Skogens pärlor SCA SKOG Medelpads skogsförvaltning
Denna broschyr är producerad av SCA Skogs informationsavdelning och Medelpads skogsförvaltning. Foto där ej annat angivits: Olle Hedvall / N Omslagsbild: Båthällströmmen i Gimån Layout och original: Areskoog Reklam AB Tryck: Tryckeribolaget i Träriket AB Sundsvall, juni 2009 Tryckt på Galleri Art Silk ett FSC-certifierat papper. Omslag 250 g, inlaga 130 g.
Välkommen till skogens pärlor Hänsynsområden och reservat med välbevarad mångfald Förhoppningsvis kan de skogens pärlor som presenteras i denna broschyr locka läsaren att göra spännande utflykter. Här finns allt från sällsynta växter och fåglar till lavar och tickor, vattenfall, ur skogs lika områden, eller mer kultur påverkade sådana. Bilden visar Brattfallet i Vattenån nordväst om Ånge. och dess föregångare har brukat SCA skog i norra Sverige i drygt 300 år. Idag äger SCA drygt två och en halv miljon hektar skog belägen i norra Sverige. Av dessa brukas två miljoner hektar för virkesproduktion. Att lång - siktigt nyttja fotosyntesen till produktion av bygg - material, energi och andra nyttigheter framstår idag som kanske viktigare än någonsin. I vårt skogs bruk vill vi dra nytta av vad skogen er - bjuder, men inte på bekostnad av dess djur och växter. Bruket av skogsinnehavet täcks av ekologiska landskapsplaner och i arbetet med dessa har vi inventerat skogen och identifierat områden med höga naturvärden. Mer än fem procent av den brukningsbara skogen undantas från avverkning. SCAs skogsbruk miljöcertifierades enligt Forest Stewardship Councils standard år 1999. I denna broschyr presenterar vi ett urval av de områden som undantagits från avverkning inom Medelpads skogsförvaltning. Några av dem är idag naturreservat och ägs av Naturvårdsverket. Att sälja mark för reservatsbildning ingår i vårt naturvårdsarbete och vi ser det samtidigt som ett kvitto på att vårt ägande och brukande inte skadat de naturvärden som reservaten ska skydda. De flesta pärlorna är lättillgängliga och alla har mycket att erbjuda för såväl barnfamiljer som specialister på flora, fauna och insektsliv. Varmt välkommen till våra skogar och till skogens pärlor! Sundsvall, juni 2009 Göran Tjernberg Skogsförvaltare Medelpads skogsförvaltning 1
Förvaltningens pärlor Inom Medelpads skogsförvaltning finns ett stort antal hänsynsområden med olika natur- och kulturhistoriska kvaliteter. Vi presenterar här 24 av dessa, spridda över förvaltningens verksamhetsområde. Alla kan enkelt nås med bil och en kortare promenad. De flesta pärlorna är lättillgängliga, medan en del har en något mer obanad terräng. Inom några områden finns informationsskyltar som underlättar för besökare. Lämpliga kartor att ha med är Väg - kartor i skala 1:100 000 och Terräng - kartor i skala 1:50 000. Innehållsförteckning Område Sida Område Sida 1 GALTSTRÖMS BRUK... 4 Välbevarad bruksmiljö SCAs vagga 2 SELEBOÅSEN... 5 Storgranskog 3 LÖGDÖ BRUK... 6 Bruksmiljö med gamla anor 4 MJÄLLÅDALEN... 7 Vattenfall, raviner och nipor 5 LUTMYRHÖJDEN... 8 Lövrik naturskog 6 STENTJÄRNSMYRORNA... 9 Varglav och ljungpipare 7 RIGÅSEN FAGERÅSEN... 10 Kulturhemman och lavskrikeskog 8 STORBACKEN MJÖSJÖBÄCKEN 11 Långskägg och ringlav 9 SUNDSJÖÅSEN... 12 Varierad skogsbiotop 10 VANNTJÄRNBERGET... 13 Urskogsartad blandskog 11 BERGGRENSKA RESERVATEN. 14 15 Käringberget Svedjan Valletjärnarna Båthällan 12 BÅTHÄLLSTRÖMMEN... 16 Vackra strömmar och storskog 13 DJUPDALSBÄCKEN... 17 Bäckdal med ryssbräken 14 STYGGBERGET TVÅTJÄRNARNA.18 Höghöjdsgranskog och myrtjärnar 15 SILLMANSÅSEN... 19 Artrik naturblandskog 16 NORESSJÖN SÖNNERSJÖN... 20 Fågelsjöar i myrmosaik 17 SKRAMPAN... 21 Hällmarkstallskog 18 STORMYRAN LOMMYRAN... 22 Artrik myrmosaik 19 KULLARNA... 23 Småkuperad tallskog 20 FLOBERGET... 24 Urskogsartad blandskog 21 VATTENÅN... 25 Vattenfall och flodpärlmusslor 22 MESSUBERGET... 26 Artrik naturgranskog 23 RÖRMYRBERGET... 27 Urskogsartad tallskog 24 SVARTDALEN... 28 En mångsidig pärla ANDRA UTFLYKTSMÅL... 29 Bruksmiljö och exotiska barrträd VÅRA HÄNSYNSOMRÅDEN... 30 Med biologisk mångfald ALLEMANSRÄTT... 31 En sedvanerätt att värna om 2
Översiktskartan, ovan SCAs skogsinnehav är markerat med ljusgrönt och den gröna heldragna linjen visar förvaltnings gränsen. Områdeskartor på kommande sidor På grund av de använda skalorna har områdenas gränser ej kunnat anges med absolut exakthet. Naturrreservat Hänsynsområde 3
Galtströms bruk Välbevarad bruksmiljö SCAs vagga Galtströms bruk är ett välkänt utflyktsmål och lätt att hitta till. Följ skyltningen från E4 18 km söder om Sunds vall. Terrängkartan 679 Njurunda Loket Loke tuffar fram i den gamla bruksmiljön. 1 När den svenska järnproduktionen tog fart i Bergslagen under 1500-talet uppstod ett stort behov av träkol. Under 1600-talet var skogarna i Bergslagen så hårt avverkade att järnbruk började etableras i norra Sverige. Det var helt enkelt billigare att frakta malm till bruk med tillgång till skogsråvara, än att frakta träkol till bruk i Bergslagen. Galtströms bruk, 33 kilometer söder om Sundsvall, fick sitt privilegiebrev år 1673 och driften pågick sedan fram till 1916. Bruket förvärvades 1903 av Sunds AB, som senare kom att ingå i SCA. Galtström utgör således en del av SCAs historia. Skogarna kring Galtström nyttjades under bruksepoken flitigt för uttag av träkol, sågtimmer och brännved. I slutet av 1800-talet var skogarna hårt avverkade och återväxten dålig. I början av 1900-talet satsade man därför på aktiv skogsvård och återbeskogning. Idag kan man via en fyra kilometer lång skogsstig ta del av traktens skog - liga historia. Skogen är i huvudsak präglad av skogsbruk och de flesta bestånden är anlagda genom sådd eller plantering. Historiken är väl dokumenterad och de drygt 300 åren av brukande har genererat kunskap och erfarenheter som kommer till pass även i dagens skogsbruk. Galtströms bruk ligger invid Armsjöån som under bruksepoken nyttjades som kraftkälla. Idag är de gamla dammarna uppskattade vattenspeg lar för fåglar som svarthakedopping och knipa och ån hyser också ett bestånd av den sällsynta och fridlysta flodpärlmusslan. Floran är rik och längs havsstranden kan man finna exempelvis fackelblomster och strandglim samt ovanliga arter som ormtunga och kustarun. Det gamla brukståget med loket Loke har renoverats och föreningen Galtströmståget erbjuder numera turer i området på ett utbyggt spårsystem. Här finns också ett skogsbruks - museum och ett sommaröppet café. Bruksmiljön är till stora delar bevarad med bl a kyrka, herrgård, brukskontor, smedja, masugn och rostugn med flera byggnader. Den speciella atmosfären i det gamla brukssamhället är skäl nog till ett besök i Galtström. 4
