Inblick F Avtryck E Utblick 2 0 0 7 / 0 8 ;kultur Västra Götaland 2007/08
2007/08 Världskultur Globaliseringen...05 Faktor Fyrbodal Det offentliga rummet...09 Tonen från Brunnsbo Körsång...15 Global underground Bwana Club...21 Orust, Påskdagen Konstvandring i Bohuslän...25 Konsten enligt Meindbender Animation...35 Klimatsmart kultur Stefan Edman...41 Silencio Gustavo Dudamel...45 Dikt för direktörer Litteratur och näringsliv...51 Nossebro / N. Y. C. Kulturspaning...55 Arvet från havet Ingos vänner...61 Magiska möten Forum för poesi och prosa...67 Aktris i balans Kulturstipendiat 2007...74 Isacssons kärna Kulturpristagare 2007...79 Den blinde ljusspridaren Pjäsen om Gustav Dalén...84 Tranemo Idea Store Biblioseum...91 Tillbaka till framtiden Kulturutredningen 2008...95 5 Kulturens nomader...103 73 83 Kultur i siffror 2007...107 ;kultur Västra Götaland 2007/ 08 ;Kultur Västra Götaland är utgiven av Kultursekretariatet / Västra Götalandsregionen, Regionens Hus, Box 764, 451 26 Uddevalla, tel 0522-67 08 00, fax 0522-67 08 05, www.vgregion.se Redaktör Anders Franck Skribenter David Björklund, Mats Fahlgren, Susanne Jansson och Pia Naurin Produktion Bergström & Co. Lund, www.bco.se AD /grafisk form Magnus Bergström Omslagsbild Albert Wiking Kultur i siffror Annika Ottosson, Västra Götalandsregionen Tryck Cela Grafiska, Vänersborg 2008 ISBN 91-631-8822-8
2 0 0 7 / 0 8 ;k Opera och experimentteater. beethov en och garagerock. Vitterhetssamfund och hembygdsföreningar. K Kulturlivet i Västra Götaland är intensivt och omväxlande. Där möts stilar, uttrycksformer och traditioner. Där möts människor i konst, musik, litteratur och folkbildningsverksamhet. Människor som skapar och människor som upplever kultur. K Här presen teras några av tryck av det skapandet och de upplevelserna. avtryck som tillsammans speglar det senaste årets händelseutveckling i en av sve riges mest dynamiska kulturregioner. K Inblick F Avtryck E Utblick
Globaliseringen 2007/08
s. 5 Världskultur K Kan globaliseringen leda till en global monokultur, styrd av USA? Ja, jag är väldigt orolig för det, säger Lars Nordström, ordförande i Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Nej, tanken att USA halvt medvetet driver en kulturimperialistisk kampanj och att vi alla är offer för amerikanisering stämmer inte, säger Raj Isar, professor i sociologi i Paris.
s. 6 2007/08 Det är viktigt att små europeiska länder som Sverige kan hitta en plats i den globala kulturpolitiken... Globaliseringen K Lars Nordström och Raj Isar möttes och diskuterade ämnet globalisering och kulturpolitik på Världskulturmuseet i Göteborg i april. Och kom överens om att de var oense på flera punkter. En stor del av vår musik, våra filmer och våra TV-serier har sina rötter i USA. Det handlar också om Internet och elektronik- och dataindustrin. Idag lär sig alla barn att hantera information ur ett amerikanskt perspektiv, så som Microsoft och Google har bestämt att det ska vara, säger Lars Nordström. Västra Götalandsregionen har sedan fem år tillbaka ett kulturellt utbytesprogram med Querétaro i Mexiko. I Mexiko kommer 90 procent av musiken från Amerika. Nu arbetar vi med att utveckla samarbete med en region i Indien som vill ha kontakt med oss just för att undvika dominans av amerikansk kultur musik, film och amerikansk livsstil i stort. Det är viktigt att små europeiska länder som Sverige kan hitta en plats i den globala kulturpolitiken. Annars kommer vi att ha samma musik, bilder och filmer överallt, säger Lars Nordström. Han sade sig också vara oroad över den historielöshet som ibland finns i den amerikanska kultursynen. Irak-kriget är ett bra exempel på hur historielöshet kan leda till missgrepp. Om USA hade vetat lite mer om Irak innan de invaderade, hade situationen där varit mycket bättre idag. USA förstod inte de inneboende spänningarna mellan olika religiösa grupper. Nu när konflikterna mellan -ismerna har upphört, har vi istället fått konflikter av religiös och historisk karaktär. Om man inte ägnar tid åt att undersöka dem i botten, förstår man inte varför folk bråkar med varandra. Här tycker jag att kulturen har en stor roll att spela: att förklara varför samhällen utvecklas som de gör, säger Lars Nordström. Raj Isar är alltså inte lika orolig för USA-hegemoni. Han var tidigare hög chef inom FN-organet UNESCO, där han slutade efter en konflikt med just USA. Nu är han verksam vid American University i Paris och leder det stora kartläggningsprojektet kring kultur och globalisering, The Cultures and Globalization Series. Ungefär halvvägs i det arbetet tycker Raj Isar att globalisering till övervägande delen kan vara positiv för kulturer i olika länder och regioner. Och att USA får spela skurkrollen lite för ofta. Vad flera forskare nu pekar på och jag
s. 7 Babel är en av de stora filmerna i globaliseringens tid. En metafor för vad globalisering är... håller med dem för jag tycker att deras empiriska data stämmer är att världen inte längre är så dominerad av amerikanska modeller. Så tanken att en enda kulturell källa, USA, håller på och koloniserar hela världen, är faktiskt inte sann. Jag håller inte med Lars Nordström på alla punkter. Man är till exempel i Mexiko inte oroad över USA:s kulturimperialism, för man är inte intresserad av engelska. Man talar spanska och ser knappt på amerikanska filmer förutom en massa B-filmer som Hollywood har lyckats sälja billigt till dem. Men det gör dem inte mindre mexikanska, säger Raj Isar. Han tror att det han anser vara felsynen på USA:s kulturdominans beror på att vi utgår från oss själva i Västeuropa. Västeuropa är mor och far till Amerika, så Västeuropa har en speciell relation till den amerikanska kulturen, inte minst med tanke på språket. Och det gör er mycket mer sårbara än länder som Indien, Indonesien och till och med grannlandet Mexiko. Raj Isar nämner filmen Babel av den mexi kan ske regissören Alejandro González Iñár ritu och med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvud rollerna. Babel är en av de stora filmerna i globaliseringens tid. En metafor för vad globalisering är, med händelser som utspelar sig i öknen i Nigeria, i Japan och i Mexiko. Det intressanta är att Iñárritus film är gjord och finansierad av Hollywood, som tjänar pengar på den. Men tvingar de på biobesökarna en amerikansk modell genom att berätta den här historien? Nej, för det är ingen amerikansk historia. Hollywood blir faktiskt mer och mer intresserat av regissörer som Iñárritu, Ang Lee och Wong Kar Wai allihop filmmakare som nu håller på och koloniserar Hollywood! The Cultures and Globalization Series är en årsbok med ett nytt tema varje år. Den första hette Conflicts and Tensions och kom ut våren 2007. De närmare 700 sidorna rymmer vetenskapliga artiklar av ett 40-tal forskare och experter samt mängder av fakta och statistik om kulturen i en allt mer globaliserad värld. Syftet med projektet är att fylla kunskapsluckor, att uppmärksamma förändringar och trender och att inspirera till forskning, allt gjort på ett tvärvetenskapligt sätt. Den andra volymen, The Cultural Economy, ges ut sommaren 2008. Projektet är en oberoende uppföljare till UNESCO:s numera nedlagda World Cultural
