Boendeparkering LTF eller dispens Borlänge i februari 2004 Bengt Wilde
1. Sammanfattning Från formell synpunkt bör det vara närmast självklart att boendeparkering - i den omfattning den tillämpas i Göteborg - skall lösas med lokal trafikföreskrift (LTF) och inte med dispens. Skälet är främst att boendeparkeringen avser en stor grupp trafikanter. Med hänvisning särskilt till innehållet i 10 kap. 2 trafikförordningen (1998:1276) (TrF), bör LTF meddelas med stöd av 10 kap. 1 andra stycket 13. och 3 TrF. Mot detta kan naturligtvis anföras vad som anges i 13 kap. 3 andra stycket TrF om bland annat möjligheten till generella undantag/ dispenser från LTF. Detta senare får dock anses avse situationer som inte kan lösas med LTF på ett enkelt, naturligt sätt. Lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. (KAL) ger ingen vägledning. 2 andra stycket KAL anger endast möjlighet till undantag från den kommunala likställighetsprincipen. Om utmärkningen kan anföras att det inte finns någon reglering i vägmärkesförordningen (1978:1001) (VMF) som anger hur boendeparkering skall, bör eller får märkas ut. Nuvarande blå/vit utmärkning är dock mest korrekt med hänvisning till att den är ett parkeringsvillkor enligt LTF. (En tilläggstavla till vägmärke 1.4.31 Parkering). Något hinder att använda den utmärkningen vid en eventuell övergång till en dispensvariant är svårt att se. (Utmärkningen blir i det fallet en upplysning om ett visst förhållande. "En viss dispens gäller på en viss plats". Jämför exempelvis blå/vitt anslag "Vinterväghålles ej" som tillägg till vägmärke 1.3.6.1 Påbjuden gångbana). 2. Vad är boendeparkering Uttrycket Boendeparkering finns inte i TrF och fanns inte i dåvarande vägtrafikkungörelsen (1972:603) (VTK). Uttrycket kan sägas myntat i slutbetänkandet av tomtmarks-parkeringsutredningen, Ds K 1984:1, Boendeparkering på gatumark. Utredningen hade till uppgift att utvärdera den försöksverksamhet som pågått sedan 1980 med regeringens tillstånd. Utredningen (tillsammans med dåvarande trafiksäkerhetsverkets (TSV) utvärdering av så kallad nyttoparkering) låg till grund för regeringens proposition 1984/85:14 om boende- och nyttoparkering på gatumark. I propositionen finns följande "definition". Med boendeparkering menas att de som bor i ett område får rätt att parkera på gatumark inom området på mer förmånliga villkor än andra. 3. Utformning av boendeparkering - LTF eller dispens I propositionen, sidan 15 längst ned och fortsättning framåt, anges följande. Tomtparkeringsutredningen konstaterar att boendeparkering kan införas antingen genom lokala trafikföreskrifter eller genom att individuella undantag beviljas från föreskrifterna. Utredningen anför att konstruktionen med undantag var lämplig i försöksverksamheten. Med ett mer permanent system, där boendeparkering i vissa större städer snarare kommer att bli regel än undantag, menar utredningen att regleringen bör ske genom lokala trafikföreskrifter.
