Sundbyberg 2009-08-18 Vår referens: Stefan Eklund Åkerberg Tel. 08 546 40 422 Miljödepartementet 103 33 Stockholm Diarienummer Ange diarienummer vid all korrespondens Yttrande över Förslag till ny Plan- och bygglag samt förslag till ändringar i anläggningslagen (1973:1149) Handikappförbundens samarbetsorgan, nedan kallat Handikappförbunden, är ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan för rikstäckande handikappförbund. Vårt mål är ett samhälle för alla. Det samhället präglas av solidaritet, jämlikhet och full delaktighet för alla människor. Handikappförbundens samarbetsorgan representerar 43 medlemsförbund med sammanlagt ca 450 000 enskilda medlemmar. Betänkandet har sänts ut till våra medlemsorganisationer för synpunkter. Inledande synpunkter I december 2008 ratificerade Sverige FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I och med ratificeringen förbinder sig Sverige att utgå från denna i all sin lagstiftning och i att följa de principer som fastställs av konventionen. Sedan konventionen ratificerades är en ny Plan- och bygglag, ett bra exempel på förändring av en befintlig lag där regeringen har ett utmärkt tillfälle att visa att man vill leva upp till de åtaganden man gjort. Den nya konventionen måste få ett avgörande genomslag i den nya lagens utformning och innehåll. Plan- och bygglagen är ett viktigt instrument för att förverkliga målsättningen om ett samhälle för alla.
2 I konventionen finns flera avgörande skrivningar som lagstiftaren har att utgå ifrån i sitt arbete och att kunna fastställa en ny Plan och bygglag. Redan i konventionens inledning fastställs att konventionsstaterna erkänner att funktionsnedsättning och funktionshinder är begrepp under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Konventionens artikel 1 Syfte fastställer Denna konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Vidare att Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Centrall artikel för Plan- och bygglagens utformning är artikel 9 Tillgänglighet. Här fastställs: För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och -system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten både i städerna och på landsbygden. Dessa åtgärder, som ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet, ska bl.a. gälla a) byggnader, vägar, transportmedel och andra inom- och utomhusanläggningar, däribland skolor, bostäder, vårdinrättningar och arbetsplatser, samt b) information, kommunikation och annan service, däribland elektronisk service och service i nödsituationer. Utifrån här åberopade skrivningar tvingas handikappförbunden konstatera att förslaget till ny Planoch bygglag inte lever upp till de åtaganden regeringen gjort genom att ratificera den nya konventionen. Vi tvingas konstatera att förslagen på flera avgörande punkter innebär brist på utveckling i konventionens anda och även innebär försvagningar jämfört med nuvarande lag. När en enig svensk riksdag i maj år 2000 antog den nationella handlingsplanen för handikappolitiken konstaterade man att där fanns luckor inom lagstiftningen på tillgänglighetsområdet. Både att det fanns brister i befintlig lagstiftning och att det saknades lagstiftning inom flera områden. Den heltäckande utredning som skulle till för att identifiera de fel och brister som finns på lagstiftningsområdet har i dag nästan tio år senare fortfarande inte kommit
till stånd. I förslaget till ny Plan- och bygglag har man haft möjligheten åtgärda de luckor som finns i dagens plan- och bygglagstiftning. Handikappförbunden tvingas tyvärr konstatera att man inte tagit tillfället i akt och att där fortfarande finns avgörande brister. Handikappförbunden och enskilda förbund har samlat och var för sig i tidigare remissyttranden under flera år lyft fram exempel på förtydliganden som behövs i Plan- och bygglagen. Förslagsläggaren har valt att inte beakta dessa. Vilket vi starkt beklagar. På grund av den korta remisstiden och att denna sammanfaller med en period på året då ideella organisationers verksamhet är svår att upprätthålla har vi det inte varit möjligt att inte lämna ett samlat remissyttrande från Handikappförbundens 43 medlemsorganisationer. Vi har valt att fokusera på ett par centrala frågeställningar i förslaget där vi utgår från tidigare lämnade remissvar inom plan- och byggområdet. Därutöver vill vi hänvisa till yttranden som lämnas in från Handikappförbundens medlemsorganisationer. Handikappförbunden vill hänvisa bl.a. till tidigare yttranden över: Får jag lov? Om planering och byggande (SOU 225:77) Tydligare statligt ansvar i Plan- och bygglagen uppdragsredovisning från Boverket i samverkan med länsstyrelserna Tydligare bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder, Boverket oktober 2007 (Rev december 2007) Bygg helt enkelt (SOU 2208:68) Begrepp Förlaget till ny plan- och bygglag utgår fortfarande från den begränsade skrivningen tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Med hänvisning till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning menar Handikappförbunden att utgångspunkten i stället måste vara tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning. Begreppet nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga omfattar inte alla relevanta typer av funktionsnedsättningar. Inte heller i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken finns stöd för den begränsning som föreslås. Tvärtom betonas att handlingsplanen gäller personer med funktionsnedsättningar och att planeringen måste utgå från att människor har olika förutsättningar. Handlingsplanen syftar till ett samhälle där medborgarskapet är alla människors kännemärke och där förutsättningar för deltagande, självständighet och självbestämmande finns. I den nya diskrimineringslag som riksdagen antagit används även där funktionsnedsättning och funktionshinder som relevanta begrepp. Den nya diskrimineringslagen omfattar ännu inte bristande tillgänglighet som grund för diskrimineringen. Kompletterande utredning pågår på integrations- och