s. 8 2007/08 Globaliseringen Report och kunde startas av Raj Isar och kollegan Helmut Anheier (University of California, Los Angeles) med hjälp av två miljoner kronor från Sida och Riksbankens jubileumsfond. Idag finansieras deras arbete av en rad andra stiftelser och institutioner. Inför utgivningen 2009 av den tredje volymen, Cultural Expressions, Creativity and Inno vation, samlades ett 20-tal av forskarna i projektet till en tvådagars arbetskonferens i Göteborg, den 10 april. Då arrangerade även Västra Götalandsregionen, den statliga Kulturutredningen samt Världskulturmuseet ett halvdagsseminarium på museet, med drygt 130 deltagare. Rubriken var How big is your world? och här diskuterades en mängd aspekter kring kultur, politik, globalisering och ekonomi. Till exempel den folkliga indiska konstformen med golvteckningar, som ofta är utsuddade nästa dag. Hur kan de få ett ekonomiskt värde? Genom att flyttas in på lyxhotell? Eller det faktum att när folk på Balkan reser statyer av sina hjältar, handlar det numera om Bruce Lee, Rocky Balboa och Samantha Fox... Projektet resulterar i viktig statistik som nationella myndigheter ofta inte bryr sig om till exempel maktkoncentrationen inom olika medier, nerladdning från Internet och stora varumärkens närvaro på olika marknader. Det mest innovativa i projektet ligger faktiskt i statistikdelen, som leds av Helmut Anheier, säger Raj Isar. Lars Nordström påpekade att även Västra Götalandsregionen sedan några år sammanställer sin egen statistik på kulturens område (redovisas i slutet av den här årsskriften). Det är väl egentligen inte vårt jobb, men vi gör det för att ingen annan gör det och för att vi tycker att statistiken är viktig för en saklig debatt om kulturens roll i samhällsutvecklingen, säger Lars Nordström. På den punkten var herrarna Nordström och Isar överens, däremot inte i frågan om EU bör skaffa sig en gemensam kulturpolitik. Idag vill flera av EU:s ledande nationer inte ha några kulturpolitiska riktlinjer på EU-nivå. Jag tror att de har fel. Jag tycker att mycket skulle kunna göras och bör göras på EU-nivå. Enligt Raj Isar håller EU-kommissionen på att driva i riktning mot ett strategiskt ramverk som kan kallas en politik. Och han är för ett sådant ramverk. Lars Nordström däremot, som suttit i EU:s regionkommitté, ryggar inför tanken på en gemensam EU-politik på kulturens område. Vi i den liberala gruppen är inte emot att EU driver kulturfrågor, men vi är emot allt tal om en europeisk identitet. Jag hoppas att det begreppet är dödförklarat, även om fransmännen försöker ta upp det ibland. Jag tror inte att det finns något stöd för att EU till exempel ska slå vakt om de europeiska språken eller hålla emot trycket från amerikansk film. Lars Nordström påpekar att han absolut inte tror att USA har en imperialistisk ambition att kultur där ska erövra världen. Vi är inte negativa till USA, vi har till och med bestämt att vi ska ha ett nära samarbete med någon amerikansk delstat, för att dels se vad vi kan lära av den, dels försöka närma oss den amerikanska marknaden med vårt kulturliv. Det handlar ju om att amerikanerna helt enkelt är duktiga, konkurrenskraftiga. Så amerikansk filmexport ska man inte bemöta genom att försöka låsa ute den, utan genom att vi blir ännu duktigare och gör ännu bättre filmer! Just kvaliteten är, tillsammans med den historiska analysen, en av nyckelfaktorerna i globaliseringen, anser Lars Nordström. Kvalitetsfrågorna blir allt viktigare i en global värld, därför måste det vi gör i kulturlivet idag vara väldigt bra. Ingen går och tittar på dålig fotboll när man kan se bra fotboll på TV. Idag kan svenskar gå till Folkets hus i Trollhättan eller andra mindre orter och se direktsänd opera från Metropolitan i New York. Självklart ställer det krav på Göteborgs- Operan att spela bra! J
Det offentliga rummet s. 9
s. 10 2007/08
s. 11 K Vad behövs för att skapa intresse för och idéer om det offentliga rummet? Tja, det kan räcka med serieteckningar, ballonger, gratis dricka och pizza. K Så lyckades man i Tanum, tack vare två konstnärer som fixade en happening. Faktor Fyrbodal Det offentliga rummet K En jättebra idé att låta oss konstnärer vara med redan i början av en planeringsprocess. Annars brukar vi ju komma in på slutet, säger Jerry Williams, konstnär och bildlärare från Uddevalla. Han och konstnärskollegan Ursula Cabelduc fick i uppdrag att undersöka, ladda och synliggöra ett område i Tanumshede, en centralort utan ett riktigt centrum. I Tanumshede finns inget naturligt torg, som man ju ofta bygger ett centrum runt, säger Malin Sellmann, kultur- och bibliotekschef i Tanums kommun. Tanumshede har utvecklats bit för bit, utan centrumplanering. Resultatet ger ett splittrat intryck. Olika verksamheter har byggts till så att de vänder ryggen åt varandra. Vi ville lokalisera Tanumshedes centrum och undersöka hur vi kan göra det mer lockande, säger Malin Sellmann. Arbetet började redan i februari 2007. En arbetsgrupp med tjänstemän och politiker från kommunens olika förvaltningar bildades och gick på jakt efter platser som de gillade och platser som behövde förädlas. De lyssnade på föredrag av arkitekturprofessorn Klas Tham och deltog i en workshop med arkitekten Arne Branzell. I Tanumshede skiljer väg 163 ortens administrativa del med kommun och skola från den kommersiella delen. Arne Branzell kallade vägen en pulserande flod utan bro. Väg 163 upplevs som livsfarlig av dem som måste gå över varje dag. Huvudgatan som heter Affärsgatan var tänkt som en paradgata, men verksamheterna öppnar sig inte mot den utan vänder sig bort från den och på vissa ställen har man planterat häckar som barriärer, berättar Malin Sellmann. När Tanumshedes centrum började ringas in,
