Karin Liljas minns. Eftersom ni, mina pojkar, i synnerhet du, Anders, så enträget bett mig berätta, hur det var när jag växte upp, och vidare framåt, skall jag nu i mitt 73:de år försöka dra mig till minnes det jag kommer ihåg. Men inte kan jag lova att det blir något intressant, om det inte blir det för er när jag en gång är borta. Jag har tittat på ett gammalt foto från barndomen, det kan påminna mig litet från den tiden. På kortet var jag c:a 5 år, Erik 4 och Britta 2. Mor och far flyttade in i lillstugan när de gift sig. De ville förstås bo för sig, naturligt nog. Morfar och mormor kostade på ett för den tiden stort bröllop hemma på gården, med mat i långa banor har jag hört berättas. Där var hela tjocka släkten på båda sidor. Prostfamiljen och klockarn osv. Efter ett år kom jag till världen, och året därpå kom Erik, så jag fick ensam inte rå om mor så länge, men jag blev fars flicka, har han sagt. Det gick väl an så länge vi var två barn, men så kom Britta när jag var tre. Då blev det trångt. Det var väl inte stort mer än sängar som rymdes i kammaren. Och isande kallt på golvet om vintrarna. Det fanns en liten kakelugn i kammaren och i köket en liten vedspis. Så i lilla rummet i farstun var det utkylt. Men det svävade vi barn i lycklig okunnighet om. Och sällan var vi sjuka, har mor sagt. Och inte hade vi så gott om det precis. Vi fick en liter mjölk, ibland två, från ladugården. Far hade ingen lön för sitt arbete på jordbruket annat än i natura. På vintrarna var han kolemottagare i Orebro, låg i Orsa Finnmark, och där tjänade han pengar som skulle räcka över sommaren också. Men mor var duktig att hushålla. Hon kunde skumma grädden av den stackars mjölklitern och av den kärnade hon vårt smör. Till jul kunde far komma hem och överraska oss med något så gott som korv och skinka. Då var det fest, likaså när mor lagade ris à la Malta med plommonsås på julmiddagen, då brukade farbror Erik komma på julbesök och det var högtidligt, för han kom från Göteborg och stora världen, där han gick på Chalmers. Jag kan än idag känna hur gott det smakade på dessa juldagar. Vi var väl inne hos mormors ibland men det var inte så roligt. Mormor och mostrarna var så stränga, tyckte jag. Mor var den enda som gift sig, och inte hörde far och mor till missionskyrkan, inte morfar heller, för resten. Det var inte bra alls. Det blev en rätt så kylig atmosfär emellan dem och mor och far och även vi barn fick väl känna av det. Men däremot hade vi stöd och hjälp från farmor och fars syskon. Faster Anna var väl den som kom och skulle hjälpa mor när någon av oss skulle födas. Hon var också min gudmor. Far, liksom farbror Erik, hade läsbegåvning, men eftersom far var äldst fick han lov att vara hemma på gården. Han fick gå på slöjdlära på
Backmanska i Hedemora. Det var allt. Farfar har jag inget minne av, han dog knall och fall i Skinnaråsen under slåtter, när jag var ett år. Men farmor levde tills jag var vuxen. Hon var en mild, glad och from kvinna. Och det har jag ju berättat för er hur underbart det var när Erik och jag före skolåldern fick vara hos henne i Skinnaråsen. Hur ljuvligt det var att vakna i tarrsängen överst där Erik och jag låg. Då satt hon på bänken nedanför och läste halvhögt ur en postilla innan hon gick ut och mjölkade. Vi fick ligga och dra oss tills hon släppt korna. Det kom c:a 20-30 kor nerför fägatan med skällkorna först. Och köllkalan (fäbodkullorna) lockade och hoade så det ekade så vackert. Sen fick djuren gå på skogen och beta själva och kom så troget hem till kvällarna, då de var stinna av mjölk. De visste så väl var de skulle stanna vid för grind, fast det var så många olika gårdar med likadana grindar. Ja, så kom farmor in med mjölken och så började separatorn brumma. Det var fascinerande att se hur mjölkstrålen kom i en cylinder och grädden i en annan, och farmor vevade och vevade. Efter det fick vi en enkel frukost men mjölken var god och smöret sen. Det var fest när farmor skulle kärna. Då fick vi var sin träskål med lätt syrlig grädde skuren mesostlimpa ovanpå. Ibland kom faster Mia dit och hade litet extra gott med sig, litet vetebröd och litet saft. Allt var gott och nymodigt när det vankades så sällan. Ja, det var två sköna somrar, och ni förstår att man kan bli litet nostalgisk när man kommer dit nu för tiden. Innan jag började skolan fick jag vara hos farmor och fastrarna i Mjälgen (fars hemby) några veckor på vintern. Mor hade väl så fullt upp med småsyskonen då. Där lärde jag mig läsa. De var alla så snälla hos farmors. Men ändå längtade jag hem förstås. Ett kort jag tittat på återförde mig till händelsen när det togs. Fotograferande var rätt så ovanligt på den tiden. Mor hade varit vikarierande husmor på ålderdomshemmet innan hon gifte sig. Så hon var god vän med föreståndaren o hans familj. Hans fru hade dött i lungsot. Därför var vi ofta bjudna dit