Västafrikanska ciklider del 9 Chromidotilapiina ciklider palettcikliderna Text och foto: Anton Lamboj, översättning: Mikael Westerlund Nu har vi kommit till d e m e s t omtyckta och bäst kända arterna inom gruppen chromidotilapiina ciklider: Släktet Pelvicachromis Thys van den Audenaerde, 1968 dit palettcikliden hör. Typart för släktet är Pelvicachromis pulcher (Boulenger, 1901). Till släktet hänfördes då det uppställdes sex beskrivna och tre inte ännu beskrivna små till medelstora arter. De flesta Pelvicachromis-arterna är vackert färgade och mönstrade och förekommer i flera olika lokala former, som är lätta att skilja från varandra. Släktets naturliga utbredningsområde sträcker sig från Guinea i norra Västafrika över Sierra Leone till Liberia. Därefter finns det en lucka och så förekommer släktet igen från Benin genom Nigeria, Kamerun och Gabon till Folkrepubliken Detta är tredje delen av Anton Lambojs artikelserie om cikliderna inom underfamiljen Chromidotilapiinae. I detta nummer behandlar Anton släktena Pelvicachromis och Enigmatochromis. Mycket nöje. Kongo. Släktet lever bara i rent sötvatten, i bräckvattenområdena kring flod- och bäckmynningar hittar man i normala fall inga Pelvicachromis. Pelvicachromisarterna förekommer så gott som uteslutande i bäckar och floder som ligger i skogsområden eller i områden som åtminstone före ingrepp av människan ännu var skogsområden. Ungfiskar och ofta även vuxna fiskar som inte har bildat par påträffas i små grupper. Parlevande fiskar har enligt mina iakttagelser oftast revir som är en till två kvadratmeter stora. Fiskarna lever i naturen huvudsakligen av små näringspartiklar, framför allt detritus, aufwuchs, små alger och diatomer; medan animalisk föda såsom små insektlarver eller räkrom sällan äts. Tillsammans med födan intar fiskarna också alltid mycket osmältbart material, såsom sand och slam. Dessa ballastmaterial kan vara av väsentlig betydelse för matsmältningen och fiskarnas välbefinnande. Hos alla arterna är könsskillnaderna markanta. Honorna är alltid klart mindre än hannarna och man kan även enkelt skilja dem åt på basen av färgerna och teckningarna. Lekmogna honor har hos alla arterna en påfallande röd till violett bukregion. Under leken böjer honan kroppen och vänder buken mot hannen, vilket kanske stimulerar hannen till lek och utgör en signal som neutraliserar hans aggression. Pelvicachromis humilis, hane Honans ryggfena är åtminstone hos lekmogna honor glänsande ljusgul till vit. Hos hannarna är några av mjukstrålarna i ryggfenan och analfenan och också de första mjukstrålarna i bukfenorna väsentligt längre än hos honorna. Hos honorna är alltid den andra mjukstrålen i bukfenan den längsta, vilket gör att honans bukfenor alltid ser kraftigt avrundade ut. Vidare är stjärtfenan oftast större och kraftigare utvecklad hos hannarna. Pelvicachromis är parbildande grottlekare. Parbindningen är stark. Som lekplats föredras en håla med en så liten ingång, att fiskarna nätt och jämt kan simma in och ut. I naturen leker fiskarna ofta även bland löv, som det kan ligga rätt tjockt av på bottnen. Rommen och de nykläckta ynglen sköts huvudsakligen av honan. När ynglen är frisimmande leds och försvaras de av bägge föräldrarna. Utvecklingen från romläggning till frisimmande yngel tar vid en temperatur på omkring 25 grader nio till elva dygn. Yngelvården kan i många fall pågå i nära två månader, men oftast inte så länge. Under yngelvården åtminstone under de första veckorna kan man särskilt tydligt mitt på kroppen se ett svart längsgående band, som kan förekomma hos alla arterna. Ungfiskarna är under de första veckorna tecknade i ett oregelbundet fläckigt mönster. Från en storlek på cirka två centimeter börjar de anta de vuxna fiskarnas färgning. 6 Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 www.ciklid.org
