Rapport från rundabordsamtal på Socialdepartementet 2 & 3 maj 2013. Utredningen ska vara klar den 31 oktober 2014 och är precis i sin början.

Översyn av Vårdbidraget och Handikappersättningen Rapport från rundabordsamtal på Socialdepartementet 2 & 3 maj 2013 På grund av ett ministerbeslut har en interdepartemental arbetsgrupp tillsatts för att göra en översyn av vårdbidraget och handikappersättningen. Detta för att bidragssystem tillkom för längesedan och behöver anpassas till dagens behov och förutsättningar. Arbetsgruppen var tydlig med att framföra att översynen inte har till syfte att spara pengar. Många har uttryckt oro kring detta, att det skulle vara en besparingsåtgärd, men det är det alltså inte. Anslagen för de två bidragen är och ska förbli oförändrade. Det betyder ju att det inte heller tillkommer mer pengar. Målet med översynen är att det ska bli bättre, både för de som söker ersättningarna men också för försäkringskassans handläggare. Båda parter upplever idag att det finns otydligheter i systemet och att mycket behöver förbättras och tydliggöras. Utredningen ska vara klar den 31 oktober 2014 och är precis i sin början. Ansvariga ministrar är Ulf Kristersson, Socialförsäkringsminister, Maria Larsson, Barn- och äldreminister och Göran Hägglund, Socialminister. Utredare är Håkan Ceder, tidigare överdirektör på Socialstyrelsen och det var han som ledde båda mötena. På mötet om vårdbidrag var vi 12 stycken intresseorganisationer och på mötet om Hanikappersättningen var vi 18 stycken 1. Som underlag till samtalen hade vi femton frågor att diskutera kring 2. Eftersom frågorna var i stort sett samma de båda dagarna och många av intresseorganisationerna deltog båda dagarna var mötet om handikappersättning något kortare, eftersom vi pratat av oss rejält första dagen och tagit upp sådant som är relevant för båda ersättningarna. Vi höll på från kl 10 till lite efter 15 första dagen. Det var ett mycket gott samtalsklimat och som man säger högt i tak. Arbetsgruppen som precis påbörjat kartläggningen hade bjudit in intresseorganisationer på bred front i detta inledningsskede och skulle träffa representanter från försäkringskassan på måndagen efter dessa två möten. Syftet var att lyfta fram så många synpunkter som möjligt för att få upp behoven till ytan. Arbetet kommer sedan gå vidare med avstämningar med en referensgrupp där HSO har fyra ledamöter, Lika Unika har två, DHR finns med och representant för ungdomsförbunden. Trots att vi var många olika organisationer hade vi flera gemensamma synpunkter och lyckades ringa in bristerna i systemet på ett bra och tydligt sätt. Nedan följer utdrag från mötenas protokoll för den som är intresserad av vad som framfördes mer i detalj. /Jessica Steje 1 Bilaga 1 2 Bilaga 2 & 3

Utdrag från mötesprotokollet den 2 maj om Vårdbidraget, med några av de många synpunkter som togs upp: Flera framförde att det är välkommet med en översyn av stödformerna. Vårdbidrag fyller en viktig funktion, om man får det man ansöker om. Men, det finns en oförståelse från Försäkringskassan om vad olika diagnoser innebär, vilka kostnader diagnosen för med sig, och vilken tid en förälder behöver lägga ned på sitt barn. Det saknas kompetens om den särskilda problematik som respektive funktionsnedsättning för med sig. Det finns även en frustration över bemötandet från Försäkringskassan. Det finns kommuner som använder vårdbidrag som avslagsskäl för att inte bevilja exempelvis korttidsvistelse. Förvaltningsrätten går ofta på kommunens linje. Kopplingen mellan vårdbidrag och LSS behöver tydliggöras. I dag får föräldrar nästan välja, även om det är osäkert om de alltid förstår vad de väljer mellan. Gränsen mellan vårdbidrag och personlig assistans är problematisk. Ofta