o de hade flickor som hade världens fina dockvagn... Brita o jag var osams om vem som skulle hålla i vagnen, o det syns på kortet. Det är ett av mina första minnen. När det blev sommar var det speciellt en händelse vi såg fram emot. Det var när familjen Winge kom hit för sin sommarvistelse. Mor och Mia Winge var goda vänner sedan ungdomstiden och likaså blev Brita och jag oskiljaktiga sommarvänner. De hade ju både piga och barnpiga men det bekymrade varken henne eller oss. Hon var en liten vildhjärna och många var de hyss som hon hittade på och många gånger kunde väl jag ett. Erik får skulden när det gick på tok. Många var de gånger då hon åt upp det jag inte tyckte om, t.ex. klimpar i vällingen. Hon var glupande hungrig på sådant som inte hon fick. Ibland blev vi bjudna på mat hos henne. Tänk karamellpudding eller brylépudding mitt på vardagen. Det var också roliga somrar. Vi var i sjön och badade en stor del av dagen och eftersom deras barnpiga följde med oss, var det ingen fara. Någon söndagskväll var det poppis, som man säger nu, att vi barn med våra moror fick gå ner till brostugan där Kvist Britta bodde. Det stod en bänk där. Kvist Britta var gumman med snugga i munnen som vevade upp och igen bron när någon båt skulle igenom. Då tutades broöppning när båtarna kom i älvmynningen. Då fick Britta bråttom att ut och veva. Hon muttrade och såg arg ut, minns jag. Vad vi skulle se där på bänken, det var om det kom någon bil, i så fall från främmande ort. Det var en stor händelse då. De hade så melodiska signalhorn så det lät som en låt av något slag. På vintrarna var det inte så nådigt att komma över bron om man var liten. En julmorgon minns jag särskilt. Det stormade och vi, far, mor, Erik, Britta och jag, gick till ottan i mörkret. Det låg så hårt på från nordväst. Mor hade en stor röd broderad ylleschal, som hon i ungdomen hade fått av en holländsk beundrare, över skinntröjan. Den blåste ut i älven och sågs aldrig mer. Det var sorgligt så det förslog. På kvällarna var det ett kärt tillhåll på
vintern fejset. Där var det varmt och mysigt. Där var Blomma, Stjärna, Stella, Netta, Majros och nån mer. Men så fåren i sin kätte som man var inne och pysslade med. Skönt var det att krypa ner i stillkorgen med ängshö som doftade så kryddigt, och så gjorde jag små buketter av de torra blommorna. En stor händelse inträffade när vi fick flytta in i stora huset. Det var efter mormors bortgång. Nils var litet över en månad då. Det var annandag jul minns jag som hon begravdes. Då flyttade morfar in i kontoret. Och vi fick överta kammaren och köket. Mostrarna Mia och Anna bodde i övervåningen. Mia åt och levde inte med oss, men Anna, som var mors halvsyster, blev som ett slags trotjänarinna för oss, alltid tyst och i bakgrunden. Moster Matta var då lärarinna i Västanvik. När vi flyttat in minns jag hur jag fick spela på morfars orgel. Han vana var att alltid, nästan, spela och sjunga Din klara sol på morgnarna. Han lärde mig noterna genom att skriva dem på tangenterna och i koralboken. Det var högtidligt att följa morfar till kyrkan, han i sin vita skinnpäls på vintern och jag i skinnkjol och rödhätta. Jag tyckte han sjöng fint, men alltför starkt. Han hade en väldig röst. När jag blev litet större fick jag följa moster Mia till söndagsskola i missionskyrkan där hon var lärare. Jag kände mig bara inte nån gång så hemma där. I andra gården (argårds) hade vi ett andra hem. Det var så att mormor hade två systrar, alla tre med fyra döttrar och en son. Det blev på sätt och vis tre mormödrar kallade ara mormor, gamla mormor (hon var betydligt äldre än systrarna) och våran mormor. Hos argårds var vi så ofta, så man undrar nu efteråt att de inte tröttnade på oss. De var alla ogifta och tyckte troligen att det var litet omväxling när vi kom. Det var hos dem jag lärde mig sy hålsöm, fläta och litet knyppling. De var verkligen skickliga i allt vad slöjd hette. Vi fick väl nån smörgås ibland på knallhårt bröd med en tunn hinna smör på. Men det är ju så alltid att i andra gårdar smakar det bättre än hemma. När vi flyttade in var jag 8 år och hade gått i skola ett år. Då övertog mor och far gården helt. Det betydde att far fick mocka och utfordra på morgnarna och mor mjölka. Men far kom in och lagade frukost åt oss innan vi skulle till skolan. Moster Anna var ju trogen i lagården. Men många gånger fick jag ställa med maten innan jag började storskolan. När vi gick i den här skolan hade vi ju nära, bara tvärs över vägen. Erik hade mer lätt för sig än alla andra så han hoppade över klass 2. På det viset kom vi att gå i samma klass skoltiden ut. Övermo-barnen hade matsäck med, men vi gick hem på frukostrasten. D.v.s jag var nästan ständig gäst i argårds. De hade sitt förmiddagste just då. Så gott det var och bara en halv sockerbit till. Det var en dyr vara på den tiden och de var ytterst sparsamma.
