1 BIOLOGISK MÅNGFALD VID

Samarbetsprojekt Fortum Markets AB Upplandsstiftelsen DELRAPPORT 1 BIOLOGISK MÅNGFALD VID nedre DaläLVen 2012 2015 Tomas Loreth, Pär Eriksson Johan Persson, Gillis Aronsson 1

PRODUKTION Upplandsstiftelsen Telefon 018-611 62 71 www.upplandsstiftelsen.se Upplandsstiftelsen 2012 ISSN 1103 7911 Omslagsbild: Gulfotshätta Foto: Gillis Aronsson Kartbearbetning: Per Stolpe 2

DELRAPPORT 1 BIOLOGISK MÅNGFALD VID nedre DaläLVen 2012 2015 Tomas Loreth, Pär Eriksson Johan Persson, Gillis Aronsson Bredforsen från luften. Foto: Johan Persson. 3

4 Figur 1. Översiktskarta över marker som berörs av projektet.

Inledning År 2009 inledde Upplandsstiftelsen och Fortum Markets AB ett treårigt samarbete för att bevara naturvärden vid nedre Dalälven. Arbetet syftade till att bevara och utveckla naturmiljöer som älvängar, lövrika strandskogar och strömsträckor som karaktäriserar landskapet längs och i älven. Miljöerna är inte bara kännetecknande för de unika naturförhållandena, utan också som livsmiljöer för en rad hotade arter. Genom förändringar i markanvändningen inom jord- och skogsbruk i kombination med utbyggnaden av älven för vattenkraft håller dessa miljöer på att förändras eller helt försvinna. Under 2012 fortsatte samarbetet i och med starten av projektet Biologisk mångfald vid nedre Dalälven år 2012 2015. Projektet finansieras av Fortums Nordiska Miljöfond, det vill säga försäljningen av Bra miljövalmärkt el. Naturskyddsföreningen har som miljöorganisation godkänt projektets utformning. Enligt de avtal parterna undertecknat ska projektet avrapporteras skriftligen i december varje år. Detta är projektets första delrapport. Projektets OMFAttning Arbetet syftar till att öppna upp och förhindra att älvängar och svämskogar växer igen, återskapa naturligt lövrika skogsmiljöer med asp och gamla ekar samt förbättra situationen för fisk och andra vattenlevande organismer som lever i strömmande vatten. Insatserna innebär: * röjning av gran och videbuskar från älvängar och svämskogar * röjning och gallring av planterade barrträd i lövskogsbestånd * frihuggning av gamla ekar * återinförande av betesdrift på svämskogar, i älvängar och på älvnära hagmarker * gynnande av lövträd som asp * kartläggning och skötselåtgärder för gamla träd främst genom frihuggning *kartläggning av naturvärden i strömsträckor * utläggning av lekgrus * övrig biotopvård av strömsträckor SAMARBETSPARTNER OCH INTRESSENTER Projektet har pågått sedan juni 2012. Arbetet leds av Upplandsstiftelsen i samråd med Fortum och SNF. Kontakter tas fortlöpande med myndigheter och markägare som berörs av projektet. 5

möten och planering Den 6 december 2012 är ett möte mellan Fortum och Upplandsstiftelsen inplanerat då årsrapporten presenteras och kommande arbete diskuteras. Genomförda åtgärder Arbete utfört i landmiljöer Restaureringsarbetet av älvängar fortsatte på Jörsön i naturreservatet Bredforsen. Framför allt genomfördes åtgärder i den norra fållan där salixbuskar röjts och gran som börjat växa in i lövsvämskog avverkats. Även en fäbodvall Harvbyvallen, som ingår i denna fålla, har restaurerats, se karta figur 4. Figur 2. Upplandsstiftelsens tillsyningsman i Bredforsens naturreservat Carl-Martin Olsson i den norra fållan på Jörsön. Salixbuskar har röjts för att öppna upp älvängen som nu betas. Foto: Pär Eriksson. Figur 3. Stora arealer älvängar och anslutande svämskogar som håller på att växa igen med buskar och gran ska restaureras på Gässön. Från och med år 2013 ska de betas med nötkreatur enligt planerna. En mindre del brukas redan genom slåtter. Foto: Pär Eriksson. 6

Figur 4. Restaurering av älvängar på Jörsön. Figur 5. Före detta ekhage som växt igen med björk och hassel, vid Nöttbo. Foto: Gillis Aronsson. Figur 6. Skogsstyrelsens arbetslag plockar och bränner ris på Harvbyvallen, en gammal färbodvall på Jörsön. Lennart Petterssons kor hjälper till med att hålla landskapet öppet. Foto: Pär Eriksson. 7

Ansökan utvald miljö: Restaurering av betesmarker Gässön, Bredforsen 2012-06-14 A B A A A Restaureringsområde Skala: 1:10 000 Delområde Figur 7. Älvängarna på Gässön kommer att restaureras och ställas i ordning för betesdrift år 2013. 8 Upplandsstiftelsen, Box 2674, 754 26 Uppsala

Figur 8. Karta över område 6 där ung blandlövskog främjats genom röjning av gran samt anslutande bestånd på Bergviks mark där 30 gamla ekar frihuggits. 9

Figur 9. Gamla ekar på Bergviks mark som är på väg att dö i konkurrens med uppväxande granskog på Rämsön. Foto: Pär Eriksson. Figur 10. Frihuggna gamla ekar på Bergviks mark på Rämsön. Foto: Pär Eriksson. 10

