaurang- och teaterkvarter var en fjärran värld som man likgiltigt vänder ryggen. Att Lissabon en gång var moriskt märks i stadsbyggnaden i de äldsta delarna, men också i de många kakelfasadernas mönster i alla tänkbara färger. Den som vill ha en samlad bild av Lissabons kakeltradition kan besöka kakelmuseet, Museo Nacional do Azulejo vid kyrkan Madre Deus, men det räcker med att höja blicken upp mot husväggarna och deras ständigt varierande färg- och bildspel. Det finns flera exempel i den här boken. Många av fasaderna är slitna och kommer att behöva renoveras för att inte helt förstöras av väder och avgaser. När så sker vore det roligt om en del av de äldre mönstren ersattes av den modernare formgivning som bara kan beskådas i de verkstäder och ateljéer där nutida kakelmålare förenar en hantverkstradition med anor från medeltiden med ett formspråk inspirerat av modern konst. På många gator och torg är marken belagd med små vita och svarta stenar, lagda i dekorativa mönster och ibland i påtagliga motiv. Över hela Rossiotorget löper ett vågmönster, som en påminnelse om tsunamikatastrofen 1755. Gatorna i centrum Baixa tycks inlindande i band och snirklar, liksom trottoarerna vid Avenida da Liberdade. Man kan få se gatuarbetare som restaurerar beläggningen genom att omsorgsfullt placera ut nya små gatstenar i mönster. Den rationellt sinnade kan undra varför man inte helt enkelt asfalterar gatorna, det skulle vara både billigare och snabbare. Och mindre halt i regnväder. Kakelfasaderna och de svartvita gatubeläggningarna ger Lissabon detaljrikedom och variation. Tankar om storslagenhet och enhetlighet i stadsbyggnaden verkar inte ha slagit igenom annat än i enskilda byggnader och moderna områden. De många detaljerna ger ett intryck av omsorg om det lilla och det lokala. Man behöver inte uppsöka slott eller kyrkor för att finna skönhet och kreativitet i stadsbilden. Det räcker med att höja eller sänka blicken. I Sverige hade vi förr städer, köpingar, landskommuner och municipalsamhällen. Sedan kom kommunreformen 1971 och utjämnade allt till kommuner. I Portugal 23

skiljer man ännu på städer och andra samhällen. Det finns gott om gamla städer, men många av städerna har fått sina stadsrättigheter först de senaste åren. Amadora fick sina 1979. Det är Portugals fjärde största stad där omkring 180 000 invånare trängs på ca 24 kvadratkilometer. Hur många svenskar har hört talas om Amadora? Man ser delar av staden på väg med tåget från Rossiostationen i centrum till den historiska idyllen Sintra. Amadora är (ö)känt för sin kaotiska trafik, sina jättelika, massivt trista bostadsområden, sin stora brottslighet, bristen på grönska, folktätheten som är högst i landet och stora afrikanska invandrargrupper, främst från Angola och Kap Verde. Till stor del byggdes Amadoras förorter under diktaturen, och de visar inte bara upp diktaturtidens undermåliga arkitektur utan också inställningen till invånarna: förorten som nödtorftig förvaringsplats mellan arbetspassen. Mycket i denna bok beskrivs som trivsamt, omväxlande och genuint, även om miljöerna vittnar om ett fattigt förflutet som delvis lever kvar. Förorterna i Amadora är inte en del av denna trivsamhet. När Ary dos Santos i den fina texten till sången Alfama (med musik av Alain Oulman) skildrar en stadsdel som ångestfullt somnar in, säger han att Alfama inte har någon annan sång än fadon. Men Alfama med sin trängsel och sin misär hade i alla fall fadon. Vilka sånger sjunger Amadora? Sevärt? Nja, det räcker med utsikten från tåget till Sintra. Oeiras och Amadora var förr delar av samma kommun, och efter delningen blev Amadora upphöjt till stad (cidade) medan Oeiras fortfarande kallas kommun Palácio do Marquês.