försvinner vårdbidraget om barnet beviljas personlig assistans. Samtidigt behöver man många gånger vara med som förälder. Det är också vanligt att det finns ett merarbete som föräldern inte får ersättning för. Ofta halveras vårdbidraget när barnet börjar i skolan. Detta med motiveringen att barnets behov av tillsyn och vård borde minska eftersom barnet är i skolan. Men det är felaktigt. Barnets behov av föräldrastöd kan snarare öka med barnets ålder. Flera vittnade om att det ofta krävs en stor insats. Föräldrarna är i vissa fall i ständig kontakt med sina barn för att påminna dem. Det kan även handla om kontakter med skolan, dels för att kunna handleda skolan, dels för att det kan finnas behov av en egen planering runt barnet för att allt ska fungera. Ibland krävs särskild planering vid exempelvis utflykter. Vid kompetensbrister i skolan vänder man sig till föräldern. Det framfördes att det finns en övertro på vad skolan kan bidra med. Mentalt släpper föräldrarna aldrig sina barn, samtidigt är det jättesvårt att bedöma mertiden. Det finns också barn som är hemmasittare. I Sverige finns en skolplikt, men det finns barn som kommunen inte finner någon lösning för. Dessa barn blir hemma. I dessa fall blir också en förälder hemma. Samordningen brister. Föräldrar till ett barn med en funktionsnedsättning har man mängder av kontakter med samhället. Det går inte att jobba heltid, man måste kämpa för barnets mänskliga rättigheter. Om habiliteringen gjorde det den skulle, då kanske det skulle räcka med ett halvt vårdbidrag. Alla barn med en funktionsnedsättning släpps heller inte in på habiliteringen. Ett annat problem som lyftes var övergången mellan tonåring och vuxen och samhällets olika stödinsatser. Problem uppstår ofta när en person går från aktivitetsersättning till sjukersättning, från barnpsykiatrin till vuxenpsykiatrin, från vårdbidrag till handikappersättning etc. När det gäller diabetes och kost uppstår problem ofta i tonåren. Barnen vill då vara som alla andra, vilket inte går. Det leder ofta till sämre studieresultat. Man orkar inte ta striden med Försäkringskassan och andra myndigheter just då. Föräldrarnas ansvar enligt föräldrabalken minskar med barnens stigande ålder, men behoven kvarstår. Dessutom ökar skillnaderna mot barn i motsvarande ålder med barnens stigande ålder.

När det gäller barn med hörselnedsättning finns en annan problematik. Kanske fungerar det i skolsituationen, men inte så bra utanför. Det finns studier som indikerar att barn i integrerad skola mår sämre, och att barn i specialskola mår bättre. Den sociala delen är viktig. Begreppet utvecklingsstörning är onödigt. Om man måste räkna upp olika diagnoser bör i sådana fall fler nämnas, som i LSS. Även kognitiva funktionsnedsättningar kräver stort stöd. Begreppet sjukdom behöver vara kvar. Det finns annars en risk att man tolkar lagtexten som att den enbart inkluderar personer med fysiska funktionsnedsättningar. Flera tog upp svårigheten med att räkna all tid en förälder lägger på sitt barn med en funktionsnedsättning. Det går inte att räkna alla timmar, all kontakt med skolan, med habilitering etc., dvs. allt extra. Särskilt svårt är det för föräldrar som inte har barn utan en funktionsnedsättning, som inte har något att jämföra med. Barn med celiaki kan få livsmedel på livsmedelsanvisning. Ersättning lämnas upp till en viss ålder, lite olika beroende av landsting, men i alla fall upp till 16 år. Det kan noteras att produkterna på apoteket är dyrare än motsvarande produkter i handeln. Även om det är lättare att leva med celiaki i dag, eftersom det finns fler produkter, saknas förståelse kring hur mycket tid det tar. Man måste läsa varje innehållsförteckning! Det är också viktigt att komma