1
SJUKVÅRD I FINLAND FÖR PERSONER FRÅN ANDRA LÄNDER Uppdaterad version 04.02.2015 Innehåll 1. ALLMÄNT OM SJUKVÅRD I FINLAND FÖR UTLÄNNINGAR... 4 1.1. Tillämplig EU-lagstiftning... 6 1.1.1. Allmänt om samordning av de sociala trygghetssystemen inom EU... 6 1.1.2. Bestämmelser i grundfördraget... 6 1.1.3. Förordningar om samordning av social trygghet... 7 1.1.4. Utvidgad samordning av social trygghet till att omfatta tredjestatsmedborgare... 7 1.1.5. Stater som tillämpar EU-lagstiftningen... 8 1.1.6. Territorier som inte utgör en del av Europeiska unionen... 9 1.2. Internationella avtal... 9 1.2.1. Allmänt om de överenskommelser om social trygghet som Finland ingått... 9 1.2.2. Överenskommelsen mellan republiken Finland och Australien om utgivande av sjukvård till personer vid tillfällig vistelse... 9 1.2.3. Avtalsregleringen mellan Finland och Québec i Kanada om social trygghet... 10 1.2.4. Den nordiska konventionen om social trygghet... 10 1.2.5. Överenskommelsen mellan Finland och Israel om social trygghet... 11 1.3. De vanligaste begreppen... 11 1.4. Utländska patienter: instruktioner i ett nötskal... 15 2. RÄTT TILL VÅRD I FINLAND... 16 2.1. Rätt till vård för personer med hemkommun i Finland... 16 2.1.1. Hur hemkommunen bestäms... 16 2.1.2. Fortfarande hemkommun i Finland... 18 2.2. Rätt till vård på grundval av annat än hemkommun... 18 2.3. Rätt till vård under tillfällig vistelse... 19 2.3.1. Vad är tillfällig vistelse... 19 2.3.2. Vad är medicinskt nödvändig vård... 19 2.3.3. Vem har rätt till medicinskt nödvändig vård... 20 2.3.3.1. Personer bosatta i en EU- eller EES-stat eller i Schweiz... 20 2.3.3.2. Personer bosatta i ett annat nordiskt land... 21 2.3.3.3. Personer bosatta i Australien... 21 2.4. Rätt till vård för olika persongrupper... 21 2.4.1. Arbetstagare... 22 2.4.2. Gränsarbetare... 24 2.4.3. Pensionerade gränsarbetare... 25 2.4.4. Utsända arbetstagare... 26 2.4.5. Personer som arbetar inom internationella organisationer... 27 2.4.6. Arbetstagare från områden utanför EU... 28 2.4.7. Pensionärer... 29 2.4.8. Studerande... 30 2.4.9. Personer bosatta i Québec i Kanada eller i Australien... 30 2.4.10. Papperslösa personer... 31 2.4.11. Flyktingar och asylsökande... 31 2.4.12. Personer som berövats sin frihet... 32 2.4.13. Personer som får vård som påföljd... 33 2.5. Patienter från EU-stater... 33 2.6. Utan hemkommun och utan tillämpliga bestämmelser... 33 3. INTYG ÖVER RÄTT TILL VÅRD... 35 3.1. Europeiskt sjukvårdskort (EHIC) och provisoriskt intyg som ersätter kortet... 35 1
3.2. Europeiskt sjukvårdskort för pensionärer bosatta utomlands... 37 3.3. Intyg över rätt till vårdförmåner i Finland... 37 Vem kan få intyget?... 38 3.4. Pass... 38 3.4.1. Personer bosatta i ett annat nordiskt land... 39 3.4.2. Personer bosatta i Förenade kungariket... 39 3.4.3. Personer bosatta i Australien... 40 3.5. Övriga officiella identitetshandlingar... 40 3.6. Ogiltiga intyg... 40 3.7. När intyg över rätt till vård saknas... 42 4. UPPSÖKANDE AV VÅRD... 43 4.1. Till Finland för vård... 43 4.1.1. Med förhandstillstånd... 43 4.1.2. Utan förhandstillstånd... 44 4.1.3. Förhandsavgift... 45 4.1.4. Begränsad mottagning för vård... 45 4.2. Från Finland för vård utomlands... 46 4.2.1. Med förhandstillstånd... 46 4.2.2. Utan förhandstillstånd... 47 5. KLIENTAVGIFTER OCH VÅRDKOSTNADER... 49 5.1. Klientavgifter för personer med hemkommun... 49 5.2. Klientavgifter för andra än personer med hemkommun... 49 5.3. Kostnader för brådskande vård... 50 6. STATLIG ERSÄTTNING FÖR VÅRDKOSTNADER... 51 6.1. Förutsättningar för statlig ersättning... 51 6.2. Ersättningsgilla vårdkostnader... 52 6.3. Ansökan om och utbetalning av ersättning... 52 7. ERSÄTTNINGAR FRÅN FÖRSÄKRINGSBOLAG... 54 7.1. Olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar... 54 7.2. Trafikskador... 55 7.3. Resenärsförsäkringar... 56 8. SJUKVÅRDSERSÄTTNINGAR FRÅN FPA... 57 9. PATIENTTRANSPORTER OCH PATIENTRESOR... 58 9.1. Resor med ambulans... 58 9.2. Taxiresor i Finland... 58 9.3. Förflyttning mellan sjukhus i Finland... 58 9.4. Förflyttningar till sjukhus i andra länder... 59 9.5. Återresa till ett annat nordiskt land... 59 9.6. Resor utomlands... 60 9.6.1. Utomlands bosatta personer som fått vård i Finland... 60 9.6.2. I Finland bosatta personer som fått vård utomlands... 60 9.6.3. Resor i närheten av landgränsen med Norge eller Sverige... 61 9.7. Förflyttning av personer inom långvården till ett annat nordiskt land... 61 10. EUROPEISKA RECEPT... 62 10.1. Blankett för europeiska recept... 62 10.2. Utredning av rätt att förskriva läkemedel hos en i utlandet verksam yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården... 63 2
11. HJÄLPMEDEL OCH REHABILITERING... 64 11.1. Rätt till hjälpmedel för personer från andra länder... 64 11.1.1. Bosättning och flyttning till Finland... 64 11.1.2. Tillfällig vistelse... 65 11.1.3. Personer utan hemkommun för vilkas sjukvårdskostnader Finland ansvarar... 66 11.2. Rätt till medicinsk rehabilitering för personer från andra länder... 66 12. ÖVRIGA SITUATIONER... 68 12.1. Språk och tolkning i samband med vård... 68 12.2. Journalhandlingar... 68 12.3. Fortsatt vård av patienter... 69 12.4. Sjukvårdsdistriktens lokala avtal... 69 12.5. Organtransplantationer... 70 12.6. Patientskador... 70 13. ÄNDRINGSSÖKANDE... 71 13.1. Rätt till vård... 71 13.2. Intyg över rätt till vård... 71 13.3. Klientavgifter... 71 13.4. Sjukvårdsersättningar från FPA... 72 13.5. Uppsökande av vård... 72 13.6. Statlig ersättning... 73 14. YTTERLIGARE INFORMATION... 74 15. BILAGOR... 76 Bilaga 1. Europeiskt sjukvårdskort... 76 Bilaga 2. Exempel på ett europeiskt sjukvårdskort kombinerat med ett regionalt sjukförsäkringskort för Lombardiet i Italien vilket är giltigt som intyg över rätt till vård... 77 Bilaga 3. Europeiskt sjukvårdskort utfärdat av FPA för finländska pensionärer som är stadigvarande bosatta i en annan EU- eller EES-stat eller i Schweiz... 78 Bilaga 4. Identitetshandling som är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett nordiskt land: ett rikssvenskt körkort som exempel... 79 Bilaga 5. Identitetshandling som är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett nordiskt land: ett identitetskort utfärdat av Skatteverket i Sverige som exempel... 79 Bilaga 6. Identitetshandling som är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett nordiskt land: ett rikssvenskt bankkort som exempel... 79 Bilaga 7. Identitetshandling som är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett nordiskt land: ett danskt sjukförsäkringskort som exempel... 