P OCH K I MARK OCH VÄXTER - HÅLLER DAGENS GÖDSLINGS- STRATEGIER? Lennart Mattsson SLU Markvetenskap, avd. för växtnäringslära, Box 7014, 750 07 UPPSALA E-post: lennart.mattsson@mv.slu.se Sammanfattning Dagens gödslingsstrategier för P och K är baserade på ersättningsprincipen och på att givorna anpassas till aktuell gröda. Detta är en rimlig och hållbar strategi. Markens fosfor- och kaliumstatus kan påverkas genom gödslingsåtgärder. Det ger manöverutrymme om odlingsåtgärderna skulle medföra att PK-status utvecklas i fel riktning. Det pågår arbete för att förfina tolkningen av markkarteringsdata för både P och K. Inledning I dagens gödslingsstrategier för P och K ingår en strävan att anpassa gödslingen till den aktuella grödan. Därför är årlig gödsling lämpligast och förrådsgödsling har kommit i bakgrunden. Gödslingen ska också anpassas efter analysdata från markkarteringen. Den svåra men viktiga avvägningen av givan präglas av ersättningsprincipen, dvs det som förs bort med grödan ska återföras med gödseln. Beroende på vilken status marken har med avseende på P och K ska denna princip modifieras så att status motsvarande klass III gäller. P och K i marken Vi kan relativt enkelt med gödslingsåtgärder styra utvecklingen av P i marken. Figur 1 är ett exempel på detta och visar hur markens P status varierar med tiden vid olika P insatser. Utan P-tillförsel sjunker P-AL på en 10-15 års period till en nivå som är typisk för den platsen eller jorden. På samma sätt medför en tillförsel större än bortförseln att P-AL ökar. Ersättningsnivån ligger på 7-10 kg per ha och år. Att ökningen i P-AL inte kan fortgå i det oändliga är förståeligt men var och när den klingar av är oklart. Kaliumjonen är lättrörligare och vittring och jordart spelar större roll än för P. Det är därför inte lika självklart att gödsla upp en jord med K och inte heller att utarma den. Detta kan illustreras för några av bördighetsförsöken, nämligen Ekebo i Skåne och Högåsa i Ös- Figur 1. Utvecklingen i P-AL över tiden i bördighetsförsöket på Fjärdingslöv. Kreaturslös växtföljd (Mattsson, 1998) 24:1
tergötland båda på lättare jordar och med Bjertorp i Västergötland och Kungsängen i Uppland på lerjordar. Tabellen visar K-AL i matjorden i den kreaturslösa växtföljden vid högsta N- givan och med stigande K-tillförsel från noll till 80 kg årligen utöver bortförseln. Tillförsel av K utöver vad som förs bort med grödan visar sig i stigande analysvärden särskilt på lättare jordar som Ekebo och Högåsa (tabell 1). Ersättningsnivåerna för K ligger på 10 till 20 kg per ha och år i de aktuella försöken. På Ekebo stiger värdena med tiden i samtliga behandlingar, något som inte har en given förklaring. En orsak skulle dock kunna vara lyxkonsumtion av K, som för varje växtföljdsomlopp driver upp ersättningsnivåerna, men det förklarar inte förändringarna i kontrolledet som inte K-gödslas alls. Tabell 1. Utvecklingen av K-AL i matjorden, mg /100 g jord i några av bördighetsförsöken. Kreaturslös växtföljd, hög N giva. Årtalen för provtagning varierar Ekebo, K-HCl vid starten 87 mg 100-1 g jord 1963 1973 1989 1999 0 4,6 6,8 9,0 9,0 Ers 6,1 11,3 13,8 16,0 Ers+40 7,3 20,3 26,3 21,0 Ers+80 12,0 29,8 30,8 27,0 Högåsa, K-HCl vid starten 39 mg 100-1 g jord 1969 1973 1989 2001 0 7,8 7,8 3,8 3,0 Ers 9,8 8,5 4,8 4,0 Ers+40 16,3 20,5 12,8 11,5 Ers+80 19,0 22,8 17,3 15,0 Bjertorp, K-HCl vid starten 235 mg 100-1 g jord 1968 1973 1989 2001 0 11,3 10,3 9,5 8,5 Ers 10,8 10,0 11,8 10,5 Ers+40 11,5 13,3 13,5 16,0 Ers+80 13,3 16,0 19,3 25,0 Kungsängen, K-HCl vid starten 440 mg 100-1 g jord 1968 1974 1990 1999 0 16,0 18,0 14,0 13,0 Ers 15,0 16,5 13,5 14,0 Ers+40 17,0 17,3 16,0 17,0 Ers+80 17,0 17,3 16,5 18,0 24:2
Tabell 2. P och K i sockerbetor i Skåne, grönmassa och kärna i Mellansverige och i potatis i norra Sverige (Carlgren & Mattsson, 2001) P K Gröda 0 Ers+30 P a 0 Ers+80 K Sockerbetor 0,12 0,15 0,77 0,86 Vall I, skörd 1 0,23 0,27 1,90 2,62 Höstvete 0,38 0,36 0,42 0,42 Ers P Ers Potatis 0,22 0,23 2,14 2,59 a För potatis: Ers+20 P. Ersättningsnivån gäller som lägsta nivå. På de styvare jordarna kan man räkna med måttliga förändringar både över tiden och med gödslingsåtgärder. Sett över en 30 års period finns tendenser till sjunkande halter i kontrollen liksom till stigande halter vid kraftig uppgödsling. För både P och K ska markkarteringsanalyser ligga till grund för att bestämma gödslingsbehovet. Iakttagelser och erfarenheter har många gånger