Lag om grupprättegång

2001-09-14 Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor 103 33 Stockholm - REMISSYTTRANDE SN diarienr: 89/2001 Externt diarienr: Ju994/405/*DOM Lag om grupprättegång Föreningen Svenskt Näringsliv har beretts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerade promemoria och vill med anledning härav anföra följande. Såväl Sveriges Industriförbund som Svenska Arbetsgivareföreningen avstyrkte 1995 Grupptalanutredningens förslag i betänkandet SOU 1994:151. Organisationerna har numera gått samman och bildat Föreningen Svenskt Näringsliv som anser att det förslag som nu presenteras i rubricerade promemoria är bättre än tidigare förslag i och med att det innehåller en opt-in lösning i stället för en opt-out-lösning, men avstyrker ändå bestämt förslaget i dess helhet. Svenskt Näringsliv anser att det inte är utrett om det finns behov av grupptalan, varken vanlig grupptalan eller på miljörättens område. Det är vidare fel att Sverige skall gå före och avvika från övriga EU-länder och införa ett processinstitut som kan öka incitamenten till forum shopping och därigenom rubba balansen mellan EU-ländernas domstolssystem. Det finns även en risk för att ett system som tillåter grupptalan kommer att missbrukas och leda till ett försämrat företagsklimat i Sverige och till att färre utländska investeringar görs i landet. Svenskt Näringsliv motsätter sig bestämt införandet av s k riskavtal, vilka riskerar att skapa intressekonflikter mellan advokaten och dennes klient och dessutom vara kostnadsdrivande. Behovsanalysen När det gäller den i promemorian bristande redogörelsen för behovet av lagstiftning om grupptalan hänvisar Svenskt Näringsliv till det remissyttrande som Industriförbundet avgav 1995-08-16 (SI Dnr 24/95; bilagt). Härutöver kan följande tilläggas. I promemorian görs gällande att det är av värde för näringslivet att det skapas processuella instrument för att stävja oönskat beteende på marknaden (promemorian sid 20). Svenskt Näringsliv betvivlar starkt att förslaget skulle få den effekten. Erfarenheterna hittills är att oseriösa näringsidkare oftast har lagt ned verksamheten när en rättegång blir aktuell och att alla eventuella tillgångar som näringsidkaren i fråga hade, då är skingrade. Detta torde gälla även vid en grupprättegång. I stället måste man när det förekommer oseriöst agerande använda andra sanktioner, främst straff. Enligt Svenskt Näringslivs bedömning främjar förslaget inte heller en konkurrens på lika villkor

mellan företagare. Tillgång till grupptalan i Sverige kommer att exponera företag verksamma här - likväl som företag som exporterar produkter och tjänster till den svenska marknaden - för processer i påtagligt högre grad än vad som kommer att gälla för deras utländska konkurrenter. Grupprättegång är därför negativt för företagsklimatet i Sverige och påverkar också utländska företags intresse av att investera här. Att någon minskning av investeringsviljan inte påstås ha skett i USA trots förekomsten av grupptalan (class action) där, kan förklaras med att den amerikanska marknaden är så stor att den är attraktiv trots den nackdel som class action-institutet innebär. Den svenska marknaden däremot är så förhållandevis liten att förekomsten av grupptalan kan vara den faktor som, tillsammans med faktorer som det höga svenska skattetrycket och arbetsrättslagstiftningen, gör att investerarens val i stället faller på något annat land. Viktigt är därvid att notera att USA är en marknad med class action överallt, medan Sverige kommer att vara den enda medlemsstaten i EU som har grupptalan, i vart fall i form av enskild grupptalan. Denna omständighet påverkar självfallet också utländska investerares bedömningar. Svenskt Näringsliv noterar att det i promemorian inte gjorts någon analys eller utvärdering av de mål där pilotmålsmetoden och kumulationsreglerna faktiskt har använts. De påstådda fördelar som en grupprättegång skulle ha i jämförelse med dessa metoder/regler kan därför ifrågasättas, särskilt som det rimligen bör finnas goda möjligheter att ytterligare effektivisera både pilotmålsmetoden och kumulationsreglerna. Exempelvis hävdas som ett argument för grupptalan att endast en mycket begränsad aktivitet krävs från den enskilda gruppmedlemmens sida