jämställdhetsdepartementet. För Handikappförbunden är det av avgörande betydelse att bristande tillgänglighet lyfts in i diskrimineringslagstiftningen. Samtliga politiska partier har uttalat sig positivt till att diskrimineringslagstiftningen ska komma att omfatta bristande tillgänglighet. Senast vid Marschen för tillgänglighet i Stockholm den 13 juni 2009 uttalade ledande representanter för samtliga partier i riksdagen denna vilja. Handikappförbunden menar vidare att riksdagen utifrån den nya konventionen inte kan avstå från att inkludera bristande tillgänglighet i svensk diskrimineringslagstiftning. I det perspektivet är det avgörande att svensk lagstiftning på plan och byggområdet följer de skrivningar som finns i diskrimineringslagstiftningen. PBL:s betydelse som normerande lag blir central. Om inte begreppet vidgas till att gälla tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning begränsas rätten till deltagande och vad som ska kunna anses som diskriminering redan från början. I tidigare yttrande från såväl handikappförbunden som enskilda förbund finns tydligt redovisat vad som idag inte omfattas av nuvarande lagstiftning. I föreskrifter eller i lagens förarbeten måste detta sedan konkretiseras. Om det saknas tydlighet i normerande lag och föreskrifter måste praxis etableras i domstol vilket tar tid. En direkt följd blir att diskrimineringslagens genomslag fördröjs. En harmonisering av begreppen blir därför viktig. Redan i handikappförbundens yttrande över Får jag lov? Om planering och byggande (SOU 2005:77) slog vi fast att Handikappförbunden menar att som ett led i mainstreaming av handikappolitiken måste terminologin i PBL samordnas med de begrepp som används i övergripande handikappolitiska dokument vad gäller både mål och målgrupp. Plan- och bygglagens syfte måste vara att skapa förutsättningar för delaktighet och jämlikhet genom att garantera att den byggda miljön är tillgänglig och användbar för alla människor. Handikappförbunden menar att den skrivning som ska användas i PBL måste vara tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning Enkelt avhjälpta hinder Handikappförbunden är starkt kritiska till att enkelt avhjälpta hinder lyfts ut Plan- och bygglagen och i stället läggs på förordningsnivå direkt under regeringen. Vi uppfattar detta som en klar försvagning av lagen. Det innebär också en försvagning för arbetet med enkelt avhjälpta hinder även om en förordning formellt är lika tvingande att följa. Den signal som detta ger innebär dock en tydlig ned prioritering av arbetet med enkelt avhjälpta hinder. Ett arbete som inte kan trappas ner utan som i stället behöver intensifieras och drivas på. Fortfarande byggs också många nya hinder in i nyproduktion trots befintlig lagstiftning. Då är en stärkt ställning direkt i lag är att föredra. En försvagning innebär det också att förordningen kan ändras utan ett brett parlamentariskt stöd. En förordning kan visserligen ändras lättare vid behöv vilket kan sägas ge en ökad flexibilitet men det kan innebära både försvagningar och förstärkningar. I arbetet med att skapa ökad tillgänglighet och
användbarhet för personer behövs ett långsiktigt perspektiv och då ger en förankring i lag större kontinuitet. Föreskrifter blir då i stället det flexibla redskap som behövs som komplement till en stark lagstiftning. Här väljer dock förslagsställaren att renodla så att enbart regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om särskilda krav på tillgänglighet och användbarhet vilket snarare riskerar att minska flexibiliteten och snabbheten i systemet. Myndigheter finns ett steg närmare verkligheten och kan lättare se vilka förändringsbehov som föreligger. Handikappförbunden förordar ofta en stark statlig styrning men har här svårt att se vinsterna med förslaget. Några som helst motiv till att lyfta ut enkelt avhjälpta hinder från Plan- och bygglagen har inte heller angivits. Dessutom går man helt på tvärs med vad ansvarig myndighet, Boverket, föreslår i sitt förslag till tydligare bestämmelser för enkelt avhjälpta hinder. Att inte tydligt redovisa sina argument och motiv till att lyfta ut enkelt avhjälpta hinder skapar utrymme för spekulationer. Förslaget innebär en tydlig maktkoncentration och indikerar att regeringen vill ha total kontroll över området. Finns här en rädsla och är det en eftergift för de intressen som inte vill se en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning? Vill regeringen ha fullt manöverutrymme för att kunna minimera de negativa effekter som motståndarna befarar? Eller finns det någon medveten strategi bakom för att stärka arbetet med att förbättra tillgängligheten i samhället? Det är olyckligt att inga motiveringar ges och det lämnar fältet öppet för spekulation. Handikappförbunden menar att förslaget kring enkelt avhjälpta hinder inte stärker de intentioner som FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ger uttryck för. En urholkad lagstiftning stärker inte arbetet med tillgänglighetsfrågorna och riskerar att direkt försvaga och begränsa rätten att inte bli diskriminerad på grund av bristande tillgänglighet. Handikappförbunden menar att enkelt avhjälpta hinder ska regelras i lag och inte på förordningsnivå som föreslås Handikappförbunden menar att ansvarig myndighet även i fortsättningen bör ges i uppdrag att meddela föreskrifter med ändringen om att det avser särskilda krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning. Med vänlig hälsning HANDIKAPPFÖRBUNDENS SAMARBETSORGAN 43 handikappförbund i samverkan - Ingrid Burman Ordförande