Reflektioner kring dokumentet Teologiska grundprinciper för 2006 års kyrkohandboksgrupp Allmänt»Handboksgruppen ser kyrkohandbokens främsta uppgift som att tillhandahålla levande språk för gudstjänstens gestaltning av [människans relation till sig själv, till sina medmänniskor och skapelsen, till Gud] i enlighet med kyrkans tro, bekännelse och lära.«(s 6) I detta arbete bedömer man i linje med Kyrkostyrelsen att»hb86 i huvudsak fungerar bra och att arbetet därför handlar om en översyn snarare än en revision«. (s 33) Handboksgruppen (HBG) initierades av Kyrkostyrelsen med uppdrag att se över handboken (KHB) utifrån tre aspekter: anpassning till Bibel 2000 och till kyrkoordningen samt att finna ett mer inkluderande språkbruk. Till detta fogades tre frågor: Vad det är att fira gudstjänst som återspeglar Svenska kyrkan? Vad det är att fastställa en gemensam KHB? Vad det är att säkerställa igenkännande? Det är ett mycket bra och viktigt tilläggsdirektiv, och HBG har i dokumentet gjort ett gediget och gott arbete och belyst frågeställningarna på ett sätt som underlättar och uppmuntrar till vidare fördjupad reflektion. Det finns en öppenhet i de principer som framkommer i texten som lämnar utrymme för kreativt tänkande samtidigt som man är tydlig med att gudstjänsten är insatt i sammanhang som ger tydliga ramar för hur den kan gestaltas och uttryckas. Det finns en medvetenhet om och uttryck för gudstjänstens samtida skeende i såväl den världsvida kyrkans och Svenska kyrkans sammanhang som i den lokala församlingens och den enskilda individens. Denna samtidighet är ett spänningsfält som erbjuder både svårigheter och möjligheter, och HBG påvisar detta på ett bra sätt. Tankar kring en del enskilda aspekter i texten 1.1 Uppdraget På sidan 3 ges en förklaring till HBG:s andra dokument, Mässans grundordning. Det bottnar i ett uppdrag att finna en grundläggande ordning för församlingens gemensamma gudstjänst (HBG:s term, se vidare nedan). Utgångspunkten är önskemål om att»floran av gudstjänsttyper och benämningar ska minskas. Ambitionen är därför att skapa en gemensam grundordning för såväl högmässa som för gudstjänst utan nattvard.«(s 27) Den grundläggande kritiken av detta dokuments magra innehåll kvarstår dock. 1.2 Gudstjänst i förändring Det förs ett resonemang kring gudstjänstdeltagande och -firande, där man pekar på vikande statistik. Samtidigt framhävs positiva trender i samband med musik- och dopgudstjänster. Försiktighet i yvandet över dessa ökningar är dock en lämplig hållning: När antalet särskilda dopgudstjänster ökar samtidigt som familjer idag allt oftare tenderar att bjuda fler gäster än bara närmsta släkten blir det naturligt att antalet deltagare ökar. En relevant fråga att ställa är dock huruvida de många uppfattar sig fira gudstjänst eller bara är med på Kalles dop. Likaledes kan man fråga människor om de kommer till musikgudstjänsten för att fira gudstjänst eller för att få en fin och härlig musikalisk upplevelse. 1
Man behöver inte lägga laddade värderingar i dessa frågor och svar och stämpla något av dem som sämre eller bättre, men det är inte alldeles okomplicerat att rakt av kalla allt för gudstjänstfirande. Kanske antyder HBG namnförslag församlingens gemensamma gudstjänst den största problematiken, att många gudstjänsten inte är församlingens och att de inte bidrar till att skapa och fördjupa församlingsgemenskap. HBG värjer sig mot resonemang i denna riktning (s 22), men det är tveksamt om»en lång gudstjänsthistoria med stor regelbundenhet vid livets höjdpunkter och dess svåra stunder«är liktydigt med aktivt församlingsliv. Inte minst i respekt för de människor som kommer till kyrkans gudstjänster på detta sätt bör man vara restriktiv: det är inte självklart att de vill betrakta sig som gudstjänstfirare eller tillhörande en församlingsgemenskap. Den rätten behåller de själva. HBG pekar vidare på en»mättnad«i det man kallar»målgruppsinriktning av gudstjänstfirandet«. Detta är bra, liksom att gruppens arbete tycks peka bort från dessa tendenser, eftersom målgruppsorienterade gudstjänster närmast blir ett kyrkans sätt att bekräfta och uppmuntra de individualiseringsideal som råder i samtiden och, framför allt, ett effektivt hinder för alla försök att bygga församlingsgemenskap. 