jämfört med kumulation och pilotmål (promemorian sid 23). Häremot kan invändas att den minsta åtgärd som krävs av en enskild medlem i en grupptalan med ett opt in-system är att denne måste anmäla sig in i gruppen, vilket inte innebär någon större skillnad gentemot en kumulationstalan, som drivs av ett gemensamt ombud med stöd av rättegångsfullmakter. Inte heller i en pilotmålsprocess fordras mer aktivitet av de parter som inte driver pilotmålet under tiden fram till avgörandet av pilotmålet. De skilda formerna av grupptalan En fördel med offentlig grupptalan (grupptalan som förs av en myndighet) som framhävs i promemorian (sid 32) är att kostnaderna för motparten vid en processförlust vanligtvis blir lägre eftersom myndigheter internt har tillgång till juridisk sakkunskap och därför inte behöver anlita dyrare advokathjälp. Svenskt Näringsliv delar inte den bedömningen, utan anser det vara mera sannolikt att också myndigheter som väcker en grupptalan kommer att anlita advokater som är specialiserade på den särskilda processform som grupptalan utgör. Regeringen låter ju redan myndigheter anlita advokater som hjälp i individuella processer, se t ex förordningen (1999:169) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, som ger ombudsmannen rätt att uppdra åt ett ombud att föra talan i en tvist som denne driver mot en arbetsgivare i Arbetsdomstolen. Behovet av att främja prejudikatbildning anges vara ett tungt skäl för offentlig grupptalan. Svenskt Näringsliv ifrågasätter starkt om bristen på klargörande prejudikat på vissa rättsområden bäst avhjälps genom införandet av grupptalan. När det gäller konsumentområdet, där prejudikatbristen sannolikt är störst, synes det effektivare (inte minst från kostnadssynpunkt) att exempelvis låta KO biträda enskilda konsumenter som ombud i mål där det föreligger ett starkt prejudikatintresse. Den nu pågående försöksverksamheten avseende KOs medverkan i finansiella tvister bör dock först 2

utvärderas. Offentlig grupptalan anges också fylla en viktig funktion när huvudsyftet med processen är att verka handlingsdirigerande. Häremot kan invändas att den stora handlingsdirigerande effekten finns i marknadens val av leverantörer av de varor och tjänster som efterfrågas, inte i domstolsprocesser, vare sig individuella eller för en grupp. Den stora handlingsdirigerande effekt som ligger i den svenska kombinationen av ett öppet samhällssystem med god offentlig kontroll, massmedial bevakning och en på de flesta områden väl fungerande konkurrens överstiger mångfalt vad som kan åstadkommas genom domstolsprocesser. Den (oseriöse) näringsidkare som inte låter sig påverkas av missnöjda kunder och massmedia kommer inte heller att låta sig påverkas av en mer eller mindre omfattande grupptalan. Om förslaget om grupprättegång trots allt genomförs anser Svenskt Näringsliv - när det gäller organisationstalan (grupptalan som förs av en organisation) - att betänkandets krav på att en organisation för att få talerätt i en grupprättegång skall ha varit verksam i minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar måste tas med i lagtexten. Att så inte skett i promemorians förslag synes särskilt märkligt mot bakgrund av uttalandet (sid 49 i promemorian) att det är särskilt viktigt att grupptalan väcks av organisationer som har en sådan stadga, ekonomisk stabilitet, sakkunskap och allmän förankring på det aktuella intresseområdet att de kan förväntas utföra talan på ett sakkunnigt och rationellt sätt och väl ta till vara gruppmedlemmarnas rätt. Endast om talerätten begränsas på så sätt som utredningen föreslog kan enligt Svenskt Näringsliv säkerställas att den nu citerade målsättningen nås. Härutöver bör noteras att ideella föreningar redan i dag enligt 16 kap 13 miljöbalken kan överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens, även om föreningen inte varit part eller sakägare i målet/ärendet. Det krävs att föreningen i fråga har varit verksam i Sverige under minst tre år och har lägst 2 000 medlemmar, således ett strängare krav än det som föreslogs i SOU 1994:151. Enligt Svenskt Näringslivs mening är det ett stort värde i sig att ha en enhetlig reglering av organisationers talerätt i miljöbalken. Om grupptalan skall införas på miljörättens område bör därför de i 16 