(município). Befolkningen i Oeiras, som är något mindre än i Amadora, kan nog leva med det. De har dubbla ytan att bre ut sig på, och kanske också dubbla medelinkomsten. Oeiras är en av Lissabons rikaste förstäder, med höga huspriser och många multinationella företags kontor. Ta tåget mot Cascais från Cais do Sodré och kliv av efter ungefär halva vägen. Där ligger byn Oeiras, centralpunkt i kommunen med samma namn. Oeiras nya stora köpcentrum liksom moderna bostadsområden ligger en bra bit från stationen. Tåget stannar i ett välmående villaområde, och i dess närhet finns några av de mera förbisedda attraktionerna i Lissabonområdet. Till exempel ett mindre slott, Palácio do Marquês, uppfört av markisen de Pombal under 1700-talet. Ströva omkring i den vackra slottsparken och se dess blomsterprakt och statyer risken för trängsel är obefintlig. Oeiras lilla historiska centrum med kakelklädda små hus kring torget är också värt en omväg. Och nedanför Lissabons nyaste universitet, Nova Universidade de Lisboa, ligger en slottsruin, Casa da Pesca, inbäddad i ett litet skogsparti. Den används ofta till kvällskonserter. Från tre små läktare placerade runt en damm ser man in mot musikerna mot en fond i blått kakel och trädkronorna gungande ovanför. Från Cascais kan man promenera kustvägen ända in till Lissabon. Känns turen på ca tre mil i mastigaste laget är det bara att ta tåget en bit. Oeiras ligger på sträckan och har en attraktiv strand där invånarna gärna vandrar, fiskar, badar, åker rullskridskor, spelar fotboll, sitter på kaféer etc. Särskilt på helgerna är stranden en mötesplats för den lokala befolkningen. Långt borta ser man 25 april-bron och Lissabons bebyggelse. Tåget tillbaka tar 20 25 minuter och går så ofta att man slipper tänka på tidtabellen. Stranden i Oeiras.

Som utflyktsmål från Lissabon är Coimbra inte det första man tänker på: två timmar med tåg från Santa Apolónia-stationen. Men det går. Res på morgonen, återvänd under eftermiddagen. Även om man aldrig har hört talas om Coimbra förut inser man snart att det är en både gammal och historiskt betydelsefull stad. Storslagna kyrkor som katedralen eller Sé Velha-kyrkan bygger man inte var som helst. De medeltida gränderna är lika trånga och svåröverblickade som Alfamas. I centrum har bilarna hållits tillbaka och den väl bibehållna äldre stadsbebyggelsen kan avnjutas i makligt tempo. Ännu mer av lugn finns i den stora och mycket sevärda botaniska trädgården. Eller ät lunch på någon av restaurangerna i parkområdet vid floden. För liksom Lissabon ligger Coimbra vid en flod (Mondego) och är starkt kuperad. Högst upp tronar Portugals äldsta och mest prestigefulla universitet, med anor från 1290-talet. Härifrån kom diktatorn António Salazar men också hans ettrigaste kritiker inom musiken, sångarna och kompositörerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira. De var båda också verksamma inom Coimbras speciella form av fado. I slutet av 1800-talet var studenter från Coimbra på besök i Lissabon och hörde musiken i dess äldre stadsdelar. De tog hem den till Coimbra, stöpte om den till en manlig akademisk tradition som är ett slags syntes mellan fado och traditionella ballader. Resultatet är så avvikande från Lissabons fado att man kan undra vad de Marknad i Coimbras historiska centrum. 26

egentligen tog med sig därifrån förutom namnet. Ackompanjerade av portugisisk och spansk gitarr sjunger skolade sångare en melankolisk balladliknande musik som någon har kallat en blandning mellan opera och blues, vilket faktiskt är en träffande beskrivning. Med riktigt goda sångare som António Menano, Luís Goes och Fernando Machado Soares är detta en skön, uttrycksfull och omistlig del av portugisisk musik. Under en dagsutflykt är det svårt att höra musiken framföras för publik, men det är intressant att se dess miljö. I över hundra år har Coimbra vårdat sin unika musiktradition. Staden har också bevarat sina skönhetsvärden och den är lätt att orientera sig i. En pärla i ett omgivande mjukt och grönt landskap. Fado är inte den enda musik man kan träffa på i Coimbra. 27