43. Fredspristagaren Arafats arv

43. Fredspristagaren Arafats arv Samma dag som det första Osloavtalet undertecknades i Washington (13/9-93) sändes en bandad intervju med Arafat på Jordans TV. Arafat sade bland annat (min översättning från engelska, originalet på arabiska): Eftersom vi inte kan besegra Israel i krig gör vi det i etapper. Vi tar i sin helhet varje område som vi kan av Palestina och upprättar där vår suveränitet och använder det som en språngbräda för att ta mer. När tiden är inne kan vi få Arabländerna att förena sig med oss i ett slutgiltigt slag emot Israel. Arafat betonade i samma tal att just detta var den s k fasplanen omsatt i praktisk handling. Bara i denna enda månad sände han via olika arabiska kanaler ut samma budskap ett dussin gånger. En månad senare var Arafat i Johannesburg och talade bl a i en moské. Där blev han bandad utan att veta det. Här utropade han jihad emot Israel. Den gången lyssnade omvärlden och ställde honom till svars. Arafat slingrade sig ur sin egen fälla genom att förklara att jihad är en kamp mot allt som bryter ner. Han ansåg att han själv kämpade ett jihad för freden. Följdfrågan som aldrig ställdes var vilken fred han kämpade för en fred med Israel eller en utan Israel. Den 10 maj 1994 var han åter i Sydafrika och talade till muslimska ledare. Den gången liknade han Osloavtalet vid en vapenvila som Muhammed hade ingått med Mecka. Det avtalet skulle gälla i tio år men Muhammed bröt det efter två år eftersom han då fick ett lägligt tillfälle och var stark nog att anfalla Mecka. Arafat förbehöll sig alltså rätten att kunna häva sitt avtal med Israel på samma egenmäktiga sätt. Den 30 maj upprepade Arafat sitt påstående i Tunis: Det vi uppnådde var inte allt vi önskade men det var det bästa vi kunde få vid sämsta tänkbara tillfälle. Profeten Muhammed ingick i 218

Hudaibiya [ett liknande] avtal med de otroende och det revs ner två år senare. Fem veckor innan Oslo II undertecknades upprepade Arafat samma tankegång för studenter vid al-azar universitetet i Gaza (21/8-95). Klartext Kronan på verket blev ett tal som Arafat höll på Grand Hotel i Stockholm den 30 januari 1996. Arafat var i Stockholm för att få en utmärkelse för sitt fredsarbete. (Priset gick också till Fatahs ungdomsgrupp och Israels fredsrörelse Peace Now.) Nobels fredspris hade han fått redan i december 1994. Rabin var död sedan tre månader tillbaka. IDF hade lämnat över de palestinska områdena av Västbanken och Gaza, så när som på Hebron. Arafat hade nyss blivit vald till president. Han kom direkt från ett hedersparty med Sten Andersson, Sveriges tidigare utrikesminister. I Jerusalem regerade Peres som var inställd på att gå långt för att komma Arafat till mötes. Framtiden borde ha tett sig ljus och lovande för Arafat om han varit inställd på att förhandla fram ett fredsavtal och en tvåstatslösning. Arafat talade till cirka 40 arabiska diplomater. Officiellt hette det att han skulle informera dem om fredsprocessen. Men sedan dörrarna stängts ansåg sig Arafat kunna tala fritt från hjärtat. Följande repliker läckte ut till den israeliska radiostationen Arutz7: Vi planerar att eliminera staten Israel och etablera en rent palestinsk stat. [...] Vi ska göra livet outhärdligt för judarna genom psykologisk krigföring och genom befolkningsexplosion. Judarna kommer inte att vilja leva bland araber [...] De kommer att bryta upp från sina bostäder och flytta till USA. Vi palestinier kommer att ta över allt, inklusive hela Jerusalem. [...] PLO ska nu koncentrera sig på att splittra Israel psykologiskt i två läger. Inom fem år ska vi ha sex à sju millioner araber som bor på Västbanken och i Jerusalem. Vi ska välkomna alla palestinska araber. Kan judarna importera alla slags etiopier, ryssar, uzbeker och ukrainare som judar kan vi importera alla slags araber. [...] 219

