ATT VARA SOM EN BLÄCKFISK EN PROJEKTKOORDINATORS UPPLEVELSER AV ATT STARTA UPP OCH IMPLEMENTERA ÄLDREOMSORG PÅ DISTANS

ATT VARA SOM EN BLÄCKFISK EN PROJEKTKOORDINATORS UPPLEVELSER AV ATT STARTA UPP OCH IMPLEMENTERA ÄLDREOMSORG PÅ DISTANS Jenny Husell ABSTRAKT Att arbeta som projektassistent, innebär många möten med människor och olika arbetsuppgifter. Min anställning som projektassistent i Eckerö (50 %) ändrades till projektledare i Eckerö kommun (50 %). Jag var samtidigt projektassistent på Högskolan på Åland (50 %) och fungerade som koordinator över Åland. Jag har haft stor användning av min utbildning som inom vård och omsorg, tidigare arbetserfarenheter samt mina personliga erfarenheter. Att driva ett projekt framåt och samtidigt utveckla och se nya möjligheter har varit en utmaning. Under tidens gång har jag i projektet stött på inte bara enkla utan också tidskrävande och ibland komplexa uppgifter. Det krävs att kunna se positivt på allt och stötta såväl personal som hemmaboende äldre personer och deras anhöriga, även då man ibland inte ens vet svaret själv. Det är som att vara en bläckfisk med många olika arbetsuppgifter och kontakter med såväl äldre deltagare, personal och andra involverade. Utveckling av Virtu-kanalen i Eckerö kommun, och på Åland Med mina tidigare arbetserfarenheter inom äldreomsorgen, hemservicen, hemserviceledare, kansliarbete samt inom barnomsorgen kände jag mig engagerad, motiverad och full med inspiration för alla tänkbara arbetsuppgifter, möten och möjligheter då jag kom in i Virtuprojektet i juli 2011. Jag är anställd 50 % för Högskolan på Åland och 50 % för Eckerö kommun. 1

Då Eckerö kommun kom med i Virtuprojektet var det från början tänkt att befintlig personal skulle föra projektet framåt. Ganska snart anställdes jag som projektassistent(50 %) som tillsammans med projektledaren (30 %) skulle arbeta med projektet i kommunen. Ett projekt som ska lyckas tar mer tid än vad man tror och med mer tid finns fler chanser att utveckla det till bästa möjliga och kanske mer därtill. Projektledaren, (som även är äldreomsorgsledare i kommunen) kom snabbt fram till att hennes arbetstid inte räcker till också för projektet och efter några månader gjordes därför min assistentanställning om till projektledare för projektet i kommunen. Vid projektets början installerades dataskärmar, den anpassade videokonferensutrustningen med internetuppkopplingen till 3G nätet. Då det visade sig att täckningen inte räckte till, ändrades det till ADSL som går via telefonkabeln. Många samtal och mail med olika berörda behövdes innan vi äntligen fick det installerat hos alla deltagare. Då man testar ny teknik är det viktigt att det fungerar innan man testar det på äldre människor, vilket hade gjorts i tidigare projekt i stadsmiljö i Finland. Däremot var tekniken inte testad till Ålands möjlighet att använda 3G. De äldre är inte vana vid ny tekniken och bästa möjliga förutsättning är då att det fungerar från början, för att inte skapa osäkerhet och motstånd. Problemet, och det blev det återkommande problemet på Åland, var internetuppkopplingen. Att använda sig av 3Gnätet ger bättre förutsättningar inom hemservicen, då det blir billigare och lättare att flytta tekniken till en annan deltagare, när den av olika orsaker behöver flyttas. ADSL däremot fungerar inte hos alla, då man behöver bo inom en radie av 6 km till närmaste telefoncentral (Ålands telefon/ålcom 2011). Detta begränsar möjligheterna för de som bor längre bort. Då vi i september 2011 kunde komma igång, efter att alla fått bättre internetuppkoppling, kunde tekniken i Eckerö börja användas ordentligt. De äldre började ringa varandra och fick också kontakt till hemtjänsten via tekniken. Känslan att se den man pratar med uppskattades mest. Känns som att man träffas på riktigt var en äldre kommentar vid en intervju 2011. Det medverkade också till att de ringde varandra oftare än vad de annars skulle ha gjort. För en del äldre kunde det innebära att från att vara ganska ensam och kanske inte se någon på flera dagar, till möjligheten att i Virtu-kanalen träffas och att bli sedd. Att någon ser mig betyder mycket. Då vi också öppnade upp för möjligheten att få 2