kap 13 miljöbalken uppställda villkoren för verksamhetstid och medlemsantal gälla även för en sådan grupptalan. Promemorians skäl för att inte uppställa några sådana särskilda villkor övertygar inte. Att inget hittills tyder på att klagorätten enligt miljöbalken missbrukats på det sätt som befarades av vissa remissinstanser (promemorian sid 110), kan mycket väl ha sin grund i just det faktum att 16 kap 13 uppställer de nyssnämnda villkoren. Det är därför inget hållbart skäl mot införandet av villkor i grupptalanreglerna. I motsats till promemorian (sid 33) menar Svenskt Näringsliv att faran för chikanöst eller annat illojalt processande i grupptalanprocesser inte alls är överdriven (se avsnittet nedan). Däremot delar Svenskt Näringsliv bedömningen att risken för obefogade processer torde vara mindre vid en offentlig grupptalan än vid en enskild grupptalan (grupptalan som förs av en enskild medlem i gruppen). Detta eftersom myndigheten innan talan väcks bör ha bedömt målets allmänna intresse och gjort en förprövning av att tvisten kommer att klara sig igenom de särskilda processförutsättningarna som anges i förslagets 8. Utländska jämförelser, risken för s k legal blackmail och forum shopping samt riskavtal 3

Uttalandet att inom ramen för EU har flera steg tagits som kan leda fram till nationell lagstiftning om grupptalan åtminstone i vid mening (promemorian sid 27) är missvisande eftersom de EG-direktiv som exemplifierar påståendet inte behandlar införandet av grupptalan. Värt att notera är också att inte i något av de länder som där nämns finns möjligheter att föra såväl enskild grupptalan, organisationstalan som offentlig grupptalan. Promemorian föreslår att samtliga möjligheter införs i Sverige. De länder som har enskild grupptalan har en rättstradition som i liten utsträckning sammanfaller med den svenska. I rättsligt hänseende skiljer sig stater som USA, Kanada och Australien väsentligt från vad som gäller i Sverige. Att grupptalaninstitutet kommit att missbrukas i de länder där det finns tillbakavisas i promemorian (sid 25) med påståendet att tillgänglig statistik inte ger stöd för att svaranden i class action-mål ingår förlikning för att slippa ifrån processen även då kärandens anspråk inte framstår som välgrundat. Det synes som om den redovisade statistiken endast tar sikte på förlikningar som träffats sedan processen inletts vid domstol. Det troliga är emellertid att många förlikningar sker på ett tidigare stadium. Vår erfarenhet, efter kontakter med bland andra jurister och advokater verksamma i USA, är att class action-institutet bidragit till den processbenägenhet som finns i det amerikanska samhället, att systemet inte sällan har kommit att användas på ett oriktigt sätt och att det finns klara fall av missbruk. Inte sällan tycks rättegångarna främst handla om rejäla förtjänster för ombuden medan ersättningarna till de enskilda skadelidande ger mycket begränsade summor. Svenskt Näringsliv befarar att ett införande av grupptalan i Sverige kommer att leda till en ökad processbenägenhet och missbruk av institutet även i vårt land, och att grupptalanprocesser förläggs till svenska domstolar även i fall när den svenska anknytningen är mycket svag. Vi ifrågasätter starkt om det svenska domstolsväsendet, vilket redan i dag arbetar under hög arbetsbelastning och med begränsade ekonomiska resurser, skall belastas med den typen av processer. Det finns vidare en risk att svenskbaserade företag genom reglerna om erkännande och verkställighet av utländska domar i Bryssel- och Luganokonventionerna, kan komma att missgynnas i förhållande till andra EES-baserade företag. Vi ifrågasätter lämpligheten av att ett enskilt EU-land inför processuella regler som faktiskt ökar incitamenten till forum shopping och därmed också rubbar balansen mellan ländernas domstolssystem. I anslutning härtill vill Svenskt Näringsliv lyfta fram en fråga av stor betydelse; förslaget att tillåta s k riskavtal, som innebär att käranden kan träffa avtal med advokat om att arvodet skall bestämmas med hänsyn till utgången av tvisten (37-41 ). Det är självfallet av värde med ett ombud som känner ett starkt engagemang för klientens sak, men ett sådant engagemang bör inte ha sitt ursprung i ett personligt ekonomiskt intresse i