Hjördis Levin Föredrag i Göteborg den 19 mars 2014. Svenska kvinnors vänsterförbunds 100-årsdag. År 1934 kom det ut en bok som hette Kris i befolkningsläran. Den var skriven av två socialdemokrater: Alva och Gunnar Myrdal. Krisen innebar att svenskarna inte ville skaffa tillräckligt många barn. Årets födelsetal var det lägsta i världen. Vad berodde det på? Författarna presenterade en rad förklaringar som svar på frågan och förslag till hur krisen skulle övervinnas. Den socialdemokratiska regeringen, som kommit till makten året innan, tillsatte en kommission som utarbetade förslag som sedan blev lagar. De här händelserna brukar anges som ursprunget till det svenska välfärdssamhället. Makarna Myrdals bok blev något av en välfärdspolitikernas bibel. I min bok Kvinnorna på barrikaden har jag drivit tesen, att det som Myrdalarna påstod och föreslog inte alls var något nytt. Det hade sagts och föreslagits många gånger förut av den svenska kvinnorörelsen, som vid sekelskiftet 1900 hade börjat kräva rösträtt och ställa krav på sociala reformer. En särskilt framträdande del av denna kvinnorörelse var Frisinnade kvinnors riksförbund. Det specifika med den sammanslutningen var, att den satte fokus på just befolkningsfrågan, något som då, med Ada Nilssons ord, var nästan oanständigt att ta upp, men som så småningom kom att finnas på alla partiers program. Innan jag går närmare in på Frisinnade kvinnors befolkningsfråga, vill jag placera dem i deras historiska sammanhang. Frisinnade kvinnors riksförbund och därmed också Svenska kvinnors vänsterförbund har sina djupaste historiska rötter i 1880-talet, närmare bestämt 1880, då uppsalaradikalismen föddes. I februari 1800 höll Knut Wicksell, en student vid Uppsala universitet, ett föredrag om fattigdomens orsak och botemedel. Detta föredrag var så kontroversiellt, att det väckte uppseende över hela landet. Wicksell påstod att fattigdomen med alla dess sociala problem berodde på att familjerna var för stora. Om människor lärde sig använda preventivmedel kunde de gifta sig tidigt utan att få stugan full av barn. Varje kvinna skulle föda två, högst tre barn. Föredraget var ett inslag i en redan pågående samhällskritisk debatt om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och om hur prostitution och spridning av könssjukdomar skulle kunna stoppas. I den sistnämnda frågan engagerade sig en del av samtidens kvinnosakskvinnor. Allmänt ansåg de, att om den allmänna moralen, speciellt männens sexualmoral höjdes, skulle många sociala problem försvinna. Debatterna resulterade bland annat i att en juridikstudent vid namn Karl Staaff år 1882 bildade föreningen Verdandi i Uppsala och att feministen Sophie Adlersparre, utgivare av Tidskrift för hemmet, två år senare, ledde bildandet av Fredrika Bremer- förbundet.
