Farsan och flyget Från Marmaverken till Mariehäll Jan Erik Hallström
Innehåll Inledning 7 Kapitel 1 9 I hjärtat av Hälsingland Marmaverken nästa! Värnplikt, giftermål och barn Kapitel 2 17 Flyttlass till Stockholm Krig i Europa Svenska störtbombare på F4 Östersund Ockupationen april 1940 This is the beginning of the end Tulegatan, Stockholm Flygförvaltningens verkstäder i Ulvsunda Med svenska J22 till Uppsala Kapitel 3 41 En mek på Mustang Svenska flyghjältar på bio Till ABA och SAS på Bromma flygplats Hur SAS bildades 1946
Kapitel 4 56 Mariehäll och vägen västerut Bällstavägen 18, Mariehäll Gasspis, skafferi och ett litet kylskåp Bargisen, Tobacka och Roffe Bengtsson Europa i skuggan av den stora bomben Tji och tre boogie Drömmen om en egen bil Kapitel 5 76 Uppdrag Amerika Vi landar på Grönland Änglarnas stad Tucson, Arizona Kapitel 6 92 Mademoiselle Caravelle Arlandas tillkomst Fortsätt framåt i vagnen! Nicolin, uppsägning och comeback SAS Arlanda 1979 Runo får sista ordet Slutord 109 Mariehäll mitt blå femtital (diktsvit) 110 Säg det i toner! 114 Källor 116
Inledning Det var i februari 1959 som farsan Runo och ett gäng SAS-gubbar från planeringen flög ner till Frankrike och Sud Aviation för att lära sig hur Caravellen var konstruerad. SAS hade bestämt sig för att sadla om från propellerdrift till jetmotorer, och valet föll lite överraskande på denna franska skönhet med jetmotorn långt där bak på kroppen. Nog för att farsan var bra på att prata teknik utan några skolkunskaper i främmande språk, det hade gått bra med engelskan i Tucson 1957, men hur fasen skulle han kunna förstå en fransos det hade man svårt att fatta när han gav sig iväg den där vintern. Men de andra gubbarna i SAS-gänget var väl inte mera fena på franska dom, så med glatt humör stack dom iväg. Det första bevarade kortet från resan kommer från Paris, och vittnar i all korthet om att resan har gått bra och att dom är framme. Vykorten berättade mer än jag hade hoppats. Trots det begränsade utrymmet får man en bra bild av hur resan avlöpte. Det var väldigt kul att mer än 40 år efteråt läsa om de där veckorna i Toulouse. Tack och lov för gamla skokartonger och vykort som ingen har förmått att kasta! Några år efter den franska visiten skickades han på uppdrag också till Schweiz. Det var i början av 1961. Däremellan var det en del turer till Köpenhamn och Long Beach. Överhuvudtaget så var det ett flitigt resande i jobbet under femårsperioden 1957 1961. Texterna vi hittade från Toulouse, men också kort från Tucson och
Los Angeles 1957 när farsan förberedde hela familjens ankomst till USA, beslöt jag mata in i min dator. Dom kunde kanske vara intressanta att bevara. Jag fyllde på med uppgifter från hans militära inskrivningsbok, och de arbetsbetyg och skolbetyg som fanns bevarade. Till all lycka hade jag också några bandade intervjuer som visade sig guld värda. Där berättar farsan om livet på luckan under beredskapstiden, hur han körde buss mellan Frösön och torget i Östersund, och hur han i slutet av kriget var med om att montera ihop det svenska jaktplanet J22 i Flygförvaltningens verkstäder på Bromma. Det var spännande att åter plocka fram bandet och lyssna på hans berättelse. Så rullade det på. Manuskriptet växte ut. Tyngdpunkten i berättelsen ligger på åren kring andra världskriget när farsan och morsan var unga och nygifta, och de tjugo åren som följde närmast efter kriget. Sundbyberg 2009 Jan Erik Hallström
Värnplikt, giftermål och barn Till F4 anlände Runo den 17 mars 1938. Det var bara några dagar efter att Hitler fräckt hade lagt rabarber på Österrike. I gryningen den 12 mars hade motoriserade tyska förband ryckt in i Österrike och med sitt folk tagit över makten. Nu siktade man på att även inlemma tysktalande delar av Tjeckoslovakien i ett stortyskt rike. På F4 skulle Runo vistas mer än 500 dagar sammanlagt under krigsåren 1938 1943. Våren och sommaren 1938 blev en enda cirkus av förhandlingar i Europa där Hitler ställde allt fräckare krav på sina grannländer om mera inflytande och territorium. Under september månad 1938 flög till slut den brittiske premiärministern Chamberlain tre gånger till direkta förhandlingar med Hitler för att försöka skapa fred. Det hjälpte föga, och efter det sista mötet i München lät Hitler helt enkelt ockupera den del av västra Tjeckien som kallas Sudetlandet och till en del befolkas av tysktalande. Hela Tjeckoslovakien hotades av delning från aggressiva grannar. I Sverige startades en ny flygflottilj, F8 på Barkarby, i juli detta år. Sverige kände av den kraftigt uppskruvade spänningen i Europa och vidtog sina mått och steg för att försöka stärka sitt ännu mycket unga flygvapen. Den 18 oktober hade Runo legat inkallad i exakt 200 dagar, och därmed hade han gjort sin värnplikt och var för tillfället fri att åka hem. Fyra dagar efter hemkomsten, den 22 oktober, gifte han sig med Britt hemma i Söderala. De flyttade samtidigt ihop i en lägenhet på Väster i Söderhamn. Året därpå fick de sitt första barn en dotter. 13