Figur 11. Gammal ek på Bergviks mark frihuggen mot ung lövskog som gransanerats. Foto: Pär Eriksson. Gamla ekar har frihuggits i svämskogen på Kvarnön i Bredforsens naturreservat. Ytterligare en betesfålla planeras på Gässön (Figur 7 och 8). Under året diskuterades gränsdragningar för stängsel med djurägaren och berörda jaktlag. Området kommer att restaureras med stöd från Länsstyrelsens landsbygdsenhet och hjälp av Fortums miljöfond. Åtgärder på Fortums marker vid Untra har utförts i enlighet med riktlinjerna i den naturvårdsplan som tagits fram. Lövskogsrestaureringar har utförts i på Rämsön i område 6. Här har gran röjts bort för att främja den naturligt uppkomna blandlövskogen. I anslutande bestånd på Bergviks mark har 30 gamla ekar som står i gammal svämskog frihuggits (Figur 8). Även lövskogsrestaureringar på Fortums mark, område 18 i naturvårdsplanen (Stora Tylleropsön), som inleddes år 2011 återupptogs under hösten. Under föregående projektperiod genomfördes en naturvårdsbränning på Fortums mark vid Untra, Övre Tylleropsön. En uppföljning av brännan med fokus på vedlevande insekter genomfördes år 2012. Inventeringen finansierades av Fortum men utanför detta projekt. Resultat redovisas i en särskild rapport (Bilaga 1). En noggrannare kartering av grova träd, främst ek, har gjorts i de igenväxta ekhagarna vid Nöttbo. Ungefär 80 hagmarksekar finns i det 16 hektar stora området som Upplandsstiftelsen arrenderar av Bergvik. I detta område planeras en restaureringshuggning följt av stängsling och bete. Särskilda insatser ska även göras för vitryggig hackspett då huggningen genomförs, bland annat genom att tillskapa död ved. 11

12 Figur 12. Karta över området vid Nöttbo med inprickade grova träd. Den gulsvarta linjen visar området som Upplandsstiftelsen arrenderar av Bergvik, och som ska restaureras till en beteshävdad ekhage.

ARBETE UTFÖRT I VATTENMILJÖER BREDFORSEN Bredforsområdet i Dalälven är beläget på gränsen mellan Uppsala och Gävleborgs län och är en strömsträcka med hög potential för strömlevande fisk och övrig vattenlevande fauna. Området är delvis Natura 2000-område och sedan tidigare naturreservat som ägs och förvaltas av Upplandsstiftelsen. Innan vattenregleringen, som skedde i samband med bygget av Söderfors kraftstation 1979, var sträckan rik på strömlevande harr och öring. I och med regleringen ändrades förhållandena för dessa arter till det sämre. Figur 13. Bredforsen i augusti 2012. Foto: Tomas Loreth. Upplandsstiftelsen har tillsammans med Hydrophyta Ekologikonsult sedan 2009 genomfört årliga elprovfisken i området. Syftet med provfiskena har dels varit att se hur fisksamhällets struktur, med fokus på harren, ser ut i strömmarna i Bredforsområdet och dels att följa upp utläggningen av lekgrus som skedde 2011. Årets undersökning jämförs även med de studier som gjordes i projektet mellan år 2009 och 2011. Under hösten har även möjligheterna att restaurera sidofårorna nedströms Fyllningen undersökts. Elprovfiskena utfördes längs den södra stranden av forsen vid Landkvarn, strömsträckorna strax norr om Björkholmen samt ett antal sidfåror nedströms Laxkaret och Fyllningen. Totalt fiskades åtta lokaler i området som ligger en knapp kilometer nordost om vägbron vid Bredforsen (Figur 14). 13

Figur 14. Elfiskeinventerade områden Bredforsen 2012 (lila). Den enda harren fångades i det nordvästligaste Figur 12. området. Elfiskeinventerade Rött område områden markerar i Bredforsen den plats 2012 på (gulmarkerade). spärrdammen som Den förslagsvis enda harren kan fångades öppnas i för att förbättra det nordligaste vattenflödet området. i sidofårorna. Av målarten harr fångades endast en individ (tabell 1). Det skedde på samma lokal, i den lilla strömmen Av målarten harr fångades endast en individ (tabell 1). Det skedde på samma lokal, direkt söder om vindskyddet på sydsidan av Landkvarnsforsen, som så gott som i den lilla strömmen direkt söder om vindskyddet på sydsidan av Landkvarnsforsen, samtliga harrar i Bredforsen fångats sedan undersökningarna startade 2009. Det låga som så gott som samtliga harrar i Bredforsen fångats sedan undersökningarna startade antalet 2009. harrar Det som låga fångats antalet genom harrar åren som ger fångats en bild genom av ett mycket åren ger svagt en bild bestånd av ett som mycket svagt riskerar bestånd att slås som ut helt. riskerar Det som att slås kan ut tolkas helt. som Det positivt som kan är tolkas att de harrar som positivt som fångats är att är de harrar ca 1-2 som år vilket fångats betyder är ca att 1 2 föryngring år vilket sker betyder om än att i liten föryngring skala. sker om än i liten skala. Tabell 1. Total fångst vid elfiske i Bredforsen mellan åren 2009 till 2012. Observera att det under 2011 års provfiske rådde mycket höga flöden i området vilket kraftigt begränsade antalet lokaler som kunde inventeras. Bredforsen 2009 2010 2011 2012 Abborre 102 45 3 24 Gers 7 1 0 0 Gädda 3 1 2 0 Harr 3 4 1 1 Id 2 3 1 0 Lake 65 34 2 26 Löja 2 14 0 9 Mört 2 11 6 28 Stensimpa 402 573 8 243 Öring 21 4 0 0 14 11