Stockholms och Solna kommuner invände mot detta (sidan 16) och menade att kommunerna inte gör någon administrativ vinst genom att fatta beslut i form av en lokal trafikföreskrift, eftersom det individuella fallet ändå måste prövas. Vidare befarade kommunerna ökade kostnader eftersom lokala trafikföreskrifter enligt gällande bestämmelser måste utmärkas med vägmärken. Departementschefen anförde (sidan 16) följande. För egen del anser jag att så goda skäl talar för båda lösningarna att kommunerna även när det gäller det praktiska tillvägagångssättet vid utformningen av boende- och nyttoparkering bör ha valfrihet. Om en kommun avser att reservera platser för de boende måste det emellertid ske genom lokala trafikföreskrifter. Med anledning av påpekandet om kostnaderna för utmärkning av lokala trafikföreskrifter vill jag framhålla att det - oavsett vilken beslutsform en kommun väljer - är nödvändigt med tydlig och klar information till trafikanterna. Den vanligaste formen av boendeparkering numera är att boende inom området utrustas med ett behörighetsbevis och får parkera längre tid än som annars gäller och till lägre taxa än vad som gäller för övriga genom att trycka på en särskild knapp på biljettautomaten. För det fallet bör LTF-modellen egentligen vara given och hanteringen med behörighetsbevis underlättas. Dispensmodellen borde bara vara tillämplig när någon form av engångsavgift eller motsvarande tas ut av boendeparkeraren. Alltså att vederbörande skall slippa erlägga avgift vid varje parkeringstillfälle. (Jämför nyttokort). Hanteringen kring behörighetsbeviset (dispensen) blir i det fallet sannolikt omständligare/dyrare. 4. Formella förutsättningar för boendeparkering Nämnda utredningar och angiven proposition ledde till att KAL och lag (1978:324) om trafiknämnd ändrades i enlighet med förslagen med ikraftträdande 1 januari 1985. På motsvarande sätt kom det formella klarläggandet om kommunernas möjlighet att införa boende- och nyttoparkering genom ändringar i 1986 i dåvarande vägtrafikkungörelsen. Dessa bestämmelser återfinns numera i trafikförordningen (1998:1276) (TrF) och är översiktligt följande. 10 kap. 1 andra stycket 13.. eller andra villkor för parkering, 10 kap. 2 första stycket 1. en viss trafikantgrupp, 10 kap. 2 tredje stycket "boendeparkering", 13 kap. 3 15. undantag från bland annat 10 kap. andra stycket 13., 13 kap. 3 andra stycket "generellt undantag från LTF om parkering", 13 kap. 4 andra stycket "generella undantag endast för boende- och nyttoparkering" och 15 kap. 2 1. och 2. "beslut om boende- och nyttoparkering får inte överklagas".
Det är uppenbart att kommunerna skall ha en långt gående frihet att efter sina respektive förutsättningar utforma boendeparkering. Ovan angivna bestämmelser tydliggör detta och särskilt 15 kap. 1. och 2. TrF. Detta kan sägas vara en följd av vad departementschefen anförde i propositionen (sidan 16 längst ned). För egen del vill jag anföra följande. Som framgår av vad jag har anfört tidigare bör kommunerna lämnas en stor frihet att - med utgångspunkt i de lokala förhållandena - själva bestämma hur boende- och nyttoparkeringssystemen skall vara uppbyggda. Det är inte lämpligt att statliga myndigheter överprövar dessa beslut. Jag anser därför inte att det skall vara möjligt att överklaga i dispens- och behörighetsärenden. Departementschefen underströk också kommunernas frihet vid utformningen genom att i propositionen (sidan 11 näst sista stycket) ange att det är inte nödvändigt att centralt ge närmare föreskrifter för hur och när boendeoch/eller nyttoparkering skall utformas. Den analys som utredningen gjort bör kunna ge god ledning för kommunernas handlande. Självfallet kan berörda verk också - om kommunerna så önskar - biträda med rådgivning inom sina kompetensområden. Detta kan kanske ses som ett svar på Statens planverks (numera Boverket) remissvar att det behövdes statliga allmänna råd om boendeparkering. (Sidan 11 och 33 i propositionen). I sammanhanget kan det vara intressant att ta del av vad departementschefen rent allmänt anför i propositionen om boendeparkering, nämligen sammanfattningsvis följande. - huvudprincipen (enligt plan- och bygglagen) att parkering skall ske på tomtmark skall gälla och utbyggnad av sådan parkering prioriteras (sidan 9), - den redan knappa tillgången på parkeringsplatser minskar ytterligare (sidan 10), - parkeringsbestämmelserna kompliceras också genom flera bestämmelser (sidan 10) och - en kommun bör undantagsvis kunna reservera parkeringsutrymme för samtliga boende inom ett visst område (sidan 15). 5. Utmärkning av boendeparkering Utmärkning av var boendeparkering får tillämpas är i princip ofrånkomligt. (Jämför ovan under 3. Utformning av boendeparkering vad departementschefen anförde om utmärkning i propositionen (sidan 16) om boendeparkering). Oavsett om en LTF- eller dispensmodell väljs så måste utmärkningen vara tydlig. Med LTF-modellen kan anföras att den bör vara mer strikt, blå/vit tilläggstavla till vägmärke 1.4.31 Parkering enligt vägmärkesförordningen, medan en friare färgsättning kan väljas vid dispensmodellen med hänvisning till att det är en allmän information. Jämför i det senare fallet exempelvis upplysning om olika taxor. Med hänvisning till kravet på tydlighet borde det inte bli någon skillnad i kostnad för utmärkningen.
