Ostlänken Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län OLP0-04-025-0000-0005
Innehåll 1. Uppdrag och syfte... 5 2. Bakgrund... 5 3. Om denna rapport... 7 4. Värdetrakter täthetsanalyser... 8 Den stora bilden... 8 Metod för täthetsanalys och mosaiklandskap... 9 Värdetrakter tajga boreala skogar... 10 Värdetrakter ädellövskog... 12 Värdetrakter odlingslandskap ängs- och betesmarker... 14 Värdetrakter våtmarker... 16 Mosaiklandskap... 17 5. Habitatnätverk spridningsanalyser... 20 Metodik generella spridningsanalyser habitatnätverk... 21 Metodik habitatnätverk enskilda arter... 22 Habitatnätverk tallskog... 23 Habitatnätverk triviallövskog... 26 Habitatnätverk gräsmarker (värdefulla ängs- och betesmarker)... 29 Habitatnätverk ekmiljöer läderbagge... 31 Habitatnätverk småvatten större vattensalamander... 33 6. Viltanalys... 35 Metodik... 35 Analys av viltrörelser utan påverkan av befintlig infrastruktur... 36 Analys av viltrörelser med påverkan av befintlig infrastruktur... 37 Rekommendationer och slutsatser... 40 7. Bullerkänsliga fågelmiljöer... 41 Introduktion... 41 Metodik... 42 Ädellövskogar... 43 Gräsmarker... 43 Myrar... 43 Sjöar... 44 Tallskogar... 44 8. Syntes och rekommendationer... 50 Syntes och rekommendationer Järna-Nyköping... 50 Syntes och rekommendationer Nyköping-Linköping... 51 Fortsatt arbete... 53 9. Källor och referenser... 55 Referenser... 55 Datakällor... 55
1. Uppdrag och syfte Calluna och Ekologigruppen har fått i uppdrag av Trafikverket, genom konsortiet ÅF/Tyrèns, att utföra övergripande landskapsekologiska analyser för hela Ostlänken. Syftet med uppdraget har varit att utreda ekologiska funktioner och samband på landskapsnivå som är relevanta utifrån den infrastruktur som planeras. Även om materialet från denna utredning har flera användningsområden har fokus legat på att ge underlag till val av och lokalisering av spårlinjer i plan och profil. En viktig aspekt här är att identifiera ekologiska samband och funktioner i landskapet som kan vara kostnadsdrivande eller innebära risker för projektet. Det är således ett viktigt underlag till den översiktliga landskapsanalysen som genomförs tidigt i planprocessen. Utöver detta är materialet tänkt att användas som underlag för naturvärdesinventeringar (NVI) och den klassning som görs av enskilda objekt samt till de fördjupade inventeringar och utredningar som kommer att krävas efter NVI. Vidare är resultaten ett underlag till miljökonsekvensbeskrivningen samt flera av de tillstånd som är kopplade till biologisk mångfald, t.ex. Natura 2000-lagstiftningen och artskyddsförordningen. Den översiktlighet som utredningen ger lämpar sig också för kommunikation av biologisk mångfald vid exempelvis samrådsmöten och hemsidor. 2. Bakgrund För ca 10 år sedan gjordes en utredning om biologisk infrastruktur och vilt för Ostlänken i samband med järnvägsutredningen (Askling, J m.fl., 2006). Denna utredning hanterade landskapsekologisk skala med fokus på barriäreffekter, störningseffekter och mortalitet och var ett viktigt underlag för val av korridor för Ostlänken. Utredningen var också den första i infrastruktursammanhang där GIS-analyser kom till bred användning. Under de tio år som gått sedan denna utredning har mycket hänt. Inte minst har analysmetoderna utvecklats och även datakällorna har blivit bättre och bredare, till exempel har Artportalen tillkommit som en viktig källa för arters utbredning. Utvecklingen för biologisk mångfald har som helhet varit negativ och landskapet är idag ännu mer fragmenterat än vad det var för tio år sedan. Ett exempel är nedläggningen av betesmarker som har accelererat sedan 2005 vilket innebär en ökad fragmentering av odlingslandskapets biologiska mångfald. Under 90-talet och fram till år 2005 bröts efterkrigstidens negativa trend med krympande arealer naturbetesmarker men efter 2005 har arealen åter börjat krympa i snabb takt. I Södermanland med 21 % mellan 2005 och 2013 och i Östergötland med 11 %. Sammantaget har det därför funnits ett behov av att uppdatera och förnya kunskapen om landskapets ekologi i och med att planarbetet nu är igång för Ostlänken. De landskapsekologiska analyserna skiljer sig från andra underlag inom naturmiljö 1 då dessa inte är art- eller objektspecifika. Istället hanteras landskapet som helhet utifrån att arter behöver kunna röra och sprida sig i ett landskap. Det är inom ekologin välkänt att för att arter ska kunna överleva i livskraftiga populationer räcker det inte med att undvika exploatering av livsmiljöer (habitat) utan det måste också finnas möjligheter att sprida sig mellan habitat. Om den möjligheten saknas riskeras till exempel genetisk 1 Naturvärdesinventering (NVI), fördjupade artinventeringar och sammanställningar av skyddad natur 5
utarmning och lokala utdöenden av populationer. En faktor som är viktig är i vilken skala en art använder landskapet. För de stora rovdjuren, som kan röra sig många tiotals mil på kort tid, är det uppenbart att en ny järnväg med viltstängsel riskerar att bli en barriär men även för mindre organismer som fjärilar och andra insekter kan en ny järnväg innebära samma risk. Skalan är dock en annan och istället för att analysera kvadratmil så studeras istället kilometeravstånd eller ännu kortare distanser i dessa fall. Gemensamt är dock att det är landskapets funktionalitet för spridning och rörelser som är i fokus. I de delar av landskapet där det finns gott om habitat är populationerna sannolikt större och möjligheterna för spridning bättre och följaktligen har dessa områden en större betydelse för biologisk mångfald. Det är därför av vikt att identifiera vilka områden som sannolikt har större tätheter av biologisk mångfald. Det kan göras på naturtypsnivå, exempelvis för ädellövskog och myrar, men också genom analyser av enskilda arter eller artgrupper som då representerar en viss typ av biologisk mångfald, t.ex. värden knutna till gamla ihåliga ädellövträd. Då biologisk mångfald rymmer så många arter och ekosystem i olika skalor krävs en mängd olika analyser för att någorlunda fånga och spegla biologisk mångfald på landskapsnivå. Biologisk mångfald definieras i konventionen om biologisk mångfald (CBD) och innebär mångfald på tre nivåer: genetisk-, art- och ekosystemnivå. I Sverige har CBD bland annat omsatts i de svenska miljömålen, dels i de naturtypsvisa målen såsom myllrande våtmarker och levande skogar och dels i det 16:e miljömålet, ett rikt växt- och djurliv, som mer pekar på bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald i sig. I preciseringen av det 16:e miljömålet finns en tydlig landskapsekologisk dimension och här pekas på betydelsen av grön infrastruktur för att inte ytterligare öka fragmenteringen av populationer och livsmiljöer. Denna rapport om ekologiska samband har av den anledningen en särskild koppling till det 16:e miljömålet utöver kopplingen till de naturtypsvisa miljömålen. Figur 1. Gåssträck. Strandängsmiljöer utnyttjas ofta av flyttande gäss och bullerkänsliga gräsmarker är en av analyserna som ingått i denna rapport. 6
