Innehåll Grundvattenkemi Grundvattnets beskaffenhet Naturliga vattenkvalitetsproblem kan begränsa användningen Nationella data Problem med vattenbrist Dricksvattenföreskrifter Grundvattnets beskaffenhet Grundvattnet har i regel en jämn och låg temperatur, låg halt av organiska ämnen, smakar och luktar gott och har ofta god mikrobiologisk kvalitet. Det viktigaste användningsområdet för grundvatten är vattenförsörjning. Ofta kan det användas helt utan beredning, och skulle sådan behövas är den i allmänhet enklare och betydligt mindre kemikaliekrävande än för ytvatten. Hälften av den kommunala vattenförsörjningen i landet baseras på naturligt eller konstgjort grundvatten. Enskilda hushåll, som omfattar drygt en miljon människor, använder nästan uteslutande grundvatten från egna, grävda eller borrade brunnar, för sin vattenförsörjning. Lika många utnyttjar grundvatten för sitt fritidsboende. Förutom att användas som drickvatten, nyttjas också grundvatten bland annat i jordbruket för djurhållning och konstbevattning, som processvatten i vissa industrier, för trädgårdsbevattning och som energikälla genom värmeutvinning. Grundvattnets naturliga sammansättning bestäms av en rad olika faktorer, främst jord- eller berggrundens mineral- och bergartsinnehåll, den kemiska miljön i den geologiska formationen och dess omgivning, vattnets uppehållstid, kornstorlekssammansättning samt också det infiltrerande vattnets sammansättning. Faktorerna samverkar på ett ofta ganska komplicerat sätt. För somliga ämnens förekomst i grundvattnet är den aktuella geologiska formationens mineralogiska sammansättning avgörande. Vattnet är t ex ofta hårt i områden med kalkrika jord och/eller bergarter genom att kalcium och magnesium utlöses från karbonatmineral i dylika bildningar. Höga halter av klorid förekommer däremot helt oberoende av jord och bergarternas kloridinnehåll. Detta beror på att kloriden inte har sitt ursprung från omgivande jord- eller berggrund utan från saltvatten i tidigare eller nutida hav. För andra ämnen kan den kemiska miljön vara avgörande. Järn kan t ex beroende på ph och redoxförhållanden förekomma i olika former, dels löst i vatten, dels utfällt i fast form. Naturliga vattenkvalitetsproblem kan begränsa användningen Grundvattnets naturliga beskaffenhet kan begränsa användbarheten som dricksvatten. De vanligaste förekommande kvalitetsproblemen vid grundvattenförsörjning är aggressivitet samt höga järn- och manganhalter. Höga järn- och manganhalter är relativt vanliga i grundvatten, både från brunnar i jord och från brunnar i berg men problem med dessa metaller kan vanligen lösas med olika behandlingsmetoder. I de fall järn är bundet i organiska komplex kan det vara svårare att avlägsna. Många grundvatten medför tekniska problem eftersom de är ledningsangripande, främst beroende på lågt ph och hög halt av aggressiv kolsyra. Detta är dock lätt att åtgärda innan distribution. Naturligt höga kloridhalter i områden som ligger under högsta kustlinjen och nära kustområden är vanligt förekommande och problemen ökar ofta med ökat uttag. Därför är det viktigt att mäta kloridhalten vid anläggandet av dricksvattenbrunn. Kloridhalten kan även mätas indirekt genom att konduktiviteten mäts.