80 Bilaga 8. Handling som inte är giltig som intyg över rätt till vård för en person från Kanalöarna i Förenade kungariket: passet för en person från Guernsay... 81 Bilaga 9. Handling som inte är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett annat nordiskt land: patientbricka (rikssvenskt patientkort)... 81 Bilaga 10. Handling som inte är giltig som intyg över rätt till vård för en person som är bosatt och sjukförsäkrad i ett annat nordiskt land: frikort (för resor på grund av sjukdom)... 82 Bilaga 11. Kortet World Health Insurance utfärdat av ett holländskt försäkringsbolag är inte giltigt som intyg över rätt till vård... 82 Bilaga 12. Rätt till medicinskt nödvändig sjukvård för turister från en EU- eller EES-stat eller från Schweiz (personer som kommit till Finland för en tillfällig vistelse, det vill säga för en kortare tid än ett år, och som är bosatta och sjukförsäkrade i något av de länder som ingår i tabellen)... 83 Bilaga 13. Personer som kommer till Finland från länder med avtal om sjukvård och social trygghet*... 84 3
1. ALLMÄNT OM SJUKVÅRD I FINLAND FÖR UTLÄNNINGAR Utlänningar eller patienter bosatta utomlands får allt oftare vård inom den offentliga hälso- och sjukvården. De har kommit till Finland från olika länder, i olika syften och för olika långa perioder. I denna handbok redogörs det för rätten till sjukvård i olika situationer när det gäller personer från andra länder samt för de intyg över rätt till vård som krävs, för klientavgifterna och för hur kostnadsansvaret bestäms. Handboken innehåller också information om hur man ska gå till väga när en person söker sig till Finland eller från Finland till utlandet uttryckligen för att få vård 1. Handboken har sammanställts av Folkpensionsanstalten (nedan FPA) i samarbete med social- och hälsovårdsministeriet, Kommunförbundet, Läkarförbundet samt företrädare för den offentliga hälsooch sjukvården och Kontaktpunkten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvårdssystemet i Finland omfattar både offentliga och privata hälso- och sjukvårdstjänster. En person som är sjukförsäkrad i Finland har rätt att få ett FPA-kort och sjukvårdsersättningar enligt sjukförsäkringslagen för privata hälso- och sjukvårdstjänster, för läkemedelsinköp på apotek och för sjukdomsrelaterade resor. För att en person ska få vård inom den offentliga hälso- och sjukvården spelar det ingen roll om han eller hon är sjukförsäkrad i Finland. I Finland har rätten till hälso- och sjukvårdstjänster traditionellt baserat sig på bosättning i landet. EU-lagstiftningen eller de internationella överenskommelser om social trygghet som Finland har ingått med vissa länder utanför EU kan emellertid innebära att också en person som inte är bosatt i Finland har rätt till tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården. Om en person saknar hemkommun gäller det att ta reda på om han eller hon har rätt till vård på grundval av EU:s lagstiftning eller en internationell överenskommelse om sjukvård eller social trygghet (nedan internationellt avtal) eller om rätten till vård bestäms enbart utifrån den nationella lagstiftningen i Finland. Utländska personer som har hemkommun i Finland har likadan rätt till vård som alla andra som är bosatta i Finland. Dessa utländska personer får vård inom den offentliga hälso- och sjukvården på samma sätt och betalar samma klientavgift för vården som alla andra som är bosatta i Finland. Om en person har hemkommun i Finland spelar det ingen roll från vilken stat han eller hon har kommit till Finland eller i vilken stat han eller hon är medborgare. När personer från andra länder som saknar hemkommun får vård gäller det att ta reda på om endast den nationella lagstiftningen i Finland ska tillämpas i det aktuella fallet eller om också EUlagstiftningen 2 eller en internationell överenskommelse om sjukvård eller social trygghet (nedan internationellt avtal) 3 ska tillämpas. När rätten till vård för personer från andra länder baserar sig på EU-lagstiftningen eller ett internationellt avtal ska den offentliga hälso- och sjukvården tillhandahålla sjukvård i den omfattning som förutsätts enligt bestämmelserna i EU-lagstiftningen eller avtalen. Det handlar ofta om personer som är bosatta i en annan EU- eller EES-stat 4 eller i Schweiz och som vistas tillfälligt i Finland och har rätt till medicinskt nödvändig sjukvård inom den offentliga hälso- och sjukvården. Den som med stöd av EU-lagstiftningen eller ett internationellt avtal har rätt till vård i Finland är berättigad till sjukvårdsersättningar enligt sjukförsäkringslagen på samma sätt som personer som är bosatta i Finland. Ersättningarna ska vanligen sökas hos FPA i efterhand. Överenskommelserna med Australien, Québec i Kanada och Israel är internationella avtal med relevans för sjukvården. Personer från dessa länder kan i vissa fall ha rätt att få vård inom den offentliga hälso- och sjukvården mot klientavgiften för kommuninvånare. 1 Uppsökande av vård beskrivs närmare i kapitel 4 i handboken. 2 EU-lagstiftningen beskrivs närmare i avsnitt 1.1 i handboken. 3 Internationella avtal som gäller sjukvård och social trygghet beskrivs närmare i avsnitt 1.2. 4 I avsnitt 1.1.5 ingår en förteckning över EU- och EES-staterna. 4
Personer från andra länder ska visa upp ett intyg över rätt till vård inom den offentliga hälso- och sjukvården. När en person påvisar sin rätt till sjukvård med ett intyg över rätt till vård får han eller hon vård mot samma klientavgift som en kommuninvånare skulle betala för motsvarande vård. I vissa situationer har den offentliga hälso- och sjukvården rätt att få statlig ersättning för kostnaderna för den vård som getts. I denna handbok beskrivs den statliga ersättningen i huvuddrag. Mera övergripande anvisningar om statlig ersättning har publicerats på FPA:s webbplats. Om det är oklart om en person har rätt till sjukvård i Finland kan den offentliga hälso- och sjukvården kontakta FPA Centret för internationella ärenden 5, som försöker utreda om personen har på EU-lagstiftningen, på ett internationellt avtal eller på den nationella lagstiftningen baserad rätt till vård i Finland. Också i ärenden som gäller statlig ersättning kan man kontakta Centret för internationella ärenden. I handboken redogörs också i korthet för möjligheterna att få sjukvårdsersättningar enligt sjukförsäkringslagen. Om en utländsk patient inte har hemkommun i Finland eller om EU-lagstiftningen eller ett internationellt avtal inte tillämpas ska han eller hon få brådskande vård enligt den nationella lagstiftningen (HSL 50 ). Patienten svarar då i första hand själv för vårdkostnaderna. Om kostnaderna inte kan tas ut hos patienten