FINLAND Byggbranschens upp- och nergångar har varit drastiska i grannlandet, där SBRs motsvarighet SBIF står inför flera liknande utmaningar som SBR. Efter en enträgen kamp kan man dock stoltsera med att ha lyckats få till en välbehövlig utbildning. Många års kamp krävdes för att få rätt utbildning Av leif eriksson, förbundssekreterare, SBIF Efter andra världskrigets slut har Finland utvecklats på alla fronter enormt. Det har inte varit en jämn utveckling utan den har gått i vågor med ibland stora nedgångar som följts av en brant uppgång. År 1980 anställdes denna artikels författare av Svenska Byggmästareförbundet i Finland som enda anställd. 1980-talet var en enda brant uppförsbacke som slutade i en katastrof: den välbekanta depressionen på 1990-talet. Byggandet på 1980-talet var otroligt livligt. Följden var given, prisen steg, inflationen var hög, behovet av pengar stort. Och pengar fanns det men de var dyra. Räntan kunde vara ända upp till 20 procent, bostadslåneräntan var cirka 15 16 procent. Finland byggde då cirka 60 000 bostäder per år, vilket torde ha varit bra mycket mer än man gjorde i Sverige. Även kontors- och industrifastigheter byggdes i en otrolig mängd. Tyvärr märks det idag att byggandet på 1980-talet inte höll måttet. Det fuskades en hel del, delvis beroende på att det rådde brist på arbetskraft och man tog vad man fick. Någon utländsk arbetskraft fanns inte då. 1980-tals husen repareras idag eller så rivs de, då de är i så dåligt skick att de inte går att reparera. Mögelproblemet är störst i dessa hus. Kalendern är ryggraden För Svenska Byggmästareförbundet i Finland, SBF, gick det också bra. Medlemsantalet var stabilt eller ökade en aning, ingen klagade på medlemsavgiftens storlek. Verksamheten löpte bra både i förbundet och i medlemsföreningarna. Ryggraden i SBF:s verksamhet, då liksom nu, var Byggnadskalendern. Kurser ordnades, liksom exkursioner. År 1981 startades det intensifierade samarbetet med SBR, det som idag går under namnet Nordiskt byggsymposium. Följande år startades någonting som kallades för harmonisering av utbildningen. Tanken var att alla nordiska länder skulle ha en likadan utbildning för byggbranschen, vilket skulle möjliggöra och underlätta arbetandet i de olika länderna. Det här förslaget fick stöd av Nordiska rådet och därvid blev det. Följande år inträffade någonting som var ganska illavarslande. Byggmästare utbildades på svenska på två tekniska läroanstalter, Ekenäs och Vasa. Men detta år startade ingen utbildning i Vasa därför att det inte fanns elever. SBF gjorde då en broschyr om byggmästarens yrke som skickades till alla svenskspråkiga gymnasier och högstadieskolor (10 000 exemplar). Broschyren utskickades totalt tre gånger, åren 1984, 1987 och 1999 (givetvis uppdaterad). Ingen vet om broschyren hade någon effekt men allt sedan dess har det varje år startat svenskspråkig byggmästare utbildning i Vasa och Ekenäs. Om läsare i Sverige inte vet det, så motsvarar en byggmästare en byggingenjör i Sverige. Kamp för bättre utbildning Även på finskt håll var det dåligt med elever till byggmästareutbildningarna. Detta ledde till en kritisk granskning av utbildningen. Byggmästareorganisationerna, SBIF och RKL (Rakennusmestarien Keskusliitto) fann då att utbildningen inte mera motsvarade dagens krav. De framförde sina åsikter för myndigheterna, bland annat genom flera uppvaktningar hos olika ministrar. Enligt organisationerna borde utbildningen förlängas med ett år, från tre till fyra, för att bristerna skulle kunna åtgärdas. Största bristerna gällde språk och arbetsledning samt ADB efter några år. Kampen om det fjärde året tog 12 år Leif Eriksson är förbundssekreterare i SBIF Finlands motsvarighet till SBR. Efter mer än ett kvarts sekel i tjänst kan han närmast liknas vid SBIFs ständige sekreterare. FÖRFATTAREN men år 1996 började den fyraåriga utbildningen. Kampen var lång men som alltid då man har med politiker att göra ska man vara beredd på överraskningar. Kampen var bara halvvägs, 11 år återstod men mera därom senare. Dyra lån och låga hyror Så småningom övergick 1980-talet till 1990-talet. Förbundet ägde tillsammans med Svenska