2 Seleboåsen Storgranskog Foto: Ulf Risberg / N Örtrika granskogar, med blåsippa som dominerande växt, är inte ovanliga längs älv - dalarna i Medelpad. Dessa bördiga skogar är alltid starkt präglade av mänsklig verksamhet och Seleboåsen är inget undantag. Under 1600-talet låg Seleboåsen mitt i den lilla finnmark som uppstod i gränstrakterna mellan Stöde, Sättna och Selånger socknar. Fäbodarna i Mellannorrland placerades ofta på högt belägna åsryggar där marken var närings - rik och inte så frostlänt. Det är alltså ingen till - fällighet att Silje by i Selånger förlade en fäbod till denna sydvända och bördiga skogsås och brukade den fram till slutet av 1800-talet. Seleboåsen kan delas in i tre naturtyper; granskogen, gamla fäbodvallen och alkärret med omgivande lövskog. När man, längs den fina och spångade stigen från parkeringen, når fram till reservatet möts man av en imponerande granskog. Skogen är inte speciellt gammal men högvuxen. Medelhöjden på granarna är närmare 30 meter och många har en diameter på 50 70 cm, vilket gör att man här går genom en pelarsal med grova stammar. Gör man besöket i slutet av maj lyser hela sluttningen av blå- och vitsippor i mängd och kring de talrika vindfällena sjunger gärdsmygen. Efter sipporna blommar harsyran i stora mattor men längre fram på säsongen dominerar orm - bunkar som nordbräken, strutbräken och ek - bräken. Längs stigen finner man också örter som troll druva, ormbär, liljekonvalj och gullpudra. Framme vid den gamla fäbodvallen är skogen glesare. Ännu, mer än hundra år efter fäbodens upphörande, finns här öppna ytor kvar på vallen som man förr lieslog för att ta tillvara ängshöet. Några gamla ängsväxter har märkligt nog levt kvar ända till våra dagar men för en alltmer tynande tillvaro på grund av granens intrång på vallen. Söder om fäbodvallen finns en fuktig svacka och ett bestånd av gammal lövskog, främst al. Här vid kanten av alkärret står en gran med väldiga mått. Med en omkrets på närmare 3,5 meter och en höjd på 32 meter är detta troligen Medelpads största gran ett imponerande träd, värt att beskåda. Alkärret hyser en rik flora med bl a kärrfibbla, torta och lundstjärnblomma. Kransrams, som är den stora rariteten bland Seleboåsens växter, är en västlig art som här har en av sina östligaste växtplatser i Medelpad. Om man besöker området under hösten kan det vara lämpligt att ta med en svampkorg. Matsvampar som sillkremla, blodriska, vinkremla och ibland även Karljohan brukar man kunna hitta under granarna. Seleboåsen är ett trevligt och lättillgängligt utflyktsmål som alltså har något att erbjuda besökaren hela säsongen, från vår till höst. Gärdsmyg och blåsippa är arter man finner bland Seleboåsens storgranar. Från Bergsåker, 5 km väster om Sundsvall, tar man vägen förbi Selångers kyrka mot Huljen. Strax efter bron tar man till höger mot Nora. Efter cirka 6 km visar skyltar vägen till reservatet. Terrängkartan 683 Liden 5
Lögdö bruk Bruksmiljö med gamla anor Vid Bergeforsen tar man av från E4 mot Stavre - viken och följer sedan skyltning mot Lögdö. Terrängkartan 684 Sundsvall 3 Lögdö bruk ligger vid Ljustorpsån i Timrå kommun. Bruket fick sitt privilegiebrev år 1685 och järnframställningen pågick till 1878. Järnbruken var det första steget i industri alise ring - en av norra Sverige. Drivkraften till etableringarna var framför allt tillgången på skogsråvara. Lögdö bruk blev 2004 Sveriges första kommunala kulturreservat. Den gamla järnbruksmiljön är till stora delar väl bevarad. En rad byggnader som kyrka, ladugård, magasinsbyggnad, herrgård och bagarstuga med olika byggår bildar en samman - hållen miljö. Av järnbruket återstår masugnen och rostugnspipan. Tillsammans ger de en spännande bild av hur det en gång i tiden kan ha sett ut när bruket sjöd av liv och rörelse. I området kring Lögdö finns gott om gamla, grova tallar där man bl a funnit den sällsynta skalbaggen reliktbock. Här finns även ett värdefullt våtmarksområde med sumpskog längs den slingrande, gamla åfåran Surån. Genom landhöjning och erosion har ån snörts av i krökarna och bildat igenvuxna vattensamlingar så kallade korvsjöar. Vid dessa vattensamlingar kan man finna det sällsynta sötgräset. Inventeringar har också visat att fem olika arter av fladdermöss lever kring bruksområdet. Längs Ljustorpsåns dalgång finns en rad raviner och nipor och stränderna omvandlas hela tiden beroende på flödets storlek. Ån erbjuder fin paddling och fiske efter bl a harr och havs öring. Längs stränderna kan man finna den blåblommande älvsallaten, en nordlig art som har sin sydligaste utbredning i Medelpad. Söder om bruket ligger Masugnsgrundet, ett stort lövskogsområde, dominerat av gråal och hägg. Här kan man vandra på stigar som huggits upp och lyssna till fågelsången. I den gamla alskogen träffar man också på den mindre hackspetten. Foto: Magnus Martinsson / N En korvsjö och arter som mindre hackspett och älvsallat finns i den gamla bruksmiljön. 6
Foto: Björn-Eyvind Swahn / N 4 Mjällådalen Vattenfall, raviner och nipor Forsärla, sötgräs och Krångnäsnipan är sevärdheter längs ån. Här nipan vid Viksjö. Från Stavreviken tar man väg 331. Utefter vägen finns en rastplats vid Tunbodarna, Västanå fallet samt Natura 2000-området Latmansmon vid Långsvedjan. Vägkartan 150 Sundsvall Mjällån är ett i sediment djupt nedskuret, oreglerat vattendrag med en mycket rik flora och fauna som klassas som riksintresse för naturvården. Oreglerade åar och vattendrag, med en naturlig variation i vattenföringen, räknas till de artrikaste ekosystemen man kan finna och artlistan med sällsynta växter, fåglar och skalbaggar med flera arter kan göras lång. Växter som det sällsynta sötgräset, älvtolta och mandelpil, som är beroende av den naturliga variationen i vattenståndet för att klara sig, växer oftast nära strandkanten och finns på flera ställen längs ån. I ett område strax sydost om Käckelbäcksmon, kallat Latmansmon, finns några skogklädda och skuggiga raviner med en riklig förekomst av det högvuxna, väldoftande sötgräset. Här finns också andra