Högsta kustlinjen (HK). Rastertäckt område har varit täckt av hav eller sjö. Under HK kan salt s k relikt grundvatten finnas kvar efter landhöjningen. I kustnära områden kan havsvatten tränga in genom sprickor i berggrunden direkt från havet. (Lindewald, 1985) Liksom för höga kloridhalter är kvalitetsproblem med höga fluoridhalter, främst i bergborrade brunnar, svåra att komma till rätta med. Det nya gränsvärdet för otjänligt vatten enligt Livsmedelsverkets föreskrifter, 1,5 mg/l, överskrids i 95 allmänna vattentäkter enligt en enkät utförd av Svenskt Vatten 2001. I enskilda bergborrade brunnar överskrids det nya gränsvärdet i en dryg fjärdedel av brunnarna. Fluoridhalter i måttliga halter anses ha kariesförebyggande effekt medan högre halter innebär risk för missfärgning av tandemalj. Fluoridhalter över 6 mg/l är otjänliga för mat och dryck. Problem med höga radonhalter är vanligt förekommande. Radon förekommer främst i vatten från bergborrade brunnar men kan även förekomma i låga halter i vatten från jordbrunnar. Höga radonhalter i grundvatten är vanligare i områden där berggrunden har höga uranhalter men påträffas även i andra områden. De lokala geologiska förhållandena har en avgörande betydelse för radonhalten. Rekommendationen är därför att vatten från borrade brunnar bör analyseras med avseende på radon. Vid höga radonhalter bör åtgärder vidtas. Den huvudsakliga risken med radon i vatten är avgången till inomhusluften som man inandas. Vid förtäring av radonhaltigt vatten påverkas främst mag-tarm kanalen. För radon finns godtagbar reningsteknik, både för vattenverk och för enskilda vattentäkter, tillgänglig. Nyligen har risken med uran i grundvattnet uppmärksammats. Uran kan förekomma i dricksvatten från bergborrade brunnar och (sannolikt) mer sällsynt från jordbrunnar. Risken med uran är dess kemiska toxicitet. Påverkan på njurarna har konstaterats i bl.a. finska undersökningar. Stråldosen från naturligt uran är mycket liten. Idag finns inget gränsvärde för uran i vatten vare sig i Sverige eller i Europeiska Unionen (EU). Världshälsoorganisationen (WHO) har en rekommendation på 9 µg/l, USA 30 µg/l. Kartläggningar av uran i både kommunalt och enskilt dricksvatten pågår för närvarande som ett bidrag till EU:s underlag för att fastställa ett gränsvärde för uran i vatten. I cirka 30 % av hittills undersökta enskilda brunnar i Sverige har uranhalter över 20 µg/l uppmätts. Förhöjda uranhalter i vatten förväntas, liksom för radon, i områden med uranrik berggrund, men korrelationen mellan uran och radon är mycket svag. För att få bättre kunskap om var höga uran-, radon- respektive radiumhalter kan förväntas behövs forskning kring uran, dess sönderfallsprodukter, radium och radon, och deras geo- och hydrokemiska egenskaper. I Total Indikativ Dos (TID) ingår alla radioaktiva ämnen utom K-40, tritium samt radon och dess dotterprodukter. Enligt de nya dricksvattenföreskrifter som utfärdats av Statens Livsmedelsverk (SLV) är gränsvärdet för den totala indikativa dosen satt till 0,1 msv/år i allmänna vattentäkter. Införandet av gränsvärde för TID har inneburit att förekomsten av radionuklider i vatten behöver kartläggas, ett arbete som påbörjades under 2001 i samarbete mellan SSI, SLV och SGU. Under 2003-2004 kommer radionuklider att undersökas i vatten från kommunala vattentäkter och
