Månatliga växelkurser för Sverige 1913 2006

Jan Bohlin Ekonomisk-historiska institutionen Handelshögskolan Göteborgs universitet Box 720 405 30 Göteborg Sverige E-post: Jan.Bohlin@econhist.gu.se Månatliga växelkurser för Sverige 1913 2006 1. Källor och metoder som använts vid beräkningen av ett växelkursindex Växelkurser Växelkursdata är prisnoteringarna i Stockholm på utländska valutor, dvs. vad en viss enhet av en utländsk valuta motsvarade i svenska kronor (SEK). De månatliga växelkurserna beräknas i de flesta fall som månadsgenomsnitt av dagsnoteringarna, men under perioden 1952 1974 utgör de genomsnittet av den högsta och den lägsta dagsnoteringen en viss månad. Under och efter andra världskriget utmärktes den internationella handeln i stor utsträckning av bilaterala handelsöverenskommelser och för många valutor fanns inga aktiva valutamarknader. Samma växelkurs användes därför under flera år och dagsnoteringar saknas för de flesta valutor. Efter guldmyntfotens sammanbrott på 1930-talet och under och efter andra världskriget användes ofta så kallade clearingkurser i internationella transaktioner. Clearingskurserna brukade dock för det mesta ligga mycket nära marknadens officiella växelkurser, och de sistnämnda används vid beräkningen av växelkursindexet. De olika valutornas växelkurser anges med hjälp av dagens valutakoder, vilket i vissa fall är anakronistiskt eftersom politiska omvälvningar och valutareformer har lett till att en del länder har döpt om sina valutor. Det viktigaste exemplet är förmodligen Tyskland, där den gamla riksmarken avskaffades i slutet av hyperinflationen 1923. Den tyska valutan stabiliserades genom införandet av Rentenmark, som i slutet av 1924 ersattes med en ny riksmark. Denna fanns sedan kvar fram till Tysklands nederlag i andra världskriget och år 1949 infördes den nya valutan D-mark i Västtyskland. Följande källor har använts vid insamlingen av månatliga växelkursdata: För perioden 1913 1919 bygger de månatliga växelkurserna för brittiska pund (GBP), tyska riksmark (DEM), franska franc (FRF) och, från och med 1915, amerikanska dollar (USD) på uppgifter i Sveriges riksbank årsbok. Alla andra 1

växelkurser för denna period bygger på uppgifter om månatliga växelkurser i Sveriges riksbanks arkiv. För perioden 1920 1979 har växelkursstatistiken hämtats från Sveriges riksbank årsbok, från 1978 kallad Sveriges riksbank statistisk årsbok. I denna källa saknas uppgifter om växelkursen mellan den svenska kronan och japanska yen före 1977. För perioden 1960 1977 har de månatliga växelkurserna mellan japanska yen (JPY) och den svenska kronan (SEK) beräknats med hjälp av de månatliga växelkurserna mellan den norska kronan (NOK) och japanska yen (JPY) och mellan den norska kronan (NOK) och den svenska kronan (SEK), vilka finns tillgängliga på Norges Banks webbplats: http://www.norges-bank.no/english/statistics/exchange/. För perioden 1980 1999 baseras växelkursstatistiken på uppgifter i Sveriges riksbanks arkiv, utom i fråga om schweizerfrancen (CHF) och den isländska kronan (ISK) år 1980, där uppgifterna har hämtats från Sveriges riksbank statistisk årsbok. Från och med år 2000 har växelkursstatistiken hämtats från Sveriges riksbanks webbplats: http://www.riksbank.se/templates/stat.aspx?id=15882. Metoder som har använts vid beräkningen av växelkursindexet Målet vid beräkningen av ett växelkursindex har varit att inkludera valutor i länder vars andel av Sveriges utrikeshandel (export+import) uppgick till minst 1 procent, och att uppnå en täckning på minst 80 procent av Sveriges utrikeshandel. På grund av att uppgifter saknas har detta mål inte kunnat uppnås beträffande vissa år och vissa länder. Tillgången till obrutna tidsserier har dessutom föranlett att vissa länders valutor har inkluderats, trots att ländernas andel av den svenska utrikeshandeln under vissa år motsvarade mindre än 1 procent. Ett tydligt exempel är schweizerfrancen. Vid konstruktionen av handelsvikter har jag utgått från den officiella svenska utrikeshandelsstatistiken 1. Länders handelsandelar förändras över tiden och politiska omvälvningar leder till att vissa stater försvinner och nya (åter)föds. För att konstruera ett växelkursindex är det därför nödvändigt att med jämna mellanrum ändra vikterna. Vikterna ändras vart femte år och ett växelkursindex beräknas för varje femårsperiod. I en del fall är perioderna något längre eller kortare på grund av politiska omvälvningar, valutareformer och datatillgänglighet. Tabell 1 visar 1 SOS Handel (fr.o.m. 1961 SOS Utrikeshandel). Fr.o.m. 1977 har uppgifter om handelsvikter hämtats från Statistiska centralbyråns webbplats: www.scb.se. 2

