Njaarke renskötsel i tre årtusenden
Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum är en stiftelse med säte i Östersund. I stiftelsen sitter representanter för Härjedalens sameförening, Frostviken- Hotagens sameförening, Östersunds sameförening, Same Ätnam och Samernas Riksförbund. Gaaltije arbetar på många olika sätt för att stärka och utveckla det sydsamiska kultur- och näringslivet. Trots avsaknaden av en fast finansiering har Gaaltije sedan starten 1998 etablerat sig som en stark samisk institution och fungerar ofta till exempel som remissinstans åt nationella och regionala myndigheter. Idag finansieras verksamheten till stor del med projektmedel från eu:s strukturfonder och dess medfinansiärer och i Gaaltijes regi pågår ständigt ett antal eu-projekt. Box 20. Köpmangatan 58. 831 21 Östersund Tel. 063-55 67 55. www.gaaltije.se
Njaarke renskötsel i tre årtusenden ewa ljungdahl
Europeiska Unionen finansiering: Länsstyrelsen Jämtlands län text: Ewa Ljungdahl foto: Kjell-Åke Aronsson, Pål Doj, Iréne Joma, Ewa Ljungdahl och Jan Persson grafisk form: Gudrun Jonasson, www.jonassondesign.se tryck: Ågrens Tryckeri, Örnsköldsvik 2007 isbn 978-91-975212-3-9
Innehåll Så började det 4 Dokumentationsarbete 5 Kort historik Sösjö skattefjäll Njaarke sameby 7 Arkeologisk bakgrund 11 Hur vi har jobbat 12 Fältinventering Terminologi Metallsökare c14-analys Pollenanalys Arkeologisk undersökning Resultat 20 Vad projektet har betytt för samebyn 33...och för andra samebyar Sammanfattning 34
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Så började det I mitten av 1990-talet började samerna i Njaarke sameby i västra Jämtland att fundera över alternativa sysselsättningar till renskötselarbetet. Att satsa på turism sågs som en möjlighet. Turism var inte främmande för samebyn eftersom Svenska Turistföreningen tidigare hade en övernattningsstuga i vistet Tjouren och turistleder passerade samebyns marker. Men den turismsatsning som planerades nu skulle ske på samebyns villkor och med samerna själva som entreprenörer. Samebyn tänkte sig i första hand småskalig jakt- och fisketurism men ville även berätta om sin historia. Men vilken historia? Vilken kunskap fanns egentligen om de egna markerna? Visst kände man till var far- och morföräldrar hade haft sina boplatser, men den äldre historien låg fördold i jorden. Ungefär samtidigt uppmärksammade renskötarna att några gamla aernieh (härdar) hade eroderat fram av renarnas tramp i ett rengärde i Tjouren. Samebyn kontaktade länsstyrelsens arkeologer som tyckte att det var lämpligt att åldersbestämma aernieh eftersom kunskapen om sydsamernas äldre historia var bristfällig även ur ett arkeologiskt perspektiv. Upptäckt och datering av aernieh visade att samebyn i allra högsta grad har en egen historia och att den historien är mycket gammal. Intresset för att dokumentera markerna var väckt! I den här skriften vill jag presentera arbete och resultat från projektet»samers markanvändning i Njaarke förr och nu«. Skriften är finansierad av länsstyrelsen i Jämtlands län. Ewa Ljungdahl Daniel Fjällberg i rengärdet i Tjouren. Inne i gärdet finns fem aernieh (härdar) från gamla kåtaplatser. 4
Dokumentationsarbete Som upptakt till dokumentationsarbetet träffades samebyns medlemmar och arkeologerna Kjell-Åke Aronsson och Ewa Ljungdahl från länsstyrelsen under ett par sommardagar 1996. Intresset från samebyn var stort och alla åldrar, från spädbarn till pensionärer, var representerade. Samebyn visade sina sommarvisten Tjouren och Kruanavaajja där vi gick runt och tittade på fångstgropar, gåetie-sijjieh (kåtatomter) och boernh (mjölkgropar) som var kända sedan tidigare. Vi hittade även flera aernieh (härdar) och kokgropar, fornlämningar som ingen dittills hade vetat om. Mötet mellan sameby och arkeologer blev positivt och kom att leda både till nära samarbete och varm vänskap. John Doj vid en mjölkgrop i Krönavajje 1996. 5