kontakt med finsktalande, (för en äldre deltagare med finska som modersmål, och kunna vara med i finska sändningar utöver det vi erbjöd på Åland), så öppnades en ny värld för denna person. Att bevara modersmålet, kunna få prata och lyssna på sånger på modersmål, träffa andra från kanske samma trakter det gav livskvalité. Personen sa flera gånger att hon blev så lycklig. För att öka trygghet i hemmet införde vi 24 h service. Hemservicepersonalens skärm vidarekopplades till gsm-telefonen i servicehuset. Om ingen har möjlighet att svara på skärmen så skickas ett meddelande till telefonen där det framgick vem som har ringt och personalen går kunde då gå till skärmen och ringa upp när de har möjlighet till det. Ett ytterligare sätt att öka trygghet och öka de äldres sociala liv, var i januari 2012 när servicen utökades och Nya apoteket i Mariehamn kom med i projektet och våra deltagare kunde ha direkt kontakt med dem via tekniken. De fick bättre kontakt med apoteket och kunde göra en del apoteksärenden själva igen, vilket många äldre idag har hjälp med av anhöriga, hemsjukvård eller hemtjänsten. Nu kunde de äldre fråga ställa sina frågor i lugn och ro och se vem de pratade med. De kunde även beställa produkter som de känner igen till utseende då produkten kan visas på skärmen. Interaktiva sändningar och större socialt nätverk En huvudsaklig del av verksamheten är koordineringen av de interaktiva sändningar, i form av programsändningar som sänds från Virtukanalens studio i Högskolan på Åland, Nya apoteket, skärmar vid hemservicen i olika kommuner, projektpartners eller från dator. Sändningarna koordineras till olika grupper på Åland och ibland till alla grupper på Åland samtidigt, Eckerödeltagarnas grupp heter Havsörnarna och Brändö- och Jomaladeltagarnas grupp Gudingarna. Brändö kom med i projektet oktober 2011 och Jomala maj 2012. Sändningarna ger deltagarna också möjlighet att lära känna varandra och sedan våga ringa varandra via skärmen. En del deltagare är väldigt sociala och ringer till en okänd person för att testa och fråga vem denna är. Andra är lite blygare och uppskattar när någon annan tar kontakt. En del blir goda vänner och andra är nöjd med de som de har sedan tidigare. Alla har olika behov. Medan en del deltar i nästan alla sändningar och andra ringer mer till varandra, så har den tredje gruppen mer kontakt med hemservice eller anhöriga. 3

Speciellt uppskattat är möjligheten att ha anhörigkontakt via tekniken, vilket flertalet har valt. De interaktiva aktiviteterna och programmens innehåll För att lära känna våra deltagare och veta vilka slags sändningar som skulle intressera dem, åkte jag runt och intervjuade dem. Alla är olika individer och har olika behov och jag ville hitta något för alla. Under hela projektet har de fått lämna önskemål och respons på olika sändningar. Alla är inte intresserade av allting och olika personer deltar i olika sändningar, efter behov och möjlighet. En del önskade mer sittgympa och minnesträning och andra ville ha mer sociala träffar. Under alla sändningar har jag sett till att alla får en möjlighet att prata lite, då det kanske är enda stunden på dagen som de träffar några andra. Jag försöker ge dem en glädjestund, en möjlighet till skratt och gemenskap. Jag kan se en hand som klappar takten, ett leende som kommer, en pigg blick då var jag nöjd. Sittgympan, vilket är en mycket omtyckt aktivitet försökte vi ha regelbundet då den på alla sätt hjälper de äldre att klara sig hemma längre. Förutom sittgympa och minnesträning så har vi haft julgudstjänst med Mariehamns församlingspräst, bingo, frågesport, besök från bibliotek, träffar med kommundirektör, besök från hjälpmedelscentralen, från Agenda 21, besök av socialministern, Landshövdingen, sångstunder, dagisbarn. Också rättshjälpsbyrån och brandinspektören har varit med i sändningar. Då möjligheten kom att koppla i datorn i sändning fanns fler möjligheter att ge ännu bättre sändningar. Jag kunde b.la, med hjälp av foton i sändning ta med de äldre till olika platser som de kanske tidigare besökt eller kände till. Vi tittade på foton från Eckerö, Brändö och andra platser och hade samtidigt lite frågesport. Under våren utvecklade jag det mer och gjorde Vart är vi på väg?, ungefär som På spåret (Sveriges television). Med hjälp av kort och ledtrådar/frågor tog vi oss till olika platser runt om på Åland och de fick gissa vart vi var på väg. Oftast var det till platser de tidigare har diskuterat och nämnt. Ibland hamnade vi hos en person ex. författarinnan Sally Salminen och hennes hemtrakt Vårdö, då vi tidigare har pratat om Katrina-boken (en roman från 1950-talet, som blev mycket omtalad och prisbelönt för att den beskrev en kvinnas liv i skärgården 4

