SVEA HOVRÄTT YTTRANDE 2009-02-06 Stockholm Dnr 658-08 Justitiedepartementet Kriminalpolitiska enheten 103 33 Stockholm Stalkning ett allvarligt brott (SOU 2008:81) 1. Ny lag om kontaktförbud Behov av en ny lag Hovrätten ställer sig tveksam till behovet av en helt ny lag på området. De förändringar som föreslås är i förhållande till lagen om besöksförbud små och skulle utan större besvär kunna göras inom ramen för den befintliga lagstiftningen. Termen besöksförbud är väl inarbetad och etablerad varför den pedagogiska poängen med att införa ett nytt begrepp kontaktförbud inte framstår som motiverad utan snarare riskerar att skapa förvirring. Förutsättningar för kontaktförbud Av utredningen framgår att det i 35 procent av de fall där besöksförbud beviljats inte fanns några tidigare lagförda brott begångna av förbudspersonen mot skyddspersonen (s. 65). Det finns därmed redan ett visst utrymme för att bevilja en ansökan i sådana fall. Hur den strukturerade hot- och riskbedömningen som ska ligga till grund för prövningen ska genomföras framstår som oklart och hovrätten är tveksam till om det kommer att finnas tid och resurser till en djupare analys i varje enskilt fall. Då tidigare brottslighet alltjämt kommer att vara den enskilt viktigaste omständigheten vid prövningen och då starka rättssäkerhetsskäl talar för det bör det därför även fortsättningsvis framgå
2 i lagen att det vid riskbedömningen bör tas särskild hänsyn till om förbudspersonen begått brott mot skyddspersonen. Tillträdesförbud Det geografiska område som omfattas av ett kontaktförbud föreslås i princip kunna bli hur stort som helst, vilket enligt hovrättens mening inger betänkligheter. Den proportionalitetsbedömning som ska göras framstår inte som tillräcklig utan det bör finnas en absolut gräns för hur stort området får vara. Det eller de områden som omfattas av tillträdesförbud bör, liksom idag, kopplas till de platser där skyddspersonen normalt vistas. Elektronisk övervakning En kontroll av om tillträdesförbud följs med hjälp av elektronisk övervakning är väldigt ingripande för förbudspersonen. Hovrätten anser att en sådan åtgärd bör konstrueras som en straffprocessuell tvångsåtgärd, således som ett alternativ till häktning (alt. 2, s. 193). Det förefaller vidare osäkert om tekniken är tillräckligt tillförlitlig. Mot bakgrund härav bör elektronisk övervakning först ske inom ramen för en försöksverksamhet och därefter utvärderas innan det införs fullt ut. Övrigt - Elektronisk övervakning är enligt förslaget inget självständigt villkor som kontaktförbud får förenas med (jfr. 5 ) och bör därför inte behandlas som ett sådant i lagförslagets 2. - Det bör i 11 och 12 anges att det är kontaktförbud med tillträdesförbud som får förenas med elektronisk övervakning. - Det bör i 10 framgå att det är åklagaren som beslutar även i frågor om villkor enligt 2 andra stycket 1 och 2. - Formuleringen av 14 är otydlig då den kan ge intrycket att tid för åtals väckande alltid ska utsättas i samband med beslut om elektronisk övervakning, vilket dock inte ska ske om beslutet
3 endast grundas på tidigare lagföringar för överträdelser av kontaktförbud. Ett förtydligande är önskvärt. 