valda delperioder, basår för varje period och vilka länder som ingår. Den visar också ländernas andel av den totala svenska utrikeshandeln (export + import) de valda basåren. Ett separat växelkursindex beräknas för varje delperiod med hjälp av Laspeyres prisindexformel. Växelkursindexen för de olika delperioderna länkas därefter samman för att få fram ett växelkursindex för hela perioden 1913 2006. Mellan 1913 och 2006 var de viktigaste ländernas andelar av den svenska utrikeshandeln ganska stabila, men det fanns också år då den svenska utrikeshandelns sammansättning förändrades markant. Några exempel kan nämnas för att illustrera det indextalproblem som orsakas av ändrade handelsvikter. Efter första världskriget ökade USA:s andel från 6,6 procent år 1913 till 14 procent år 1923. En annan viktig förändring efter första världskriget var att Rysslands betydelse i den svenska utrikeshandeln minskade efter bolsjevikernas revolution. Den störning av världshandeln som orsakades av andra världskriget och dess efterverkningar ledde till en markant förändring av den svenska utrikeshandelns sammansättning. Under andra världskriget ökade Tysklands andel av den svenska utrikeshandeln från 22,5 procent år 1939 till 47 procent år 1943, medan Storbritanniens och USA:s andel minskade från 16,9 procent respektive 13,5 procent år 1939 till 0,6 procent respektive 1,6 procent 1943. Senare minskade Tysklands andel av den svenska utrikeshandeln till 1 procent år 1946, medan Storbritanniens och USA:s andelar växte till 12,3 procent respektive 16,6 procent. Efter återuppbyggnaden av de västeuropeiska ländernas ekonomier på 1950-talet blev handelsandelarna återigen stabila. År 1955 var Storbritanniens, Tysklands och USA:s andelar 21,2 procent, 18 procent respektive 8,7 procent. Sveriges viktigaste handelspartner var under hela denna period våra nordiska grannländer, de västeuropeiska länderna (framför allt Storbritannien och Tyskland) samt USA. Andra länder har dock ökat i betydelse efterhand, inte minst under de senaste decennierna. Tack vare tillgången till data är det sedan 1990-talet dessutom möjligt att inkludera fler länder i växelkursindexet. 3

Tabell 1: Perioder för vilka separata växelkursindex beräknas, länder som ingår i indexen och deras andel i procent av den svenska utrikeshandeln. Perioder (vikter bestämda år) Länder vars valutor ingår i växelkursindexet Andel i procent av den totala svenska utrikeshandeln (import+export) för länder som ingår i indexet 1913,1 1916,1 Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Danmark, 88,2 (1915) Norge, Finland, Österrike, Ryssland 1916,1 1921,1 Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Schweiz, 83,6 (1915) Nederländerna, Danmark, Norge 1921,1 1924,11 (1920) Italien, Spanien 1924,2 1930,1 85,5 (1925) Italien, Spanien, Tjeckien 1930,1 1935,1 86,5 (1930) Italien, Spanien, Tjeckien, Polen 1935,1 1940,1 84 (1935) Italien, Tjeckien, Polen 1940,1 1943,1 82,2 (1940) Italien 1943,1 1944,9 83,6 (1943) Italien, Portugal, Argentina 1944,9 1945,5 Storbritannien, USA, Tyskland, Schweiz, 79,7 (1944) Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Portugal, Argentina 1945,5 1945,12 Storbritannien, USA, Schweiz, Danmark, Norge, 66,2 (1945) Finland, Argentina 1945,12 1950,1 Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz, 66,1 (1946) Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Argentina 1950,1 1950,9 Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz, 60,5 (1950) Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Italien, Argentina, Brasilien 1950,9 1955,1 Storbritannien, USA, Frankrike, Belgien, Schweiz, 72,1 (1950) Nederländerna, Danmark, Norge, Finland, Italien, Argentina, Brasilien 1955,1 1960,1 81,7 (1955) Italien 1960,1 1965,1(1960) Se föregående period. 76,7 1965,1 1970,1 82,2 (1965) 86,8 (exkl. Tyskland: 74,5) Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan 1970,1 1975,1 (1970) Se föregående period. 85,9 1975,1 1980,1 (1975) Se föregående period. 82 1980,1 1985,1 (980) Se föregående period. 76,5 1985, 1990,1 (1985) Se föregående period. 82,4 4