ihåg att kosten är medicinen. När det finns medicin finns högkostnadsskydd, men inte när det gäller kost. Problem med psykiatriska diagnoser lyftes. En studie av Lena Flyckt nämndes Informell vårdbörda för närstående till patienter med psykiatrisk diagnos. Studien gäller anhöriga till personer med schizofreni, men L. Flyckt har sagt att resultaten gäller överlag för psykisk ohälsa. Enligt studien lägger anhöriga till personer med schizofreni ner tid motsvarande en halvtidstjänst. Det kostar cirka 14 procent av deras genomsnittliga inkomst. Det kan vara en tanke att koppla ersättningen till inkomstbortfall. Frågan är dock, vilken inkomst, den man hade innan man fick barn? Ersättningen blir då olika för olika familjer, dvs. samma behov leder inte till samma ersättning. Familjer med låg inkomst får en lägre ersättning. Det framfördes att det är lite konstigt att ersättningen är pensionsgrundande, men inte a- kassegrundande. Den baserar sig heller inte på personens SGI. Vårdbidraget är konstruerat utifrån dåtidens samhälle, då många kvinnor fortfarande var hemma. Många tvingas i dag att gå ner i tid. Man orkar inte jobba heltid och samtidigt ta hand om barnet. Många byter jobb för att få en mer flexibel arbetssituation, eller gör avkall på sin karriär. Det framfördes att vårdbidraget inte bör vara inkomstprövat. Sjukdom drabbar alla, oavsett inkomst. Det är även viktigt för ersättningens legitimitet. Samtidigt kan konstateras att i dag är utfallet av vårdbidraget väldigt olika beroende av livssituation. För de som inte arbetar, eller arbetar deltid, fungerar det som ett komplement till inkomsten, för de som arbetar heltid fungerar det mer som något extra utöver inkomsten. Det är i dag svårt att vara ledig, vilket är ett problem. Vårdbidraget ger inte samma automatiska rätt till ledighet som föräldraledighet. Samtidigt finns en risk att en rätt till ledighet kan göra det svårare att få ett arbete som förälder med vårdbidrag.

Det bör finnas en definition i lagen av vad merkostnader är. Förslag som nämndes var att merkostnader är kostnader som är direkt kopplade till en funktionsnedsättning, alternativt kostnader som uppstår på grund av en funktionsnedsättning och som går utöver normalkostnader. Tveksamt om det i lagen bör finnas en exemplifierande lista. Det finns en risk att det blir svårt att tänka utanför listan. Merkostnaderna varierar mycket beroende av var i landet man bor. Det beror på avgifter inom kommun och landsting, och vilka hjälpmedel man kan få. Det framfördes att det är jättesvårt att få ersättning för merkostnader. Föräldrarna skriver långa listor, får stöd från t.ex. kurator, även från Försäkringskassan, men man får ändå avslag. Detta skapar en stor frustration. Föräldrarna känner sig kränkta, bara för detta uppstår även mertid. Varför ska man söka när man ändå inte får något? Det framfördes att föräldrar inte tänker på vilka kostnader de har. Det borde finnas en exemplifierande lista där det framgår vilka kostnader Försäkringskassan kan godta. Försäkringskassan drar till med en rimlig kostnad men redovisar inte hur man har beräknat det. Merkostnaden borde relateras till något slags normalläge. Alla kommer inte upp till lägsta nivån inom vårdbidrag. Många föräldrar har en låg inkomst. Man är redan i underläge, har det sämre ställt, därför räknas varje krona. När det gäller gravt hörselskadade ser behoven olika ut. Det kan finnas behov av visuella hjälpmedel. Batterier kostar. Försäkringskassan tror att barn med CI kan höra, men de är inte hörande. Många behöver hörselhjälpmedel. Det kan finnas kostnader för läger. I vissa kommuner finns habilitering, men det ser väldigt olika ut. Försäkringskassan använder sig också av schabloner, fast de säger att de inte