3. Om denna rapport Denna rapport är i första hand en sammanställning av landskapsekologiska strukturer, funktioner och samband som är relevanta för Ostlänken. Som sådan har det inte funnits någon ambition att ge en populärvetenskaplig översikt av det landskapsekologiska fältet. För en sådan rekommenderas exempelvis Margareta Ihses och Swantje Oostras kunskapssammanställning inom Naturvårdsverkets projekt om regionala landskapsstrategier (Ihse, M & Oostra, S 2009). Rapporten är uppdelad i fyra huvudavsnitt: Värdetrakter, habitatnätverk, bullerkänsliga fågelmiljöer och viltanalyser. De metoder som använts framgår under respektive huvudavsnitt. Denna rapport är ett levande dokument där ytterligare kunskap kommer att fyllas på när fler delsträckor kommer in med analyserbart material. Det som presenteras i denna upplaga är heltäckande för sträckorna Gerstaberg-Långsjön och Långsjön-Sillekrog i norra delen av Ostlänken samt analyser som bygger på allmänt tillgänglig data för resterande delar av Ostlänken. Arbetet utfördes under perioden april till november 2015. Under denna period presenterades delresultat i två PM 2015-05-15 respektive 2015-06-24. Innehållet i dessa PM återfinns i denna rapport. Utöver denna rapport finns samtliga kartor och analyser som shape-filer som kan studeras närmare i GIS. Då det kan vara svårt att se detaljer i kartor i denna rapport rekommenderas därför användning av dessa filer i första hand. För innehållet i denna rapport och de analyser som genomförts svarar Calluna och Ekologigruppen. Projektgruppen har bestått av John Askling (samordnare) och Mattias Bovin från Calluna samt Per Collinder och Arvid Bergsten från Ekologigruppen. Mattias Bovin och Arvid Bergsten har utfört analyser i GIS och i övrigt datainsamling och kartproduktion i GIS. Samtliga har deltagit i rapportens författande. Mattias Bovin har också utfört flygbildstolkning i samband med analysen av habitatnätverk för småvatten. Utöver dessa personer har Andreas Seiler från SLU deltagit i arbetet med viltanalyser. J- O Helldin (Calluna), Anders Haglund (Ekologigruppen) och Håkan Ignell (Calluna) har på olika sätt bistått med kunskap och synpunkter. J-O Helldin har fungerat som oberoende granskare av slutrapporten. 7
4. Värdetrakter täthetsanalyser Den stora bilden En rapport om ekologiska samband för Ostlänken bör ta sin början i den riktigt stora skalan. Var befinner vi oss på jorden och vilka är viktiga övergripande faktorer för att förstå ekologiska samband? Detta handlar kapitlet om. För den som vill fördjupa sig rekommenderas serien Nationalatlas och då särskilt bandet Växter och Djur (Gustafsson L. & Ahlén I., 1996) Jordens natur delas in i ett antal naturgeografiska regioner eller biom som det heter. Södermanland och Östergötland ligger i en övergångszon mellan det norra barrskogsbältet (tajgan) och den tempererade lövskogen (ädellövskog). Här finns på den övergripande skalan två typer av ekosystem parallellt: Tajgan med sin branddynamik och brandfria refugier samt ädellövskogen med naturlig betespåverkan och en finskaligare dynamik med gläntor efter träd som dött och som successivt sluter sig till skog igen. Övergångszoner är ekologiskt intressanta. Många arter befinner sig här på gränsen av sin utbredning och det är inte ovanligt att det finns genetiska skillnader i periferin jämfört med mer centrala delar av populationer. På mycket lång sikt uppkommer ofta nya arter i gränslandet för en arts utbredning. När det gäller övergångszonen i södra Sverige är området särskilt viktigt när det kommer till den tempererade lövskogen. Denna lövskog, som består av olika ädellövträd (exempelvis ek, alm, bok och lind), täckte en gång stora delar av centrala Europa men har idag i hög grad odlats upp, bebyggts eller omvandlats på annat sätt. Det finns beräkningar som visar att endast 0,2 % av den historiska europeiska lövskogen återstår vilket skulle kvalificera den till världens mest omvandlade biom (Hannah, L m.fl 1995). Bland de största arealerna tempererad lövskog finns i övergångszonerna och där är Sverige en mycket viktig bärare av biologisk mångfald på europeisk nivå, inte minst vad det gäller ekskogar (Länsstyrelsen i Östergötland, 2006). Det är ett viktigt perspektiv att ha när materialet ska utvärderas. När det kommer till tajgan är det inte lika uppenbart att Södermanland och Östergötland är europeiskt eller för den delen nationellt viktiga för biologisk mångfald (se t.ex. Naturvårdsverket, 2005). Ett undantag kan dock finnas. Det hänger samman med de lägre nederbördsmängder som östra Sverige har i jämförelse med västra samt att de aktuella delarna av landskapen befinner sig under högsta kustlinjen, det vill säga under den nivå som något av Östersjöns stadier har befunnit sig i efter istiden. Under högsta kustlinjen har jorden utsatts för havets påverkan och mycket material har sorterats om vilket blottlagt stora hällmarker. Ett något torrare klimat och stora områden med sparsamt med jordtäcke gynnar tallen och biologisk mångfald knuten till tallskog är därför säkerligen relevant för båda landskapen. Detta resonemang stöds av tidigare nämnda analys av värdetrakter (Naturvårdsverket, 2005). Topografin är också viktig i sammanhanget. I Södermanland dominerar ett sprickdalslandskap som innehåller större eller mindre dalgångar med leror. Det senare beror återigen på läget under högsta kustlinjen. Det gör att det finns riktningar i det sörmländska landskapet där naturtyper kan ha lång utsträckning längs med dalgångar men där naturen snabbt skiftar tvärs över. På korta avstånd kan man röra sig från näringsrika leråkrar i dalbotten, via ekblandskog längs dalsidor till hällmarkstallskog på höjderna. Detta har stor betydelse för landskapets konnektivitet där mycket av de ekologiska sambanden följer sprickdalarna. Sprickdalarna har också en sådan riktning att en ny järnväg kommer att gå på tvärsen över dalgångarna. 8
