JAG OCH BIBLIOTEKET MARIA STRANDVIK, 10 ÅR
20 december Hej, dagboken! Jag heter Xara. Jag bor i Kyrkslätts bibliotek, oftast. Annars bor jag på ett hotell i England. Idag har jag mycket att göra. Nu sitter jag som bäst och dricker kakao. Min katt Ksara jamar och lägger sig på rygg. Jag krafsar henne snabbt på magen, och säger att jag inte har tid med henne nu. För att få bo här i biblioteket så måste jag förstås arbeta. Idag ska jag och köpa jättemånga nya böcker till Sverige. Jag måste förstås ta flyget så jag hinner tillbaka idag. Åh nej! Jag håller på att bli försenad till taxin! Ahh!!!! (Fem sekunder senare) Till flygplatsen säger jag snabbt till taxichauffören. -Jaha, och namnet var..? Säger han. -Xara Ninizti, och kom ihåg att jag heter i andra namn ZaZaNi, säger jag. -Äh, glöm det! Säger taxichauffören och vänder sig till ratten, du får åka gratis! Jag sätter mig till rätta och kollar att jag har med allt; Listan på böckernas titlar, mobilen,flygbiljetter och ett fotografi på Ksara. Jo, jag har med allt. Jag pratar lite i mobilen med Ksara. -Mjauu, hur är det, frågar hon. -Allt är okej, svarar jag, och stänger av. Jag gräver i min väska. Tog jag med den stora mozzarella-osten? Neej! Ksara har busat med mig! En parmesan och en mögel ost! Äsch då! Jag är allärgisk för båda två! Nu får jag gå med tom mage. Vänta lite Den där bananen då? Jo, den tog jag med. (I Sverige) Puh! Vilken tung väska! Jag kom inte ihåg att den var så tung?! Tyngder? Men hur kom dom dit? Jag kollade ju i väskan för en kvart sedan! Jag gräver på nytt i väskan. Ksara hoppar fram. -Mjauu! Där lurade jag dig allt, jamade Ksara. Jag gav mig. -Ja ja, du får väl följa med! Vi gick länge. Var gömde sig den där butiken?
Vi pulsade i snön i säkert två timmar tills vi hittade den. -Krispies Bok Boutique, underligt namn! Jamade Ksara. Vi steg in. Expediten undrade vad vi ville ha. -Vi är från Kyrkslätts bibliotek, sa jag. Expediten rekommenderade massor, men när jag tog fram listan på böcker blev hon lite besviken. Då var det klappat och klart. Vi flög hem igen. Chefen kom och klagade lite till mitt rum för att jag kommit så sent tillbaka med böckerna, men när jag började förklara varför sa han: -Låt vara, du får fixa dina skulder någon annan gång! Nå, dagboken, är jag inte bra på att övertala både taxichufförer och chefer? Nå, gäsp, man blir inte mätt på en banan, så nu tror jag att jag sticker och äter kvällsmål och sedan ska jag sussa sött i min lilla säng. Sussa sött du med, dagboken! 21 december Gäsp, dagboken! En ny morgon, ett nytt arbete. Det är ett av mina motton. På tal om motton, så kom en viss Knacia Motto in på chefens kontor idag -Jag skulle vilja klaga på din service, herr Knorr, sa hon ganska grinigt, ni har ju inte ens enorma 1x1 meters pepparkakshus! -Och vilket bibliotek har SÅDANA? Sa chefen lite knorrande. -Mitt motto nummer ett: Ett hett tips måste oftast bli sant, svarade Knacia, och smällde dörren efter sig. -Den kvinnan är ju inte riktigt klok, tänkte chefen. Då började jag tänka på hennes motto. Kanske det var ett gott tips Jag sa åt
chefen att han skulle beställa ett 1x1 meters pepparkakshus. Men han sa bara att det inte var något cafe utan ett bibliotek. -Men alla kommer att prata om det stora pepparkakshuset och du kommer att tjäna massor med pengar! Sa jag övertygande. Chefen funderade. -Ring vilket bageri som helst, nu genast på momangen! Jag ringde. -Jag ringde till Pippy s bageri, sa jag. -Va? Pippy? Min ärkefiende n.r 1! Chefen klagade på mig. Knacia Motto slängde dörren i väggen. Hon undrade var pepparkakshuset var. Vi förklarade åt henne vad som hänt. Hon sa att