2 En bit in på 1900-talet flammade den s.k. sedlighetsdebatten upp igen. Ett viktigt år är 1902. Strejker och demonstrationer för allmän rösträtt pågick, möten mot den statligt reglerade prostitutionen hölls och den första Föreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades. Året därpå konstituerades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. 1907 höll de socialdemokratiska kvinnorna sin första konferens och 1908 sin första kongress, då de talade om att bilda ett kvinnoförbund. 1911 hölls den internationella och uppmärksammade kongressen för kvinnors rösträtt i Stockholm. Under den här perioden manifesterade sig också en rörelse för sociala reformer i Centralförbundet för socialt arbete, bildat 1903. Syftet var att skapa social medvetenhet hos befolkningen och inte minst bland kvinnorna, som industrialismen hade frigjort från många tidigare hemsysslor, så att de fick tid att fylla viktiga sociala uppgifter. De skulle få användning för sin tusenåriga erfarenhet av mänsklig omsorg. Till CSA anslöt sig såväl nykterhetsföreningar som kvinnoföreningar och en livlig verksamhet växte fram. Hem för ogifta mödrar och deras barn öppnades, kurser i barnavård, hemvård, matlagning och socialt arbete ordnades. Över hela landet hölls föreläsningar och diskussioner om nykterhet, sexuell hygien, moderskapsförsäkring och mycket annat. Preventivfrågan aktualiserades åter och väckte 1910 en lika stor uppmärksamhet som 30 år tidigare. Anarkisten Hinke Bergegren uppträdde med föredraget Kärlek utan barn. Strax stiftade en lag mot propaganda för preventivmedel. Flera av rösträttsrörelsens och den sociala reformrörelsens ledande gestalter hade sin ideologiska hemvist inom föreningen Verdandi, uppsalaradikalismen och den frisinnade delen av den liberala rörelsen. Det var människor som inte var nöjda med status quo utan ville förändra samhället på åtskilliga områden. Här möter vi många av de kvinnor som skapade, ledde och medverkade i den förening, som senare kom att stå bakom Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det var kvinnor som hade dragit nytta av den kvinnoemancipation som faktiskt hade skett sedan mitten av 1800-talet. Några av våra första kvinnliga läkare Karolina Widerström, Ada Nilsson, Julia Kinberg, Gerda Kjellberg och Alma Sundquist höll föredrag om sexuell hygien, mödravård och barnavård. Författarinnan Frida Steenhoff propagerade för sexualreform och födelsekontroll. Bostadsinspektrisen Kerstin Hesselgren ledde den första kursen för socialarbetare. Journalisten Elin Wägner skrev om rösträtt, sexualmoral och socialt arbete. Bankkvinnan Signe Bergman organiserade rösträttskongressen 1911. Ann-Margret Holmgren och Augusta Tonning bildade hundratals rösträttsföreningar. Ada Nilsson, Gerda Kjellberg, Julia Kinberg, Alma Sundquist och Karolina Widerström protesterade mot preventivlagens tillkomst och mobiliserade läkarna mot prostitutionens reglementering. Juristerna Eva Andén, Anna Wicksell,
3 Elisabeth Nilsson, Mathilda Stael von Holstein och Ruth Stjernstedt förde kvinnors talan i viktiga lagfrågor. Så kom 1914 och det politiska läget var spänt i Sverige. En konflikt angående Sveriges förhållande till främmande makter uppstod mellan Gustaf V och Karl Staaff som nu var statsminister för andra gången. Det var dags för de frisinnade kvinnorna att organisera sig. De var löst grupperade i gränszonen mellan borgerlig och socialdemokratisk kvinnorörelse. De möttes i kvinnoföreningar, skrev i Idun, Hertha, Morgonbris och Aftontidningen, var anknutna till föreningen Studenter och arbetare, Centralförbundet för socialt arbete och Social tidskrift, men de hade ingen egen förening. Flera av dem var medlemmar i Frisinnade landsföreningen. När Karl Staaff kallades landsförrädare och lämnade statsministerposten bekände de frisinnade kvinnorna färg och ställde sig på den barrikad de tillhörde. Den 19 mars 1914 samlades nitton damer på Ada Nilssons och Julia Kinbergs initiativ i den sistnämndas hem i Stockholm. Bland de nitton fanns Signe Bergman, Ezaline Boheman, Emilia Broomé, Elisabeth Waern-Bugge, Ebba Palmstierna, Karolina Widerström, Gulli Petrini, Marika Stiernstedt och Elin Wägner. Där bildades Föreningen Frisinnade Kvinnor (FFK). Nästan alla samtidens kända liberala kvinnor blev medlemmar. Ada Nilsson blev ordförande men efterträddes snart av Emilia Broomé, som såg till att FFK blev en stödförening till Karl Staaffs parti, Frisinnade Landsföreningen (FL). Rösträttskampen blev en viktig uppgift för den nybildade föreningen. Sju år senare fick kvinnor för första gången rösta och kandidera till