I gränsen mellan Södermanland och Östergötland ligger Kolmården som består av ett sönderbrutet peneplan, det vill säga en nederoderad urbergsplatå som genomkorsas av flera sprickdalar. Detta är den enda delen av utredningsområdet som har tillräckligt flacka skogsområden för att kunna hysa större myrar och här återfinns exempelvis Fjällmossen som är den största av dem. Även Kolmården ligger under högsta kustlinjen och har därför mycket tallskogar. Kolmården avslutas dramatiskt i Bråvikenförkastningen som är en del av det förkastningssystem som korsar hela Östergötland. Nedanför förkastningen vidtar ett slättlandskap norr om Norrköping och ut mot Vikbolandet. Detta slättlandskap fortsätter,med undantag av ett avbrott kring Norsholm, ända till Linköping. Detta avbrott utgörs av ytterligare en större förkastning, Slätbakenförkastningen. Både Bråvikenförkastningen och Slätbakenförkastningen har sydsluttningar vilket gör att de ofta har varma, ekrika miljöer i nedre delen av sluttningen som längre upp övergår i mer utpräglade tallmiljöer. Detta är viktiga strukturer som omfattar många mil och som sannolikt har en stor betydelse för konnektiviteten på landskapsnivå. Slättlandskapet från Norrköping till Linköping är mestadels mosaikartat med moränhöjder med skogs- och betesmark och däremellan lerjordar som domineras av åkermark. Moränhöjderna har ofta ganska finkorniga inslag vilket gör jordarna lite näringsrikare och ädellövträd och då särskilt ek är ett viktigt inslag. Metod för täthetsanalys och mosaiklandskap Täthetsanalys är en enkel analys i GIS där andelen av en eller flera naturtyper redovisas i procent av totalarealen i ett sökfönster på fem kilometer i radie som får svepa över utredningsområdet, i detta fall Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län. Resultatet blir en karta som visar hur tätheterna varierar i landskapet och utifrån den är det möjligt att göra en första bedömning av hur ekologiska samband kan tänkas se ut. Analysen visar inte på ekologiska funktioner såsom spridningsvägar eller enskilda områden av särskild vikt. Det är endast en illustration avsedd för visuell tolkning. Ska man komma åt funktionalitet krävs andra analyser och den metod som särskilt använts i denna rapport är habitatnätverk vilket nästa kapitel hanterar. Dataunderlaget för täthetsanalysen består av nationella databaser såsom nyckelbiotoper och naturvärden som hämtas från länsstyrelsernas nationella geodata och Skogsstyrelsens skogsdataportal, se vidare förteckning i slutet av rapporten. Analyserna grundar sig således på natur som har dokumenterade särskilda värden för biologisk mångfald. I urvalet till analys av ädellövskog ingår alla enhetliga ädellövskogar men också skogar med stor inblandning av ädellövträd (>30 %). I analysen av våtmarker ingår samtliga klass 1-3 objekt från våtmarksinventeringen (VMI). Utifrån täthetsanalyserna har en bedömning gjorts av områden som kan benämnas värdetrakter. Denna bedömning har gjorts utifrån den samlade erfarenhet och kunskap som finns i projektgruppen och då med särskild tanke på vilka områden som är särskilt viktiga i samband med att en ny järnväg tillförs i landskapet. Analysen av mosaiklandskap är en annan typ av täthetsanalys som istället mäter variationen av olika naturtyper. Metoden använder Shannons diversitetsindex. Shannons diversitetsindex H mäter två aspekter av multifunktionalitet: mångfald och jämnhet. Måttet används allra oftast för att mäta hur artrikedom är fördelad över ett område. I den analys som gjorts tillämpas istället Shannons diversitetsindex på en mångfald av naturtyper och hur jämnt fördelad denna mångfald är. Shannons index och dess varianter är de mest använda måtten i forskningsstudier av biologisk mångfald 9
(Tews m.fl., 2004). Shannons diversitetsindex är lämplig som indikator på biologisk mångfald särskilt när landskapets naturtyper är relativt olika varandra (Tews m.fl., 2004). Följande formel mäter mångfald som antalet naturtyper, och jämnhet som de olika naturtypernas areaandel inom ett sökområde: m H = p i ln p i där m är det totala antalet naturtyper som förekommer och p i är proportionen av arean av naturtyp i. Värdet på Shannons diversitetsindex H stiger ju fler naturtyper som förekommer, och ju jämnare fördelningen av areal är mellan olika naturtyper (se figur 2). H antar värden från 0 när landskapet är täckt av endast en naturtyp, upp till ln(m)=4.8 i vårt studieområde där 88 naturtyper förekommer. Maxvärdet inträffar om alla 88 naturtyper förekommer lika mycket. Figur 2. Jämnare areaandelar ger högre H-värden. SHDI står för Shannons diversitetsindex. Bildkälla: http://ec.europa.eu/agriculture/publi/landscape/ch1.htm I denna analys har Shannons diversitetsindex beräknats genom att ett fönster med en radie av 1000 meter flyttats kontinuerligt över analysområdet. Indata är Callunas naturvärdesinventeringar från 2006, med 88 klassade naturtyper. Värdetrakter tajga boreala skogar Analysen av tajga omfattar barrskogar men också lövskogar med nordliga trädslag, så kallade triviallövträd (björk, asp, sälg osv men inte ädellövträd) samt blandningar dem emellan. I traktanalysen är det fyra värdetrakter som kräver uppmärksamhet för Ostlänkens vidkommande (figur 3): 1. Norr om Järna finns ett helt stråk som löper från områdena kring sjöarna Yngern och öster om Klämmingen mot de norra delarna av Södertörn. Stråket passerar både norr och söder om Södertälje. Det är troligt att mycket av värdena hör samman med tallmiljöer och triviallöv. Det är åtminstone denna typ av miljöer som sticker ut i den naturvärdesinventering (NVI) som genomförts. Dessa samband är viktiga att ta med sig i landskapsanalysen. 2. Tullgarnsområdet som värdekärna är väl känt sedan tidigare men även här finns tydliga stråk som ansluter. Det stråk där Tullgarn har viktigaste funktionen är sannolikt från områdena kring Sillen och Likstammen och sedan vidare västerut till de inre delarna av Södermanland. Kusten i sig rymmer viktiga tall- och lövmiljöer och är en mer eller mindre sammanhängande värdetrakt från Södertörn ner till Östgötakusten. 10
Figur 3. Värdetrakter för tajga, dvs. barrskogar och nordliga lövskogar (ej ädellövskog). På kartan lyfts fyra värdetrakter fram som har relevans för Ostlänken: 1. Norr om Järna 2: Tullgarnsområdet 3. Östra Kolmården 4. Centrala Kolmården. Mellan värdetrakterna har stråk med större tätheter mellan värdetrakterna ritats ut med pilar. De gula elipserna är ingen avgränsning för värdetrakter utan en illustration till var de kan hittas på kartan. 11