1.3 Kyrkohandboken i en ny tid Det är bra att HBG mitt i betoningen av öppenhet och valfrihet understryker gudstjänstens plats i kyrka och tradition, behoven av igenkännande och uttrycken för den gemensamma tron. Friheten i gestaltning och utformning har sina ramar. Därför»bör en kyrkohandbok även fortsättningsvis vara normerande för gudstjänstens innehåll och för sättet att fira den«(s 5), med»tydliga gemensamma strukturer«(s 6). 2.1 Gudstjänstens ordo HBG inför begreppet ordo för att beteckna det grundläggande mönster som skall genomsyra Svenska kyrkans gudstjänst och på ett konstruktivt sätt diskuterar man relationen mellan ordo och form och de två möts och bryts. I detta avsnitt framkommer även dokumentets enda ansats att sätta in gudstjänsten i ett treenighetsperspektiv:»som deltagare i gudstjänsten blir vi med Guds Andes hjälp indragna i det skeende där vi möter skapelsens Gud som tagit mänsklig gestalt i Jesus Kristus.«(s 7) [Frågan är dock om ens detta kan betraktas som treenighetsteologi. Det är väl tveksamt att säga att Fadern (om Fadern åsyftas med»skapelsens Gud«) tagit mänsklig gestalt.] Den frånvaro av liturgiskt treenighetstänkande som präglar dokumentet får också sägas vara en av dess allvarligare brister. 2.4 Igenkännande HBG har tidigare fastslagit att igenkännande är en viktig aspekt i gudstjänstens utformning. Detta grundläggande faktum problematiseras av HBG på ett utmärkt sätt med mycket relevanta frågor (s 9). Dessa bör regelbundet ställas i församlingens litugiska utvecklingsarbete. Dessutom fungerar HBG:s problematisering väl som en allmän påminnelse om att vi i många sammanhang håller oss med självklarheter som är just så självklara för oss att vi tappar bort reflektionen kring dem. 2
3.2 Handbok för HBG pekar på tre dimensioner som ryms i gudstjänsten: kyrka, församling och individ. Temat återkommer ett flertal gånger och på olika sätt i dokumentet med hänvisningar till bland annat ekumenik och (nytt) teologiskt tänkande kring församlingens och den enskilda kristnes roll. Genomgående är detta ett mycket gott mönster och de aspekter som tas upp är relevanta. Man fångar till exempel spänningsfältet att gudstjänsten firas i gemenskap med den världsvida kyrkan samtidigt som den är ett möte mellan individer på ett pregnant sätt. Vad man skriver om det medvetna samspelet mellan de tre nivåerna och deras respektive funktioner (s 13) är mycket bra. Gudstjänst i bönens atmosfär Dokumentet uttrycker en god grundhållning kring bönens roll i gudstjänsten, när det talar om bön både som lyssnande och talande. Vidare uttrycker det dess innehållsmässiga karaktär väl:»kyrkohandbokens böner behöver formuleras öppet så att människor kan finna egna ingångar i bönen, så att bönen blir relevant utan att bli privatiserad.«(s 13) Detta bör ju känneteckna alla liturgiska formuleringar. Dessutom är HBG:s inställning till enskild bön och tystnad respektive symbolhandlingar mycket bra. Gudstjänsten behöver dessa moment och församlingen behöver känna trygghet i att de finns med samtidigt som detta är sådant som konkret bör utformas lokalt. 3.4 Gudstjänstens musik HBG konstaterar musikens oerhört viktiga roll i gudstjänsten och ger en skissartad bild av de förändringar som skett på detta område i modern tid. Man pekar på dess betydelse som främjande men klarsynt också på dess risk att upplevas främmande. Kanske fångas HBG:s hållning i den enda meningen»handboken måste kunna erbjuda en musikalisk bredd med möjlighet till igenkännande för att bevara sin evangelisk-lutherska identitet.