på 1800-talet). Nu fick de också fakta om författarinnan och andra böcker hon har skrivit. Kanske någon blev inspirerad att läsa hennes andra böcker. Jag försökte vara lyhörd på vad de är intresserade av. Denna Vart är vi på väg blev en toppen-sändning och de gav önskemål om fler, speciellt Åland och åländska skärgården. Att sitta hemma och delta i sittgymnastik (som de sa att de inte skulle gjort själva hemma) eller hemifrån åka runt på Åland och känna igen sig eller se nya platser -att minnas eller få ny information - gav dem möjlighet att se något annat än hemmets fyra väggar. De behöver inte förflytta sig, vilket många gånger gör ont och är tidskrävande. Det ger dem möjligheten att vara med i livet igen som en äldre deltagare uttryckte det.. Våra äldre deltagare tycker mycket om faktaprogram. Därför har vi också haft frågesport och fakta om ex. vinterfåglar, Lucia, midsommarstången, Åland, svampar etc De flesta vill ha stimulans och sysselsättning. Vid en sändning lärde jag ut siffersysselsättningen och hjärngymnastiken Sudoku, vilket kan vara en bra sysselsättning bara man får veta hur man ska göra. Senare efter sommaren berättade en deltagare glatt för mig att hon har löst några Sudoku själv under sommaren. Vilket visar att stimulans från sändningar kan sitta i länge. Sådana stunder känner jag att jag gör rätt. Jag hade även kontakt med de äldre utanför Virtu-kanalen då jag besökte dem i ärende med tekniken, samt förmedlar den kommande veckans program. Av och till hjälpte jag dem med något som var aktuellt i deras vardag. Idén till Sudoku kom från att jag själv löser Sudoku och hjälpte en äldre person i projektet med sysselsättning. Personen kunde inte se korsordet längre p.g.a sämre syn och saknade den sysselsättningen. Jag förstorade då upp korsorden till A3 storlek och då gick det bra igen. Personen blev jätte glad. Då synen blivit ännu sämre och den äldre inte kunde inte se de förstorade korsorden mer föreslog jag Sudoku (då det endast är siffror och det finns möjlighet att förstora upp det stort). Jag ritade av sudokun till A3 och lärde personen hur man gör. Att lära en person över 90år något nytt, som dessutom kommer till glädje, det måste man ta sig tid till. Att se glädjen komma tillbaka för personen som kunde sysselsätta sig igen -var en otrolig känsla för mig. Ett annat återkommande inslag var sjuksköterskestuderande som regelbundet hade sändningar till våra äldre. För dem var det en utmaning att sätta sig vid skärmen och ha 5