eller någon annan, exempelvis via en försäkring, har kommunen eller samkommunen rätt till statlig ersättning för sådana kostnader för brådskande vård som uppkommit den 1 januari 2014 och därefter. Patientrörlighetsdirektivet Direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, det så kallade patientrörlighetsdirektivet, har antagits inom EU. Direktivet utvidgar patienternas rätt att söka vård i ett annat EU-land utan förhandstillstånd enligt förordning (EG) nr 883/2004 och att få ersättning för vårdkostnaderna enligt samma kriterier som om vården hade getts i den stat där personen i fråga är sjukförsäkrad. Direktivet har genomförts i Finland genom lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, som trädde i kraft den 1 januari 2014. Med stöd av lagen kan de som bor i Finland och som uppfyller villkoren anlita hälso- och sjukvårdstjänster utomlands och har de rätt att från FPA i efterhand få ersättning för kostnaderna. Genom lagen fastställs dessutom rätten att få ersättning också i situationer där en person blivit tvungen att anlita medicinskt nödvändig vård utomlands. Lagen förpliktar den offentliga hälso- och sjukvården i Finland att som patienter ta emot sådana personer från en annan EU-stat som söker vård. I allmänhet ska dessa personer själva stå för alla kostnader för vården. En kommun eller en samkommun får bara i undantagsfall för en viss tid begränsa mottagningen av dessa utländska patienter som söker vård. Migrationsdirektiven De så kallade migrationsdirektiven gäller tredjestatsmedborgare som kommer till Finland för att arbeta, det vill säga medborgare från områden utanför EU. Arbetstagare som avses i migrationsdirektiven har rätt att bli behandlade på lika grunder som statens egna medborgare bland annat inom området för social trygghet. Därför har migrationsdirektiven betydelse för rätten att anlita offentliga hälso- och sjukvårdstjänster när det gäller arbetstagare som kommer till Finland från tredjeländer. 5 Kontaktuppgifter för FPA Centret för internationella ärenden finns i kapitel 14. 5
EU-direktivet om kombinerade tillstånd (2011/98/EU) genomfördes i Finland vid ingången av 2014. Direktivet gäller vissa arbetstagare från områden utanför EU-länderna samt personer som har registrerats som arbetslösa arbetssökande efter det att ett minst sex månader långt arbets-, tjänste- eller annat anställningsförhållande har upphört. Direktivet har genomförts i Finland genom att 14 i folkhälsolagen och 3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård ändrats så att bestämmelserna innebär att dessa personer ska tillhandahållas offentliga hälso- och sjukvårdstjänster på lika grunder som kommuninvånarna. Den 1 december 2012 började dessutom EU-direktivet om så kallade högkvalificerade arbetstagare (2009/50/EG) tillämpas i Finland. Syftet med direktivet är att främja inresa till unionen för sådana arbetstagare från tredjeländer som kommer för en högkvalificerad anställning. Migrationsmyndigheten kan bevilja dessa personer en uppehållstillståndshandling som innehåller informationen EU-blåkort (Blue Card). Blåkortet innebär uppehållstillstånd som berättigar till att bo och arbeta som en högkvalificerad person inom en medlemsstats territorium. Även om en högkvalificerad person som avses i direktivet och hans eller hennes familjemedlemmar inte får hemkommun i Finland, jämställs han eller hon och familjemedlemmarna med en person som har hemkommun och har de med stöd av 3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård och 14 i folkhälsolagen rätt till alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården mot klientavgiften för personer med hemkommun. 1.1. Tillämplig EU-lagstiftning 1.1.1. Allmänt om samordning av de sociala trygghetssystemen inom EU Inom EU-rätten tryggar fri rörlighet för personer verksamheten på den inre marknaden. Ursprungligen gällde den fria rörligheten endast ekonomiskt aktiva personer, men rättigheten har utvidgats till att gälla alla medborgare inom Europeiska unionen. Social trygghet är en viktig del av den fria rörligheten för personer. Fri rörlighet för personer har garanterats i EU:s grundfördrag och det antas EU-förordningar och EU-direktiv för att rättigheten ska tillgodoses. Det finns inte något gemensamt socialt trygghetssystem inom Europeiska unionen, utan medlemsländerna beslutar själva om innehållet i den sociala tryggheten och hur den ska ordnas. EU har emellertid gemensamma regler för hur den sociala tryggheten ska samordnas, det vill säga sammanjämkas när personer rör sig mellan EU- och EES-staterna och Schweiz. 1.1.2. Bestämmelser i grundfördraget I artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) säkerställs fri rörlighet för arbetstagare. Enligt artikeln är all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet förbjuden vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. I artikel 21 i EUF-fördraget garanteras varje unionsmedborgare på vissa villkor rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Enligt artikel 18 ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden inom fördragets tillämpningsområde. Artikel 48 gäller social trygghet och fri rörlighet för arbetstagare. Enligt artikeln ska Europaparlamentet och rådet på förslag av kommissionen besluta om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare. 6
1.1.3. Förordningar om samordning av social trygghet Förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen blev tillsammans med genomförandeförordningen (EG) nr 987/2009 tillämplig i Finland och de övriga EU-staterna den 1 maj 2010. Schweiz började tillämpa förordningen den 1 april 2012 och EES-staterna den 1 juni 2012. Den tidigare samordningsförordningen om social trygghet, förordning (EEG) nr 1408/71, gällde anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar. Genom den nya förordningen (EG) nr 883/2004 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även så kallade icke förvärvsaktiva. Förordning (EG) nr 883/2004 ska tillämpas på medborgare bosatta i EU- och EES-staterna och i Schweiz som kan vara exempelvis arbetstagare, företagare, tjänstemän, studerande, pensionstagare, arbetslösa eller familjemedlemmar. Sakområdena för förordning (EG) nr 883/2004 omfattar följande förmåner: förmåner vid sjukdom förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap förmåner vid invaliditet förmåner vid ålderdom förmåner till efterlevande förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom dödsfallsersättningar förmåner vid arbetslöshet förmåner vid förtida pensionering familjeförmåner. När det gäller sjukvård i Finland omfattas den offentliga hälso- och sjukvården