En riktig ridskola Ridskolornas RiksOrganisation

En riktig ridskola Ridskolornas RiksOrganisation

Fodra, vattna och rykta mig väl. Var vänlig mot mig (ur Hästens bön, tidigt 1900-tal) Ett stall är en plats där hästar och människor möts. Man skulle kunna säga att ridskolan bereder vägen för det mötet. Hästarna står där och väntar på människorna, på klappar och morötter. På sina ryggar bär de genom åren hundratals barn, och barnens drömmar. I luddiga öron viskas hemligheter som hästarna bevarar bättre än någon människa. Och om ridskolehästar kunde tala, skulle de berätta om våra barns förmåga till mod och kärlek. Hästar är stora och mysiga. Aron är snäll mot mig (14-årig skötare om sin älsklingshäst) Men hästar pratar inte människospråk, och mötet mellan häst och människa är egentligen något mycket märkligt. Hästar är stora djur med skarpa hovar och starka tänder. Det är lätt att förstå att man kan skrämmas av deras storlek. Lika lätt är det att förstå människans fascination inför hästen snabbhet och skönhet. Rädslan och förtjusningen är två sidor av samma mynt. På samma sätt är både snabbheten och det som kan se ut som hästens oberäknelighet, egentligen bara en följd av hästens natur. Alla hästar har det vilda bytesdjurets flyktberedskap i blodet. Människan, å andra sidan, är ett rovdjur. När våra förfäder avbildade hästar på grottmålningar var de ett bytesdjur bland andra. Det är lite konstigt egentligen. Ett djur man rider på (12-årig ryttare och hästägare) Människans och hästens gemensamma historia är lång och rik. Vi har glömt dess ursprung i mötet mellan jägare och jagad, men hästens reaktionsmönster är präglade av det jagade djurets utsatthet. När ridskolehästen lyfter sin tunga hov och lägger den i barnets hand, är det ett möte att stilla förundras över. Den hårda hoven så nära människans mjuka ansikte. Bytesdjuret som lägger det ben på vilket överlevnaden hänger i rovdjurets hand. Mötet mellan häst och människa handlar inte minst om den ömsesidiga tillit som skapas mellan två så i grunden olika varelser Det barn som ivrigt och kanske lite ängsligt, tar steget över ridskolans tröskel, tänker förstås inte på förunderliga möten och tillit. Barnet har huvudet fullt av drömmar och längtan. Och i stallet väntar hästarna. Ur mötet mellan hästar och barns längtan växer tilliten fram. Inte över en natt eller som genom ett trollslag, utan i sin egen takt som är barnets och hästens gemensamma.