sändning första gången till obekanta människor. Det var lite nervöst och jag fick vara ett stöd genom att förklara hur det går till, ge förslag och vara flexibel efter deras önskemål. Det kunde vara att hjälpa dem före sändningen med powerpointbilder, bolla ideér, tipsa och vara med. De har uppskattat min hjälp och tyckt att jag har förklarat bra och är rätt person för det här jobbet, vilket har inspirerat mig ännu mer. Jag är ganska påhittig och tänjer på möjligheterna och är med och utvecklar både deras och mina sändningar. Kunskaper på olika nivåer, som tillsammans blir riktigt bra. Då vi öppnade upp möjligheten att delta i gemensamma svensktalande Virtusändningar i projektet (mars 2012), kunde äldre bland annat från Brändö, Eckerö, Jomala, Iniö, Kimitoön, och Sibbo delta. Detta uppskattades också då de fick träffa personer från andra platser och med andra livserfarenheter. Någon av våra deltagare uppskattade dessa sändningar mer än andra då denna fick träffa personer från sin hemtrakt. Dessa Virtusändningar delades upp mellan Åbo, Sibbo och Åland. De sändningar jag hade planerades så att de hade en chans att lära känna varandra och få dela med sig av sina livserfarenheter. De har fått prata berätta hur de bor och vad de gör som sysselsättning, vilka möjligheter de har att röra på sig och på så sätt få tips av varandra. De har pratat om hur de upplevde olika händelser i livet också krigstiden, vilket blev väldigt intressant då de befann sig på olika orter och i olika länder. Sedan sommaren 2012 kan de också ringa dessa nya vänner via Virtuskärmen, vilket de har önskat och inte bara träffas i gemensamma sändningar. Under hösten 2012 utökades kontaktnätet med deltagare i fler kommuner på Åland bl.a Hammarland och Mariehamn. I mitt jobb som koordinator över sändningarna, försökte jag förutom att få ihop sändningar från Högskolans sjuksköterskestuderande, att bjuda in externa personer till sändning (för att få ett varierat utbud av sändningar). Jag frågade också personal inom hemservice om deras möjlighet att ha sändningar. Jag såg alltid till att ha sändningsmaterial i reserv om någon fick förhinder. Jag planerade egna sändningar, förde statistik och fyllde i uppföljningsdokument. Jag fyllde i deltagarnas kalender i Virtu-skärmen, skickade ut månadsbrev med alla månadens kommande sändningar. Jag såg till att en del fick brev med stor text och andra som behöver fick ännu större text. Då hade alla möjlighet att självständigt kunna läsa det som var utskickat och följa med i datum och klockslag. En del ville också att jag skulle ringa före och påminna om sändningen, vilket jag såklart gjorde. Jag försökte vara med på alla sändningar så att jag visste vad som var sagt och kunde följa upp. Jag ville också gärna hålla någon form av 6

röd tråd genom utbudet, så att det blev bra för våra deltagare. Jag försökte vara lyhörd vad de ville ha för sändningar, samt vad jag trodde skulle vara bra för dem. Under hela perioden kunde de äldre önska program och ämnen. Reflexioner över uppgiften som koordinator Många människor har varit involverade i projektet Det har inneburit ett mångsidigt arbete, speciellt när det också ingick att sprida information i samhället och försöka skapa en fortsättning efter projektets slut. Möten med socialnämnder, socialsekreterare, ministrar, kommundirektörer, rektorer, lagtingsledamöten, hemservicepersonal, hemserviceledare, studerande, högskolelärare, studiebesök, äldre pensionärer m.fl och framför allt media, hade inte gått om jag inte har trott på det jag gjorde. Jag blev motiverad då jag såg att mitt arbete ökade livskvalitén för våra äldre. Mina arbetsuppgifter omfattade så mycket att de kan liknas vid att vara en bläckfisk. I uppgifterna ingick bland annat EU-rapporteringar, ansökningar till landskapet, statistik, dokumentation, budgetkontroll, kontrollera att fakturor stämmer, många möten, beställningar, teknikproblem, informera och handleda personal i olika kommuner och arbetsplatser, uppdatera på kommunens hemsida, projektnyheter, installera hos äldre i kommunen samt handleda dem i användandet av tekniken. Viktigt var också att informera anhöriga om tekniken och möjligheten att ha anhörigkontakt. Jag har sett till att deltagarna har haft sändningar tre gånger i veckan, lyssnat på dem vad de ville ha för sändningar, bokade sändningar med externa, hade själv många egna sändningar, studerande från olika skolor, intervjuer, stöttade vid problem och funnits till hands för många människor. Från början kände jag att jag hade tio bollar i luften samtidigt och alla skulle hållas igång hela tiden, alla var lika viktiga och ingen fick tappas. Allt eftersom projektet utvecklades var det fler människor som jag hade kontakt med, fler arbetsuppgifter, fler datum, möten - bollarna fylldes på. Fortfarande var alla lika viktiga. Jag skulle veta vem jag pratade med och vad vi pratade om sist. Vad ärendet gällde eller vad just den här personen behövde. Vilka datum som skulle hållas, klockslag, sändningar som har varit och som skulle komma, vilka sjuksköterskestuderande hade bokat in sig och inte, vad behövde de hjälp med, hur gick det sist, hur kunde vi få med närvårdarstuderande och hemservicepersonalen mera, vilka externa hade varit, skulle bokas. 7

