1 (5) 2013-05-08 Dnr SU FV-1.1.3-0628-13 Regeringskansliet (Justitiedepartementet) 103 33 Stockholm Remiss: Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54) Juridiska fakultetsnämnden anser att utredningens förslag överlag framstår som väl avvägda och genomtänkta. De flesta är även okontroversiella och hör samman med att villkorlig dom utmönstras och ersätts med villkorligt fängelse. Det finns emellertid anledning att kommentera vissa av förslagen mer utförligt. RB 51:25. Förbudet mot reformatio in pejus Enligt RB 51:25 får hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Undantag görs emellertid om tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och den dömde inte längre samtycker till föreskriften. I dessa fall får hovrätten döma till en svårare eller mer ingripande påföljd. Stadgandet ger uttryck för principen om att reformatio in pejus är förbjudet. Principen innebär att den som överklagar inte ska riskera att hamna i en sämre sits på grund av sitt överklagande. Detta utgör en grundläggande princip i det svenska såväl som i många utländska rättssystem, varför det bör föreligga tungt vägande skäl för att göra inskränkningar i detta förbud. Utredningen föreslår att ytterligare ett undantag ska införas i RB 51:25. Enligt utredningens föreslag ska hovrätten kunna döma till en svårare eller mer ingripande påföljd när tingsrätten har dömt till villkorligt fängelse i förening med hemarrest om hovrätten gör bedömningen att hemarrest inte är en lämplig sanktion med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter och det inte heller finns förutsättningar att förena det villkorliga fängelsestraffet med en vård- eller påverksanssanktion. Skälen för denna ändring är mycket kortfattade (se s. 243 i betänkandet), men i och för sig beaktansvärda. Den av Påföljdsutredningen föreslagna påföljden hemarrest är den strängaste tilläggssanktion som kan förenas med villkorligt fängelse. Om hovrätten till skillnad från tingsrätten finner att den tilltalade inte är lämplig för hemarrest, och det inte går att förena det villkorliga fängelsestraffet med annan tilläggssanktion, kan det framstå som enda alternativet att döma ut Stockholms universitet Besöksadress: 106 91 Stockholm Universitetsvägen 10 E
2 (5) ett ovillkorligt fängelsestraff. Detta innebär emellertid i så fall ett omfattande undantag från den grundläggande principen om förbud mot reformatio in pejus. En person som dömts till villkorligt fängelse med hemarrest riskerar alltså att sättas i en sämre sits om denne överklagar, då personen ifråga riskerar att ådömas ett ovillkorligt fängelsestraff i hovrätten trots att åklagaren inte överklagat. Detta kan leda till att personen ifråga avstår från att överklaga tingsrättens dom trots att denne inte är nöjd med domen och kanske anser sig oskyldig till gärningen. Det nuvarande undantaget i bestämmelsens tredje stycke, avseende föreskrift som kräver samtycke, är jämförelsevis en betydligt mindre omfattande inskränkning av principen. Om den tilltalade inte längre samtycker till exempelvis samhällstjänst är det ju i så fall den tilltalades eget agerande som leder till att påföljden då kan bli mer ingripande vid en prövning i hovrätten. Utredningens föreslag är emellertid inte beroende av den tilltalades eget agerande utan utgår från hovrättens bedömning av vad hovrätten anser lämpligt. Det ställs inte ens ett krav på att den tilltalades personliga förhållanden skulle ha förändrats på något vis utan det räcker enligt föreslaget med att hovrätten gör en annan bedömning än tingsrätten. Detta strider mot själva kärnan av principen om förbud mot reformatio in pejus varför förslaget framstår som betänkligt. 