ovanliga gräsarter som t ex de så kallade ryssgräsen köseven, glesgröe och storgröe skogsgräs som annars har en öst - ligare utbredning. För att skydda dessa arter är ravinerna nu avsatta som ett Natura 2000-område. Skogen längs ån har till stor del fått stå kvar beroende på den branta terrängen och består till största delen av gran med stort inslag av lövträd, främst asp, björk, sälg, al och hägg. Detta gör att man här kan finna flera av våra hackspett - arter som till exempel spillkråka, gråspett, tretåig hackspett samt större och mindre hackspett, vilka gynnas av tillgången på gamla lövträd. Andra arter, som t ex ugglor och mesar, förekommer också. Längs ån har vid några tillfällen den sällsynta och färggranna kungsfiskaren påträffats, men oftare är det ström stare och forsärla man ser. Åns branta sluttningar och strandbrinkar erbjuder goda grytplatser för både räv och grävling och glädjande nog så finns tecken på att uttern börjat återkomma. Vatten - anknutna arter som mink och bäver är andra arter som förekommer längs ån. Mjällån är också känd för sitt fina fiske med fritt vand - rande, livskraftiga stammar av öring och harr. Men här finns också ovanligare fiskar som nejonöga, stensimpa och stäm. Mjällån har alltså mycket att erbjuda och är, även om stränderna är branta, lätt tillgänglig genom att väg 331 löper parallellt med ån. Vid Tunbodarna finns en rastplats och en bro över ån. Stigen utefter ån är markerad upp- och nedströms. 7
Lutmyrhöjden Lövrik naturskog Norr om Viksjö tar man vägen mot Habborn. Efter cirka 7 km viker man av till vänster. Vägkartan 150 Sundsvall 5 Skogen på Lutmyrhöjden och bergen norr därom Svartabborrtjärnskullarna och Mellansjöberget som också till stor del ingår i området, är mycket varierande. Här finns bestånd med tallskog av hällmarkstyp, ren granskog eller sådana med stort lövinslag till nästan rena lövbestånd och sumpskog. Till största delen ligger de i den branta sluttningen mot sjön Stor-Habborn och Lutmyr ån. Sluttningen är dessutom genom skuren av ett antal mindre bäckar och mellan dessa varierar topografin markant. I anslutning till de mindre bäckarna ligger ibland nyckelbiotoper tätt och varierar från översilningsmark till frodig, högvuxen granskog med en hög andel grova lågor. De äldsta bestånden, som är över 150 år gamla, är inte opåverkade, utan här har tidigare förekommit både dimensionsavverkningar då man tog ut de grövsta träden och en viss huggning för tjärframställning. På grund av den besvärliga terrängen har dock skogen här undgått att påverkas under senare tid. Detta har skapat ett flertal bestånd med mycket höga naturvärden, som t ex med en hög andel död ved. Här kan man hitta många ovan - liga vedsvampar som t ex gräns - ticka, lappticka, blackticka, ullticka, rosenticka och rynkskinn m fl. Alla dessa arter kräver god tillgång på grova lågor och relativt fuktig miljö. I fuktstråken växer också örter som liljekonvalj, ormbär, blåsippa, torta och olika ormbunkar. Längst i norr, där berget stupar brant ned mot sjön Stor-Habborn, har den ovanliga långskägg - laven hittats. Den växer vanligtvis på gran och finns här på ett femtiotal träd, men har även påträffats på asp. I den östra sluttningen mot Lutmyrån finns ett flertal mindre områden med grov asp och gott om stora sälgar. Aspen, som brukar kallas för Norrlands ädellövträd, är även mycket viktig för olika hackspettar som utnyttjar trädet för att hacka ut sina bohål. Både den största av våra hackspettar spillkråkan och den sällsynta gråspetten kan man hitta här i branterna. Aspen är även en viktig födoresurs för bäver som finns i Lutmyrån och den har på flera ställen skapat helt nya biotoper med sitt idoga arbete. På asparna i sluttningen finns också flera ovanliga lavar som t ex gelélavar. En skogsbilväg går genom hela området och gör det lättillgängligt. Här kan man uppleva allt från storgranskog till ljusa lövskogsbestånd. Terrängen är till stor del lättgången, även om sluttningen mot Lutmyrån på vissa ställen är ganska brant. I den lövrika skogen finns bl a doftticka, lunglav och gråspett. 8
6 Foto: Magnus Martinsson / N Stentjärnsmyrorna Varglav och ljungpipare Foto: Per Simonsson Iförvaltningens nordöstra del, strax väster om Stor-Laxsjön, ligger Stentjärnsmyrorna som tillsammans med de angränsande myrarna Göransmyran och Nybyggarsmyran bildar ett stort myrkomplex. För att besöka området tar man lämp - ligen vägen söderifrån från Lagfors. Efter 4 km tar man vänster över Laxsjöån och fortsätter till vägens slut. Därifrån är det cirka 10 minuters promenad in på området. Myren, som till stor del består av stora och öppna myrytor, kan botaniskt betecknas som en fattigmyr. Längs Stentjärnsbäcken som rinner söder ut från Stentjärnarna finns dock mer varierande våtmarker som sumpskogar, tallmossar och öppna kärr. Bäcken, som mynnar i Ådalsån, hyser också en fin stam av bäcköring. Fågellivet är något rikare med vadararter som enkelbeckasin, grönbena och gluttsnäppa. Ljungpiparen, som främst är en karaktärsart för fjällhedar och öppna norrlandsmyrar, kan ses här. Av småfåglar lägger man främst märke till gul - ärlorna och i juni kan man även träffa på fjärilar som myrvisslare, Friggas och Frejas pärlemorfjäril, svavelgul höfjäril samt tallgräsfjäril, som bara flyger vartannat år, senast 2008. Det mest unika med Sten tjärnsmyrorna är dock den rika förekomsten av den sällsynta varglaven. Den förekommer huvudsakligen i Härjedalen och Dalarna och är mycket ovanlig i Medelpad men har här en av sina östligaste utposter. Den växer endast på död tallved och är helt beroende av torrtallar s k torrakor för sin existens. Här på den östra delen av myren, som för övrigt är präg lad av gamla dikningsförsök, finns hundratals gamla torrtallar. De flesta av dessa är till stor del helt bevuxna med den gulgröna laven vilket gör att torrakorna får ett egendomligt utseende. Varg laven, som är mycket giftig, har fått sitt namn av att den tidigare använts för att förgifta åtlar för varg, men den har också använts till att färga garn. Rör därför inte laven den kan orsaka hud- och ögonirritation. För den som är intresserad av att studera varglaven kan myren besökas året runt även med skidor på vinterns skarsnö. Observera att det är förbjudet att avverka tor rakor inom området eller använda dem för att göra upp eld. På torrakorna växer rikligt med varglav och på myren kan man se ljung pipare. Från söder tar man vägen från Lagfors mot Viksjö. Efter 4 km tar man vänster över Laxsjöån och fortsätter till vägens slut. Vägkartan 150 Sundsvall 9