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Iréne Joma och Jan Persson. Under de första åren bedrevs dokumentationsarbetet på ideell grund. Samebyns medlemmar inventerade och Kjell-Åke Aronsson och Ewa Ljungdahl deltog med provtagning, granskning och rapportskrivning. Parallellt med samebyns dokumentation ingick vissa delar av Njaarkes åretruntmarker i Riksantikvarieämbetes fjällinventering 1997, 1998 och 2002. Jan Persson från samebyn deltog i fjällinventeringen tillsammans med personal från Jämtlands läns museum. Efter några säsongers inventering hade många»nya«visteplatser registrerats och några aernie (härdar) hade daterats med c14-analys. För att komma vidare i arbetet med att hitta de äldsta spåren efter tamrenskötsel var samebyns önskedröm att analysera ett antal pollenprover. Pollenanalyser från några av de äldre visteplatserna skulle kanske ge en helt ny bild av samebyns historia? 2001 sökte samebyn därför medel ur eu:s strukturfonder för att finansiera fortsatt arbete. Ansökan beviljades och 2003-2005 bedrev samebyn projektet Samers markanvändning i Njaarke förr och nu. Syftet var att spåra tidig renskötsel och söka äldre boplatser både inom och utanför samebyns åretruntmarker. Liksom under tidigare år har samebyn fältinventerat medan Kjell-Åke Aronsson och Ewa Ljungdahl har medverkat med granskning, provtagning och rapportskrivning. I projektet har även arkeolog Inger Zachrisson, tidigare docent vid Statens historiska museer i Stockholm, deltagit, främst vid bestämning av föremål. Det är samebyns ordförande Jan Persson som hela tiden har varit eldsjäl och pådrivande i projektet. Tillsammans med Iréne Joma har Jan stått för kontinuiteten i arbetet. Övriga i samebyn har deltagit i mån av tid och möjlighet. Det mesta dokumentationsarbetet har bedrivits inom samebyns åretruntmarker, men vi har även hunnit besöka några platser utanför åretruntmarkerna. Från inventering utanför samebyns åretruntmarker. Suljätten i bakgrunden. 6
Kort historik Sösjö skattefjäll Njaarke sameby Njaarke sameby ligger i Kalls socken i Åre kommun i nordvästra delen av Jämtland. Tidigare tillhörde området Offerdals socken och samerna räknades då till Offerdalssamerna. Kända fornlämningar Inom Njaarkes åretruntmarker finns spår efter en tidig befolkning på många ställen. Inför vatteregleringarna på 1940-talet inventerades Stora och Lilla Burvattnet och Mjölkvattnet av arkeologerna Knut Tinnberg och Sverker Jansson. Vid norra delen av Mjölkvattnet hittade de lämningar efter flera stenåldersbosättningar: På bägge sidor av Burvassåns mynning hittades avslag efter redskapstillverkning, ett förarbete till en spjutspets, några pilspetsar i kvartsit samt spån av flinta. Vid Tjourenviken norr och sydost om Fisklösåns utlopp påträffades en skrapa och avslag av flinta och kvartsit. Andra sedan länge kända fornlämningar är tre fångstgropar på näset mellan Stora och Lilla Burvattnet samt fångstgropar och en järnframställningsplats vid Jävsjöåns utlopp. Sösjö skattefjäll Det finns inte så många skriftliga källor som omnämner samer i Jämtland/Härjedalen och motsvarande område i Norge före mitten av 1600-talet. Men bristen på skrivna källor betyder inte att det inte fanns en samisk befolkning här långt tidigare! Njaarke sameby (tidigare Sösjö sameby). Mealhkanjaevrie (Stora Mjölkvattnet). 7
njaarke renskötsel i tre Årtusenden I Sverige måste socknarna föra jordebok över alla invånare, även den samiska befolkningen. Jämtlands län kom att tillhöra Sverige 1645 efter att ha varit en del av Norge i närmare femhundra år, och redan i den första jordeboken från Offerdals socken 1646 fanns ett tiotal skattebetalande samer i Offerdalsfjällen. De tio samerna betalade var och en skatt för ett halvt mantal. Hur många samer som egentligen fanns i Offerdalsfjällen är svårt att veta eftersom bara de som betalade skatt,»skattelapparna«, är namngivna. Men vi vet att de flesta skattelappar hade både hustru, barn