riksdagen. Elisabeth Tamm, ägarinna till godset Fogelstad i Julita och medlem i FFK, lanserades av riksdagspartiet Liberala samlingspartiet. Hon var beredd att ta plats i Sveriges riksdag. Så skedde också i januari 1922 tillsammans med Kerstin Hesselgren, vän och meningsfrände sedan många år, samt ytterligare tre kvinnor, Bertha Wellin för högern, Nelly Thüring och Agda Östlund för socialdemokratin. Elisabeth Tamm lämnade riksdagen efter första perioden, men Kerstin Hesselgren blev länge kvar. År 1920 fanns det föreningar för frisinnade kvinnor runt om i landet och detta år bildades Frisinnade kvinnors riksförbund (FKR) med Kerstin Hesselgren som ordförande. Förbundets två riksdagskvinnor blev tongivande inom FKR. Efter en kort tid i riksdagen förstod de, att rösträtten inte var mycket värd, om inte fler kvinnor blev politiskt intresserade och engagerade och framför allt politiskt kunniga. Kvinnorna måste utbildas för att kunna vara med och styra det samhälle de levde i. Därför hölls den första kursen, den s.k. urkursen, på Fogelstad sommaren 1922. Tre år senare öppnade den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Till och med 1954 möttes kvinnor ur olika samhällsklasser där och lärde sig historia, samhällskunskap och talekonst. Ett av urkursens viktigaste resultat var tidningen Tidevarvet som började utkomma 1923. Ett annat viktigt resultat var frisinnade kvinnors välfärdsprogram, som också kallades befolkningsfrågan
4 och folkhälsan. Den socialpolitiska roll som Frisinnade kvinnors riksförbund och senare Svenska kvinnors vänsterförbund spelade under en viktig brytningstid i vårt lands historia har inte fått någon större uppmärksamhet. De senaste decenniernas intresse för fogelstarörelsen har varit så inriktat på den Kvinnliga medborgarskolan, att en ledande person inom Kulturföreningen Fogelstad kunde säga, när ämnet kom på tal, att SKV har väl inget med medborgarskolan att göra. De historiker som har skrivit om välfärdssamhällets uppkomst har i regel börjat med makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan, har inte brytt sig om vad som hände tidigare och vad den dåvarande kvinnorörelsen gjorde på området. FKR:s och SKV:s socialpolitiska insatser är således relativt okända, men utan tvivel bidrog de till att bereda vägen mot välfärdssverige. När Tidevarvet tog upp en lång rad frågor under rubriken befolkningsfrågan eller folkhälsan fortsattes den kamp för sociala reformer och sexualreform som hade påbörjats långt före första världskriget. När kvinnorna fått rösträtt och genom den nya äktenskapslagen full myndighet, var det dags att verka för reformer som männen inte intresserat sig nämnvärt för, men som hörde intimt samman med kvinnors specifika behov. Frisinnade kvinnors riksförbund var således först med att politisera befolkningsfrågan, något som senare blev aktuellt för alla politiska partier. De frisinnade kvinnorna låg också långt före Riksförbundets för sexuell upplysning, som bildades 1933. Då stod sexualupplysning sedan tio på Frisinnade kvinnors program. Det främsta skälet till att FKR började ge ut Tidevarvet var dess akuta behov av en egen rikstäckande tidning att föra ut sin befolkningspolitik i. Första numret kom ut i december 1923. Ada Nilsson var ansvarig utgivare från början till slut. Ellen Hagen var Tidevarvets första redaktör men avlöstes sommaren 1924 av Elin Wägner. Hon efterträddes 1928 av Carin Hermelin som avgick när tidningen nedlades. Under årens lopp medverkade nästan alla periodens kända kvinnor och även många män med kvalificerade artiklar i vitt skilda ämnen. I en presentation av förbundets övergripande politiska uppgift betonade Elisabeth Tamm, att de frisinnade kvinnorna inte ville avskilja sig från samarbete med männen, men eftersom kvinnor hade en annan syn än män på samhällets problem, måste både män och kvinnor just i sin olika egenart göra sig gällande vid skapandet av samhällets former. Kvinnornas uppgift som fullvärdiga och myndiga medborgare var att sätta igenom en högre, en egen, kvinnlig värdering av människolivet, skydda det för vansinnigt ödslande, för att missbrukas och nedsmutsas, skrev Elin Wägner. Frisinnade Kvinnors Riksförbunds befolkningsprogram gav tydligt uttryck för samtidens radikala feminism, att kvinnor och män skall ha samma rättigheter och skyldigheter på alla områden. En kvinna skulle inte, som den äldre kvinnorörelsen menat, vara tvungen att välja mellan myrtenkronan och lagerkransen, det vill säga, antingen ägna sig åt ett yrke eller åt make, hem och barn. Hon skulle ha rätt till båda. Och till detta mönster måste samhället anpassa sig.