3. Östra Kolmården utgör en värdetrakt som sträcker sig från Bråviken upp mot sjön Yngaren i Södermanland. I öst-västlig riktning finns högre tätheter längs både Kiladalen och mot centrala Kolmården. 4. Centrala Kolmården består av en långsträckt värdetrakt i nord-sydlig riktning från Åby norr om Norrköping och norrut till Katrineholm. Bland annat ingår miljöer kring en serie sprickdalssjöar. Värdetrakter ädellövskog I analysen syns det östgötska eklandskapet söder om Linköping tydligt men det berörs inte direkt av Ostlänken. Ostlänken ligger däremot i utkanten av en värdetrakt som består av de kustnära ekmiljöerna kring Tullgarn, Tullgarnsnäs och Mörkö (figur 4). Denna värdetrakt har dock sannolikt låg konnektivitet inåt Sörmland. Istället finns det förutsättningar för vissa samband längs kusten, särskilt mot Södertörn men detta berör inte Ostlänken. Mellan Norsholm och Norrköping finns vissa förhöjda koncentrationer av ädellövskog men de är relativt låga i jämförelse med andra värdetrakter (figur 4). Värdetrakt och värdekärna I texterna förekommer begreppen värdetrakt och värdekärna frekvent. En värdekärna är ett enskilt område (objekt) av värdefull natur medan en värdetrakt är ett område med större tätheter av värdekärnor än i omgivande landskap. Vad som menas med större tätheter varierar mellan olika naturtyper eftersom vissa naturtyper är vanliga medan andra är ovanliga. Detta kan också variera geografiskt. Vad som är en värdetrakt är därför i slutänden en bedömning. 12
Figur 4. Värdetrakter för ädellövskog som är relevanta för Ostlänken (illustreras med gul cirkel). På kartan framgår värdetrakten vid Tullgarn samt de något högre koncentrationerna mellan Norsholm och Norrköping. 13
Värdetrakter odlingslandskap ängs- och betesmarker Ostlänken berör två värdetrakter: 1. I Östergötland finns en av fastlandets största värdetrakter för ängs- och betesmarker och den består av centrala och västra delarna av Östergötlands mellanbygder och mosaikartade slättbygder (figur 5 och 6). Det inringade området i figur 6 är den del som berörs av Ostlänken och sträcker sig mellan Linköping och Norsholm. En ny järnväg kommer att skära igenom detta landskap med stor risk för fragmentering och upphört brukande som följd. 2. Nästa värdetrakt ligger i Södermanland och har två kärnor, dels kring TystbergaLästringe och dels Runtuna-Aspa. Åtminstone delar av värdetrakten ligger på ömsesida av Ostlänken. Här kan det finnas relevanta strukturer och samband som både löper längs med en kommande Ostlänken och tvärsöver på flera platser. Figur 5. Denna karta visar tätheter av ängs- och betesmarker i södra Sverige. Öland och delar av Gotland är helt unika men på fastlandet tillhör det östgötska beteslandskapet ett av de betydelsefullaste i landet. Kartan är framtagen i samband med övergripande landskapsanalys för höghastighetsbanorna (Calluna opubl, 2015). 14
Figur 6. Värdetrakter för odlingslandskap ängs- och betesmarker. På kartan framgår värdetrakten vid Linköping-Norsholm i Östergötland (1) samt Tystberga-Lästringe i Södermanland (2). 15
Värdetrakter våtmarker I den analys av värdetrakter som gjordes för tio år sedan fanns inte våtmarker med, så detta är en ny analys. Den visar i figur 7 att det egentligen bara är i Kolmården som det finns stora tätheter av våtmarker och våtmarksstråk förekommer. Ostlänken ligger dock i utkanten av detta våtmarkssystem. Merparten av våtmarkerna utgörs av öppna mossar och tallrismossar. Figur 7. Värdetrakter för våtmarker. Ostlänken ligger i kanten av en större värdetrakt i Kolmården. Våtmarkerna består här mest av mossar. 16
Mosaiklandskap Detta är också en ny analys i förhållande till vad som gjordes för 10 år sedan. Mosaiken av olika naturtyper spelar en viktig roll för ett landskaps ekologiska funktion och biologiska mångfald. Många arter använder sig exempelvis av flera olika naturtyper för mat, skydd och reproduktion. Analysen av mosaiklandskap visar i kartor lokal biotoprikedom, som ger en indikation på hur multifunktionellt ett landskap är från ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Man bör ha i åtanke att denna multifunktionsanalys inte gör skillnad på olika naturtypers betydelse i sig själva för den biologiska mångfalden. Däremot visar kartorna de delar av landskapet som har en stor mångfald av naturtyper och detta grundar sig på den användningen av Shannons diversitetsindex som det redogörs för under metodikavsnittet tidigare i detta kapitel. Kartorna på nästkommande sidor visar de ekologiskt mest multifunktionella områdena längs Ostlänkens norra och södra delar (figur 8 och 9). Allra störst multifunktionalitet förekommer vid Tullgarn (figur 8). Det ska påpekas att det under järnvägsutredningen riktades extra insatser för att inventera Natura 2000- området Tullgarn. Detta gav en mer fullständig och detaljerad kartläggning av naturvärden i just Tullgarn, jämfört med övriga delsträckor, vilket sannolikt har givit högre värden på kartorna över multifunktionalitet jämfört med korridoren i övrigt. Trots denna skillnad i utgångsmaterialet bedöms Tullgarn ändå vara ett av de områden längs sträckan som har den största mångfalden av naturtyper. Kompletterande naturvärdesinventeringar i övriga områden samt en uppdatering av denna analys kan säkerställa att jämförelsen med Tullgarn blir rättvis och även göra kartläggningen av mosaiklandskap i de andra områdena ännu mer träffsäker. Utöver Tullgarn uppvisar sex andra områden hög multifunktionalitet tack vare en lokal mosaik av kompletterande biotoper. Längst i norr, strax utanför Järna, finns ett mosaiklandskap kring Moraån. Ett tredje område ligger strax väster om Vagnhärad där småbiotoperna kring Trosaån förstärker varandra ekologiskt. Dessa två områden kring Moraån och Trosaån föll inte ut i värdetraktsanalyserna utan först i en analys av mosaiklandskap vilket visar på hur viktigt det är att ta hänsyn till multifunktionalitet i landskapsekologiska analyser. Ett fjärde område består av ett pärlband av höga koncentrationer mellan Tystberga och Sjösa strax nordost om Nyköping. I den södra delen finns tre mosaiklandskap (figur 9). I Kolmården finns ett kring Getå mellan Åby och Krokek och ännu ett finns strax väster om Norrköping vid Eksund. slutligen finns ett väl koncentrerat område vid Norsholm. 17