Inte annat jag minns var det nöje att gå i skola. Synnerhet minns jag tydligt med vilket intresse vi lyssnade på när lärarinnan läste högt ur Nils Holgersson. Jag minns än i dag hur det lät när hon läste. Och det är 64 år sen. Det blev litet oroligare i 3:an för då kom också barnen från Övermo. Men vi hade roligare på rasterna, för då lekte vi ringlekar och det var vi för få till annars. Förresten så lekte vi stenlat. Vi hoppade på stenarna här på Pellasbacken. Det var fler stora stenar då än nu, i synnerhet där vår stuga står nu idag. Ni vet ju att när vi gick i skolan stod den precis i hörnet där den stora björken står, och så blev den inflyttad när moster Mia fick den av morfar och det var 1931. På planen framför garaget där hade vi vår lekplats och uthusen med vedbod och dass där vårt garage står nu. Vi hade en stor kamin där vår öppna spis befinner sig. Och vi fick hjälpas åt att bära stora bördor ved in och elda så kaminen blev röd. Ändå var det kallt längst bort vid fönstren som var 6 st. Jag minns att när inspektören kom på besök skulle jag alltid sjunga solo. Det var uti vår hage mest. Han stod under tiden och tittade ut och smålog litet spefullt. Men det gjorde mig inte nervös alls. Det var långt att gå när vi började i Noret i folkskolan. På vintrarna när det var snöstorm eller över 20 var vi ombyltade med schalar och runt munnen blev det stelt av rimfrost när vi andades. Särskilt svårt var det över färjbron där det ofta stänkte isvatten på oss. Ni förstår bron låg direkt på vattnet så det stänkte ofta över oss. Men vi var nog sega och härdade. Det blev långt, för nedanför bron låg färjbacken en lång brant innan man kom till bron. Och så på Norssidan var det en likadan backe. Den finns förresten kvar och är i bruk än idag när man skall ner till "Vasan". Vi hade ryggsäck med böckerna och matsäck bestående av hård smörgås mest med enbart smör på och en kvartsliter flaska mjölk. Där satt vi på det stora avklädningsrummet på frukostrasten och åt och knaprade. Vi var 53 elever i femman så salen var välfylld. Läraren sträng, sträng så örfilar och
käpprapp hörde till varje dag. Man var smårädd nästan jämt. Det blev mycket bättre i 6:an. Då hade vi klockar Wallgren När han ibland tappade tålamodet satte han sig vid macklådan, en liten transportabel orgel, och spelade marscher, och någon gång slog han käppen i katedern så den gick av. Det var roligt att gå i skolan i synnerhet för Wallgren. Efter skolans slut fick vi komma ut på skolresa till Stockholm. Det var stor händelse. Bara att åka tåg så långt. Fru Wallgren skötte om oss flickor där vi låg i en stor skolsal. Hur vi fick nån mat minns jag inte. Men vi fick läsa aftonbön tillsammans. Flera av flickorna var inte vana vid det, men då för tiden var det bara att lyda. Troligen var det på den resan jag drog på mig difteribaciller. Jag fick en svår form av difteri den sommaren och låg sjuk i en primitiv småskola som tjänstgjorde som epidemisjukstuga. Efter sex veckor, då jag svävade mellan liv och död, fick jag så komma hem. Far och mor kom med häst och åktrilla. Det var en lång färd. Jag var förlamad i benen, så jag låg nedbäddad. Jag fick ligga i salen med moster Mia som sköterska. Eftersom dagarna gick blev både svalg, syn och så gott som hela kroppen förlamad. Talförmågan var också nedsatt. Det var svårt att göra sig förstådd. Det tog 4 månader innan jag kunde börja lära mig gå igen med hjälp av en tysk massör som kom dagligen och masserade och hade elektricitetsplattor runt hela kroppen. Jag var så ledsen över att inte kunna gå i skola. Erik hade börjat i kommunala, realskolan, där jag också skulle ha börjat. Och ledsen var jag att jag inte kunde komma till julottan. Så småningom blev jag så bra så på vårterminen kunde jag börja konfirmandskolan. Jag gick alltså bara en termin där. Jag var då 13 år. Men då fanns inte önskan att börja realskolan längre. Jag hade ju inte fått samma kamrater. Jag blev ju helt återställd igen, men litet hade det nog tagit på nerverna. Vi trodde så. Jag var rädd och nervös vissa gånger. T.ex. när vi skulle finåka till släkten i Häradsbygden. Vi hälsade på varandra under storhelgerna mest och var då borta hela dagen, åt middag och drack för- och eftermiddagskaffe. Ja, på vägen dit och hem, det var då bilar börjat litet smått, var jag livrädd att Pärla, vår märr, skulle bli rädd (för det var hon) och skena. Jag minns att en gång gjorde hon en stor lov ut på en åker. Mor försökte få mig lugn och far blev arg för att jag inte litade på hans körskicklighet. Men hur roligt det än var med de helgerna så var resorna en prövosten. Jag var äldst av kusinerna som blev fler och fler med åren. Till slut var vi 20st på fars sida, på mors ingen. Moster Matta bodde tidvis i lillstugan på sommaren och hon hade piano och för henne fick jag ta pianolektioner. Det blev ju inte så mycket med det, för jag måste hjälpa till med allt arbete på gården. Fick lära mig mjölka bl.a. Maten fick jag laga för mor var ute på åkern och hjälpte far. Då hade vi två hästar, och mor fick både köra slåttermaskin och räfsa. Britta var väl också med, men så fort hon tagit realen kom hon ut. Först som skrivbiträde på domsagan i flera år, och sen var hon i Stockholm och lärde sig till kartriterska. Erik var hemma på somrarna tills han tog studenten, och då var det givet att han hjälpte till. Mostrarna Mia och Matta hade gått kurser i trädgårdsskötsel i Tibble hos Lilly Lundgren, en pionjär på området. Det fick till följd att vi var långt före andra med nymodigheter i trädgården. Hela den stora trädgården där nu finns bara gräsmatta var sprängfylld av nyttoväxter, alla slags bärbuskar, stora jordgubbsland, jordärtskockor, sparris, luftlök och inte minst blommor. Hela släkten har varit blomsterälskare, så t.o.m. när mor och mostrarna var riktigt unga hade de blommande växter i fönstren vilket enligt Karin Lokander inte var vanligt då. Och vi fick lära oss äta grönsaker som vax i skärbönor, ärtor, linser, gurka, svartrot m.m. I början var det väl litet tveksamt, men snart var det otänkbart att äta fläsk och potatis enbart. Den nuvarande stora byggningen var nybyggd och ännu inte målad när mor och far gifte sig. Förut fanns en stuga rödmålad av den vanliga typen, trång och låg med på ena gaveln stort kök, den andra storstugan som var kall på vintern. Däremellan en kammare där mormor och morfar låg. Köllon, mor och systrarna hade ett stort rum ovanpå. Mor har berättat att i trappan upp fanns riktigt gamla dalmålningar. Då för tiden sattes inte värde på sådant utan det revs ner vid ombyggnaden. Morfar ville väl ha