5 Förbundets folkhälsa innehöll så gott som allt det vi brukar kalla det svenska välfärdssamhället som sjukförsäkring, föräldraförsäkring, mödravård, barnavård, sexualupplysning, preventivmedelsupplysning och fri abort intill tolfte veckan. Gynekologen Ada Nilsson var den drivande kraften. En medveten befolkningspolitik måste vara grunden till allt samhällsarbete, hävdade hon. Den måste lägga mera vikt på kvalitativ förbättring än på kvantiteten. Arbetet för folkhälsa måste därför i första hand koncentrera sig på att förebygga sjukdomar. Det måste finnas sexualundervisning för all ungdom, vägledningsbyråer och polikliniker för blivande mödrar och information som hjälper dem att hitta dit. Det skulle finnas förlossningsavdelningar för svårare fall vid städernas lasarett och små välinrättade, statsunderstödda och kontrollerade förlossningshem över hela landet i samband med barnmorskas och läkares bostad. Barnaföderskor skulle ha rätt till hemhjälp och moderskapsförsäkring. För barnen skulle finnas barnavårdscentraler, barnkrubbor, barnträdgårdar och läkarvård för alla skolbarn. Skillnaden mellan barn födda inom och födda utom äktenskap skulle avskaffas, skolväsendet omdanas, kvinnornas kroppskultur höjas och likalönsprincipen genomföras. För dagens människor kanske det här inte låter särskilt radikalt, men vi måste komma ihåg att allt sådant saknades på den tiden. Många av de frågor som frisinnade kvinnors välfärdsprogram tog upp, hade de och andra enskilda kvinnor och kvinnoföreningar kämpat för under årtionden. Exempelvis började feministiskt sinnade kvinnliga läkare att förespråka sexualundervisning i skolorna redan på 1890-talet. Det dröjde över sextio år innan deras målsättning någorlunda uppnåddes. Början på kampen för det som dag kallas föräldraförsäkring kan dateras till 1903, då kvinnor började kräva betald ersättning under den obligatoriska ledigheten vid barnafödande. Det tog trettio år innan den första lilla ansatsen till moderskapsersättning kom och ytterligare fyrtio år innan en full föräldraförsäkring var genomförd. År 1938 kom en lag som tillät abort på vissa indikationer, men det skulle dröja ytterligare tre decennier innan Tidevarvets förslag om fri abort till tolfte veckan gick igenom. År 1923 saknade nästan 90 % av alla gravida kvinnor läkarkontroll under graviditeten. Det fanns varken mödravårdscentraler eller barnavårdscentraler. År 1923 saknade 40% av fattiga barnaföderskor i Sverige nödigt linne, således utstyrsel till det nyfödda barnet och sänglinne till sig själva. Befolkningsfrågan och det ambitiösa folkhälsoprogrammet fick stort utrymme Tidevarvet och i lokalavdelningarnas arbete. Möten ordnades i landets olika delar, skrivelser insändes till riksdag, regering och andra myndigheter. Frågan hölls levande genom artiklar av främst Ada Nilsson, Elin Wägner och Carin Hermelin, men också av läkarna Alma Sundquist, Gerda Kjellberg, Andrea Andreen, advokaterna Eva Andén och Elisabeth Nilsson och socialarbetaren Kerstin Hesselgren. Folkhälsoprogrammet behandlades i medborgarskolans föreläsningar och diskussioner.