Rigåsen Fageråsen Kulturhemman och lavskrikeskog Rigåsen och Fageråsen är skyltat från vägen mellan Ljustorp och Liden. Från Rigåsens parkering går en gul - målad stig genom Fageråsens naturskogs område. Vägkartan 150 Sundsvall 7 RIGÅSEN, som ligger i förvaltningens nordöstra del på en höjd av 425 meter, är ett vackert beläget gammalt nybygge som grundades någon gång under 1700-talet. Efter att ha övergivits 1940 förföll byggnaderna, men har senare delvis restaurerats. Rigåsen blev naturreservat år 1982 och som ett led i bevarandet av den värdefulla floran, slås ängsmarkerna årligen på gammalt vis. Här på den gamla slåttermarken finns fortfarande en rik ängsflora med växter som t ex olika låsbräknar, backnejlika, gulmåra, rödklint, ängsskallra och åkervädd. Fjärilar som sorgmantel, nässelfjäril och olika arter av pärlemorfjärilar hör till arter som trivs i denna miljö. Den stora rariteten var dock fjällgentianan med sina intensivt blå blommor, som här har (eller hade) en av sina två växtplatser i Medelpad. Det verkar tyvärr som om den nu är försvunnen då den ej setts på flera år. Kring de kvarstående byggnaderna träffar man på fågelarter som sädesärla, rödstjärt och flugsnappare och på det kvarstående bonings husets omålade timmervägg växer en liten tuss av den sällsynta varglaven. I normala fall växer den gulgröna laven på torrakor, främst ute på myrar som t ex Sten tjärns - myrorna. Den kvarstående bagar stugan har rustats och kan användas som övernattnings ställe. Både Rigåsen och Fageråsen blev Natura 2000-om råden 2006. FAGERÅSEN är ett omväxlande och småkuperat naturskogsområde, som avsattes till naturreservat år 1985. Det utvidgades 2006 och omfattar nu nästan 300 hektar. Reservatet ligger i nära anslutning till Rig åsen och från parkeringen går en väl markerad stig i en slinga genom reservatet. Ungefär halva reservatet består av myrar och mossar. Skogs åsarna domineras av tall, men gammal granskog finns bl a i den södra delen kring Taller - åsbäcken och i fuktiga svackor. Här är det meningen att naturen skall få sköta sig själv. Träden åldras och dör på ett naturligt sätt och ger livsrum för småkryp och svampar som kräver gamla, döda träd. Tickor som doftskinn, tallticka, rosenticka och stor aspticka har hittats. Det här är också lavskrikans och korpens skog. Två av våra skogsorkideer, knärot och spindelblomster, förekommer lite här och var och den ovanliga skalbaggen, mindre plattbagge, har också hittats. Vid Rigåsens gamla hemman växer bl a lås - bräken och backnejlika. På Fager åsen kan man vandra genom gammelskog till Göransmyran. 10
8 Storbacken Mjösjöbäcken Långskägg och ringlav I Storbackens granskog växer långskägglav och vid Mjösjöbäcken ringlav. Berget Storbacken, strax väster om Lagfors, är ett område som är unikt i Medelpad med sin stora rikedom av den utrotningshotade laven långskägg. Under en riktad inventering år 1995, av just långskägglav, hittades ett stor förekomst av laven i Storbackens nordostsluttning. Förekomsten är den enskilt rikaste lokalen i Medelpad och den fjärde största i Västernorrlands län. Idag ligger artens svenska huvudutbredningen i vårt län, med en stark koncentration till Ångermanland. Långskägglaven har även gått starkt tillbaka i övriga delar av Europa och idag finns livskraftiga bestånd endast i Sverige och Norge. Sverige, och vårt län, har därför ett internationellt ansvar att skydda just långskägglaven. Den påträffas främst i branta nord- till nordostsluttningar på höga berg i områden som inte brunnit på mycket länge, så kallade brand - refugier. Storbacken är just ett sådant berg med gammal granskog i nordostsluttning. Förr var långskägglaven betydligt vanligare i stora delar av Sverige men har gått starkt tillbaka under de senaste 70 80 åren. Främst på grund av avverkningar och luftföroreningar men den är också känslig för uttorkning, med sönderblåsning som följd. Arten växer mycket långsamt, cirka 3 5 cm per år, men här på Storbacken kan man, om man klättrar upp en bit i den branta sluttningen, hitta bålar av laven som är flera meter långa, något som blir allt ovanligare. Storbacken är även rik på andra arter som är knutna till gammal granskog med hög andel död granved. Här kan man på granlågor finna arter som rosenticka, ullticka och rynkskinn m fl. Här finns även stora områden som är rika på asp med lavar som aspgelélav och småflikig brosklav. Lokalen är lätt att nå så ta gärna en promenad från vägslutet till Storbackens branta sluttning och studera långskäggens långa girlander som till sin form något påminner om julgrans - glitter. Inte långt från Storbacken, längs Mjösjöbäckens utlopp västerut från Mjösjön, finns ett sumpskogsområde med en annan ovanlig lavart, nämligen ringlav. Ringlaven påträffas främst i fuktiga till sumpiga granskogar och kan i rika miljöer vara en karaktärsart för biotopen. Här, längs en kortare sträcka av bäcken, finns mycket rikligt med ringlav. Vissa granar är så draperade av den gulvita laven att det nästan ser spöklikt ut. Beståndet är faktiskt också länets rikaste förekomst av ringlav. Lokalen är lättillgänglig och ligger endast 50 meter väster om skogsbilvägen. Från vägen mellan Ljustorp och Liden tar man västerut 2 km norr om Lagfors. Vägkartan 150 Sundsvall 11