har schabloner. Som exempel kan nämnas att Försäkringskassan godtar en viss modell för kommunikationsträning, men inte en annan. Flera menade också att de inte blir trodda av Försäkringskassan. Det är sannolikt möjligt att tänka utifrån vissa schabloner. Samtidigt bör inte dessa schabloner vara för snäva. De kan nog heller inte bära hela vägen. Med tanke på de lokala variationerna kan schabloner samtidigt vara en nackdel. Det finns också en risk att det blir för fyrkantigt om personen har en dubbel- eller trippeldiagnos. Viktigt att se nyanserna. Inom psykiatriområdet är det så stora variationer att det kan vara svårt med en schablon. Ersättningen ska inte bero på en diagnos, utan på behovet, konsekvenserna av funktionsnedsättningen. Anledningar till varför en schablonisering inte är lämplig: Det är olika var man bor Tiden personens situation varierar Nyanser det finns nyanser inom varje diagnos Kombination av funktionsnedsättningar Försäkringskassan bör återanvända sin kunskap. Handläggarna borde bli bättre på att lära av varandra. Försäkringskassan har också en dålig kunskap om olika diagnoser. Det vore bättre om det fanns riktlinjer om ungefär hur mycket tid allt tar. En beräkning kan utgå från ett normalvärde. Antingen bör Försäkringskassans handläggare ha bättre kompetens, eller så bör det finns ett

kunskapscenter som man kan fråga. Handläggningen borde också kunna koncentreras, den lokala anknytningen är inte viktig. Försäkringskassan kräver ofta nya läkarintyg vid tvåårsomprövningen. Men, varför är det så? Funktionsnedsättningen försvinner inte. Det är svårt att få fram läkarintyg. Många läkare vill inte skriva nya intyg, de hänvisar ofta till att det skrev ett två år tidigare och att det fortfarande gäller. Omprövningarna ser väldigt olika ut i landet. Det uppstår lätt en oro i samband med tvåårsomprövningarna. Många tänker hoppas jag får en bra handläggare, även om det finns handläggare som gör bra omprövningar. Det är svårt att få kontakt med Försäkringskassans handläggare. Alla slår ifrån sig. Omprövningen innebär ingen ny prövning, det är inte rättssäkert. Flera menade att Försäkringskassans beslutsmotiveringar är dåliga. Det är svårt att förstå varför man har fått den ersättningsnivå man har fått. Försäkringskassan motiverar ofta med skäligt belopp är, någon ytterligare motivering eller förklaring lämnas inte. Det kan också vara svårt att förstå beslutet. Något som exempelvis kan vara fallet där hela familjen har svenska som andraspråk, teckenspråk kanske är förstaspråket. Bemötandet från Försäkringskassan är också ofta dåligt. Det ska heller inte ha betydelse hur duktig man är att fylla i en ansökan. I dag har det betydelse. Tillämpningen är spretig och olikformig och det är omöjligt att förutse utfallet. Försäkringskassan borde i högre grad godta det som den behandlande läkaren säger. Varför behöver det finnas läkare också på Försäkringskassan, räcker det inte med den läkare som har skrivit ett intyg? Försäkringskassan har bristande kompetens när det gäller barn med sällsynta diagnoser. Varför ringer man inte upp den specialistläkare som barnet har träffat? Upplevelsen är att handläggarna bara försöker hålla ned kostnaderna, utifrån någon princip om bättre fälla än fria. Därför har man snäva bedömningar, därför frågar man en kollega. Det bör finnas riktlinjer kring vad som är normalt samt listor på merkostnader, vad man kan få ersättning för. Bättre kompetens hos handläggare, alternativt ett kunskapscentrum som handläggarna kan rådfråga. Ersättning för merkostnader bör bedömas fristående. Beslutsmotiveringarna bör vara tydligare. Det handlar om attityder om bemötande, om värdegrunder. I dag känns det som att man måste bevisa något, så ska det inte vara.