2. Kriminalisering av stalkning Hovrätten delar utredningens bedömning att det finns ett behov av en särskild kriminalisering av systematisk förföljelse och att den föreslagna lösningen är att föredra framför införande av nya straffskärpningsgrunder eller en grov variant av ofredandebrottet. Ambitionen är således vällovlig och förslagens huvuddrag goda men befintlig utredning väcker ett flertal frågeställningar om tillämpligheten, vilket leder till slutsatsen att ytterligare beredningsarbete krävs. Den föreslagna bestämmelsen omfattar ett stort antal företeelser och situationer, vilket riskerar att leda till svårigheter med förutsebarheten. Hovrätten anser att fokus bör ligga på de fall då en person utsätts för gärningar som sedda för sig är förhållandevis ringa och normalt endast skulle föranleda ett bötesstraff men som vid en helhetssyn framstår som så påfrestande för den drabbade att de tillsammans utgör ett särskilt brott som har ett högre straffvärde än de enskilda gärningarna tillsammans. Typfallen är upprepade ofredanden, överträdelser av besöks- /kontaktförbud och skadegörelse. När det däremot gäller misshandel, våld och hot mot tjänsteman och i vissa fall olaga hot leder dessa brott redan idag till förhållandevis stränga och, enligt hovrättens uppfattning, rimliga påföljder. Brottskatalogen bör därför begränsas till de brott där problemen synes vara som störst och där lagen i vissa fall uppfattas som tandlös. En begränsning av brottskatalogen enligt ovanstående innebär även att konkurrensproblematiken, som vi anser vara betydande och inte tillräckligt utredd, minskar. Som exempel på de problem som kan uppstå kan nämnas det fall att en person, vid sidan av några andra, mindre
4 allvarliga brott, gjort sig skyldig till olaga hot mot målsäganden. Ska det olaga hotet då (1) ingå i den olaga förföljelsen eller ska domstolen (2) döma särskilt för olaga hot och samtidigt väga in även detta brott vid prövningen av om de övriga brotten utgjort ett led i en upprepad förföljelse eller ska det olaga hotet rentav (3) medföra att det är fråga om olaga förföljelse, grovt brott, med ett minsta straffvärde om sex månader? Sammantaget blir gränsdragningarna svåra när brott vars straffskalor överensstämmer eller t.o.m. överskrider (olaga hot, grovt brott) straffskalan för det nya brottet ingår i brottskatalogen. Vidare torde det knappast följa av allmänna konkurrensregler att olaga förföljelse (i vart fall om brottet bedöms som grovt) konsumeras om även förutsättningarna för att döma för fridskränkning eller kvinnofridskränkning är uppfyllda. Om detta är avsett bör det därför framgå av bestämmelsen, genom att från tillämpningsområdet undanta de fall då 4 kap. 4 a brottsbalken är tillämplig. Utredningen föreslår att om gärningarnas straffvärde inte bedöms motsvara ett fängelsestraff ska domstolen döma för vart och ett av de brott som åtalet omfattar. En ordning där en straffbestämmelse inte är tillämplig trots att samtliga objektiva rekvisit är uppfyllda och gärningarnas straffvärde utgör en självständig förutsättning för brottet, framstår som mycket besynnerlig. Det skulle också kunna få den icke önskvärda följden att omständigheter i 29 kap. 3 brottsbalken medför att straffvärdet i ett enskilt fall sänks till bötesnivå varvid domstolen skulle vara förhindrad att döma för olaga förföljelse, trots att omständigheterna i övrigt väl varit uppfyllda. I syfte att undanta de mindre allvarliga fallen bör i stället bestämmelsens tillämpningsområde begränsas till mer kvalificerade sådana, förslagsvis genom att det uppställs ett krav på att det ska vara fråga om en allvarlig kränkning av personens integritet. I utredningens förslag till lagtext omfattas 4 kap. 4 a brottsbalken i uppräkningen av de gärningar som kan inrymmas i den nya
5 straffbestämmelsen, vilket inte torde vara avsikten. Vidare bör det av lagtexten uttryckligen framgå att den upprepade förföljelsen ska ha varit ägnad att medföra en [allvarlig] kränkning av personens integritet, vilket uppenbarligen är vad utredningen avsett. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Lars Lundgren och tf. hovrättsassessorn Anders Larsson, föredragande. Fredrik Wersäll Anders Larsson