och tjänstefolk så sammanlagt bör det ha rört sig om ganska många personer (Thomasson 1962). År 1695 hördes samerna från Offerdal vid tinget i Rödöns prästgård. Då var det var fortfarande tio samer som namngavs. Torkell Ohlsson brukade»södsiöö Fiell under Offerdahl«som han skattade 2,5 daler silvermynt för. Från 1718 ersattes namnen på samerna som betalade skatt med namnen på de fjäll som skatten betalades för i jordeböckerna. I jordeboken för Offerdal finns därefter Ansictsfjället, Grubbdalzfjället, Steenfjället, Ållderfjäll, Sösiöfjäll och Kåhlåsfjäll upptagna (Thomasson 1962). Ett skattefjäll var ett geografiskt avgränsat område som nyttjades av en eller flera samer eller samefamiljer som enskilt eller tillsammans skattade för området. Större delen av nuvarande Njaarke sameby ligger inom det område som utgjorde Sösjö skattefjäll. Nybyggare Det första nybygget i övre Kallbygden var gården Gånälven som togs upp 1646. Därefter dröjde det till slutet av 1700- och början av 1800-talen innan en mer utbredd kolonisation tog vid. Till exempel togs nybygget Björkede upp 1790 och Sandviken 1842. Mark odlades upp och nybyggarna nyttjade den bördiga marken långt upp mot fjällen till starrslåtter, skogsbete och fäbodbruk. Fäbodvallen Sösjövallen vid nordvästra delen av Sösjön togs upp i början av 1800-talet av bönderna från Ede by i Offerdal. Avvittringen Avvittringen var en lantmäteriförättning där statens mark avgränsades från den privatägda marken. Syftet var att gynna nykolonisation och att utöka arealen för de små fjälljordbruken. Avvittringen innebar problem för samerna eftersom nybyggarna tilldelades de bästa betesmarkerna. Skattefjällen uppläts mot inrymningsbrev till enskilda samer som betalade skatt för att få nyttja marken för renskötsel och fiske. Avvittring av Sösjö skattefjäll skedde 1847 1853. När avvittringen påbörjades 1847 fanns det tio hushåll med sammanlagt 37 personer och 5 000 renar inom skattefjället. Vid avvittringen minskades skattefjällets areal med ungefär åtta procent, och vid avvittringssammanträdet framförde samerna att den nya skattefjällsgränsen innebar att deras urgamla betesmarker minskade så mycket att de var rädda att renarna måste söka sig till Norge för att leta bete. Före avvittringen fanns ett fjäll med det svenska namnet Sösjöfjället inom skattefjällets gränser. Vid avvittringen drogs gränsen så att Sösjöfjället hamnade utanför skattefjället och i stället tillföll bönderna i Ede by. Fjällets namn ändrades samtidigt till Edefjället. Det samiska namnet på fjället är Arravatra. 8
kort historik Samtidigt med avvittringen bestämdes hur mycket skatt samerna skulle betala. Avvittringen innebar att även fiskevatten skulle fördelas och skattebestämmas. Den årliga skatten för Sösjö skattefjäll bestämdes 1847 till 1,5 lispund smör samt en årlig fiskeskatt av en riksdaler 13 skillingar banko (Larsson 1975). Offerdals lappby Skattefjällssystemet upphörde att gälla när den första renbeteslagen inrättades 1886 (i Jämtlands län trädde lagen i kraft först 1889). Istället för att som tidigare personligen ha skattat för och nyttjat ett markområde skulle samerna nu bedriva renskötsel kollektivt inom så kallade lappbyar. Sösjö skattefjäll kom tillsammans med skattefjällen Ansättsoch Stenfjäll, Grubbdalsfjäll och Oldfjäll att bilda Offerdals lappby. Under 1890-talets sista år minskade renantalet i Offerdals lappby kraftigt. Orsakerna var flera, bland annat dåliga betesvintrar och hårt rovdjurstryck. Många ren- Renar på Buvriegaejsies sydsluttning. 9
njaarke renskötsel i tre Årtusenden ägare tvingades sluta med renskötseln och slå sig ned som nybyggare. Under några år låg renskötseln helt nere. 1910 togs renskötseln upp igen och 1915 delades Offerdals lappby i Offerdals västra respektive östra lappby. Gamla Sösjöfjäll tillhörde den västra lappbyn. 1930 bytte Offerdals västra lappby namn till Sösjö lappby, senare Sösjö sameby (Thomasson 1962). Idag har samebyn återtagit det gamla namnet Njaarke sameby. Renskiljning i Långsådalen 2006. 10