Utdrag från mötesprotokollet den 3 maj om Handikappersättningen, med några av de många synpunkter som togs upp: Det framfördes att handikappersättningens funktion i dag huvudsakligen är att utgöra en ersättning för merkostnader. Hjälpbehovet tillgodoses i dag väsentligen genom kommunala stödinsatser. Vissa invände och menade det finns sådana brister i stödet från kommunen att handikappersättningen fortfarande är av betydelse för att den enskilde ska få sitt hjälpbehov tillgodosett. Merkostnadsersättningen ansågs av flera deltagare vara av stor betydelse för att möjliggöra ett liv på lika villkor för personer med funktionsnedsättning. Det uppgavs att det förekommer att kommunerna i samband med bedömning av rätten till ekonomiskt bistånd felaktigt betraktar merkostnadsersättning som inkomst. Det framfördes att gränsdragningen mellan handikappersättning och assistansersättning i viss mån är problematisk. Det är svårt för den enskilde att förutse konsekvenserna och det förekommer att handikappersättning återkrävs i samband med att assistansersättning beviljas retroaktivt. Flera deltagare framhöll att förmånen är dåligt känd bland dem som skulle kunna vara berättigade till den. Det framfördes att det torde finnas ett betydande mörkertal med avseende på personer som är berättigade till förmånen men inte söker p.g.a. att de inte vet att förmånen finns eller har en felaktig uppfattning om vilka som omfattas av denna. Försäkringskassan borde informera mer om förmånen och i större utsträckning vara behjälpliga vid ansökan. Det påtalades att utlandsfödda kan ha särskilda svårigheter att uppmärksamma att de kan vara berättigade till handikappersättning. Information måste finnas tillgänglig på olika språk. Det framfördes att de sökande i vissa fall upplever att de måste anlita juridisk hjälp för att klara av ansökningsförfarandet på ett fullgott sätt. Flera deltagare uttalade att de upplever att handikappersättningen främst riktar sig till personer med synliga fysiska funktionsnedsättningar. Det uppgavs att Försäkringskassan tycks ha svårt att se de kostnadsmässiga och andra konsekvenser som följer av en psykisk funktionsnedsättning. Det påtalades att handikappersättningen inte är anpassad till sådana funktionsnedsättningar som uppträder i skov, t.ex. psykisk sjukdomar och Parkinsons sjukdom. Deltagarna framförde att handikappersättningen endast i mycket begränsad utsträckning bidrar till möjligheten att delta i arbetslivet. Deltagarna ansåg att det fanns behov av att tydliggöra begreppet merkostnader i lagstiftningen. Definitionen bör bygga på utgångspunkten att merkostnader är sådana kostnader som uppkommer till följd av funktionsnedsättningen och som går utöver det som kan betraktas som normalkostnad. En sådan definition skulle också behöva kompletteras med någon form av hållpunkt avseende vad som i olika situationer utgör normalkostnad. Det framfördes att begreppet merkostnad står i viss relation till den egna ekonomiska situationen. I en livssituation med knappa ekonomiska resurser framstår det mesta som merkostnader. I sammanhanget pekades även på att bl.a. Socialstyrelsen och Handisam i flera rapporter visat att personer med funktionsnedsättning har en sämre ekonomi än befolkningen i övrigt. Situationen med höga hyror i gruppbostäder togs upp. Det uppgavs att en 1:a kunde ha en månadskostnad om 8 000-9 000 kronor. Kostnadsläget beror på att hyreslagen medger att hänsyn

tas till bl.a. gemensamhetsutrymmen och att det i många fall rör sig om nyproduktion. Resultatet blir en hyra som överstiger den som är normal på orten. Vidare berördes att ny praxis från Högsta förvaltningsdomstolen lett till att de som är beroende av insatsen ledsagarservice enligt LSS får bära de kostnader som uppkommer för ledsagaren (inträdesbiljetter etc.). Det uttalades att det sker en övervältring av kostnader avseende hjälpmedel från kommun och landsting till staten (handikappersättningen). Sjukvårdshuvudmännen agerar olika över landet. Vissa hjälpmedel som är nödvändiga för personer med funktionsnedsättning har strukits från hjälpmedelsförteckningarna och måste därför bekostas av den enskilde. Det framfördes att privat pensionssparande borde accepteras som en merkostnad. Detta p.g.a. att personer med funktionsnedsättning anser sig tvungna att pensionsspara för att kompensera för den låga pension som följer av att ha stått helt eller delvis utanför arbetsmarknaden. Det påtalades att hänsyn borde tas till ungas val av lite dyrare hjälpmedel än dem som förskrivits. Strävan efter att smälta in vara som andra kan göra att den unge t.ex. väljer andra (dyrare och mer diskreta) ortopediska skor än de skor som förskrivs. Det framfördes att nivåerna i handikappersättningen borde tas bort en merkostnad är en merkostnad även om den är liten. I sammanhanget