Figur 8. Förekomsten av mosaiklandskap med en stor mångfald av olika naturtyper längs norra delen av Ostlänken. 18
Figur 9. Förekomsten av mosaiklandskap med en stor mångfald av olika naturtyper längs södra delen av Ostlänken. 19
5. Habitatnätverk spridningsanalyser Analyser av habitatnätverk är ett funktionellt sätt att studera hur olika habitat och populationer kan hänga samman. Alla habitatnätverk utgår från noder som representerar områden med kärnhabitat (värdekärnor) och länkar som representerar spridningsmöjligheter mellan noder. Metodiken erbjuder bland annat möjligheten att analysera var spridningskorridorer finns, hur funktionella korridorerna kan vara och hur betydelsefulla enskilda habitat är i helheten. I detta uppdrag analyserades habitatnätverk på två sätt. Det ena genom en generell spridningsanalys för en viss naturtyp. Det andra utifrån en ekologisk spridningsprofil för en art eller artgrupp. Arten fungerar då både självständigt och som en indikator för ett visst ekosystem. En lämplig art är naturvårdsmässigt viktig, delar spridningsbiologi med andra arter i ekosystemet och är relativt sett mer krävande vad gäller habitatkvalitet och möjlighet till spridning. Denna typ av spridningsanalyser är lämpliga i de fall där en art eller artgrupps habitatnätverk är i fokus men där det också är aktuellt att kunna säga något om ekosystemets funktionalitet i sig. De arter detta gäller är i huvudsak sådana som omfattas av artskyddsförordningen. Innan analyserna påbörjades ägde en inledande fas rum som handlade om att avgränsa vilka habitatnätverk som kunde vara relevanta för Ostlänken. Med relevanta menas habitat och arter som är naturvårdsmässigt viktiga att uppmärksamma på landskapsnivå i de tre länen tillsammans eller enskilt. Detta gjordes genom att en bruttolista sammanställdes och därefter gjordes ett urval av arter och habitat vilket ledde till att sex habitatnätverk blev föremål för analys. Tre av habitatnätverken analyserades utifrån naturtyp (generell typ) och dessa var: Tallmiljöer Triviallöv (nordliga lövträd, ej ädellövträd) Gräsmarker, dvs. ängs- och betesmarker Ytterligare tre habitatnätverk analyserades utifrån en art eller artgrupps spridningsprofil och dessa var: Större vattensalamander som också representerar småvatten Läderbagge som även representerar ihåliga ädellövträd Fladdermöss som även kan representera mosaikartade odlingslandskap i kombination med vattenmiljöer Större vattensalamander, läderbagge och artgruppen fladdermöss är ytterst relevanta utifrån både artskyddsförordningen och ekologiska samband för ett visst ekosystem. För tallmiljöer, gräsmarker och triviallöv har det inte funnits en lika stark koppling mellan naturtypen och en viss art eller artgrupp som omfattas av artskyddsförordningen. Det generella angrepssättet för analys av habitatnätverk har därför varit mer befogat här särskilt med tanke på att de kopplar till värdetraktsanalyserna i kapitel 4. De analyser som i detta skede valdes bort var: Habitatnätverk mindre hackspett (motiv bortval: täcks till viss del in av habitatnätverk triviallöv), habitatnätverk vildbin (motiv bortval: täcks till stor del in av analys av mosaiklandskap), habitatnätverk dagfjärilar (motiv bortval: täcks till stor del in av analys av gräsmarker), habitatnätverk vattendrag (togs bort av efter beslut av Trafikverket), habitatnätverk brynmiljöer (motiv bortval: täcks delvis in av mosaiklandskap och habitatnätverk fladdermöss), habitatnätverk skogsmesar (motiv bortval: täcks in av värdetrakt taiga samt habitatnätverk triviallöv). 20
Det kan bli aktuellt med ytterligare analyser framöver men i detta skede har inte behovet varit självklart. Exempelvis fanns de båda arterna sandödla och hasselsnok med i bruttolistan. De är mycket känsliga för fragmentering och representerar dessutom ekosystem som inte fångas av ovan nämnda habitatnätverk. Utifrån känd kunskap om utbredning har det inte varit uppenbart att en ny järnväg riskerar att hamna i konflikt med dessa arters habitat. Ytterligare kunskap från kommande utredningar och inventeringar kan komma att förändra denna slutsats. Metodik generella spridningsanalyser habitatnätverk Detta avsnitt beskriver kortfattat analysmetoden för tallskogar, triviallövskogar och gräsmarker; dvs. de analyser som inte fokuserar på en specifik art. Ett övergripande gränsvärde som har använts är att analyserna täcker in arter som är känsliga för ökad fragmentering upp till 20 km från Ostlänken. Värdekärnorna för gräsmarksanalysen kommer från ängs- och betesinventeringen (länsstyrelsens geodata, se datakällor i slutet av rapporten). För skog har Skogsstyrelsens biotopskydd, nyckelbiotoper och naturvärdesobjekt använts. Urvalet av tallskog omfattar alla objekt där tall nämns i Skogsstyrelsens biotopklassning. När relevanta attributdata saknades valdes de värdekärnor ut som sammanföll med tallskog i naturtypskarteringen för KNAS, t.ex. för de stora skogsbolagens nyckelbiotoper och för vissa biotopskydd (KNAS, se datakällor i slutet av rapporten). Motsvarande urval i samma data gjordes för triviallövskog. Tabell 1. Indata till habitatnätverken. Värdekärnornas naturvärdesklassning ger dem olika vikt i analysen. Objektstyp/naturvärdesklass Vikt Gräsmark TUVA, markklass Bete 4 TUVA, markklass Restaurerbar 2 Block, markklasser med Särskilda värden 2 Block, markklasser med Allmänna värden 1 Skog Nyckelbiotoper 4 Naturvärden 2 Biotopskydd 4 Naturvårdsavtal 2 Objekt mindre än 0,1 ha ingår inte i analysen. Objekt inom 100 m utgör tillsammans en nod, inom vilken spridningsmöjligheterna antas vara obegränsade. Nodens (värdekärnans) vikt i analysen är: Nodens vikt = (ai*vi), där ai är arean för objekt i och vi är vikten för objekt i (objekt och vikt=naturvärdesklass i tabell 1 ovan), för i=1...n, där n är antalet objekt som ingår i noden. Totalt omfattade analyserna för gräsmark 2564 noder, 1179 för tallskog och 1381 för triviallövskog. Spridningsmöjligheten mellan två noder (värdekärnor) beror av det effektiva avståndet mellan dem, dvs. hur biotopens tänkta arter upplever friktionen i en naturtyp som 21