32 Med svenska J22 till Uppsala Hos flygförvaltningens verkstäder i Ulvsunda blev Runo kvar i precis två år mellan april 1943 och april 1945. Nu var han riktigt inne på flygplan även i det civila. Efter kriget satsades det hårt på att bygga ut det svenska flygvapnet. I ett försvarsbeslut 1942 hade bl.a. beslutats om tre nya jaktflottiljer i Norrköping (F13), Söderhamn (F15), och Uppsala (F16). Tillsammans fick flygvapnet sex jaktflottiljer, där Uppsala jämte Barkarby, Norrköping och Söderhamn utgjorde tredje flygeskadern (E3). F16 hade att försvara Uppsalaområdet, men också att bistå F8 Barkarby i försvaret av Stockholm. Sammanlagt var man uppe i 16 flygflottiljer i landet, specialiserade på antingen bombning, jakt eller spaning. Det blev gott om jobb för flygmekaniker, och farsan valde nu att ta med sig familjen till ett jobb på den nya flottiljen i Uppsala. Familjen lämnade Tulegatan i Stockholm och flyttade till en hörnlägenhet på Frodegatan i Uppsala. Detta var i april månad 1945 alldeles före krigsslutet i maj. F16 i Uppsala hade startats 1943 då Flygvapnet övertog ett flygfält som börjat byggas åt Uppsala stad. Det var bråttom, kriget rasade vidare. Även om tyskarna 1943 hade stoppats vid Stalingrad och lidit enorma förluster, och de allierade 1944 landsteg i Normandie i Frankrike för en framstöt in mot Tyskland, så var läget mycket labilt. Den väldiga ryska armén var på marsch genom Polen mot Tyskland. Finland som samarbetat med Tyskland pressades av ryssarna till vapenstillestånd. Tyskland var alltså hårt pressat från alla håll, och flera attentat mot Hitlers liv gjordes just detta år 1944. Utan att de lyckades. Hitler överlevde, men insåg inte att kriget var på väg att förloras. Eller kanske gjorde han det innerst inne, men såg inte längre någon möjlighet att backa. Sverige kunde inte slappna av, vad som helst kunde hända. Att det gick
undan vid F16:s tillkomst framgår av följande beskrivning: Dagen före julafton 1944 skrev tjänsteförrättande flottiljchefen under årets rapport om tillståndet på flottiljen. Rapporten var ställd till Chefen för flygvapnet. Flottiljchefen måste ha varit nöjd med sitt verk. På ett och ett halvt år hade flottiljen utvecklats från ingenting till att med en färdigutbildad jaktdivision, samt med en annan under utbildning, kunna insättas i Sveriges luftförsvar. Från flottiljens födelse 1 juli 1943 fram till och med april 1944 fanns endast en depåstab och en specialdivision upprättad. Flygverksamheten startade i maj 1944 i och med att första divisionen organiserades. Kapten Karl-Erik Karlsson var divisionschef. Divisionens förare hade genomgått grundläggande flygslagsutbildning (GFSU) på andra förband, bland annat på F8 (Barkarby) och F10 (Ängelholm). Förarna skulle nu få spaka J22, världens snabbaste jaktflygplan i förhållande till motorstyrkan För att hålla flygplan i luften krävs markpersonal. Vid flottiljens manskapsskolor pågick en intensiv utbildning av volontärer, vicekorpraler och korpraler till flygplan-, vapen- och signalmekaniker. 86 elever fanns på skolorna under sommaren 1944. De värnpliktiga som vid den här tiden tjänstgjorde på Ärna, hade ryckt in på andra flottiljer och efter rekrytskola överförts till F16. Flygförare, flygmekaniker och flygplan (J22) tillfördes i rask takt... (ur Vingar över Uppland ) Det första stridsflygplan som stationerades vid F16 var alltså det svenskbyggda jaktplanet J22, som farsan hade monterat på verkstäderna 33
F4. Nog ser det ut som ett antal B4 Hawker Hart där inne i hangaren bakom bilparken med sina stolta förare. Samma gäng plåtade från sidan. Tre hälsingar vid Depån i Östersund: 69 Blomkvist från Rengsjö, 289 Andersson från Delsbo, och vid bussen 477 Hallström från Marmaverken.