hon förstod. Hon nickade. -Era grrrrr! När blir det klart?! Jag bjöd mina väninnor hit! Ingen förstod varför hon bjudit sina väninnor på besök till biblioteket. All personal bara stirrade. Alla som var på plats i biblioteket stirrade. -Va? Sa jag någonting ding-dumt? Undrade hon. Då gick alla tillbaka och gjorde det dom höll på med. -Fru Motto, vi tänkte inte att någon skulle äta upp det, utan tvärtom, titta på det bara.., började chefen. -Va? Tror herr Knorr att mina VÄNINNOR skulle äta upp ert ståtliga pepparkakshus? Nej nu, ropade fru Motto ilsket. Hon började kasta stolar omkring sig. Hon morrade som en ilsken hund. Jag ringde polisen. -Vi för henne till ZOO för sinnessjuka djur, sa konstapel överste. Sirenerna tjutade, och till sist hörde man inte mer ett ljud av dem, dom var nog på väg till Madeira redan. (Efter 1 timme) Pippy s bageri hämtade det enorma pepparkakshuset med lastbil. När chefen fick räkningen bet han genast sönder den, han tyckte att det var ett rånar-pris. Genast efter kom en mini-buss och parkerade utanför. Det var säkert fru Mottos väninnor. Jo, det var dom. Klädda i vackra kjolar och klänningar och så varma pälsar förstås, steg de ståtliga damerna ut. -Var är Knacia, undrade alla. Jag måste säga sanningen åt damerna: -Hon fördes till Madeira, började jag. -Madeira? Undrade en. -Till ett ZOO för sinnessjuka djur, ja, fortsatte jag. -ZOO för sinnessjuka djur? Undrade en annan. Ja, det var sanningen. Damerna följde mig till rummet där vi hade ställt ut det vackra och enorma pepparkakshuset.
Då såg jag att en av dem åt en bit. Jag viskade det till chefen, och han blev ursinnigt arg. Han sparkade ut henne. När de andra såg detta, sprang de själv ut. Chefen blev arg på mig också, och sparkade ut mig. Så inatt är jag tvungen att sova ute. Så, suck, godnatt dagbokis! 24 december Oj, dagboken, jag har visst inte skrivit på så många dagar, eller? Jo jag har haft så mycket problem med alla kunder att jag helt enkelt inte har orkat skriva. Men nu är jag ledig, för att det är ju julafton. Äntligen! Men jag är helt ensam, (fast Ksara är ju här) för att herr Knorr bor ju hemma hos sig, och all annan personal bor ju också hemma. Jag önskar att all min släkt skulle vara här. Och, det kommer de att göra! Om exakt, hmm, en timme. Jag kan berätta hur det gick till: I förmiddags (exakt tid: 10.34!) knackade det på dörren, och gissa vem som stod bakom den?! Jo, det här gissade du säkert inte: en önske-fe! Hon grät stora tårar. Hennes trollstav hade gåt av i tre bitar. Jag stod och tittade med så stora ögon att hon slutade att gråta. -Äh, överdriv inte! Du glor ju med de värsta tittar-ögonen man kan tänka sig! sa
hon lite snyftande. -Nå nå! Jag gjorde ju så att du slutade att gråta! sa jag lite buttert. Men sedan hade jag vett att fråga av henne varför hon hade gråtit. Hon berättade långsamt och med ganska låg röst: -Jag skulle trolla fram godis i flera 1000 ton men det var för mycket för min trollstav BUHUUUUU!!!!! Snyft! -Lugn, jag ska hjälpa dig, sa jag tröstande. Jag ryckte åt mig en limtub och limmade ihop den. Sedan hällde hon en burk magiskt glitter över den. -Som tack för hjälpen får du önska vad du vill, sa hon. Jag tänkte inte så länge. Och så sa jag min önskan som ni säkert redan vet: -Att min släkt kommer hit. Så nu Oj, det knackar hårt på dörren. jag måste springa och öppna. Nämeeeeeen! Nej! Ksara! Spring inte över mina fötter! Jag snubblar! PANG PANG! Okej det knackar fullt på dörren, måste öppna.
God jul! Det har varit kul att skriva det här! Jag vill säga en sak: Bilderna är clipart. Hoppas det var fullt med humor! Hälsar: Maria Strandvik 10 år