omger värdekärnan. Friktionsvärden för olika naturtyper är därför viktiga att definiera eftersom de beskriver framkomligheten i landskapet. Friktionsvärden har angivits för varje marktäckeklass i naturtypskarteringen KNAS (Kontinuerlig naturtypskartering av skyddade områden, se datakällor). Dessa har satts till värden från 1 för mycket god framkomlighet till 20 för mycket dålig framkomlighet. Spridningsmöjligheten mellan två noder minskar med längre effektivt avstånd, men ökar om det finns mellanliggande värdekärnor. Resultaten och rekommendationerna baseras i första hand på hur mycket de enskilda värdekärnorna tillgängliggör habitatvärden för arter inom hela analysområdet (både inom den enskilda värdkärnan och i andra värdekärnor runtomkring). Hur mycket en enskild värdekärna kan tillföra beror av dess funktion som stepping stone och därmed möjliggöra spridning mellan andra noder samt värdekärnans egen storlek och naturvärde inom noden. I kartorna har de 10 procent högst rankade värdekärnorna Kritisk betydelse och är rödmarkerade, de efterföljande 15 procenten har Stor betydelse (gula) och de resterande 75 procenten är Betydelsefulla (blå). I andra hand baseras rekommendationerna på utbredningen av spridningsområden (gråa) och spridningsvägar (blå linjer). Mörkgrå zoner visar starka samband, vilket innebär goda spridningsmöjligheter även för svårspridda arter. Området definieras som 75 procent sannolikhet för direkt spridning enligt en omvänt exponentiell fördelning. Ljusgrå zoner visar medelstarka samband som relaterar till 50 procent spridningssannolikhet vilket innebär endast sällanspridning för svårspridda arter. Slutligen, blå linjer visar den mest sannolika vägen för sällanspridning för mer lättspridda arter (25 procent sannolikhet). Beroende på landskapets genomsläpplighet för spridning är avståndet för 50 procent spridningssannolikhet som minst 150 och som mest 5000 meter. Metodik habitatnätverk enskilda arter I grunden påminner denna och föregående analys om varandra. Det handlar om att identifiera habitat och habitatkvalitet och utifrån det upprätta ett friktionsraster för den natur som ligger mellan värdekärnorna och därmed kunna visa på spridningsmöjligheterna genom landskapet. Habitatnätverket för ihåliga ädellövträd använder data från trädinventeringar av skyddsvärda träd som genomförts av Länsstyrelsen i Östergötlands län men inte för Södermanland och Stockholms län. Indatat är sämre för Stockholms och Södermanlands län vilket innebär att analyserna först kan genomföras efter det att naturvärdesinventeringen är klar. Förekomsten av ihåliga ädellövträd var så låg för sträckan Gerstaberg-Sillekrog att det inte var aktuellt att analysera denna. För närvarande återstår sträckan genom Nyköpings kommun vilket kan ske efter att naturvärdesinventeringen färdigställts. När det gäller läderbagge och ädellövmiljöer modellerades hemområden (s.k. metapatcher) för arten. Dessa metapatcher kan beskrivas som att det finns kontinuerligt med habitat inom spridningsavstånd, i detta fall en riklig mängd ihåliga ädellövträd som medger att spridning kan ske ofta mellan träd. Kriteriet för en metapatch (hemområde) är att det får vara maximalt 125 m i effektivt spridningsavstånd mellan varje träd. Det effektiva spridningsavståndet beror av framkomligheten (friktionen) av mellanliggande naturtyper. Mellan varje metapatch genomfördes en konnektivitetsanalys med ett maximalt spridningsavstånd om 200 m effektivt avstånd vilket motsvarar sällanspridning för läderbagge. I de redovisade kartorna framgår metapatcher där 22
spridning ofta sker samt länkar där spridning kan ske mer sällan. Uppgifter om spridningsbiologi är hämtade ur Antonsson K. & Karlsson T.( 2014). För att identifiera habitatnätverk för småvatten och större vattensalamander är det nödvändigt att ha ett bra underlag vad gäller förekomsten av passande småvatten. Inom projektet utgår därför modelleringen av habitatnätverk från fältinventerade småvatten vilket sker i samband med naturvärdesinventeringen. Detta har inneburit att endast sträckan Gerstaberg-Sillekrog ännu så länge har analyserats. De fältinventerade småvattnen klassificerades kvalitetsmässigt efter ett antal faktorer som är viktiga för större vattensalamander såsom förekomst av vattenvegetation och skuggning av vattenyta. De kriterier som använts har hämtats ur Malmgren J (2007). Kring lämpliga småvattnen gjordes en riktad flygbildstolkning av infraröda flygbilder i stereofotogrammetri för att hitta ytterligare småvatten inom en sökradie på 500 m. När minst tre småvatten hittades inom 500 m gjordes en biotopkartering inom buffertzonen. När biotopkarteringen var genomförd översattes de olika biotoptyperna till ett friktionsraster på liknande sätt som för läderbagge. Utifrån friktionsrastret modellerades sedan spridningsavstånd mellan samtliga småvatten baserat på ett maximalt effektivt spridningsavstånd om 1500 m. Habitatnätverk tallskog I figur 10 kan flera omfattande habitatnätverk för tall ses och ett av de allra starkaste är i Kolmården. I Kolmården är habitatnätverken så omfattande att det finns förutsättningar för en god konnektivitet mellan tallmiljöer vilket i sin tur ger livsförutsättningar även för mer fragmenteringskänsliga arter. Inom korridoren för Ostlänken finns flera värdekärnor som utgör kritiska delar av Kolmårdens ekologiska samband i öst-västlig riktning (figur 10 och 11). Från Rödmossen till Norrviken kräver tallskogarna inom korridoren en helhetssyn eftersom varje värdekärna bidrar till Kolmårdens större tallskogssamband. Precis norr om korridorens förgrening norr om Nyköping finns kopplingar till de större skogsområdena österut (figur 12). Sambandet genom korridoren består av ett par värdekärnor samt de goda spridningsförutsättningarna som råder genom skogarna precis öster om E4:an och norr om Holmsjön. Tallskogarna i korridoren norr om Vagnhärad bildar ett relativt starkt samband mot Tullgarn och vidare söderut mot Trosa (figur 13). Hur läser jag kartorna för habitatnätverk? Resultaten och rekommendationerna baseras främst på hur mycket de enskilda värdekärnorna bidrar till tillgängligheten av respektive biotops naturvärden för arter inom hela analysområdet. De 10 % högst rankade värdekärnorna har röd färg, de efterföljande 15 procenten med gul färg, och de resterande 75 procenten är blå. I andra hand baseras rekommendationerna på spridningsområden (gråa) och spridningsvägar (blå linjer). 23
Figur 10 och 11. Överst en översikt av habitatnätverk för tallskog. Därunder en förstoring över Kolmården. 24
Figur 12 och 13. Överst en förstoring av sträckan Nyköping-Tystberga och därunder Tullgarnsområdet. För teckenförklaring hänvisas till figur 10. 25
