REMISSVAR 1(8) 2016-06-14 UFV 2016/679 U2016/01529/UH Besöksadress: S:t Olofsgatan 10B Regeringskansliet Utbildningsdepartementet 103 33 Stockholm Postadress: Box 256 751 05 Uppsala Handläggare: Helena Eklund Snäll Utredare vid Planeringsavdelningen Tel. 070-283 77 79 Hemsida: www.uu.se helena.eklund.snall@uadm.uu.se Remiss av betänkandet Trygghet och attraktivitet en forskarkarriär för framtiden SOU 2016:29 (Forskarkarriärutredningen) Sammanfattning En grundläggande synpunkt från Uppsala universitet är att utredarna borde ha fått ett bredare uppdrag som även omfattar karriärvägar för forskare, d.v.s. icke meriterings- eller läraranställd disputerad personal med i huvudsak forskningsuppgifter. Uppsala universitet vill också framhålla vikten av att den föreslagna forskarkarriärvägen via meriteringsanställning inte blir den enda vägen till en lärartjänst. Mot denna bakgrund sammanfattas här nedanför universitetets ståndpunkt vad gäller de skarpa förslag 1 som utredningen utifrån sitt uppdrag lägger. Uppsala universitet tillstyrker: Utfasning av utbildningsbidraget (4.6.1; s. 140). Förslagen som rör stipendiefinansierade doktorander vad gäller beloppsnivån och dess utveckling, samt kontinuerlig uppföljning av denna kategori doktorander (4.6.2; s. 144). Förslagen som rör Kammarkollegiets försäkring för doktorander (4.6.4; s. 153). Inrättandet av en tidsbegränsad anställning (4-6 år) som biträdande lektor (6.4.3; s. 202). Universitetet ser samtidigt ett behov att inrätta förenade befattningar på biträdande lektorsnivå för att etablera en karriärväg för unga kliniska forskare. Att perioden mellan doktorsexamen och en anställning som biträdande lektor kortas till högst 5 år (6.4.3; s. 202 och 7.3; s. 240), trots att det riskerar att utestänga disputerade personer som är verksamma utanför universiteten. 1 Med skarpa förslag avses här de förslag som i betänkandet är inramade. Organisationsnr:
2(8) Att en fördjupad diskussion om en karriärväg för annan forskande och undervisande personal initieras (7.3; s. 240). Att en modell för statistisk uppföljning av olika aspekter av visstidsanställningar/ tidsbegränsade anställningar och uppsägningar tas fram årligen (7.3; s. 240). Uppsala universitet avstyrker: Att doktorander med stipendier ska anställas senast när det återstår tre års forskarstudier (4.6.2; s. 144). Att kategorin stipendiedoktorander avvecklas enligt förslag på sid 147 (4.6.2). Att regeringen sätter upp ett nationellt mål om en 50- procentig ökning av meriteringsanställningar under 2017-2022 (6.4.4; s. 214) Uppsala universitet anser att volym och inriktningar bör styras av verksamhetens behov. Uppsala universitet tror heller inte att sådana nationella mål främjar mobiliteten efter inträde i en meriteringsanställning (8.5; s.282). Att en biträdande lektor efter ansökan ska befordras till en anställning som lektor om personen i fråga är behörig och uppfyller befordringskriterier. Uppsala universitet önskar att lärosätena ges möjlighet att själva avgöra om prövning för befordran enligt bedömningsgrunder för befordran till lektor ska vara en rättighet, eller om verksamhetens behov ska få styra (6.4.3; s. 202 och 7.3; s. 240). Att mobilitet ska utgöra en merit vid alla anställningar som forskare, lärare och i synnerhet biträdande lektor (8.5; s. 282). Uppsala universitet önskar att betänkandets rekommendationer kompletteras med: Ett tydliggörande av definitionen av tid vad gäller den femårsgräns som föreslås för perioden från doktorsexamen till inträde i en meriteringsanställning så att den endast avser den tid som faktiskt kunnat användas till meritering för forskning och undervisning, och att ytterligare särskilda skäl än de som nämns i betänkandet kan åberopas (6.4.3; s. 202 och 7.3; s. 240). Ett tydliggörande av vad för slags åtgärder som ska vidtas om den årliga uppföljningen av jämställdheten bland nya biträdande lektorer visar på ett oönskat utfall (6.4.4; s. 214).