och sjukvårdsersättningarna enligt sjukförsäkringslagen av förordningens tillämpningsområde. Förordning (EG) nr 883/2004 följer följande huvudprinciper: Principen om likabehandling: De personer på vilka förordningen tillämpas ska ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare. Sammanläggning av försäkringsperioder: Om erhållande av förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning villkoras av försäkrings- eller anställningsperioder eller bosättning i landet en viss tid ska vid behov även perioder i andra medlemsländer beaktas när karenstiden räknas ut. Fastställande av tillämplig lagstiftning: I förordningen ingår en bindande princip om endast en stats lagstiftning, vilket hindrar att en annan medlemsstats lagstiftning tillämpas samtidigt. Huvudregeln är principen om att lagstiftningen i sysselsättningslandet ska tillämpas. Tryggad utbetalning av förmåner oavsett var en person bor. 1.1.4. Utvidgad samordning av social trygghet till att omfatta tredjestatsmedborgare Vid ingången av 2011 trädde EU:s förordning 1231/2010 i kraft och genom den utvidgades förordning (EG) nr 883/2004 och dess genomförandeförordning (EG) nr 987/2009 till att omfatta även tredjelandsmedborgare. Med tredjestater avses andra stater än EU- eller EES-stater eller Schweiz. Tillämpningsområdet för den äldre förordningen (EG) nr 1401/71 hade redan tidigare genom förordning (EG) nr 859/2003 utvidgats till att omfatta tredjestatsmedborgare. För att 7
tredjestatsmedborgare ska omfattas av förordningarnas tillämpningsområde förutsätts det att dessa personer lagligen vistas på en medlemsstats territorium och rör sig mellan staterna. Danmark och Storbritannien tillämpar inte det utvidgade tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 883/2004, alltså inte på tredjestatsmedborgare. Danmark tillämpar inte heller det utvidgade tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1408/71, alltså inte på tredjelandsmedborgare. Det bör emellertid beaktas att den nordiska konventionen om social trygghet tillämpas på personer som rör sig mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna i konventionen blir alltså tillämpliga när en tredjelandsmedborgare som är bosatt och sjukförsäkrad i ett nordiskt land rör sig mellan de nordiska länderna. Schweiz och EES-staterna tillämpar inte någondera förordningens utvidgade tillämpningsområde till att omfatta tredjelandsmedborgare. 1.1.5. Stater som tillämpar EU-lagstiftningen EU-lagstiftningen tillämpas på EU-staterna, EES-staterna och Schweiz. EU-staterna Nederländerna (NL) (Holland) Belgien (BE) Bulgarien (BG) Spanien (ES) (inkl. Kanarieöarna, Balearerna det vill säga bl.a. Mallorca och Ibiza) Irland (IE) Italien (IT) Österrike (AT) Grekland (GR) Cypern (SY) Kroatien (HR) Lettland (LV) Litauen (LT) Luxemburg (LU) Malta (MT) Portugal (PT) (inkl. Madeira och Azorerna) Polen (PL) Frankrike (FR (inkl. Guadeloupe, Franska Guyana, Martinique och Réunion) Rumänien (RO) Sverige (SE) Tyskland (DE) Slovakien (SK) Slovenien (SI) Finland (FI) Danmark (DK) Tjeckien (CZ) Ungern (HU) Estland (EE) Förenade kungariket (UK) (inkl. Gibraltar) Staterna inom Europeiska ekonomiska området (EES-staterna) Island (IS) Liechtenstein (LI) Norge (NO) 8
1.1.6. Territorier som inte utgör en del av Europeiska unionen Staterna San Marino, Vatikanen och Monaco finns i EU-länder men utgör inte en del av Europeiska unionen. Andorra utgör inte heller en del av unionen. Färöarna och Grönland utgör inte en del av Europeiska unionen men med stöd av den nordiska konventionen om social trygghet tillämpar de EU:s samordningsförordningar om social trygghet. Kanalöarna (Man, Guernsey, Alderney, Herm, Jethou, Sark och Jersey) i Förenade kungariket utgör inte en del av Europeiska unionen. De utomeuropeiska territorierna Anguilla, Jungfruöarna, Montserrat, Turks- och Cacosöarna, Caymanöarna, Falklandsöarna samt Sydgeorgien och Sydsandwichöarna utgör inte heller en del av Europeiska unionen. Nederländska Aruba, Curaçao, Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten utgör inte en del av Europeiska unionen. Den andra delen av ön, det vill säga Saint Martin, utgör emellertid en del av Europeiska unionen eftersom den är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde. De franska utomeuropeiska territorierna Mayotte, Nya Kaledonien, Wallis, Futuna, Franska Polynesien, St Pierre, Miquelon och Adélie land utgör inte en del av Europeiska unionen. 1.2. Internationella avtal 1.2.1. Allmänt om de överenskommelser om social trygghet som Finland ingått Finland har ingått överenskommelser om social trygghet med Chile, Israel, Kanada, de nordiska länderna, USA, Kina och Indien, en avtalsreglering om social trygghet med delstaten Québec i Kanada samt överenskommelser om sjukvård och social trygghet med Australien. Överenskommelsen om social trygghet med Chile gäller pensioner och sjukvård för pensionärer. För Finlands del berörs pensionärers rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster samt sjukvårdsersättningar som betalas med stöd av sjukförsäkringslagen. Pensionärer som bor i Finland har rätt till dessa förmåner också med stöd av den nationella lagstiftningen, och därför förändras inte deras ställning genom överenskommelsen. Överenskommelsen med Kanada täcker endast pensioner. Överenskommelsen om social trygghet med USA gäller pensioner samt i fråga om utsända arbetstagare dessutom sjuk- och föräldraförsäkring och barnbidrag. Överenskommelsen om social trygghet med Indien påverkar i Finland endast pensioner enligt arbetspensionssystemet. Överenskommelsen om social trygghet med Kina har undertecknats och avses träda i kraft under 2015. Överenskommelsen gäller i synnerhet utsända arbetstagares pensioner. Överenskommelserna med de nordiska länderna, Québec i Kanada, Australien och Israel är betydelsefulla med tanke på den offentliga hälso- och sjukvården i Finland, och därför behandlas de närmare i det följande. 1.2.2. Överenskommelsen mellan republiken Finland och Australien om utgivande av sjukvård till personer vid tillfällig vistelse Överenskommelsen mellan Finland och Australien gäller oberoende av medborgarskap en person som är bosatt inom den ena fördragsslutande partens territorium och som antingen tillfälligt vistas inom den andra partens territorium, eller vistas inom den andra partens territorium som chef för 9