större utrymme, så han byggde i den stil som då höll på att bli modernt. Det skulle ha varit roligt att få se hur det såg ut innan. Ja, sommaren hade sitt fullspäckade program och vintern sitt. Det var väl inte samma jäkt. Men vävstolen kom in så snart hösttröskningen var klar. Den ull som klipptes av fåren skulle kardas och spinnas. Det blev så fina luftiga rullar av den kardade ullen. Det var mest Anna som satt framför spiseln med den sysslan. Men spinnandet tog tid om det skulle bli fint ullgarn. Det var först och främst vadmalskläder som skulle vävas, byxor och rockar till karlar och kjolar och jackor till kvinnfolken. Jag fick en ljusgrå lång kappa, minns jag. Så gick hela vintern med idogt vävande. Det var lakan, örngott, handdukar och mattor. Det slets mycket mattor också, när hela golven var täckta av längder. De skulle ut och piskas varje lördag. Vi barn fick lära oss spola, vilket inte var så lätt om det skulle göras riktigt. Men det var inte så populärt heller, för det blev enformigt, men sånt som vi kunde, det måste vi hjälpa till med. Det var inte att säga nej då inte. Medan jag växte upp kom det stora första världskriget. Vi visste väl inte så mycket om det, annat än det vi hörde och läste. Det fanns inte radio då, mycket mindre TV. Det blev ont om en del förnödenheter och det blev ransoneringskort på en del saker. Vi hade det jämförelsevis bra som hade mjölk, bröd och kött på gården. Men det blev till råga på allt missväxt också en del år. Mor var påhittig att göra maten omväxlande ändå. Det var kålrotspudding, polentagröt, bröd av havremjöl (grismjöl) bakat ovanpå spiseln. Det var främst potatisen och rågen som frös bort de gångerna. Jag fick tidigt vara med om sysslorna redan innan jag slutat skolan. Både far och mor var starka och arbetade hårt, men så blev de kanske fordrande också på oss barn, i synnerhet jag som var äldst. Som ganska små fick vi gallra rovor i, som vi tyckte, oändliga land. I början fick vi väl 10 öre drillen, så det blev väl nån krona till slut. Till sist blev det väl en 50-öring. Det blev midsommarpengar det. Ett par somrar när jag var så där 11-12 år fick jag i uppdrag att gå med fåren till Skinnaråsen. Det var att gå först till Skeberg och så runt Djursjön. Jag fick sällskap ifrån Hedens by, där fårägare från Häradsbygden stötte till. Det blev en stor skara. Men jag kan ännu inte minnas hur tröttsamt det var, också för fåren. Det var en liten svart gumse, som jag fick gå och skjuta på en hel del av vägen. Det blev väl c:a 3 mil att gå. Vi hade förstås vilställen kallade holar och det var väl behövligt och skönt för både folk och fä. Det är tydligt att även jag har testat och gått långa vägar ändå sen barndomen. Ännu tidigare hade jag fått gå med Anna när fåren skulle till Åsleden på sommarbete. Då gick vi med fårskocken hela långa vägen genom Noret,
Lima, Vargnäs och andra småbyar upp till den fäboden. Vi hade ju också där stall, fäjs och lada och mycket hackslog. Men det var drygt innan vi kom dit. Vi fick locka fåren med små brödbitar vi hade i våra fickor. Ja, så lärde far mig och Erik slå med lie. Det var i Styrsjöbobackarna. Det var jobbigt. Man slog ofta i myrtuvor av ovana och så blev lien skämd. När vi for ut på hackslogen skulle vi ha allt möjligt med oss, för det blev övernattning i ladan. Filtar och åkläder, d.v.s. tjocka mattliknande lakan av vita trasor, skulle man ha i det torra prasslande höet. Vi kokade mat vid en eld utomhus förstås. På morgonen potatis och glödstekt fårfiol och välling. Till middag potatis och stekt fläsk och någon grönsak medförd hemifrån. I buskarna fanns gott om smultron till efterrätt om någon hade tid att plocka. Ja, i en av buskarna fanns t.o.m. åkerbär. En stor sällsynthet. Tänk så skönt det var att emellanåt få krypa ner i Styrsjön och skölja av svett och knott. Där behövdes ingen baddräkt. Det var inte lätt att sova för höprassel och mygg som stal sig in trots all försiktighet och på morgonen när solen steg upp i 4-snåret hade skatorna kul på taket av pärt. Men då bar det ut för far och Anna för att börja slå medan det var dagg. Vi kunde vara där och slå och räfsa halva veckan. Mor måste vara hemma hos djuren och småsyskonen. Något som var roligt på vintrarna var när vi åkte långt lin. Då togs en långkälke fram och större delen av byns barn satte sig på. Några större pojkar drog och några sköt på. Vi åkte till Hedbacken upp och ner. Det gick så fort att vi skrek av blandad förtjusning och rädsla. Men sen åkte vi in i olika gårdars fägård, farstu till fejset, med förbundna ögon och så skulle vi gissa var vi hamnat. Och så ropade vi långt lin, långt lin, segt som senor starkt som tömmar, vitt som snö. Vi hade stortvätt höst och vår, ibland jultvätt också. Då hade vi hjälp, som stod och gnuggade kläderna vid den stora pannmuren mitt på bakgården. Det värsta jag visste var när vi skulle hjälpas åt med klappningen och sköljningen av kläderna. Då var det att hugga upp en vak i isen på tjärn och ligga där och skölja i isvattnet. Man frös om händerna så man grät. I mors ungdom, har hon berättat, hade de inte vatten i ladugården utan fick på vintrarna dra hem det i stora kar på kälken från tjärn. I backen skvimpade det över förstås, och kom på deras långa kjolar, som blev som pansar i kylan. Tänk så härdade folk blev på den tiden. Ja, så var det de stora bakdagarna höst och vår. Mor gjorde stora rågdegar i tråg på kvällen och på morgonsidan kunde man höra hur det sa plopp, plopp då degsjok föll på golvet. Då ver det jäst. Många gånger hade vi bakhjälp, Arvids-Kari, som kom i 7-tiden medan mor var i ladugården och började baka. Efter 2 dagars bak hade vi taket i köket fullt av bullspett. Det såg förmöget ut och de som kom in blev mäkta avundsjuka om de inte hade egen råg och egen bakugn. På tredje dagen var det bak av mjukbulle, tunnbröd, palt och skorpor. Allt det här skulle räcka över vintern. Då blev det åter bakdagar mot sommaren. När vi gick i skolan så var det inte lätt. Vi blev mjöliga både här och där för vi hade ingen annan stans att vara än i köket och kammaren. I salen var det för det mesta kallt. Det fordrades många brasor i kakelugnen där innan det blev någon värme. (En annan sak jag kommer ihåg var hur morfar ställde för sig i kontoret, där han satt hela dagarna, och kom in till oss när han fick matbud. Han hade två jätteskrivbord (var finns dom nu?). Bokhylla från golv till tak och däremellan kartor över hela världen. Ni kan tänka er att för oss barn fanns där så mycket att se. Han var ju en samlare av stora mått och alla lådor och hyllor var proppfulla av de mest skilda slag. Det kan man väl se spåren av än idag fast så mycket har försvunnit på ett eller annat sätt.)