enskilda brunnar. I det fortsatta samarbetet deltar även Svenskt Vatten, Socialstyrelsen och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Arsenikhalter, ibland överskridande gränsvärdet, 10 µg/l, är relativt vanligt förekommande i borrade brunnar i områden med sulfidmineraliseringar. Av övriga metaller har naturligt höga halter av kadmium uppmärksammats i framförallt några områden med sedimentär bergrund. Halterna når vanligen inte upp till gränsvärdet för dricksvatten. Även naturligt förhöjda blyhalter har observerats. Nationella data Genom SGUs miljöövervakning, brunnsarkivet och de kemiska data som insamlas i samband med SGUs kartering har en sammanställning gjorts som ger en relativt god bild över den naturliga grundvattenkemin och den regionala fördelningen av problem med surt vatten, höga sulfathalter och låg alkalinitet. Exempel ges för klorid i berg och jord sist i dokumentet. Fler kartor hittas på SGUs hemsida och i Grundvattenets kemi i Sverige, Naturvårdsverket Rapport 4415. Ungefär samma analysmaterial ligger också till grund för Bedömningsgrunder för grundvatten, Naturvårdsverket Rapport 4915 där grundvattnets tillstånd vad avser kvarvarande buffringsförmåga i olika typmiljöer liksom grad av försurningspåverkan framgår. Dock bygger dessa sammanställningar främst på provtagningar under 1980-talet. Med hjälp av bedömningsgrunderna kan en bedömning göras huruvida ett parametervärde ligger inom de naturliga variationerna. Under 2004 kommer bedömningsgrunderna för grundvatten att revideras. Som ett redskap i SGUs arbete med att samla in, förvalta och tillhandahålla hydrogeologisk information upprättas på SGU en databas för grundvattenförekomster och vattentäkter, DGV. Databasen kommer att innehålla hydrogeologisk information om grundvattenförekomster, teknisk information om vattentäkter och uppgifter om grundvattenkvalitet. Det är också viktigt att få in data från enskilda vattentäkter för att t.ex. kunna identifiera områden som inte uppfyller god grundvattenkvalitet. Dricksvattenföreskrifter Sedan december 2003 gäller Livsmedelsverkets nya dricksvattenföreskrifter (SLV FS 2001:30). Dessa är främst inriktade på det behandlade och distribuerade vattnets kvalitet. Föreskrifterna gäller inte vattenverk som tillhandahåller mindre än 10 m 3 dricksvatten per dygn eller försörjer färre än 50 personer utan är tillämpliga för större anläggningar eller om vattnet tillhandahålls eller används som en del av en kommersiell eller offentlig verksamhet. Gränsvärden gäller således inte råvattnet eller vatten från flertalet enskilda brunnar. Socialstyrelsen gav i december 2003 ut riktvärden för försiktighetsmått för dricksvatten för de brunnar som inte omfattas av Livsmedelsverkets föreskrifter. I dessa skrifter finns information kring gränsvärden för olika kemiska parametrar. En parameter kan enligt Livsmedelsverkets eller Socialstyrelsens föreskrifter ha hälsomässig, teknisk eller estetisk anmärkning. Vid estetisk anmärkning är vattnet otillfredsställande i fråga om lukt, smak, grumlighet eller färg men behöver ej påverka hälsa eller ge tekniska problem. Vid teknisk anmärkning kan vattnet påverka tekniska installationer såsom pump, ledningar, vattenberedare mm men vattnet behöver inte påverka hälsan eller märkas genom lukt eller syn. Om ett vatten bedöms som otjänligt enligt föreskrifterna beror det i huvudsak på hälsomässiga risker. Vattnet kan dock ha sådan stark smak eller lukt att det inte anses som tjänligt för dricksvatten trots att det inte är farligt att dricka. Problem med vattenbrist I delar av Sverige kan uttagen av grundvatten under kortare eller längre perioder vara större än nybildningen av grundvatten. Detta icke hållbara utnyttjande av naturresursen grundvatten resulterar i sänkta grundvattennivåer och kan orsaka kvalitetsproblem, främst saltvatteninträngning. De flesta grundvattenförekomsterna i Sverige är inte så stora att de under