Arkeologisk bakgrund I hela inre Norrland finns spår efter människor som livnärt sig av fiske, jakt och insamling. De äldsta kända lämningarna är ungefär åtta tusen år gamla. I större delen av inre Norrland är bevaringsförhållandena för organiskt material som trä och ben dåliga, så tyvärr finns endast spillror av den forntida befolkningens boplatser och redskap bevarade. Det är mest stenredskap och skärvsten (stenar från eldstäder och matlagning som först är upphettade och därefter spräckta) som har blivit kvar. Andra lämningar är fångstgropar, härdar, kokgropar, hyddbottnar och hällbilder. Från århundradena kring år 0 börjar det förekomma järnföremål på boplatserna och från denna tid känner vi också till gravar i form av låga stensättningar, så kallade fångstmarksgravar (även kallade insjö- eller skogsgravar). I samma landskap finns också mängder av spår från den intensiva renskötselns tid. Vid tidigare fornminnesinventeringar betraktades sådana lämningar som sentida och registrerades därför inte systematiskt. De räknades inte som fasta fornlämningar och hade följaktligen inte något lagskydd. I äldre fornminnesinventeringar finns därför få samiska lämningar registrerade. Först 1987 ändrade Riksantikvarieämbetet sin praxis, och även samiska kulturlämningar registreras därefter som fornlämningar. Ett undantag är renvallar, som fortfarande oftast inte har något lagskydd. Eftersom den gängse uppfattningen har varit att samer inte fanns söder om Frostviken i norra Jämtland före 1600-talet, så finns det nästan inga samiska kulturlämningar registrerade i äldre fornminnesinventeringar från Jämtlands län. Lämningarna ansågs inte vara tillräckligt gamla. Idag anser alltfler forskare att sydsamernas förfäder återfinns hos den förhistoriska fångstbefolkning som levt i inre Norrland och motsvarande område i Norge allt sedan stenåldern. Vi som har arbetat med Njaarke-projektet delar den uppfattningen. Mitt i bilden syns en fångstgrop. 11
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Hur vi har jobbat Grunden till dokumentationsarbetet har varit fältinventering. Inventeringen har visat oss till platser som vi har ansett vara intressanta att datera eller undersöka med andra metoder. Fältinventering Samebyns åretruntmarker utgör ett stort geografiskt område och det är omöjligt att inventera överallt. Det är renskötarnas kunskaper om renens vandringsmönster och gamla boplatser som har styrt inventeringsarbetet. Som komplement har vi använt skriftliga källor i den mån sådana finns. Äldre lantmäterikartor, arkivmaterial och gamla reseskildringar har gett oss en del uppslag och vi har också fått vägledning av de samiska ortnamnen i området. Stina Utsi, Ewa Ljungdahl och Pär Nilsson studerar kartan. Vid fältinventering måste vi förlita oss till vad vi ser med våra ögon. Tidigare erfarenheter och kunskaper samt förmågan att se det som avviker från den naturliga omgivningen styr vad ögat uppfattar. Det kan ibland vara svårt att avgöra om det vi ser är spår efter människors verk. Samiska lämningar är diskreta. Naturens egna material har använts till byggnader och redskap och när de inte längre använts har de lämnats tillbaka till moder jord. Ibland tar naturen tillbaka så effektivt att spåren helt utplånas. En del gamla visteplatser kommer vi därför aldrig att hitta. 12
hur vi har jobbat En jordsond är ett bra hjälpmedel vid fältinventering. Med sonden kan man både känna stenkonstruktioner under markytan och ta upp en markprofil. I markprofilen syns olika jordlager och även kol och sot från till exempel en aernie (härd). Sedan arkeologerna började använda jordsond för ett tjugotal år sedan har antalet registrerade härdar ökat avsevärt. Vid den tiden började aernieh (härdar) och gåetie-sijjieh (kåtatomter) betraktas som»riktiga«fornlämningar och fick därmed samma skydd som alla andra fasta fornlämningar. Vi har mätt och beskrivit objekten och angett koordinaterna med hjälp av gps. På de flesta platser har vi fotograferat och på några lokaler har Jan Persson videofilmat. Genom åren har det blivit en hel del foton och filmsnuttar. Till vänster: Daniel Fjällberg vid inventering i Häbbersdalen. Ovan: I jordsonden syns ett lager kol och därunder rödbränd jord från en aernie (härd). Nedan: Iréne Joma registrerar en aernie (härd). 13