Ja, både Erik och Britta gick i skolan och jag var hemma med sturfölk och Nils, innan han började skolan. När jag var 15 år fick jag följa Matta och far med i sångkören. Det blev en rolig tid. Jag njöt av varje sångövning och när vi fick sjunga i kyrkan. Far var med i manskören också och de hade många tillställningar såsom gökotta på våren, sommarfest och jag minns inte allt vad. Då var både mor och jag inbjudna. Så inte var det bara arbete. Var det fest så var det, och inte var vi nödbedda om det vankades något extra utöver det vardagliga. Fast lagården kom man aldrig ifrån förrän där var mjölkat och alla kunder fått sina litrar. Vi hade en lång bänk vid köksdörren där alla mjölkkunder satte sina krukor. Det som blev kvar sparades till morgonen då all mjölk skulle till mejeriet. Det kom då en mjölkbil och hämtade. Vi fick börja gå till parken först med mor och far och mor Winge i flera år. Men då gjorde vi byns flickor sällskap dit. Mest såg vi på dansen. Det var en rätt stor blåsorkester som svarade för dansmusiken. Hambo, schottis, polka och vals. Ni förstår att det lät klämmigt. Vi lärde varann dansa. Mor hade aldrig dansat. Fick väl inte för sina föräldrar, men far hade nog dansat. Fastän aldrig som jag såg. Det var fantastiskt när vi någon gång blev uppbjudna av någon sommargäst som vi kände litet. Vi hade roligt i alla fall och det var svårt att slita sig iväg innan kl.12 då det slutade. Men man borde ju ha tänkt på måndagsmorgonen. De morgnarna blev man väckt tidigare än annars, tyckte man i alla fall. Då skulle man ut och mjölka. Sen in och ställa med matsäckskorg och ut på åkern. Oj, vad man var trött. Men det var det inte värt att låtsas om. Arbetet skulle utföras, och det kom före allt annat. Ja. Det var hårda bud, fast ibland kunde det bli träligt. Men när man efteråt har tänkt på hur hårt man fick arbeta i ungdomen, så har det inte varit till nackdel enbart. Så småningom lärde man sig älska arbetet och hade sin största lust i det. Nog var i synnerhet far sträng och fordrade mycket, men när det gällde sången var både han och mor villiga att släppa iväg mig på någon sångarresa fast det var sommar. När jag var 16 år hade Siljanskören en Stockholmsresa, då vi sjöng i Vita Havet på slottet för Gustav V och konsert i Engelbrektskyrkan. Sedan blev det någon resa då och då. Det förgyllde upp vardagens grå oerhört, och man levde på det länge, länge. När Britta och jag var så där halvvuxna vägrade vi att ligga inne. Vi hade då varit tvungna att flytta upp till mostrarna, och det var inget kul alls. Då fick vi ha vårt sovrum i kammaren i lillstugan. Jag minns hur jag försökte tapetsera om på de buckliga väggarna. Där var det svalt och skönt på somrarna. Och vi rådde oss själva. Flickvännerna kom gärna dit på kvällarna och då hade vi roligt ibland hade vi knytkalas. En favoriträtt var får i kål på höstarna. Då hade vi eld i kakelugnen och så stor gryta med favoriträtten. Inte för så länge sedan påminde jag en av flickorna som var med, och hon kom ihåg att hon ätit sig sjuk för det var så gott. Ja, såna små nöjen gjorde vi oss i ungdomen vår. Någon vinterhelg, kom jag ihåg, det var innan Mia flyttat skolan men den var köpt av morfar, ställde Britta och jag till med litet fest för byns ungdom. Vi prydde upp väggarna med vepor och tallruskor, hängde en gren som mistel under lampan, och hade lagat litet gott som gick att värma på f.d. lärarinnans spis, och så dansade vi och lekte. Det var hur oskyldigt och harmlöst som helst. Men den där misteln, som vi rakt
inget menade med, kom bror Erik att bli så arg. Han gick stolt sin väg från sånt larv, som vi hade för oss. Han var redan då litet för strikt för att vara med på våra nöjen. Vi växte upp under ganska trygga förhållanden, trots allt. Morfar satt i sitt rum och på vintrarna eldade han i en kamin framför kakelugnen så den blev glödhet, och ibland kunde hans skinnpäls snudda vid den, så det luktade lång väg. Det var svårt att få någon ordning därinne när städandarna våra ville ta itu med oordningen. Jag minns hur skamsna vi kände oss när han fick besök av notarierna från domsagan. Han var nämndeman och visste åtskilligt att berätta för dessa herrar. Han dog när jag var nästan 20 år i december. Då för tiden kom byns invånare åtminstone någon från varje gård, och så hela släkten, till sorgehuset. Granrisprytt på gården och kistan i ett rum som var klätt med lakan. Alla skulle bjudas på kaffe med rikligt med dopp. Och prästen höll s.k. likpredikan. Så stod hästen med släde eller trilla granrisklädd färdig att dra kistan till kyrkogården. Det blev ett långt följe efter. Vid graven sjöng kören. Vi var ju med både far och jag. Jag minns hur jag sörjde. Det blev så tomt efter honom. Ja, så fick vi rusta om i det rummet, så far fick ett eget där han kunde sitta och skriva. Han efterträdde morfar i många uppdrag och fick mycket om sig. Men som den arbetskarl han var skötte han om skogen själv. Det skulle huggas och köras hem åtskilligt med ved till alla kakelugnar, och i köksspisen fick det lov att brinna dagen i ända på vintern. Jag var underligt nog inte medveten om att mor väntade barn i samma veva som morfar dog. Ett par månader senare bara. Men när den stunden, 24 februari, var inne, fann jag mig strax. De andra var i skolan och mor bad far gå efter barnmorskan, som då bodde i byn. Jag frågade bara var hon hade småkläder. Det var överstökat snabbt. Vilken överraskning när Britta, som