Ambulansplanet i vilket farsan lärde sig avsky allt vad lök heter, en Junkers, troligen TP2! F4. Farsan var 172 cm i strumplästen. Här ses han på blankisen mitt i gruppen av kamrater. F4. Alla flygfantaster känner väl igen denna imposanta profil, en B-3 Junkers Ju 86.
som grädde på moset ett äkta 1700-talsslott inom synhåll när man stack ut näbben genom fönstret! 60 Bällstavägen 18, Mariehäll När vi hösten 1946 flyttade in på Bällstavägen 18 kom vi till ett modernt privatägt trevånings hyreshus. Ägare var en ingenjör Liljeroth. Låt oss i tanken återvända till huset som jag minns det då. Man gick in genom en glasad port, passerade en dörr på höger sida som gick en trappa ned till källarförråden, svängde vänster 90 grader och hade strax dörren till pannrummet på höger sida. Huset eldades med koks i en stor värmepanna som sköttes av portvakten. Vi svänger genast åter 90 grader och har då dörren till cykelstallet och syltburksförråden på högersidan innan vi med spänstiga steg börjar gå uppför trappan mot första avsatsen. Där finns ett fönster, och när vi stannar och tittar ut ser vi huset Annedalsvägen 1 mitt emot, blott 20 30 meter bort. Husen ligger sida vid sida med gavlarna mot den täta trafiken på Bällstavägen. Bällstavägen utgörs av en mycket lång backe upp mot krönet i Mariehäll där Konsum tronar. Om vi nu sträcker på halsen och istället för att titta åt höger mot Bällstavägen kikar ut till vänster genom fönstret, ser vi några bilar parkerade på gården, och längre ner på gården skymtar vi huset Annedalsvägen 3 och päronträdet som står på gräsmattan utanför dess port. På gården finns också en sandlåda och en piskställning, men dit når vi inte med blicken där vi står. Det finns stora grönytor för de många barnen i husen att leka på. På sommaren växer där både kardborrar, groblad och åkervinda. Längre ner bortom Annedalsvägen 5 finns ett brant och mörkt skogsparti som stupar ner från Mariehälls Gård mot Annedalsvägen och Bällstaån. Mel-
lan Annedalsvägen och ån ligger en långsträckt båtklubb med fullt av upplagda båtar på vintern. På sommaren är det en tom grusplan perfekt att spela fotboll på. Bakom vårt hus Bällstavägen 18 ligger en gammal allé som leder in mot Mariehälls Gård. Dess intressanta huvudbyggnad i gult och vitt med vacker entré mellan pelare, var vid den här tiden tämligen sliten och ruffig, och innehöll ett antal hyreslägenheter. Där bodde två stora barnfamiljer, samt en del mera udda existenser. I Mariehälls Gård gick man sällan in. Huset var lite främmande för oss som bodde i de moderna grannhusen. Det knäppte och knarrade och luktade gammalt om man ändå vågade sig in någon gång med nån kompis. Redan i den långa entrékorridoren blickade stränga ansikten från ålderdomliga porträtt ner på den osäkre unge besökaren. Om man tog sig upp till höger för den knakande trätrappan till första våningsplanet så möttes man av en överraskande syn. Där stod ett isskåp! För oss barn som nu var vana vid kylskåp och gasspis hemma, var isskåp med sågspån något helt ofattbart. Men visst, vi hade ju sett de där lastbilarna som kom med is, grällt målade i nån pastellfärg, och gubben som greppade en jättelik iskub med sitt verktyg och slängde upp den på ryggen. De slutade nog inte komma till våra kvarter förrän en bit in på 1950-talet. När arbetshästarna på gatorna, och isbilen, inte längre syntes i Mariehäll, då var en ny tid inne. Gasspis, skafferi och ett litet kylskåp Men låt oss avsluta vår lilla tankeutflykt vid fönstret, och fortsätta uppför trapporna på Bällstavägen 18. Vi lämnar fönstret och greppar järnräcket, och medan vi betraktar de uråldriga fossilen av några ortoceratiter, som levat på havsbotten för miljoner år sedan, där de nu ligger insprängda i 61