Hon var inget rolig alls. Idag, när jag känner henne, förstår jag vad hon höll på med (Tävlingsryttaren Malin Baryard om sitt första möte med hästen Butterfly Flip) Man kan komma till ridskolan av många skäl. Barnen kanske kommer för att de älskar hästar, eller därför att bästa kompisen rider. Ibland kommer man för att mamma eller pappa har ridit, och vill dela sin hästupplevelse med barnet. Alla skäl är lika goda och alla blivande ryttare lika välkomna. Och oavsett varför man kommer, så är det en ny värld som öppnar sig. I början är hästarna kanske bara en hopflytande massa av brunt, vitt, svart, och märkligt fantasifulla namn. De vänder på sina stora huvuden och följer besökaren med milda men outgrundliga blickar. Eller stryker öronen bakåt och blänger. Det är svårt att veta vad det betyder, och ett är säkert; de öppnar inte munnen och förklarar. Ett annat är lika säkert: varje häst har, i likhet med varje människa, en personlighet och en historia. Det brukar barnen vara de första att förstå, och det är också de som bäst översätter hästarnas språk till vårt mänskliga. Joker vill stå ifred, Cherokee är snäll, Nellie är lat. En älsklingshäst framträder ur massan av hästar när barnet lyssnar till och tolkar vad just den hästen är, vill och kan. Utter tänker först och reagerar (möjligen) sedan. Vanten reagerar först och tänker sedan. Utter är stabil och lite trög, Vanten vig, snabbfotad och lättantändlig (Den ridande polisen Ulla-Carin Carlsson om sina fyrfota arbetskamrater) Att vara med hästar är att ständigt erövra nya kunskaper. Inte bara när man sitter i sadeln, utan i lika hög grad på stallgolvet. I många länder utanför Sverige finns det fortfarande hästskötare på ridskolorna som förser ryttaren med en färdigsadlad och tränsad häst i ridhuset. Det kan verka bekvämt. Till ridskolan kommer man väl för att lära sig rida, och inte för att borsta lera och kratsa hovar? Fotbollsspelande barn förväntas inte börja sin träning med att pumpa bollar. Simskolans elever behöver inte tömma och skrubba bassängen innan de går hem. Varför ska ryttarens dyrbara tid ägnas åt grovarbete? Och varför ska föräldern, som dessutom kanske är hästrädd, dras in i det arbetet? Hästar tar tid (12-årig ryttare och hästtjej) Man skulle förstås kunna svara att det helt enkelt är en kostnadsfråga. I Sverige är ridning inte den exklusiva sport den är i många andra länder. Tvärtom. Inom Riksidrottsförbundet är Ridsportförbundet näst störst med nästan 200 000

aktiva i hela landet. Bara fotbollen har fler utövare. Om svenska ridskolor gav upp sina ambitioner att utöver ridandet också lära barnen hästhantering och stallvana, skulle den bilden drastiskt förändras. Hästar lyssnar och säger ingenting. Hästar har tid. Om man vill rida på en häst måste man vara kompis med den innan man sitter upp (13-årig ryttare och skötare) Men det handlar inte främst om pengar, utan om ridskolornas målsättning som vuxit fram ur erfarenheter av barns och hästars möte. För bara några decennier sedan präglades ridskolorna ofta av sitt militära arv. Kavalleriöverstens stränga ande svävade fortfarande över stall och ridhus. I dagens ridskolor förvaltar barnen det arvets goda sida i form av kunskaper om hästars behov av ordning. Hästar är i likhet med många människor vanedjur som trivs med rutiner. På samma gång har barnens kärlek till djuren i grunden förändrat stallens anda och atmosfär. Idag är det barnen som tillsammans med hästarna skapar en ridskola som rymmer både hårt arbete och ömhet. Fellini är en artig herre som kräver respekt. Om jag lyssnar på honom, lyssnar han tillbaka (57-årig ryttare om sin älsklingshäst) Att älska hästar är ett arbete och en ansträngning. Från läktaren ser man ponnyerna som vandrar runt med sina små ryttare på ryggen. Det ser kanske inte mycket ut för världen. Men om man kryper nära upptäcker man hur varje barn kämpar med det som är ridningens kärna: att lära sig att kommunicera med hästen. Det är ett helt nytt språk som ska erövras med uthållighet och lyhördhet. Till häst bevisar barnen att de besitter både det ena och det andra. Belöningen kommer när hästen gör det ryttaren ber om, men lydnad är inget bra ord för att beskriva den stora seger som varje liten halt innebär. Ett halvt ton häst behöver inte lyda någon människa, och allraminst ett barn. Men i takt med att barnen erövrar ridandets språk kommer hästen att börja lyssna och svara. Tygeltaget får hästen att svänga, och benen som trycker mot sidorna anger tempo. Ryttare och häst hör och förstår varandra. Min syster vill rida på Madonna för hon är den största hästen (4-årig ridtjej om sin storasyster) Ridhusets möte mellan människa och häst kallar vi ridning. Vägen dit kräver tålamod från båda, och, från ryttarens sida, dessutom mod. Mod att klättra upp i sadeln så högt över marken. Mod att fatta tyglarna och vara den som bestäm