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Terminologi När det har varit möjligt har vi använt sydsamiska termer: aernie (pl. aernieh) härd, eldstad Denna aernie avslöjas av förändrad vegetation. Sot och kol från eldstaden har fungerat som gödning för gräs och örter. Ett par decimeter under jordytan känns de stenar som omgärdat aernie. boerne (pl. boernh) mjölkgrop, förvaringsgrop Boernh är grävda gropar för förvaring av matvaror, bland annat renmjölk. Boernh ligger ofta högt uppe på lättgrävda sand backar och brukar vara»klädda«med stenar och ibland näver. Flata stenar som täckte gropen när den användes ligger här vid sidan om boerne. buvrie (pl.buvrieh) förvaringsbod, härbre Nyrestaurerad buvrie i Kruanavaajja. Flera hundra år efter att en buvrie har rasat ned och trä, näver och torv har återgått till naturen brukar grundstenarna gå att urskilja på eller strax under markytan. 14
hur vi har jobbat derhviegåetie (pl. derhviegåetieh) torvkåta Övergiven derhviegåetie i Arravatrandurrie. Torv och näver har börjat rasa ned och blottlägga träkonstruktionen. giedtie (pl. giedtieh) renvall Giedtie har använts bland annat vid mjölkning av renkorna. Vegetationen är helt annorlunda än den omgivande eftersom marken är gödslad av renarna. Enstaka träd sparades för att ge skugga och för att binda renkorna. Ofta plockades stenarna bort och lades upp som rösen inne i giedtie eller strax utanför. Giedtie var ibland omgärdat med ett trä- eller stenhägn. 15
njaarke renskötsel i tre Årtusenden gåetie-sijjie (pl.gåetie-sijjieh) kåtatomt Gåetie-sijje syns här som en ring av nedfallen torv och näver. I mitten aernie. råafa (pl. råafah) förrådskåta. Jakob Fjällbergs råafa i Kruanavaajja. 16
hur vi har jobbat Metallsökare Ibland har vi använt metallsökare vid fältinventering. Ofta kan ett påträffat metallföremål ge en uppfattning om fyndplatsens ålder och man slipper använda andra dyrbarare dateringsmetoder. Metallsökare kan alltså vara ett bra hjälpmedel men ska användas med stor försiktighet. Att använda metallsökare betyder inte att man måste ta upp föremålet varje gång instrumentet ger utslag. Det kan vara tillräckligt att veta att det finns metallföremål i marken. De föremål som påträffats med metallsökare har identifierats av Inger Zackrisson, f.d. docent vid Statens historiska museer, som har mångårig erfarenhet av arbete med samiska föremål både från nord- och sydsamiskt område. De flesta påträffade metallföremål har vi lagt tillbaka i jorden efter mätning och fotografering exakt som de hittades. Ett mindre antal föremål av järn och mässing har tillvaratagits, framför allt från visten vid Sösjön, och förvaras idag på Jämtlands läns museum. Det är viktigt att känna till att användning av metallsökare kräver tillstånd från länsstyrelsen. Spjutspets från den tusenåriga boplatsen vid Sösjön. Spetsen hittades med hjälp av metallsökare. C 14-analys Alla levande organismer växter, djur och människor tar upp kol från atmosfären. En form av kol som tas upp är radioaktivt och kallas kol-14 (c14). När organismen dör slutar den att ta upp c14 och kolatomerna börjar sönderfalla. Genom att mäta hur stor del av c14-atomerna som har sönderfallit kan man med hjälp av avancerad teknik beräkna hur lång tid som gått sedan organismen dog. Metoden kallas c14-analys och kan användas för att fastställa åldern på organiskt material som trä, kol, växtdelar och ben. Det finns flera felkällor med c14-dateringar, så man måste