tvisten. Förutom risken för att sådana avtal skapar intressekonflikter mellan advokaten och dennes ombud, kan det inte uteslutas att riskavtal ger grogrund för en för Sverige ny typ av processer, där advokater i eget vinstintresse framställer yrkanden om orimligt höga skadeståndsbelopp och skapar domstolsprocesser som kanske aldrig hade behövt drivas om ersättningen inte vore kopplad till utfallet. Svenskt Näringsliv anser således att det inte bör införas möjlighet till riskavtal. Särskilt anmärkningsvärt är att det i promemorian (sid 99) poängteras att den föreslagna typen av riskavtal avviker från s k provisionsarvode (som innebär att ombudet får en viss procentsats av inprocessade medel), och att provisionsarvode medför en helt annan fara för intressekonflikter mellan ombudet och klienten än riskavtal. I lagtextförslaget stadgas emellertid att ett riskavtal inte får 4

godkännas om arvodet grundas enbart på en andel av tvisteföremålets värde. Ett riskavtal som anger att arvodet skall vara säg 30 % av tvisteföremålets värde plus 50 kr för det fall att talan bifalls helt och 0 kr om anspråken ogillas helt, borde sålunda kunna godtas trots att det i praktiken blir ett provisionsarvode. Varför risken för intressekonflikter skulle vara så gott som obefintlig (promemorian sid 97) vid ett riskavtal som det nyss nämnda men överhängande om avtalet i stället utformas utan 50-lappen synes obegripligt. Svenskt Näringsliv anser att om riskavtal skall införas måste ordet enbart i 37 strykas. Nedanstående räkneexempel visar att förslaget och särskilt regeln om riskavtal skapar en obalans i framgångsmöjlighet för käranden och risken för svaranden. Antag att en grupptalan väcks där gruppen alternativt består av 100 000 medlemmar som var och en begär 1 000 kr i ersättning eller 10 000 medlemmar som begär 10 000 kr var. Således är rättegångsrisken för svaranden 100 miljoner kr jämte skäliga rättegångskostnader. Med tanke på processföremålets storlek är det rimligt att anta att svaranden kommer att lägga ned mycket stora resurser, såväl vad avser advokater och expertkonsulter som interna resurser, för att utveckla sitt försvar. Det är givetvis svårt att bedöma vad en skälig rättegångskostnad skulle vara i nu angivet exempel, men det är inte orimligt att anta ett en svarande som löper en rättegångsrisk om 100 miljoner kr är villig att spendera upp till 2,5 miljoner kr i rättegångskostnad (dvs 2,5 % av processföremålets värde). Käranden i exemplet har 1 000 kr eller 10 000 kr minus advokatarvode fastställt i riskavtal att vinna på rättegången, samtidigt som svaranden har en processrisk uppgående till 100 miljoner kr i omstämt belopp och 2,5 miljoner kr i förväntad rättegångskostnad, sammanlagt 102,5 miljoner kr. Även i det fall svaranden anser sig ha såväl juridik som sakomständigheter på sin sida, finns en risk för att förlora rättegången. Det kan vara så att dennes advokater inte helt lyckas förklara saken för domstolen, vittnen kan göra dåliga intryck etc. Hur stor risken är att förlora ett säkert fall är föremål för debatt; det finns de som säger att det finns en så pass stor risk som 20 % för att förlora ett komplicerat mål även om man har alla omständigheter på sin sida. Låt oss här anta att risken är 10 %. Det ekonomiska värdet av risken att förlora ett säkert fall är alltså (10 % av 102,5 miljoner kr =) 10,25 miljoner kr. Detta innebär att svaranden i exemplet ur företagsekonomisk synvinkel gör en bra affär om målet förliks på ett belopp som är lägre än 10,25 miljoner kr och detta trots att svaranden anser sig ha ett säkert fall! Om svenska advokater, precis som advokater i USA, utnyttjar denna processosäkerhet till att försöka blåsa upp processföremålets värde så mycket som möjligt i syfte att nå en förlikning ur vilken advokaten kan tillgodogöra sig arvode enligt riskavtal, kommer obalansen i processrisker mellan käranden och svaranden att leda till avgöranden eller förlikningar som gynnar advokater med riskavtal, men som konsumenterna i slutänden får betala i form av prisökningar på varor och tjänster. Obalansen förstärks av det faktum att käranden för att företräda gruppen i exemplet ovan borde ha ekonomisk förmåga att ersätta svarandens rättegångskostnader om 2,5 miljoner kr. Det synes svårt att finna sådana