visat på dålig överensstämmelse mellan analysvärden och gödslingsrespons. För P har arbete lagts ned på att finna metoder för att förfina tolkningen. Detta har resulterat i att det nu finns ett underlag för detta men utformning av rekommendationer återstår (Mattsson et al., 2001). När det gäller K pågår arbeten som ska belysa vittringshastighet hos lermineral (Öborn et al., 2001) och studier hur djuprotade grödor kan hämta K från alven har gjorts (Witter & Johansson, 2001). Även här skapas efterhand underlag för utformning av mer detaljerade gödslingsrekommendationer. P och K i växten Det är tydliga skillnader i totalhalter av K i olika växtprodukter (tabell 2). Potatis och vall har höga K-halter, sockerbetor något lägre och spannmålskärna de lägsta halterna. Halterna påverkas av K-gödslingen i potatis, vall och sockerbetor, men knappast i spannmålskärna. Kalium ansamlas ju framför allt i halm. P-halten påverkas inte nämnvärt av P-gödslingen och det är mindre skillnader mellan olika växtprodukter än för K. Eftersom P bl.a. ingår i DNA är det naturligt att halterna är något högre i kärna jämfört med innehållet i vegetativa delar av växten. Gödslingsrespons En god bild av effekten på avkastning som P- respektive K-gödsling medför får vi ur tabell 3 och 4. I båda fallen är värdena hämtade ur ett urval baserat på ett stort antal gödslingsförsök utförda i hela landet. Serierna planerades med avseende på tolkningen av markkarteringsanalyser, en diskussion som inte berörs här. 24:3
Tabell 3. Relativ K-gödslingseffekt i några olika grödor. Medeltal för 226 försök i hela landet. Effekten i vall avser totalskörden. Medeltal följda av samma bokstav är ej signifikant skilda K kg/ha Potatis Vall Betor Stråsäd Alla 0 100 b 100 b 100 b 100 b 100 b 40 116 ab 123 a 101 ba 103 a 109 a 80 129 a 125 a 104 ba 100 ba 108 a 160 140 a 128 a 105 a 101 ba 110 a Antal 5 61 5 128 226 Tabell 4. Relativ P-gödslingseffekt i några olika grödor. Medeltal för 153 försök i hela landet. Effekten i vall avser totalskörden. Medeltal följda av samma bokstav är ej signifikant skilda P kg/ha Potatis Vall Betor Stråsäd Alla 0 100 100 c 100 100 c 100 c 5 81 106 b 102 105 bc 105 bc 15 97 109 ba 101 108 ba 108 ba 45 123 112 a 105 114 a 113 a Antal 1 25 3 100 153 Med den reservation för osäkerhet som följer av att antalet observationer är ojämnt fördelat mellan grödorna så framgår potatisens och vallens K-behov klart. I sockerbetor och stråsäd är gödslingseffekterna små. För fosforns del är effekterna tydliga i vall och stråsäd. För både P och K gäller att skördeökningar i storleksordningen upp till 10 % generellt sett kan påräknas beroende på vilket PK-tillstånd jorden befinner sig i. En femprocentig skördeökning vid en grundskörd på 5000 kg vete är kanske värd 225 kr om priset är 0,90 kr. Om 1 kg fosfor kostar 12 kr betalar skördeökningen knappt 20 kg P och om 1 kg K kostar 5 kr betalar skördeökningen 45 kg K. Allmänna rekommendationer för spannmål ligger i allmänhet lägre (Jordbruksverket, 2001), vilket bl.a. är befogat då ett antagande om 5 % skördeökning i det generella fallet förmodligen är i överkant. Slutsatser Mot bakgrund av skördeeffekter och utveckling i marken är dagens gödslingsrekommendationer och strategier rimliga. I grödor där vegetativa växtdelar utgör den viktigaste skördeprodukten, dvs vall, sockerbetor, potatis etc är effekterna på skördens storlek av P- och K- gödsling som störst. Halterna i sådana växtdelar påverkas också tydligast av gödslingsnivån. En strategi som baseras på ersättningsprincipen vidmakthåller markens P- och K-status generellt sett men på lätta jordar ska K-tillståndet följas noga. 24:4
Referenser Carlgren, K. & Mattsson, L. 2001. Swedish soil fertility experiments. Acta Agricultura Scandinavica 51,49-78 Jordbruksverket 2001. Riktlinjer för gödsling och kalkning 2002 (Red. B. Albertsson). Rapport 17. Mattsson, L. 1998. P in Swedish long-term soil fertility experiments. Kungl. Skogs- och lantbruksakademiens tidskrift 135, nr 7, 69-76. Mattsson, L., Börjesson, T., Ivarsson, K. & Gustafsson, K. 2001. Utvidgad tolkning av P-AL för mark- och skördeanpassd fosforgödsling. SLU, Inst för markvetenskap, Avd. för växtnäringslära, Rapport 202. Öborn, I., Holmqvist, J. & Witter, E. 2001. Vittring kan täcka kaliumbrist på vissa jordar. SLU Fakta/jordbruk 17. Witter, E. & Johansson, G. 2001. Kalium från alven - djupgående rötter kan hitta dolda reserver. SLU Fakta/jordbruk 18. 24:5