vara försiktig med hur man tolkar och använder resultaten. Vid datering av träkol är trädets egen ålder en vanlig felkälla. Tall och en tillhör de trädslag som kan bli mycket gamla och dateringen kan i sådana fall slå fel på flera hundra år. Kanske kom kolet i en eldstad från en tall som var femhundra år när den höggs ned och blev till ved då är det tallens ålder vi får veta och inte när eldstaden användes. Det är bäst att datera kol från tunna kvistar av till exempel björk eller vide. En annan vanlig felkälla är att en eldstad har använts vid upprepade tillfällen så att kol från olika tider har blandats med varandra. Vi har daterat kol från ett trettiotal aernieh (härdar) i Njaarke med hjälp av c14-analys. Före datering har kolet skickats till vedartsanalys för att vi ska veta vilket trädslag det rör sig om. Kolproverna har c14-daterats vid Ångströmslaboratoriet vid Uppsala universitet. 17
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Pollenanalys Redan på 1800-talet kände man till att det finns lämningar efter forna tiders växtsamhällen lagrade i myrarnas torvlager. Rester av träd, frön och andra växtdelar kan urskiljas med blotta ögat. Även växternas pollen, alltså frömjöl från blommornas hanorgan, bevaras i myrarna. De flesta växter producerar stora mängder pollen och eftersom pollenkornen är mycket motståndskraftiga bevaras de länge i marken. Pollenkornen skiljer sig åt mellan olika växtarter och ger därför en bra bild av tidigare växtsamhällen. Det var den svenske geologiprofessorn Lennart von Post som för snart hundra år sedan visade att man med hjälp av pollen i myrarnas torvlager kan studera hur växtsamhällen förändras. Med hjälp av kemiska metoder prepareras pollenkornen fram ur torven och studeras sedan i mikroskop. På så sätt kan man se vilka växter som funnits i ett område under olika tidsperioder. Vid analys av pollendiagram måste man ta hänsyn till att olika växter producerar olika mängd pollen. Viktigt att tänka på är också att vissa växter sprider sina pollenkorn med vinden medan andra pollen sprids med insekter. För att spåra en renvall med hjälp av pollenanalys måste det finnas en lämplig myr alldeles i närheten som kan fånga upp pollen från renvallen. Torven i myren ska ha växt till i någorlunda jämn takt så att det går att följa växtligheten genom århundraden. Torvens ålder kan fastställas genom c14-datering av växtdelar. Med en pollenanalys är det möjligt att se om det skapats en öppning i fjällskogen, exempelvis vid ett samiskt viste. På platser där renar hållits samlade för mjölkning och skiljning blir marken gödslad med renspillning. Växtligheten blir därför frodig med kraftig gräsväxt och många örter. Den avvikande vegetationen gör det möjligt att upptäcka gamla renmjölkningsvallar med en pollenanalys. Analys av ett pollenprov är en avancerad, tidskrävande och kostsam metod. Pollenanalyserna i Njaarke-projektet har utförts av Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. Kjell-Åke Aronsson visar en pollenpropp från en myr vid Storreinvollslia. 18
hur vi har jobbat Arkeologisk undersökning Under tre fältsäsonger 2002 2004 har Kjell-Åke Aronsson tillsammans med personal från Jämtlands läns museum genomfört arkeologiska undersökningar av en visteplats vid Sösjön. Undersökningarna har finansierats med medel från Berit Wallenbergs stiftelse. Resultaten från undersökningen bearbetas fortfarande. Kjell-Åke Aronsson har hittills publicerat två artiklar om undersökningen, se litteraturlistan (Aronsson 2003, 2005). Sommaren 2005 gjorde Jämtlands läns museum mindre arkeologiska undersökningar av två fångstgropar i Tjouren och en boerne (förvaringsgrop) i Beallajaevrie. Syftet med undersökningarna var att finna material som skulle gå att c14-datera för att åldersbestämma groparna. Boerne (förvaringsgropen) fick en datering till 1700- tal medan det insamlade materialet från fångstgroparna inte var möjligt att datera. Kanske skulle det gå hitta organiskt material som går att åldersbestämma vid en mer omfattande undersökning (Hansson 2005). Ovan: Arkeologisk undersökning av visteplats vid Sösjön. Kjell-Åke Aronsson och Therese Magnusson. Nedan: Personal från Jämtlands läns museum undersöker en boerne (förvaringsgrop) vid Beallajaevrie. 19