Sundsjöåsen Varierad skogsbiotop Från Kovland åker man mot Österström till Sodalen varifrån skyltning för reservat visar vägen. Vägkartan 150 Sundsvall 9 Sundsjöåsens naturreservat är beläget på södra sidan av Indalsälven mitt emot Nilsböle by i Liden. Området, som är mycket brant, upptar cirka 380 hektar och består av en småkuperad högplatå på cirka 400 m ö h samt en lång och brant sluttning ned mot Indalsälven, som ligger på cirka 25 m ö h. Reservatets högsta punkt utgörs av berget Storbacken som är 455 meter högt. Höjdskillnaden från Indalsälven till den högsta punkten på Storbacken uppgår alltså till 430 meter. Gran dominerar men i den branta sluttningen mot älven finns stor inblandning av äldre lövträd, främst grova 100- åriga aspar. Uppe på själva platån finns ett om - råde som svedjats i mitten av 1800-talet och här finns relativt mycket tall. Från parkeringen vid skogsbilvägen väster om reservatet går en stig i östlig riktning och ansluter till den stig som band samman byarnas fäbodar på södra sidan älven. Denna stig brukar kallas för friarstigen då den användes av unga män som om lördagskvällarna besökte fäbodarna. Stigen är lättgången och en lämplig väg till området. Från Indalsälven leder en annan stig uppför den branta sluttningen till den gamla fäbodvallen, Nilsbölebodarna, som brukades fram till omkring 1910 och där en stuga finns kvar än i dag. Följer man stigen förbi fäbodvallen passerar man snart en relativt nyuppförd raststuga. Strax därefter kommer man fram till Svarttjärnen som ligger på platån under Storbackens nordbrant. I den gamla granskogen runt tjärnen finns på flera ställen den sällsynta långskägglaven; i Storbackens nordsluttning söder om Svarttjärnen, norr om tjärnen samt längs Svarttjärnbäcken. Långskäggsförekomsterna, som varit kända sedan 1934, gör naturligtvis skogen extra skyddsvärd. Vad som i övrigt gör Sundsjöåsen speciell är att så många skogstyper finns representerade på en relativt begränsad areal. Bland växterna kan nämnas högörter som trolldruva, fjälltolta, stormhatt och strutbräken, som växer främst i sluttningen närmast älven. Uppe på platån kan man, utöver de vanliga skogs - arterna, finna orkideer som spindelblomster, nattviol och knärot. Bland fåglar som kan ses märks fiskgjuse, fjällvråk, lavskrika, tretåig- och större hackspett, spillkråka samt järpe och orre. Området är visserligen brant men lättillgängligt och lättgånget så länge man håller sig till stigen uppe på platån. Sundsjöåsen blev Natura 2000-område 2006. Här kan man träffa på lavskrika. Nära Svart tjärnen finns en raststuga. Foto: Alf Linderheim / N 12
10 Vanntjärnberget Urskogsartad blandskog Vanntjärnberget är en lokal med mycket hög andel död ved och därför mycket skyddsvärd. Själva skogen utgörs av en frisk, flerskiktad, grov blandskog, främst grova granar och aspar men även av sälg, björk och enstaka gamla tallar. Här finns högstubbar samt lågor av samt - liga trädslag i olika dimensioner och i alla stadier av nedbrytning och det är främst den rika tillgången på lågor av lövträd som gör området lite speciellt. Terrängen är kuperad och i de fuktigare svackorna finns blöthål, så kallade vätar, där vatten finns kvarstående under längre tid. Kring dessa finns stora aspar, björk och sälg. I de fuktigare partierna finns också gott om ormbunkar som nordbräken och hultbräken m fl arter. Vissa av asparna är mycket grova och lunglav, som främst brukar växa på sälg, är här funnen på samtliga trädslag; asp, sälg, björk, gran, al och rönn. På lunglaven har man även funnit fruktkroppar, s k apothecier, något som man idag endast hittar i bestånd med mycket stabilt beståndsklimat. Alla lokaler där apothecier hittas på lunglav får anses skyddsvärda. Området är brandpåverkat och det har hittats brandljud t o m i en gammal gran, något som är ovanligt då granar inte brukar överleva en skogsbrand. Trots att det inte har gjorts någon regelrätt inventering av arter i området har ett stort antal skyddsvärda vedsvampar och lavar hittats. Av dessa kan nämnas doftticka (nordlig anisticka), rosenticka, rynkskinn, småflikig brosklav, bårdlav och stuplav. Det är högst troligt att det finns många fler skyddsvärda arter på Vanntjärnberget. Orkideer som spindelblomster och knärot förekommer rikligt och man kan även finna korallrot och grönkulla. Här trivs fåglar som spillkråka, större hackspett och tretåig hackspett och på försommaren kan man höra gärdsmygen sjunga i skrymslena. I den när - belägna Svarttjärnen kan man se kricka och ibland även smålom. Rynkskinn kan man finna på de talrika lågorna. Norr om sjön Leringen, 2 km söder om Gimåfors, tar man skogs - bilvägen västerut fram till Svarttjärnen. Vägkartan 149 Ånge 13
Berggrenska reservaten Käringberget Svedjan Valletjärnarna Båthällan Svedjan och Käringberget ligger vid vägen 2 till 3 km sydost om Ljungå. Till Valle tjärnarna åker man från Ljungå mot Järkvissle. Efter cirka 4 km finns blå reservats - skyltar att följa. Vägkartan 149 Ånge 11 De Berggrenska reservaten, eller Berggrenska minnena som de också kallas, har fått sitt namn efter den i Ljungå verksamme förvaltaren Olof Emanuel Berggren. Denne var mycket naturintresserad och hade i eget intresse, utan bolagsledningens kännedom, undantagit några intressanta skogsområden som sina egna reservat. När Berggren närmade sig pensionsåldern aktualiserades dock frågan om att få områdena fredade. Bolagsledningen kontaktades, men där blev det avslag. Istället kom ett avverkningsföreläggande för de berörda områdena, något som Berggren lämnade utan avseende. Berggren tog kontakt med sin vän Nils Dahlbeck och så småningom anordnades en väl uppmärksammad exkursion med bl a skogschefer och naturvårdsbiologer. Efter en intensiv skriftväxling med bolagsledningen fick Berggren så sin vilja igenom och i oktober 1946 togs det formella reservatsbeslutet. Berggren, som ju blivit hårt kritiserad från ledningen för att ha undanhållit dessa områden, belönades dock med medalj vid sin pensionering. KÄRINGBERGETS RESERVAT omfattade 8,5 hektar fram till 1988 då det utökades till 38 hektar och idag omfattar reservatet även mer produktiva marker. Den äldre delen bestod mest av tallimpediment i den mycket branta sluttningen av berget. Här finns en mager hällmarkstallskog med relativt gott om torrakor, samt smärre inslag av gran och björk i terrängsvackor. Terrängen är delvis blockig med kala hällar. Flera olika tallgenera - tioner kan urskiljas och det finns gott om äldre tallar med upp till sex brandljud. Under hösten 1993 inventerades reservatet och då hittades åtta olika rödlistade vedsvampar, bl a ullticka, lappticka, fläckporing och doftskinn. Fågellivet inom reservatet hyser de för biotopen vanliga arterna som grå flugsnappare, rödstjärt, dubbeltrast, tjäder och ibland även fjällvråk. För den som önskar ta sig upp på berget finns en markerad stig från vägen upp till reservatsgränsen. Väl uppe på berget kan man njuta av den vackra utsikten över Gimåns dalgång. VALLETJÄRNARNAS RESERVAT är cirka 15 hektar och innefattar Valletjärnarna med omgivande myrar samt en mindre höjdsträckning mellan tjärnarna. Längs denna ås går en stig som tidigare användes som klövjestig om somrarna och slädkördes under vintrarna. Fram till början av 1930-talet var detta den enda transportleden mellan byarna Ljungå och Stensjö. När man idag besöker reservatet en solig dag och vandrar längs den gamla klövjestigen, kan man stanna till ett tag och tänka sig långt tillbaka i tiden och på de människor som då färdades här. Reservatet domineras av tät blandskog med grova 200-åriga tallöverståndare och en yngre granunderväxt som uppkommit efter den senaste branden år 1852. Brandhistoriken har kunnat be- Tallöverståndare med brandljud på Käring - berget samt miljö vid Valletjärnarna. 14