senaste flight i sin mörkblå trenchcoat och med flygarsmäcken med de gyllene vingarna i mössan. Ett tag flög han mycket på Lissabon. Då fick vi av honom färgglada Lissabonkassar som prasslade exotiskt och luktade främmande land. Farsan och Arvid umgicks förstås en del, det var ju lätt för farsan att slinka två trappor upp och snacka SAS mellan varven. Jag minns hur imponerad jag var en gång när jag fick hänga med upp och råkade få se Arvids enorma lager av vita skjortor. Det sades att han under ungkarlstiden varje gång han behövde en ren skjorta tog en ny på hyllan och dumpade den gamla i soporna. Om det var sant eller ej vete katten. När han sent omsider gifte sig var det nog slut med den extravagansen. Mitt emot Månssons högst upp fanns Granlunds, också en SAS-familj. Överhuvudtaget var det många i husen på gården som hade sin utkomst inom flyget på Bromma. Europa i skuggan av den stora bomben I detta hus i detta kvarter skulle Runo och familjen komma att stanna från 1946 ända fram till 1967 alltså i över 20 år. Under de åren hann mycket hända. Det var fortfarande ransoneringar flera år efter kriget, och knapert för många barnfamiljer. Världen levde i sviterna efter kriget och den hemska fällningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Segrarmakterna i kriget var oense om fredsvillkoren och om hur kartan nu skulle ritas i Europa. Sovjetunionen, USA, Frankrike och England skapade var sin ockupationszon i Tyskland, och i Ungern och Polen tog kommunister snart över makten. En järnridå sänktes mellan det fria Europa och det kommunistiska i öster. 1948 föll också Tjeckoslovakien i kommunisters händer vid 65
en kupp. Samma år bildades staten Israel. Vi fick under många år det kalla kriget mellan öst och väst i Europa. Tyskland spjälkades i ett Vässtyskland BRD och ett Östtyskland DDR. Ryssarna gjorde en egen atombomb, och amerikanarna svarade med en ännu värre vätebomb. Misstron var ömsesidig mellan blocken. Det var ganska tuffa villkor i Stockholm efter kriget. Välståndet kom inte över en natt. År 1948 var det väldigt stökigt på Söder i Stockholm med social oro, kravaller och motsättningar mellan infödda och inflyttade. Runos ABA drabbades av en lång arbetskonflikt i flera månader. Myndigheterna i stan gjorde i alla fall vad de kunde för att snabba på utvecklingen av Stockholm. Man satsade hårt på folkhälsa, nya bostäder och bättre kommunikationer. Framförallt byggdes det febrilt i stans utkanter och förorter de här första åren. Senare skulle också innerstan komma att radikalt förändras. Familjen Hallström växte också. 1950 föddes lillsyrran Lena och 1953 lillbrorsan Åke. I början av 1950-talet började det äntligen hända en del riktigt positiva saker. Folkhemmet började ta form, sakta växte välfärden. Radion blev en källa till stor glädje för många, och runt radioapparaten samlades man om kvällar och helger och lyssnade till Radiotjänsts många fina program. Jag brukar hävda med emfas att radion är 1900-talets viktigaste uppfinning, socialt och kulturellt långt viktigare än både televisionen, datorerna och mobiltelefonerna. Och vi kan vara säkra på att radion kommer att fortsätta spela en viktig roll i samhället. Vi som var med på Erlanderregeringens tid minns med nostalgi i sinnet radioprogram som Dagens Revy, Tjugo Frågor, Karusellen och Snurran. Snart dök också de stökiga herrarna Lindstedt och Källerud upp i Räkna med Bråk, och Tage Danielsson började med sin kluriga figur Andersson i Nedan. Frukostklubben med Sigge Fürst var länge en institution. 66
Kontrollant Hallström i en av hangarerna på Bromma. Översyn av alla kärror som skulle in på regelbunden genomgång. Bromma. Lunch med Stickan Svensson (var med i USA 1957). Portfölj med matbox, pipa och en pilsner! SAS-kollegor med fruar: Britt Hallström, Stig Bouvin, Runo Ehlin, Greta Bouvin, Runo och Svea Ehlin. Alla tre familjerna var med i USA 1957. Sigge Falk flyttade liksom farsan över från F16 i Uppsala till SAS Bromma. Hustru Eivor jobbade på Marabou i Sundbyberg.