personer i Sverige - och självfallet än svårare om rättegångskostnaderna uppgår till högre belopp. Följden av att endast några få svenskar skulle ha ekonomisk möjlighet att i en grupptalan företräda en större grupp ökar sannolikheten för att kravet på att gruppföreträdaren har en ordnad ekonomi i praxis kommer att ställas så lågt att denne i praktiken inte kommer att ha något ansvar för svarandens rättegångskostnader. I annat fall skulle förslaget komma att bli verkningslöst. Slutsatsen blir att en grupptalan för en större grupp (som automatiskt leder till stora processvärden) kan föras utan reellt ansvar för svarandens rättegångskostnader. Riskavtal kombinerat med avsaknad av reellt ansvar för svarandens rättegångskostnader vid förlust skapar ett system där man inte har något att förlora på att stämma. 5

Under senare år har domstolspraxis gått mot en utvidgning av editionsplikten. Detta är något som sannolikt kommer att användas av advokater i Sverige, på motsvarande sätt som sker i USA, för att öka motpartens kostnader och belastningen på denne i syfte att skapa press för en förlikning. De risker som beskrivs ovan står inte i rimlig proportion till de möjligen marginella förbättringar för den enskilde som förslaget kan medföra. Svenskt Näringsliv ser inga skäl att frångå den ordning som gäller i dag där merparten av de missbruk som beskrivits ovan hindras av att riskavtal inte tillåts och av att kärandena i en kumulationstalan har ett solidariskt ansvar för svarandens rättegångskostnader om målet förloras. Om lagförslaget ändå genomförs har Svenskt Näringsliv följande synpunkter. Särskilda processförutsättningar (8 ) När det gäller domstolens prövning av att gruppen är lämpligt bestämd (8 1 p) sägs att rätten bör pröva att gruppen inte är alltför detaljerat och snävt angiven så att medlemskretsen sannolikt kommer att behöva utvidgas i ett senare skede av rättegången (promemorian sid 125). Även om domstolen skall ha relativt fria händer att pröva om grupptalan är den bästa processformen för att göra gruppanspråken gällande rättsligt, anser Svenskt Näringsliv att det vore oacceptabelt att rätten utan yrkande härom skulle tillåtas utvidga gruppen (eller uppmana käranden att göra detta) till att omfatta andra medlemmar än dem som käranden ursprungligen angett. Processförutsättningarna är mycket vagt angivna i promemorian och överlämnar till rättstillämpningen att närmare precisera dem. Det gäller till exempel rekvisitet att talan skall grundas på en eller flera omständigheter som är gemensamma eller likartade för gruppmedlemmarnas anspråk (8 2 p). Någon större vägledning ges inte för vad som skall anses vara likartade omständigheter annat än att man hänvisar till rättegångsbalkens kumulationsregler. Detta är otillfredsställande. När det gäller frågan om enhetlighet vill Svenskt Näringsliv framhålla att anspråken knappast blir mer enhetliga bara för att processen drivs som grupptalan. Om spänningen inom gruppen är så stor att det inte är möjligt att finna lämpliga pilotmål, kan det allvarligt ifrågasättas om grupptalan är en lämplig handläggningsform. Om en grupptalan grundas på endast likartade omständigheter uppkommer ofta ett antal frågeställningar som måste bedömas individuellt, vilket kommer att göra även grupptalan till en tungrodd och arbetskrävande processform samtidigt som kanske endast någon enskild delfråga kan lösas gemensamt för hela gruppen. Att likartade omständigheter hos kärandena i ett flertal fall inte behöver leda till likartad utgång i de individuella målen, har visat sig i praktiken ett antal gånger i exempelvis mål rörande nätanläggningar. Det kan därför i vissa fall ifrågasättas om grupptalan ens är till nytta för gruppmedlemmarna. Om grunden för gruppens anspråk (nästan) enbart är likartade omständigheter ökar naturligen också risken för intressemotsättningar mellan gruppmedlemmarna under processens gång, t ex rörande vilken bevisning som skall åberopas. Processen blir då mer komplicerad, svårhanterlig, utdragen i tiden och därmed dyrare. Svenskt Näringsliv anser att processförutsättningarna bör preciseras för att i möjligaste mån minska risken för inbördes intressemotsättningar i gruppen till följd av att denna blivit olämpligt bestämd. 6