Under 2013 kommer en större elfiskeundersökning med elfiskebåt att ske i Bredforsen. Då kommer även de något djupare områdena av huvudfåran att inventeras, vilket inte är möjligt att genomföra med traditionellt elfiske. Förhoppningsvis får vi då svar på var den vuxna harren står, vilken storleksstruktur den har och inte minst vilka tätheter som finns. Med den informationen kan sedan det framtida arbetet med biotopvård och att förvalta beståndet i Bredforsen förbättras ytterligare. Under försommaren inventerades sidofårorna nedströms spegeldammarna för att undersöka möjligheterna till biotopförbättrande åtgärder för strömlevande fisk och då främst som lek- och uppväxtmiljöer för harr. I dagläget så går en betydande del av vattnet som passerar genom spegeldammarna ut via forssträckan vid Söderkvarn. Tyvärr så är den sträckan i stora partier för grund och brant för att utgöra någon vidare strömbiotop för annan fisk. Däremot finns det fina sidofåror väster om Söderkvarn som skulle gynnas av ökade flöden från spegeldammarna. I dagsläget finns det mycket sparsamt med lekgrus i sidofårorna men övrigt bottensubstrat med sten och block ger fina ståndplatser. Förutsättningarna för harren skulle kunna förbättras avsevärt med ökad beskuggning från omkringväxande vegetation och utläggning av lekgrus kombinerat med tillförsel av ved i vattnet och ökade flöden genom fårorna. En ändring av utloppet skulle inte medföra någon märkbar förändring från nuvarande flöden genom spärrdammarna förutom att utflödet sker cirka 20 meter väster om det som finns idag. Diskussion med Vattenfall kring åtgärderna kommer att föras under vintern 2012/2013. Figur 15. Sidofåra i Bredforsområdet som skulle gynnas av förändrat flöde från spegeldammarna. Foto: Per Stolpe. 15

TAMMÅN Tammån var en av de tre ursprungliga huvudfårorna i Dalälven nedströms Untrafjärden innan Untraverket stod färdigt 1918. Ån börjar sitt flöde vid dämmet vid Tammsforsen och rinner sedan via Daglösforsen och Hunsöforsen innan den mynnar ut i Brusbosundet strax nedströms kraftverket i Untra (Figur 16). Vattendraget har av Upplandsstiftelsen bedömts vara en potentiell öringlokal. Det är möjligt att den rödlistade aspen leker i de nedre delarna av Hunsöforsen. Figur 16. Strömsträckor i och kring Tammån som besöktes i juni 2012 för att bedöma deras potential att hysa strömlevande fisk. Områdena markerade med E, H och J provfiskades i september 2012. Under 2011 elfiskades delar av Tammsforsen och Hunsöforsen varvid en öring fångades i den senare. För 2012 har antalet lokaler som fiskats utökats och samtliga strömpartierna har besökts och bedömts för sin potential att hysa strömlevande fisk. 16

Öring 21 4 0 0 Tabell 2. Total fångst vid elfiske i de tre forsarna Hunsöforsen, forsen mellan Hunsöarna och Daglösforsen, i Tammån 2012. Art Hunsöforsen Mellan Hunsöarna Daglösforsen Art Hunsöforsen Mellan Hunsöarna Daglösforsen Abborre 1 3 Abborre 8 1 3 Björkna 0 0 Björkna 4 0 0 Gädda 2 0 Gädda 1 2 0 Id 0 0 Id 1 0 0 Lake 1 1 Lake 4 1 1 Löja 0 0 Löja 3 0 0 Mört 54 0 2 Mört 54 0 2 Stensimpa 92 43 9 Stensimpa 92 43 9 Ål 1 0 Ål 4 1 0 Hunsöforsen är den strömsträcka i Tammån som hyser störst potential för strömlevande fauna. Bottenstrukturen är varierad med både block och sten i varierade storlekar. Vattenhastigheten varierar mellan partier med forsande och strömmande Hunsöforsen är den strömsträcka i Tammån som hyser störst potential för strömlevande fauna. vatten samt några avsnitt med något lugnare strömhastighet. Totalt rör det sig om en cirka Bottenstrukturen 150 meter är lång varierad strömsträcka med både med block en medelbredd och sten i varierade på 15 meter. storlekar. Insatser Vattenhastigheten som varierar mellan kan partier göras med för forsande att förbättra och strömmande för arter som vatten trivs samt i strömmande några avsnitt vatten med är något bland lugnare annat strömhastighet. att Totalt rör öka det sig mängden om cirka död ved 150 i meter vattendraget. lång strömsträcka Fördelarna med med en ökade medelbredd kvantiteter på 15 död meter. ved Insatser är som kan göras för flera. att förbättra Dels så för skapas arter som det trivs variation i strömmande i flöden vilket vatten innebär bland fler annat och att bättre öka ståndplatser mängden död ved i vattendraget. för Fördelarna fisk. Dels med ökar ökade antalet kvantiteter arter av död bottenfauna ved är flera. som Dels trivs så i skapas strömmande det variation vatten i som flöden i vilket innebär fler sin tur gynnar fiskar som prederar på dessa. Skulle nästa års elprovfiske med båt visa och bättre ståndplatser för fisk. Dels ökar antalet arter av bottenfauna som trivs i strömmande vatten som i sin att det finns en öringstam kvar i Tammån kan det även bli aktuellt med att tillföra tur gynnar fiskar som prederar på dessa. Skulle nästa års elprovfiske med båt visa att det finns en öringstam lekgrus då det var relativt sparsamt med lämpligt substrat i forsen. kvar i Tammån kan det även bli aktuellt med att tillföra lekgrus då det var relativt sparsamt med lämpligt substrat i forsen. Figur 15. Iden med sina djupt röda fenor och lätt gulfärgade gällock trivs i strömmande vatten som Hunsöforsen. Foto: Alexander Masalin. Figur Den 17. rödlistade Iden med ålen sina som djupt gärna röda fenor uppehåller och lätt gulfärgade sig i skrymslen gällock trivs mellan i strömmande stenar och vatten i djuphålor som Hunsöforsen i strömmande i vatten Tammån. Foto: Alexander Masalin. fångades vid fyra tillfällen i Hunsöforsen (figur x). Den ena ålen var mycket grov och nästan sjuttio centimeter lång. Ålarna härstammar troligen från fångster av ung ål som fångas i ålyngelfällan i Kungsådran i 14 17