Änglarnas stad Nu var det raka spåret mot Los Angeles. Jag minns själva inflygningen, alla de smaragdgröna swimmingpoolerna från luften. Vilken märklig syn för en svensk kille från det fjärran vintergrå Sverige. Visserligen bodde vi nära Europafilms stora studio hemma i Mariehäll. Men detta var någonting helt annat. Detta var ju Hollywood och Beverly Hills, staden där alla de där filmisarna ur syrrans Fick-Journalen fanns. Där nere nånstans satt Lana Turner och käkade frukost i sin negligé, och lite längre bort nånstans simmade säkert Ester Williams fräsch som en nyponros i någon av alla bassängerna. Och säkert satt min älskling Doris Day och sjöng med rosiga kinder i nån paradisisk trädgård uppvaktad av ett koppel smöriga gossar. Gosse, detta skulle bli spännande! Planet gick ner lugnt och fint, och vi slussades in i den väldiga ankomsthallen. Jag minns hallen som en stor halvtom kaklad öken när vi väl kom loss ur strömmen av resenärer. Men först uppstod en viss palaver. Amerikanska gränskontrollanter kan vara rätt kinkiga, och för det första så hade vi nån grönsak i bagaget som de hittade och anklagande höll upp! Jag vet inte om det var ett bananskal som lillsyrran Lena hade stoppat tillbaka i nån väska utan att morsan hade sett det, eller ett salladsblad. Men sånt var man rädd för i Amerika. Utländska växter kunde nämligen innehålla främmande insekter. Och Kaliforniens prunkande växtlighet och enorma trädgårdsodlingar fick inte hotas. Well, grejerna beslagtogs för destruering förstås. Sen uppstod nästa hake. En uniformerad gök krävde att få veta var vi tänkte bo. Att vi skulle bo i Tucson Arizona visste ju morsan, men si det räckte inte alls för den här myndighetspersonen. Han anade ugglor i mossen. Adressen, please! På mycket knagglig engelska försökte morsan förklara varför vi hade anlänt, utan att lyckas. Då 81
Congress Street, Tucson, Arizona looking west toward the Tucson Mountains. (Vykort 1957) A-Mountain, Tucson. Tucson is one of the fastest growing cities in the US... 3.800 sunshine hours of sunshine annually. Population of city 100.000. Greater Tucson 200.000. (Vykort) Looking north on Scott Street, in Downtown Tucson, showing the Santa Rita Hotel, and the Post Office to the extreme left. (Vykort)
6 92 Mademoiselle Caravelle Redan 1955 hade Runo börjat sitt flitiga resande i tjänsten till kollegorna i Köpenhamn. Och resorna till Ströget fortsatte även efter hemkomsten från USA. År 1959 fick SAS sitt första reaplan. Efter många år med Douglas och propellerdrift beslöt SAS att denna gång köpa ett franskt plan. Valet hade fallit på Caravellen. Den skulle dominera våra SAS-liv under hela sextiotalet. Hos SAS flög man Caravelle ända fram till 1974. Sen blev det Fokker, Boeing och mera Douglas DC. Runo och ett gäng SAS-are på tillsynssidan flögs i samband med köpet av Caravelle ner till Toulouse för att lära sig planet i februari 1959. Caravellen som flygplan hade han inget emot vad vi kan minnas. Svenska piloter kan få något drömmande i blicken vid tanken på denna skönhet. Nog var namnet vackert, men också planets exteriör. För att inte tala om dess egenskaper i luften hör bara: När skönheten kom till byn, ja då blevo de så förklokade alla, enligt Nils Ferlin. Utan tvekan smög det sig in en del galenskaper hos de uppvaktande kavaljererna. Att man, som exempel,