läggas för de senaste 700 åren. Från 1300-talets början, fram till 1852 har minst tolv bränder berört reservatet. De äldsta levande tallarna, som helt dominerar de grövre dimensionerna, har uppskattats till omkring 350 år. Bitvis finns ganska rikligt med grövre gran - lågor och vid inventeringen 1993 hittades röd - listade vedsvampar som harticka, rosenticka, gräns ticka m fl. Av fåglar kan nämnas lav skrika, tretåig hackspett, gluttsnäppa och fjällvråk. Reservatet är lättillgängligt tack vare den gamla klövjestigen och närheten till skogsbilväg. SVEDJANS RESERVAT omfattar endast 3,6 hektar och ligger i anslutning till vägen, strax söder om Ljungå. Här finns 250-åriga tallöverståndare i en senvuxen äldre granskog. Två mindre bäckar rinner genom området som är storblockigt. Det finns också enstaka, stora granar som undkom den senaste branden 1828 genom att de växte nere i de fuktiga svackorna runt de båda bäckarna. Torrskog och brandskadade träd av grövre dimensioner avverkades runt sekelskiftet, men flera utstämplade, brandskadade träd står fort - farande kvar. Bitvis finns gott om torrakor till glädje för spillkråka, tretåig och större hackspett. Svedjan inventerades 1997 och man fann fem rödlistade vedsvampar, bl a ullticka, rynkskinn och lappticka. BÅTHÄLLANS RESERVAT ligger i berget Trekantens sydvästsluttning och omfattar 5 hektar. Terrängen är brant och storblockig och skogen består till större delen av grövre granar med ett mindre antal äldre tallöverståndare. Ett flertal stubbar vittnar om att grövre tallar huggits ut under slutet av 1800-talet. I den nordöstra delen syns spår efter en mindre brand som härjade under 1840-talet och det är troligt att det inte brunnit här sedan dess. Bitvis är örtinslaget stort i den södra, fuktigare delen, med hallon, ormbunkar och trolldruva. Reservatet hyser bl a en ovanligt rik förekomst av rosenticka, men här finns även andra vedsvampar, som t ex ullticka och blackticka. Utsikt över Gimådalen från Käringberget. I Båthällans reservat finns rosenticka och i Svedjan gott om torrakor. Båthällans reservat ligger 3 km väster om Ljungå vid väg 320. För hänsynsområdet vid strömmarna söder om reservatet, se sid 16. Terrängkartan 688 Kälarne 15
Båthällströmmen Vackra strömmar och storskog Från Ljungå åker man väg 320 västerut cirka 3 km och tar av till vänster. Terrängkartan 682 Ånge 12 Strax väster om Ljungå i östra Jämtland bildar Gimån mellan sjöarna Övre Flyn och Drogsjön en rad vackra forsar; Båthällströmmen, Landfly - forsen och Drogsjöforsen. Hela området är mycket vackert och lättillgängligt och alltså ett lämpligt mål för en familjeutflykt. Vid den gamla bron vid Båthällströmmen finns en rastplats där man kan njuta av de vackra forsarna. Medan man intar sitt kaffe kan man passa på att studera den trevliga strömstaren. Ofta ser man den sitta knixande ute på någon sten i forsen varifrån den dyker ner i det strömmande vattnet på jakt efter sländlarver och annat ätbart. Andra fåglar som brukar hålla till kring forsarna är bl a stor- och småskrake, knipa och drillsnäppa. Gimån är också känd för sitt fina fiske och här vid Båthällströmmen har den gamla flottarkojan, som ligger med vacker utsikt över strömmarna, rustats upp och hyrs ut till fiskare och andra för övernattning. Vill man ta en närmare titt på den större Drogsjöforsen är det enklast att ta skogsbilvägen på södra sidan om ån fram till vägslutet vid torpstället Drogsjöbodarna. Härifrån kan man följa en lättgången stig genom gammal tallskog fram till forsarna. I anslutning till ån har avsatts ett cirka 100 hektar stort skogsområde. Bestånden består till stor del av tallskog där man kan hitta rikligt med stora och grova tallar, många med spår i barken efter gamla skogsbränder, s k brandljud. På en del av de gamla tallarna kan man finna tallticka och man har även funnit spår efter den sällsynta skalbaggen reliktbock. Här finns också gott om död ved i form av lågor, högstubbar och torrakor. Spillkråkor kan ses i området och ibland bullrar det upp en tjäder när man vandrar omkring här. Närmast ån består skogen till stor del av hällmarkstallskog. I fuktigare partier finns granbestånd med inslag av grov asp, som t ex längs Delsjöbäcken. Längs bäcken är floran rik med kärrfibbla, liljekonvalj, ormbär, olika ormbunkar och tibast. På granlågor finner man bl a vedsvampar som rosenticka, ullticka och stjärntagging. I bäckens nedre del finns många spännande formationer där den rinner över hällar, i underjordiska höljor och ett mindre vattenfall. Här kan man fiska och titta på strömstare eller vandra i storskog. Foto: Magnus Martinsson / N 16
13 Djupdalsbäcken Bäckdal med ryssbräken Längs den slingrande bäcken växer ryssbräken och lappranunkel. Strax väster om Albacken, mellan bergkullarna Norr- och Sörkrången, ligger en cirka 1,5 kilometer lång, smal, djupt nedskuren sprickdal. I dalens botten ringlar sig Djupdalsbäcken fram genom en örtrik och bitvis ganska tät granskog med ett rikt inslag av björk, gråal och sälg. På ett tiotal av sälgarna växer doftticka och här finns också trådbrosklav och ringlav. Längs bäcken finns rikligt med lågörter som blåsippa, harsyra, skuggviol och ett stort bestånd av den rara lappranunkeln. Högörter som skogsrör, trolldruva, nordisk stormhatt, kransrams, torta, skogsbräken och hög strutbräken kantar bäcken. Orkideerna knärot och spindelblomster, som hör till den gamla granskogen, finner man här och var, även nattviol och grönkulla förekommer. På sensommaren kan man finna skogsfruns bleka blommor i blåbärsriset. Det som gör Djupdalbäckens ravin så unik är dock fyndet av den sällsynta ormbunken ryssbräken, Diplazium sibiricum, som gjordes här 1997. Ryssbräken är en medelstor ormbunke med en triangulär bladskiva där de två nedersta bladflikarna är något vridna i förhållande till de andra. Den växer här i flera tusen exemplar på en cirka 800 