Ett annat exempel på vagt definierade processförutsättningar gäller kravet på att käranden skall vara lämplig att föra gruppens talan (8 4 p). Det anges vara av särskild vikt vid domstolens bedömning enligt denna bestämmelse att käranden har nödvändiga ekonomiska resurser att driva målet, medan den för motparten viktiga frågan om i vilken mån parten kan antas infria ett eventuellt kostnadsansvar gentemot motparten inte alltid behöver vägas in i bedömningen (promemorian sid 127). Dock sägs att utgångspunkten bör vara att käranden skall ha en ordnad ekonomi. Man frågar sig hur domstolen skall kunna bedöma detta när något krav på ställande av säkerhet (exempelvis genom en bankgaranti) för motpartens anspråk inte sägs kunna komma i fråga, och det inte heller anses lämpligt att käranden underkastas en mer ingående undersökning av sina privatekonomiska förhållanden (promemorian sid 42). Blir det därmed otillåtet för motparten eller domstolen att begära att käranden företer en kreditupplysning? Eftersom rättegångskostnaderna i grupprättegångar kan förväntas uppgå till väsentligt högre belopp än i individuella processer kan en svarande känna sig tvingad till uppgörelse enbart med hänsyn till storleken på de egna rättegångskostnaderna som annars skulle uppstå och som denne inte kan vara säker på att få ersättning för av käranden (jfr vad som sagts härom i föregående avsnitt). Med hänsyn härtill anser Svenskt Näringsliv att käranden - om svaranden begär det - skall ställa säkerhet för svarandens rättegångskostnader. Tanken bakom förslaget är att de enskilda gruppmedlemmarna i princip inte skall bära något ansvar för rättegångskostnader. På flera ställen i promemorian anges dock att ekonomiskt bistånd kan erhållas genom att utnyttja det försäkringsskydd som finns inom gruppen (exempelvis sid 42 och 126). Det förefaller alltså som om Justitiedepartementet tänkt sig att inte bara kärandens rättsskyddsförsäkring kommer att utnyttjas, utan samtliga gruppmedlemmars (i de fall de har sådana). Får därmed inte även de gruppmedlemmar som inte är parter ett ansvar för rättegångskostnader i och med att de åtminstone genom sina premieinbetalningar till sin hemförsäkring bidrar till rättegångskostnadernas täckande? Rent praktiskt synes en sådan ordning också innebära svårigheter i och med att rättsskyddet endast kan tas i anspråk för att täcka envars gruppmedlems egna rättegångskostnader, men däremot inte hela gruppens rättegångskostnader. Såvitt kan förstås innebär detta att rättegångskostnaderna måste specificeras så att det klart framgår vad som belöper på respektive gruppmedlem som har rättsskyddsförsäkring. Att käranden har talerätt enligt förslagets 4-6 och att rekvisiten enligt 8 är uppfyllda skall rätten pröva fortlöpande under rättegången så fort det finns anledning till det (promemorian sid 136). Detta är bra, men det bör klargöras vad som händer om domstolen finner att så inte är fallet. Utgör exempelvis det förhållandet att kärandens ekonomiska förhållanden försämrats väsentligt sedan en grupptalanprocess inletts i sig grund för att då avvisa grupptalan (jfr förslagets 20 2 st)? Mot bakgrund av de befarade höga kostnaderna för svarandens egna rättegångskostnader vore det rimligt att talan kan avvisas. I vart fall måste käranden i en sådan situation anses vara olämplig att ta tillvara gruppmedlemmarnas intressen, varför 20 1 st skall tillämpas. Föreläggande till svaranden I promemorian sid 132 anförs att det många gånger kan finnas skäl för domstolen att vänta med att förelägga svaranden att komma in med svaromål till dess att tiden för gruppmedlemmarna att anmäla 7

sig till gruppen gått ut. Svenskt Näringsliv anser att rättssäkerhetsskäl talar för att anmälningstiden alltid skall ha gått ut innan svaranden föreläggs att avge svaromål. Gruppens storlek i sig och därmed omfattningen av de sammanlagda anspråken utgör ju vanligtvis omständigheter av avgörande betydelse för svarandens inställning till käromålet. Om domstolen ges möjlighet att innan anmälningstiden gått ut förelägga svaranden att ge in svaromål kan detta därför medföra en stor press på denne. Anmärkningsvärt är att denna väsentliga fråga behandlas i kommentaren till 13, som inte handlar om föreläggande till svaranden utan om underrättelse till gruppmedlemmarna. Gruppens bestämning (14 ) Svenskt Näringsliv anser att en opt in-lösning är nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt och därför att föredra framför en opt out-lösning, vilket föreslogs i 1994 års betänkande och i ett lagrådsremissutkast. 