Den rödlistade ålen som gärna uppehåller sig i skrymslen mellan stenar och i djuphålor i strömmande vatten fångades vid fyra tillfällen i Hunsöforsen (Tabell 2). Den ena ålen var mycket grov och nästan sjuttio centimeter lång. Ålarna härstammar troligen från fångster av ung ål som fångas i ålyngelfällan i Kungsådran i Älvkarleby och sedan transporteras uppströms med bil för bland annat utsättningar i den uppströmsliggande Hedesundafjärden. Figur 18. Ål fångad vid elprovfiske i Hunsöforsen 2012. Foto: Alexander Masalin. Strömsträckan mellan Nedre och Övre Hunsön är cirka 120 meter lång och fem meter bred (Figur 19). Strömmen har varierad bottenstruktur och är rejält beskuggad och ser vid en första anblick ut att kunna erbjuda fina habitat för strömlevande fisk. Problemet är att den är väldigt grund och att den både uppströms och nedströms gränsar till stilla vatten med sjökaraktär. Stilla vatten med gott om gädda ger sällan bra förutsättningar för öring. Stora delar av sträckan var så gott som fisklös vid inventeringen och det var fram för allt i de nedre delarna som fisk fångades. Figur 19. Nedre delen av strömsträckan mellan Övre och Nedre Hunsön. Foto: Tomas Loreth. 18

Resultaten från den delen av Daglösforsen som provfiskades visade inte på någon god strömbiotop för fisk. Några enstaka stensimpor och en lake är inte mycket till fångst på en så stor yta. Genomgående för strömsträckorna i Tammån är att det krävs större vattenflöde för att bli riktigt bra. I dagsläget är det endast Hunsöforsen och till viss del Tammsforsen som har någorlunda god potential som strömhabit med den vattenmängd som passerar. Figur 20. Små lakar återfinns ofta i strömmande vatten i Uppsala län. Foto: Alexander Masalin. Metoder Elfisket utfördes 30 augusti i Bredforsen och 4 5 september i Tammån 2012 enligt Fiskeriverkets standard SS-EN 14011. För att täcka så stora ytor som möjligt och på så sätt öka chanserna att fånga nyckelarten harr i Bredforsen och öring i Tammån användes kvalitativt fiske. Detta kräver endast en utfiskning per lokal vilket ger fler provfiskade ytor. Endast på den lokal där harr fångades genomfördes fler utfiskningar. För fisket användes ett LUGAB L600 elfiskeaggregat. Spänningen var 600 V. Uppföljning biotopvårdsåtgärder Under hösten 2012 genomfördes en ytterligare en uppföljning av den utläggning av lekgrus som genomfördes i slutet av augusti 2011, då 45 ton med sten och grus lades ut i Bredforsen. Efter det så har det vid några tillfällen släppts betydande mängder med vatten genom luckorna i Bredforsen vilket gjort att gruset spridit ut sig och antagit en mer naturlig placering i strömmarna, något som konstaterades i november 2011 och nu även i augusti 2012. 19

DJUPSTRÖMMEN Som en del av arbetet med att ta fram underlag för biotopvård i vattendrag kring Untra besöktes Djupströmmen den 13 juni 2012. Flödet i Djupströmmen regleras uteslutande av en icke fjärrstyrd dammlucka. Vid besökstillfället var vattenflödet mycket lågt. Strömmen har dock god potential för det akvatiska livet tack vare bra skuggning från träd längs stränderna och förekomst av död ved i vattnet. En ökad vattenföring genom Djupströmmen skulle därför kunna återskapa området till en levande strömbiotop. EKONOMISK REDOVISNING VERKSAMHET LAND OCH VATTEN JUNI DEC 2012 Tabell 3 Kostnader land (exkl. moms) Skötselåtgärder Bredforsen 141 000 Insektsinventering på Övre Tylleropsön 39 600 Skötselåtgärder Untra 37 800 Resor 900 Summa 219 300 Kostnader vatten (exkl. moms) Konsulter 6 500 GIS-arbeten 4 000 Projektering vattenmiljöer 35 000 Material 2 500 Uppföljning biotopvård Bredforsen 60 000 Bilhyra/logi 3 500 Summa 111 500 20

21

22

23

rapport 2012/6 insektsinventering av naturvårdsbränna på Övre Tylleropsön vid nedre Dalälven ett år efteråt Olof Hedgren

Författare Olof Hedgren Foto framsida Pär Eriksson. Bränd gran Omslag: västra stranden av Övre Tylleropsön (augusti 2011), murklor (juni 2012) samt kortvingen Porrhodites fenestralis. Samtliga foton i denna rapport av Olof Hedgren Produktion och Layout Upplandsstiftelsen Kontakt upplandsstiftelsen Telefon 018-611 62 71 Hemsida www.upplandsstiftelsen.se Upplandsstiftelsen 2012 Tack Studien initierades av Pär Eriksson vid Upplandsstiftelsen och genomfördes med ekonomiskt stöd av Fortum AB. Crister Boström (Untra) hjälpte till med båten.

Insektsinventering av naturvårdsbränna på Övre Tylleropsön vid nedre Dalälven två år efteråt Olof Hedgren 1

Innehåll Sammanfattning 3 Inledning 4 Metodik Undersökningsområde, insamling 5 Resultat och diskussion 8 Tack 10 Litteratur 11 Artlista 12 Omslag: västra stranden av Övre Tylleropsön (augusti 2011), murklor (juni 2012) samt kortvingen Porrhodites fenestralis. Samtliga foton i denna rapport av Olof Hedgren 2