1990,1 1995,1 (1990) 1995,1 2000,1 (1995) 2000,1 2002,2 (2000) 2002,2 2005,1 (2000) 2005,1 (2005) Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan, Portugal, Australien Italien, Spanien, Österrike, Kanada, Japan, Portugal, Australien Italien, Spanien, Kanada, Japan, Australien, Tjeckien, Polen, Estland, Kina, Hong Kong, Turkiet, Taiwan, Mexiko, Malaysia, Ryssland Euroområdet (Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Finland, Italien, Spanien, Österrike, Portugal, Irland, Grekland), Storbritannien, USA, Schweiz, Danmark, Norge, Kanada, Japan, Australien, Tjeckien, Polen, Estland, Kina, Hong Kong, Turkiet, Taiwan, Mexiko, Malaysia, Ryssland Euroområdet (Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Finland, Italien, Spanien, Österrike, Portugal, Irland, Grekland), Storbritannien, USA, Schweiz, Danmark, Norge, Kanada, Japan, Australien, Tjeckien, Ungern, Polen, Lettland, Estland, Litauen, Kina, Hong Kong, Turkiet, Mexiko, Ryssland 85,3 83,7 88 91,1 90,3 5

2. Växelkurssystem Vid tolkningen av växelkursindexet är det viktigt att komma ihåg de regimskiften som har ägt rum inom det internationella monetära systemet. Under första världskriget finansierade staterna sina krigsansträngningar via sedelpressarna, vilket ledde till en galopperande inflation i hela Europa. Från och med 1915 började den klassiska guldmyntfoten att bryta samman. Under och efter första världskriget apprecierade den svenska kronan kraftigt, oberoende av om vi inkluderar Tyskland i indexet eller inte. Under perioden 1921 1923 drabbades Tyskland av hyperinflation. Eftersom Tyskland var en av Sveriges viktigaste handelspartner påverkar detta i hög grad det beräknade växelkursindexet. För perioden 1921,1 1924,11 har jag därför beräknat två separata växelkursindex ett som omfattar Tyskland och ett som inte omfattar Tyskland. Om Tyskland inte tas med i indexet under perioden av hyperinflation blir kronans appreciering inte lika markant, men det ändrar inte i någon väsentlig mening bilden av en kraftig appreciering av kronan under perioden 1915 1924. Sverige knöt åter sin valuta till guld 1924, Storbritannien följde efter 1925 och 1927 hade de flesta av Sveriges handelspartner återinfört guldmyntfoten. Den nya guldmyntfoten visade sig vara kortlivad och kollapsade efter den tyska bankkrisen 1931. I september 1931 följde Sverige Storbritanniens exempel och övergav guldmyntfoten, och i juni 1933 knöt Sverige kronan till det brittiska pundet till kursen 1 pund = 19,40 kronor. Efter Hitlers maktövertagande uppstod ett nytt valutaområde under tysk hegemoni som omfattade Tyskland och centraleuropeiska länder. USA och övriga europeiska länder, i synnerhet Frankrike, Belgien, Schweiz, Nederländerna, Polen och Tjeckoslovakien, försökte hålla fast vid guldmyntfoten och bildade det så kallade guldblocket. År 1933 devalverade USA dollarn och 1934 1936 devalverade även flera av de europeiska guldblockländerna sina valutor. I mitten av 1930-talet fanns det inte mycket kvar av guldmyntfoten. När Sverige övergav guldmyntfoten 1931 sjönk den svenska kronan i värde med 25 30 procent. Efter andra världskriget steg kronan i värde och hösten 1949 följde Sverige Storbritanniens exempel och devalverade kronan gentemot den amerikanska dollarn. Efter det att D-marken hade införts i Västtyskland 1949 började Bretton Woods-systemet, som hade förhandlats fram 1943, att ta form. Bretton Woodssystemet var baserat på fasta växelkurser gentemot den amerikanska dollarn, som var reservvaluta. Växelkurserna fick bara röra sig inom ett snävt band och i och med inrättandet av Internationella valutafonden (IMF) skapades en kreditfacilitet för länder som drabbats av problem med betalningsbalansen. Bara under extraordinära omständigheter fick de deltagande länderna devalvera eller 6