s. 12 2007/08 Det offentliga rummet framstod ett litet område som viktigt Steens Park. Där stod en gång ett bostadshus som kommunen köpte in och rev. Här finns en musikpaviljong och fruktträden står kvar, men många i Tanumshede har inte ens tänkt på att det är en park utan ser det som en genväg till stormarknaden, berättar Malin Sellmann. Under hösten 2007 fick Jerry Williams och Ursula Cabelduc fem dagar på sig att göra nåt åt saken. De lyssnade på Arne Branzell och arbetsgruppen och gick runt i Tanumshede, där Jerry bott i mer än tio år men som Ursula besökt bara någon gång. Vi ville ha något som drog uppmärk samheten till sig och som fick folk att reagera. Vi fastnade för serieteckningen som är lätt att ta in, klara färger och inte mycket text, berättar Ursula. Jerry påpekar att det är en ganska tuff uppgift syntes bra och gensvaret blev stort: totalt ett hundratal inlämnade enkäter, varav många från ungdomar. De kom på skollunchen och vi trodde nog att de skulle skoja med oss. Men ungdomarna fyllde i enkäterna väldigt ordentligt, det var roligt, säger Malin Sellmann. Kommunen hakade på och gjorde nio torsdagar fram till jul till happening. En lunchtimme varje torsdag stod samhällsföreningens ordförande Karl-Erik Brink och jag i parken och tog emot enkäter. De sammanställdes och ställdes ut på Galleri Ranrike i januari och februari, berättar Malin Sellmann. Hon är nöjd med att en viktig kommunikation har startat och att många Tanumsbor kom med sina idéer. Jerry Williams och Ursula Cabelduc var bara två av sammanlagt 28 konstnärer som fick i upp-... många i Tanumshede har inte ens tänkt på att det är en park utan ser det som en genväg till stormarknaden. att placera ut konst som ska prata med folk. Det finns så mycket reklam som konkurrerar om uppmärksamhet. Vi ville göra det enkelt att läsa och förstå, så våra skyltar blev ganska lika reklamen, säger Jerry Williams. Han och Ursula målade fyra stora skyltar med serierutor hämtade från den amerikanska 50-talsserien Rip Kirby, fast med nya pratbubblor. Till exempel en man som säger Här är det offentliga rummet. Är det sant? replikerar en häpen kvinna. Konstnärerna ville också bjuda på en happening med lunch och cider i parken. Vi tyckte att parken var bäst lämpad för de möten som det offentliga rummet ska erbjuda. Vi blåste upp massor av ballonger för att få feststämning och så bjöd vi på pizzaslice, berättar Ursula. Den 17 oktober bjöds Tanumsborna in till den konstnärliga picknicken i parken och fick också chans att svara på en enkät om hur området kan bli mer tilltalande. De stora skyltarna drag att undersöka, ladda och synliggöra 14 olika offentliga platser i 14 kommuner i Fyrbodal. Konstnärernas medverkan kallades Det goda rummet en undersökning och var en del av ett tvåårigt projekt som heter Konst i offentlig miljö en framtidsfaktor i Fyrbodal. Projektet handlar om hela det offentliga rummet, dess gestaltning, lockelse, estetik och demokrati. I alla 14 kommunerna har arbetet gått till på samma sätt. En arbetsgrupp med representanter för miljö, stadsbyggnad, teknik och kultur har satts ihop och träffats 5-6 gånger, vandrat runt och valt ut platser och inspirerats av Klas Tham och Arne Branzell. Hösten 2007 samarbetade projektet med bildlärarutbildningen vid Göteborgs universitet, som för första gången ordnade kursen Det offentliga rummet som läromedel. Eleverna blev utplacerade i de 14 kommunerna och använde bloggen Fyrbodal forever som kommunikation. Under hösten genomfördes delprojektet med
s. 13
s. 14 2007/08 Det offentliga rummet de 28 konstnärerna som laddade miljöerna. I Sotenäs kommun blev det alternativ vägdragning till Väjern, med tipspromenad och korvgrillning, i Åmål smyckades Engelska parken med vita banderoller och koner med slipsar och i Uddevalla blev det happening med roddbåt och tyger hängande från Västerbron. I februari 2008 redovisades alla de goda rummen vid ett seminarium på Bohusläns Museum. Traditionen i kommunal planering säger att först kommer de fysiska behoven boende, trafik, torg och p-platser. Och i sista hand kommer någon på att det ska vara lite konst också, säger Göran Vogel-Rödin, projektledare för Konst i Fyrbodal. Vi vill ha fram en helhetsyn, där alla i ett samhälle tänker efter. Vad är det som gör att ett rum känns bra? Varför fungerar ett rum men inte ett annat? Hela det här projektet handlar egentligen om att skapa en gemensam erfarenhetsbas för att forma en metod för hur man bättre tar hand om sin offentliga miljö, där konsten är en viktig del. Det handlar om rumsgestaltning, säger Göran Vogel-Rödin. Varje kommun har också inventerat sina beslutsprocesser för det offentliga rummet. Alla miljöer blir som de blir på grund av beslut nånstans, särskilt gäller det våra gemensamma öppna platser, säger Göran Vogel-Rödin. Det läggs mycket pengar på det man kan kalla funktion. Men den estetiska utformningen förbises ofta. Om de öppna platserna ska locka till sig människor, måste vi knyta ihop funktionen med estetiken. Då kan vi öka attraktionskraften i våra samhällen. Sommaren 2008 utlyses en internationell tävling kring de 14 platser som kommunerna valt ut. Arkitekter och konstnärer i hela Norden bjuds in att lämna förslag till hur platserna ska lyftas. Varje kommun avsätter en prissumma för sin deltävling. Under hösten 2008 ska tävlingen avgöras av juryer i de 14 kommunerna. Och då ska också samtliga kommuner ha arbetat fram ett styrdokument för beslut om offentlig miljö ett viktigt verktyg för framtiden. Projektet ger också ut en rad skrifter, till exempel en med fotografen Gerry Johanssons bilder av de utvalda miljöerna i Fyrbodal samt Klas Thams föreläsning Människan i arkitekturen om människans sinnliga och emotionella behov i den fysiska miljön. Våren 2009 avslutas projektet. Då är målet att alla 14 kommuner har en helt ny metod för hur det offentliga rummet ska gestaltas, hur miljön kan förädlas, säger Göran Vogel-Rödin. K Om de öppna platserna ska locka till sig människor, måste vi knyta ihop funktionen med estetiken. Då kan vi öka attraktionskraften i våra samhällen. Fakta De 14 kommuner som ingår i projektet är Bengtsfors, Dals-Ed, Färgelanda, Lysekil, Mellerud, Munkedal, Orust, Sotenäs, Strömstad, Tanum, Trollhättan, Uddevalla, Vänersborg och Åmål.