Jag har ingen användning för judar. De är och förblir judar. Vi behöver nu all hjälp vi kan få från er i vår strid för ett enat Palestina under arabiskt styre. Arafat förnekade givetvis allt som tillskrevs honom. Peres låtsade som han inget hade hört. Rimligen bidrog detta till att Netanyahu kom till makten i juni -96. Propaganda som vapen Efter Andra världskriget förfinade Sovjet konsten att sprida marxismen i Väst som en rättfärdighetens ideologi samtidigt som man gång på gång blodigt och brutalt slog ner uppror i de östeuropeiska satellitstaterna. Den s k 68-rörelsen tog inte minsta intryck när Warszawapaktens stridsvagnar slog ner Pragvåren år 1969. Rapporterna om ofattbar terror under Maos kulturrevolution eller Pol Pots regim i Kampuchea föll också platt till marken. När Sovjet och särskilt Rumänien tog sig an Arafat för att också lära upp honom i konsten att föra samma slags propagandakrig skickades Abu Iyad till Ho Chi Minh i Nordvietnam. Denne ska ha sagt att Arafat skulle sluta att tala om Israels utplåning för sådant prat går inte hem i Väst. I stället skulle han tala om demokrati och mänskliga rättigheter. Här fick det bli det palestinska folkets urgamla rätt till sitt hemland och flyktingarnas rätt att återvända. Om detta fick bli hans budskap skulle följden bli att massorna i Väst utan att tänka igenom saken skulle acceptera hans arbete på att beröva israeler och Israel varje rätt att existera. Politiker som alltid vill sitta kvar vid makten kunde sedan få tänka vad de ville, de skulle ändå tvingas att följa massans åsikter. Fatah och Arafat stod från början utanför PLO och gick med först efter Sexdagarskriget. Då hade den tidigare ledarens mål att köra juden i havet både blivit misskrediterat och militärt meningslöst. In från kylan kom då Arafat med Nassers och troligen Sovjets bistånd och tog över (febr -69). Då lades propagandan över på en mera västanpassad bog. Sionismen den judiska nationalismen utmålades som en rasism, vilket man 1976 fick ett kvitto på från FN i resolution 3379. Ingen annan nationalism i världen, minst av allt den arabiska eller palestinska, är rasistisk i samma mening ett påstående 220

som drevs så sent som på FN:s konferens mot rasism i Durban 2001. I ett Europa som plågades av skamfyllda minnen från Andra världskrigets rasism kändes det lite som balsam att få höra att de verkliga rasisterna nu var det folk som lidit så mycket i vår del av världen. Alltså blev protesterna få och knappt hörbara. Att man började kalla israelerna för nazister blev snart förvånansvärt gångbart. Det imperialistiska Sovjet började också efter 1967 års (ur Sovjets synvinkel förlorade) krig att dundra om den sionistiska imperialismen. Ett demokratiskt Palestina Propaganda består ofta av kodade budskap. Man säger något som låter vackert men bakom de vackra orden döljer sig en helt annan verklighet. Ett kodord som ofta använts är demokrati. Redan 1969 då Arafat tog över beslutade PLO att verka för ett fritt och demokratiskt Palestina från floden (= Jordan) till havet (= Medelhavet). Där skulle muslimer, kristna och judar leva i fred och samförstånd som de påstods ha gjort innan sionismen kom till Mellanöstern. Arafat beskrev detta 1969 som en humanitär plan som vill göra det möjligt för judar att leva i värdighet, så som de alltid har levat, under beskydd av en Arabstat och inom ramen för ett arabiskt samhälle. Tanken var att om man bara fick inflytande över hela området skulle man med demokratiska medel se till att judarna kom i minoritet, bl a genom att flytta tillbaka alla flyktingar och deras efterkommande. Sedan kunde man kanske få se vilken värdighet och vilket beskydd kvarvarande judar kunde räkna med. Alla judar skulle i alla fall få flytta på sig när flyktingarna kom hem. Men det fick var och en räkna ut själv. Huvudsaken var att ordet demokrati blev ett varumärke i Väst för staten Israels förintelse. Därmed fick fiendskapen mot Israel en bred förankring både bland nazister och i vänsterpolitiska kretsar, särskilt i Europa. Fasplanen från 1974 betydde att PLO först skulle lägga under sig Västbanken och Gaza för att därifrån befria hela Palestina. I det längsta hoppades Arafat att detta första steg skulle kunna genomföras med vapen i hand. Först efter Saddams nederlag blev han villig att i stället ta över de åtrådda områdena genom den mindre äro- 221

fulla metoden att skriva under avtal. För att kunna göra det lyckades Arafat med svenskt bistånd få fram ett erkännande av Israel som ändå inte var ett riktigt erkännande och som därför kunde tas tillbaka senare. Vid sidan av denna väg till makten drev man också propagandan att Israel måste lämna de ockuperade områdena. I västerländska öron syftar uttrycket på Västbanken inkl östra Jerusalem och Gaza (samt Golan, som varit mindre aktuellt för PLO). Enligt PLO:s stadga som aldrig ändrades eller ens utreddes under hela Osloprocessen är emellertid hela Palestina från floden till havet ockuperat område. Vinst Osloprocessen blev för Israel ett lika dyrbart som misslyckat försök att vinna fred. Hade den några vinster med sig överhuvud taget? Jo, det hade den. Freden med Jordanien får sannolikt ses som en välkommen bieffekt. Om den inte i framtiden saboteras av islamister kan den betyda växande välstånd för båda länderna bl a i fråga om turism. Vidare växer det fram ett samarbete i fråga om kommunikationer, vattenförsörjning, och bekämpning av terrorism. För det andra har Israel och USA fått lära sig att mer än förut ta vara på sådana tecken som visar i vad mån en fredsprocess genomförs utan ambitioner för fred. Man har ibland gjort jämförelsen med den process som ledde fram till fred med Egypten. Det var ingen rak och enkel väg där heller. Men när Sadat väl bestämt sig för fredens väg under de år efter Yom Kippurkriget då Kissinger for som en skottspole mellan Kairo och Jerusalem så tillgrep han inget mer våld eller hot om våld. Om läget låste sig fick det bli mer förhandlingar eller kontakt av annat slag. Sadats resa till Jerusalem var inget han tvangs till på samma sätt som Arafat motvilligt tvangs att skicka Hanan Ashrawi m fl till Madrid. Han tog det initiativet med risk för sitt liv och till många israelers häpnad och glädje. Förlust Israels förluster är dock överväldigande i form av människoliv både i döda och svårt skadade. Otrygghet har blivit vardag. Stora ekono- 222