Jag höll även koll på vilka dokument som skulle skickas ut och när, vilka möten var på kommande, med vilka, vad var viktigt att ta upp denna gång, vad sades sist, när var det dags att skicka ut månadsbrev, vem av de äldre skulle ha större text, och hur gick det för Nya apoteket, för hemservice personal i Jomala, på Brändö och Eckerö? Vilka äldre fanns som skulle behöva tekniken, när fanns tid att installera, var skärmen färdig, vad skulle finnas i skärmen för den här personen. Dessutom ta reda på vilka nya möjligheter fanns med tekniken. Fungerade tekniken eller behövde jag ringa Videra, Ålands telefon, Ålcom för att söka hjälp? När skulle statistiken in, vem var vem av ministrarna som behövde kontaktas för att få en fortsättning på projektet. Hålla kontakt med hemserviceledarna i kommunerna. Viktigt att följa upp hur gick det för var och en av våra äldre deltagare, vilka behov hade de. För projektet krävdes att EU-rapporten fylldes i, fanns allting med, hölls budgeten, stämde fakturorna. Och hela tiden nya idéer och möjligheter, planering, översikt, ligga steget före och som sagt många bollar i luften. Varje boll blev att innehålla många mindre bollar. När vi fick möjlighet så installerade vi i fler kommuner och gav fler möjligheter. Det fylldes på med bollar. Men,det bästa av allt var att det gynnade våra deltagare, hemservicepersonal och andra involverade i projektet. Att koordinera, vara projektledare och projektassistent krävde kunskaper och erfarenheter inom många områden. En person med denna uppgift behöver vara multikompetent, ha erfarenhet av äldreomsorg och kansliarbete, vara social, flexibel och påhittig. Det var många saker jag behövde kunna och annars sätta mig in i snabbt. Man måste våga prova, testa och anpassa sig. Det krävde struktur, noggrannhet och ordning. Ibland fick jag tänka till tänka om och även tänka tillbaka. Vara finurlig. Utveckla och vara lyhörd. Utbyta erfarenhet med andra med liknande uppgifter. Med min utbildning inom vårdyrket i botten, har jag kunskap om sjukdomar och kroppens fysiologi och anatomi, vilket jag hade användning av. Med daghemserfarenheten är jag påhittig och hittar lösningar på det mesta. Jag är van att ha samlingar och sysselsättningar. Det mesta går bara man anpassar efter ålder och möjligheterna. Jag är van att göra individuella utvecklingsplaner. Se hela människan. Jag var van att se att varje individ är lika viktig, oavsett kön, utbildning eller arbetssysslor. Som hemserviceledare hade jag hand om budget, fakturor, statistik, 8