Byggmästareföreningen i Helsingfors (SBH) och Finlands svenska byggnadsarbetsgivareförening en kontorslokal i centrum av Helsingfors. Ett av Finlands största försäkringsbolag ville totalrenovera huset (7 våningar) och efter många om och men gick förslaget igenom på bolagsstämman. Ovannämnda organisationer skulle ha fått stå för 1/7 av kostnaderna. Sådana pengar fanns inte vilket ledde till att lokalen såldes till ifrågavarande försäkringsbolag. Den erhållna penningsumman var rätt så stor varför den skulle placeras på något sätt. Arbetsgivarna valde att flytta till Vasa och placera sina pengar i fastigheter där. SBF och SBH placerade sina pengar i fyra lägenheter i Malm i norra Helsingfors. 48 husbyggaren nr 4 B 2008
Ett litet problem fanns dock, för att kunna köpa dessa fyra lägenheter behövdes det lite mera pengar än det fanns. Men banken ställde villigt upp med de saknade pengarna. Uträkningarna visade att lånet kan betalas tillbaka på två år, dock under förutsättningen att lokalerna var uthyrda till gängse pris. Om vi hade vetat vad som väntade oss hade vi säkert låtit bli att köpa lokalerna men det är efterklokhet det! Massarbetslöshet och bankkrasch Slutresultatet var att lånet som skulle betalas bort på två år tog det elva år att betala bort. Att få hyresgäster skulle gå på två veckor men i verkligheten tog det två år till en hyra som var 1/3 av det som vid köptillfället ansågs vara gängse hyra. Det här skedde år 1990. Våren 1991 hade SBF sitt förbundsmöte i Borgå. Festtalet hölls av minister Ole Norrback och han sade att nu håller vi på att återgå till normala tider, var inte oroliga. Men raset fortsatte och botten nåddes år 1994. Då hade vi upplevt massarbetslöshet (500 000), bankkrasch, fastighetskrasch, byggkrasch och så vidare. Finland var inte det enda land som råkade illa ut, också Sverige hade det svårt. Byggbranschen gick kraftigt ner men trots det så byggdes det årligen cirka 30 000 bostäder i Finland (om jag kommer rätt ihåg så var motsvarande siffra i Sverige ett par tusen). Alla utbildningsanstalter fick en massa nya elever men endast för en kort tid. SBF stod på konkursens brant, pengarna var slut, att sälja någonting gick inte då det inte fanns någon marknad, hyresgästerna gjorde konkurs, medlemsantalet sjönk, medlemsavgiften höjdes (men kunde sänkas igen efter några år), kostnader sparades bland annat genom lönesänkning och så vidare. Medlemsantalet sjönk med närmare en fjärdedel och de som tappades bort då har inte återvänt. Byggnadskalendern utgavs dock varje år men sidoantalet minskades (vilket läsarna tyckte om!). Förbundet gick in i dataåldern då den första datorn anskaffades år 1994. Det var en lönsam investering, den hämtade tillbaka sitt inköpspris på cirka två år, då förbundets bokföring påfördes förbundssekreteraren. Minskade kostnader var inte nog, det behövdes ökade intäkter också. År 1996 började SBF tillsammans med Fortsättning s. 50 P Årliga bostadsmässor är en finländsk tradition sedan 1970-talet. Byggandet inför nästa sommars mässa i Valkeakoski pågår redan för fullt. Ett Jämerä-stenhus i lättbetong uppförs av Aleksi Leinonen (till vänster) och Simo Karppinen. Foto: Finlands bostadsmässa nr 4 B 2008 husbyggaren 49
Bastun är central för finländaren, både för hemmabruk, men också för att avhandla affärer i. Sådana här frågor tar vi nog i bastun, löd Leif Erikssons lakoniska konstaterade efter att ha avlyssnat SBR-stämmans diskussioner om hur man vänder vikande medlemsantal. Även de finländska förbunden brottas med rekryteringsproblem. Foto: Finlands bostadsmässa P två medlemsföreningar utge Råd för småhusbyggare i Öst-Nyland och några år senare även i Väst-Nyland. Guiderna på svenska och finska har varit lyckade och de har inbringat en hel del pengar. Allt äldre medlemmar RKL hade över 15 000 medlemmar år 1990 då det var som störst. Beklagligtvis har minskningen inte upphört, idag har RKL cirka 7 500 medlemmar, även om takten har blivit betydligt långsammare. Största delen av de personer som försvann var yngre medlemmar, det vill säga man förlorade jobbet och måste minska på sina utgifter. På några år förgubbades organisationerna så att idag är