«(s 16) Därmed fångar man två aspekter som betonats: att det finns ett arv som bör bevaras och att musiken samtidigt måste få tala till människor i sin samtid. HBG konstaterar att en musikalisk förnyelse av KHB är nödvändig och tecknar tre spår att arbeta utifrån: 1. nya liturgiska sånger införs som kompletterar den befintliga gregorianiken ; 2. öppna för användande av andra liturgiska sånger än de befintliga; 3. inte reglera musiken i gudstjänstens liturgi. På ett sätt är HBG ställd inför fait accompli utvecklingen med en mängd nyskriven liturgisk musik kan inte vridas tillbaka. För att därmed inte tappa möjligheten till igenkännande och gemensam karaktär på gudstjänsterna inom Svenska kyrkan kan samtliga alternativ användas (och missbrukas för den som vill ) En fördel med det tredje alternativet är att det begränsar hur texterna formuleras. Oavsett vilket kommer tanken från förra handboksfärslaget om att endast använda den befintliga gregorianiken inte att räcka. Detta skulle endast säkerställa att undantaget att använda musik utanför KHB blev normalfallet i Svenska kyrkans församlingar. 3.5 Förlåtelse på försoningens grund Detta avsnitt inleds med en bra exposé över beredelsens historiska utveckling som sätter in syndabekännelsen i sitt sammanhang. Dessutom följer här ett av dokumentets bäst formulera moment, där HBG klarsynt, kortfattat och effektivt gör upp med en utveckling som uppstått i de många hemmasnickrade mässornas spår: Man pekar på de»tydliga och 3
innehållsmässiga glidningar«som säkert i ett slags välmening förskjutit bekännelsen till att omfatta hårda ord som synd och skuld till lite mer moderna och lättsmälta ord som svaghet och felsteg. Till kritik bör också fogas företeelsen att byta ut singularformer mot pluralformer, jag blir vi. I denna förskjutning finns en dubbel problematik: 1. man fråntar individen möjligheten att faktiskt bekänna den synd och skuld som han eller hon bär och därmed den faktiska förlåtelsen; 2 man skuldbelägger sådant som faktiskt inte är synd och skuld. Det är till exempel ingen synd att vara svag eller otillräcklig. I synnerhet blir de t sistnämnda problematiskt när dessa bekännelser följs av avlösningsord som därmed skulle bekräfta att det som nämnts är en synd. Detta har HBG varit mycket uppmärksam på, och förhoppningsvis kommer dessa liturgiska fadäser inte att återfinnas i en kommande KHB. HBG pekar på möjligheten att fira gudstjänst utan obligatorisk syndabekännelse, och i detta avsnitt kunde man fört ett resonemang kring hur man ser på Kyrie och dess roll i gudstjänsten. Den så kallade kyrie-litanian är ett utmärkt kompletterande alternativ till bekännelse och absolution. HBG:s avslutande resonemang kring förlåtelsen i försoningens perspektiv är dock lite för förenklande. I denna typ av resonemang är ordvalen en grannlaga uppgift, och den formulerade texten är i nuvarande form tveksam. HBG menar, att beredelsen inte får antyda, att»människans synd skulle vara ett hinder som måste undanröjas för att relationen med Gud skulle kunna återupprättas«[ ] Förlåtelsen är inte ett återupprättande av en förstörd relation utan en bekräftelse på att den goda relationen från Guds sida består.«(s 19) Det är korrekt att synden inte är ett hinder som först måste överbryggas för att återupprätta relationen, men undanröjandet av synden (förlåtelsen) är just det som återupprättar relationen. Texten antyder att det inte finns något avstånd mellan människa och Gud som behöver överbryggas, men den yttersta förlängningen av den tanken är att det inte behövs någon försoning. Gregorius av Nyssa använder det musiktekniska begreppet diastema som betecknar avståndet mellan två toner för att förklara detta: Det råder ett envägs-diastema i relationen Gud-människa: från Gud till människan finns inga avstånd, men från människan till Gud finns ett diastema, synden. Om denna tanke tillämpas på texten stämmer förvisso HBG:s utgångspunkt att»den goda relationen från Guds sida består«. Men detta förhållande är inte det enda som påverkar människan utan även relationens andra riktning gör det, och här finns som sagt ett avstånd som måste överbryggas, ett hinder som måste undanröjas. Och det gör Gud just i förlåtelsen. Därmed blir förlåtelsen just ett återupprättande av en, om inte förstörd så i alla fall skadad, relation. I detta perspektiv blir förlåtelsen något betydligt större än blott Guds bekräftelse av relationen, den blir en reell handling som faktiskt förändrar, förnyar människan. 