14 har emellertid fått en otillfredsställande utformning i och med att den stipulerar att den gruppmedlem som inte inom anmälningstiden anmält att han eller hon vill omfattas av grupptalan skall anses ha trätt ur gruppen. Förslaget blir därmed att betrakta som ett slags bakvänt opt out-system eftersom alla som passar in på kärandens beskrivning av gruppen blir att betrakta som gruppmedlemmar tills anmälningstiden har löpt ut. Några rättsverkningar för de gruppmedlemmar som inte anmäler sig in i gruppen - och som sålunda blir att anse som utträdda ur gruppen - är dock inte avsedda. En sådan ordning är krånglig och svårförståelig och därmed olämplig. Svenskt Näringsliv anser att ett renodlat opt in-system, där endast den som skriftligen inom en viss tidsfrist till rätten anmält att han eller hon vill delta i en viss grupprättegång blir att anse som gruppmedlem, bör införas, om regeringen avser att gå vidare med förslaget. Utvidgning av talan (17 ) Förslaget innebär att käranden ges rätt att utvidga en grupptalan till att avse såväl nya gruppmedlemmar som nya anspråk för de personer som redan ingår i gruppen. Bestämmelsen går vida längre än de för individuella processer gällande begränsade undantagen från rättegångsbalkens huvudregel om att en väckt talan inte får ändras. En utvidgning av talan på så sätt som nu föreslås kan göra det svårare för svaranden att planera sin processföring och riskerar att tiden för målets avgörande förskjuts. Även rättens handläggning riskerar att försvåras och fördyras, bland annat till följd av kravet på att envar av de befintliga gruppmedlemmarna måste anmäla huruvida han eller hon vill att det nya anspråk som talan utökats till att omfatta skall prövas i grupprättegången (promemorian sid 137). Det nya anspråket kan således komma att enbart gälla vissa gruppmedlemmar. Avsaknaden i förslaget av en uttrycklig tidsbegränsning av hur långt fram i processen som en utvidgning av talan kan tillåtas kan också medföra betydande olägenheter för både svaranden och rätten. Detta är omständigheter som gör att Svenskt Näringsliv starkt ifrågasätter om 17 skall införas. För det fall att 17 införs måste den enligt Svenskt Näringsliv kompletteras med en regel som ålägger domstolen att delge svaranden, eller i vart fall låta svaranden yttra sig över, kärandens begäran om att utvidga sin talan. Med en sådan ordning skulle domstolen få ett bättre underlag för att bedöma om en taleutvidgning är lämplig med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter. Beaktas bör därvid att en kärandes begäran om att en individuell process skall gå över till att handläggas som en grupprättegång alltid skall delges svaranden för yttrande (förslagets 10 ). Beroende på gruppens storlek och vad saken gäller kan en utvidgning av talan få väl så omfattande 8

konsekvenser för svaranden som ett byte av taleform. Samma delgivningsregler bör därför gälla i båda situationerna för kärandens begäran om byte av taleform respektive utvidgning av talan. En bestämmelse bör också införas i såväl 10 som i 17 som begränsar kärandens rätt att ansöka om byte av taleform och om utvidgning av talan till tidigt under förberedelsen i målet. Möjlighet att överklaga särskilt (45 ) Förslaget ger inte svaranden någon rätt att överklaga rättens beslut att tillåta en grupptalan. Rätten behöver enligt förslaget inte ens meddela ett formellt beslut om att den anser att processförutsättningarna för en grupprättegång föreligger, utom i det fallet att svaranden har framställt invändning om rättegångshinder. Om svarandens invändning ogillas bestämmer rätten huruvida detta beslut får överklagas särskilt eller först i samband med överklagande av domen. Svenskt Näringsliv anser att ett beslut om att tillåta inledandet av en grupprättegång alltid skall kunna överklagas särskilt. Eftersom en grupptalan kan få mycket ingripande konsekvenser för den som tvingas att svara, och detta alldeles oberoende av utgången i målet, är det ett rimligt rättssäkerhetskrav att ett rättens ställningstagande att tillåta