6. Formalia kring boendeparkering som dispens Enligt min uppfattning är ett beslut av fullmäktige enligt 2 KAL (1957:259) ofrånkomligt. Det handlar om en taxa/avgift - utgår jag från - som avviker från den kommunala likställighetsprincipen. Fullmäktige skall alltid fastställa taxor och i detta fall finns stöd för särbehandling i KAL. Med en sådan utgångspunkt ser jag det som naturligt att det i fullmäktiges beslutsunderlag finns uppräknat eller på annat sätt beskrivet inom vilka områden, vilka platser etcetera som tillämpningen av boendeparkering skall gälla för. Med hänvisning till detaljeringsgraden är det kanske naturligt att fullmäktige anger ramarna/priciperna och - enligt gällande delegeringsordning? - låter trafikkontoret dra de exakta områdesgränserna och peka ut vilka platser/sträckor som skall innefattas. En sådan ordning är som jag ser det ingen LTF eller dispens med stöd av TrF, utan ett beslut av fullmäktige som sedan skall tillämpas i vidare handläggning och annan ärendehantering. Val av områdesgränser, platser etcetera är myndighetsutövning och skall därför handläggas som vilket sådant ärende som helst. Beslut, registrering, arkivering och motsvarande enligt de rutiner som gäller för kommunen. (Uppföljning av/hänvisning till fullmäktiges beslut). Fullmäktiges beslut och uppföljningen av det genom en eventuell delegering kan överklagas. Dock enbart av lagligheten och enligt kommunallagen till länsrätten. Tillämpningen av de principer fullmäktige med eller utan delegation beslutat, alltså utfärdandet av dispensen, blir myndighetsutövning mot enskild och stödet finns i 13 kap. 3 första stycket (och kanske 4 andra stycket) TrF. Det innebär alltså att det fattas ett beslut i det enskilda fallet, sökanden får ett beslut, ärendet registreras, arkiveras etcetera. Alltså ingen skillnad mot vad som normalt gäller vid myndighetsutövning mot enskild. Möjligen att dispensinnehavaren måste ha sitt tillstånd i fordonet och visa upp det vid nyttjandet. En boendeparkeringsdispens blir en form av generellt undantag (jämför 13 kap. 4 andra stycket TrF) och inte ett undantag för ett visst ändamål. Enligt 15 kap. 2 första stycket 2. får ett sådant beslut då inte överklagas. I lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor (4 ) ges kommunen möjlighet att ta betalt av en sökande för en dispens. Även om det blir ett avslag. Denna handläggningskostnad skall inte blandas samman med den ersättning som begärs för uteblivna intäkter i parkeringsautomaterna och som normalt är priset på boendeparkeringstillstånd när dispensmodellen tillämpas. Avslutningsvis vill jag bara erinra om att boendeparkering är en undantagsmodell, inget trafikregleringsinstrument. Samhällsplaneringsprincipen, att parkering skall ske på kvartersmark och de allmänna platserna, gatorna, vara till för den rörliga trafiken, gäller.