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Resultat Inom projektet har sammanlagt flera hundra objekt registrerats. De flesta är lämningar från den intensiva renskötselns dagar som aernieh (härdar), gåetie-sijjieh (kåtatomter), boernh (förvaringsgropar), grunder efter buvrieh (förrådsbodar) och giedtieh (renvallar). Men även anläggningar som inte direkt kan sättas i samband med renskötsel, till exempel fångstgropar, kokgropar, förhistoriska härdar och stensättningar, har registrerats. Stensättning vid Storreinvollslia Intill kända visteplatser finns det ofta spår från äldre bosättningsfaser. En plats kan ha övergetts, kanske för att veden tog slut, för att sedan användas igen efter ett antal år. I samma områden där det finns lämningar från den intensiva renskötseln finns det ofta även anläggningar som fångstgropar, kokgropar och stensättningar. Det ät uppenbart att bosättningen har styrts av hur renen rört sig oavsett om man har varit renskötare eller jägare, och djurens vandringsmönster har inte förändrats särskilt mycket genom årtusenden. Tillgång till färsk fisk har också varit en viktig förutsättning för mänsklig bosättning. Exempel på platser med mycket lång användningskontinuitet är Kruanavaajja, Tjouren och Sösjön. De flesta registreringar har gjorts nära visteplatser som var kända sedan tidigare. Men ibland har helt»nya«boplatser kommit fram. Det bästa exemplet är en boplats vid Sösjön som hittades helt slumpmässigt och som visade sig vara en nyckel till samebyns äldre historia. 20
resultat Flera registrerade aernieh (härdar) i Njaarke är av en typ som tidigare inte har registrerats i Jämtlands län men som är vanliga längre norrut. Aernieh (härdarna) är inte synliga ovan markytan utan det som avslöjar dem är den frodiga växtligheten med mycket gräs och örter. En till två decimeter under markytan finns ett tjockt lager med kol, sot och ibland rödbränd jord omgärdat av härdstenar. Till vänster: Frodigt gräs och smörblommor växer på en aernie (härd). Ovan: Ewa Ljungdahl och Iréne Joma vid boplatsen vid Sösjön. På flera ställen i samebyn har vi hittat en sorts anläggningar som vi inte vet vad de representerar. Anläggningarna ligger på utlöpare på fjällsluttningar och utgörs av stensamlingar/stenrösen som är 0,3 0,7 meter höga med 0,2 0,5 meter tjocka torvlager under stenarna. Under torven känns stenkonstruktioner. Rösena tycks inte vara några gränsrösen och de är inte heller topprösen. Anläggningarna är kända även från andra fjällområden i Sverige och Norge. Stensamling/röse 21
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Fem platser i samebyn har vi ansett vara så intressanta att vi har undersökt dem mera noggrant. Bland annat har vi daterat aernieh (härdar) och tagit pollenprover för att se när tamrenskötsel visar sig som förändringar i vegetationen. Platserna är Tjouren, Kruanavaajja, Sösjön, Beallajaevrie och Storreinvollslia (se karta). karta ewa ljungdahl 22
resultat Tjouren Tjouren är ett av Njaarkesamernas stora visten. Nära vistet finns en modern renskötselanläggning. 1996 gjordes de första åldersbestämningarna av kulturlämningar i Njaarke då kol från fem aernieh (härdar) som hade eroderat fram i rengärdet i Tjouren daterades. Aernieh har fungerat antingen som eldstäder i kåtor eller som rökhärdar utomhus. Kolproverna gav dateringar från slutet av 1400- fram till 1800-talet. 