eller medlem av personalen vid en diplomatisk beskickning eller ett konsulat eller som familjemedlem till en sådan person. Överenskommelsen tillämpas inte på personer som anländer till den andra fördragsslutande partens territorium uttryckligen för att uppsöka vård. För Finlands del gäller överenskommelsen öppen vård och sjukhusvård som ges eller för vilken det betalas ersättning med stöd av folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård eller sjukförsäkringslagstiftningen. För Australiens del gäller överenskommelsen öppen vård och sjukhusvård som ges eller för vilken det betalas ersättning med stöd av sjukförsäkringslagen eller den nationella hälso- och sjukvårdslagen. Finländare som studerar i Australien och finländare som vistas tillfälligt där ingår inte i den krets av personer som omfattas av överenskommelsen. Överenskommelsen är däremot tillämplig på normalt sätt på australiska studerande i Finland. En person som ingår i överenskommelsens personkrets och som tillfälligt vistas inom den andra avtalsstatens territorium har rätt till den omedelbara sjukvård som han eller hon behöver. En person som hör till personalen vid en diplomatisk beskickning eller ett konsulat och en sådan persons familjemedlemmar har rätt till all sjukvård oberoende av vistelsens längd och oberoende av om vårdbehovet är omedelbart eller inte. Förmånerna beviljas enligt lagstiftningen i vistelsestaten. För erhållande av vårdförmåner förutsätts det att personen är bosatt inom den andra fördragsslutande partens territorium och innehar det landets pass eller ett annat pass av vilket det framgår att han eller hon har tillstånd att vistas i Australien under obegränsad tid. 1.2.3. Avtalsregleringen mellan Finland och Québec i Kanada om social trygghet Avtalsregleringen med Québec i Kanada om social trygghet gäller hälso- och sjukvård samt sjukförsäkring. Arbetstagare från Québec har rätt till sjukvård under sin vistelse i Finland. För Finlands del tillämpas avtalsregleringen på arbetspensionslagstiftningen, olycksfallsförsäkringslagstiftningen, sjukförsäkringen bortsett från moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning, samt på lagstiftningen om offentlig hälso- och sjukvård. Rätt till sjukvård på samma villkor som de som bor i staten har de som bor i den ena avtalsstaten och är berättigade till sjukvård där och som tillfälligt vistas inom endera avtalsslutande partens territorium för att arbeta där är utsända arbetstagare som arbetar i någotdera landet är inskrivna som studerande vid en läroanstalt på vistelseorten är forskare på universitetsnivå efter att ha doktorerat utför praktik som ingår i ett utbildningsprogram vid ett college eller universitet. Också medföljande makar och personer som dessa personer försörjer har samma rätt. Rätten har inte begränsats till omedelbara vårdförmåner. 1.2.4. Den nordiska konventionen om social trygghet Den nya nordiska konventionen om social trygghet och genomförandeavtalet trädde i kraft den 1 maj 2014. Konventionen ersätter den konvention som gällt sedan den 1 augusti 2008. Den nya konventionen kompletterar EU:s förordningar om social trygghet, det vill säga förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009. Endast de bestämmelser som avviker från förordningarna har skrivits in i konventionstexten. De nordiska länderna är Danmark, Finland, Island, Norge och 10
Sverige. Konventionen kommer senare att gälla även Grönland och Färöarna, vilka inte är medlemmar i EU och inte heller omfattas av EES-avtalet. Bestämmelserna i EU-förordningarna tillämpas i regel på dem som rör sig mellan de nordiska länderna. Genom den nya konventionen utsträcks tillämpningen av EU-förordningarna till att omfatta alla personer på vilka den nordiska konventionen tillämpas. Konventionen berör alla som omfattas av eller har omfattats av lagstiftningen i något av de nordiska länderna samt familjemedlemmarna eller förmånstagarna till dessa personer. För att konventionen ska kunna tillämpas krävs det alltså inte att en person är medborgare i ett nordiskt land. Med stöd av artikel 7 i konventionen har en person som är bosatt i ett nordiskt land rätt att få ersättning för de merutgifter för hemresa till bosättningslandet som uppkommer under en tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land på grund av att han eller hon till följd av insjuknande måste använda dyrare färdsätt än annars. 1.2.5. Överenskommelsen mellan Finland och Israel om social trygghet Överenskommelsen om social trygghet med Israel gäller pensioner, barnbidrag och moderskapsunderstöd. För vissa persongrupper gäller överenskommelsen dessutom sjukförsäkring och föräldraförmåner. För utsända arbetstagare gäller överenskommelsen dessutom sjukförsäkring och föräldraförmåner. Den finska lagstiftningen om sjukförsäkring och lagstiftningen om offentliga hälso- och sjukvårdstjänster tillämpas endast när det är fråga om att tillämpa artikel 6.2 samt artiklarna 7 10 i överenskommelsen. Tjänstemän och med dem jämförbara personer samt offentligt anställda personer hos någondera fördragsslutande parten, utsända arbetstagare, personer som tillhör den resande personalen i transportföretag och personer som arbetar på ett fartyg som seglar under en fördragsslutande parts flagg är, om de omfattas av lagstiftningen i Finland, berättigade till alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården och till sjukvårdsersättningar enligt sjukförsäkringslagen. Med stöd av överenskommelsen gäller inte rätt till sjukvårdsförmåner under en tillfällig vistelse. 1.3. De vanligaste begreppen I det följande definieras vad som avses med vissa frekventa begrepp i denna handbok. Med boende/bosättning avses med avseende på sjukvård vistelse som varar längre än tolv månader. Med bosättning avses i EU-lagstiftningen den ort där en person är stadigvarande bosatt (artikel 1 led j i förordning (EG) nr 883/2004). Med EU-lagstiftning avses Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, vilken sedan den 1 maj 2010 ersätter den tidigare förordningen (EG) nr 1408/71. I förordningen föreskrivs det om hur den sociala tryggheten samordnas och vilken stats lagstiftning som ska tillämpas när en person rör sig mellan EU- eller EES-staterna eller Schweiz. EU-förordningen är direkt tillämplig lagstiftning. EU-direktiven är däremot inte direkt tillämplig lagstiftning i medlemsländerna utan de ska införlivas i den nationella lagstiftningen. I handboken hänvisas det separat till direktiven och den nationella lagstiftning som baserar sig på dem. Det europeiska sjukvårdskortet/europeiska sjukförsäkringskortet är ett intyg över rätt till vård med vilket en person påvisar sin rätt till medicinskt nödvändig sjukvård när han eller hon vistas utanför sin bosättningsstat i en annan EU- eller EES-stat eller i Schweiz. En person som visar upp 11