påtalades att många personer med funktionsnedsättning har låg inkomst och att handikappersättningen är av stor betydelse för att dessa personer ska kunna klara av även mindre kostnader som uppkommer till följd av funktionsnedsättningen. Flera av deltagarna ansåg att det var mycket svårt att redogöra för vilka merkostnader som uppkommer till följd av funktionsnedsättningen och att enskilda troligtvis underskattar kostnaderna. Det är svårt att avgöra vad som är en merkostnad i ett liv där funktionsnedsättningen alltid har funnits. Frågan lyftes om handikappersättningen borde vara inkomstprövad. Några deltagare ansåg att det var rimligt att ta viss hänsyn till den enskildes inkomst. Flertalet avvisade dock tanken och menade att en ersättning som syftar till att täcka merkostnader till följd av funktionsnedsättning inte kunde förenas med inkomstprövning. Frågan ställdes om handikappersättningen täcker de kostnader som uppkommer till följd av funktionsnedsättningen. Vissa deltagare menade att ersättning stod i överensstämmelse med kostnaderna medan andra uttalade att det förekom underkompensation. Att fastställa normalkostnaden i olika situationer ansågs av flera deltagare vara en mer framkomlig väg än schablonisering utifrån diagnos. Alla handläggare måste ju förhålla sig till vad som är normalt för att kunna bedöma när en merkostnad föreligger. Konsumentverkets kostnadsberäkningar är ett steg på vägen. Finland och Norge har schabloniserad ersättning för personer med celiaki. Information om detta ska tillställas arbetsgruppen.

När det gäller diabetes finns en schablonisering som inte är uttalad i lagstiftningen. Dessa schabloner ansågs av deltagarna vara alltför trubbiga. Flera deltagare uttalade att Försäkringskassan också tycks använda andra schabloner som inte är öppet redovisade. Det framfördes att reglerna kring omprövning p.g.a. ändrade förhållanden borde tydliggöras i lagstiftningen. Ett sätt kan vara att räkna upp de situationer som föranleder omprövning t.ex. om annan förmån som ersätter merkostnader beviljas (assistansersättning). Reglerna om obligatorisk omprövning när beslut fattas om sjukersättning, aktivitetsersättning eller allmän ålderspension ifrågasattes. Det framfördes att dessa förmåner saknar koppling till frågan om merkostnader och hjälpbehov och att obligatorisk omprövning därför framstår som onödig. Det påtalades att besluten om handikappersättning i många fall löper mycket länge utan att någon omprövning görs. Flera deltagare framhöll att lagstiftningens konstruktion gör att det är mycket svårt att förutsäga utfallet av prövningen. Vissa menade att det förekommer att beslut skiljer sig åt utan att det finns några skillnader i beslutsunderlaget. Det framfördes att utfallet till stor del styrs av den enskildes argumentationsförmåga. De som kan tala för sin sak har större chans att beviljas förmånen. Det framfördes vidare att Försäkringskassan brister i sitt utredningsansvar. Det uttalades att Försäkringskassans motiveringar av besluten är bristfälliga på så sätt att det inte är möjligt att utläsa vad som ligger bakom bedömningar om skäliga belopp etc. Vissa deltagare ansåg att Försäkringskassans beslut inte lever upp till de grundläggande kraven i förvaltningslagen (motivering av beslut). Deltagarna menade att även rättspraxis är spretig. Det framfördes att det borde finnas en förteckning över godtagbara merkostnader och att Försäkringskassan skulle kunna ansvara för att ta fram en sådan lista. För att inga behov ska uteslutas och för att medge nödvändig flexibilitet bör det vara fråga om en exemplifiering. Förmånens syfte måste tydliggöras. Deltagarna ansåg att förmånen måste byta namn, begreppet handikapp är föråldrat. Ett förslag var att kalla förmånen för merkostnadsersättning. Personer med psykiska funktionsnedsättningar borde enligt vissa deltagare lyftas ur den nuvarande regleringen och omfattas av en ny särskild förmån. Alternativt borde det tydliggöras att handikappersättningen även är avsedd för dem som har psykiska funktionsnedsättningar. Det framfördes att det inte borde finnas någon nedre eller övre gräns för vilka merkostnader som ersätts alla merkostnader borde täckas. Angående hjälpbehovet i handikappersättningen uttalades av vissa att detta inte längre fyllde någon funktion utan kunde tas bort. Andra invände och menade att hjälpbehovet borde finnas kvar som rekvisit eftersom kommunernas stöd, bl.a. till anhöriga, inte alltid är tillräckligt. Det framfördes att ersättningen som avser hjälpbehov, om den ska vara kvar, skulle behöva höjas för att bli verkligt användbar. För det fall hjälpbehov tas bort ur handikappersättningen påtalades att det finns anledning att överväga att ytterligare förtydliga kommunernas ansvar för stöd till anhöriga (t.ex. i form av anhöriganställning).