Pelvicachromis signatus, hane Pelvicachromis signatus, hona Pelvicachromis rubrolabiatus, hane När man håller Pelvicachromis och i synnerhet om man vill odla dem måste man beakta att alla arterna i naturen förekommer i mjukt vatten med ett ph som är neutralt till ofta klart surt. Flera populationer eller former av P. pulcher är dock tolerantare och tål i akvarium också klart högre värden. Pelvichachromis humilisgruppen Enligt min åsikt kan man generellt indela släktet Pelvicachromis i två stora grupper. Den första gruppen utgörs av arterna kring P. humilis (Boulenger, 1916). Denna art förekommer i flera lokala varianter. Från Guinea kommer också två andra arter, nämligen P. rubrolabiatus Lamboj, 2004 och P. signatus Lamboj, 2004. Hur långt de många varianterna av P. humilis kommer att bli egna arter kommer delvis att diskuteras och säkerligen även att undersökas närmare. Utöver vissa anatomiska särdrag, som vi inte ska gå närmare in på här, skiljer sig arterna inom denna grupp från de övriga Pelvicachromis däri att de blir rätt stora, hannarna upp till tolv centimeter. De verkar slankare och mer långsträckta än de andra Pelvicachromis-arterna, munnen har ett kraftigare underbett och nosen verkar också något spetsigare. Därtill ser man hos dessa arter i de flesta sinnesstämningar sex till åtta mörka tvärränder. Denna teckning förekommer inte hos den andra gruppen. Könsskillnaderna är i huvudsak de samma som för hela släktet, men hos stora honor inom denna grupp är rygg- och analfenornas spetsar lätt utdragna och bukfenorna inte lika starkt avrundade som hos arterna inom den andra gruppen. P. humilis förekommer i Guinea, Sierra Leone och västra Liberia och är med sina tolv centimeter sannolikt den största Pelvicachromis-arten. Man känner till några olika färgformer, till exempel en från Liberia med starka inslag av rött på kroppen, från Sierra Leone härstammar formerna Kasewe och Kenema och sannolikt förekommer det flera former i Guinea. Alla dessa former liknar varandra rätt mycket, men man kan inte utesluta möjligheten att det faktiskt kan handla om självständiga arter. P. rubrolabiatus och P. signatus härstammar från Kolentes avrinningsområde i Guinea. Hos P. signatus har hannarna i ryggfenans övre kant flera svarta punkter, som ofta också kan smälta samman. Honorna har oftast en eller två punkter i ryggfenans mjukstråliga del och alltid en svart punkt i början av stjärtfenan (inte i stjärtspolen). Hannarna har en rödblå söm i övre kanten av rygg- och stjärtfenorna och frånsett den saknar fenorna hos bägge könen i normala fall i övrigt teckningar. P. rubrolabiatus uppvisar till skillnad från de två andra arterna inom denna grupp sju mörka tvärränder, som oftast är synliga men som i undantagsfall även kan försvinna helt. Likaledes kan man mycket sällan se ett längsgående band. Hos bägge könen förekommer oftast en mörk fläck vid stjärtroten. På fjällen finns också mörka ränder, som är lite tydligare hos hannen. Honorna har ofta en eller två svarta punkter i ryggfenan. www.ciklid.org Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 7