1 En så omfattande inskränkning av principen borde i vart fall föregås av en mer omfattande utredning. I betänkandet behandlas denna ändring mycket kortfattat och ingenting nämns avseende vilka konsekvenser ändringen kan komma att få. Det framstår därför som rimligare att inte genomföra denna förändring utan istället avvakta vad resultatet blir av påföljdsutredningens förslag. Skulle det visa sig att det blir ett omfattande problem att hovrätten tvingas döma till villkorligt fängelse med husarrest trots att hovrätten egentligen inte anser det som lämplig påföljd (exempelvis på grund av att tingsrätten gjort en felaktig bedömning eller att förhållandena ändrats kraftigt sedan förhandlingen i tingsrätten) så kan den föreslagna ändringen övervägas på nytt. De måste emellertid då vägas mot de negativa konsekvenser ett sådant förslag innebär vilka då borde utredas grundligt. Fakultetsnämnden avstyrker därför den föreslagna ändringen. Fakultetsnämnden har inget att invända mot de övriga föreslagna ändringarna av nämnda paragraf. RB 21:3a. Förordnande av offentlig försvarare Offentlig försvarare kan enligt RB 21:3a bland annat förordnas om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas. Fakultetsnämnden delar utredningens bedömning att någon ytterligare förändring av RB 21:3a än de som utredningen föreslår inte behövs. Man kan emellertid tänka sig att följden blir att det i praktiken kommer att förordnas färre offentliga försvarare då påföljdsutredningens förslag innebär att det blir lättare att förutse vilken påföljd som kommer att bli aktuell. Enligt utredningens förslag ska det nämligen råda en presumtion för villkorligt fängelse när fängelsestraf- 1 I sammanhanget kan nämnas att det i ett annat betänkande, SOU 2013:17, föreslås ytterligare inskränkning av förbudet mot reformatio in pejus, nämligen att nämnda undantag i RB 51:25 st. 3 utvidgas till att omfatta fall när det finns skäl att undanröja en villkorlig dom eller skyddstillsyn på grund av den dömdes misskötsamhet. Detta framstår emellertid som ett mindre ingripande undantag än det som föreslås i det i detta remissvar behandlade betänkandet Ds 2012:54.
3 (5) fets längd är kortare än ett år. Inledningsvis kommer det säkerligen att vara tveksamt vilken tilläggssanktion som därtill ska bli aktuell, men efter ett inledande skede kommer det sannolikt att utarbetas en tydlig praxis avseende detta. Man kan således mycket väl tänka sig att det efter genomförandet av påföljdsutredningens förslag kommer att vara enklare att förutse vilken påföljd som ska följa på brottet och att det därför mindre ofta kommer att finnas anledning att med stöd av denna grund förordna offentlig försvarare. I de fall försvarare förordnas med stöd av nämnda stagande utför emellertid försvararen arbete av betydelse även för utredningen i skuldfrågan. Det vore negativt om genomförandet av påföljdsutredningens förslag i praktiken ledde till att färre försvarare förordnades. Det finns därför anledning att vid kommande utvärderingar av påföljdsreformen särskilt undersöka om och i så fall hur förordnandet av offentliga försvarare påverkats. RB 45:10 a p.3. Avgörande utan huvudförhandling i tingsrätten. Idag kan enligt RB 45:10 a p.3 ett brottmål avgöras utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen om målet. Utredningen föreslår att möjligheten till avgörande av mål utan huvudförhandling utökas så att detta inte bara aktualiseras i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, utan även ska kunna ske när det handlar om att döma ut villkorligt fängelse i högst sex månader i förening med böter eller samhällstjänst. Ändringen motiveras inte av något av Påföljdsutredningens förslag och något riktigt motiv till ändringen anförs aldrig. Utredningen anför att den inte kan se något hinder mot att brottmål kan avgöras utan huvudförhandling i tingsrätt i samma utsträckning som det finns möjlighet för åklagare att meddela strafföreläggande. Det finns emellertid enligt fakultetsnämnden ingen anledning att på detta sätt jämställa strafföreläggande och meddelande av dom utan huvudförhandling. För strafföreläggande krävs att den misstänkte ger sitt godkännande och således genom aktivt handlande avstår från sin rätt till huvudförhandling. För avgörande av mål utan huvudförhandling enligt RB 45:10 p.3 räcker det med att den enskilde inte begärt förhandling. Man kan tänka sig att resurssvaga personer inte känner till eller förstår innebörden av