personalfrågor, handleda personal m.m. och framför allt kontakten med de äldre. Jag är van att arbeta efter uppsatta mål och det är viktigt att se vad som är det viktiga och inte låsa sig vid problem. Jag känner att jag gör ett bra jobb och att jag kan det jag gör. Jag och Inger Nygård (Projektledare för Högskolan på Åland) har stort samarbete och har kompletterat varandra bra. Vi bollat idéer och har kunskaper om olika saker. Vi är båda engagerade och positiva. Vi försöker se helheten i projektet och utvecklar det till bästa möjliga. Att även vara ett stöd i livet En koordinator för äldreomsorg på distans kräver mer än endast att sköta det tekniska. Då jag åker till våra äldre försöker jag ta mig tid och prata en stund. Lyssnar på vad de har att säga och vad de inte säger med ord. Ofta hjälper jag dem med saker de egentligen skulle vilja ha hjälp med, men inte har någon att fråga eller så får de vänta tills någon kommer (kan ibland dröja flera dagar). Utöver mina projektuppgifter försöker jag hjälpa hela människan. Jag har vana att se den enskilda individen och vilka möjligheter det finns att utveckla livskvalitén. Jag känner att jag har kunskaper att se den enskildas behov. Tipsa om eventuella hjälpmedel som finns till hands, byta batteriet i klockan, ta fram telefonnumret de behöver, lyssnar då de behöver någon att stödja sig på. Jag möter både glädje och sorg. Jag har också stannat till och försökt hjälpa dem med sysselsättning (b.la med talböcker när ögonen blir sämre). Jag känner att jag har funnits där för dem och de har alltid kunnat ringa mig om det är något. De är en del i mitt arbetsliv och jag är en del i deras privata liv. Har jag någon stund över så ringer upp dem i Virtukanalen, som jag vet skulle behöva en pratstund. Hur jag i detta projekt har kunnat öka äldre människors livskvalité har inspirerat mig mest. Att se en hand som klappar i takt med musik eller ett leende i samtal, värmer min själ. Jag har blivit en del i en enskild individs liv. Vi som inte kände varandra förut. Jag försöker se varje individ och dess personlighet. Vad kan jag göra åt just dig för att öka just din livskvalité? Att se hur en äldre människa får tillbaka livsglädjen, känna sig social igen och bli en viktig person som någon ser. DÅ känner jag arbetsglädje! 9

Personalutbildning på distans Utöver sysslorna i projektet kom jag och Inger Nygård fram till att vi kunde erbjuda föreläsningar för personal. Tillfället var ypperligt då tekniken redan fanns i hemtjänstens lokaler. Mindre utbud fanns för fortbildning och långa avstånd gjorde möjligheten mindre att delta. Nu kunde personal vara kvar på arbetsplatsen, delta i föreläsningar (de fick vara med och önska vilka de var i behov av) och fler kunde delta från varje arbetsplats (vilket gynnade arbetsplatsen) och personalen bekantade sig med tekniken. Kommunen fick uppdaterad personal, sparade pengar i fortbildning. Kostnadseffektivt och personalstärkande. Vi provade med en och fortsatte med en till två föreläsningar i månaden, 45 minuter (mellan lunch och kaffe). Föreläsningarna gick ut till alla svensktalande arbetsplatser i projektet. Lite fler arbetsuppgifter för mig och någon boll till som kom. Det blev toppen för personalen. Responsen har varit bra. Avslutning Jag kände stor glädje att få vara med och utveckla livskvalitén hos olika människor. Jag var otroligt glad att jag fick det här tillfället att arbeta med projektet och dess arbetsuppgifter. Jag har lärt känna många människor i olika åldrar och fick så fin respons från kommuner, Högskolepersonal, studerande, chefer, äldres anhöriga och framför allt från våra deltagare. Då kände jag att jag lyckades. Jag har vetat om att många mer eller mindre har svårigheter att delta i samhällets sociala liv, känna livsglädje, känna trygghet och att få hjälpa till att utveckla nya möjligheter ger inte bara dem livskvalité utan det ger också mig livsglädje! Många människor var involverade i projektet. Speciellt när det också ingick att sprida information i samhället och försöka få en fortsättning efter projektets slut. Möten med socialnämnder, socialsekreterare, ministrar, kommundirektörer, rektorer, lagtingsledamöten, hemservicepersonal, hemserviceledare, studerande, högskolelärare, studiebesök, äldre pensionärer m.fl och framför allt media, hade inte gått om jag inte har trott på det jag gjorde. Jag blev motiverad då jag såg att mitt arbete ökade livskvalitén för våra äldre. Jag känner att jag har hjälp de äldre att få social kontakt, bli sedda och ökat deras livskvalité, vilket inspirerat mig mest. Jag såg en hand som klappade takten, ett leende i 10

samtal. Jag blev en del i en individs liv. Jag försökte se varje individ och dess personlighet. Vad kunde jag göra åt just dig för att öka just din livskvalité? Att se hur en äldre människa få tillbaka livsglädjen, känna sig social igen och bli en viktig person som någon ser. DÅ kände jag arbetsglädje! ETT TACK TILL: Respons och intervjuer med: Våra härliga deltagare på Åland och andra svensktalande deltagare i projektet Kommunanställda på Åland Anställda vid Högskolan på Åland Sjuksköterskestuderande, Närvårdarstuderande Privata sektorn Andra människor som jag arbetar med i projektet. 11