Sammanfattning Brunnen skog är livsmiljö för en lång rad insekter, svampar och andra organismer. Den 9 juni 2011 utfördes en planerad naturvårdsbränning på Övre Tylleropsön vid Untra i nedre Dalälven i Uppland. Branden organiserades av Upplandsstiftelsen och utfördes på ett led i en ekologiskt anpassad skötselplan på de marker Fortum AB äger vid Untra. Man brände sju hektar ca 90-årig grandominerad blandskog med inslag av tall, björk, asp och klibbal. Insektsfaunan undersöktes under 2011 och 2012 i bränningsområdet. Totalt 152 arter är noterade, främst skalbaggar (133 arter) men även vedlevande barkskinnbaggar (4 arter), vedsteklar (2 arter) och parasitsteklar (13 arter). Åtminstone sju arter är starkt brandgynnade, nämligen sotsvart praktbagge Melanophila acuminata, liten brandlöpare Sericoda quadripunctata, fuktbaggarna Henoticus serratus och Cryptophagus corticinus, kolsvart trädbasbagge Sphaeriestes stockmanni, stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus och barkskinnbaggen Aradus lugubris. Av dessa är liten brandlöpare är marklevande medan de övriga är knutna till ved, bark och vedsvampar. Den sällan påträffade kortvingen Porrhodites fenestralis är ny för Uppland, och bör tillsvidare också räknas som en brandgynnad art. Fyra arter är rödlistade (NT), glansbaggen Ipidia binotata, stekelbock Necydalis major, mindre timmerman Acanthocinus griseus och stor plattnosbagge. Ytterligare elva av de påträffade arterna har varit rödlistade tidigare. Sannolikt har brandarterna gynnats av tidigare naturvårdsbränningar vid nedre Dalälven med omnejd. Denna region är mycket artrik vad gäller vedlevande insekter i allmänhet, och alltfler av dessa uppträder på brandfältet. Mängden grov granved har ökat kraftigt jämfört med läget före brand. Många granar dör efterhand av brandskador och barkborrar. Det finns även grova, döda tallar och björkar. Under de två första åren var det mycket gott om marksvamp i den brända förnan, bl.a. toppmurkla. 3

Inledning Nyligen bränd skog är livsmiljö för minst ett 50-tal arter brandspecialiserade insekter och en lång rad svampar. Brandinsekter koloniserar huvudsakligen de träd som påverkats av brand, men några är marklevande. Brandgynnade svampar kan blomma upp under bark och i veden men de flesta är markbundna. Även vissa växter är knutna till bränd skogsmark. Bränd skog gynnar även ett stort antal andra skogslevande arter som drar nytta av den brända skogen under lång tid efteråt. Hit räknas många rödlistade eller sällsynta arter som är beroende av död ved. Av landets ca 4400 bofasta skalbaggsarter är ca 1300 vedlevande, varav minst en fjärdedel är rödlistade (Gärdenfors 2010). Andra insektsgrupper är minst lika artrika men inte lika väl studerade. De får dock alltmer uppmärksamhet i samband med bränd skog, bl.a. vissa skinnbaggar, vedsteklar och parasitsteklar som är knutna till ved (t.ex. Hedgren 2008). Naturligt sett bidrar skogsbränder till en hög variation av trädslag och trädåldrar i landskapet, inte minst gynnas löv och tall på bekostnad av gran. Dagens skogslandskap har genom skogsbruket i hög grad förts bort från detta naturtillstånd, med följd att många skogsarter blivit mer sällsynta eller försvunnit. För att gynna mångfalden har naturvårdsbränningar på senare tids införts över större delen av landet, främst av länsstyrelser och skogsbolag. Även om den brända arealen inte är så stor totalt sett är det dock en förbättring jämfört med tidigare delen av 1900-talet då arealen bränd skogsmark var ytterst låg, och man även ofta avverkade vådabränd skog. Bränd skog har kopplingar till flera av Naturvårdsverkets olika åtgärdsprogram, i första hand det för brandinsekter i boreal skog men även programmen för skalbaggar på nyligen död tall, skalbaggar på äldre tallved respektive björklevande vedskalbaggar i Norrland. Under de senaste åren har man börjat analysera insektsfaunans respons på de ökade bränningarna. I en landskapsstudie i Dalarna med gränstrakter framkom att av ca 30 starkt brandgynnade arter har tre ökat under perioden 2000-2008, nämligen kolsvart trädbasbagge Sphaeriestes stockmanni, slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis och grov tallkapuschongbagge S. substriatus (Wikars 2009). Kapuschongbaggarna är numera ej längre rödlistade tack vare ökad utbredning och tätare förekomster, främst i Dalarna och södra Norrland. Å andra sidan tycktes åtminstone fem arter ha minskat under samma period, bl.a. sotsvart praktbagge Melanophila acuminata och barkskinnbaggen Aradus lugubris (Wikars 2009). En annan tydlig trend var att vedinsekter knutna till naturskogar gått tillbaka, och då särskilt lövträdsarter. Viktiga slutsatser var att bränd skog är mer gynnsamt än brända hyggen (på kort och lång sikt), och att nya bränningar bör förläggas i närheten av aktuella artförekomster. Projektet genomfördes på uppdrag av Pär Eriksson, Upplandsstiftelsen. Arbetet finansierades av Fortum AB och är en del i arbetet med en naturvårdsanpassad skötsel av företagets marker vid Untra kraftverk 4