miska förluster har skett, inte minst på turismens område. Israel har utsatts för mer press från omvärlden. På Västbanken och i Gaza etablerades en palestinsk administration med egen president och eget parlament och detta utan att Israel fick vare sig fredsavtal eller ens något annat i gengäld. Osloavtalet är dött och begravet och lever ändå vidare för palestiniernas räkning. Det Israel har avhänt sig, det har de förlorat. Ändå har man varken fått säkra gränser eller förståelse från FN eller övriga omvärlden. Med säkerhetsbarriären ( muren ) ebbade den andra intifadan ut. I september 2004 räknade israeliska källor med att cirka 1000 israeler hade dödats sedan denna intifada bröt ut medan 6700 fått fysiska skador. Mer än 75% var civila. Ytterligare ett femtiotal dödades sedan fram till 12 juli 2006 då Israel provocerades till krig mot Hizbollah i södra Libanon. PLO:s roll minskar Yassir Arafat dog den 11 november 2004. Som det visade sig i januari 2006 tycks det som om även PLO försvann ut i marginalen med ledarens död. När kistan fördes till sin gravplats utbröt visserligen en tumultartad hyllning av samma slag som när Nasser eller Khomeyni begravdes. Men palestinierna var trötta på den enorma korruptionen inom PLO. När PLO:s galjonsfigur var borta vann Hamas en förkrossande seger i valet den 26 januari 2006 till det palestinska parlamentet 76 mandat mot Fatahs 43. (Det förefaller som om man efter valet hellre talar om Fatah än om PLO.) Hamas i Gaza och Västbanken, Hizbollah i Libanon och andra islamistiska grupper för inte samma slags double talk om fredsförhandlingar som Arafat hade. På ett sätt behövs inte det eftersom islamisterna tack vare Arafat och Osloavtalet nu har basområden utmed Israels gränser. När Israel i augusti 2005 självmant utrymde alla 21 bosättningar i Gaza och fyra på Västbanken togs det inte som en invit till fred av islamisterna. De såg det i stället som en bekräftelse på att självmordsbombningarna lönar sig. Med Irans och Syriens stöd i ryggen är de fast beslutna att fortsätta för att utplåna Israel. Genom att kidnappa israeliska soldater utlöste de ett nytt storkrig 12 juli 2006. Redan när Osloprocessen havererade och Arafat star- 223

tade sin andra intifada år 2000 dog hoppet om fred hos flertalet israeler. Även flera välkända fredskämpar i Israel deklarerade offentligt att de nu ser att det aldrig fanns någon ärlig avsikt hos Arafat att nå fram till en tvåstatslösning. Mahmoud Abbas som blev PLO:s ledare efter Arafats död säger sig hålla fast vid ingångna avtal. Men han har inte längre tillräcklig makt för att driva igenom de avsikter han påstår sig hylla. Och faktum kvarstår att förhandlingarna i Camp David bara visade hur långt från fred de båda parterna stod och står. Misstron inom Israel gör det dessutom otänkbart att Israel nu skulle ge samma villkor för fred som Barak och Clinton pressade fram i Camp David. Och med vem ska man nu för övrigt sluta fred? Fatah? Hamas? Hizbollah? Islamiska jihad? Syrien? Iran?? Det senaste kriget i Libanon (juli-augusti -06) slog inte ut Hizbollahs resurser. Man räknar med att det vid eldupphör fanns mer än 10 000 raketer kvar i södra Libanon. Iran förklarade sig genast mer än villigt att fylla på med fler och bättre missiler. Israels baser för flyg- och landstridskrafter ligger lika vidöppna för raketangrepp som det lilla Israels städer eftersom man ju hade luftherravälde emot allt utom just raketer. Mycket måste nu sprängas in i berg och Israel måste satsa dyra pengar på försvar mot raketer. Dessa investeringar har man försummat under de gångna årens terrorkrig eftersom många inom försvarsledningen menade att man måste koncentrera sig på terrorförsvar och inte vänta sig några ytterligare storkrig. Allt kan hända men fred är det minst sannolika. Så länge en part vill ha krig så blir det krig. Fortsättning följer.. 224