mer vart hästen ska röra sig och hur snabbt. Tillsammans med hästar lär sig barn att inte bara lita på stora, starka djur, utan också på sig själva. Ridning är lyhördhet och självförtroende, ödmjukhet och beslutsamhet. Det är de egenskaperna vi ser långsamt växa fram när vi från läktarhåll betraktar hjälmfotingarna på de små ponnyerna. Det skulle kännas jättekonstigt; att bara komma för att rida (13-årig skötare på ridskola) Det sägs ibland att man måste ramla av ett visst antal gånger för att bli en riktig ryttare. Det är inte sant Däremot stämmer det att ridningen börjar redan innan man suttit upp. Det är på stallgolvet barnen lägger grunden för ryttarens lyhördhet och självförtroende. Därför erbjuder nästan alla ridskolor idag kurser i stallteori och hästvana. För många nybörjargrupper är det ett obligatoriskt inslag under de första terminerna. Vissa ridskolor håller också liknande kurser för föräldrar. Det är i stallet rädslan släpper (24-årig ridinstruktör) Delvis är det en säkerhetsfråga. För att rätt kunna hantera en häst borsta, sadla, leda och till sist rida den måste man veta något om hur en häst fungerar. Hästars synfält skiljer sig från människans, och det ska man ha i minnet när man sträcker fram handen mot en häst. Hästar blir rädda om någon smyger sig på dem bakifrån. Hur ska de kunna veta att det inte är ett rovdjur på jakt? En häst som blir skrämd börjar inte slåss, men den kanske försöker fly undan det som den upplever som farligt. Hästar behöver flockledare, och därför måste människan visa vägen med vänlig bestämdhet och tydlighet. Alla som är här vet ju att det är så: att de behövs i stallet (Fritidsledare på ridskola) Säkerhetsaspekten är viktig, men inget barn kommer till en ridskola för att lära sig säkerhetstänkande. De kommer för att de vill vara bland och med hästar och andra barn som också älskar hästar. Varför? Därför att stallet och hästarna behöver barnen. Hästarna behöver barnens omvårdnad och kärlek. Stallet är hästarnas hem och det är barnen som skapar det. Det finns alltid en stallgång som behöver sopas och en vattenkopp som behöver göras ren. Man städar motvilligt och slarvigt sitt eget rum därhemma, men man vill att det ska vara fint och rent hos dem man älskar. Och det finns alltid en häst som behöver få manen flätad av bestämda barnfingrar som rör vid det sträva taglet med samma mjukhet som en

hästmule. Hästar är precis som människor flockdjur, och en ensam häst är alltid lite olycklig. Barnen som fladdrar mellan boxarna är medlemmar i ridskolehästarnas flock. Att känna att man är behövd är en källa till stolthet, och en känsla som våra barn alltför sällan får erfara i världen utanför stallet. Men i stallet behövs alla, och alla tvåbenta har tillsammans ett ansvar för de fyrbentas trivsel. Jag är flockledaren (13-årig hästtjej om sin plats i flocken) Att ta ansvar för en häst påminner om det ansvar barn kan ta för hundar och marsvin. Men det finns en del viktiga skillnader. Det första man slås av är förstås storleken. Det är inte bara hästen som är större, utan allt omkring djuret är också större, tyngre och smutsigare. Inte ens Pippi Långstrump hade Lille Gubben inne i huset mer än korta stunder. Kärleken till hästar har sorgkanter under naglarna och valkar i händerna. Den är målmedveten och modig. Åttaåringen knäar under tyngden från sadel och träns, men ger inte upp. När den breda hästrumpan trycker upp tolvåringen mot stallväggen, trycker hon tillbaka. I mötet mellan häst och barn är flockledaren tio år gammal och väger 30 kilo. Hennes vilja är lika stålblank som bettet i hästens mun, och lika mjuk som kinden som vilar mot en blankryktad hårrem. Omvärldens ögon ser ett barn, men hästen ser en varelse man gör klokt i att följa och i vars händer man kan lägga sitt liv. Och i hästens öga speglar sig barnet. Erfarenheten av att vara flockledare och arbetets glädje bär barnen med sig ut i världen. Barnen kan något som inte jag kan, och det är bra för barn (Hästrädd förälder till ridande barn) Man rider själv på hästen, men i stallet är man aldrig ensam människa. För ridinstruktörer, stallpersonal och fritidsledare finns det inga dumma och onödiga frågor. De har alla en gång varit det där barnet som på darriga ben tog steget över ridskolans tröskel. Eller kanske den förälder som med hjärtat i halsgropen såg sitt barn sitta upp för första gången. Vår dotter tyckte att det var jätteroligt att vi följde med (Förälder som följde med sitt ridande barn på en uteritt) Ridskolans teorikurser är egentligen bara ett komplement till den kunskapsöverföring som sker av sig själv mellan människor i ett stall. På samma sätt som man delar hästarna med varandra, delar man med sig av erfarenheter. När man frågar barn på ridskolor varför de kommer dit, är kompisarna minst lika viktiga som hästarna. Många stall har skötarsystem, men en skötare är ingen vakthund.