kortet inom den offentliga hälso- och sjukvården får sjukvård till samma kostnader och på samma villkor som en kommuninvånare. Kortet är blått och texten är skriven på det officiella språket i personens hemland. En person kan också ha ett provisoriskt intyg som ersätter det europeiska sjukvårdskortet och som används på samma sätt som kortet. Det europeiska sjukvårdskortet behandlas i avsnitt 3.1. Med vårdförmåner avses i handboken förmåner som tryggar nödvändig sjukvård för personer som rör sig mellan EU-staterna, EES-staterna, Schweiz, avtalsländerna och Finland. I Finland är tjänsterna inom den offentliga hälso- och sjukvården, sjukvårdsersättningarna enligt sjukförsäkringen och FPA:s rehabiliteringsförmåner vårdförmåner. Med vårdkostnader avses i handboken de kostnader som uppkommer inom den offentliga hälsooch sjukvården när en utlänning eller en patient som är bosatt utomlands får vård. Med de faktiska vårdkostnaderna avses kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna. Intyg över rätt till vård är ett dokument med vilket en person påvisar rätt till vård utifrån EUlagstiftningen, ett internationellt avtal eller den nationella lagstiftningen (3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård och 14 i folkhälsolagen). Med stöd av intyget ges personen vård inom den offentliga hälso- och sjukvården i den omfattning som fastställts i intyget. Genom intyget fastställs vem som står för kostnaderna, vilket kan vara någon annan stat än Finland. Intyg över rätt till vård behandlas i kapitel 3. Med uppsökande av vård avses att en person reser från sin bosättningsstat till en annan stat för att få vård eller behandling där. En person kan resa från Finland till en EU- eller EES-stat eller till Schweiz och vice versa för att uppsöka vård, antingen med stöd av ett förhandstillstånd som är förenligt med EU-lagstiftningen eller utan förhandstillstånd. Rätten till ersättning för sjukvårdskostnader bestäms på olika sätt i dessa situationer. Uppsökande av vård behandlas i kapitel 4 i handboken. Offentlig hälso- och sjukvård är primärvård som en kommun eller en samkommun ordnar samt specialiserad sjukvård som ett sjukvårdsdistrikt ordnar. Den offentliga hälso- och sjukvården omfattar även tjänster som en kommun skaffar som köpta tjänster av andra kommuner, organisationer eller privata serviceproducenter. Med internationella avtal avses i handboken de överenskommelser som ingåtts med Québec i Kanada, med Australien och med Israel och med stöd av vilka personer från dessa länder kan ha rätt att få vård inom den offentliga hälso- och sjukvården i Finland. Med internationella avtal avses dessutom de värdlandsöverenskommelser mellan Finland och internationella organisationer där man kommit överens om vem som omfattas av tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården. I avsnitt 2.4.5 redogörs närmare för dem som arbetar inom internationella organisationer. Med brådskande vård syftar man på definitionen av brådskande vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010, 50 ), nämligen omedelbar bedömning och behandling som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Brådskande sjukvård, inbegripet brådskande mun- och tandvård, mentalvård, missbrukarvård och psykosocialt stöd, ska ges patienten oberoende av var han eller hon är bosatt. Med tredjestater avses i handboken andra stater än EU- eller EES-staterna eller Schweiz. Trots att en person är tredjelandsmedborgare kan han eller hon ha på EU-lagstiftningen eller på ett internationellt avtal baserad rätt till vård i Finland. Arbetstagare som kommer till Finland direkt från dessa länder kan ha rätt till vård inom den offentliga hälso- och sjukvården med stöd av 3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård och 14 i folkhälsolagen. Med utsänd arbetstagare avses i EU-lagstiftningen en person som av en arbetsgivare verksam i en EU- eller EES-stat eller i Schweiz sänts ut till en annan stat för en viss tid och utför arbete för 12
denna arbetsgivares räkning. Utsända arbetstagares och deras familjemedlemmars rätt till vård behandlas i avsnitt 2.4.4. Medicinskt nödvändig sjukvård/medicinskt nödvändig vård är vård eller behandling som en person måste få under en tillfällig vistelse i en annan EU- eller EES-stat eller i Schweiz. Vården eller behandlingen kan inte senareläggas så att den ges efter den planerade returresan. När medicinskt nödvändig sjukvård ges beaktas vistelsens längd och vårdens eller behandlingens karaktär. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården bedömer vårdbehovet. Vården omfattar också vård som hänför sig till kroniska sjukdomar samt till graviditet och förlossning. Rätten till vård påvisas med det europeiska sjukvårdskortet. Medicinskt nödvändig sjukvård behandlas närmare i avsnitt 2.3.2. Migrationsdirektiven gäller tredjestatsmedborgare som kommer för att arbeta, det vill säga medborgare från områden utanför EU-staterna. Arbetstagare som avses i migrationsdirektiven har rätt att bli behandlade på lika grunder som statens egna medborgare bland annat inom området för social trygghet. Migrationsdirektiven inverkar följaktligen på rätten att få sjukvård i Finland för arbetstagare som kommer från tredjeländer. Direktivet om kombinerade tillstånd (2011/98/EU) genomfördes i Finland den 1 januari 2014, och direktivet om så kallade högkvalificerade arbetstagare (2009/50/EG) genomfördes den 1 januari 2012. Bestämmelser om dessa personers rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster finns i 3 i folkhälsolagen och i 14 i lagen om specialiserad sjukvård. Under de närmaste åren ska dessutom direktiv som gäller även andra grupper av arbetstagare genomföras nationellt. Med familjemedlem avses i handboken make och sambo samt partner i ett registrerat partnerskap. Som familjemedlemmar räknas dessutom under 18-åriga egna barn, adoptivbarn och makens eller sambons barn som lever i samma hushåll. Med patientrörlighetsdirektivet avses Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Utgångspunkten för direktivet är att patienter fritt ska få söka hälsovårdstjänster i en annan EU- eller EES-stat eller Schweiz och ha rätt att få ersättning för vården i en annan stat enligt samma kriterier som om vården hade getts i hans eller hennes hemland. Direktivet har genomförts i Finland genom lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013). Med gränsarbetare avses i EU-lagstiftningen en person som arbetar eller är verksam som företagare i en EU- eller EES-stat eller i Schweiz men är bosatt i en annan av dessa stater. Gränsarbetaren återvänder som regel dagligen eller en gång i veckan till sin bosättningsstat. Gränsarbetares och deras