6 Tidevarvet höll sig väl informerad om vad som hände i andra länder på socialpolitikens och sexualpolitikens områden. Tidningen hade kontakt med föregångskvinnorna Katti Anker Möller i Norge, Marie Stopes i England och Margaret Sanger och Hanna M. Stone i USA. Tidningen tog klar ståndpunkt i en rad frågor. Lösdrivarfrågan var ett av Tidevarvets skötebarn. I kampen mot lösdrivarlagen fortsattes den feministiska kampen mot den sexuella dubbelmoralen. Uppfostran till sexuellt ansvar var en nyckelfråga. Därpå hängde förutsättningarna för ett jämlikt förhållande mellan könen och ett lyckligare samhälle. Omoral kunde inte lagstiftas bort, menade Tidevarvet, utan endast bekämpas med fysiologisk kunskap, etiska levnadsregler och bättre levnadsvillkor. Därför var sexualundervisning i alla skolformer och sexualupplysning för vuxna ett av frisinnade kvinnors och SKV:s viktigaste sexualpolitiska krav. En del frisinnade kvinnor och vänsterkvinnor valdes faktiskt in i regeringstillsatta utredningar och kommittéer. Exempelvis invaldes Alma Sundquist som sakkunnig i den kommitté som tillsattes 1918, när reglementeringen hade avskaffats, för att enligt den nya smittskyddslagen utarbeta en plan för obligatorisk sexualundervisning i skolor och sexualupplysning för den vuxna allmänheten. Kommitténs betänkande som kom 1921 var till stora delar författat av Alma Sundquist och präglat av samtidens feministiska sexualpolitik, vilken gick ut på att sexualundervisningen inte enbart skulle bestå av information om könssjukdomarna utan även om sexuell hygien, det vill säga både ett biologiskt, ett socialt och allra viktigast ett etiskt moment. Sexualundervisningen borde främst bidraga till karaktärens stärkande och till en mera upphöjd åskådning beträffande könslivet. Tanken att ett nytt betraktelsesätt rörande de sexuella förhållandena var förutsättningen för en lyckad kamp mot de veneriska sjukdomarna genomsyrade de frisinnade kvinnor sexualpolitik och Tidevarvets spalter. Under väntan på att kommittéförslaget skulle genomföras publicerade Tidevarvet artiklar och många enskilda initiativ togs. Ada Nilsson föreläste i skolor och barnavårdsnämnder. Honorine Hermelin ordnade 1934 sexualundervisning i Julitas fortsättningsskolor. 1935 kom skolöverstyrelsens förslag, men det dröjde länge innan det förverkligades. När Tidevarvet lades ner 1936 hade kvinnokamp för sexualundervisning pågått i nästan sextio år. I femton år hade radikala feminister strävat efter att få se Alma Sundquists läroplan förverkligad, men det dröjde tjugo år till, innan sexualundervisning blev obligatorisk i alla skolformer. Frisinnade kvinnors kamp mot lagen som förbjöd propaganda för preventivmedel, stod i samband med förbundets krav på sexualupplysning. Frisinnade kvinnor delade inte samtidens oro för att nativiteten sjönk. De förespråkade inte heller, som vissa sexualliberaler, extrem barnbegränsning som lösning på sociala problem. Målet var ett samhälle som värnade om sin befolknings hälsa och
7 välfärd och där alla barn som föddes var önskade. Med andra ord ett folkhem. De ville ha bort preventivlagen därför att många läkare kände sig hindrade att rekommendera preventivmedel till kvinnor som de ansåg behöva sådana. De såg dock aldrig preventivmedel som en inträdesbiljett till den sexuella frihetens förlovade land utan varnade ständigt för lösa och tillfälliga förbindelser. Ungdomens sexualundervisning skulle inriktas på monogama förhållanden. Det var ingen fara för hälsan med sexuell avhållsamhet, men de som inte kunde leva så, skulle använda preventivmedel för att undvika könssjukdomar och oönskade barn. Födelsetalens begynnande nedgång i slutet av 1800-talet hade skapat medvetenhet om att spädbarnsvården måste förbättras. Alla barn, även utomäktenskapligt födda, blev viktiga. Medan samhället i övrigt hade genomgått en omvälvande förändring till det bättre, hade kvinnors villkor som barnaföderskor snarare försämrats. Ännu efter trettio års arbetsförbud i samband med graviditet var frågan om ekonomisk ersättning oavgjord. Frivilliga krafter verkade, men en varaktig och säker organisation