medelåldern på finskt håll cirka 57 år medan de svenskspråkiga är knappa två år yngre. Depressionen förde också med sig att pensionsåldern sjönk, det vill säga då det inte fanns arbete så pensionerades så många som möjligt (först arbetslöshetsersättning 500 dagar, därefter arbetslöshetspension och arbetspension). För att kunna finansiera detta så sänktes förstås arbetspensionen (lagändring). Medelåldern för dem som blir pensionärer har därefter varit 58 år. Våra politiker reagerade alltså och den socialt stödda bostadsproduktionen utökades (nästan alla bostäder som byggdes var statligt finansierade), bankerna stöddes med miljarder och åter miljarder samtidigt som de fusionerades, skuldsaneringslagar stiftades och staten blev tungt skuldsatt. Och så anslöts sig Finland till Europeiska Unionen. EU ställde vissa krav på ekonomin, bland annat att inflationen skulle begränsas till tre procent. Den finska marken knöts till EMU vilket i praktiken betytt det, att devalveringar inte mera var möjliga som en lösning av finansproblem. Likaså gick räntorna ner vilket kanske är det som varit det positivaste för gemene man i vårt land. Övergången till euro i början på 2000-talet var också någonting som i allmänhet tagits positivt emot. Och sist men inte minst så fick vi en kvinnlig president! Finland är ett alldeles för litet land för president Martti Ahtisaari vilket vi sett under åren efter hans mandatperiod (Balkan krisen, Aceh). Dessutom var han ingen partipolitiker varför socialdemokraterna helt enkelt spelade bort honom. Inte är det något fel på socialdemokraten Tarja Halonen heller, hon har börjat stå på sig ju äldre hon blir. Täta namnbyten Som tidigare nämndes började den fyraåriga byggmästare utbildningen på hösten 1996. Namnet på utbildningen ändrades till produktionsingenjör. Denna utbildning tog inte fart, kraven ställdes mycket högt på den teoretiska sidan (en ingenjör måste ju kunna matematik!?). Undervisningsväsendet reformerades därefter så att vi fick yrkeshögskolor. I samma veva slopades all teknikerutbildning eftersom Finland ska ha samma system som det övriga Europa. Namnet produktionsingenjör ändrades nu till ingenjör, yh. Byggmästareorganisationerna framförde till ministeriet att ingenjörer, yh med byggteknisk utbildning skulle kallas för byggmästare, yh så att man skulle kunna visa släktskapet med den gamla utbildningen. Detta för- Fortsättning s. 52 P 50 husbyggaren nr 4 B 2008
På bostadsmässan i Vasa sommaren 2008 visade finländska hustillverkare upp sina alster. Foto: Finlands bostadsmässa P slag godkändes förvånansvärt nog av ministeriet. Byggmästare, yh utbildningen attraherade inte ungdomar och de som studerade knorrade och sa varför får vi inte vara ingenjörer, yh då alla andra är det. Då yrkeshögskolelärarna var av samma åsikt så bestämde ministeriet att byggmästare, yh examen ändras till ingenjör, yh examen. Byggmästareorganisationer såg, att det om några år kommer en katastrof om det inte börjar utbildas folk till arbetsledare på byggen. Katastrofen kommer år 2011 12 då de så kallade stora årsklasserna (1945 1947 födda), uppnår pensionsåldern 65 år. Därför började organisationerna en omfattande lobbning för att få byggmästare, yh examen återinförd men med en undervisning som uttryckligen var inriktad på arbetsledning. Utbildningen på 4 år skulle förverkligas så att 3,5 år skulle man gå i skola och ett halvt år skulle man praktisera på ett bygge före man sökte in till skolan. Tjänstemän tuktades upp År 2007 på hösten startade den nya byggmästare, yh utbildningen i fyra yrkeshögskolor varav en svensk och denna höst utökas skolorna till åtta. Utbildningsprogrammet är en kompromiss såtillvida att någon förhandspraktik inte förekommer, för att det skulle vara möjligt så fordras det en lagändring. Utbildningen blev genast populär och antalet sökande är mångdubbelt jämfört med antalet studieplatser. Byggmästarna anser att detta var en seger för dem och att detta räddar branschen från katastrof. Någon lätt seger var det inte, kampen pågick fyra år, och det behövdes ministerbyte, motsträviga tjänstemän som tuktades upp, arbetsgivare som ändrade åsikt, och en ofantlig