familjemedlemmars rätt till vård behandlas i avsnitt 2.4.2. Med sjukvårdsersättning avses av FPA betald ersättning enligt sjukförsäkringslagen för privata hälso- och sjukvårdstjänster, för av läkare förskrivna läkemedel och för resor i anslutning till sjukdomen. Personer som är sjukförsäkrade i Finland är berättigade till dessa ersättningar. Även personer från andra länder kan ha en likadan rätt på grundval av EU-lagstiftningen eller ett internationellt avtal. Sjukvårdsersättning beviljas inte för offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. Sjukvårdsersättningar behandlas i kapitel 8. Patienttransporter och patientresor behandlas i kapitel 9. Överenskommelser/avtal om sjukvård och social trygghet är internationella fördrag som Finland ingått med Australien, Chile, Indien, Israel, Kina och Québec i Kanada, de nordiska länderna och USA. I avsnitt 1.2 i handboken redogörs det för avtalen. Bara en del av dem är av betydelse för den offentliga hälso- och sjukvården. En person som är sjukförsäkrad i Finland har rätt till förmåner enligt sjukförsäkringslagen, exempelvis sjukvårdsersättningar och sjukdagpenning. FPA fattar beslut om huruvida en person ska omfattas av sjukförsäkring. Den som är sjukförsäkrad i Finland får ett FPA-kort. 13
Med tillfällig vistelse avses i handboken vistelse som varar högst ett år. En veckas semesterresa som turist, flera månaders vistelse utomlands under vinterhalvåret och utbytesstudier som omfattar ett läsår är exempel på tillfällig vistelse. Intyg över rätt till vårdförmåner i Finland är ett intyg över rätt till vård med vilket rätten till vårdförmåner i Finland påvisas. FPA utfärdar intyget på begäran av personen i fråga, på begäran av den offentliga hälso- och sjukvården eller på eget initiativ. Med intyget påvisar personen sin rätt till vård inom den offentliga hälso- och sjukvården. Av intyget framgår om personen har rätt till sjukvårdsersättningar. Av intyget framgår också om den offentliga hälso- och sjukvården har rätt till statlig ersättning för sjukvårdskostnaderna. Intyget behandlas närmare i avsnitt 3.3. Med statlig ersättning avses ersättning för kostnader för sjukvård som med stöd av förordning (EG) nr 883/2004, en överenskommelse om social trygghet, ett annat internationellt avtal, 3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård eller 14 i folkhälsolagen getts en person som saknar hemkommun i Finland. Statlig ersättning kan dessutom fås för kostnader för brådskande vård enligt 50 i hälso- och sjukvårdslagen som getts en person som saknar hemkommun i Finland och vårdkostnaderna inte har kunnat tas ut hos patienten eller någon annan. Den krets av personer som omfattas av statlig ersättning utvidgades betydligt den 1 januari 2014. Statlig ersättning behandlas i kapitel 6. 14
1.4. Utländska patienter: instruktioner i ett nötskal Utländska patienters rätt till vård 1. Ta reda på om patienten har hemkommun i Finland. Om patienten har hemkommun i Finland får han eller hon alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården mot samma klientavgift som en person som har hemkommun. Det har ingen betydelse från vilken stat patienten har kommit till Finland eller i vilken stat han eller hon är medborgare. 2. Om patienten saknar hemkommun i Finland, ta reda på om EU-lagstiftningen (personer från EU- eller EES-staterna och från Schweiz) eller ett internationellt avtal (vissa persongrupper från Australien och Québec) ska tillämpas i hans eller hennes fall eller om han eller hon är en arbetstagare som kommit till Finland från en tredjestat. Om svaret är nekande, se punkt 3 längre fram. Om svaret är jakande, följ följande principer: En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska bedöma patientens behov av vård och då beakta patientens rätt till vård. Rätten till vård är antingen omfattande (alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården) eller begränsad (medicinskt nödvändig sjukvård). Av patientens intyg över rätt till vård framgår hur omfattande rätten är. o Medicinskt nödvändig vård avser åtminstone sådan vård eller behandling som behövs för att patienten tryggt ska kunna resa tillbaka till sitt hemland. Patienten ska inte vara tvungen att avbryta sin vistelse i Finland för att få sjukvård i sitt hemland. För vården betalar patienten samma klientavgift som en person med hemkommun skulle betala i motsvarande situation. Ta en kopia av patientens intyg över rätt till vård, vilket ska vara giltigt vid den tidpunkt då vården ges: o europeiskt sjukvårdskort eller provisoriskt intyg o europeiskt sjukvårdskort för pensionärer utfärdat av FPA o Intyg över rätt till vårdförmåner i Finland o pass utfärdat i bosättningsstaten (personer från de nordiska länderna, Australien eller Storbritannien) o officiell identitetshandling (personer från ett annat nordiskt land) Om villkoren är uppfyllda betalar staten huvudmannen för den offentliga hälso- och sjukvården ersättning för kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna. Statlig ersättning ska sökas hos FPA med blanketten Y 31. Obs! Om patienten inte har något intyg över rätt till vård, be honom eller henne skaffa ett intyg. Kontakta FPA Centret för internationella ärenden om patienten inte själv kan skaffa ett intyg. 3. En patient från en annan EU-stat som enkom sökt sig till vård inom den offentliga hälso- och sjukvården ska få vård på samma sätt som en person med hemkommun. Patienten betalar själv alla kostnader för vården om han eller hon inte har ett förhandstillstånd enligt förordning (EG) nr 883/2004 (intyg med beteckningen E 112 eller S2). Om patienten har ett förhandstillstånd (intyg med beteckningen E 112 eller S2) betalar han eller hon för vården samma klientavgift som en person med hemkommun i motsvarande situation, och kan statlig ersättning sökas för de faktiska vårdkostnaderna. 4. Om patienten saknar hemkommun och ett tillbörligt intyg över rätt till vård inte kan fås (se punkt 2), har han eller hon rätt till brådskande vård enligt 50 i hälso- och sjukvårdslagen. Patienten betalar högst kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna. I stället för personen kan en privat försäkring träda in med ansvar för kostnaderna. 15