för mödravård och spädbarnsvård kunde inte åstadkommas utan att staten ingrep. En större utredning ledd av Kerstin Hesselgren kom med förslag 1926 och en förordning om mödrahjälp utfärdades 1931 men först 1935 blev det fart på riksdagsmännen och en befolkningskommission tillsattes. I denna invaldes Andrea Andreen och även Elin Wägner fick en uppgift. Genom de kvinnor som valdes in i utredningar och kommittéer kom de frisinnade kvinnornas och vänsterkvinnorna att påverka rikspolitiken. De fick därigenom en viss lön för mödan, även om de inte fick sin önskan om små förlossningshem uppfylld. Inte minst viktigt var, att den linje segrade, som de hela tiden hade stått för, att alla och inte enbart förvärvsarbetande mödrar, tillerkändes moderskapspenning, senare barnbidrag. Därmed slapp den blivande modern utan egen inkomst be sin make eller fästman om varje krona till småbarnskläder och förlossningsvård. Kanske blev därmed kvinnors vilja att ha barn något större. När Tidevarvet lades ner 1936 hade de första stegen mot det svenska välfärdssamhället tagits och sedan kom reformerna slag i slag. Det innebar inte att medlemmarna i Svenska kvinnors vänsterförbund lade sig på latsidan. De hade många frågor att ägna sig åt under de kommande decennierna. Jag skall bara nämna en, som jag tycker är en viktig social fråga och som fick stor uppmärksamhet inom förbundet, flera decennier innan den blev en riksdagsfråga. Det är frågan om principen femtio/femtio eller enligt modern vokabulär varannan damernas. SKV krävde en lag om samma antal kvinnor som män på alla samhälleliga förtroendeposter. 1944 gav de ut en broschyr i ämnet, skriven av Andrea Andreen med bistånd av Emilia Fogelklou, Honorine Hermelin, Ragna Kellgren och Elisabeth Tamm och med rubriken 50/50. Frågor som från början är obekväma och som ingen ville ta i, kan helt plötsligt bli intressanta för någon med näsa för vad som ligger i tiden. Så gick det alltså med SKV kvinnornas folkhälsofråga.
8 Den blev en modern fråga och med det följde att de olika frågor den innehöll presenterades som något nytt, som ingen tidigare hade gjort något åt. Detta observerades av det sociala arbetets pionjärer. När Kris i befolkningsfrågan kom ut skrev Emilie Rathou i Vita Bandet att boken inga nya problem framlade på det socialreformatoriska området. Däremot visade den mycket tydligt, att man nu började förstå det som förut så ofta hade framhållits av kvinnor och sociala organisationer, nämligen att familjens sorgligt dåliga levnadsvillkor, var en folkminskningens största orsaker. Ett par år dessförinnan hade Ada Nilsson gått till rätta med Populär tidskrift för sexuell upplysning som kom ut med sitt första nummer 1932. Denna publikation representerade en ny manligt dominerad sexualupplysningsrörelse inspirerad av Sigmund Freuds och Wilhelm Reichs idéer. Utmärkande för dem var driftsutlevelsens primat och sexualdriftens obetvinglighet. Preventivmedel och abort blev huvudfrågor. Bakom tidskriften stod en grupp unga manliga läkare och medicine studerande, som Gunnar Inghe, Gustav Jonsson (Skå-Gustav) och psykoanalytikern Niels Nielsen. Sexualupplysning åt folket var viktigt för att skapa "sunda sexuella förhållanden". De unga männen fanns med vid RFSU:s bildande 1933. Ada Nilsson inledde sin anmälan med följande rader: "När en stor och viktig sak går upp för en okunnig människa blir hon ofta till den grad gripen av frågans ofrånkomlighet att hon tilldelar alla övriga människor sin egen föregående okunnighet, därvid förbiseende, många viktiga insatser som gjorts av andra entusiaster." Även denna svenska upplysningsskrift har av sina unga förespråkare i pressen förkunnats som den första ljusstrålen i det sexuella mörkret samt konstaterat att för närvarande göres emellertid ingenting för att avhjälpa den sexuella okunnigheten och alla följder den förde med sig. Vad fanns det då i Populär tidskrift för sexuell upplysning som var nytt och ljusbringande? hade Ada frågat sig. Hon var inte alltför imponerad. En bra artikel om fosterfördrivningslagstiftning av Ruth Stjernstedt var ungefär densamma som av samma författare