3(8) Synpunkter på utredningens uppdrag och generella frågor Eftersom utredningens övergripande syfte är att föreslå åtgärder för att säkra återväxten av framstående unga forskare i Sverige anser Uppsala universitet att utredarna borde ha fått ett bredare uppdrag än att bara se på doktoranders och yngre forskares villkor. För att få en välfungerande karriärstege, som lärare och forskare, d.v.s. icke meriterings- eller läraranställd disputerad personal med i huvudsak forskningsuppgifter, kan röra sig genom, hade samtliga anställningstyper och rekryteringsvägar behövt inkluderas. Det hade följaktligen varit önskvärt att betänkandet hade kunnat öppna upp för möjligheten att inrätta andra/nya slags karriärvägar vilka skulle kunna leda fram till exempel en staff scientist -anställning. Ett sådant behov framgår klart av den nulägesbeskrivning som ges i stycket 5.2 (s. 162): utrymmet för att skapa en anställnings- och befordringsgång som bygger på engagemang i både utbildning och forskning är starkt begränsat och egentligen helt avhängigt den enskildes framgångar på en finansieringsmarknad. Karriärvägar och karriärgång är med andra ord inte systematiskt utvecklade. Som en förlängning av ovanstående resonemang är Uppsala universitet kritiskt till att det saknas förslag på möjligheter till förenade anställningar för kliniska forskare tidigt i karriären. En läkare kan inte uppbära en universitetsanställning förrän han/hon har uppnått specialistkompetens och då först på universitetslektorsnivå. För personer med medellång vårdutbildning (sjuksköterskor, fysioterapeuter m.fl.) finns också enbart möjligheten till förenad befattning på universitetslektors- och professorsnivå. Det innebär att den person som efter en doktorsexamen vill fortsätta med forskning och samtidigt ha kvar sin kliniska förankring måste vänta länge på att få en universitetsanställning. Uppsala universitet menar därför att man snarast bör utreda möjligheten att inrätta förenade befattningar på biträdande lektorsnivå och att ta bort kravet på att man ska ha uppnått specialistkompetens för läkare. Avsaknad av en sammanhållen karriärväg för kliniska forskare riskerar att separera den kliniska forskningen från vården på ett icke önskvärt sätt. Vi vill i detta sammanhang påminna om att Uppsala universitet, Lunds universitet, Karolinska institutet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet och Örebro universitet har skrivit till regeringen om vissa åtgärder som skulle kunna vidtas av regeringen, och att en komplettering är under beredning av de samverkande universiteten.
4(8) Uppsala universitet menar även att det är viktigt att den föreslagna forskarkarriärvägen via meriteringsanställning i praktiken inte blir den enda möjligheten till en läraranställning. För små forsknings- och ämnesmiljöer kan det vara av essentiellt värde att snabbt och i konkurrens kunna anställa meriterade lärare inom ett visst ämnesområde. Det är positivt att ett genomgående jämställdhetsperspektiv ingick i utredningens uppdrag. Uppsala universitet anser dock att beskrivningen av jämställdhetsaspekterna bör vidareutvecklas. Framförallt saknas en översyn av möjliga aktiva åtgärder som ska vidtas om den föreslagna årliga statistiska uppföljningen av jämställdhetsläget (s. 214) visar på ett oönskat utfall. På ett övergripande plan vill Uppsala universitet slutligen lyfta frågan om huruvida det är önskvärt, möjligt eller praktiskt genomförbart att införa ett gemensamt karriär-/ meriteringssystem för hela den svenska högskolesektorn. Som framgår i betänkandet (s. 198-200) är förutsättningarna vid och behoven hos de olika aktörerna, d.v.s. hela spannet från större forskningstunga universitet till mindre undervisningsinriktade högskolor, så olikartade att det kan vara svårt att tillämpa ett och samma system. Därutöver är skillnaderna mellan olika ämnen och vetenskapsområden vid samma lärosäte ofta också stora. Kapitelspecifika synpunkter Kapitel 4 Trygga villkor för doktorander Uppsala universitet delar betänkandets uppfattning att det är viktigt med goda villkor, inklusive ekonomiska och rättsliga, för alla doktorander. Detta sagt tror Uppsala universitet att det som är avgörande för att locka unga människor till en forskarkarriär och lärarbana är att universiteten utgör stimulerande intellektuella miljöer där unga människors intressen kan stimuleras och utvecklas. En viktig aspekt är här att miljöerna inte får bli för små. Sverige avviker från många andra länder, som är framstående forskarnationer, genom att forskarstuderande ofta anställs tidigt i utbildningen. Denna modell är ekonomiskt krävande och kan vara en av orsakerna till att antalet nyantagna doktorander den senaste tiden har minskat vid flera lärosäten. I det perspektivet menar Uppsala universitet att seriösa och bra stipendieprogram för doktorander är en värdefull tillgång som svenska lärosäten även fortsättningsvis bör ges möjlighet att dra nytta av. Uppsala universitet anser att all stipendiefinansiering av forskarstuderande ska kvalitetssäkras genom samråd med stipendiefinansiärer och stöder utredningens förslag till miniminivåer på ersättning, obligatoriskt