då gick i realskolan, och Nils i folkskolan, kom hem den dagen. Ja, det blev en mängd plikter som lades på mig då. Mjölkning, matlagning, småbarnsskötsel, ja allt med Anna som hjälp i ladugård och med disk. Hon brukade inte laga mat. Det var ju fortfarande kall vinter, och jag satt framför köksspiseln och skötte, tvättade och lindade min lillebror. Vad han blev älskad av oss stora syskon. Jag fick vara i mors ställe på många sätt, för mor blev liggande i 6 veckor efteråt i blodpropp. Hon var då 49 år. Jag måtte ha haft krafter och fick också mer och mer allt eftersom det behövdes. Jag hade t.o.m. 20- årsbjudningar för ungdomar i min ålder, då var lillebror 14 dagar. Jag minns bara att tårtan blev misslyckad, för jag hade tagit bikarbonat i den mängd som skulle varit bakpulver. Så småningom kom mor upp igen och det blev bestämt, att vi skulle ha dop hemma i salen. Vid samma tid hade vi fått en kusin till, så de två kusinerna blev döpta samtidigt och det blev så högtidligt. Det blev en Lars och en Karin Gärdsback. Ja sladdbarnet Lasse blev verkligen kelgrisen för oss alla. Han blev både mors och fars stora glädje och Britta och jag visste inte hur vi skulle nog få rå om honom. Samma år alltså på våren tog Erik studenten på Falu läroverk och Britta realen. Vid den tiden flyttade moster Mia till Matta i Västanvik. Då fick Britta och jag stora rummet uppe. Däruppe hade vi skönt. En stor grön kakelugn som vi eldade brasor i både kväll och morgon. Vi hade naturligtvis inget badrum då, utan vi bökade varje vecka upp en stor kopparkittel, och innan vi fått den halvfylld blev det att kånka
åtskilliga vattenhinkar upp, och sen också ner förstås. Men det var ju besvär som man inte tänkte på. Huvudsaken var att få ett bad. Ja, tiden gick och Britta hade stadigt sällskap med Rolf Ejvinsson sedan realexamen. Jag var fortfarande på lediga sidan. Uppvaktningar saknades inte, men alltid hade jag förkläde med mig. Var det inte moster Matta som tog mig under sina vingars skugga i kören och på resor, så var det Mia Siljeman, som då följde mig som en skugga. Jag hade börjat titta på Daniel Liljas, som då kom hem från Uppsala och Fjellstedtska, med en mörkblå mössa. Han sjöng också med i kören vid tillfälle då. Han påstår att han vid den tiden hade sån respekt för min moster att han inte vågade titta åt mitt håll. Min trägnaste uppvaktare var en bondson från Häradsbygden, också med i kören. Han hade egen bil, vilket inte var så vanligt. Otaliga var de resor han bjöd på, alltid i sällskap med mitt förkläde Mia S. Han bjöd på en långresa en försommar neråt västkusten, bl.a. till Göteborg. Jag blev med om också Mia S fick vara med. Så hade han en bror mycket ung och Daniel Liljas med på resan. Det var då det hände. Det sa klick på ömse håll. Synd om min s.k. kavaljer. Han hade säkert tänkt något helt annat. År 1931 var den stora Stockholmsutställningen. Då var jag med i gymnastiken i Noret och fick på så vis vara med på den jättelika gymnastikuppvisningen på Gärdet i Stockholm. Vi var 9000 flickor i ljusblå dressar, som under Maja Carlqvists ledning och till musik gjorde vigheter. Det blev en massverkan må jag säga. Då fick jag bo i fru Elliots fina våning på Djurgården. Själv var hon hemma i Rättvik. Hon hade också tidvis tagit hand om mig. Jag fick komma till henne i Rättvik ibland på vintrarna för att få litet omväxling. Hon älskade sång och musik. Och vi gjorde besök tillsammans på ålderdomshem och sjukhem och jag fick sjunga och hon spelade. Så bjöd hon hem folk i sin Sjurbergsgård, och som jag skulle underhålla med sång. Jag var också bjuden till henne en tid en vinter i Stockholmshemmet. Hon kostade på mig sånglektioner för en pedagog, t.o.m. Och jag fick följa med henne på Operan och Dramaten. Alltid klädd i min Leksandsdräkt. Hon hade både kokerska och husa så jag behövde bara göra henne sällskap. Så ibland hade jag bra förspänt också. Jag menar inte bara sträva och jobba. Min mor var stark och uthållig och jag beundrade hennes ork många gånger, när jag själv tyckte det var alltför påkostande - arbetet på åker, inomhus och i ladugård. Vi hade ju stort hus, men obekvämt. Inget avlopp. T.ex., utan allt vatten fick bäras ut. Mjölningen för hand och många kor var också drygt, i synnerhet på sommaren, då svetten lackade. Så småningom hade Nils slutat skolan och fick börja jobba utomhus och i ladugården. Far behövde verkligen en dräng och så fick heller inte han någon mer skolbildning. Vid det här laget, när jag var i 20-årsåldern, hade moster Matta gift sig, 42 år gammal, med en 20 år äldre lärare, Anders Linder, änkling med två vuxna söner. Inte annat jag kunde se och förstå var de lyckliga. Han fick en god hjälp och hon fick någon att pyssla om. Hon hade då fortfarande sin lärartjänst i V. Kvar. Jag var hennes brudtärna vid vigseln. Han gjorde ett gott parti som man säger, för hon hade pengar och kunde betala skulden på hans villa. Vid den här tiden, möjligen 30-31, kom jag att bli anställd, eller vad man skall säga, hos dåvarande Karin Adolfsson, sedermera fru Alfvén. Det var två vintrar. Somrarna kunde jag inte undvaras hemma. Hon behövde sällskap där i Knorringsgården. Samtidigt fick jag lära mig laga mat av litet mer kulinariskt slag än vanligt. Vildfågel som orre, tjäder och ripa stod ofta på menyn. Mest förstås när Alfvén kom över någon helg. Då hade han sin tyska hushållsfröken med sig, Freulein Vogel, och hon kunde laga mat som Alfvén gillade. Allt gick i överdådets tecken, enligt våra vanor och åsikter vi hade. Men det var roligt också. Jag kände ju Hugo Alfvén från alla körresor med Siljanskören. Jag fick ibland sjunga någon visa på Dalamelodi. Han tyckte mycket om att få höra Den signade dag på både Moramelodin och Skattungmelodin. Det lät som från