Tonen från Brunnsbo Körsångare lever längre och lyckligare, det vet du väl? Körsång
s. 16 2007/08 K Först: den här texten skrivs medan en cd-skiva snurrar i datorn. Det är en kör som sjunger. Om läsaren tänker sig en stillsam Evert Taubes Nocturne? K Själva känslan. Nocturne är spår nummer sex på Brunnsbokörens senaste. K Dirigerar gör Anne Johansson. Körsång K Brunnsbokören kom till 1980 då några av de avgående niorna på Brunnsboskolan på Hisingen vägrade släppa taget om sin musiklärare Anne Johansson. Vi kan väl få fortsätta att sjunga med dig, snälla. Det fick de, säger Anne Johansson. Några år senare, det var 1985, gjorde Anne Johansson och dåvarande rektorn Kurt Sandberg körsång till Brunnsboskolans profilämne. Sången blev skolans signum. Sedan dess har många nior gått sjungande ur skolan. Då fanns det inte mycket forskning nu vet man att det är hälsosamt att sjunga i kör. Det ger inte bara livsglädje och gruppgemenskap (det är skoj helt enkelt), det stärker kroppen. Så till exempel ökas halten av det lugnande hormonet oxytocin i blodet. Det har varit känt länge. Nu har de som tycker att körsång borde finnas på recept fått stöd också av en studie vid Karolinska institutet i Stockholm, från 2007. Den visar att regelbunden körverksamhet påverkar cellernas återuppbyggnad och kan motverka inflammationer. En halv miljon svenskar sjunger i kör, kom kulturrådets utredning fram till för några år sedan. 180 000 av dem är samlade i de olika körförbunden. En bra kör är på akademikerspråk ett fungerande sociokulturellt nätverk. Samt en gemenskapsyttring. Det betyder att det är något man gör tillsammans med andra. Benar man upp det ytterligare kan man säga att en kör är en musikalisk grupp vars huvudsakliga uttryckssätt är röster. Man sjunger ofta flera melodier samtidigt. Melodierna kallas stämmor och är skrivna för att tillsammans utgöra en harmonisk helhet. Harmoni verkar vara ett nyckelord. Körsångare lever längre och lyckligare, det vet du väl? säger Anne Johansson. Jag ser det på Brunnsbokören, fortsätter hon. Brunnsbokören sköter hon på fritiden. Anne Johansson har fler timmar på dygnet än de flesta.
s. 17 Gemensamma musikupplevelser ger en stark sammanhållning i klassen. Det spiller över på övrigt skolarbete. Barnen blir motiverade. De kommer till övningarna från sina arbeten, trötta och stressade, och går därifrån upprymda. Man får ut den gamla luften, det är något med det. Man gläder andra och sig själv. Själv har hon levt hela sitt liv sjungande: som körmedlem och kördirigent, musikdirektör, högskolepedagog. Göteborgs universitets högskola för scen och musik är en fast punkt i hennes liv. Brunnsboskolan, Hisingen, en annan. Det är här vi ses. Måns Hurtigh, 12 år, är utskickad att möta upp vid brunnen på skolgården. En gång var Brunnsboskolan Göteborgs största grundskola, nu är antalet elever mindre. Skolan är känd för sin körundervisning. Vi var långt före profilskolornas tid, förklarar Anne Johansson. Då vi startade ansågs det lite fult att profilera. Vi fick avslag flera gånger. Men vi visste att det fanns en framtid i detta. Hela Göteborg är uppsamlingsområde. Även angränsande kommuner har elever här. För många av dem innebär det långa dagar. Måns Hurtigh från Landvetter, till exempel, är en långväga resenär. Han har haft två timmars pendling per dag sen han var tio år. Inga problem, säger hans pappa Per-Anders, mixen långa resor, musik och övrigt skolarbete fungerar mycket väl. Gemensamma musikupplevelser ger en stark sammanhållning i klassen. Det spiller över på övrigt skolarbete. Barnen blir motiverade. Måns har tjock lugg och fast handslag och går i sjätte klass. Vi följs åt i snabb takt in i lektionssalen, han hinner precis förklara hur roligt det är att ha sång på schemat varje dag. Det är bra lärare också, säger han, och där är den stora flygeln, och vid den står Anne Johansson. Hon firar 40:e året på Brunnsboskolan i år. Lektionen börjar. Klassen sjunger upp. Anton, sjunger de, i olika stämmor, Anton, Anton, tror att han är ett geni,
s. 18 2007/08 Körsång I en kör är du alltid viktig. Det hörs om din röst saknas. Det är viktigt att du känner det, att du behövs. men han är som vi i skriven form ser ramsan väl så enkel ut, men det låter helt enkelt fantas t- iskt bra. Ändå säger Anne Johansson: Där var ni lite ute på hal is. Hon visar: både kropp och ton. En gång till. Vilka röster. Hur väljs de ut? Tja, det är inte alls så märkvärdigt, förklarar hon. De behöver inte ha starka eller särskilda röster. Huvudsaken är att de kan sjunga rent. Vi brukar testa med Broder Jakob. I skolans broschyr står det att målet för musikundervisningen uppnås bland annat genom sång, gehörslära, röstvård, musiklyssnande, musikhistoria och allmän musiklära. Sång, samsjungning i kör, är den praktiska tillämpningen. Här är nu ett antal tolvåringar som redan verkar kunna sin sak. De har gått fyran, femman och halva sexan i musikklass och i år ska de fylla tonåring med allt vad det innebär av nyorientering i livet och hormonsvall. Snart blir våra killar tenorer eller basar, säger Anne Johansson till klassen, som domineras av flickor. Det är så med körer fortfarande, många flickor. Förr, fortsätter hon, la killarna av att sjunga när de kom i målbrottet, man trodde det var skadligt. Hon vänder sig direkt till pojkarna: Det är precis tvärtom, ni ska fortsätta använda stämbanden. Sjung hela tiden. Men skrik inte. Anne Johansson väljer repertoar som gagnar barnens röstutveckling. Hon lär dem också att tycka om musik hon själv tycker om. Jag försöker se varje barn, säger hon. Hon blev själv sedd när hon var liten. Hon fick sjunga för familjens vänner och hon gjorde det gärna. Min mamma och pappa sa nog aldrig att