5(8) försäkringsskydd och att alla stipendieavtal bör finnas tillgängliga vid lärosätet. Samtidigt som Uppsala universitet stödjer utredningens förslag som syftar till att skapa goda förutsättningar och bra villkor för alla doktorander, anser universitetet att det är problematiskt att kategoriskt ta bort stipendieprogrammen. Universitetet avstyrker därför att kategorin stipendiedoktorander avvecklas enligt förslag på s. 147, men är av åsikten att villkoren bör ses över och att lärosätena måste ta fullt ansvar för antagning till forskarutbildningen, inklusive säkerställande av att alla doktorander är behöriga och lämpliga. Universitetet föreslår också att man på nationell nivå undersöker möjligheterna att sluta avtal med stipendiefinansiärer om att aktuella stipendiemedel tilldelas lärosätena för anställning av doktorander. Vad gäller stipendiemedel från statliga institutioner anser Uppsala universitet att de borde avskaffas och tilldelas lärosätena direkt. Följaktligen invänder Uppsala universitet mot förslaget att doktorander med stipendier efter ansökan ska anställas senast när det återstår tre år av utbildningstiden (stycke 4.6.2; s. 144). Anledningen är att Uppsala universitet befarar svårigheter att uppnå en kritisk massa doktorander i mindre forskningsmiljöer. Kapitel 6 En förändrad meriteringsanställning för en attraktiv forskarkarriär Rent generellt delar Uppsala universitet utredningens synpunkt att det behövs en anställningsform mellan doktorand/postdoktor och universitetslektor. Detta sagt anser universitet att det i stycke 6.4.1 ( Finansiering av och dimensionering för meriteringsanställningar ), och i betänkandet som helhet, saknas en sammanhållen och fördjupad diskussion kring hur de olika anställningskategorierna relaterar till olika finansieringsformer, d.v.s. basanslag kontra externa anslag samt basanslag för forskning kontra basanslag för utbildning (och utbildningsuppdraget). Det är en viktig aspekt eftersom finansieringen kan bli problematisk vid övergången från en meriteringsanställning (forskningsfokus) till ett lektorat (utbildningsfokus). Som beskrivs i kapitel 5 (s. 162) har den historiska frikopplingen mellan utbildnings- och forskningspolitik i kombination med tillväxten av externa forskningsmedel resulterat i en mängd anställningar där basen är externa medel och där engagemanget i grundutbildningen är lågt eller obefintligt. I miljöer med hög grad av externfinansiering där behoven av forskande personal varierar över åren kan anställning som lärare, som alternativ till forskaranställningar, innebära att en större beredskap för att på
6(8) grund av arbetsbrist (vilket inkluderar medelsbrist) säga upp lärare behövas. Här kan framhållas att betänkandet delvis berör denna frågeställning i stycke 7.3 (s. 243). Uppsala universitet håller med om att det behövs en fördjupad analys avseende omfattningen av forskarkategorin och anser att svaret är ja på frågan om det finns ett behov av en särskild karriärväg för forskare. Som framhålls i kapitel 5 (s. 162, 165) saknas i Sverige till exempel den typen av anställning som i andra länder kallas staff scientist. En annan aspekt som Uppsala universitet vill belysa är att införandet av biträdande lektorat kan leda till ett minskat antal nya doktorander. Anledningen är att de biträdande lektoraten kommer att ta i anspråk en allt större del av de fakultetsmedel som annars skulle ha använts till andra tjänster, t.ex. doktorandtjänster. Uppsala universitet stödjer betänkandets förslag på 4- till 6 års flexibel längd på meriteringsanställningen då olika ämnen och områden har olika förutsättningar och behov. Utredningen föreslår en rätt till befordran till lektor efter högst sex års anställning, förutsatt att den biträdande lektorn har behörighet för en sådan anställning och dessutom bedöms lämplig vid en prövning enligt de bedömningsgrunder som lärosätet har ställt upp för anställningen. Uppsala universitet önskar att lärosätena ges möjlighet att själva bestämma om befordran ska vara en rätt enligt ovan, eller om verksamhetens behov ska styra. Vid alla utlysningar av ett biträdande lektorat bör det tydligt framgå vad som gäller. Uppsala universitet vill vidare understryka vikten av att lärosätet självt ges möjlighet att även i framtiden besluta om