en sådan talan, skall kunna överklagas särskilt. Det gäller särskilt när, som anförts tidigare, processförutsättningarna är så vagt angivna och många frågor överlämnas till rättstillämpningen att klargöra. Om en särskild överklaganderätt införs för svaranden kommer ju en rättspraxis rörande dessa frågor att utvecklas snabbare, vilket är till gagn för alla. Domstolen bör därför vara skyldig att fatta ett formellt beslut om att den anser att rekvisiten för tillåtande av grupptalan är uppfyllda även i de fall någon invändning om rättegångshinder inte gjorts, och detta beslut skall således vara möjligt att överklaga särskilt. Underrättelse till gruppmedlemmarna (50 ) Förslaget ger domstolen rätt att förelägga svararandeparten att ombesörja underrättelsen till gruppmedlemmarna, exempelvis genom en påskrift på en faktura eller annan handling som svaranden ändå skall skicka till de kunder (konsumenter) som denne står i ett fortlöpande rättsförhållande till. Att tvingas informera sina kunder om att en grupptalan väckts mot företaget och - åtminstone indirekt - uppmana dem att delta i denna innebär ett oacceptabelt ingrepp i ett företags rätt att självt bestämma vilken information det vill förmedla till sina kunder och hur detta skall ske. Det kan dessutom befaras att det faktum att en sådan underrättelse kommer från svaranden av kunderna uppfattas som att svaranden medgett talan. Något som självfallet är negativt ur goodwillperspektiv. Att den föreslagna ordningen skulle innebära tids-, kostnads- och effektivitetsvinster för domstolen betvivlas inte, men kan inte motivera dess införande. Att andra länder har motsvarande regler är inte heller något skäl för att införa en sådan bestämmelse i svensk rätt. Svenskt Näringsliv motsätter sig därför 50 lagförslaget. Om bestämmelsen ändå genomförs bör svarandeparten självfallet ha rätt till ersättning av allmänna medel för sina kostnader för underrättelsen. Processformens påverkan på den materiella rätten Även om avsikten med förslaget inte är att förändra innehållet i de materiella rättsreglerna, synes 9

detta kunna bli följden av förslaget. Svenskt Näringsliv anser att rättssäkerhetsskäl talar mycket starkt för ett bibehållande av de krav på styrkta orsakssamband och individuell culpa- och skadeståndsbedömning som gäller i dag inom skadeståndsrätten. Det finns enligt vår uppfattning en uppenbar risk för att domstolar i omfattande grupptalanprocesser ställs inför krav på schabloniserade bedömningar, som visar sig omöjliga att motstå. Det kan exempelvis gälla beräkning och fördelning av skadestånd. Processformen i sig torde alltså kunna ge upphov till en oacceptabel förskjutning i den materiella rätten. En sådan utveckling mot schabloniserade bedömningar skulle gå stick i stäv mot den inriktning på individuella förhållanden som finns i delar av den materiella konsumentskyddslagstiftningen. Svenskt Näringsliv motsätter sig därför bestämt en utveckling av skadeståndsrätten och bevisrätten i en sådan riktning som den befarade. Förslagets kostnadskonsekvenser Enligt promemorian (sid 115f) bedöms kostnadsökningarna för domstolarna inte bli större än att de kan beaktas inom ramen för anslagstilldelningen till domstolsväsendet i stort, och något behov av ökat anslag till rättshjälpen eller till de myndigheter som kommer att kunna väcka organisationstalan bedöms inte krävas. Svenskt Näringsliv ifrågasätter denna bedömning. Som redovisats ovan kommer såväl parterna i en grupprättegång som domstolarna att drabbas av kraftigt ökade kostnader. Det gäller även för myndigheterna som sannolikt kommer att anlita advokater i stället för att använda sig enbart av intern juridisk sakkunskap vid förandet av grupptalanprocesser. Vidare måste beaktas den risk för forum shopping som redan har berörts ovan och vilken innebär att det svenska domstolsväsendet skulle kunna komma att belastas med kostnader för processer som annars skulle ha förts utomlands eller inte förts alls. Det förhållandet att grupptalanprocesser sannolikt kommer att riktas också mot staten och andra offentliga organ som svarande, har inte alls berörts i avsnittet om ekonomiska konsekvenser, men torde medföra ytterligare ekonomisk belastning på statsbudgeten. FÖRENINGEN SVENSKT NÄRINGSLIV Jan Persson Anne Wigart 10