en följd av år medger ett överuttag. Ett långsiktigt överuttag är främst möjligt i större akviferer som t.ex. Kristianstadsslättens sedimentära berggrund där uttagen för bevattning vissa år är stora samtidigt som stora uttag görs för kommunal vattenförsörjning. Vid stora uttag ökar också bidraget från grundvatten i ytliga jordlager som kan vara påverkat av jordbruksverksamhet och bl.a. ha en hög nitrathalt. Även i andra delar av Skåne nämns vattenbrist av Länsstyrelsen i Skåne som ett problem där uttaget lokalt är större än nybildningen av grundvatten. I kustområden i t.ex. Östergötland, Västra Götaland, Blekinge och Stockholm utgör vattenbrist och saltvatteninträngning ett hinder för en hållbar utveckling. I Blekinge är konkurrensen om vattnet särskilt stor på Listerlandet där ett intensivt jordbruk bedrivs. Situationer med vattenbrist och konkurrens om grundvattnet inträffar också på Öland, Gotland och i Halland. Ofta är bristsituationen särskilt uttalad på sommaren då bevattningsbehovet och fritidsboendet är som störst samtidigt som grundvattenbildningen är som minst. I områden med ett ökande antal fritids- och permanentboende, uppstår eller kommer sannolikt problem med dricksvatten- och avloppsförsörjningen att uppstå. År 2000 fanns enligt Statistiska centralbyrån (SCB) 1331 fritidshusområden. Många av dessa ligger i kustområden, se figur nedan. Högre boendestandard i kombination med ett ökat permanentboende ökar vattenförbrukningen. Många borrar egen brunn och risken för saltvatteninträngning ökar. Saltvattnet är i de allra flesta fall relikt saltvatten som finns i områden som varit täckta av salt eller bräckt vatten efter senaste nedisningen. I strandnära lägen kan även inträngning av det nutida havsvattnet förekomma. I många områden finns inte heller gemensamma avloppssystem utan avloppsvattnet infiltreras på tomten vilket ökar risken för lokal avloppspåverkan på dricksvattnet. Ett belysande exempel kan hämtas från Stockholms skärgård. En ö med en yta av ca 200 ha har ca 500 fastigheter. Det finns ca 400 dricksvattenbrunnar och ungefär lika många avloppsanläggningar. Brunnarna kan sägas vara anlagda i samma grundvattenförekomst och avloppsanläggningarna baseras i huvudsak på avloppsinfiltration. Kvaliteten på avloppsanläggningarna varierar avsevärt. På sikt räknar man med att flertalet fastigheter kommer att hålla permanentboende med en successivt ökande vattenanvändning som följd. För att belysa huruvida de boende på ön har en långsiktigt hållbar vattenförsörjning gjordes ett slumpmässigt urval av 50 brunnar där vattenanalyser togs. Analysresultaten visade att ca 20 % av brunnarna hade indikationer på avloppspåverkan och ca 30 % hade förhöjda kloridhalter. Fördelning fritidshusområden. I Sverige finns det 1 331 fritidshusområden d.v.s. områden med minst 50 fritidshus och där avståndet mellan husen är högst 150 meter, SCB. Man kan med stor sannolikhet förutsäga att dylika vattenkvalitetsproblem kommer att öka med en ökande vattenanvändning i kustnära områden. Analys av dricksvattnet Vattnet i en dricksvattenbrunn beror både av de naturliga geologiska och hydrologiska förhållandena. Eftersom vatten från enskilda brunnar kan variera från fastighet till fastighet går det inte att säga något generellt om vattenkvaliteten. En vattenanalys ger svar på hur vattnet är och en indikation på eventuell påverkan. För att veta att konsumenten dricker ett bra vatten bör