meter lång sträcka längs bäcken. Arten har tidigare endast hittats på två lokaler i Sverige, båda i närheten av Kvikkjokk i Lule lappmark. Närmaste lokal finns i Norge där ryssbräken förekommer på några få ställen i Gudbrandsdalen. De norska och svenska lokalerna är dock att betrakta som utpostlokaler, då artens huvudutbredning sträcker sig från östra Finland, österut genom den sibiriska tajgan till Stilla havet. Ormbunkar är kända för att kunna sprida sig över långa avstånd med hjälp av luftburna sporer. För att en sådan spridning skall lyckas och ge upphov till nya bestånd, måste dock många svåruppfyllda klimatiska och andra krav tillgodoses. Det kan också tänkas att de norsk-svenska bestånden är rester från en tidigare, under den boreala tiden, betydligt större utbredning som blivit reducerad till de få lokaler som idag är kända. Hur länge ryssbräken har funnits här längs Djupdalsbäcken och hur den kommit dit kan man ju bara spekulera om. Denna sällsynta och lite udda ormbunke har starkt bidragit till att Djupdalen avsatts som ett hänsyns område. För den som vill besöka Djupdalsbäcken kan början av juli vara en bra tidpunkt. Vi vill dock be alla besökare att visa stor försiktighet och i största möjliga mån undvika nedtrampning med skador på beståndet som följd. Från Albacken kör man mot Bräcke cirka 3,5 km och därefter vänster till en grustäkt där man kan parkera. Terrängkartan 688 Kälarne 17
Styggberget Tvåtjärnarna Höghöjdsgranskog och myrtjärnar 14 Foto: Kristoffer Sahlén / N Fjällvråken trivs i branterna. Uppe på platån växer höghöjdsgranskog och vid tjärnarna finns vindpinade tallar. Från Nordanede passerar man Tivsjön och Skallsjön där man tar till vänster mot Styggberget. Vägkartan 149 Ånge Det 490 meter höga Styggberget är inte så avskräckande som det låter, om man bortser från den mycket höga lodvägg som finns på bergets norrsida. På sluttningarna ut - med berget, som är påverkade av dimensions - avverkningar och där man kan hitta gamla yxbleckor, finns en gammal, flerskiktad granskog med enstaka lövträd på frisk mark. Skogen är mycket rik på hänglavar, främst garnlav, som indikerar ett stabilt beståndsklimat. Ett fåtal talltorrakor och lågor finns i området och även enstaka granlågor. Många arter knutna till lövträd är påträffade, bl a skrovellav, lunglav och stuplav, men även arter knutna till död ved som ullticka och liten spiklav. På marken hittar man bl a högörter som torta och orkideer som spindelblomster och knärot. Uppe på platån, ovanför de lodräta stupen mot nordost, har man en strålande utsikt åt norr och öster och med lite tur kan man se fjäll- vråk och korp i dessa branter. Här uppe på berget får skogen en annan karaktär och blir nästan fjällskogsliknande. Granarna är inte så höga och är formade av stora snölaster med korta, nedåtriktade grenar. Här finns också fler torrakor och mer död ved än i sluttningen. Ofta träffar man på den orädda lavskrikan i små familje grupper. På myrarna kring Tvåtjärnarna finns ett trettiotal talltorrakor med varglav, men den är även funnen på torrakor inne i skogsbestånd som gränsar till myren. Här och var i myrkanterna står gamla, grova och förvridna tallar och ute på myren och vid tjärnarna kan man hitta orkideer som ängsnycklar och myggblomster. Kring myren finns äldre granskog med inslag av aspar och enstaka sälgar i de fuktigare svackorna. Här och var finns även små branter och längs bäcken från tjärnen finns ett parti med blöt, lövrik sumpskog med kraftig översilningseffekt. Beståndet, som består mest av björk, är rikt på död lövved. Det finns ytor inom området som ligger lägre än den omgivande myren och som påverkas kraftigt av grundvattennivån. 18
Femton kilometer söder om Stöde, mellan Gimsjön och Gransjön, ligger Sillmansåsen. På åsens sydsluttning mot Granån finns ett om - råde med flerskiktad, tät barrblandskog med ett stort lövinslag av främst asp, björk och sälg. Skogen är inte opåverkad även om inga avverkningar skett under lång tid. Grova gamla stubbar vittnar om att det förekommit dimensionsavverkningar för länge sedan. Området är även brandpåverkat och man kan finna kolade högstubbar och gamla tallöverståndare med brandskador i barken som vittnar om flera bränder. Här finns rikligt med död ved, främst i form av granlågor, men även tall- och asplågor i olika nedbrytningsstadier och dimensioner, samt en hel del torrakor. Naturligtvis trivs här alla typer av 15 vedsvampar som ju är beroende av tillgång på död ved, men som var och en föredrar olika typer av lågor. Rosenticka, ullticka, doftskinn, rynkskinn och granticka hör till de arter man kan finna på lågorna. Här och där i beståndet finns stora sälgar som är draperade med lunglav och på sälg kan man även hitta doftticka eller som den också heter, nordlig anisticka. Orkideer som spindelblomster och knärot, som behöver gamla granskogar för att trivas, finns i stort antal. Andra vanligt förekommande lågörter är björk- och ögonpyrola och i fuktstråk finner man högörter som torta, kärrfibbla och olika ormbunkar som nordbräken, hultbräken och ekbräken. Tretåig- och större hackspett, spillkråka, tjäder, orre och järpe är fåglar som kan ses. Kring vindfällen och annan bråte hör man ofta gärdsmygen sjunga på försommaren. Området gränsar i söder längs en kortare sträcka mot Granån som rinner från Gransjön österut till Viggesjön, en sträcka på cirka en mil och med en fallhöjd på 165 meter. Där efter flyter ån norrut, byter namn fyra gånger och rinner ut i Stödesjön under namnet Fanbyån. Under flottningstiden var ån en viktig länk i flottningssystemet just på grund av att den mynnar ut i Ljungan. Sillmansåsen Artrik naturblandskog Från Stöde tar man vägen söderut och sedan till vänster strax före Gransjön. Vägkartan 147 Hudiksvall På Sillmansåsen, som gränsar mot Granån, blommar orkidén knärot. 19