Metodik Undersökningsområdet På Övre Tylleropsön i nedre Dalälven inom landskapet Uppland brändes ett område om ca sju hektar den 9 juni 2011 (Fig. 1). Branden organiserades av Upplandsstiftelsen och utfördes på ett led i en ekologiskt anpassad skötselplan på de marker Fortum AB äger vid Untra. Området kännetecknas av ca 90-årig gran på blockig mark med blåbärsris. Det finns ett visst inslag med grov tall och lövträd som främst björk men även asp och klibbal. Före bränning skedde en systematisk röjning av smågranar. Enstaka större granar fälldes också. Bränningen gick till en början trögt. Mestadels brann riset från röjningen. Efterhand uppstod hårdare bränder vid västra stranden och längs andra kanter. Vid västra stranden dog även tall successivt åren efteråt. Efterföljande glödbränder kom att fälla en hel del granar. Några granar dödades av granbarkborre redan första sommaren, en utveckling som sedan tog fart under sommaren 2012. Under 2012 hade det blivit ett rikt uppslag med små lövplantor på brännan, både asp och björk. På sikt bör lövinslaget bli mycket påfallande. Vid nedre Dalälven finns numera en god succession av naturvårdsbränningar. Ca 5 km åt sydväst har bränning skett inom Bredforsens naturreservat. Ca 5 km åt norr finns flera brandfält vid Båtfors naturreservat från de senaste tio åren, och längre bort i öster ligger bl.a. Marma skjutfält och bolagsmarker med god brandkontinuitet (Eriksson m.fl. 2005, Hedgren 2008, Wikars 2008). Även längre tillbaka i tiden finns fynd av brandgynnade arter inom regionen (Baranowski 1975, Palm 1955). Figur 1. Bränningsområde på Övre Tylleropsön, med ungefärlig avgränsning (svart linje). Insamling och bestämning Insekter eftersöktes med fönsterfällor på brandskadade träd, sållning av förna och direktsök på trädstammar (insekter och gnagspår). Fällorna bestod av mindre plastlådor fyllda med vatten, grön propylenglykol och lite diskmedel, och med en genomskinlig plastskiva 12x20cm som flygbarriär. Under 2011 användes 14 fönsterfällor (8 på gran, 3 på tall, 3 på björk) under 5

perioden 12 juni - 8 augusti. Under 2012 användes också 14 fällor (7 på gran, 1 på tall 1, 6 på björk) under perioden 14 juni - 2 september. Under 2011 satt fällor i två grupper om sju stycken. Första gruppen sattes upp öns norra del, mittemot fastlandets båtplats som nås via en smal slingrig väg. Här är skogen trots gallring och bränning ännu tät och skuggig, och fällor sattes på gran och björk (Fig. 3). Den andra gruppen sattes på öns västra sida där ungefär en hektar blev hårt bränd med gott om döende gran samt rätt svårt skadad björk och tall som följd. Detta är öns mest solöppna brandmiljö (Fig. 2, omslag). Fördelningen av fällor under 2012 var likartad. Antal erhållna individer under respektive år blev inte särskilt stort (<1000), bl.a. genom att många insekter redan svärmat före bränningstidpunkten 2011 tack vare en ovanligt varm försommar detta år, och att säsongen 2012 var sval och regnig. En annan orsak är att flera fällor satt i tät, skuggig skog där flygaktiviteten kan vara lägre än i solvarma lägen. De flesta individer artbestämdes, inklusive "svårare" grupper såsom kortvingar. Triviala arter som t.ex. förökar sig i vanliga stubbar bestämdes endast stickprovsmässigt. Fynden lades in på Artportalen. Figur 2. Fönsterfälla på döende gran inom hårdbränt område vid västra stranden. I förnan förekom liten brandlöpare Sericoda quadripunctata i stort antal under båda åren. Marken täcks av barr från döende träd. I förnan märks en rik svampflora med bl.a. toppmurkla och ett tätt uppslag av asp och björk. 6

Figur 3. Öns nordöstra del med gott om fallna granar, och plats för den ena gruppen om sju fällor. Fyndplats för bl.a. stor hornstekel Urocerus gigas och mindre timmerman Acanthocinus griseus. På bränd björk växte under 2012 de typiska tickorna av brandskiktdyna, en vedsvamp som är viktig för stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus. Figur 4. Branden var lågintensiv på öns inre delar, men efter två år hade många granar dött av brandskador och barkborrar. 7

Resultat och diskussion Totalt noterades under 2011-2012 minst 152 arter av främst skalbaggar (133 arter) men också barkskinnbaggar (4 arter i släktet Aradus), två vedstekelarter samt 13 arter av vedlevande parasitsteklar som angriper "värdlarver" i bark och ved. Av dessa är fyra rödlistade (kategori NT, "hänsynskrävande"), nämligen glansbaggen Ipidia binotata, stekelbock Necydalis major, mindre timmerman Acanthocinus griseus och stor plattnosbagge. Ytterligare elva av de påträffade arterna har varit rödlistade tidigare. Dessa kan ses som ovanliga naturskogsarter som främst är knutna till äldre barrskog med inslag av björk. Åtminstone sju arter är starkt brandgynnade (Tab. 1). Flera av dessa uppträdde i stort antal. Sotsvart praktbagge koloniserar barken vid basen av bränd gran, tall eller björk i soliga lägen. Liten brandlöpare är en jordlöpare knuten till skogbevuxen mark som brunnit, och som visat sig undvika marker som kalhuggits före brand. Den var särskilt talrik på den hårt brända delen vid västra stranden (Fig. 2), med ett tiotal individer per kvadratmeter. Några små skalbaggar som söker sig till svamprika brända vedmiljöer är kolsvart trädbasbagge och fuktbaggarna Henoticus serratus och Cryptophagus corticinus. De två förstnämnda var mest vanliga, den tredje arten är knuten till bränd björk. Bland släktet Aradus påträffades främst Aradus lugubris, en av landets mer allmänna, brandgynnade barkskinnbaggar. Tabell 1. Brandgynnade och rödlistade arter (eller tidigare rödlistade) under 2011-2012. rödlista 2010 tidigare rödlistning starkt brandgynnade arter liten brandlöpare Sericoda quadripunctata - (klass 4, 1993) sotsvart praktbagge Melanophila acuminata - (NT 2000) fuktbaggen Cryptophagus corticinus - (klass 4, 1993) sågtandad fuktbagge Henoticus serratus - - kolsvart trädbasbagge Sphaeriestes stockmanni - (NT 2000) stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus NT barkskinnbaggen Aradus lugubris - - naturskogsarter, även gynnade av brand glansbaggen Epuraea deubeli - (NT 2000) glansbaggen Ipidia binotata NT Thomsons trägnagare Anobium thomsoni - (klass 4, 1993) trägnagaren Dorcatoma robusta - (klass 4, 1993) fuktbaggen Caenoscelis subdeplanata - - spolbaggen Scraptia fuscula - (NT 2000) yxbagge Serropalpus barbatus - (klass 4, 1993) liten timmerman Acanthocinus griseus NT stekelbock Necydalis major NT bronshjon Callidium coriaceum - (NT 2000) halvknäpparen Hylis cariniceps - (NT 2000) 8