sin rätt till huvudförhandling och därför inte begär sådan. I dessa mål är det sällan offentlig försvarare förordnas. Det kan dock finnas skäl för att utvidga möjligheterna till avgörande av mål utan huvudhandling på så sätt som föreslås. Detta är emellertid i så fall något som bör beslutas på bättre beslutsunderlag. Här bör övervägas hur stort problemet för närvarande är med onödiga huvudförhandlingar samt vad de negativa konsekvenserna kan bli av en utökning av möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling. Det saknas sådant underlag i Ds 2012:534. Den utredning som borde ha haft störst möjlighet att utreda frågan är utredningen som tillsattes för att utvärdera EMR-reformen (Ju 2011:10) men denna har i sitt betänkande (SOU 2012:93) inte föreslagit någon sådan förändring. Här kan även nämnas att regeringen tidigare, i samband med genomförandet av EMR-reformen, ansett att det skulle föra för långt att tillåta avgörandet av mål där någon dömts till fängelse utan att huvudförhandling hålls. Det framstår som märkligt att göra en annan bedömning utan att
4 (5) ha tillgång till något beslutsunderlag. 2 Frågan bör därför utredas ordentligt innan sådan utvidgning sker. Av den anledningen avstyrker fakultetsnämnden detta förslag. Detta beror som sagt emellertid inte på att förslaget i sig framstår som orimligt, utan på att tillräckligt underlag för beslut saknas. Det har inte skett någon utredning av behovet av reformen och eventuella negativa konsekvenser av genomförandet av förslaget. Ungdomar i åldern 18-21 år De processrättsliga konsekvenser som föreslås i utredningen utgör som nämnts en följd av de förslag som presenteras i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34). Fakultetsnämnden hänvisar därför inledningsvis vad nämnden anförde om ungdomar i remissyttrande som avgavs med anledning av nämnda utredning (Dnr SU 522-1993-12) i åldern 18-20 år. Att reglerna i LuL rörande ungdomar i åldern 18-21 år tas bort utgör en logisk konsekvens av förändringarna som föreslås i Påföljdsutredningen. Fakultetsnämnden vill emellertid särskilt framhålla vikten av försiktighet när det gäller lagändringar som försvagar ungdomars ställning i straffprocessen. Unga i åldern 18-21 är en sårbar grupp vars möjlighet att förstå konsekvenserna av handlingar i det straffprocessuella förfarandet kan vara sämre i förhållanden till de vuxnas. Även andra processuella följder av Påföljdsutredningen förslag kommer att slå hårdare mot denna grupp. Här kan nämnas att Påföljdsutredningens förslag att slopa kravet på särskilda skäl för att döma till fängelse vad gäller personer som fyllt 18 men ännu inte 21 år kommer att innebära att det blir lättare att häkta dessa personer. Här kan också nämnas att om som ovan nämnts Om påföljdsutredningens förslag i praktiken leder till att färre försvarare förordnas, kan detta få mer kännbara effekt för unga lagöverträdare. Fakultetsnämnden vill därför påtala vikten av att en utveckling i riktningen där denna grupps intressen riskererar att försvagas föregås av grundliga överväganden och analyser av de konsekvenser de planerade ändringarna kan få. Det finns anledning att vid kommande utvärderingar av påföljdsreformen särskilt undersöka om och i så fall hur denna grupps situation påverkats. Sammanfattning Sammanfattningsvis avstyrker Juridiska fakultetsnämnden förslaget till ändring av RB 51:25 avseende möjligheten att kunna döma till mer ingripande eller svårare påföljd om den tilltalade dömts till villkorligt fängelse med husarrest i tingsrätten, samt avstyrker även förslaget om ändring av RB 45:10 p.3. Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens övriga förslag. 2 I SOU 2013:17 föreslås också en ändring av RB 45:10 a så att domstolen ska kunna döma ut fängelse i max sex månader. Enligt det förslaget ska emellertid den samtyckt till att målet avgörs utan förhandling. I nämnda betänkande framhålls vikten av att ett uttryckligt samtycke från den tilltalade måste krävas då den tilltalade inte bör bli bunden av sin passivitet. (NJA 2013:17 del 1 s. 398).
5 (5)