jag hade en vacker röst, men jag kände ju hur stolta de var. Sedan blev det Vasa flickskolas kör, och konser vatoriet i Göteborg, hon var 18 när hon kom in. Och det bara fortsatte: 2005 fick hon Johannes Norrbymedaljen för att hon med höga konstnärliga ambitioner envetet drivit utvecklingen av barnoch ungdomskörsjungandet både som dirigent, pedagog vid Musikhögskolan i Göteborg och ordförande för Ung i Kör under dess uppbyggnad. Sedan många år pendlar hon mellan högskolan och Brunnsbo. Genom henne får studenterna direktkontakt med verkligheten, det är alltså så här det kan vara att stå framför en klass grundskoleelever. Det händer att elever säger till Anne Johansson att de nog inte skulle kommit så värst ofta till skolan om de inte gått i en musikklass. Det säger något om hur oerhört mycket ett gemensamhetsintresse som musik kan betyda. Körsång är socialt utvecklande. Hon jämför med en matteklass. Där presterar individen själv någonting, där är inte gruppen lika betydelsefull. I en kör är du alltid viktig. Det hörs om din röst saknas. Det är viktigt att du känner det, att du behövs. Eleverna får sitt konsertschema i början av terminen. Och det är klart de kommer. För kommer de inte blir de utan upplevelsen. Anne Johansson älskar att undervisa och det märks. Mycket lite krävs för att hon ska skapa rättning i ledet då flams utbryter. Koncentrationen är omedelbart där igen. Skolans sex körklasser ger ofta konserter, var klass för sig och tillsammans. Och de reser, våren 2008 stod både Florens och London på konsertschemat. På den stora årliga vårkonserten i Göteborgs Konserthus uppträder samtliga klasser. Salongen är full. Glädjen stor. Många framträdanden gör att vi alltid har ett mål. Under åren som ordförande för Ung i Kör,
s. 19 Minst en i publiken som gråter på varje konsert är målet. De blir så rörda över hur vackert ni sjunger... organisationen för Sveriges barn- och ungdomskörer, såg hon till att Ung i Kör blev godkänd som ungdomsorganisation. Det betydde att man kunde söka ekonomiska bidrag i proportion till antalet medlemmar. Körerna fick högre formell status. Men idrottsföreningarna är fortfarande mycket bättre på att söka pengar. Så ska klassen välja en favoritsång att avsluta lektionen med. Först gör de en uppställning. Det tar någon minut, så står alla på rätt plats. Inte så enkelt som det verkar, utan en övning i hur ett kollektiv kan fungera. Ingen får rycka någon annan i ärmen och viska argt: stå inte där. Nu står de där, i form av en banan. Framför dem står Anne Johansson. Hon tycker mycket om att dirigera. Alla tittar på en samtidigt, och ser lyckliga ut. Och därbakom är publiken, som förväntar sig stordåd. Det är ett sånt fokus, en sån koncentration. Och jag älskar koncentration. Publiken speglas i kören, förklarar hon. Det syns på kören hur publiken reagerar. Så jag vet precis. Minst en i publiken som gråter på varje konsert är målet. De blir så rörda över hur vackert ni sjunger, brukar hon säga till barnen. Sen berättar de för mig hur många som grät. Så sjunger de. Tears in heaven, av Eric Clapton: Would you know my name if I saw you in heaven? Det är en vanlig vardag i en vanlig svensk grundskola. Och det låter himmelskt. Det är bara att ge sig, och ta fram näsduken. Som Måns pappa också sa: man begriper inte hur de lyckas få till det så. J P.S. Brunnsbo musikskola vann i början av maj första pris i flickklassen i en stor internationell körtävling i Neerpelt i Belgien.
Ayhan Aydin [SWE], Clandestino Festival 2007 2007/08
Bwana Club K En ung dubmusiker från Vietnam. En fransk postpunkare, en srilankesisk queerkoreograf eller ett elektronikakollektiv från Indien. K Bwana Club erbjuder ett nytt kulturscenario som gör upp med djupt rotade föreställningar om kulturskillnader. K Här skapas kraftfulla energier för konstens och demokratins skull. Global underground
s. 22 2007/08 Bwana Club K Litauen, Österrike, Storbritannien. Vietnam, Malaysia, Indonesien. Sommaren 2007 strömmar tjugotalet förväntansfulla musiker in till Göteborg från olika hörn av Europa och Asien. De spelar alla dub en genre som utvecklades ur remixade reggaelåtar på sjuttiotalet och karaktäriseras av baktakt, tunga basgångar och ekoeffekter. Musikerna har alla siktet inställt mot workshopserien I mpulse samt Clandestinofestivalen, sedan 2003 en väsentlig del av Bwana Clubs verksamhet. Väl på plats samlas de kring repetitioner och kurser med såväl lokala dubartister som inbjudna storheter inom genren. Efter fyra dagars bekantskap är det dags för festivaluppträdanden på scener som Storan, Musikens hus och Bergrum 211 ett bergrum i Gamlestaden som ursprungligen byggdes för att hysa SKF:s produktion om det blev krig. Den göteborgska sommarkvällen fylls för en tid av beat och rytmer som inte vanligtvis förekommer på stadens konsertrepertoar. Vissa av musikerna grät av fascination, säger Aleksander Motturi. Dub är ju en global undergroundgenre och många får slåss för att få spela i sina hemländer. Plötsligt befinner de sig i en liten stad i norra Europa och träffar likasinnade från alla möjliga länder. De trodde knappt att det var sant. Den korta versionen av Aleksanders titel är kulturproducent eller konstnärlig ledare för festivalen. Den längre gör gällande att han rör sig fritt mellan uppdrag som skribent, föreläsare, dj, översättare, forskare, konsult och projektledare inom områdena filosofi, exotism, integration, flyktingpolitik och multikulturalism. Och den sistnämnda beskrivningen ger en bättre bild av hur Bwana Club som organisation fungerar: en konstellation av filosofer, forskare, dj:s, musi- Efter fyra dagars bekantskap är det dags för festivaluppträdanden på scener som Storan, Musikens hus och Bergrum 211...