mängd personliga kontakter. Låt oss hoppas att utbildningens popularitet sitter i också nu då byggbranschen igen börjar gå ner. Firade femtio 1990-talet övergick så småningom i 2000-talet. Både SBF och RKL bytte namn med hänvisning till den nya utbildningen som är likvärdig med all annan ingenjörs utbildning. Ordet ingenjör togs alltså med i namnet. SBF blev SBIF, Svenska Byggmästare- och Ingenjörsförbundet YH i Finland, och RKL blev RKL namnet i sin helhet är Rakennusmestarit ja -insinöörit RKL AMK (förkortningen alltså RKL). Även denna process förorsakade bråk. I Finland ska alla föreningar vara registrerade i Föreningsregistret (som upprättshålls av justitieministeriet). Namnet registreras således och det kollas att det inte finns en annan organisation med samma eller nästan samma namn. Men det finns ju andra ingenjörsorganisationer i Finland förstås och de hotade med rättegång och så vidare. Till slut nåddes i alla fall en kompromiss som alla kunde godkänna. SBIF fyllde femtio år 2002 och det firades bland annat genom att utge en festskrift och utdela några stipendier samt en jubileumsfest som var oerhört lyckad. Byggmästareföreningsverksamhet har det dock funnits i Finland allt sedan början av 1900-talet. Svenska Byggmästareföreningen i Helsingfors firade 100-års jubileum år 2007 på ett storstilat sätt. Lyckade mässor som drar folk Tidigare nämnde jag att utgivandet av Byggnadskalendern var en hörnsten i SBIF:s verksamhet. Boken utges fortsättningsvis årligen och ska väl också utkomma i framtiden. Nordiskt byggsymposium har utvecklats till en annan hörnsten. Det började som ett svensk-finskt samarbete år 1981. Danmark kom med år 1998 och Norge år 2001. Länge hörde det till kutymen att då symposiet ordnades i Finland så ordnades det vid en tidpunkt så att vi kunde besöka Bostadsmässan. 52 husbyggaren nr 4 B 2008
Bostadsmässor har det ordnats i Finland sedan 1970-talet och år 1982 var det första gången vi besökte den i Forssa. Bostadsmässan är ett finländskt fenomen. Mässan är öppen fyra veckor i juli augusti och besöks av minst 150 000 människor (rekordet är 200 000). På mässan presenteras hus (villor) och våningslägenheter, i regel ett 40-tal. Hustillverkarna visar upp det bästa de kan och går vanligtvis till överdrifter. Husen och lägenheterna är inredda av någon tidning eller någon inredningskonstnär. I starten var det meningen att man främst skulle presentera nyheter men det är länge sedan dess. Ibland har mässan något tema, till exempel tillgänglighet för rörelsehindrade. Årets tema i Vasa var ekologi och miljövänlig energiförsörjning. Vi ska glömma det där med ekologi men energiförsörjningen av områdets alla hus hade ordnats genom att man tog till vara metangasen från en närbelägen nedlagd soptipp och genom att lägga ner ett dubbelrör på havsbotten och utvinna värme på så sätt. SBIF:s vårmötes deltagare besökte mässan i slutet av maj då husen ännu byggdes. Eftersom bostadsmässorna varit en stor framgång beslöt man att årligen ordna en mässa till, en fritidsbostadsmässa. Sedan år 2000 har vi haft en sådan också i juni månad. Också de här mässorna har dragit mycket folk, mellan 50 70 000. Alltid har mässorna inte lyckats lika bra och i synnerhet veckopressen har gottat sig i det. Problemet med mässorna är att området där husen byggs oftast är beläget långt från kommuncentrum och det saknas all service. Själva mässan är bara en del av ett planerat större område. Fullt utbyggda är områdena först om några (många) år och då kanske det finns underlag för servicen (butik, barnträdgård, skola). Det här har lett till att husen och lägenheterna står tomma, till och med i flera år. Mässlägenheterna är i princip alla aktielägenheter, det vill säga man köper aktier i husbolaget och får rätt att disponera lägenheten (ungefär som hyresrätt i Sverige). Entreprenören äger alltså i början alla aktier och då dessa inte går att sälja så blir räddningen att hyra ut lägenheten. Samarbetet med SBR har pågått länge, allt sedan början av 1950-talet. Förhoppningsvis fortsätter det även i framtiden. SBIF:s samarbete med det finskspråkiga RKL började år 1976 i den form det har nu. Men redan år 