man provta och analysera vattnet i en enskild dricksvattenbrunn med viss regelbundenhet för att följa att ingen förändring sker samt vid förändringar av vattnets kvalitet med avseende på fysikaliska och bakteriologiska parametrar. Vid nyanläggandet av en brunn rekommenderas att vattnet kontrolleras under borrning med avseende på klorid/konduktivitet och att ett fullständigt vattenprov tas genast innan vattnet börjar att användas för att se till att vattnet är tjänligt som dricksvatten. Vissa parametrar såsom grumlighet (färgtal, turbiditet), järn och mangan kan bli bättre vid användning och omsättning av grundvattnet. Andra parametrar som kan tyda på en förorening kan strömma mot brunnen vid användning varför en ny analys bör göras efter ca 3 månader för att kontrollera vattenkvaliteten. De två största laboratorierna i Sverige är AlControl och AnalyCen. Dessa kan anlitas både för provtagning och analys. Även kommunens miljö- och hälsoskyddskontor kan ofta vara behjälpligt och även vara rådgivande. Kommunen har ibland avtal med laboratorium som konsumenten kan utnyttja för bättre pris. Kostnaderna för en vattenanalys varierar mellan olika laboratorier och typ av analys. Typ av analys Bakteriologisk Fysikalisk/kemisk Radon Kostnad 2004 (ca-pris) 300 kr 600 kr 250 kr Nedan följer några vanliga frågor kring kemi och koppling till påverkan genom att vissa parametrar kan tyda på förorening av grundvattnet. Bakterier e-coli bakterier kan innebära risk för sjukdomsframkallande organismer. Förhöjda bakteriehalter kan tyda på att brunnen är otät och att ytligt grundvatten läcker in, att brunnslocket inte är bra utformat så att djur kan ta sig in eller att påverkan sker från avlopp, gödsel eller liknande. Vid grävda brunnar med dålig vattenkvalitet bör man rekommendera att brunnen pumpas ur, rengörs och ev kloreras för att se om kvaliteten kan förbättras. Vatten missfärgas vid regn ger indikationer på att brunnskonstruktionen är otät och att ytligt grundvatten läcker in. Bör åtgärdas. Ljusa beläggningar på sanitetsgods eller kokärl eller om det bildas tunna ljusa flak på vattenytan i kastrullen tyder på hårt vatten dvs hög kalkhalt i vattnet. Speciella avhärdningsfilter kan avhjälpa problemet. Lukt av ruttna ägg tyder på svavelväte i brunnen. Det är en lättflyktig gas som kan lukta väldigt illa. Är lätt att lufta bort. Svarta eller bruna fällningar tyder på höga järn- eller manganhalter kan ge färgat vatten och textilskador. Kan ofta luftas och filtreras bort, ej farligt för hälsan. Salt smak förhöjda kloridhalter kan tyda på inträngande havsvatten (relikt eller nutida) eller påverkan av en förorening exempelvis saltning av väg eller grustäkt, saltupplag, avlopp, deponi etc. Val av åtgärd beror på källan, om det är havsvatten måste man försöka spara på vatten. Ibland kan det hjälpa att gjuta igen och lyfta upp vattenintaget. Förhöjda kloridhalter är dock inte hälsofarliga. Radon och fluorid - syns eller luktar ej. Förhöjda radonhalter i dricksvatten kan ge hälsoeffekter. Man bör speciellt för småbarn rekommendera att vattnet luftas/vispas innan användning och att en radonavskiljare installeras. Nuvarande gränsvärde för otjänligt vatten ligger vid 1000 Bq/l. Fluorid bör kontrolleras om man har småbarn eftersom förhöjda halter kan ge tandemaljfläckar. Fluoridhalter över gränsvärdet 6,0 mg/l är otjänliga. Idag finns inte någon enkel reningsutrustning för fluorid. ph ett lågt ph-värde och hög halt av aggressiv kolsyra kan leda till att vattnet blir korrosivt. Detta kan medföra tekniska problem eftersom de är ledningsangripande.
Läs mer här: Statens livsmedelsverks föreskrifter om dricksvatten; beslutade 10 december 2001. SLVFS 2001:30 Socialstyrelsens Allmänna råd om Försiktighetsmått för dricksvatten, SOSFS 2003:17 Grundvattnets kemi i Sverige. Naturvårdsverket Rapport 4415 SGUs hemsida www.sgu.se Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se Handbok om enskild vattenförsörjning till Socialstyrelsens allmänna råd kommer. Bedömningsgrunder för miljökvalitet, grundvatten. Naturvårdsverket rapport 4915