I sammanhanget påpekades att den särskilda insats som föreslogs av LSS-kommittén, personlig service med boendestöd, skulle vara en god lösning (ersätta hjälpbehovet i handikappersättningen) för dem som har ett betydande behov av stöd i det egna hemmet men inte är berättigade till personlig assistans. Det påtalades att en centralisering av handläggningen av handikappersättning borde övervägas. Ett alternativ skulle kunna vara särskilda kunskapscentra kring olika diagnoser. Rätt till en personlig handläggare skulle enligt vissa deltagare kunna förbättra bemötandet av den enskilde.

Bilaga 1 Representanter 2 maj Rundabordsamtal om vårdbidrag Diabetesförbundet Mag- och tarmförbundet OCD-förbundet Ananke Celiakiungdomsförbundet Celiakiförbundet PIO Primär immunbrist organisationen Riksföreningen Grunden Autism- och Asbergerförbundet ILCO Riksförbundet för stomi- och reservoaropererade Hjärtebarnsförbundet SDR Sveriges Dövas Riksförbund Svenska Downföreningen Representanter 3 maj Rundabordsamtal om handikappersättning Diabetesförbundet Mag- och tarmförbundet OCD-förbundet Ananke Celiakiungdomsförbundet Celiakiförbundet DHR för personer med nedsatt rörelseförmåga VIS Vuxendöva i Sverige Unga Reumatiker Psoriasisförbundet Riksföreningen Grunden Autism- och Asbergerförbundet NHR Neurologiskt Handikappades Riksförbund Sverigefinska Synskadadeförbundet Riksorganisationen Unga Synskadade SDR Sveriges Dövas Riksförbund RSMH - Riksförbundet för social och mental hälsa Parkinsonförbundet Svenska Downföreningen

Promemoria Dnr S2013/841/SF 2013-04-12 Socialdepartementet Socialförsäkringsenheten Christina Janzon Telefon 08-405 23 64 Frågeställningar till rundabordssamtal - vårdbidrag Arbetsgruppen har tagit fram ett antal frågeställningar som underlag för samtalet den 2 maj. Frågorna har tagits fram utifrån översynens projektbeskrivning. Ni är självklart också välkomna att ta upp egna frågeställningar. Vårdbidrag i förhållande till andra stödformer Vårdbidrag har funnits i många år och regelverket utformades när stödbilden såg annorlunda ut än i dag. 1. Hur ser ni på stödformen utifrån dagens samhälle? Vilken funktion fyller stödformen i dag? 2. Upplever ni att det finns överlappningar/otydligheter i förhållande till andra stödsystem, kommunala och statliga? Rätten till vårdbidrag Vårdbidrag kan beviljas en förälder om barnet på grund av sjukdom, utvecklingsstörning eller annat funktionshinder behöver särskild tillsyn och vård under minst sex månader. Vårdbidrag lämnas till och med juni det år barnet fyller 19 år. 3. Är stödformens personkrets rätt avgränsad? 4. Hur ser ni på åldersgränsen 19 år? 5. Bidrar vårdbidraget till att trygga barnets behov av tillsyn och vård? 6. Hur ser ni på det merarbete utöver tillsyn och vård som kan uppstå på grund av barnets funktionsnedsättning? 7. Hur ser ni på förhållandet mellan vårdbidrag och det inkomstbortfall som kan uppkomma när föräldern måste avstå från förvärvsarbete? 8. Bidrar vårdbidrag till föräldrarnas möjlighet att delta i arbetslivet? 9. Vårdbidrag är inte förenat med rätt till ledighet från tjänst. Vilka problem medför det? Merkostnader Vårdbidrag kan även beviljas om det på grund av barnets sjukdom eller funktionshinder uppkommer merkostnader

10. Hur ser ni på begreppet merkostnad? Finns det något sätt att fastställa vad som är normalkostnad i förhållande till en merkostnad? 11. Täcker merkostnadsersättningen det som den borde täcka, eller finns det kostnader som inte är täckta/inte är accepterade? 12. Finns det kostnader som typiskt sett är förknippade med en viss form av funktionsnedsättning och som skulle kunna ligga till grund för en schablonisering, eller är kostnadsbilden alltid individuell? Omprövning Vårdbidrag ska omprövas vartannat år och vid ändrade förhållanden. 13. Hur fungerar omprövningen/efterkontrollerna? Rättsäkerhet Regelverket innehåller inga närmare beskrivningar av vilka kostnader eller vilken tillsyn och vård föräldern kan få ersättning för. 14. Hur ser ni på möjligheten att förutsäga utfallet av prövningen? Hur ser ni på likformigheten, behandlas lika fall lika? Finns det omotiverade skillnader? Ett framtida system 15. Enligt projektbeskrivningen ska stödformerna präglas av enkelhet och tydlighet. Har ni någon fundering kring hur ett sådant system skulle kunna se ut? Vad är otydligt med dagens system?