s. 23 Vissa av musikerna grät av fascination... Dub är ju en global undergroundgenre och många får slåss för att få spela i sina hemländer... T v State of Bengal [UK] / Filastine & Subzero Permafrost [USA] ker och andra konstnärer, verksamma inom gräns överskridande projekt såsom föreläsningar, utställningar och evenemang. De senaste åren har även Clandestinoinstitutet sett dagens ljus, ett alternativ till det vanliga universitetet med flytande gränser mellan teori, praktik och estetik teoretiska kurser om kolonialismens, rasismens och de mänskliga rättigheternas historia samsas med utbildningar kring exempelvis kreativt skrivande. I de flesta människors liv är de gränserna redan flytande. Men i den traditionella akademiska världen kommer man till en punkt där institutionerna kräver att man väljer att ägna sig åt antingen eller. På Bwana Club skapar man istället kulturella händelser och evenemang såsom Clandestinofestivalen som är inspirerade av den kritik och forskning man samtidigt ägnar sig åt. De aktiva sitter med andra ord inte bara och säger vad de tycker är fel de visar också hur de tycker att det borde vara. Kritiken är till stor del baserad på föreställningen om den koloniala bumerangen hur de koloniala strukturerna förmår upprepa sig i vår tids kulturproduktion. Djupt rotade föreställningar om den västerländska kulturen som den progressiva och urbana, och den andra kulturen som traditionell och ursprunglig, skapar en skev maktordning som i vår globala tidsålder blir ett demokratiproblem. Inte minst är det viktigt att bli medveten om hur språket kan befästa fördomar. Begrepp som världsmusik och etno är sådana exempel. De myntades av skivbolagsdirektörer och musikproducenter för att lättare kategorisera och sälja en viss typ av musik, men blev snabbt ett vedertaget begrepp i kultursfären. Sådana ord grundar sig på fördomar utifrån artisternas etnicitet och ursprung, något som i sin tur återspeglar ett arv från kolonialismens uppdelning i vi och dom, säger Aleksander. Idag är Bwana Club bofast i ett kontorskollektiv med stora fabriksfönster ut mot Tredje
Bwana Club Aleksander Motturi 2007/08 För fem år sen undrade de vem jag var och vad jag ville. Idag tror jag att vi har ett ganska stort informellt inflytande inom olika delar av kulturvärlden... Långgatan i Göteborg. Till skillnad från när organisationen tog form under slutet av nittiotalet, då de aktiva var nomader i stadsrummet som Aleksander Motturi själv kallar det, som dj:s på olika barer och restauranger. Vi reagerade på den fattigdom som vi tyckte fanns i exempelvis musiklivet, en hegemoni som reducerade musikstilar från andra delar av världen till exotica. Med tiden kom engagemanget att handla mer och mer om en ren kärlek till musiken och ett bejakande av olika stilar. Och idag har det hela alltså växt till en bred, solid verksamhet med tydlig värderingsgrund som allt mer tas på allvar i de kommunala och regionala korridorer där de ekonomiska resurserna finns. För fem år sen undrade de vem jag var och vad jag ville. Idag tror jag att vi har ett ganska stort informellt inflytande inom olika delar av kulturvärlden, det är många som har tittat på hur vi arbetar med forskning och kulturproduktion. Men vi arbetar med minimala resurser och har svårt att planera verksamheten på längre sikt. Han skulle över lag vilja se större satsningar på att få hit tunga världsartister inom genrer som ligger utanför mainstream. Det är oerhört synd att Göteborg som satsar på mångfald inte kunnat frigöra tillräckligt med resurser för ett rikare musikliv. Det kanske inte finns publikunderlag för att täcka kostnader för artister som Oumou Sangare, Femi Kuti eller Amon Tobin, men det gör det inte för en normal programpunkt på Operan, Stadsmuseet eller Stadsteatern heller. Sådan verksamhet är omöjlig utan tunga bidrag. Detta är ändå artister som lätt skulle locka till sig en annan publik än den vanliga, säger han och avslutar uppfordrande: Om man vill öka tillgängligheten, värna om rätten att berätta, så att fler människor och nya grupper känner sig manade att delta i kulturlivet är det olyckligt att kulturproduktionen med få undantag sker på institutionernas villkor. J
Konstvandring i Bohuslän K På skylten stod det Svanesund 8. Det var vindstilla. Inte alls som på långfredagen. Då inleddes 2008 års konstvandring i södra Bohuslän med hård blåst på gränsen till snökaos. Nu var det redan påskdagen. K
2007/08 Naturen är ett konstverk i sig, särskilt en dag som denna påskdag då havsvikar och sund lagt sig blanka efter stormen.
s. 27 Konstvandring i Bohuslän K I norr heter det Kvirr, Konstvandring i Ranrike, och i söder kallas samma sak Konstvandringen Södra Bohuslän. Sammanlagt 88 bohus länska konstnärer/konsthantverkare öppnade sina ateljéer för besökare påsken 2008. Alltså behövdes en strategi. Antingen först rekognosera på samlingsutställningarna, Kvirr hade utställning i Tanumshallen, och på Galleri Koch i Stenungsund visade södra Bohusläns konstnärer sina verk. På utställningarna kan man välja sina favoriter för att sen söka upp dem i landskapet. I söder brukar vägvimplarna vara röda, i norr gula. Man kan också slumpvandra. Eller utgå från ett avgränsat stycke geografi. En ö till exempel. I vilket fall får man en utflykt på köpet. Naturen är ett konstverk i sig, särskilt en dag som denna påskdag då havsvikar och sund lagt sig blanka efter stormen. Vi valde ön. Sex konstnärer på Orust verkade omfattbart. Jirina Janzbach hade nummer 29 på kartan. Jag bor lite off, förklarade hon. Jag känner mig utvald när folk tar sig hit. För att markera att vandringen i Södra Bohuslän firade 10-årsjubileum hade hon hängt upp tio röda vimplar. Under vimplarna stod bilar, över dem flirtade talgoxar och en trappa upp i före detta lanthandeln i Västra Bö stod hon själv och pratade konst med besökare. Västra Bö ligger mellan Vrälandskorsningen och Svanesund, väldigt långt från Prag, Jirina Janzbachs hemstad. När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 var hon ung student. Jag upptäckte att jag levde i ett samhälle som ljög. Den som ville säga sanningar måste stänga fönstren först. Orust, Påskdagen
2007/08 Jag upptäckte att jag levde i ett samhälle som ljög. Den som ville säga sanningar måste stänga fönstren.