3.6 Det predikade ordet Apropå noggrannhet i ordval följer i detta avsnitt ett exempel på bristande dito, kanske tillika ett exempel på det oreflekterade användandet av uttryck som nämndes ovan:» I evangelisk-luthersk gudstjänsttradition har läsandet av bibelns ord och predikan en nära nog sakramental karaktär. Där möter vi Guds närvaro och nåd lika verkligt som i dopet och nattvarden.«(s 20) Om det är sant att vi möter Guds närvaro lika verkligt i läsandet av Bibelns Ord och predikan, så kan väl inte dessa ha blott nära nog sakramental karaktär, då måste de ju de facto vara sakrament. Men troligen är det tveksamt om särskilt många predikanter kommer att drista sig till att hävda att deras predikningar har sakramental 4
karaktär och än mindre vara sakrament. Fördelen med HBG:s skrivning är att det rimligen inte går att förstå synen på Bibeln som något annat än varande Guds Ord utan att denna fråga tas upp till behandling. Men man måste nog skilja läsningen av Guds Ord från predikan betydligt tydligare än vad texten gör. Sakinnehållet i HBG:s diskussion av predikans roll är sedan gott:»främja ett möte med Gud«där förberedelse tillsammans med andra och möjlighet till reflektion är viktiga element att ta med i det fortsatta arbetet. 3.7 Nattvarden Återigen presenteras här en god tanke som bör få genomsyra det liturgiska tänkandet överlag och inte endast det enskilda sammanhang den är formulerad i:» Handbokens uppgift är att skapa den ordets ram som handlingen behöver, utan att förminska handlingens förmåga att stå för sig själv.«en kort historisk överblick leder fram till utblickar mot framtiden, och en mening röjer kanske en viss ambivalens inom HBG inför en del skeenden i de många mässorna i modern tid:» Handboksgruppen bedömer att nattvardsbönens teologiska tyngd gör att det inte utan vidare går att lämna formuleringarna av nattvardsbönen helt fria i en kommande handbok.«denna utsaga föregås av en redogörelse av hur delmoment utesluts och nattvardsbönen minimeras. Detta kanske skall uppfattas som kritik, men det är långt ifrån säkert. Förhållandet bör dock kritiseras. Nattvardsbönen är en sammanhållen enhet och helhet från Sursum Corda till den avslutande doxologin, en bön till treenig Gud, där församlingen tackar Fadern för att han genom den helige Ande låter den ta emot hans Son Jesus Kristus. I denna bön finns en anamnes med Jesu liv och gärning och en epikles där församlingen ber Anden välsigna brödet och vinet. I synnerhet denna viktiga epikles tenderar att försvinna i förkortade nattvardsböner. Den liturgiska diskussion som för kring epikles, instiftelseberättelse och konsekration bör komma fram och belysas i ett vidare arbete kring en ny KHB. HBG föreslår att de nattvardsböner som föreligger i HB 86 behålls,»eventuellt i något modifierad form«. Detta är mindre rolig läsning, eftersom dessa nattvardsböner definitivt skulle kunna förbättras: tre saknar epikles och de flesta saknar den avslutande treenighetsdoxologin. Sedan kan man fundera på om inte tanken på den starkt förenklade nattvardsbönen med möjlighet till lokala formuleringar i praktiken kommer att innebära ett slag legitimering av den förkortade nattvardsbönen. Till sist berör HBG den pastorala frågan kring dopet som admitterande till nattvarden. Utan att uttryckligen säga det tycks texten plädera för att denna ordning skall upphöra; med ett ensidigt resonemang som inkluderar värdeladdade begrepp som till exempel»kränkande«,»exkludera«och»gränslinje«gör man remissen till en partsinlaga i en pågående diskussion utan att låta andra uppfattningar komma till tals. 3.9.1 Delaktighet Det är bra att HBG tar upp tanken på att också» små gudstjänster skall förberedas och genomföras så att de blir fullödiga«. (s 24) De små gudstjänsterna är en realitet i många svenskkyrkliga församlingar som behöver hjälp och stöd i arbetet med dessa gudstjänster. Vad som sägs i dokumentet om delaktighet får närmast betraktas som allmängods i dagens liturgiska tänkande. Det är bra formuleringar men inga nyheter. Noterbart är dock konstaterandet att»kyrkohandbokens ordningar bör utgöras av ordningar tänkta för alla 5