Noressjön Sönnersjön Fågelsjöar i myrmosaik Från vägen mot Naggen tar man av västerut mot Hussboda strax söder om Stormörtsjökullen. Vägkartan 146 Ljusdal Noressjön och Sönnersjön, som är belägna cirka 15 kilometer söder om Ljungaverk, omges av ett av Medelpads största myrkomplex; Röjtjärns - myran, Spångmyran och Brännäsmyran. På Röj tjärns- och Spångmyran finns små rikkärr där det bl a växer björnbrodd och orkideer som myggblomster och sumpnycklar. Söder om Röjtjärnen, där myren börjar smalna av, finns flera skogsdungar med fina kallkällor. Runt källorna finns en rik mossflora med bl a stjärnoch levermossor. Genom myrarna rinner Oxsjöån som på sin väg mot sjön Vikörn passerar genom de starkt igenväxande Noressjön och Sönnersjön. Oxsjöån, tillsammans med flera skogsbäckar, hyser en livskraftig bäverstam som med sina dammbyggna tioner tidvis höjer vattenståndet och försvårar för besökaren. Dammarna gör det ock så besvärligt för kanotister att färdas längs ån. I likhet med skogen har myrar och kärr utnyttjats av människan genom tiderna i form av starrslåtter och myrodlingar. För att förbättra 16 odlings resultatet dikades myrarna. Avsikten med dikningen var att sänka vattennivån samt minska frostrisken. Myrodlingar finns bl a väster om Sönnersjön men är nu med bäverns hjälp på väg att återgå till myr och sumpskog. I och runt sjöarna återfinns andarter som gräsand, kricka, bläsand, vigg och sång svan. På våren och försommaren kan den som vandrar ute på myrarna uppvaktas av gluttsnäppor, grönbenor och gulärlor. Tranor förekommer men är både skygga och vaksamma och vandraren får i de flesta fall nöja sig med att höra deras rop. Sävsparven är vanlig och videsparv kan man med lite tur få se i någon myrkant. Mindre flugsnappare har setts tillfälligt. Ibland kan man få se lärkfalk på jakt över sjöarna efter större insekter och fåglar som fångas i flykten. I den cirka en kilo - meter nordväst om Sönner sjön belägna Stor- Hanklampstjärn kan man se smålom. Området är väl värt ett besök, kanske främst av den fågelintresserade, men tänk på att framför allt under våren och försommaren synas och höras så lite som möjligt. Belöningen kanske blir en skymt av älg eller trana. Stora myrar omger fågel sjöarna Noressjön och Sönnersjön och här kan man se sång svan. I rik kärren förekommer orkidén sumpnycklar. Foto: Torbjör Lilja / N 20
17 Skrampan Hällmarkstallskog Det här är tjädermarker med insprängda småmyrar. Ett besök i hänsynsområdet Skrampan ger besökaren valuta för vandringen upp till området. Stigen som utgår från vägslutet är lätt - gången och med lite tur kanske man får sällskap av några lavskrikor. Skogen består av en frisk, flerskiktad granskog av ekbräkentyp där det i fuktsvackor växer högörter som t ex torta. Här finns en hög andel värdefulla lövträd, främst sälg men även enstaka aspar. I detta område finns ett flertal lavarter som trivs i sådan miljö, bl a lunglav, stuplav och skrovellav. Högre upp kommer man in i ett ljust och vackert område som domineras av tall. Hela området utgörs av lättgångna hällmarker med små myrar insprängda här och där. Här finns gott om torrakor och gamla tallar med brandskador, s k brandljud, något som visar att detta är ett om - råde som präglats starkt av skogsbränder. Många av de gamla tallarna har säkert överlevt flera bränder och det har skapat den biotop vi möter. Området kan närmast beskrivas som urskogs - liknande tallskog, även om det nästan inte finns några lågor på marken. Det här är verkligen tjäderns marker, något som de många tallarna med utglesade toppar är ett tecken på. Tjädern betar gärna tallbarr, ofta i samma träd gång efter gång, vilket gör att tallkronorna till slut kommer att se lite glesa och malätna ut. När man vandrar omkring här hajar man ofta till vid någon tjäders eller orres plöts - liga och bullrande uppflog. Här finns också varglav på torrakor som står inne på fast mark. Vanligtvis hittar man varg lav ute på myrar där andelen talltorrakor ofta är högre. Varglav är knuten till döda tallar och att man idag främst hittar den ute på myrar har inget med myrens fuktighet att göra utan mer med att det är där som torrrakorna finns. I naturlandskapet var varg - laven säkert mycket van - ligare, även inne i vanliga tall bestånd. Området är inte opåverkat av människan utan det har även här förekommit olika former av skogsbruk, som t ex dimensions av verk - ningar. Från Johannisberg eller S. Gullgård åker man söderut förbi Jättensjö till Hångstaörn, tar av till höger och därefter första avtaget till vänster. Terrängkartan 677 Ramsjö 21
Stormyran Lommyran Artrik myrmosaik 18 Foto: Ulf Risberg / N Trana och varglav är arter man kan finna på flarkmyren. Från Östavall tar man vägen mot Råsjö och tar därefter vänster. Man kan också åka från Eriks lund förbi Julåsen in på skogsbilvägen mot Råsjö. Vägkartan 146 Ljusdal Omkring 15 kilometer söder om Ånge ligger Stormyran som, tillsammans med Lokmyran och Päckersmyrorna i norr samt Lommyran och Hättomyran i söder, bildar ett omfattande myrkomplex. Karaktäristiskt för Stormyran är den stora och välutbildade sträng-flarkstrukturen med väl avsatta, höga strängar med stora vattenfyllda flarkar mellan. Strängarna är naturliga vandringsvägar över myren, även om vägen blir krokig och den mjuka myren suger musten ur benen. Härifrån kan man studera myrens fågelliv med vadare som gluttsnäppa, grönbena och tofsvipa. Trana, kricka och knipa hör också till arter som kan ses, liksom små - fåglar som gulärla, ängs - piplärka och sävsparv. Här finns även flera rikkärr med ovanliga arter som brunag och björnbrodd, samt orkideer som ängsnycklar, sumpnycklar och mygg - blomster. Hela området är mycket rikt på varglav och är, tillsammans med Stentjärnsmyrorna, länets rikaste lokal för den skyddsvärda laven. Varg - laven, som är helt beroende av död tallved, växer främst på de talltorrrakor som står ute på myrarna. Ibland kan man dock finna den på levande tallar, men då endast på döda och torra grenar. Vissa torrakor är nästan helt övervuxna med den giftiga, gulgröna laven, som förr i tiden användes för att förgifta varg - åtlar, därav namnet. Området som är på ungefär 1 000 hektar stort, är antaget som ett Natura 2000-område och naturreservat sedan 2007. Delar av området har naturvårdsbränts i omgångar och efter bränningarna har man konstaterat att slät- och grov tallkapuschongbagge etablerat sig på brandfälten. Öster om myrarna ligger det 480 meter höga Stormyrberget. På bergets västra sluttning finns talldominerad, brandpräglad skog. Här finns rikligt med spår efter flera tidigare bränder i gamla avverkningsstubbar, i högstubbar och i levande tallar. Beståndet är även sällsynt väl försett med grova tallågor som håller ansenliga mått. Det är inte helt ovanligt att finna lågor här med en diameter på 80 centimeter. Vedsvampar som gräns - ticka, gräddporing och gulporing är funna på tallågorna. 22