8. Hur ser ni på begreppet merkostnad? Finns det något sätt att Promemoria Dnr S2013/841/SF 2013-04-12 Socialdepartementet Socialförsäkringsenheten Christina Janzon Telefon 08-405 23 64 Frågeställningar till rundabordssamtal - handikappersättning Arbetsgruppen har tagit fram ett antal frågeställningar som underlag för samtalet den 3 maj. Frågorna har tagits fram utifrån översynens projektbeskrivning. Ni är självklart också välkomna att ta upp egna frågeställningar. Handikappersättning i förhållande till andra stödformer Handikappersättning har funnits i många år och regelverket utformades när stödbilden såg annorlunda ut än i dag. 1. Hur ser ni på stödformen utifrån dagens samhälle? Vilken funktion fyller stödformen i dag? 2. Upplever ni att det finns överlappningar/otydligheter i förhållande till andra stödsystem, kommunala och statliga? Rätten till handikappersättning Handikappersättning kan beviljas den som innan han eller hon fyller 65 år har fått sin funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid i sådan omfattning att han eller hon behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta. 3. Är stödformens personkrets rätt avgränsad? 4. Hänsyn kan i dag inte tas till behov som uppkommer efter 65 års ålder Hur ser ni på denna åldersgräns. 5. I dag har personer som är blinda eller har en grav hörselskada alltid rätt till ersättning med en viss nivå. Hur ser ni på denna särskilda reglering. 6. Hur ser ni på möjligheten att få ersättning för mer tidskrävande hjälp samt för fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta? 7. I vilken utsträckning bidrar handikappersättning till möjligheten att delta i arbetslivet? Merkostnader Handikappersättning kan även beviljas den som i annat fall har betydande merkostnader.

fastställa vad som är normalkostnad i förhållande till en merkostnad? 9. Täcker merkostnadsersättningen det som den borde täcka, eller finns det kostnader som inte är täckta/inte är accepterade? 10. Finns det kostnader som typiskt sett är förknippade med en viss form av funktionsnedsättning och som skulle kunna ligga till grund för en schablonisering, eller är kostnadsbilden alltid individuell? Omprövning Handikappersättning ska omprövas när beslut fattas om sjukersättning, aktivitetsersättning eller allmän ålderspension och vid ändrade förhållanden. 11. Hur fungerar omprövningen/efterkontrollerna? Rättsäkerhet Regelverket innehåller inga närmare beskrivningar av vilka kostnader eller vilket hjälpbehov den enskilde kan få ersättning för. 12. Hur ser ni på möjligheten att förutsäga utfallet av prövningen? Hur ser ni på likformigheten, behandlas lika fall lika? Finns det omotiverade skillnader? Ett framtida system 13. Enligt projektbeskrivningen ska stödformerna präglas av enkelhet och tydlighet. Har ni någon fundering kring hur ett sådant system skulle kunna se ut? Vad är otydligt med dagens system?