Kortvingen Porrhodites fenestralis är ny för Uppland (ett ex. i fönsterfälla 2011, bekräftat av Torbjörn Ramqvist, Sollentuna). Den tillhör underfamiljen Omaliinae med oftast platta, brunaktiga och medelstora kortvingar. Arten är nordlig med äldre fynd i Lule och Torne lappmark, Norrbotten, Jämtland och Hälsingland. Det finns endast två publicerade fynd i modern tid, nämligen på färska jättebrandfält i övre Norrland (Muddus nationalpark och Stora Klusåberget). Den finns även i Kanada. Dess status och ekologi var förr beskriven av Thure Palm som "Mycket sällsynt oftast tagen flygande, men någon gång också vid sållning av mossa och löv på fuktig ängs- och skogsmark. Mest i fjällens närhet." Till detta får man nu lägga en koppling till nyligen bränd skogsmark. Flera naturskogsarter gynnas också av utbudet av dödade träd. Bland långhorningarna noterades mindre timmerman (gran och tall), bronshjon (gran) och stekelbock (solexponerad björk). Mindre timmerman var tidigare betraktad som en urskogsrelikt på Gotska sandön, men har visat sig dra stor nytta av nya brandfält i stora delar av Uppland (Hedgren 2008). Andra exempel är yxbagge (gran) och vissa savbaggar av släktet Epuraea. Glansbaggen Epuraea deubeli förekommer sällsynt i gångar av vedborre och granbarkborre, och är knuten till äldre granskog. Halvknäpparen Hylis cariniceps är beroende av rötad ved, och fyndet är ett av de mer nordliga i landet. Ett annat intressant fynd är kortvingen Atheta monticola (ett ex. i fälla), i modern tid ej påträffad längre norrut i landet. Bland rovlevande skalbaggar konstaterades den avlånga Nemozoma elongatum, som jagar barkborrelarver under bark. Under 2012 påträffades alltfler skalbaggar som är knutna till vedsvampar eller svampig ved, vilket är naturligt då de döda träden börjar brytas ner. Hit hör bl.a. glansbaggen Ipidia binotata som är knuten till brunrötad ved med klibbticka. Vitrötad ved av björk attraherade bl.a. trägnagaren Dorcatoma robusta, vedsvampbaggen Mycetophagus multipunctatus och vedknäpparen Ampedus pomonae. Vedsteklar är storväxta med kraftiga äggläggare, och larverna utvecklas inne i veden på döda barr- eller lövträd. På bränd gran noterades stor hornstekel Uroceros gigas, och knuten till främst klibbal är kamelstekeln Xiphydria camelus. Dessa är utbredda i landet. Figur 5. Kortvingen Porrhodites fenestralis. 9

En annan grupp steklar är parasitsteklar som letar upp andra insektlarver och lägger sina ägg på eller inuti dessa, och som alltså tjänar som ett levande matförråd. Vissa arter är starkt knutna till en eller några få skalbaggsarter. Parasitstekeln Aulacus striatus är dock specialist på kamelstekelns larver. Även Rhyssella approximator är knuten till släktet Xiphydria, och dessa två parasitsteklar är därmed lövträdsbundna. På döda granar är den stora hornstekeln på samma vis ansatt av den storväxta Rhyssa persuasoria som inklusive äggläggare kan bli uppåt 10 cm lång. Bland övriga parasitsteklar noterades ett komplex som är knuten till allmänna långhorningar på död gran såsom barkbockar Tetropium. Hit hör bl.a. Helconidea dentator, Neoxorides collaris och Xorides irrigator. Den sistnämnda parasitstekeln kan också känd för att angripa mindre timmerman. På lövträd är björksplintborren Scolytus ratzeburgi parasiterad av braconidstekeln Coeloides ungularis. Det finns också arter som angriper sotsvart praktbagge, och det är möjligt att ännu oidentifierat material innehåller någon av dessa. Minst 13 arter parasitsteklar har alltså konstaterats med en måttlig insats, vilket tyder på en hög artrikedom. Det finns fler att upptäcka, inte minst bland småväxta arter som lever på olika barkborrar. Artrikedomen är jämförbar med viktiga skalbaggsfamiljer som t.ex. långhorningar där 15 arter har påträffats. Vedfaunan speglar mycket väl att granen var det dominerande trädslaget. Artrikedomen hade varit högre om det funnits fler lövträd av olika slag. Det hade nog varit en fördel med högre brandintensitet, men det kan vara svårt att få till i en naturligt fuktig och tät granskog. Å andra sidan är arealen bränd skogsmark så låg att alla bidrag är välkomna, även på fuktigare marker. Naturvårdsbränning kan snabbt omvandla ett ensidigt, likåldrigt och vedfattigt bestånd till dess raka motsats. Upprepade bränningar inom en region är dessutom önskvärt eftersom det bygger upp större populationer och skapar ett nätverk av värdefulla biotoper. Vedfaunans fortsatta utveckling är väl värd att följa, särskilt med tanke på läget inom en mycket artrik region. Tack Studien initierades av Pär Eriksson vid Upplandsstiftelsen och genomfördes med ekonomiskt stöd av Fortum AB. Crister Boström (Untra) hjälpte till med båten. 10