förut publicerats i Tidevarvet. Bilder ur det sexuella mörkret av Elise Ottensen Jensen överensstämde med hennes förut publicerade bok. En anmäld bok Om barnens sexuella fostran var en av tre böcker som kommit fram genom den pristävlan om sådana böcker som de kvinnliga skandinaviska läkarna hade utlyst för en tid sedan. Om den bakgrunden sades inte ett ord. Tidskriftens huvudartiklar om Fosterfördrivning och dess faror hade stora förtjänster men gav inget väsentligt nytt utöver det som tidigare framförts i den allmänna diskussionen. Mest utrymme i tidskriften fick en beskrivning över Könsorganens byggnad hos man och kvinna. Ada Nilsson opponerade sig bestämt mot ett råd från artikelförfattaren, nämligen "operation av Hymen för att befruktningshämmande föremål skola kunna appliceras redan före det första sexuella
9 sammanträffandet." "Detta, skrev hon, är visserligen något som vissa affärer tillåter sig att tillråda, men den i könslivets psykologi något kunnige läkaren torde ej vilja stå till svars för ett sådant råd." På senare tid hade flera professorer och även Julia von Schneidern och Alma Sundquist kraftigt angripit okunnigheten om könsorganens anatomi och fysiologi. Detta exempel på manliga och tydligen rätt okunniga sexualupplysares påflugna intresse för flickors mödomshinna för osökt mina tankar till ett liknande förslag som Hinke Bergegren ställde i ett av sina föredrag 1910. Han tyckte att mödomshinnan skulle förstöras på nyfödda flickor i syfte att utplåna hysterin kring om flickan var oskuld eller inte, när hon sedermera gifte sig. Uttalandet utlöste en stark reaktion från en i publiken, Berta Wellin, sjuksköterska och en våra fem första riksdagskvinnor. Det "nya och sympatiska" med Populär tidskrift för sexuell upplysning var, menade Ada Nilsson, att initiativet tagits av "unga män med yngre manliga läkare i spetsen". Hon önskade dem "god fortsättning och ökad mognad." Kanske var detta en väg för den sexuella upplysningen att "leta sig in i den förut i detta avseende hermetiskt tillslutna akademiska världen och högre läroverken." Detta var en anspelning på det stora ointresse för sexualupplysning som Ada Nilsson ansåg prägla den svenska, säg manliga, läkarkåren och som hade lett till att flickskolorna låg långt före de statliga pojkläroverken när det gällde sexualundervisning. Men nog med beröm. Det skulle inte, fortsatte Ada Nilsson, ha "missklätt de unga, om de intagit en mera blygsam inställning till alla sina föregångare." Och så berättade hon att Karolina Widerströms Kvinnohygien nyligen hade utkommit i sin sjunde upplaga och att den därmed var publicerad i bortåt 20 000 exemplar. Därefter följde en utförlig redovisning av Karolinas insatser på det område, som de unga läkarna och deras förespråkare hade sagt var helt obearbetat, tills den nya tidskriften kom. Så bemötte alltså en erfaren och generös kvinnoläkare och feminist en grupp unga män som totalt negligerat, vad hon och hennes medarbetare dittills uträttat. Populär tidskrift för sexuell upplysning upphörde redan 1936, när RFSU utvecklade sitt förbundsblad till en egen tidskrift, Sexualfrågan. I och med att Tidevarvet lades ner var de radikala feministernas sexualpolitiska uppgift i stort sett avslutad. Med tiden blev svensk sexualpolitik alltmer materialistisk och fri från krav på självbehärskning, ömsesidig böjelse, trohet och andra "borgerliga" värderingar för att slutligen kulminera i 1960-talets sexklubbar och porrbutiker. Då var det få som visste vilka Karolina Widerström och Ada Nilsson var. SKV:s Vi kvinnor förde arvet vidare. När nu SKV firar hundraårsjubileum, kan det nog vara en nyttig påminnelse för äldre medlemmar och en viktig upplysning för unga kvinnor, att tänka på alla de årtionden av kamp som föregick de rättigheter som idag tas för givna. De är inga självklarheter. De tog lång tid att få igenom, men det
10 kan gå mycket snabbt att avskaffa dem. Det finns stor anledning att tacka de ovan omtalade kvinnorna för deras ledande insatser, men även de som inte är nämnda, men dock kämpade på barrikaderna för samma sak, är vi skyldiga ett stort tack.