hednatid, tyckte han. Det var roligt när dotter Kajsa kom hem på helger från Hindås, där hon gick på internatet. Vi blev goda vänner. Det var då det. Den stora händelsen var när fru D bjöd mig med till Stockholm. Vi skulle höra den nyuppförda balettpantomimen Bergakungen. Vi blev bjudna på premiären av Alfvén och satt på första parkett på operan. Jag var som alltid i Leksandsdräkt med roshätta och allt det finaste jag hade. Vilken festlighet för mig. När då Alfvén blev inropad efteråt blev det jubel och applåder minsann. En kväll senare fick jag bjuda bror Erik, som då gick på Teknis och lärde sig lantmätaryrket, och då fick vi sitta på första raden. Det var minsann värda dagar, då jag fick röra mig i andra kretsar än vad jag var van. Middagar på Grand och Operakällaren. (Vi hade var sitt rum hon och jag på det fina Grand hotell) Undrar just hur man uppträdde såna gånger. Jag var nog oförfalskat mig själv, i all min enkelhet. Och om de bjöd mig på så exklusivt fick de väl skylla sig själva. En kväll när vi kom hem var det ett par bekanta herrar till henne som bjöd oss på ostron och champagne och så var det dans. Men det höll på att sluta illa, jag blev sjuk på natten om det var ostronen vet jag inte. Jag for i alla fall hem. En sommarkväll fick Kajsa och jag ställa med matsäck och bjuda en hel del ungdomar på utfärd till Granberget, gående förstås. Vi bjöd också Daniel. Britta var också med. Hon ställde om så att D och jag blev efter av någon anledning när vi skulle hem. De andra sprang ifrån oss helt enkelt. Du store vad vi var blyga för varandra. Förälskat blyga. Inte minst Daniel. Så småningom träffades Daniel och jag någon sommarkväll. Det var syster Britta som hjälpte oss med träff. Något riktigt sällskapande blev det inte förrän sommaren efter resan. Vi var ute och cyklade på sommarsöndagarna. Daniel hade sitt att göra hemma i Ullvi med att hjälpa sin mor med det lilla jordbruket de hade. Ibland kom han till Åkerö någon dag i värsta skördebrådskan och hjälpte oss. Det var roligt. Mor tyckte också så mycket om honom. Det var väl inte då helt visst att han skulle bli måg i gården, men nästan. Han skulle först bli färdig med studierna innan något blev bestämt. Vi hade en lång tid på oss att lära känna varann. Både i arbete och vila och nöje. På lördagskvällarna lagade jag alltid något extra gott och bjöd honom. Det var också ett stort nöje, och han uppskattade det tydligt. På somrarna när han var i Uppsala skrev vi kärleksbrev till varann. Jag skrev mina brev varje vecka på söndagen och fick svar på torsdagen. Det blev långa epistlar. Så småningom drev jag genom att få fara till Sigtuna på folkhögskolan. Jag tyckte att jag måste ha någon utbildning. Sven Lindberg skrev en rekommendation till Manfred Björkqvist som var skolans rektor. Jag var då hela 27 år. Den tiden var den roligaste och lyckligaste i mitt liv dittills. Alla var mycket yngre än jag, men ingen visste min ålder, och jag var där den gladaste bland de glada. Ibland på lördagskvällarna kom D. över från Uppsala och fick vara med på festerna vi hade med lekar och lustigheter. Jag fick ibland underhålla med romanssång. Ja det var en härlig tid och tacksam är jag för att ha fått uppleva något sådant med alla dessa kamrater ur alla samhällsskikt som var så berikande. Men jag tror Daniel var glad åt att ha mig på hemmaplan igen. Sen gick en sommar till på samma måte med arbete, små träffar osv. Nu var Lasse skolgammal och ville väl vara med oss när Daniel kom. När Daniel skulle komma hem från Uppsala till jul mötte jag honom i Borlänge per tåg, förstås. Vi hade gjort upp att vi skulle köpa ringar utanför Leksand. Så vi
var hos en guldsmed och fick bestyrt. Jag minns så väl att jag hade fått en 50-lapp av mor. Ja, det var en viktig dag, tyckte jag. Jag fick en guldnål i present också av Daniel. Vi bytte inte ringar då, utan det skulle ske på juldagens morgon. Daniel kom då och skulle hämta mig till julottan och då skulle det ske, men det blev förhinder i form av en flicka som skulle ha hjälp att sätta på Leksandshättan. I samma veva fick vi veta att Britta hade fått en son. Hon hade gift sig i Stockholm året förut. Då var inte jag med, måste vara hemma och sköta lagård, Lasse, Nils eftersom mor for dit likaså Erik och Daniel. I alla fall for vi efter ottan med Rolf och hans bror till Britta på Mora BB. Det var en kall solig juldag. Britta och Rolf var lyckliga föräldrar och Daniel och jag ett lyckligt fästfolk med blänkande nya ringar. Nu hade man ett mål i sikte. Visserligen skulle det dröja innan vi fick komma tillsammans. Daniel hade ju ett par år kvar tills han var färdig men jag skulle förfärdiga min utstyrsel, och det kunde jag pyssla med på lediga stunder. Mor var frikostig och ville att det skulle vara ordentligt och riktigt. Hon som var så skicklig väverska hjälpte mig att sätta upp vävar av alla de slag. Duk och servettvävar, som fordrade stor noggrannhet vävde hon mest på. Så skulle det vara gardinväv, handduksväv, sängöverkast, mattor och möbeltyg. Vi hade beställt en sängkammarmöbel och en vardagsmöbel hos snickaren Carl Gåvels och till