Pelvicachromis pulcher, par Alla dessa arter är tämligen aggressiva inom arten. Därför är de att rekommendera bara för erfarna akvarister och de ska bara hållas i stora akvarier. Pelvicachromis sacrimontis, hane Pelvicachromis sacrimontis, hona Pelvicachromis pulcher-gruppen Resten av arterna inom släktet hänförs till den andra gruppen. Det handlar här om måttligt slanka till slanka ciklider, som alla blir under tio centimeter långa (i naturen samt i akvarium vid normal hållning och utfodring). Honorna är alltid klart mindre och har en lätt till tydligt avrundad nos. Hos såväl hannarna som honorna inom denna grupp kan individuellt varierande svarta punkter eller fläckar förekomma i rygg- och stjärtfenorna. Jag vill här betona, att antalet punkter eller fläckar med ytterst få undantag ingenting har att göra med varifrån fiskarna härstammar, utan huvudsakligen handlar det bara om individuell variation i teckningen. Att använda dessa teckningsdetaljer för taxonomiska ändamål är därför knappast meningsfullt! Palettcikliden, Pelvicachromis pulcher (Boulenger, 1901), som förekommer från östra Benin genom Nigeria till västra Kamerun torde vara den sannolikt bäst kända och mest omtyckta cikliden från hela Väst- och Centralafrika. P. pulcher uppvisar mestadels ett mörkt längsgående band, som beroende på sinnesstämning ofta kan försvinna helt. Hos bägge könen kan det i ryggfenan och stjärtfenan förekomma ett varierande antal svarta fläckar (se mina anmärkningar i beskrivningen av släktet). 8 Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 www.ciklid.org
Pelvicachromis taeniatus, Bandewouri, par Hos hannarna kan strupregionen och bröst och buk vara gula, blå eller röda, kombinationer av dessa färger kan delvis också förekomma. Hos honorna är bukregionen alltid i alla färgformer mer eller mindre röd, särskilt intensivt hos lekmogna honor. Att alla färgformerna man känner till inom akvariehobbyn skulle härstamma från naturen är tveksamt. Enligt min åsikt förekommer det också korsningar inom hobbyn. P. pulcher torde vara den art inom hela gruppen som är lättast att hålla och odla. För de flesta färgvarianterna passar hårt och mjukt vatten lika bra. Fiskar ur gamla akvariestammar är härvid extremt tåliga. Vildformer (till exempel varianten Ndonga från Kamerun) kan däremot ställa högre anspråk och kräver vatten som är både mjukt och svagt surt. Till utseendet mycket liknande är Pelvicachromis sacrimontis Paulo, 1977. Denna art förekommer endast i Nigeria och man känner till tre färgvarianter, nämligen en röd, en grönaktig och en gul, vilka såsom fallet är hos P. pulcher bara går lätt att skilja från varandra på hannarna. Hos dessa varianter är den undre kroppshalvan antingen röd från nosen till början av analfenan, eller gul till gulgrön med en eventuell liten rosa fläck på buken. Honorna har alltid en röd buk, som i synnerhet vid lekmognad kan bli mycket mörk. På kinderna och gällocken har bägge könen hos alla varianterna intensiva blå teckningar. Hos honorna av P. sacrimontis är ryggfenan annorlunda färgad än hos P. pulcher: Den är, beroende på stämning, enfärgat mörkgul till rökigt svart. P. sacrimontis är något mer krävande än P. pulcher och har även en hög intraspecifik aggression. Det är således bäst att hålla den i ett relativt stort akvarium. De många färgvarianterna av den gula palettcikliden, Pelvicachromis taeniatus (Boulenger, 1901), som kommer från Nigeria och Kamerun är omtyckta och efterfrågade. Såsom hos P. pulcher kan färgsättningen och teckningen variera tämligen mycket beroende på varifrån fisken kommer. Detta gäller särskilt han- Pelvicachromis taeniatus nigeria red cheek, hane narnas stjärtfena. Hannar från Nigeria, hos vilka man känner till röda, gula och gröna varianter, har alltid på stjärtfenans nedre hälft ett klart avgränsat svart band, som inåt begränsas av en ljus söm. Lekmogna honor är ljus- till medelröda om buken. De skiljer sig från varianterna från Kamerun genom några vågräta mörka band på stjärtfenan. På stjärt- och ryggfenorna kan det förekomma svarta punkter, vilkas antal varierar individuellt. Hos varianterna Moliwe och Muyuka från Kamerun har hannarna i undre halvan av stjärtfenan en oskarpt avgränsad rökigmörk söm. Honorna av bägge dessa varianter har mestadels bara ett svart band mitt på stjärtfenan, buken är vid lekmognad www.ciklid.org Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 9