2. RÄTT TILL VÅRD I FINLAND När en person som kommit till Finland från ett annat land får vård inom den offentliga hälso- och sjukvården bör det först utredas om han eller hon har sin hemkommun här. Om personen har hemkommun i Finland har han eller hon rätt till alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården på samma sätt som kommuninvånarna. Huruvida en person omfattas av sjukförsäkring eller vilket medborgarskap han eller hon har 6 saknar betydelse med tanke på de tjänster som kan tillhandahållas inom den offentliga hälso- och sjukvården. En person kan emellertid ha rätt till vård i Finland också med stöd av EU-lagstiftningen, ett internationellt avtal eller den nationella lagstiftningen även om han eller hon inte har hemkommun i Finland. Personen ska få vård i den omfattning som anges i EU-lagstiftningen, i avtalet eller i den nationella lagstiftningen och ska påvisa sin rätt till vård med ett intyg över rätt till vård (se kapitel 3). En person har alltid rätt att få brådskande vård inom den offentliga hälso- och sjukvården även om han eller hon inte har hemkommun i Finland och även om EU-lagstiftningen eller ett internationellt avtal inte tillämpas. I de följande avsnitten redogörs det närmare för rätten till vård i olika situationer för personer från andra länder. 2.1. Rätt till vård för personer med hemkommun i Finland Om en person har hemkommun i Finland 7 är han eller hon berättigad till alla tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården på samma sätt som alla andra som är bosatta i kommunen. Hemkommunen bestäms enligt lagen om hemkommun. Magistraten ska besluta om hemkommunen och göra en anteckning om hemkommunen i befolkningsdatasystemet. Om personen har hemkommun i Finland, spelar det ingen roll vilken stats medborgare personen är eller från vilket land han eller hon har kommit till Finland. Han eller hon kan ha kommit från exempelvis Ryssland, Kina, Marocko, USA eller Estland. När kommunerna prövar en persons rätt som kommuninvånare till tjänsterna inom den offentliga hälso- och sjukvården är kommunerna ändå inte bundna av magistratens anteckningar om hemkommun i befolkningsdatasystemet, utan de får självständigt och med tillämpning av lagen om hemkommun avgöra frågan om personens hemkommun. Det bör emellertid beaktas att magistratens avgöranden som rör hemkommun har en stor styrande verkan. I oklara fall bör personen hänvisas att utreda hemkommunsfrågan i samråd med magistraten. Även EU-lagstiftningen, internationella avtal som är bindande för Finland eller den nationella lagstiftningen (3 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård och 14 i folkhälsolagen) kan tillskriva personen rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. Han eller hon kan då tillhandahållas servicen på samma sätt som personer som är bosatta i kommunen även om han eller hon saknar hemkommun (se avsnitt 2.2). 2.1.1. Hur hemkommunen bestäms En i Finland bosatt persons hemkommun är den kommun där han eller hon bor. Hemkommunen för ett nyfött barn är den kommun där barnets mor har sin hemkommun när barnet föds. Med boende/bosättning avses att en person faktiskt är bosatt i en kommun i Finland vilken vanligen bestäms på basis av hans eller hennes flyttningsanmälan. När magistraten beslutar om hur 6 Se avsnitt 1.1.4 Utvidgad samordning av social trygghet till att omfatta tredjestatsmedborgare. 7 En persons hemkommun bestäms enligt lagen om hemkommun (201/1994). 16
hemkommunen ska bestämmas fäster den avseende vid bland annat de omständigheter som nämns i de följande styckena. Om en person använder flera bostäder eller ingen bostad alls är hans eller hennes hemkommun den kommun som han eller hon på grund av sina familjeförhållanden eller sin utkomst eller av andra motsvarande omständigheter själv anser som sin hemkommun och till vilken han eller hon med hänsyn till dessa omständigheter har fast anknytning. Om en persons egen uppfattning om vilken kommun som är hans eller hennes hemkommun inte har kunnat utredas är hans eller hennes hemkommun den kommun till vilken han eller hon ska anses ha den fastaste anknytningen med hänsyn till sitt boende, sina familjeförhållanden, sin utkomst och andra motsvarande omständigheter. Hemkommunen för en person som har kommit till Finland från ett annat land och som bor här ska bestämmas enligt lagen om hemkommun om han eller hon är finsk medborgare eller har ett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till kontinuerlig eller permanent vistelse 8 eller är familjemedlem till en person som har hemkommun i Finland. Hemkommunen ska likaså bestämmas enligt lagen om hemkommun om en person som bor i Finland är medborgare i en EU- eller EES-stat eller i Schweiz och har registrerat sin uppehållsrätt i enlighet med utlänningslagen, om sådan registrering krävs av honom eller henne. Hemkommunen för en person som har kommit till Finland från ett annat land och som bor här ska bestämmas enligt lagen om hemkommun också när han eller hon har ett uppehållstillstånd som ger rätt till minst ett års tillfällig vistelse (tillståndet fastställs i utlänningslagen 301/2004) och med beaktande av förhållandena som helhet har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland. Som en faktor som visar att en person är stadigvarande bosatt beaktas att han eller hon har ett giltigt arbetsavtal eller annan därmed jämförbar utredning om minst två års arbete eller studier. Andra faktorer som visar att en person är stadigvarande bosatt i Finland är bland annat att han eller hon är av finländsk härkomst, tidigare har haft hemkommun i Finland, eller har haft tillfällig bostad i Finland i minst ett års tid utan avbrott efter flyttningen till Finland. En person som är anställd hos en främmande stats diplomatiska beskickning eller någon annan jämförbar beskickning eller vid ett konsulat som förestås av en utsänd konsul har inte hemkommun i Finland. En sådan person har emellertid hemkommun i Finland om han eller hon är finsk medborgare eller om han eller hon sedan tidigare har hemkommun i Finland. Samma bestämmelser gäller också för hans eller hennes familjemedlemmar och för personer som är i hans eller hennes privata tjänst. I avsnitt 2.4.5 i handboken redogörs det för rätten till vård för dem som arbetar inom internationella organisationer. Anställda hos Kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö (HELCOM), Nordiska investeringsbanken (NIB), Nordiska miljöfinansieringsbolaget (NEFCO) och Nordiska utvecklingsfonden (NDF) har rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster även om de saknar hemkommun i Finland. Hur hemkommunen ska bestämmas påverkas inte av om personen omfattas av sjukförsäkringen i Finland. FPA fattar beslut om huruvida en person ska omfattas av sjukförsäkring. Med tanke på möjligheten att få tillgång till tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården spelar det dock ingen roll om den som kommit från utlandet omfattas av sjukförsäkringen i Finland. 8 Tillståndet fastställs i utlänningslagen 301/2004). 17