den skulle det vara hemslöjdstyg. Så var det att sy och brodera och sy hålsöm på lakan och örngott. Allt detta var roligt. När man tänkte på att inom en snar framtid skulle det bli ett eget hem med nya fina saker. Sen på sommaren hölls bröllop i Värmland för Margit och Erik. Vi var då, mor, far Rolf, Britta med sinn lilla Olle och jag och Daniel med. Det var bara Nils och Lasse som blev efter. Nån fick lov att vara hemma också. För det tog minst två dagar. Dagen efter bröllopet var vi hela bröllopsföljet utom brudparet på en utflykt i nån hage vid en sjö med överbliven bröllopsmat och trevlig samvaro. Ja, så gick också den väntetiden, som tycktes lång när man såg framåt. Men när man har fullt upp att göra går det fort. Vävning och sömnad på vintern och de vanliga utesysslorna på åker och äng på sommaren. Daniel kom ofta och lekte dräng hos oss. Och då blev arbetet alltid lättare. Han har talat om, att han cyklade vägen ibland på kvällarna utan att ens tänka på var han var. På vintrarna under julferier osv gick han den långa vägen hem, ibland sent och ibland kunde det vara kallt. När han sen blev färdig med studierna blev det prästvigning i Västerås och då blev föräldrar och fästmör bjudna. Jag fick följa med Sven och Ester Lindberg i deras bil dit. Det var en högtid det som man inte glömmer. Jag var så lycklig över att min Daniel nu var färdig för sitt kall. Som han sen fick börja som pastorsadjunkt först i Kumla- Tärna i Västmanland och sen i Vika. Därifrån var det ju inte så långt så han kom hem då och då under veckodagarna. Så gick den sommaren och vintern. Men då tyckte vi väl att vi inte ville vänta längre. Det blev bestämt att vi skulle viga oss. Mor och far var med på att hålla bröllop för oss. Det blev reformationsdagen den 8 maj. Det var konfirmandernas nattvardsgång i högmässan och vi skulle vigas av S. Lindberg kl 3. Då var jag nervös. Daniel skulle komma till mig efter högmässan, som han blivit ombedd att assistera vid. Det drog ut på tiden och vi hade beställt fotograf för vigseln. Jag hade brudpåkläderska i mitt rum. Det var snöglopp och kyligt så jag måste ta en kofta under överdel och snörliv. Men på den tiden var jag smärt så det syntes inte. Så småningom kom vi iväg, blev plåtade och kom till kyrkan. Där lär ha varit fullt av nyfikna utom gästerna. Jag såg ingenting utom fram mot altaret. Mina småkusiner Anna Gärdsback och Erik Gåvels var
brudnäbbar. Jag var inte medveten om något annat än stundens allvar. Efteråt hade vi middag på dåvarande Gästis. Det var Daniels närmaste och mina. Moster Matta och Rolf var värdfolk. Vi hade också alla tre prästerna med fruar med. Efter middagen, som bestod av vårsoppa, klyvkycklingar med brynt potatis och grönt och efter glass och en stor krokan, bidrog Margit med deklamering av Fröding på värmländska. Det var inom parentes ett lugnt, stillsamt bröllop. Så blev det dags för detta brudpar att fara hem första gången till det egna hemmet i Vika prästgård. En till stor sorg drabbade oss när mor, mormor, blev dålig o kom till lasarettet i Falun. Hon blev opererad för en tumör i grovtarmen men klarade det inte utan hon gick bort hon också på våren 53, alltså 6 år efter Britta. Det var svårt. Nu hade jag varken min syster eller mor att meddela mig med om stort o smått som angick oss kvinnfolk. Och så blev far o Nils ensamma. Men jag o familjen for som vanligt hem på sommaren. Mor fick inte njuta av det nyrenoverade huset så många år, med dess bekvämligheter. Den sommaren skall man minnas verkligen. Det var då det katastrofala ovädret bröt loss över delar av Leksand o mejade ner åkrar o gröda o alla blommor, o massor av träd låg omkullvräkta i kyrkallén. Fönstren krossades nästan överallt på gården. Ja, det var kusligt. Jag kröp med Lars, som inte var så stor, in i en mörk skrubb, så att vi inte skulle vara i farozonen. Vi fick räfsa ihop löv, gröna o färska, hela lass när det hela var över. Vi var hemma i Leksand på semester 2 veckor i juli alltid, d.v.s. min semester bestod i att jag fick ännu större hushåll att sköta. Mor var inte så ung längre, c:a 70 år faktiskt, o hade arbetat hårt alltid, så då var det naturligt att jag skulle sköta hushållet med mat o disk m.m. Daniel o pojkarna, när de blev så stora att de kunde hjälpa till litet, var med ute på åkern o jobbade. När Lars var 1½ år byggdes huset om o vi var då hemma som vanligt samma veckor, men vi fick bo primitivt. Alla lagade mat o åt i lillstugan, numera bagarstugan. Vi familjen låg då här i skolsalen som då fortfarande såg ut som en skolsal. Det var inte litet rörigt, men det gick det också. Vi hade inga andra möjligheter att fira Daniels ledighet från tjänsten. Och vi behövdes ju båda iden värsta, bråda tiden. När vi sen kom till vårt igen, hade ogräset växt så man fick ana sig till vad som var det ena o det andra. Då var det att ta nya tag igen. Vävning har alltid varit min stora hobby, så än idag känner jag mig onyttig om det inte blivit något i vävstolen. Och det behövdes minsann vävas både mattor, gardiner, möbeltyg m.m. i de stora rummen. När också Mats började skolan hade jag ju bara två barn hemma på förmiddagen o då hann jag väl med någon tråd då o då. Men det var hungriga barn jag hade o ofta svårt att hitta på billig men närande mättande mat. Vi fick bekanta ute i byarna som hade djur o jord o där kunde jag få köpa till stora pölsakok o fläsk köpte jag hemifrån. Så inte behövde de gå hungriga mina karlar.