Habitatnätverk triviallövskog Översiktskartan för triviallövskog ger en betydligt mer fragmenterad bild än för tallskogarna (figur 14). Det är troligt att resultatet sett annorlunda ut om även ädellövskog inkluderats. En sådan analys hade varit relevant för en mängd arter men inte alla. I denna analys har dock fokus legat på de lövskogsvärden som hänger samman med tajgan. Eftersom triviallöv och ädellöv finns i två separata analyser beaktas resultaten från båda analyserna samtidigt när slutsatser och rekommendationer för lövskog ges. På grund av risken för att lövträdssamband underskattats ges extra vikt till sällanspridningen vilken representeras av blå linjer i kartorna 15-18. Figur 14. Översikt av habitatnätverk för triviallövskog. Tar man en närmare titt på habitatnätverken kan man öster om Kimstad se att korridoren överlappar en värdekärna som är kritisk för spridningsmöjligheterna österut mot Asplången och norrut mot Glan (figur 15). Möjligheten finns att skogarna i området utgör en länk i ett lövskogssamband på en större skala, från Slätbakens slut och in i landet förbi Skärblacka. Längs Bråvikens norra sida mellan Krokek och Åby finns värdefulla triviallövskogar med förutsättningar för god konnektivitet (figur 16). På samma karta syns Kilaåns dalgång där lövskogssambandet längs Vretaån är särskilt tydligt och som även passerar Ostlänkens korridor. 26
Figur 15 och 16. Förstoring av habitatnätverk triviallöv vid Norsholm (överst) och Kolmården/Kilaåns dalgång (underst). För teckenförklaring hänvisas till figur 14. 27
På figur 17 finns lövskogssamband öster om E4:an och norr om Holmsjön och som sannolikt upprätthåller spridningsmöjligheter från de stora triviallövskogsområdena vid kusten, västerut över korridoren och sedan norrut mot sjön Båven. Från Kyrksjön till Vagnhärad finns i korridoren lövskogar som utgör länkar i ett långt samband mot nordväst och sydost (figur 18). Figur 17 och 18. Förstoring av habitatnätverk triviallöv vid Tystberga-Holmsjön (överst) och Tullgarn (underst). För teckenförklaring hänvisas till figur 14. 28
Habitatnätverk gräsmarker (värdefulla ängs- och betesmarker) I landskapet kring Linköping finns majoriteten av de mest betydelsefulla värdekärnorna för gräsmarker sett ur ett spridningsperspektiv (figur 19). Här finns fortfarande livskraftiga populationer av många fragmenteringskänsliga gräsmarksarter tack vare en kontinuerlig hävd som bevarat de korta avstånden mellan ängs- och betesmarker. Figur 19. Översikt av habitatnätverk för gräsmarker. Det är sannolikt att det östgötska odlingslanskapet har god konnektivitet i nuläget och av den anledningen har kommande resonemang främst koncentrerats till arter som är mer svårspridda. De svårspridda arterna representeras främst av de mörkgrå spridningsområdena i kartorna (figur 20). Särskild betydelsefulla är de röda gräsmarkerna som befinner sig inom Ostlänkens korridor eftersom de både har höga naturvärden samt fyller en viktig funktion i habitatnätverket. Uppmärksamhet ska riktas till gräsmarker intill E4:an norr om Skavestad, vid Markeby/Kumlaån och E4:an väster om Eggeby samt kring Bäckeby. Dessa hagmarker har extra stor betydelse för habitatnätverket. Inom korridoren utanför Nyköping är gräsmarkerna kring Nyköpingsån de som är mest betydelsfulla (figur 21). Gräsmarkerna i korridoren kring Tystberga skapar viktiga samband både lokalt och på en större skala, västerut mot Runtuna, norrut mot Sillen, och söderut mot Trobbofjärden. 29
Figur 20 och 21. Förstoring av habitatnätverk gräsmarker mellan Linköping och Norsholm (överst) och kring Tystberga (underst). För teckenförklaring hänvisas till figur 19. 30
Habitatnätverk ekmiljöer läderbagge Läderbagge är en känslig art för fragmentering. För att en population ska vara livskraftig krävs åtminstone 20 lämpliga ekar med håligheter och mulm och dessa måste stå inom spridningsavstånd, dvs. inom 200-300 meter från varandra. För den långsiktiga överlevnaden krävs också arvtagare med yngre ekar som kan ta vid som livsmiljö när de gamla dör. Analysen av värdetrakter för ädellövskog visade på att det kan finnas habitatnätverk mellan Norrköping och Norsholm (figur 22). Det finns dessutom aktuella fynduppgifter om läderbagge i trakten samt värdefulla ädellövmiljöer där Natura 2000 området Borgs ekhagar är ett exempel på en viktig miljö med grova ekar. Figur 22. Översikt av habitatnätverk för ihåliga ädellövträd läderbagge i Linköpingsoch Norrköpings kommun. övergripande nivå kan man se att ekmiljöerna är tämligen fragmenterade. Många av habitatnätverken är mer eller mindre isolerade från varandra och det är få nätverk som består av många träd. I figur 23 och 24 syns en uppförstoring och i denna syns även de enskilda hålträden. De rent gröna områdena är en avgränsning av livsmiljöer (hemområden) där spridningsfunktionen är mycket god mellan träd och där spridning kan förväntas ske ofta. Mellan dessa gröna ytor finns spridningslänkar där sällanspridning kan äga rum. Den bruna tonens intensitet avgör hur väl en korridor förväntas fungera för spridning. På en 31
1 3 5 2 4 Figur 23 och 24. Överst habitatnätverk för ihåliga ädellövträd kring Norsholm och underst vid Norrköping. 32
Resultatet visar på ett par större kärnområden som överlappar Ostlänkens korridor. Det ena är i höjd med Norsholm (nr 1 i figur 23) och det andra i Eksund/Himmelstalund i västra utkanten av Norrköping (nr 2 i figur 24). Utöver dessa berörs ett mindre habitatnätverk mot Linköping väster om Norsholm (nr 3 i figur 23) samt nämnda Borgs ekhagar och ett annat Natura 2000 område vid Ingelsta (nr 4 respektive 5 i figur 24). Det senare habitatnätverket inkluderar även ädellövmiljöer kring Marieborgs folkhögskola (dessa är inte Natura 2000 område). Samtliga nämnda områden är känsliga för barriäreffekter och förstås habitatförlust. Viadukter, broar och tunnlar kan förbättra konnektiviteten i ädellövmiljöer och för för läderbagge. Det är också viktigt att öka kunskapen om vilka arter förutom läderbagge som förekommer samt vilka förutsättningar som finns för gynnsam bevarandestatus för läderbagge. Detta görs bäst genom en kombination av fördjupade inventeringar, kartering av arvtagare (äldre men ännu inte ihåliga ädellövträd/ekar) och ytterligare GIS-modelleringar. Detta i sin tur kan användas för frågor som rör Natura 2000 och artskyddsförordningen. Habitatnätverk småvatten större vattensalamander Större vattensalamander har vissa likheter i sin ekologi med läderbagge på så vis att den lokala populationen är knuten till en livsmiljö som i detta fall är lekvattnet som utgörs av fiskfria och solbelysta dammar/småvatten med god vattenkvalitet. Mellan dessa lekvatten sker ett visst utbyte med vandrande individer och för långsiktig överlevnad krävs det ofta att flera dammar finns i närheten av varandra. De analyser som gjorts behandlar endast sträckan mellan Gerstaberg och Sillekrog i norra änden av Ostlänken och detta beror på att analysen är beroende av fältuppgifter om småvatten vilket erhålles från naturvärdesinventeringarna. Resultatet visar att det finns potential för två habitatnätverk som ligger inom den föreslagna korridoren, ett väster om Vagnhärad och ett nordost om Vagnhärad (figur 25). Större vattensalamander omfattas, likt läderbagge, av artskyddsförordningen. Rekommendationen är att göra en fördjupad inventering för att se om arten förekommer i de potentiella habitatnätverken. Utifrån dessa resultat kan åtgärder bli aktuella. Större vattensalamander 33