revalvera sina valutor. För att skydda valutorna mot spekulationsattacker tillämpade länderna kapitalkontroller. På grund av att takten i ländernas produktivitetsutveckling varierade blev det på 1960-talet så småningom allt svårare att upprätthålla befintliga pariteter. Kapitalkontrollernas effektivitet urholkades av att finansmarknaderna blev alltmer komplicerade och hanterade allt större volymer. År 1971 upphävde USA dollarns konvertibilitet mot guld och slutet för Bretton Woods-systemet kom 1973 när de viktigaste ländernas valutor fick flyta fritt gentemot varandra. Efter Bretton Woods-systemets fall strävade de västeuropeiska länderna emellertid ändå efter att inom ramen för systemet med flytande växelkurser knyta sina valutor till varandra till fasta, men justerbara växelkurser. Centralbankerna ingrep för att se till att valutorna bara rörde sig inom ett mer eller mindre smalt band gentemot övriga europeiska valutor och samarbetade inom systemet med fasta, men justerbara växelkurser. Denna västeuropeiska valutakorg har sedan i sin tur flutit gentemot andra valutor. Arrangemanget har haft många namn: ormen i tunneln, ormen och Europeiska monetära systemet (EMS). Efter den europeiska valutakrisen utvidgades år 1993 det band inom vilket valutorna i EMS fick röra sig i förhållande till varandra till 15 procent. Samtidigt enades man om en tidtabell för införandet av en gemensam europeisk valuta och fastställde stränga konvergenskriterier. År 1999 låstes valutorna i de europeiska länder som deltog i den monetära unionen mot varandra och år 2002 såg den nya valutan, euron, dagens ljus. Från november 1949 och fram till Bretton Woods-systemets upplösning var den svenska växelkursen ganska stabil. Efter 1973 följde två decennier då kronan sjönk i värde. Även om Sverige blev medlem i Europeiska unionen först 1995 har landet under en stor del av perioden efter Bretton Woods-systemets sammanbrott ändå strävat efter att knyta sin valuta till valutorna i det västeuropeiska systemet med fasta, men justerbara växelkurser. Detta visade sig vara svårt utan justeringar av kronkursen, eftersom de svenska enhetsarbetskostnaderna på 1970-talet och början av 1980-talet tenderade att stiga i snabbare takt än i andra västeuropeiska länder. För att säkra den svenska industrins konkurrenskraft devalverades kronan vid tre tillfällen: hösten 1977, hösten 1981 och återigen hösten 1982. Från början av 1983 och fram till slutet av 1992 fluktuerade kronkursen obetydligt kring en tämligen stabil nivå. I november 1992 visade det sig vara omöjligt att försvara kronan mot spekulationer på den internationella valutamarknaden. Kronan sjönk kraftigt i värde från november 1992 och fram till slutet av 1993. Därefter har kronkursen fluktuerat gentemot ett växelkursindex bestående av Sveriges handelspartner, hittills utan att det har gått att urskilja någon tydlig trend. 7

För att sammanfatta den svenska växelkursens historia sedan första världskriget har det förekommit två perioder då kronans värde har förändrats markant. Den första inträffade mellan 1915 och början av 1924, då kronan steg kraftigt i värde. Den andra perioden då det skedde en betydande justering av kronkursen var 1977 1993, då kronans värde sjönk i flera steg. Mellan 1924 och 1977 skedde ingen varaktig förändring av kronkursen, även om värdeminskningen på 1930-talet och värdestegringen efter andra världskriget är viktiga episoder i den svenska växelkursens historia. Inte överraskande sammanfaller perioderna av växelkursstabilitet, 1924 1931 och 1953 1973, med perioderna av fasta växelkursregimer i det internationella valutasystemet. 8