mörkt vinröd till violett och omgiven av ett blåviolett område. Också dessa honor har oftast några svarta punkter på ryggfenan och/eller stjärtfenan. Varianten från Wouri-flodbäckenet sydost om Duala avviker något. Hannens stjärtfena är mörk nertill med en smal ljus söm som fortsätter mot kroppen. Övre halvan har en mycket smal ljus söm upptill. Under den löper ett svart band, som har bildats av svarta punkter som har smultit samman. Under bandet löper ytterligare en smal ljus söm. Honornas buk är rödviolett med brunvioletta kanter. Ovanom buken ligger en intensivt guldgult färgad zon. Ofta finns det enstaka svarta punkter i ryggfenan och/ eller stjärtfenan. Hos de olika varianterna från Sydkamerun har hannarna alltid en otydlig svart-, grön- eller gulaktig söm i stjärtfenans undre hälft. Hos hannar från Lobes avrinningsområde saknas de svarta punkter i den övre fenhalvan som alltid förekommer hos de andra varianterna från området. Hos honorna är buken mörkt rödviolett omgivet av en blåviolett och en guldgul zon. Ryggoch stjärtfenorna kan helt sakna punkter eller vara försedda med ett individuellt varierande antal enstaka svarta punkter. Pelvicachromis sp. af. subocellatus, par Pelvicachromis subocellatus, hane Enligt mina erfarenheter är varianterna från Nigeria betydligt lättare att hålla och odla i akvarium än varianterna från Kamerun. Något sällsyntare men också mycket vackra är rödbukspaletterna, Pelvicachromis subocellatus (Günther, 1871), från Gabon och Folkrepubliken Kongo och Pelvicachromis sp. af. subocellatus från Nigeria. Hos bägge dessa arter är honorna mycket iögonenfallande. Särskilt extrem ser den knallröda buken hos P. subocellatus ut när den vid lek omges av ett silverglänsande band. Hannarna är något mer anspråkslösa, men också de har tilltaltande färger. Bägge arterna är medelsvåra, men för framgångsrik odling av dem krävs det mjukt vatten. Den sista arten inom släktet förekommer sällan i akvarium. Jag talar då om Pelvicachromis roloffi (Thys van den Audenaerde, 1968). Denna anspråkslöst färgade art lever i Guinea och Sierra Leone. Hos bägge könen kan ett individuellt varierande antal små svarta punkter förekomma i rygg- och stjärtfenorna. Hos lekmogna honor är bukregionen intensivt rosa till mörkviolett, medan huvudet är gulaktigt. Också denna art är tämligen svår och behöver för att odlas framgångsrikt något surt och i varje fall mjukt vatten. 10 Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 www.ciklid.org
Enigmatochromis Mycket likt Pelvicachromis är ett nyligen nybeskrivet släkte, nämligen Enigmatochromis Lamboj, 2009, till vilket tillsvidare hänförs endast arten E. lucanusi Lamboj, 2009. Detta släkte skiljer sig från Pelvicachromis framför allt i det att det har bara tolv fjäll på stjärtspolen, mot sexton hos Pelvicachromis. Könsmogna honor av E. lucanusi kännetecknas framför allt av en lysande blå ryggfena, vilket är bakgrunden till artens tidigare benämning Pelvicachromis sp. blue fin. Arten hålls, sköts och odlas i stort sett lika som Pelvicachromis. Pelvicachromis roloffi, hane Enigmatochromis lucanusi, par, honan till vänster År 2004 utkom boken The Cichlid Fishes of Western Africa/ Die Cichliden des westlichen Afrikas av Anton Lamboj. Denna bok betraktas som den centrala källan när det gäller västafrikanska ciklider. Boken är på 253 sidor och innehåller över 600 foton. Boken recenserades i Ciklidbladet nummer 2 2005 av Michael Persson. www.ciklid.org Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 11