2004 togs ett pollenprov från en myr nära rengärdet för att få reda på hur länge Tjouren har använts för tamrenskötsel. Pollenanalysen visar på öppningar i björkskogen som tyder på giedtieh (renvallar) och därmed tamrenskötsel åtminstone sedan 1100-talet. Redan några hundra år tidigare förändras pollensammansättningen vilket tyder på att ett öppet beteslandskap börjat skapas. Pollenprovet togs på en liten myr intill det nuvarande huvudgärdet. Enligt Jan Persson är det här den bästa platsen för tidig renskötsel i dalgången, förmodligen ett förstahandsval. Här finns goda betesmöjligheter under hela säsongen, från tidig vår till sen höst, med fina betesmyrar och gräsbevuxna björkåsar i fjällsluttningarna upp mot Mealhka (Mjölkvattsfjället). Ovan: Planritning av daterad aernie (härd) från rengärdet i Tjouren. Nedan: Rengärdet i Tjouren. 23
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Jan Persson på»pollenprovmyren«i Tjouren. Dateringarna visar att det finns en kontinuitet i brukandet av marken som sträcker sig åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Fångstgropar alldeles intill rengärdet berättar att Tjouren är en plats som inte bara har använts för tamrenskötsel utan även för fångst av vildren. Ytterligare bevis på mycket lång användningstid är de stenåldersföremål som påträffades vid Tjourenviken i Stora Mjölkvattnet, inte långt från det nuvarande vistet, vid inventering inför reglering av sjön 1942. Kruanavaajja Kruanavaajja är liksom Tjouren ett viste som har använts både flitigt och länge. Under några tiotal år i början av 1900-talet hölls sommarskola för renskötarnas barn i en torvkåta i vistet. Kruanavaajja är fortfarande en strategisk plats för både renar och renskötare. Dateringar från aernieh (härdar) och kokgropar från Kruanavaajja visar på flera bosättningsfaser. En kokgrop och tre aernieh härstammar från tidiga bosättningar då två av aernieh och kokgropen tycks ha använts under yngre järnåldern, 500 600 e. Kr, medan den tredje aernie är daterad till 2000 f. Kr., alltså från slutet av stenåldern. Inte långt ifrån kokgropar och järnåldershärdar finns fullt med lämningar efter tamrenskötsel, bland annat är ett trettiotal aernieh från kåtor registrerade. En pollenanalys 24
resultat Kruanavaajja och dateringar av aernieh visar att en tämligen omfattande tamrenskötsel har bedrivits åtminstone från 1200-talet och fram till idag. Pollenanalysen visar att landskapet på 1200-talet var präglat av öppna renvallar. Kruanavaajja var den första platsen i Njaarke där vi tog pollenprov. Vi var nyfikna på vad en pollenanalys skulle ge för resultat, och i Kruanavaajja hittade vi en lämplig provtagningsmyr nedanför en liten höjd där det ligger en renvall. 25
njaarke renskötsel i tre Årtusenden Ovan: På den här myren togs pollenprovet i Kruanavaajja. Till höger: Skolkåta från sommarskolan i Kruanavaajja. 26
resultat Sösjön Runt Sösjön finns flera kända visteplatser varav ett par användes så sent som i början av 1900-talet. Vid nordvästra delen av sjön ligger en numera övergiven fäbodvall, Sösjövallen, som togs upp på tidigt 1900-tal. Från den tiden och fram till mitten av 1900-talet nyttjades området vid Sösjön av både renskötande samer och nybyggare. Området är resursrikt med mycket fisk, gott om vilt och fina betesmarker med naturliga översilningsängar. På flera ställen runt sjön finns spår efter människor som levde här redan under stenåldern. Vid inventering 1998 registrerade vi bland annat flera giedtieh (renvallar) och tre kokgropar vid norra delen av Sösjön. En bit björkkol från en av kokgroparna daterades till 700- eller 800-talen e. Kr. Gropen har samma konstruktion och liknande datering som kokgropar från andra ställen i inre Norrland. Förmodligen har kokgroparna använts vid någon form av matberedning, gissningsvis av fisk. År 2001 återvände vi till Sösjön för att fortsätta inventeringsarbetet. Då påträffades en tidigare helt okänd boplats vid norra delen av Sösjön. Efter sina upptäckare Pär Nilsson och Krister Johnsson fick platsen av samebyn namnet Piere Krästan deava (ungefär Pär och Kristers plats). På boplatsen hittade vi flera järnföremål, bland annat Sösjön 27