Litteratur Baranowski, R. 1975. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 1. Entomologisk Tidskrift 96: 97-115. Eriksson, P., Frycklund, I., Löfgren, T. & Abenius, J. 2005. Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter. Entomologisk Tidskrift 126: 1-19. Gärdenfors, U. 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hedgren, O. 2008. Insektsinventering av åtta brandfält i Uppland 2007. Rapport till länsstyrelsen i Uppsala län (opublicerad). Palm, T. 1955. Coleoptera i brandskadad skog vid nedre Dalälven. Entomologisk Tidskrift 76: 40-45. Wikars, L.-O. 2008. Uppföljning av insekter efter tre naturvårdsbränningar i Båtfors naturreservat i nedre Dalälven, Tierps kommun, Uppsala län. Opubl. rapport, Länsstyrelsen Uppsala län. Wikars, L.-O. 2009. Insekter på brandfält i Dalarna och dess gränstrakter 1990-2008. Länsstyrelsen Dalarnas län. Naturvårdsenheten, Rapport 2009:18. 11

Artlista (se Artportalen för detaljer) barkskinnbaggar Aradus betulae Aradus crenaticollis Aradus depressus Aradus lugubris skalbaggar Hedögonlöpare Notiophilus aquaticus Fläckig ögonlöpare Notiophilus biguttatus Liten brandlöpare Sericoda quadripunctata Björkkornlöpare Amara brunnea Mörk trädlöpare Dromius agilis Anisotoma humeralis Anisotoma axillaris Anisotoma castanea Anisotoma glabra Anisotoma orbicularis Rödsköldad asbagge Oiceoptoma thoracicum Nicrophorus vespilloides Xylodromus depressus Porrhodites fenestralis Euplectus nanus Mycetoporus lepidus Lordithon lunulatus Sepedophilus constans Sepedophilus immaculatus Haploglossa marginalis Atheta laticollis Atheta fungi Atheta nigricornis Atheta monticola Dinaraea aequata Astenus lyonessius Rugilus rufipes Nudobius lentus Othius subuliformis Erichsonius cinerascens Gabrius expectatus Gabrius trossulus Bisnius fimetarius Philonthus politus Platydracus latebricola Microcara testacea Cyphon coarctatus Sotsvart praktbagge Melanophila acuminata Hylis cariniceps Trixagus dermestoides Selatosomus impressus Ampedus pomonae Ampedus balteatus Ampedus nigrinus Melanotus castanipes Dalopius marginatus Cardiophorus ruficollis Cantharis figurata Malthodes marginatus Dermestes murinus Megatoma undata Mjuk trägnagare Ernobius mollis Thomsons trägnagare Anobium thomsoni Envis trägnagare Hadrobregmus pertinax Dorcatoma dresdensis Robust tickgnagare Dorcatoma robusta Nemozoma elongatum Myrbagge Thanasimus formicarius Aplocnemus nigricornis Dasytes plumbeus Anthocomus fasciatus Sphindus dubius Epuraea deubeli Epuraea thoracica Epuraea marseuli Epuraea binotata Epuraea rufomarginata Ipidia binotata Cychramus luteus Glischrochilus hortensis Glischrochilus quadripunctatus Pityophagus ferrugineus Rhizophagus ferrugineus Rhizophagus dispar Cryptolestes abietis Henoticus serratus Micrambe abietis Cryptophagus corticinus Cryptophagus scanicus Caenoscelis subdeplanata Caenoscelis sibirica Dacne bipustulata Triplax russica Cerylon histeroides Cerylon ferrugineum Myzia oblongoguttata Stephostethus pandellei Corticaria rubripes Litargus connexus Mycetophagus multipunctatus Halsfläckad brunbagge Hallomenus binotatus Vanlig brunbagge Orchesia micans Yxbagge Serropalpus barbatus Tvåfläckig tornbagge Tomoxia bucephala Ullbagge Lagria hirta Corticeus linearis Brokig svampsvartbagge Diaperis boleti Gulgrön blombagge Chrysanthia geniculata Kolsvart trädbasbagge Sphaeriestes stockmanni Salpingus planirostris Salpingus ruficollis Euglenes pygmaeus Anidorus nigrinus Brunhuvad spolbagge Scraptia fuscula Anaspis thoracica Barrträdlöpare Rhagium inquisitor Gulröd blombock Stictoleptura rubra Tegelbock Anastrangalia sanguinolenta Trebandad blombock Judolia sexmaculata Fyrbandad blombock Leptura quadrifasciata Stekelbock Necydalis major Brun barkbock Arhopalus rusticus Strimmig barkbock Asemum striatum Allmän barkbock Tetropium castaneum Bitbock Spondylis buprestoides Kortvingad granbock Molorchus minor Bronshjon Callidium coriaceum Gråbandad getingbock Xylotrechus rusticus Tallbock Monochamus sutor 12

Mindre timmerman Acanthocinus griseus Plagiosterna aenea Näckrosbagge Galerucella nymphaeae Stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus Anthribus nebulosus Magdalis violacea Vanlig snytbagge Hylobius abietis Svart tallbastborre Hylastes brunneus Större dubbelögad bastborre Polygraphus poligraphus Björksplintborre Scolytus ratzeburgi Sextandad barkborre Pityogenes chalcographus Åttatandad barkborre Ips typographus Hårig barkborre Dryocoetes autographus Trypodendron laeve Trypodendron linearis vedsteklar Stor hornstekel Urocerus gigas Kamelstekel Xiphydria camelus parasitsteklar Aulacus striatus Gasteruption assectator Echthrus reluctator Neoxorides collaris Pseudorhyssa nigricornis Rhyssa persuasoria Rhyssella approximator Odontocolon dentipes Xorides ater Xorides irrigator Coeloides ungularis Helconidea dentator Helconidea ruspator 13

Box 26074, 750 26 Uppsala info@upplandsstiftelsen.se www.upplandsstiftelsen.se Detta material är en enkel avrapportering där vi redovisar arbete och resultat inom ett visst projekt som pågått under det aktuella året.

24