1913 anslöt sig Svenska Byggmästareföreningen i Finland (sedermera Svenska Byggmästareföreningen i Helsingfors) till RKL (grundat år 1905 under namnet Suomen Rakennusmestariliitto) men år 1921 uteslöts föreningen efter en tvist om en medlems uppsägning. Det var först år 1976 man fann en gemensam formel för samarbetet. Samvaron med RKL har inte alltid varit problemfri efter det heller. Ljus framtid Just nu upplever byggbranschen en högkonjunktur med brist på arbetskraft. Bristen täcks med import av arbetskraft från Estland, Ryssland och Polen. Det sägs att konjunkturerna nu har vänt. Men pensionsbomben väntar runt hörnet. Därför har vi fått nya pensionslagar så nu har tidpunkten då man går i pension närmat sig 59 år. Allmän pensionsålder i Finland är numera 63 till 68 år. Om man väljer att pensionera sig efter 65 så får man högre pension. Det är alltså en hel mängd personer som förtidspensionerar sig. Byggbranschens framtid är inte alls dyster om man till exempel ser den ur en studerandes synvinkel, arbete fås garanterat. Det som förvånar gemene man just nu är varuprisernas snabba ökning. Vi har inte haft en inflation på fyra procent på år och dag! Och räntorna följer efter! Vilken är då framtiden för SBIF och RKL? Medlemsantalet är väl i en nyckelposition. SBIF:s medlemsantal ökade år 2007 med nio personer. Det här betyder att den svagt nedåtgående trenden bröts. Rekryteringsbasen utökades väsentligt då den nya byggmästare, yh utbildningen infördes. Nu finns det 70 nybörjarplatser på byggsidan i yrkeshögskolan Novia. Novia är en sammanslagning av de svenskspråkiga yrkeshögskolorna i Vasa och Ekenäs. Utbildningen sker dock fortfarande både i Vasa och Ekenäs. Det har aldrig funnits så många nybörjarplatser! Problemet är alltså att få dessa personer att ansluta sig då de blivit utexaminerade. RKL:s medlemsantal minskar nu årligen med knappa 200 personer. Även deras rekryteringsbas utökades så den nu är mellan 600 och 700. Problemet är alltså det samma, hur få unga nyutexaminerade att ansluta sig! Det finns en skillnad mellan SBIF och RKL, SBIF har inga pengar medan RKL har överlopps sådana. RKL har därför efter gjorda undersökningar anställt en person på heltid för att värva medlemmar. SBIF får förlita sig på sina föreningar. Ofta sägs det att medlemsavgiften är för hög men den har varit oförändrad sedan år 2001. Om det funnes pengar kunde man göra en hel massa saker. Men utan dragare går det inte. Och jag tror att det är den springande punkten i framtiden, finns det intresserade personer som håller i gång verksamheten i föreningarna så klarar det sig nog. Har föreningarna verksamhet så har förbundet det också. Problemet är större för RKL. Det finns en uppsjö byggmästare som tidigare hört till RKL och dessutom finns det en hel del ingenjörer i föreningarna som inte vill höra till RKL. Det som RKL planerar (stadgeändringar) för att råda bot på dessa problem är också ett hot mot våra svenska föreningar. Inkommande september hålls ett seminarium i Tallinn där dessa frågor ska genomgås. Hågad sekreterare sökes SBIF funderar som bäst över vad man ska göra nästa år. Det av den anledningen att denna artikels skribent uppnår pensionsåldern nästa vår/sommar. Frågan får sin lösning under höstens lopp. Alternativen är inte så många, i de diskussioner som förts har det väl utkristalliserat sig att SBIF ska fortsätta sin verksamhet som självständigt förbund med sex medlemsföreningar. För det ändamålet behövs det en ny förbundssekreterare. Hur hans arbete uppläggs är väl det som nu vållar huvudbry inom förbundet. SBIF är nu 56 år gammalt och under den tiden har det haft fem förbundssekreterare. Ingen av förbundssekreterarna har haft byggteknisk utbildning. Av dessa 56 år faller 49 på två personer, Nils Hedengren 1957 77 och skribenten Leif Eriksson 1980-? Sist och slutligen är det ganska klart att det vållar huvudbry då den enda anställda varit så här länge i tjänst. Finns det någon person som vill ta emot ett sådant här jobb, ibland mycket otacksamt, med många möten, men också med mycket frihet att ordna jobbet på sätt som passar en själv. Jag tror att det finns! D nr 4 B 2008 husbyggaren 53