Figur 25. Habitatnätverk för småvatten större vattensalamander. 34
6. Viltanalys Rent allmänt kan lång sammanhängande infrastruktur utgöra barriärer för hjortdjur i såväl lokalt som regionalt och nationellt hänseende. På kort sikt behöver djur kunna röra sig mellan olika platser och biotoper inom sitt hemområde för att säkerställa olika behov under året. På lång sikt behöver djur ibland kunna röra sig längre sträckor, för att sprida sig till nya områden, jämna ut populationstätheter, och för att hålla ihop populationen genetiskt. Den analys som genomförts belyser framför allt den regionala och nationella skalan och bygger på en nyutvecklad metod som tagits fram inom ramen för Trafikverkets forskningprojekt TRIEKOL (Seiler m.fl. 2015a). Analysen simulerar klövdjurs rörelser i landskapet där olika biotoper har olika motståndsvärden. Passager vid befintlig infrastruktur analyseras utifrån deras barriärminskande effekt på älg. Valet av älg har att göra med att den är känslig för barriäreffekter och har höga krav på exempelvis vägportars utformning för att de ska vara funktionella. En viltpassage som fungerar för älg kommer även att fungera för andra hjortdjur, stora rovdjur och vildsvin. Älg fungerar därmed som en s.k. paraplyart för övriga viltarter. Resultatet av viltanalysen är kartor som visar flöden av viltrörelser. Metoden bygger också på att flödena analyseras tvärs över den tänkta infrastrukturen. Metodik Två olika stråkanalyser av viltrörelser modellerades inom Ostlänken med tilläggsverktyget Circuitscape i GIS (McRae m.fl. 2008). Circuitscape är ett fristående verktyg som simulerar djurs rörelser i landskapet som elektriska flöden över en yta där biotoper har olika motståndsvärden. Se mer om den använda metodiken i rapporterna Seiler m.fl. (2015a och 2015b). Eftersom Circuitscape, likt de flesta andra konnektivitetsmodeller, bygger på motståndsvärden och friktionsraster skapades en artprofil för klövdjur utifrån deras generella rörelsemönster i olika naturtyper. Klövdjursprofilen har skapats i samråd med Andreas Seiler som är forskare inom viltekologi på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). De underlagsdata som använts för att ta fram friktionsrastret och därmed modellera landskapet har varit följande: KNAS som är en länstäckande biotopkartering via satellit för Stockholms län, Södermanlands län och Östergötlands län från 2006. Potentiella barriärer för vilt vilket är ett GIS-skikt framarbetat av Andreas Seiler vid SLU. Befintliga broar och passager inklusive effektivitetsvärden för klövviltets möjligheter att passera har tagits fram i en bristanalys för klövvilt. Väg- och järnvägsskikt från NVDB (Nationella vägdatabasen). Utöver ovanstående data har kantzoner mellan skog och vatten, skog och odlad mark samt skog och ängs- och betesmark premierats i analysen eftersom många viltrörelser sker i dessa kantzoner. En strandzon skapades för öppna vattenytor inom 500 m från strand vilket motsvarar vattenytor där älg kan simma över. För att kunna analysera dagens befintliga barriäreffekter av E4:an gjordes en analys i Circuitscape där E4:an utgjorde en totalbarriär förutom på de platser där det idag finns olika typer av broar och passager. Sedan analyserades landskapet utan barriäreffekter för att kunna dra slutsatser kring ett möjligt rörelselandskap för vilt. 35
Analys av viltrörelser utan påverkan av befintlig infrastruktur Figur 26 visar analysen av förväntade viltrörelser utan påverkan från befintlig infrastruktur. Figur 26. Storskalig stråkanalys av viltrörelser när hänsyn inte har tagits till befintlig infrastruktur. 36
Sträckan mellan Järna och Tystberga har höga koncentrationer av viltrörelser när hänsyn inte tas till befintlig infrastruktur. Strukturen som kan ses hänger samman med det sörmländska sprickdalslandskapet där viltrörelser gärna koncentreras till skogsmarken och längs bryn. De många sjöarna bidrar till att öka koncentrationen ytterligare. Efter Tystberga och söderut mot Nyköping är inte några riktigt tydliga stråk skönjbara. Nyköping i sig fungerar som en barriär vilket också de stora sjöarna Yngaren och Långhalsen gör vilket medför riktigt låga viltflöden kring Nyköping. I Kiladalen är återigen flödet svagt för att i Kolmården få en ökad koncentration och skönjbara stråk. I Östergötland syns betydelsen av det skogslandskap som följer Slätbakenförkastningen mellan sjöarna Roxen och Glan och sedan västerut. Detta viltstråk är förmodligen viktigt för sambanden mellan Östergötlands sydliga skogstrakter och Svealands skogsbygder inklusive Kolmården. Linköping och Norrköping är omfattande barriärer i kombinationen med sjöarna Glan, Roxen och Bråviken. Analys av viltrörelser med påverkan av befintlig infrastruktur När hänsyn tas till befintlig infrastruktur ändras bilden ganska radikalt (figur 27 men också 28-29). En viktig skillnad kan ses i norra delen mellan Vagnhärad och Järna. Här är flödena kalla (blåa) vilket anger att nuvarande E4:a mycket effektivt hindrar viltrörelser och att de passager som ändå finns inte fungerar tillräckligt väl för vilt. Mellan Vagnhärad och Tystberga finns dock tillräckligt med passager och en stor del av flödet styrs därför hit. Från Tystberga och in mot Nyköping är återigen passagemöjligheterna nästintill obefintliga och barriäreffekten stor (figur 28). I Kolmården finns flera fungerande passager och mycket av viltrörelserna koncentreras hit. Det viktiga stråket i Östergötland i samband med Slätbakenförkastningen mellan Glan och Roxen har god funktion, mycket beroende på att Norsholmsbron tillåter viltrörelser under E4:an (figur 29). 37