Marcus bröt nacken blev tvillingpappa 11 april 2015 För knappt sex år sedan förändrades allt för Marcus Johansson, 33, och Hanna Sundewall, 30, från Blomstermåla. Marcus bröt nacken i en dykolycka och blev förlamad. Men livet går vidare och förra sommaren föddes tvillingarna Saga och Sigge. Det är bara en bonus att jag finns och jag är bara glad att jag får vara med och se mina barn växa upp. Den 4 juli förra sommaren föddes Saga och Sigge. De två virvelvindarna är nu 9 månader gamla och håller föräldrarna Marcus och Hanna i schack. När Hanna var i vecka åtta fick de beskedet att det var tvillingar som väntade. Marcus berättar om sin omedelbara reaktion. Jag blev först snopen för jag tänkte på det praktiska. Fan, hur ska jag göra med bil och sådana grejer? Men sen har det bara varit positivt. Det är dubbel glädje, två friska barn, liksom! Att få tvillingar omkullkastar livet för alla. För Marcus och Hanna lite extra. På dagen fem år innan Saga och Sigge kom till världen hände nämligen en annan sak som förändrade allt. Halkade vid poolen Marcus och Hanna hade varit ett par i ett halvår. Det var sommar och de tu nyförälskade hade stämt träff på minifestivalen Blomsterrocken i Blomstermåla. Eftersom Hanna var upptagen på sitt håll hade Marcus förfest tillsammans med sina kompisar hemma i villan.
Klockan kvart i sju på kvällen ringde Marcus till sina två barn, som han har från ett tidigare förhållande. Sa att han saknade dem och längtade efter dem. Sen fortsatte festen. Kompisgänget bestämde sig för att bada i poolen och medan Marcus vänner gick in för att byta om, sprang han mot bassängen för att hoppa i först. Då halkade han. När han vaknade upp i vattnet var han vid medvetande och förstod snabbt att någonting var väldigt fel. Jag hamnade med ansiktet ner i vattnet och kommer bara ihåg att jag kände: "Shit, fan, jag kan inte röra mig". Jag försökte vända mig om, men ingenting fungerade. "Förlåter er aldrig" Marcus hade brutit nacken och när hans kompisar till sist kom ut och drog upp honom ur vattnet, insåg de först inte allvaret. "Ring ambulans, jag kan inte röra mig. Jag förlåter er aldrig om ni inte ringer ambulans", minns jag att jag fick fram till mina kompisar. Hanna minns också kvällen 9 juli 2009 med fasa. När jag fick samtalet att det hade hänt något med Marcus, det var det värsta jag varit med om. Tillsammans med Marcus syster åkte Hanna genast till sjukhuset i Kalmar. Timmarna där, det var de längsta i mitt liv. När läkaren kom in och sa att det inte hade gått så bra... Allting rullade förbi mig. Jag tänkte på allt. Hur kommer han att vara, vad kommer han att göra? Jag tänkte på barnen och började tänka praktiskt. Det sägs att man blir det och jag blev verkligen det. Jag började tänka på huset, på Marcus jobb och massa sådana saker. Marcus flyttades så småningom till sjukhuset i Linköping. I en månad var han knappt kontaktbar, dåsig av mediciner och sömnmedel. "Är bara en bonus" När han till sist vaknade började den långa vägen tillbaka. Innan sa jag alltid att om jag skulle bli förlamad, eller förlora ett ben, då tar jag livet av mig. Det har jag alltid sagt, säger Marcus. Men när situationen väl kommer så tänker man inte så, de tänker man på andra saker. På sina barn, säger Hanna. Det är bara en bonus att jag finns. Hjärtat stannade mer än en gång på sjukhuset, så allting är bara plus i dag. Jag är bara glad att jag får vara med och se mina barn växa upp, säger Marcus.
Nu är Marcus förlamad från bröstet och nedåt. Han kan röra sina armar, men inte fingrarna. Trots att olyckan krossade många drömmar har han aldrig känt tillstymmelsen till bitterhet. Aldrig. Jag har inte haft depression en enda gång. Jag är fortfarande samma kille, det är bara det att jag måste planera lite mer. Jag tycker om samma grejer fortfarande, det är bara att jag inte kan utnyttja det som innan, säger han och lägger till: Jag hade gett alla pengar i hela världen för att kunna sätta mig på motorcykeln, att kunna spela fotboll med mina ungar, eller att få lyfta upp tvillingarna. Men det kan jag ju inte. "Vilket liv kommer hon att få?" Olyckan tvingade Marcus och Hanna till förändringar. Men kärleken mellan dem fanns kvar. Egentligen var det bara Marcus som tvekade, berättar de nu, sex år senare. Jag tänkte: Vad har jag nu att erbjuda henne? Vilket liv kommer hon att få? säger Marcus. Givetvis hade jag tankar och funderingar kring hur livet skulle förändras, men det gjorde ju inte att mina känslor för Marcus blev annorlunda. De känslorna är ju lika starka, om inte ännu starkare nu, säger Hanna. I dag är Marcus beroende av assistens dygnet runt. Hanna slutade sitt arbete på Telenor för att arbeta som assistent hemma. Det är vår enda chans att vara själva tillsammans. Att bara få vara, bara få umgås, säger Hanna. Som en familj, lägger Marcus till. Hjälper andra via Omsorgsgruppen Ett drygt år efter olyckan togs beslutet: Familjen på fyra skulle utökas och förra sommaren föddes alltså Saga och Sigge. Samtidigt som det mesta av livet hos familjen i Blomstermåla kretsar kring tvillingarna, så har Marcus och Hanna ett annat skötebarn. Sedan en tid tillbaka arbetar Marcus halvtid som informatör hos Omsorgsgruppen. Han ger tips och tricks till andra familjer som hamnat i liknande situationer, fallgropar som kan undvikas och hur livet kan gå vidare. Man har mer rättigheter än vad man tror. Varken kommunen eller försäkringskassan informerar om vad du egentligen har rätt till. Och det är synd. För att se flera bilder scrolla ner