s. 29 Konstvandring i Bohuslän Familjen tyckte att hon skulle glömma konstnärsdrömmarna och bli kemist. När hon flydde till Sverige var hon nästan färdig med utbildningen. I många år arbetade hon med forskning och utveckling på ett kemiskt företag på västkusten. På fritiden var jag konstnär. 1988 vågade jag bli det på heltid. Konstnären är också forskare, förklarade hon och berättade om gamla rostiga tunnor som hon malt ner, om uppslammad järnoxid, och om underglasyrmålningar på rått lergods. De små lerskulpturerna har färg från Vrälandakorsningens lera. Byrån med färgpigment, som lanthandlaren Melvin Olsson lämnade kvar, är en källa till glädje: så går allt i vartannat, lokal- och världshistoria, forskning och konstnärskap. Konstvandringarna har blivit tradition. För konstnärerna betyder det mycket att få möta en större publik. En del är vana galleribesökare, många är det inte. I de öppna ateljéerna förs samtal som inte hörs någon annanstans. Över 20 000 besökare brukar man räkna med bara i södra Bohuslän. Dessutom: konstrundorna sparkar igång sommarsäsongen lite tidigare än förr. Folk passar på att för bereda för sommaren. Kaféer och krogar hakar på. Grundidén är hämtad från Österlen. Där har man konstvandrat i 40 år. Arrangemanget har blivit så etablerat att det händer att konstnärer från övriga landet hyr lokal och ställer ut just under påsk. Så inte i Bohuslän. Här är man grundidén trogen: att ge folk chans att se ateljéer och verkstäder inifrån. Vår policy är att de som deltar måste vara verksamma konstnärer som bor eller har sommarbostad i trakten, berättade Barbro Roos. Textilkonstnären Barbro Roos i Nösund, ordförande i föreningen Konstvandringen Södra
s. 30 2007/08 Konstvandring i Bohuslän Bohuslän, hade nummer 30 på kartan. På vägen dit passerade vi nummer 28, målaren Lars Bjönni Andersson i Hjälmvik, som satt upp en skylt: Besökare hänvisas till Svanviks lada. Så då for vi till ladan i stället. Den var öppen och ljus. Min ateljé är så trång, förklarade Lars Bjönni, exponeringen blir för dålig. Lars Bjönni har varit verksam på Orust i många år. Han var den som gjorde Bjönnigården till ett begrepp på 80-talet, innan han drog norrut och blev medlem i Kvirr. Nu är jag tillbaka på Orust. Här hör jag hemma, sa han. Lars Bjönni målar gärna bohusmotiv. Där har du ekan, där har du seglet. Där syrenkvisten. Det är Bohuslän för mig. Så vad gör man när seglet revats? Går upp till stugan kanske. Tar en kopp och ser solen gå ner. Vi tog istället sikte på Tegneby kyrka. Nösund 7, skulle det stå på skylten. I Nösund gick en trappa direkt från Nya Vägen upp till en röd ateljé och framför den stod Barbro Roos och berättade att det stora röda tygkrysset på väggen stod för siffran tio, som i tioårsjubileum. Det kunde också kopplas till Röda Korset. Hon stödjer Röda Korsets satsning Rädda mammorna. Konsthantverket har stark förankring i livet, sa hon. Jag vill berätta om det som är viktigt. Och om det som är nära: inspiration hämtar hon från naturen. Fynd på marken och i strandkanten kan bli till vävda möten mellan färg och form. Bilderna växer fram i vävstolen. När Barbro Roos för några år sedan skulle återvända till Sverige från Bryssel där familjen levt i många år var valet enkelt. Nösund låg kvar, som alltid. Här har människor bott sen stenåldern. Mitt i byn finns en boplats från gånggrift s- tiden, fyratusen år gammal. Barbro Roos ateljé är byggd av hennes morfars bror som för 80 år sedan drev en diversehandel där. I ett hus intill hade morfars pappa sitt skrädderi. Njutningen i att väva ligger i att av garn få fram just den färg som behövs, få verket att lysa Jag bor lite off... Jag känner mig utvald när folk tar sig hit.
s. 31
2007/08 s. 32
s. 33 Men hur målar man det som finns mellan vågorna, bortom eller under; djupet? Konstvandring i Bohuslän och hålla idén levande tills arbetet är klart. Den lilla skissen ovanför varpen den här dagen föreställde en glödande hög av björkris. Runtom glöden såg jag ett flor av sot som reste sig. Det ska också vävas in. Medan Barbro Roos förde samtal uppe i sin backe, rådde off season nere vid ångbåtsbryggan. Det var tyst. På andra sidan vattnet skymtade något som gissningsvis var en musselodling. En enda båt for sakta runt, helt strandnära, en sportfiskare. Matsäcksmackor med stekt ägg och sill, termoskaffe och en liten stunds eftertanke, och sedan: kustvägen till Hällevik och Jan Järlehed. I hans verkstad hängde det skåp som inte såg ut som skåp brukar. Nu är sen här, förklarade han. Det var så han tänkte den januarinatt i slutet på 80-talet då han beslöt sig för att arbeta av hjärtats lust: Jag ska inte göra det sen. Jag ska göra det nu. Ett skåp hade titeln Skåp för många glada minnen. Det beror på, sa han, att folk alltid frågar vad man ska ha det till? Folk är så funktionella. Så fungerade han själv också, alla år då han arbetade som kreatör och designer för Brio och Lego. Till slut orkade jag inte tänka mer på funktion. Jag ville jobba av lust. Jan Järleheds ateljé brukar höra till de mest välbesökta. Ofta kan han räkna in långt över tusen intresserade. Skåpet för många glada minnen är vertikalt och pinnasmalt och har en blåmålad käpp till dörr. Käppen har bestämt skåpets form. Jag går ständigt en balansgång mellan natur och kultur, förklarade han. Men i slutändan är det jag som får sista ordet. Det händer att konstvandrarna frågar konstnärerna om tips: vart ska vi åka nu, tycker du? Lars Bjönni framhöll Lizbet Lagerström. Efter viss kartförvirring hittade vi fram till hennes Ateljé Huseby. Hon gör stentavlor, hade vi förstått. De var inte alls som vi trodde, utan som små tablåer, eller scener, som berättade om allehanda mänskligt liv. Jag målar med stenar, sa hon. Eller så här: stenarna jobbar själva och jag hjälper till lite grann. Stenen överraskar mig. Det är en ständig kamp mellan mig och stenen, om slutresultatet. På håll ser tavlorna ut som skisser, nära inpå blir de tredimensionella. Stenen skjuter fram. Materialet kan skifta: De här ljusa har jag hämtat i Portugal och de här svarta är skiffer från Trondheim. Jag blev jätteglad när jag hittade dem. De är bra till armar och ben, titta här. Jag har stenkul. Så brukar hon säga, när folk tycker att hon har humor. Lizbet Lagerström sålde bra påsken 2008,
s. 34 2007/08 Konstvandring i Bohuslän vittnade många röda lappar om. Att konstrundorna betyder god kommers märktes också hemma hos målaren Göran Lantz. Då hade det blivit sen eftermiddag. Solen föll in snett genom fönstren i den helt lilla ateljén i Morlanda och fick Lantz klara färger att lysa extra. Ateljén såg den här stunden just så bohemisk ut som många nog tycker att det ska göra hemma hos en konstnär. Lantz var febrilt upptagen med försäljning. Folk stod bokstavligen i kö för att hinna handla innan konstrundan var över för året. Någon försökte pruta, andra begrep bättre, att priset redan var prutat och lågt nog. Göran Lantz kallas ibland en modern länk i den koloristiska traditionen. Han är känd för sitt tema det röda och det blå. Det röda står ofta för den röda stugan. Och det blå? Vad står det för? Det lämpade sig att avsluta konstrundan med den frågan. Göran Lantz har själv ställt sig den många gånger, så även i sin bok Göran Lantz där han skriver så här: Hur målar man havet? Begreppet marin finns, ljusblått däruppe, mörkare blått därunder och vågornas vita skum. Men hur målar man det som finns mellan vågorna, bortom eller under; djupet? J... stenarna jobbar själva och jag hjälper till lite grann. Stenen överraskar mig. Det är en ständig kamp mellan mig och stenen...