Hon eller han är de yngre barnens vägvisare in i hästens rike. Ett äldre barn som är någon annans förebild växer med uppgiften. Och det yngre barnets dröm om att en gång bli den där skötaren som med självklar trygghet kliver in till hästen, är inte ouppnåelig. Jag minns hur det var att rida med ledare. När jag leder småbarnen nu vill jag vara som jag önskade att ledaren skulle vara när jag var liten (12-årig ledare på knatteridning) Alla barn som kommer till ridskolan kommer att uppleva känslan av att växa med den uppgift de själva valt. Att lära sig rida och att vara med hästar. De kommer att känna pirret i magen inför den första skumpiga traven, och lyckan över att med en hand i manen ha vågat flyga över ett hinder. Ibland kommer de att gråta bittra tårar över att hästen gör som den vill. Ibland kommer ängslan inför en ny uppgift att ta överhanden och de blir stående i ridhusets mitt. Redan nästa lektion kommer de att våga och kunna. Ridskolehästar har alltid ro att vänta till dess ryttaren är redo. Han kan få mig att känna mig som världens sämsta ryttare. Men det spelar ingen roll (46-årig ryttare om sin älsklingshäst) Men barnen kommer inte bara att lära sig rida och sadla en häst. De kommer också att lära sig att lita på sig själva, sin egen styrka och förmåga. De kommer att förstå att det krävs tålamod, tid och hårt arbete för att förverkliga drömmar. De kommer att lära sig vikten av att lyssna till den som har mer erfarenhet än de själva har. Och de kommer att lära sig betydelsen av att vänligt visa vägen för den som kan mindre. Grunden för deras arbete kommer att vara kärleken till hästarna, och hästarnas förtroende för barnen. När man åker förbi en hage med hästar ropar man ju fortfarande som när man var barn: Titta hästar! (41-årig ryttare om att älska hästar) Allt man lär sig på en ridskola tar man med sig ut i livet. Otränade muskelgrupper kanske somnar in, men erfarenheten av att vara med hästar lever vidare. Man kan kalla det ansvarstagande, självförtroende, mod, samarbetsförmåga, lyhördhet, tydlighet. Eller, så kan man kalla det kärlek.

En riktig ridskola är en plats där -... alla är välkomna...... hästarna är i centrum...... det alltid finns nya saker att lära...... gamla hjälper unga och unga hjälper gamla... Från barnens och ungdomarnas uppsatser på temat En riktig ridskola 2008 Ridskolornas Riksorganisations projekt En riktig ridskola har fått bidrag genom Jordbruksverkets satsning på Livskraftigt hästföretagande, samt stöd från Agria. Du kan beställa foldern på www.rro.se Ridskolornas RiksOrganisation Text Moa Matthis Foto Theresia Bråkenhielm Projektledning och grafisk form Kultura AB