tydliga befordranskriterier för vetenskapsområden/fakultet. Vad gäller den föreslagna förkortningen av tiden mellan doktorsexamen och inträde i en meriteringsanställning från sju till fem år, som föreslås i 6.4.3. (s. 202, 208), anser Uppsala universitet att en konsekvens kan bli att man i större grad utestänger sökande som har lämnat universitetsvärlden och under en period är anställda inom t.ex. den privata sektorn eller övrig offentlig verksamhet. Det kan därför finnas ett behov av att se över själva definitionen av tid så att den tid som avses är den faktiska tid som effektivt har kunnat användas till meritering för forskning och undervisning. Uppsala universitet instämmer med betänkandets konstaterande på s. 203 om att Rekryterings- och anställningsfrågor måste hanteras strategiskt utifrån lärosätenas skilda verksamheter och
7(8) behov. Följaktligen bör vid tillsättning av biträdande lektorat såväl inriktningen som volymen styras av verksamhetens framtida behov av lärare (lektor och professor). Av den anledningen invänder Uppsala universitet mot att låsa fast sig vid det mål om en femtioprocentig ökning av meriteringsanställningar som föreslås i 6.4.4 (s. 214), även om målet är på nationell nivå. Uppsala universitet saknar vidare förslag om nödvändiga analysverktyg och statistik för skattning av lärosätenas (institutionernas) framtida bemanningsstruktur och behov. Kapitel 7 Visstidsanställningar i högskolan Betänkandet konstaterar i stycke 7.3 (s. 240) att det kan vara motiverat med en högre andel visstidsanställningar i högskolan jämfört med arbetsmarknaden i stort. Uppsala universitet instämmer med detta och anser att det finns ett behov av visstidsanställningar både på grund av verksamhetens natur och för att skapa och upprätthålla värdefulla internationella nätverk inom vilka kompetenscirkulation ( brain circulation ) kan ske. Samtidigt menar Uppsala universitet att det ändå är eftersträvansvärt att antalet visstidsanställda/projektanställda forskare minskar, och att det är viktigt att inte glömma bort de anställda som inte får en meriteringsanställning. Som redan nämnts bör man därför fokusera på hur man kan skapa förutsättningar för tillsvidareanställda forskare och disputerade personer med erfarenhet från sektorer utanför högskolesektorn att på komplementära sätt göra en akademisk karriär. Kapitel 8 Ökad mobilitet Uppsala universitet instämmer med betänkandet (8.1.1-8.1.2; s. 251-253) om att mobilitet, såväl inom som utanför landets gränser och såväl inom som mellan samhällets sektorer, är kvalitetsdrivande och viktigt för lärosätenas utveckling och konkurrenskraft. Inte desto mindre anser Uppsala universitet att utredningens förslag om mobilitet i stycke 8.5 bör mjukas upp och invänder mot att mobilitet ska utgöra en merit vid alla anställningar som forskare, lärare och i synnerhet biträdande lektor (s. 282). För detta finns stöd i betänkandets konstaterande på s. 213 att det inte är möjligt att uppställa mobilitet som ett absolut krav för anställning med hänsyn till regeringsformens krav på förtjänst och skicklighet. Uppsala universitet har följaktligen svårt att se hur mobilitet ska kunna tillmätas meritvärde vid tillsättning av akademiska tjänster, där kvaliteten på dokumenterad forskning och undervisning är och bör vara de huvudsakliga bedömningsgrunderna.
8(8) Tydliga och mer omfattande definitioner av begreppet mobilitet är också av stor vikt då begreppet är komplext. På s. 23 och 256 skriver betänkandet t.ex. att kvinnor är mobila i något lägre grad än män, vad gäller rörlighet utomlands inom ramen för anställningen, samtidigt som kvinnor tycks vara mer mobila än män vad gäller nationell rörlighet (s. 276, 280). Vad gäller utredningens uppfattning i stycke 6.4.3 (s. 213) att den föreslagna nya anställningen som biträdande lektor kommer att bidra till ökad rörlighet mellan lärosätena tror Uppsala universitet att det enbart stämmer till viss del. Universitetets uppfattning är, som redan nämnts, att om ett likvärdigt system för meriteringsanställningar implementeras brett vid svenska lärosäten kan det förvisso leda till ökad mobilitet vid inträdet i en meriteringsanställning, men att resultatet därefter kan bli en inlåsningseffekt. Det föreliggande förslaget fokuserar på att skapa konkurrens och mobilitet vid två punkter vid antagning till utbildning på forskarnivå och vid anställning som biträdande lektor. Uppsala universitet menar att risken är stor att systemet blir desto mer slutet efter dessa punkter. Det behöver finnas tydliga incitament för lärare/ forskare att vara mobila även senare i karriären och universiteten behöver således fortsatta möjligheter att tillsätta direkta läraranställningar i konkurrens.