konsten... Efter en lärorik tid på Innovatum Inkubator i Trollhättan, en bra plats att inleda sitt entrepren ör skap på, flyttar nu animationsstudion Meindbender till nya lokaler en bit bort, med plats för stora drömmar och galna idéer.
s. 36 2007/08 Animation K Dataspel i 3D, kommersiell visualisering, konstnärliga kortfilmer. Dagens animatörer har mängder av uttryck och kanaler att röra sig mellan. Det finns en obeskrivlig förtjusning i att skapa liv, säger Michael Bengtsson, VD och kreatör i animationsstudion Meindbender.... folk från Manhattan och Sydney ringde och ville praktisera hos oss, Cartoon Network hörde av sig och lade så småningom ut ett animationsuppdrag...
... enligt Meindbender K Man kan nästan se dem framför sig. De tecknade fantasifigurerna, hur de förtjust svävar in och ut ur konferensrummet med den jättelika filmduken, hur de provsitter de flotta kontorsstolarna i rummet intill och dimper pladask ner i foajéns stilrena skinnsoffor som otåligt väntar på sina första gäster. Efter en lärorik tid på Innovatum Inkubator i Trollhättan, en bra plats att inleda sitt entreprenör skap på, flyttar nu animationsstudion Meindbender till nya lokaler en bit bort, med plats för stora drömmar och galna idéer. Över trehundra kvadratmeter närmare bestämt, att jämföra med det förra kontorets tjugofem. En satsning som heter duga med andra ord, av Michael Bengtsson och de andra tre Olov Burma, Tony Österlund och Calle Halldin som träffades när de för några år sen gick linjen 3d-animation och konstnärlig gestaltning på Stenebyskolan i Dals Långed. Men utvecklingen hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet. Vi kom till en punkt våren 2007 då vi var osäkra på om vi skulle fortsätta satsa eller lägga ner, säger Michael. Det hade varit motigt ett tag, vi hade haft svårt att mogna in i våra roller och jag själv hade offrat varenda besparing på det vi trodde på. Vändpunkten kom i och med det sista tappra försöket. Gruppen tog sina sista pengar till att skapa en kort animation om en gul kanin som
s. 38 2007/08 Animation får en boll i huvudet, där de förpackade all den kvalitet inom animation och visuell stil de jobbat upp under åren. Filmen lades ut på branschforumet CGTalk, där besökarna består av allt ifrån amatörer och nyfikna till VD:n för filmbolaget Dreamworks. Den ser ut som en leranimation men är gjord i den nya tidens 3d-teknik, på ett sätt som enligt Michael själv tänjer på gränserna och imponerade kraftigt på många inom branschen. När vi hade släppt den tog det 48 timmar, sen var vår tillåtna nedladdningskvot från webbhotellet förbrukad. Översatt blir detta omkring 40 000 nedladdningar på 48 timmar. Fler och fler hittade till vår hemsida, folk från Manhattan och Sydney ringde och ville praktisera hos oss, Cartoon Network hörde av sig och lade så småutvecklat för ägaren General Motors. Säg att Saab skulle vilja göra en bil där växelspaken sitter i taket. Då berättar de för oss vad de vill förmedla och vår uppgift blir att omsätta det i bilder och känslor som övertygar. Det är med känslor man påverkar folk, oavsett om det är GM eller på krogen, säger Michael. Generellt går samarbetet inom gruppen till ungefär så här: Den som anses bäst lämpad väljs ut som projekt ledare för det aktuella uppdraget. Sen påbörjas en så kallad pre-production fas där hela filmen skapas fast i en väldigt ofärdig version, för att både kund och arbetsstyrka skall få en god överblick över vad projektledaren vill åstadkomma innan själva produktionen startas. När väl kunden godkänt denna film börjar alla modeller, karak tärer Säg att Saab skulle vilja göra en bil där växelspaken sitter i taket.... vår uppgift blir att omsätta det i bilder och känslor som övertygar. ningom ut ett animationsuppdrag liksom företaget Against All Odds. Alla ville veta vilka vi var och hur vi hade gått tillväga. Sedan dess har jobben rullat in och av nedläggningsplanerna blev det alltså intet. Istället öppnades dörrarna på vid gavel till den globala och expansiva industri som rymmer animation och 3d-grafik för exempelvis data- och tv-spel, film, Internet och visualisering inom olika branscher. Västra Götalandsregionen satsar gärna på att stärka de inhemska aktörerna inom denna industri inte minst genom utbildningar. Förutom linjen på Steneby, för vilken Högskolan Väst i Trollhättan står som huvudman, erbjuder Högskolan i Skövde ett flertal program och kurser inom exempelvis programmering, grafik och dataspelsutveckling. För närvarande är Meindbenders personalstyrka fullt upptagen med att slutföra just ett visualiseringsuppdrag för Saab. Det är omgärdat av sekretess men går ut på att skapa ett internt material som ska presentera de idéer Saab och bakgrunder byggas upp virtuellt. Därefter skapas animationen till filmen samtidigt som modellerna finputsas och får sitt slutgiltiga utseende. Till sist är det dags för själva renderingen, eller framberäkningen, av de färdiga bildrutorna till filmen. Detta är en mycket kostsam och tidskrävande del eftersom bilderna tar väldigt lång tid att generera, trots tillgång till avancerad hårdvara. Leverans sker, en utvärdering av projektets effektivitet görs och sedan bär det av till nästa uppdrag. Även om animatörerna i Meindbender är glada över de kommersiella framgångarna så är tanken och drömmen att även de egna projekten ska rymmas inom verksamhetens ramar. Det är trots allt där kreativiteten och passionen för den fria animationskonsten får störst svängrum. Michael själv förstod redan på lekis att han hade känsla för bild och rörelse. Jag minns att vi fick en bilduppgift en gång, som egentligen var ett förtäckt intelligenstest. Samtliga i klassen skulle rita en halvfull saftflaska som stod lutad i 45 grader. Det kluriga med upp-