och inte för specifika grupper.«(s 25) Delaktighet innebär alltså för HBG inte riktade gudstjänster till exempel mot idrottsklubbar, pensionärsföreningar eller barngrupper eller liknande vilket är mycket gott. 3.10 Terminologi HBG tycks plädera för att uttrycket huvudgudstjänst ersätts med begreppet den gemensamma gudstjänsten. De resonerar övertygande kring utvecklingen mot juridisk storhet för det förstnämnda och deras argument talar för en förändring. Därmed inte sagt att förslaget till alternativ är helt lyckat. Genom att definiera en enskild gudstjänst som»den gemensamma«säger man ju samtidigt att övriga gudstjänster inte skall vara det (det är ju effekten av en definition att den markerar det som särskiljer något från något annat). Men till och med den mest exklusiva gudstjänsten kyrkan känner, bikten, har ett moment av gemenskap eftersom två personer är inblandade. Detta med benämning på kyrkans viktigaste gudstjänst har vållat omfattande huvudbry, men jag tror inte detta är löst i och med detta förslag. Det är lovvärt att HBG med terminologin vill att de kyrkliga handlingarna är gudstjänster, inte blott handlingar. Ett problem som deras förslag medför är dock att det inte minskar privatiseringstendenserna av de kyrkliga handlingarna och än mer lägger fokus på dopfamiljen, brudparet eller sorgeföljet. Med ordet»livets«sätter de människan i centrum och skjuter Guds verk åt sidan. Återigen är det bra att den nuvarande terminologin tas upp till diskussion men förslaget håller inte. 4.2 Text och ord Den diskussion som förs kring inkluderande språk i dokumentet är mycket nyanserad och saklig, och den tar upp problemoråden som måste bearbetas. Jag vill dock ta upp en inledande utgångspunkt som jag saknar i sakdiskussionen, men som i mitt tycke är nödvändig: förhållandet mellan människors ord och Guds Ord. Hela framställningen uttrycker nämligen att liturgin endast använder sig av språk, ord och bilder som är hämtade ur enbart mänskliga formuleringar, mänskligt tänkande och mänsklig utsagor. Därmed blir gudstjänstens språkbruk möjligt att helt underställa mänsklig dom och rödpenna. Men många av gudstjänstens uttryck citerar, bygger på eller refererar till Bibeln och dess sätt att formulera sig om Gud. Därmed förfogar människan inte fritt över dessa ord och begrepp; hänsyn måste tas till vad Guds Ord säger om Gud och inte säger. Det måste råda en grundläggande respekt för vad till exempel Jesus säger om sin Fader. I anslutning till detta resonemang vill jag även uppmärksamma fenomenet bilder:»ett inkluderande språk tar vara på rikedomen i det bibliska språkbruket, men kan också ta hjälp av mer moderna bilder.«(s 31) Det är viktigt att behålla medvetenhet om att bilder är just bilder. Oftast när Jesus talar om Gud använder han inte bildutsagor utan talar ontologi, han talar om Guds väsen och natur. Dessa två är inte jämförbara storheter och därmed inte ömsesidigt utbytbara. Ett rikt bildspråk kan gärna uppmuntras men endast som komplement till de uttryck som återgår på Jesu och Bibelns ontologiska begrepp. Detta sagt vill jag understryka att HBG i sin diskussion kring gudstjänstens språk visar på ett klokt förhållningssätt där man iakttar problemområden och ger lösningsförslag. En viktig aspekt som ofta kommer i skymundan i diskussionen kring gudstjänstens språk lyfts fram:»ett inkluderande språk präglas av en strävan att synliggöra både kvinnor och män, 6
historiskt såväl som i nuet. När mänskligheten som helhet åsyftas bör därför könsbestämda ord undvikas. Ett inkluderande språk utgår från tanken om alla människors lika värde.«(s 31) Slutligen måste sägas att punkt 1 i HBG:s slutsatser svarar på den första delen av min kritik även om inte den föregående sakframställningen gör det:»det grundläggande kriteriet för strävan till inkluderande språk bör vara teologiskt. Språket ska stå i kontinuitet med Bibel och tradition och uttrycka den kristna tron på Guds treenighet, inkarnationen och uppenbarelsen i Jesus Kristus.«Johan Alberius 7